Rötterbloggen
Rötterbloggen

Ett namn till

Igår blev jag så lycklig för ett namn! Bara ett namn, ingenting mer.

Namnet är Olof Jönsson. 1662 var han bonde på en gård som heter Lunnagård och som ligger i Gunnarps socken i mellersta Halland.

Jag vet ingenting om hans liv, när han var född, vilka hans föräldrar var och varifrån de kom. Kanske har hans släkt haft Lunnagård sedan medeltiden. Jag har ingen aning, i alla fall inte idag. Just nu är jag så glad för bara namnet, även om jag helst vill veta mer.

De äldsta kyrkböcker som finns bevarade från Gunnarps socken började föras 1688. Det var prästen Sveno Benedicti Erynander som skrev då. Han kom till församlingen 1687. Ministerialboken är förd topografiskt med anteckningar för varje gård i en följd 1688–1731. Men egentligen tror jag han började 1687, när han börjat sin prästgärning i socknen, fast han inte skrev årtalet först.
 
Han har en fin och lättläst handstil och bra ordning i böckerna. Sådana präster gillar vi. Han har noterat både födda, vigda och döda men även flyttningar.

Det här handlar om min mammas släkt. En av hennes systrar släktforskade på 80-talet och gjorde ett släktträd som vi fått. Mosters släktträd slutar i en släktgren på Torsten Larsson född 1679 och död 1742. Han är min mormors mormors farfars farfars far. Den här släktgrenen finns på gården Sundhult i västra änden av socknen. Gården är fortfarande i släktens ägo.

I går fick jag för mig att jag skulle försöka ta mig lite längre bakåt i historien. Det jag också vet, tack vare de nuvarande släktingarna på Sundhult, är att Torsten Larssons far hette Lars och kom 1698 från granngården Lunnagård några kilometer åt nordost. Lunnagård ligger alldeles intill Örsjön och bara ett par hundra meter från den gamla svenskdanska gränsen. Under den danska tiden kunde de se över gårdstunet till Sverige. Om det inte var skog emellan då.


Karta från boken "Gunnarp vår hembygd" del 1, utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1984. Kartan visar gränsen mot Sverige vid tiden för freden i Brömsebro 1645. Som ni ser ligger Lunnagård alldeles intill gränsen. Lite längre ner och lite åt vänster ligger Sundhult.


Gunnarps ministerialbok med notering om vilka som bor i Lunnagård 1688. Bild från Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 29 / Sida 37.

Lars i Lunnagård hette Olsson ser jag på Lunnagårds sida i ministerialboken. Före Sundhult brukade han gården tillsammans med hustrun Elsa Larsdotter men också med Jöns Olsson och dennes hustru Anna Asmundsdotter. Eftersom de heter Olsson båda två borde de vara bröder, tänker jag. Dessutom vet jag att Lars son Torsten föds 1679 och Jöns son Anders föds omkring 1666. Från Anders och hans far Jöns kommer en annan släktgren.

För att se vem brödernas far är använde jag mantalslängderna. Här i Halland går de tillbaka till 1662 och då är det Olof Jönsson som är bonde på Lunnagård. Bingo! Detta måste ju rimligtvis vara brödernas far.

Javisst, det var ju lätt. Men lika glad är jag för det. Ett namn till i släktkedjan.


Mantalslängderna från Gunnarp. Överst 1662, där står Olof Jönsson med hustru i Lunnagård. Lite svårläst kanske men i mittenbilden från mantalslängden 1671 syns det bättre. Undre bilden är från mantalslängden 1684 när sonen Jöns Olofsson är bonde tillsammans med brodern Lars Olofsson. Jag har tittat även på mantalslängderna där emellan, för att vara säker på att jag sett rätt.

Jag rekommenderar er att titta i mantalslängderna om de finns från tiden före kyrkböckerna. Och läs gärna Magnus Bäckmarks handbok om att forska i mantalslängder. Den hade jag nytta av nu.

De gamla mantalslängderna finns hos Svar, och är svartvita. Vissa var väldigt svårlästa. Men tack vare att de finns bevarade från nästan varje år ända från 1662 kunde jag följa Olof Jönsson och hans söner på Lunnagård. 1677 dör Olof Jönsson och sedan är det Jöns Olsson som är bonde, först ensam några år och sedan tillsammans med sin bror Lars. Att Jöns borde vara äldst stämmer ju också med att hans son är 13 år äldre än Lars son.

Tyvärr har jag inga uppgifter om Olof Jönssons hustru, brödernas mor. Hon räknades ju inte, åtminstone inte i mantalslängden.

Jag skulle verkligen vilja veta mycket mer om deras liv. Vad de tänkte och kände, hur deras vardagsliv såg ut, om det kändes tungt eller om de gladde sig. Olof och hans hustru levde ju under dansktiden, före 1645. De måste ha varit med om gränskonflikter och oroligheter. Om de bodde på Lunnagård då vet jag ju inte, men kan anta det. Vad tyckte de om att bli svenskar? Kanske inte, om man ska döma efter många andras vittnesmål från denna tid. Kanske var gränsen inte utmärkt då, kanske var det bara skog och de inte såg in över till Sverige. Rimligtvis borde deras liv ha påverkats av att bo så nära en riksgräns som det var så mycket strid om.

Jag funderar mycket på mina gamla släktingar. Oftast när jag hugger ved här hemma. Vedhuggning är tid för reflektion och jag känner också då att jag kan komma dem närmare. Huggit ved gjorde de också, för att få värme i husen. Alla högg ved, tror jag, som barn och som vuxna. Jag tror inte att kvinnor undanhölls från denna syssla, för inte kunde de vänta med maten för att en dräng eller son skulle komma och hugga upp ved till spisen. Det är en syssla som jag tänker att den har följt med under de här 300-400 år som gått sedan Olof Jönsson och hans hustru högg sin ved på Lunnagård.


Ett av lördageftermiddagens två lass ved som jag kört in i pannrummet. En hel del har jag huggit idag.

 

Fortsätt läs mer
  3012 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingvar Månsson
Tack för intressanta blogginlägg! Jag har själv bläddrat i Gunnarps kyrkböcker och har släktanknytning till gårdarna Övrarp, Korna... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 12:15
Eva Johansson
Ingvar! Vilket sorgligt öde! Ja, det finns många olika källor att hitta information om släkten och olika pusselbitar ger sammantag... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 13:17
Inger Karlsson
Intressant att läsa. jag har kopplingar till granngårdarna "Westerbergs" och torpet Liden där min farfars farbror bodde.Hälsn. Ing... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 14:13
3012 Träffar
3 Kommentarer

Alla dessa döda barn

Ibland är det så man vill gråta när man läser i kyrkböckerna. Barn efter barn som dör, och de flesta som spädbarn. Så sorgligt.

Hela familjer kunde utplånas under farsoter och svältår, eller så överlevde bara en eller två i familjen. Värst måste det ha varit för de många kvinnor och män som miste både make och alla barnen och blev ensam kvar. Så outhärdligt.

Jag tänker på den otröstliga modern i Gistad som mist sin dotter, i mitt förra blogginlägg. Och på en familj som miste tre barn i koleran på 1830-talet.

Nyss läste jag boken "Storbasens saga" av Walter Dickson. Det är en roman men bygger på författarens farfars liv. Walter Dickson var född 1916 och dog 1990. Han bodde med sin familj där jag växte upp utanför Falkenberg.

I romanen berättar farfar Per för sonsonen Walter om sin barndom och om sin ungdom. I ett avsnitt handlar det om farfaderns lille son som dör i difteri när han är fem år, Walters fars storebror: "Vad jag sörjde den pojken... Jag hade börjat känna igen mig själv i honom, stark att ta i och stöddig att titta på, men med en blödighet inuti som gjorde att man ändå tog honom varligt. Det var när han dog som jag grät färdigt för hela livet. Jag slog sönder allting i vedboden, högg upp all ved vi hade, högg den på en enda natt... Bröstet växte så att det höll på att sprängas. Det blev ett rum därinne för all gråten."

Själv hade farfar haft tre bröder som dog i scharlakansfeber som små och han blev ensam kvar. Den äldste av bröderna var då sju år.

Men farfar säger också att det var skillnad när spädbarn dog och större barn. När döden tog de riktigt små: "De som man ännu inte hunnit lära känna, de som inte räknades riktigt men som ändå tog mjölk och nattsömn ur modern och som kunde få fram storgrälets farligheter med sitt ylande. Djävlar ligger på lur i var vrå i de tröttkördas trånga hus. Ett sådant dödsfall kunde rädda en familj, ge fattigsolen lite styrka att lysa till livs igen."

Det är en syn på barnadöd som känns främmande för oss idag men som jag också till viss del kan förstå. Vi vet ju att inte alla barn var önskade heller.


I Fors socken i Jämtland dog tio barn under hösten 1856, alla utom ett i mässlingen. Bild från Arkiv Digital, Fors (Z) C:3 (1828-1860) Bild 770 / Sida 131.


Under nödåren dog många, både barn och vuxna. I Vännäs i Västerbotten dog sex barn under februari och mars 1868. Bild från Arkiv Digital, Vännäs (AC) F:1 (1862-1885) Bild 28.

Walter Dicksons farfar och farmor hette Per Larsson och Maria Kajsa Jonsdotter. De fick först tre barn: Per Johan Ludwig som föddes den 23 januari 1886 och Frida Maria som föddes den 3 april 1888 och så Walters far Bror Henning som föddes i januari 1890. Båda de två äldsta barnen dog 1890. Att uppgifterna i romanen inte stämmer exakt med verkligheten har nog sin förklaring i författarens frihet. Familjen bodde i Flor i Mo socken i Gävleborgs län. Senare föddes två barn till i familjen.


Walter Dicksons fars familj i Flor i Mo socken 1884-1890. Bild från Arkiv Digital, Mo (X) AI:18 (1884-1890) Bild 151 / Sida 145.

Fortsätt läs mer
  2341 Träffar
  4 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
David Dickson
Hej Eva Johansson!Vad roligt att läsa det du skriver om min pappa, min farfar och hans syskon och föräldrar. Dokumentet med min fa... Läs mer
söndag, 21 februari 2016 21:01
Eva Johansson
Hej David! Du måste alltså vara barnbarn till författaren Walter Dickson? Vi var inte nära grannar med familjen, vi bodde i Ljungb... Läs mer
söndag, 21 februari 2016 21:45
Lars-Åke Johansson
I min släktforskning har jag funnit ett barn, som fick leva endast 3 dagar, vilket i och för sig inte var så ovanligt, året 1893. ... Läs mer
onsdag, 24 februari 2016 19:35
2341 Träffar
4 Kommentarer

Glasögon på 1700-talet?

Idag ska jag bara dela med mig av lite kuriosa från en kyrkbok. Alla ni som släktforskar, ni delar nog min erfarenhet av att göra fynd i kyrkböckerna. När man letar sida upp och sida ner efter ett namn eller en plats och så ser man plötsligt något udda, kanske bara i ögonvrån för att man egentligen är helt fokuserad på något annat. Själv kallar jag detta kyrkboksfynd.

Eftersom jag släktforskar på uppdrag är jag och rotar i de mest varierande socknar i hela landet. När jag ser något intressant brukar jag göra en liten anteckning inför just ett sådant här blogginlägg.

Många udda noteringar i kyrkböckerna gäller folk som dör eftersom vissa präster kan vara väldigt generösa med både upplysningar och värderingar i dessa eftermälen. Säkert trodde de att de bara skrev för sig själva, sin efterträdare och domkapitlet men knappast för oss efterlevande idag. Mer om detta senare. Idag ska det handla om en udda detalj.

För en tid sedan var jag i socknarna runt sjöarna Roxen och Glan i Östergötland och letade. I Gistad kunde jag stannat hur länge som helst för husförhörslängden AI:2 från 1759–1772 är rena fröjden för en släktforskare. Det är en präst med vacker och tydlig handstil och snyggt uppställt som skrivit. Han gör sina egna noteringar om folk här och där.

I byn Gärstad har jag haft anledning att leta efter folk från denna tid. När jag sökte efter möjliga föräldrar till en ung bonde bläddrade jag framåt och kom till Skogstorps backstuga. Om backstugusittaren Jon Jonsson och hustrun Lisken Nilsdotter skriver prästen "Båda brukade glasögon och hustrun hade fel på hörseln". (Sidan 93) Jag som trott att fattigt folk inte hade glasögon på den här tiden utan gick skumögda genom livet. Vad har ni trott? Jag kan inte påminna mig att jag ens på fotografier från andra halvan av 1800-talet sett kvinnor med glasögon. Kanske någon man någon gång, men då har det väl varit en präst eller annan studerad karl. Det här husförhöret hölls i mars 1760, mer än 250 år sedan.


Gistad AI:2 sidan 93, bild från Arkiv Digital.

Eftersom det här paret bor i en backstuga antar jag att de var fattiga, det finns i alla fall ingen yrkesbeteckning för denne Jon Jonsson, om han t ex skulle ha varit hantverkare av något slag. Det finns fler i den här socknen som använder glasögon, enligt prästens anteckningar. Men jag antar att det ändå var lite märkvärdigt eftersom han skriver upp det.

Ni som har anor i denna socken vid denna tid, ni kan vara glada, för den här prästen är väldigt generös med noteringar om sockenborna och annat. Jag får känslan av att han är en levnadsglad präst som tycker om och respekterar sina församlingsbor för han ger i stort sett aldrig omdömen (som många andra präster gör) utan det är mer konstateranden av olika omständigheter. I bedömningen av folks läs- och skrivkunnighet och kristendomskunskap är det förstås omdömen, det är ju hela husförhörets syfte, men inte i övrigt.

Om Lars Johansson på Klockaregården: "Kunde läsa väl, begynt skriva och spela på viol och klaver".
Om änkan Kerstin Jonsdotter i backstugan Grinden: "Gumman sörjde högt över sin dotter och kunde för gråt skull icke nästan stillas".
Om inhysedrängen Anders Jönsson: "Är född med fel på förståndet eller stollig kallad, men eljest på sitt sätt beskedlig. Besväras och plågas jämväl av fallandesot."
Om fattighushjonet änklingen Jonas Bengtsson: "Hade haft Bibel som i nödtvång blivit såld."
Om soldathustrun Cathrina Olofdotter: "Hon hade namn för åtskilliga odygder".

Det är kyrkoherden Olof von Wigius som för pennan här. Om sig själv skriver han att han har två svenska, en tysk, två latinska, två grekiska och en hebreisk bibel (sidan 25). Och på raden under skriver han med grekiska bokstäver men på svenska, om att han är magister, lektor och präst. Om hustrun Eleonora Sofia Planting skriver han att hon är "begåvad med gott förstånd och god kunskap". Hon kom från den adliga släkten Planting, född 1692 på Edeby, enligt www.adelsvapen.com. Olof var född 1705 och de gifte sig 1739, då hade hon först varit gift med en präst i Gamleby. Olof Wigius var tydligen kyrkoherde i Gistad redan när han gifte sig. Eleonora levde till 1770 och Olof till 1783.

Kanske var han en glad gamäng. På Svenska kyrkans hemsida om Gistad läser jag att under hans tid bedrev klockaren krog vid kyrkan och att Wigeus efterträdare Jonas Anders Carlström direkt tog itu med det utbredda superiet. Carlström mötte: "Ett vanvårdadt Herrens tempel, en hög grad förfallen prestegård, oordentliga räkenskaper och tomma cassor" och en "...försummad ungdom och en menighet, hvars sjelfsvåld invid sjelfa Helgedomen hade tillredt sig ett dryckenskapens näste" Kyrkböckerna hade Olof Wigeus i alla fall vårdat väl! Kanske låg sanningen om sockenborna någonstans mitt emellan och att de båda prästerna helt enkelt var diametralt olika i sin syn på menigheten. Det måste ha blivit en chock för sockenborna när Carlström tillträtt.


Gistad AI:2 sidan 25, bild från Arkiv Digital.

När hustrun dör skriver Olof Wigeus givetvis en längre nekrolog i dödboken (C:2 sidan 551) och noterar i kanten en hänvisning till sidan 403 och just den sidan är utriven. Jag undrar vad som stod där? På sidan 551 berättar han förstås vanliga personalia men skriver "gift 2a gången år 1739 d 25 febr med mig." Och att "en contrefait" (konterfej, alltså ett porträtt) upphängdes den 15 maj. Många andra präster skriver om sig själva i tredje person har jag sett i liknande noteringar eller t ex i födelseböcker. Men inte Olof Wigeus, han är med själv. Det här blir så personligt. Jag tror att han verkligen sörjde sin hustru. Kanske blev han hemfallen åt spriten efter hustruns död.

Olof Wigius kom från en prästsläkt från Östra Ed och Tryserum på 1600-talet. Kanske har han lagt till von i sitt namn sedan han gift sig med Eleonora. På sidan  bada.hb.se/bitstream/2320/11955/1/1996_13.pdf finns hans släkthistoria. Olof Wigius far var Nicolaus Nicolai Wigius, komminister i Östra Ed och kyrkoherde i Västra Ed. Farfar hette Nicolaus Andræ Wigius, komminister i Tryserum, och dennes far var bonde. (Källan är en digitaliserad version av magisteruppsatsen "Åbo-tryck i Linköping" av Veikko Jauhianen vid Högskolan i Borås 1996).

www.froberg.se/disgen/0007/8422.htm läser jag att de två tidigare prästerna Wigius i Ed och Tryserum också ska ha haft redig handstil och skrivit små nekrologer om församlingsborna och om märkliga händelser. En tradition som uppenbarligen fördes vidare i släkten. Ja, man kan bara vara tacksam för detta.

Fler liknande inlägg kommer framöver. Det är kul att stanna upp ibland vid det som är lite udda. Jag tänker ibland på hur mycket jag lär mig om vardagslivet ute bland sockenborna förr genom dessa gamla anteckningar. Fattigt folk hade alltså glasögon på 1700-talet.

Fortsätt läs mer
  3075 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
kerstin falk
Så intressant! Det är en fröjd att hitta sådana "pärlor"!
söndag, 14 februari 2016 17:38
Eva Johansson
Kerstin! Ja, sådant här gör livet som släktforskare ännu roligare. ... Läs mer
måndag, 15 februari 2016 11:45
3075 Träffar
2 Kommentarer

Fynda bland bouppteckningar!

Ibland kan man verkligen fynda i arkiven!

Många av oss som släktforskar läser även bouppteckningar, och allt fler verkar bli digitaliserade och tillgängliga. Det är skillnad på vad som finns nu och för sex år sedan när jag började släktforska.

Bouppteckningen kan säga mycket om våra släktingar som sedan länge är döda, eftersom uppteckningarna var så detaljerade förr. Dagens schabloniserade belopp och avsaknad av inventarielistor säger inte särskilt mycket.

Bouppteckningen förrättades av som regel två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en mycket detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet.

Himla fascinerande tycker jag.

I veckan som gått har jag hängt med näsan i bouppteckningar från Gotland. Där finns register upprättade för en ganska lång period, vilket är till stor hjälp. I registret har jag kunnat hitta ett antal av mina barns förfäder. Det är genom sin far de har rötter på ön.

Gudings
Gården Gudings i Alva socken 2013.  Det ösregnade när jag tog bilden..

Bland andra letade jag efter bouppteckningen efter Hans Bertelsson, gårdsägare på Gudings i Alva socken, som dör 1871. I registret hittar jag den lätt men det står att den är upprättad i november 1854. Det måste vara fel, tänkte jag först. Fel person eller felskrivet i registret. Men det var det inte.

Hans Bertelsson och hans hustru Christina Hansdotter överlåter sin gård Gudings till äldste sonen Hans Gardell vid denna tid och låter då upprätta en bouppteckning tillsammans med ett undantagskontrakt. Gården är en kronoskattegård, det vill säga en gård de äger men som tidigare ägts av staten. Det är fadern Bertel Hansson som köpt gården 1802, fastebrevet (lagfarten) är utfärdat den 26 februari detta år, framgår av hans bouppteckning.

Här fick jag alltså veta väldigt mycket om den gotländska släkten. I listan över inventarier räknas allting upp, precis som vanligt. I hushållet en brännvinspanna för husbehovsbränning och både ko, stut, häst, oxe, kviga och 14 moderlamm, och massor med andra saker.

Bouppteckning
Alla kreaturen räknas upp i bouppteckningen. Det tycker jag är ganska charmigt. Jag har till och med sett bouppteckningar där man skrivit upp alla kornas namn. Stjärna, Blenda, Rosa, Gull... Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Både föräldrarna och båda sönerna och deras hustrur är med och undertecknar den överenskommelse som görs. Äldste sonen Hans och hustrun Christina får överta gården och de ska betala 700 riksdaler till den yngre sonen Lars som kompensation. Föräldrarna får undantag, det vill säga de ska få bo hos son och sonhustru och få sin föda och ”all möjlig skötsel” av dem, ”om vi ej förmå sköta oss själva”. Det står också om begravningen i undantagskontraktet: ”Efter våra dagars slut ska gårdsinnehavaren på kristligt och anständigt sätt ombesörja vår begravning”.

Bouppteckning
Villkoren i undantagskontraktet finns att läsa idag, drygt 160 år senare. Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Vid denna tid var Hans Bertelsson bara 58 år och hustrun Christina 56 år. Det får ju mig att undra över vad som fick dem att lämna över gården så tidigt i livet. Kanske var sonen enträgen eller kanske var fadern sjuklig? Föräldrarna levde länge till, Hans till 1871 och Christina till 1879.

Så glöm inte bouppteckningar!

hfl
Familjen i husförhörslängden vid tiden för bouppteckningen. Bild från Arkiv Digital, Alva (I) AI:4 (1841-1856) Bild 1240 / Sida 117.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2237 Träffar
  0 Kommentarer
2237 Träffar
0 Kommentarer

Kolla alltid!

Ibland är det extra viktigt att se upp när man läser i arkivhandlingarna.

En sen natt för ett tag sedan satt jag vid datorn för att följa ett spår i kyrkböckerna. Då upptäckte jag att jag följt fel person bakåt i ett par generationer. Sådant kan lätt hända.

Så här var det:

I Vånga AI:10 (1850-1856) sid 56 (bild ovan från Arkiv Digital) finns Elna Nilsdotter och Nils Larsson på Vånga nr 18. Det här är i en skånsk by där gårdarna har nummer. Här står det att Elna är född i Oppmanna församling den 1 januari 1805. I födelseboken i Oppmanna (Oppmanna CI:4 (1767-1811) sid 221) finns en Elna född den 2 januari 1805, med föräldrarna Nils Åkesson och Ingar Nilsdotter på Oppmanna nr 11. Någon Elna född den 1 januari finns det inte, så jag tog för givet att det var hon.

Men det var fel. Den Elna jag sökte är en Elna född den 1 mars i stället. Det såg jag när jag följde den rätta Elna via flyttboken lite senare och såg att hon kom från Söndraby nr 4 i stället, med de rätta föräldrarna Nils Jönsson och Svenborg Nilsdotter. Så här kan det bli när timmen är sen...

Ett exempel till: I förra veckan letade jag efter en Nils Jonsson född i Gillberga församling den 8 oktober 1797. I födelseboken läste jag uppifrån på sidan och fann snart en Nils född på rätt datum i byn Gårdsvik med en far som hette Jon Nilsson. Jaha, där är han, tänkte jag förstås och förde in uppgifterna i mina anteckningar. Så skulle jag skriva upp dopvittnena och återvände till bilden i AD och då såg jag det! Det var två små gossar med namnet Nils som föddes i Gårdsvik den 8 oktober 1797 och båda hade fäder som hette Jon i förnamn.

Alltså, hur sannolikt är det att det föds två barn på samma dag i samma by och att de får samma namn?!


Gillberga CI:4 sidan 83, bild från Arkiv Digital. Här ser du också att det inte var nog med dessa två Nils i Gårdsvik denna oktober. Bara en vecka senare föddes ytterligare en Nils i byn.

Det var ju förbryllande men då gällde det att följa "min" Nils bakåt från vuxentiden och se i vilken familj jag hamnade. Och tur var det, för det visade sig vara det andra barnet, inte det första som jag först hade sett.

Så, kolla alltid! Allting är inte alltid vad det synes vara. Och hoppa inte över någon husförhörslängd för då kan du hamna fel. Hade jag gjort det, och där inte sett varifrån han kom som barn, då hade jag kommit in på fel spår.

Fortsätt läs mer
  1867 Träffar
  0 Kommentarer
1867 Träffar
0 Kommentarer

Sju vigslar samma dag

Varför gifte sig så många kring jul förr i tiden? På 1900-talet var pingst en populär bröllopshelg, idag är det kanske mer utspritt sommartid. Men på 1700-talet och in på 1800-talet var dagarna kring jul och nyår de populäraste bröllopsdagarna. Detta upptäckte jag nyligen vid forskning i några socknar i södra Värmland. Kanske var det en lokal eller regional tradition. Eller är det vanligt även på andra ställen i Sverige vid denna tid? Jag tror inte att jag sett det så tydligt förut, i alla fall inte som jag minns.


1755 i Silleruds socken. Nästan två sidor med vigslar i kyrkboken. Sju är vigda den 26:e december och sju den 28:e. Bild från Arkiv Digital, Sillerud CI:4 (1733-1756) Bild 28 / Sida 45.


1792 i Gillberga socken. Av årets 23 brudpar är 12 vigda 26-30 december, alltså mer än hälften. Bild från Arkiv Digital, Gillberga CI:4 (1789-1820) Bild 24 / Sida 39.


1825 i Långserud socken. Av årets 22 brudpar är nio vigda mellan jul och nyår. Bild från Arkiv Digital, Långserud EI:1 (1807-1846) Bild 22 / Sida 35. Ett av brudparen är Olof Andersson från Råtakan och Lotta Persdotter från Södra Björketjärn. En vecka senare kunde de gå på bröllop igen, för då vigdes Lottas far änklingen Petter Olsson med Olofs syster Katrina Andersdotter. Far och dotter gifter sig alltså med två syskon. Lotta blir både styvdotter och svägerska till Katrina, som blir svärmor till sin egen bror. Och Olof är både svåger och måg till Petter.

Varför var det så populärt att gifta sig vid denna tid på året? Var det för att släkten ändå samlades till kalas vid juletid och man då ville passa på? Slå två flugor i en smäll? Kanske var det sparsamhet, att det räckte med att ordna ett kalas? Jag kan ockå tänka mig att vår, sommar och höst var mer hektiska arbetsperioder i bondelivet, och därför svårare att hinna ordna med bröllop.

Kanske var det en mer lokal tradition, men som var väldigt stark. Det jag har sett sträcker sig ju över flera decennier, kanske hundra år.

Jag kan inte heller låta bli att fundera över det rent praktiska bekymret för prästen att hinna med alla dessa vigslar. Fem vigslar på annandagen 1825 i Långserud, sju på annandagen 1792 i Gillberga och lika många för prästen på annandagen 1755 i Sillerud. Inga vigslar den 27:e men många den 28:e. Varför inga vigslar den 27:e i Sillerud och Gillberga? Behövde prästen en vilodag den 27 december, efter sin hektiska arbetsdag dagen innan? Idag är det väl ingen som gifter sig på annandag jul?

Det måste ha varit vigslar på löpande band för prästen. Vigdes brudparen i kyrkan? Kanske alla vigdes efter högmässan i kyrkan, direkt efter varandra. Det måste ju ha tagit ett par timmar i alla fall, och blev en lång stund i kyrkan för kyrkbesökarna. Var gästerna med i kyrkan under vigseln? Då måste det ha varit knökfullt. Kanske kom gästerna bara till kalaset hemma på gården efteråt. På 1800-talet ska det ha blivit mer allmänt att man gifte sig i hemmet eller i prästgården. Men så kan det ju knappast ha varit vid denna tid. Prästen kan ju omöjligt ha hunnit fara runt till sju gårdar i socknen samma dag för att viga brudpar, inte med bara häst och vagn som transportmedel.

För dem som levde då måste det ju ha varit självklart med dessa speciella vigseldagar, men jag förstår det inte och undrar. Är det någon som vet?

Fortsätt läs mer
  2294 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gunnar Håkansson
Jag vet inte orsaken, men jag vet, att bruket var vanligt även söderut i landet. Jag har många bröllop mellan jul och nyår, kanske... Läs mer
söndag, 17 januari 2016 09:05
Eva Johansson
Gunnar! Ja, jag tror nog att det var så. Då var det nog allmänt brukligt i landet. Jag har forskat även i gränstrakterna mellan Sk... Läs mer
söndag, 17 januari 2016 10:21
Markus Gunshaga
En sån intressant förklaring, Gunnar! I Folklivsarkivet i Lund har jag läst en del berättelser om skånskt julfirande förr i tiden,... Läs mer
söndag, 17 januari 2016 14:57
2294 Träffar
6 Kommentarer

Borgare och burskap

God fortsättning på det nya släktforskaråret!

Nu är tiden för årskrönikor och sammanfattningar men också för att blicka framåt på det kommande året. Jag ansluter mig till skaran och har funderat på vad jag lärt mig under det år som nyss tagit slut. Och vad av detta som kan vara intressant för er andra släktforskare.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig nytt, det är min tes i livet. Med dagens ständiga tekniska utveckling är det bara att gilla läget och se till att lära sig det nya. Det håller hjärnan i trim.

Något som jag verkligen fått upp ögonen för och lärt mig mer om är forskning i domstolsarkiv, tack vare att jag producerat Släktforskarförbundets handbok om domstolsforskning. Claes Westling, förste arkivarie vid Landsarkivet i Vadstena, har skrivit boken och tagit fram de flesta bilder. Mitt arbete består i att jag gjort en bok av hans arbete, dvs framför allt layout men också korrekturläsning. Det innebär att jag på ett tidigt stadium tagit del av texten, läst den flera gånger och under hand insett vilken fantastisk skatt vi har i våra domstolsarkiv. Tack vare den nya kunskapen har jag nu i vinter t ex hittat lagfarter på släktfastigheter jag annars inte skulle hittat.

Före jul forskade jag om min ene sons svärmors släkt, ett forskningsresultat som hon fick i julklapp. Då lärde jag mig en hel del nytt om borgare och burskap. I hennes släkt finns flera borgare i Malmö stad på 1700-talet. De flesta var skomakare men det finns också en krögare och en bagare. För att kunna skriva släktberättelsen har jag tagit reda på vad som gällde för att man skulle få burskap och lite om hur det borgerliga livet i den tidens städer kunde se ut. Stadsfolks historia kände jag tidigare knappt alls till, eftersom min egen släkt och de flesta andra jag släktforskar åt kommer från landsbygden.

Det här gav mycket intressant ny kunskap. En hel del dokument från städerna finns avfotograferade hos Arkiv Digital, och blev en ny källa till kunskap. Här hittade jag t ex borgarförteckningar. För Malmö hittar man dessa under Magistratens arkiv. Ett exempel:


I borgarförteckningen från Malmö 1770 ser vi att Andreas Borg är bryggare. Han har blivit upptagen i bryggarskrået 1739 och äger hus nummer 602 i den då ganska lilla staden Malmö. Bild från Arkiv Digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 227.


Går vi till husförteckningen i samma volym ser vi var Andreas Borg hade sin fastighet, nämligen på södra sidan av Stora torget. Han bebor själv fastigheten, enligt denna förteckning. Exakt vilket hus det är han äger vet jag inte, kanske finns det någon karta från denna tid bevarad med husnumren noterade? Bild från Arkiv digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 197.


Även städernas räkenskapshandlingar kan ha information om enskilda invånare. Som exempel har jag sett i Västerviks skattskrivningslängd som finns i rådhusrättens och magistratens arkiv. Ett exempel:


Detta är en skattskrivningslängd från Västervik 1813. Förre handelsbokhållaren Holm, boende i Norra kvarteret nr 1,  betalar skatt för hustruns bruk av siden men har själv avsagt sig brännvin och tobak och slipper alltså skatta för det. Om jag tolkar detta rätt. Styrman Lindholms änka är befriad från mantalsskatt och är 65 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:128 (1813-1813) Bild 140.

2015 inledde jag med att efterforska min fars två morbröder som emigrerade till Amerika. Vi i släkten visste inte mycket om deras öden i USA, inte mer än att de skulle ha bosatt sig på var sin kust. Bland det jag lyckades få fram är uppgifter om att detta stämmer, men jag hittade mycket mer. Var de bott och arbetat, om deras amerikanska medborgarskap, om deras äktenskap och om den enes son. Då lärde jag mig mycket om emigrantforskning.

Det har jag haft god nytta av i efterforskningen om andra emigrerade släktingar på min mors sida, som jag delvis kunnat kartlägga efter deras emigration. Det finns en hel del emigranter i min släkt, både på min fars och min mors sida.

Detta har också fört med sig att jag fått kontakt med nutida släktingar i flera av dessa släktgrenar, vilket är väldigt roligt. Kanske kan jag säga att jag lärt mig att inte vara rädd för att ta kontakt med tidigare okända släktingar. Fast det har jag nog aldrig varit rädd för.

Släktforskning kan ge så väldigt mycket givande nya kontakter, inte minst med andra släktforskare. Något som jag kommit att uppskatta allt mer är just denna samverkan med andra släktforskare. Här i Västervik har vi en mindre skrivargrupp, som jag berättat om tidigare, och den har kommit att betyda allt mer för mig. Jag är också med i en lokal släktforskargrupp där vi ständigt förkovrar oss, främst i att läsa gammal handstil genom gemensamma ansträngningar men också en massa annat. Detta innebär att jag inte bara sitter ensam på kammarn med mitt resultat utan diskuterar det med andra, som är lika nördiga som jag.

Mitt bästa råd till er andra släktforskare inför det nya året är nog att samverka mer. Bilda skrivargrupper, forskargruppper, läsargrupper mm! Det kan starta som en enkel studiecirkel i din lokala förening och trivs ni ihop så fortsätt. Man lär av varandra, hela tiden.

Ett gott nytt forskarår, det hoppas jag att ni alla får.

Fortsätt läs mer
  2651 Träffar
  0 Kommentarer
2651 Träffar
0 Kommentarer

Jag glömde julbordet

Snart är det jul men något julpyntande håller jag inte på med. Det hinner man ju inte om man är släktforskare. Eller klarar ni av att lyfta blicken från arkivhandlingarna? Själv blir jag bara irriterad när magen ropar på mat eller natten kommer och ögonlocken börjar falla.

I fredags kväll skulle jag varit på julbord i vår släktforskarförening, jag var anmäld sedan länge och helt inställd på att åka till stan på kvällen. När jag lagt mig efter midnatt kom jag på att jag skulle varit på julbord... Jag hade stirrat i kyrkböcker hela eftermiddagen och kvällen och totalt glömt bort detta. Riktigt pinsamt! Och så förargligt.

Just nu är jag inne i två större släktutredningar.

Dels en till min ene sons svärmor, som hon ska få i julklapp. Hon vet om det, om hon minns vad jag lovade förra julen, när hans svärfar fick sin. Annars skulle jag inte skriva om det offentligt...

Dels en till en kund som har lejt mig att utreda hans släkt så långt det går. "Jag vill veta allt" sa han. Och det är en himla spännande släkt han har.

Båda dessa har förgreningar till trakterna kring gränsen mellan östra Skåne och Småland. Kanske är de till och med släkt, men det återstår att se.

I den ena av dessa hamnar jag i Pjätteryd och Stenbrohult. Ni som kan er småländska geografi vet att samhället Älmhult under senare tid växte fram på gränsen mellan dessa två socknar. Västra halvan av samhället låg i Pjätteryd och den östra halvan i Stenbrohult. Sedan blev Älmhult en egen församling som idag ligger mellan dessa två.

Det här är en trakt med en intressant historia, på flera sätt. Inte bara Ingvar Kamprad (född i Pjätteryd 1926) utan också Carl von Linné (född på prästbostället Råshult i Stenbrohult 1707). När jag bläddrar virtuellt i kyrkböckerna kan jag inte undgå att stöta på deras släkter. Bland annat såg jag i födelseboken om Carl von Linné att en senare präst stolt har gjort en tilläggsanteckning till hans födelsenotering. Kanske är det vicepastorn Anders Wetterström som var präst i Stenbrohult på 1790-talet.

Överst: Uppslaget Stenbrohult AI:1 (1690-1703) Bild 71 / Sida 131 (Arkiv Digital) där en senare präst strukit under Carl von Linnés födelsenotis från 1707. Den är så svag att den är svår att läsa. Underst: Prästens anteckning om Linné. Står det "världens bevarare"? I alla kan vi läsa att det är födelsen av en stor man, för Sveriges ära.

Den 20 juni 1797 dör Carl von Linnés bror Samuel, kyrkoherde i Stenbrohult, och prästen har skrivit en tre sidor lång nekrolog i dödboken. Där står det att Anders Wetterström är Samuels måg, gift med dottern Magdalena Elisabet, och titulerar sig själv "Past. och Comminist. Herr Cand". Han skriver mycket vackert om Samuel Linnaeus och berättar också en del om brodern. Nekrologen avslutas med en dikt på latin, men om den möjligen är skriven av brodern Carl tidigare eller av sonen Carl vet jag inte, för latinet kan jag inte tolka.

Samuel Linnaeus nekrolog finns på Stenbrohult C:2b (1751-1827) Bild 138 / Sida 703 (Bilder från Arkiv Digital).

För några år sedan var jag nere i Tingsrydstrakten, inte så långt från Linnés Råshult, och min reskompis och jag diskuterade om vi skulle åka dit också. Vi var ute och letade gårdar och torpruiner från mina barns fars släkt som jag släktforskat om. Men letandet tog tid och kul hade vi med det, så det blev inget besök på Råshult. Det hade varit roligt, nu när jag läst om det.

Jag är inte alls specialintresserad av Carl von Linné och hans släkt utan råkade se detta. Ändå är det gripande på något sätt, att komma historien så nära och läsa det som skrevs i samtiden om det som sedan blivit en del av vår gemensamma kulturhistoria.

Men allra mest intressant är alla de människoöden som finns där att upptäcka. Ibland kan man inte annat än häpna. I samma kyrkbok (C:2b) i Stenbrohult läser jag om Bengt Ingemarsson som den 16 februari 1819 dör av skrämsel. Jag letade efter en helt annan dödsnotis och skummade igenom sidorna, och när jag fick ögonen på detta trodde jag först att jag läste fel. Men visst står det att karln dör av skrämsel? Han var född 1789 så det var en vuxen människa. Vad som skrämt honom kan jag inte riktigt lura ut, det är svårläst. Visst står det något ett borttaget huvud före "...ur dess vagn vid Dihult gästgivaregård vartill han? i yttersta ??? nekade. Det lilla..." och lite längre fram "vid Landsvägen". Är det någon som lagt ett avhugget djurhuvud i hans vagn eller vad är det som hänt? Läkare tillkallades men livet gick uppenbarligen inte att rädda.



Det går förstår inte att läsa från den här bilden men dödnotisen finns här: Stenbrohult C:2b (1751-1827) Bild 218 / Sida 863 (Arkiv Digital).

Fortsätt läs mer
  1683 Träffar
  0 Kommentarer
1683 Träffar
0 Kommentarer

Skriv för årsboken!

Har du använt mindre kända arkiv i din släktforskning? Har du hittat intressanta personuppgifter om din släkt i handlingar som de flesta andra släktforskare kanske inte känner till? Har du skaffat dig kunskap på ett område som andra släktforskare kan ha glädje av att få veta mer om?

Då finns det anledning att skriva en artikel och berätta om det i Släktforskarnas Årsbok 2016. Snart är det dags att skicka in ditt bidrag. Den 1 januari vill vi ha det. Men kontakta mig först och beskriv din artikelidé, på e-post .



Nu när det viner av höststorm runt knuten och regnet nästan står vågrätt kan vara den perfekta tiden att sätta dig och skriva. Kanske känns det som för kort tid att skriva nu? Hinner du inte bli klar kan det finnas möjlighet att komma med om du har ett utkast och illustrationer klara till årsskiftet.

Kanske har du en halvfärdig artikel och behöver den här knuffen för att bli klar. Kanske har du redan skrivit om ditt ämne i din släktberättelse och kan bearbeta den texten för en vidare läsekrets. Det finns mycket intressant att berätta om som andra släktare kan ha nytta och glädje av.

Viktigt! Innan du hör av dig, läs på Rötter om riktlinjerna för årsboken mm.

Exempel på ämnen för artiklar kan vara om du undersökt en viss typ av handlingar med personrelaterade uppgifter. Själv har jag nyligen upptäckt magistratens handlingar i Malmö och i Västervik, och sett att det finns mycket som kan ge kött på benen för en släktforskare där. En artikel om sådant är något jag verkligen skulle uppskatta som släktforskare, av någon som vet betydligt mer än jag. Eller att någon släktforskare som besökt ett arkiv som visat sig vara en guldgruva berättar om det.

Vi som släktforskar stöter ju på så mycket intressant, särskilt i anmärkningarna i husförhörslängderna. Något jag funderade över för en tid sedan var kyrktagningar, varför de skedde, vilka krav som ställdes, hur vanliga de var etc. Ett bra ämne för en artikel i årsboken.

Nu väntar jag på många bidrag till 2016 års upplaga av släktforskarnas egen årsbok.

Fortsätt läs mer
  1213 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gunnar Håkansson
Kyrktagning gjordes en tid efter barnsbörd, då kvinnan ansågs "oren". De var alltså mycket vanliga och brukade ofta antecknas med ... Läs mer
söndag, 06 december 2015 19:01
Eva Johansson
Tack för din kommentar, Gunnar Håkansson! Ja, det var nog en mycket vanlig sed som de flesta kvinnor var med om efter att de fött ... Läs mer
måndag, 07 december 2015 10:36
1213 Träffar
2 Kommentarer

De kom för att arbeta

Trots att vi som släktforskar blir ganska nördiga och grottar ner oss i arkiven har det nog inte undgått oss att det i Sverige pågår en diskussion om invandring och flyktingar. För att uttrycka det milt. Väldigt många av oss har ju invandrare i vår släkt, kanske valloner för snart 400 år sedan eller mer nutida invandrare, arbetskraftsinvandrare eller flyktingar undan 1900-talets krig. Våra egna emigranter blev ju också invandrare när de kom fram till Amerika.

Min svärmor Helene är en av dessa många som kommit till Sverige som rekryterad arbetskraft. Hon kom hit från Lübeck i Tyskland tillsammans med sin syster Gertrud på våren 1951. De var två av de omkring 30 000 personer som invandrade detta år. Helene var då nyss fyllda 20 år. Båda är döda sedan några år.

Min svärmor har berättat att de såg en annons i en tidning om att man sökte arbetskraft till Sverige. De sökte upp agenten och blev ganska snart satta på tåget till en stad någonstans i inlandet i Sverige, tillsammans med flera andra tyska ungdomar. Under tågresan fick de frågan om de i stället kunde åka till Västervik för att arbeta på tändsticksfabriken. Där behövdes också arbetare. Helene frågade agenten om det fanns vatten och skog i Västervik. När svaret blev ja bestämde sig Helene och Gertrud för att åka hit. Det var ju tur för mig eftersom hon här senare blev mor till min make.


Helene som liten flicka i Lübeck före kriget. På mittenbilden står Helene till vänster och hennes syster Gertrud till höger, men vi vet inte vem kvinnan i mitten är. Fotografen (Helenes blivande make) har skrivit att detta är "de tre tyska flickorna på tändsticksfabriken". Till höger: Gertrud och Helene i hyresrummet de bodde i den första tiden i Västervik.


Ett foto från Helenes album. Hon är kvinnan längst till vänster och den andra kvinnan är hennes syster Gertrud. Vi är inte säkra på om det är taget i Västervik eller om det kan vara från tiden hemma i Lübeck, det är svårt att avgöra.

Så småningom ökade arbetskraftsinvandringen till Sverige betydligt. Vi behövde folk som jobbade i industrin så att samhället kunde utvecklas. De kom från övriga nordiska länder och från Central- och Sydeuropa. Redan 1947 hade Sverige börjat rekrytera arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike för att på 50-talet fortsätta i det dåvarande Västtyskland, Nederländerna, Österrike och Belgien och på 60-talet i Grekland. 1970 bodde i Sverige 538 000 utrikes födda personer, bland dessa min svärmor och hennes syster.

Invandrarnas betydelse för Sverige kan knappast överskattas, varken vallonernas betydelse för bergsbruket på 1600-talet eller europeernas betydelse för industrins utveckling under 1900-talet.

Arkivinsitutionen Centrum för Näringslivshistoria gav 2010 ut boken "Invandrarna som byggde Sverige". I år har den getts ut i en ny och uppdaterad upplaga. Här kan man läsa om många av de invandrare som startade företag som fortfarande är stora och betydande arbetsgivare i Sverige.

Givetvis har jag försökt släktforska om min svärmors släkt. Det är svårt att släktforska i Tyskland, åtminstone för mig som inte kan tyska. Dessutom är arkiven inte alls digitaliserade och tillgängliga på samma sätt som i Sverige. Jag har förstått att man nog bör befinna sig på plats och uppsöka församlingsarkiven där för att få fram information, enligt G-gruppen. En sådan resa till Lübeck står på min att-göra-lista när tiden medger det. Men jag har inte mycket hopp om att det ska ge något resultat. På G-gruppens hemsida läser jag: "När du gör din första resa till tyska arkiv och församlingar kommer du att bli överraskad över hur svårt det är att få önskad hjälp om du enbart talar engelska."

Vi vet inte så mycket om Helenes släkt och hennes uppväxt i Tyskland men något lite. Helene hade tre systrar, de andra två stannade kvar i Lübeck. Hennes föräldrar hette Hans Harms, född 1894, och Emmi Blottnicki, född 1908.

Familysearch har jag kanske hittat hennes far och hans föräldrar och syskon. I så fall hette Helenes farfar och farmor Friedrich och Frida Harms och de hade fem barn. Familjen finns noterad i en folkräkning från år 1900. Jag är inte helt säker på att det stämmer. Jag har också sökt i en databas för tysk släktforskning, men utan resultat.

Tyvärr är forskningsresultatet magert även i övrigt. På Familysearch hittar jag en hel del med efternamnet Harms och Blottnicki i USA, så några från dessa släkter måste ha emigrerat. För några år sedan fick jag kontakt med en kvinna i Frankrike vars tyske far troligen är kusin med min svärmor från släkten Blottnicki. Kvinnan har berättat för mig att släkten Blottnicki kommer från en by i Polen som heter Grudziądz.

Enligt http://geogen.stoepel.net/ finns namnet Blottnicki bara i trakten av Lübeck idag och bara 5 förekomster. Namnet Harms är däremot mycket mer förekommande, 7853 träffar och allra mest i Schleswig-Holstein.

Förhoppningsvis kan vi få veta mer i framtiden.

Källa: SCB:s skrift om invandring

 

Fortsätt läs mer
  1892 Träffar
  0 Kommentarer
1892 Träffar
0 Kommentarer

Varför ska jag släktforska?

När jag vaknar till lördagens nyhetsflöde förlorar släktforskning och arkivbesök sin meningsfullhet. Vad tjänar det till? Kommer jag eller någon i min släkt att ha glädje av min släktforskning i framtiden? Eller ska det samhälle som tidigare generationer byggt upp nu raseras? Glädjen med släktforskningen försvann nästan, trots att den här helgen är en viktig släktforskarhelg.

Terrordåd är fruktansvärda, oavsett var och när de sker.

Människor har förstås alltid varit utsatta för terror på olika sätt. Våra förfäder var långt ifrån förskonade, med alla de krig som svenska soldater skickats ut i. Och långt före det kunde hela byar brännas ner och skövlas, både hus, djur och människor, det har arkeologiska utgrävningar visat. När danskarna överföll stadsborna i Västervik 1452, 1517, 1612 och 1677, det var ju också terrorhandlingar. Stadsbor slogs ihjäl skoningslöst.

Den 2 juni 1780 överfölls fartyget Pathrioten från Västervik av sjörövare under en resa på Medelhavet från Lissabon i Portugal till Genua i Italien. Sjörövarna dödade tio av besättningsmännen och samtliga passagerare ombord. Nio av de dödade i besättningen kom från Västervik och finns omskrivna i dödboken. Prästen skriver att de blev nedskjutna och med sablar och knivar ”ömkligen mördade” av sjörövarna som bordat skeppet. Tre besättningsmän klarade sig undan ”rövarnas blodtörstiga och gruveliga” framfart och kunde sedan berätta om vad som hänt.


Bild från dödboken Västervik C:5 sidan 637, Arkiv Digital.

Det går naturligtvis inte att jämställa med händelserna i Paris, som är ett så mycket större hot mot hela det samhälle som vi känner det idag.

Vi som släktforskar möter ibland ofattbar död och elände, men vi kan nog avskärma oss en hel del eftersom det är historia. Men det som händer idag, det är ju nu och vi vet inget om framtiden. När jag släktforskar sitter jag med facit i hand, eftersom jag själv finns här. Generationerna har överlevt. Men kommande generationer? En sådan här dag oroar jag mig för mina barnbarns uppväxt och fortsatta liv.

Släktforskningen brukar kunna skingra tankarna och oftast helt uppsluka mig och ta hela min uppmärksamhet i anspråk. Men inte den här helgen.

Fortsätt läs mer
  1566 Träffar
  0 Kommentarer
1566 Träffar
0 Kommentarer

"Gud hugsvale och tröste dem!"

En sådan här helg tänker vi på de döda, de flesta av oss, tror jag.



På makens föräldrars grav brinner ljus sedan i förrgår men min mammas grav ligger över 30 mil härifrån så det blev inget besök där för mig. I stället gick jag en runda i skogen på allhelgonadagen igår och funderade över både livet och döden.

Min mamma gick bort sommaren 2009, efter en ganska kort sjukdomstid. Hon var då 84 år och jag hade alltid trott att hon skulle leva tills hon blev minst 100. Vi hann träffas på sjukhuset och mina vuxna barn var med. När barnen och jag åkte hem förstod vi ju att det kunde bli sista gången, även om jag planerade att åka tillbaka några veckor senare. Det blev sista gången jag träffade min mamma. Jag är tacksam att mina barn var med och fick träffa sin mormor då, sorgen blev lättare att bära tillsammans.

När mamma sedan lämnade oss kunde vi, pappa och mina syskon, ta farväl av henne på sjukhuset samma kväll. Det vår då den verkliga sorgeprocessen började. Fram till dess hade jag inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Att min mamma var död. Hon som alltid funnits.


Min mamma Gertrud. För över 60 år sedan med mig på armen en vinterdag och mina två äldre bröder
bredvid. Och så porträttet från ungdomen.


Vi begraver våra döda för att vi är civiliserade människor med en abstrakt föreställningsvärld och omsorg om våra anhöriga. Vi behöver våra ceremonier för att göra sorgen hanterlig, så tror jag. Men för mig blev inte begravningen det avsked det annars brukar vara, det vara bara en del av en mycket längre process. Så kanske det oftast är för den som är nära anhörig? Mitt avsked, det skedde mer på sjukhuset än vid begravningen. Eller snarare började där. Begravningen ser nog de flesta som en möjlighet att på något sätt avsluta sin relation med den döde, om det inte är en nära anhörig. Då är det annorlunda.

Det tog nog ett år, sorgeåret man talar om, innan vi vant oss vid att mamma inte fanns hos oss längre. Men de döda finns ju alltid kvar ändå, vi glömmer ju inte.

Det är ju så många döda som levt före oss. Eftersom jag släktforskar skulle jag kunna räkna ihop alla de jag känner till och vet namnen på. Men vad tjänar det till? Alla de döda före dem, hundratals och tusentals år tillbaka, dem vet jag ju inget om men de har också fört sina gener vidare till mig.

Jag kan sörja de döda jag kände, min mamma, mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, ett par kusiner, vänner, arbetskamrater som lämnat livet alldeles för tidigt.

När jag släktforskar kan döden tyckas prosaisk när jag läser korta noteringar om död och begravning i kyrkböckerna. Men så var det naturligtvis inte.

Alla dessa små barn som dog. Igår letade jag uppgifter om en familj med åtta barn, sju av dem dog före föräldrarna. Vilket tungt liv det måste ha varit för dem!

Ibland har döden varit så tragisk att prästen inte kunnat hålla sig utan ryckts med i känslostormen. I dödboken i Vamlingbo på södra Gotland kan vi läsa detta från 1827:



Källa: Vamlingbo CI:1 (1775-1840) Bild 2030 / sid 386, Arkiv Digital.

Den 25 september 1827 begav sig tre män ut i en båt för att fiska. Det var Lars Jacobsson från Bonsarve, hans äldste son Hans och grannen Botel Christensson i Austres. Sonen Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. Prästen skriver i dödboken om Hans och hans hustru, den 21-åriga gravida Anna Severinsdotter att de: ”…voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”.

Jag känner sorgen i hjärtat varje gång jag läser detta.

Far och son begravdes i en och samma grav. Lars Jacobsson och hans son finns i en sidogren i mina barns fars släkt. De är två av de många döda som levt före oss.

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1974 Träffar
  0 Kommentarer
1974 Träffar
0 Kommentarer

Arkivens ljuvlighet

Skådespelaren och författaren Lasse Eriksson dog hastigt 2011 och alldeles för tidigt, på en teaterscen i Uppsala. Innan dess hann han skriva en lång rad böcker. Två av dem handlar om hans fru Kristina Östbergs farmor och farmors mor. "Boken om Gerda" kom 2001 och "Den elektriska damen" 2003. Att Lasse Eriksson var släktforskare hade jag ingen aning om förrän jag råkade få tag i de här böckerna och läste dem i somras.



Jag rekommenderar dem varmt för alla släktforskare.

Det här är böcker som är precis sådana jag önskar att jag själv kunde skriva om min släktforskning. Jag blev verkligen betagen och fängslad under min läsning och därför känns det också extra sorgligt att Lasse Eriksson är död, att han inte fick fortsätta i samma spår.

Som ni ser av utgivningsåren har han släktforskat före digitaliseringen. Och det berättar han om, hur han besöker arkiv och letar i pappershandlingar, fotografier och litteratur. Ett kapitel i "Den elektriska damen" heter "Om arkivs ljuvlighet". Bara kapitelrubriken säger ju precis vad det handlar om! Här skriver han:
"Kommen så här långt måste jag säga något om de svenska arkiven och om den ljuvlighet som där dväljs i tystnad och andakt inför de historiska fragment som lyfts ut ur de brandsäkra skåpen."

Visst är det underbara ord!? Visst kännder du igen dig?

Han fortsätter berätta om hur han sitter på Stockholms stadsarkiv och får in en röstlängd från Stockholm. Efter nästan två timmars letande hittar det han söker, och så lycklig han blir:
"Då! Där stod hennes namn: Sofi Andersson! För min inre syn såg jag henne i mitt huvuds vallokal och hälsade henne som en bekant man inte träffat på länge: Med ett förvånat utrop, högt och innerligt. Mitt rop slog i Stadsarkivets glastak och rasade ner längs väggarna. Alla i salen ryckte till. Jag förbannade mitt felsteg mellan de två världarna, och blundade generat med böjt huvud. Det prasslade av kläder runt omkring mig och när jag öppnade ögonen fann jag att alla tittade på mig. Men inte förebrående. Alla log och nickade."

Det är sann forskarglädje, och den tror jag att de flesta av er upplevt. Detta är mycket inspirerande läsning. I ett av de första kaptlen skriver han:
"...här sitter jag, ett hundrafemtio år senare, inne i mitt eget liv med spåren av henne framför mig. Jag känner mig glad och intresserad och jag tänker: Folk blir aldrig så livade som när de sysslar med de döda. ... Ingenstans får man så lätt nya vänner som när man letar efter de döda."
Det kan jag intyga att det stämmer. Så många trevliga släktforskare jag lärt känna sedan jag började släktforska. Och alla är vi intresserade av de döda.

Sofi Andersson föddes 1840 på gården Bohyttan i Tjällmo i Östergötland, dotter till riksdagsmannen Anders Petter Andersson och hustrun Anna-Lisa Persdotter. Sofi dog 1923 i Klara församling i Stockholm. Hon var gift med läraren Sven Nilsson (1844-1919). Sofi blev folkskollärarinna i Stockholm, efter att först ha varit lärare i Finspång. I Stockholm lärde hon känna Lars Johan Hiertas dotter Anna, Fredrika Bremer, Ellen Fries och andra av den tidens kulturelit. Sofi blev själv en betydande pedagog och utvecklade det moderna skolköket.

Med maken Sven Nilsson fick hon dottern Gerda 1876. Gerda gifte sig med docenten i Uppsala Henrik Ossian Östberg (1859-1932). Gerda blev den första gifta kvinnan i Sverige som doktorerade. Hennes ämne var romanska språk. Hon dog redan 1915.

Har du någon från dessa familjer i dina anor måste du förstås läsa de här böckerna, om du inte redan gjort det. Lasse Eriksson har kartlagt deras liv i detalj och hittat arkivhandlingar som kanske inte är så självklara att känna till. I slutet av böckerna finns ordentliga källförteckningar.

Fortsätt läs mer
  2347 Träffar
  3 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Sylvia Leijon
Ja visst känner man igen hos Lasse Eriksson mycket av sin egen vedermöda och sitt slit och letande och också glädjen när man hitta... Läs mer
söndag, 25 oktober 2015 22:35
Eva Johansson
Sylvia! Tack för din kommentar! Så roligt att läsa, du verkar känna precis som jag. Ja, han har ordet i sin makt och det är en frö... Läs mer
måndag, 26 oktober 2015 11:23
Sylvia Leijon
Oj, timmen var sen och mina ögon gick väl nästan i kors, för jag måtte ha skrivit en del dubbelt!Men du förstod ju vad jag menade!... Läs mer
tisdag, 27 oktober 2015 14:48
2347 Träffar
3 Kommentarer

Jag vill veta allt!

När jag förra gången bloggade om min fars två emigrerade morbröder visste jag inte när Karl, den äldre av dem, åkte. Det hade jag inte lyckats hitta då, och inte heller vart han for. Att han emigrerade 1909 visste jag, men inte mer. Nu vet jag mer. Förra helgen var gratishelg på Ancestry för emigrantdokument. Så jag passade på att leta efter just dessa uppgifter. Man vill ju stilla sin nyfikenhet.



Min fars morbröder Karl och John emigrerade till Amerika 1909 och 1911. Till vänster är det John, Karls hustru Elin och Karl. I mitten Karl och Elin, troligen vid samma tillfälle, kanske något eller några år efter att de anlänt. Till höger tror vi att det är Karl och John, men flera år senare.

 



Enligt en passagerarlista avreste Karl, som då hette Kristoffersson, med fartyget Empire of Britain från Liverpool till Quebec i Kanada den 4 juni 1909. Rederi var Canadian Pacific Line. Från ett brev som finns bevarat i släkten framgår att han befinner sig hemma i Sverige den 18 maj samma år och han bör ha hunnit ta sig över till England och vidare till Liverpool på de tre veckorna där emellan. Kanske åkte han i slutet av maj. Så nu verkar det mysteriet vara löst, när han åkte.

Jag hittade även en lista över personer som passerade gränsen mellan Kanada och USA i oktober 1909. Där finns Karl med den 21 oktober. Åtminstone tror jag det.

I formuläret finns massor med uppgifter. Först står det att Karl Kristoffersson är stenhuggare, vilket stämmer bra. Det arbetade han som både i Amerika och i Sverige. Senaste bostadsorten i Kanada är Vancouver, vilket stämmer med det han uppger senare i livet när han ansöker om amerikanskt medborgarskap. Hans destination i USA är Seattle. Han är 30 år och kommer från Varberg i Sverige, vilket också stämmer. Men en uppgift stämmer inte. Det står att hans far ska heta Carl Jonsson med bostadsort Jordberg i Sverige. Det är fel. Hans far hette Kristoffer Johansson, som också är min fars morfar. Han hette inte Karl, inte ens som andranamn. Jordberg stämmer inte heller, gården hette Mute nr 8 i Rolfstorp. Jag tror ändå att detta är den rätte Karl, för jag har svårt att tro att två personer med samma namn, samma ålder, samma födelseplats i Sverige och samma yrke passerar gränsen mellan Kanada och USA vid ungefär samma tidpunkt. Det måste vara rätt. Hade namnet varit Swanson eller Johnson eller Andersson hade jag tvivlat mer, men Kristoffersson är inte så vanligt namn. Kanske har den tjänsteman som fyllt i formuläret skrivit fel efter att ha hört fel, eller blandat ihop med någon annans uppgifter. Kanske missförstod Karl frågan och gav fel svar.

I en kolumn framgår att Karl rest genom USA och senast befunnit sig där den 28 september, samma dag han uppger att han kommit till New York med fartyget Cedric. Det står ingen adress men det står "trans" vilket jag tolkar som transitering, dvs genomresa. Uppgifterna får mig att tro att han varit kvar i Quebec eller någon annanstans i Kanada, avreste därifrån i slutet av september med S/S Cedric och anlänt till New York den 28:e. Sedan har han rest vidare och någon gång under resan återvänt till Kanada, fortsatt resan där för att sedan återkomma till USA den 21 oktober via Vancouver.

Resan mellan Kanada och New York är dock en gåta. Enligt Wikipedia trafikerade fartyget Cedric rutten Liverpool-New York, och inte Kanada. Kan Karl ha rest tillbaka till Europa med planen att återvända hem men ändrat sig och åkt tillbaka med Cedric? Då borde han ha funnits med i Ellis Islands databas över immigranter, men det gör han inte. Eller är det en tillfällig ändring av rutten? Eller minns Karl fel? Kanske till och med hittade han på av någon anledning? Han har förmodligen inte avkrävts några dokument för att visa det han påstår, men det vet jag inte.



Karls lillebror John emigrerade 1911, men förra gången hade jag inte hittat hans ankomst till USA och vilket fartyg han kom med. Jag har sökt på Ellis Island flera gånger utan resultat. Inte så konstigt, för han åkte till Boston. Dit anlände han med fartyget Cymric den 6 april 1911, med avresa från Liverpool. John uppger då att han ska till Baring, den stad i staten Washington där storebror Karl redan bor.

Varför vill jag veta allt detta? Det spelar ju ingen roll längre, egentligen. De är döda sedan länge, båda två. Men jag vill kunna lägga pusslet med så många bitar som möjligt. Ren vetgirighet, alltså.

Det jag allra helst vill veta är vad som fick Karl att emigrera. Att John blev påverkad av sin storebror verkar givet, men Karl som åkte först, varför gjorde han det? En olycklig kärlekshistoria sägs det i släkten, men ingen vet med säkerhet.

Sedan förra bloggposten har jag också fått veta att Johns ende son fortfarande lever och bor i Florida. Sonen fick tre barn som är lite yngre än jag, och alltså mina tremänningar. Två av dem har jag kontakt med via Facebook idag och den ena av dem har berättat en hel del nytt om sina farföräldrar. Bl a varifrån hennes farmor Opal kommer, Johns hustru som jag tidigare inte visste något om, och deras kontakt med en känd bolagsmogul i USA. Men det är en historia för vår egen släktbok, som ska skrivas så småningom.

 

 

Fortsätt läs mer
  2438 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2438 Träffar
0 Kommentarer

Databaser för alla

Nu blir det reklam för Arkiv Digital men det får ni stå ut med. Det jag skriver om nu kan jag ju inte låtsas att det handlar om något annat.

På Släktforskardagarna i Nyköping presenterade Arkiv Digital sin nya version av programmet AD online, version 2.0. Den är ännu inte klar men man kan prova en förhandsversion om man redan har ett konto. Jag tror att programmet fortfarande är under utveckling.

Den nya versionen laddade jag ner när jag kom hem från Nyköping och har nu använt den en hel del. När det gäller kyrkböckerna och andra arkivhandlingar märker jag ingen större skillnad, utom att gränssnittet har fått nytt utseende. Men det bästa med det nya programmet är sökning i register, som är en helt ny funktion. Man har börjat med Sveriges befolkning 1950. Det är ett sökbart register, alltså en databas där uppgifterna skrivits in. Man skiljer alltså på avfotograferade arkivhandlingar och sökbara databaser, precis som hos SVAR. När du är inloggad väljer du om du vill söka i arkivhandlingar (som i det gamla programmet) eller i register.

1950 års folkräkning har jag redan haft stor nytta av. Här kan jag hitta personer som levde 1950 och som är födda så pass sent att någon födelsebok inte finns tillgänglig digitalt eller om jag inte känner till födelseförsamlingen. I våra tjugo socknar i Tjust varierar slutåret för de digitaliserade födelseböckerna mellan 1894 och 1939, många slutar på 10- eller 20-talet. Det innebär att jag nu kan hitta dem som är födda i glappet mellan den senaste digitaliserade födelseboken och 1950. Om jag letar efter en person som levde 1950 kan jag hitta hen i registret från folkräkningen 1950 och därifrån också gå vidare via direktlänk till födelseboken i rätt församling, om den finns avfotograferad. Mycket bra, tycker jag.
 
Hela familjen finns med i folkräkningen 1950. Det gör att jag kan hitta föräldrarna till de allra flesta födda efter 1935 men också många födda från cirka 1930, de som fortfarande bodde hemma då. Nej, jag har ingen skärmdump här som visar hur en sökträff ser ut för de sökningar jag hittills gjort har visat nu levande personer i familjebilden. Ni får titta själva, nu eller senare.

Vet jag födelseförsamling och har abonnemang på SVAR kan jag också gå till SCB-arkivet och leta, när födelsebok saknas (SCB-registren finns numera också hos AD för åren från slutet av 30-talet och fram till sekretessgränsen 1944). Där står ju det födda barnets namn och föräldrarna och så får jag gå till kyrkböckerna sedan. Det är en start även om det är avskrifter och inte en primärkälla. Givetvis ska man också komma ihåg att folkräkningen 1950 inte heller är en primärkälla. Även folkräkningen 1960 ska komma på Arkiv Digital, enligt en artikel i HD.

Anledningen till att jag är särskild glad för detta register i nya AD online är att det ger mig ett nytt och mycket användbart verktyg som jag kan använda obereonde av teknisk plattform. Jag har Mac och jag har en så ny dator att den inte har någon CD-läsare. Jag kan alltså inte använda Sveriges dödbok, Begravda i Sverige, folkräkningsskivorna med flera släktforskningsdatabaser. Dessa är stängda för oss Macanvändare och för allt fler PC-användare med nya datorer.  Det vill säga om jag inte skaffar ett program för att skapa en virtuell PC i min Mac plus en Windowslicens plus en CD-läsare... Det är kostsamt och obekvämt. Därför är Arkiv Digitals nya registerlösning så himla bra. Jag skulle till exempel väldigt gärna vilja kunna använda Sveriges dödbok (via USB-minne) men kan alltså inte det utan att betala betydligt mycket mer än andra släktforskare.

Fast det finns ljus i mörkret. Senaste versionen av Sveriges dödbok finns numera på USB-minne (men fortfarande bara för PC) och Riksarkivet ger också ut vissa av sina CD-skivor i en ny version för Mac, nämligen Sveriges befolkning 1880, 1910 och 1990 samt Rotemannen 2 (Sveriges befolkning 1910 finns även på USB-minne). Så det rör på sig åt rätt håll i den tekniska utvecklingen för släktforskare.

Jag har i flera sammanhang på senare år tagit upp detta, att släktforskardatabaser sitter fast i en snart föråldrad teknik. Jag menar att alla databaser som finns på CD-skivor behöver göras tillgängliga på USB-minne redan idag, som ett första steg. Men snart försvinner väl USB-ingångarna på datorerna också och all överföring ska ske trådlöst.

Den enda rätta lösningen är tillgång via nätet och abonnemang, så att alla släktforskare kan ta del av de databaser man vill, oberoende av typ av dator. Då spelar det ingen roll om jag har en Mac eller PC eller en padda eller annan surfplatta eller vill söka via min mobil. Gränssnitten finns ju redan, både i Arkiv Digitals nya program och i de sökbara databaserna i SVAR:s abonnemang.

Det jag allra helst önskar mig nu är den släktforskningsportal som diskuteras inom förbundet, där jag via abonnemang kan ta del av många olika databaser från de olika släktforskarföreningarna. Jag hoppas innerligt att man i föreningarna inser vart framtiden bär och inte tror att släktforskare ska fortsätta köpa CD-skivor i all framtid, för så kommer det inte att bli. Jag betalar väldigt gärna en avgift för att få söka i en lokal eller regional databas på nätet, per sökning eller per månad eller hur man nu vill lösa det. Men som det är idag har jag ingen nytta av alla dessa CD-skivor över huvud taget, och jag vet att jag inte är ensam om att vara i den här situationen.

Kanske tycker du att det är bara att byta till en PC. Men jag har aldrig haft något annat än Mac under de runt 30 år jag haft egen dator så det är inte aktuellt för mig. Och allt annat jag jobbar med fungerar så bra så på Mac.

Bilden överst har ingenting med texten ovan att göra, den har jag med bara för att det ska vara en fin ingångsbild med en människa på. Den lille pojken är fotograferad kring förra sekelskiftet och levde förhoppningsvis 1950, då han bör ha varit drygt 50 år gammal. Om jag visste vad han heter skulle jag i så fall kunna hitta honom i registret. Vem han är vet jag inte, så känner du igen honom eller bilden får du gärna berätta det för mig. Han kallades Tjalle och var sommarbarn hos släktingar till min pappa på torpet Stenaljung utanför Rolfstorp i Halland i början av 1900-talet. Ingen i släkten vet längre vem han var.


 

Fortsätt läs mer
  4659 Träffar
  9 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Givetvis är möjligheten till kontinuerlig uppdatering av innehållet också en viktig faktor i argumenten för att ha databaserna til... Läs mer
söndag, 04 oktober 2015 12:23
Bernt Hansson
Nu har jag inte Mac men jag antar att du har en USB-ingång, så då är det väl bara att köpa en extern DVD/CD-läsare, 349 kronor är ... Läs mer
söndag, 04 oktober 2015 14:49
Eva Johansson
Nej, det är inte så dyrt. Men då skulle jag ändå inte ha nytta av mer än de fyra CD-skivor som SVAR nu konverterat för Mac. Jag ty... Läs mer
söndag, 04 oktober 2015 21:33
4659 Träffar
9 Kommentarer

Luffaren kom på besök

När jag var sex-sju år, någon gång alldeles i början av 60-talet, satt min mamma och jag på en filt i trädgården och läste en bok och drack saft. Det var en varm högsommardag och min lillebror sov nog middag. Vår dåvarande tomt gränsar till en gammal landsväg, en byväg i mellersta Halland. Norrut börjar skogen och söderut ligger byn.

Den här sommareftermiddagen kom en äldre man cyklande norrifrån och stannade vid vårt hus. Mamma gick fram till vägen och pratade med honom och efter en stund åkte han iväg. Jag såg något i hans händer som blänkte i solljuset, men minns inte nu vad det var. Kanske var det en kniv. Mamma berättade för mig efter att han åkt att han undrat om vi behövde få våra knivar slipade, men det gjorde pappa själv så vi behövde inte ta hjälp med det.

Mannen på cykeln var klädd i kostym och såg proper och vänlig ut, det är mitt bestående intryck fortfarande. Min mamma visade inga tecken på att det var något ovanligt med det tillfälliga besöket, säkert förklarade hon för mig att det var en luffare som kommit förbi. För henne var det inget märkvärdigt.

Kanske var han en av de sista luffarna i Sverige.

(Bilden till vänster kommer från Wikipedia.)

Det här kom jag att tänka på för några veckor sedan när jag var i Nyköping. Då hittade jag en bok om gårdfarihandel, "Gårdfarihandel i Norden" av Göran Rosander (1980). Det är ju skillnad på luffare och gårdfarihandlare men kanske inte så stor skillnad. Det var vägarnas män och kvinnor. Någon kvinna som luffare har jag aldrig hört talas om, men kanske fanns det. Bland gårdfarihandlarna fanns det kvinnor, till exempel kullor från Dalarna.

Handeln var strikt reglerad och gårdfarihandlarna behövde ett så kallat handelspass läser jag i Göran Rosanders bok. En särskild grupp var västgötaknallarna, med Borås som centrum. Det som gårdfarihandlarna sålde var ofta egentillverkat, åtminstone lite längre tillbaka. Vid början av 1900-talet övergick de i stort sett helt till att sälja industritillverkade varor. De bar med sig sitt varulager på ryggen, senare kanske på cykelns pakethållare.

En av Sveriges mest kända luffare är Harry Martinson, som mina barn är släkt med på långt håll genom sin pappa som bland annat har båtsmän i Jämshögs socken bland sina anor, precis som Harry Martinson. Hos Populär historia finns en intressant artikel om luffare, bland annat Harry Martinson.

Jag funderar på hur och om man kan få veta om en släkting var luffare. Gårdfarihandlare kanske står som yrkesbeteckning i kyrkböckerna? Någon som stött på det? Men inte luffare. Lösdriveri var ju ett brott. Står det i anteckningskolumnen att någon dömts för lösdriveri kanske det är en släkting som varit på luffen. De måste väl ha varit skrivna i sin hemsocken hela tiden, fast de inte var där. Flera var tydligen sjömän som gått i land eller gick på luffen mellan törnarna till sjöss precis som Harry Martinson, och då stod de nog som sjömän i husförhörslängden hela tiden.

Om vår besökare för över 50 år sedan var en luffare vet jag ju inte, så här långt efteråt. Kanske var det snarare en gårdfarihandlare. Det är jag osäker på. Luffarna sålde ju också en del, så kallad luffarslöjd. Det var olika hushållsgrejer som de tvinnade av ståltråd. Min pappa har gjort en del sådant, fast han aldrig någonsin varit luffare. Men så här kunde det se ut, som denna lilla trådkorg som min pappa gjort.

 (Bilden på gårdfarihandlaren till vänster finns på Anbytarforum)

 

 

 

Fortsätt läs mer
  4464 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
4464 Träffar
0 Kommentarer

Kurs för kursledare

I Nyköping var det inte bara Släktforskardagarna förra helgen. Vi som gått släktforskarförbundets utbildning för kursledare träffades på fredagkvällen och då fick vi våra kursintyg, vi som slutfört utbildningen.

b2ap3_thumbnail_kurs1.jpgb2ap3_thumbnail_kurs1.jpgb2ap3_thumbnail_kursintyg.JPGb2ap3_thumbnail_kursintyg.JPG

Naturligtvis är det trevligt att få ett fint intyg men det bästa är förstås själva utbildeningen. Jag rekommenderar den varmt och är glad för att förbundet ordnar en sådan utbildning. Läs mer om utbildningen. Den ges fortfarande och mer information finns här. Ett tack till våra kursledare Anna-Lena Hultman och Gunilla Didriksson!

Mer om vad utbildningen innehåller kan du läsa i ett tidigare blogginlägg.

Ett syfte med utbildningen är att kvalitetssäkra vad vi lär ut till dem som går kurser och studiecirklar i släktforskning. Framför allt handlar det om att alla kurser ska ha samma innehåll, oavsett var och av vem som de ges. Vi kursledare ska lära ut samma saker, både på grundkurser och på fortsättningskurser. Exakt likadant kan det ju inte bli, för frågorna från deltagarna är olika. Men i grunden ska det vara ett likadant innehåll. Det är bra, tycker jag. Då har nya släktforskare samma utgångspunkt. Jag tror nog att de flesta lär ut samma grunder redan, men säkert skiljer det också en del.

Det är väldigt roligt att lära andra släktforska, och jag är särskild glad för de kursmoment vi haft under utbildningen om pedagogik och metodik. För det behövs när man inte har någon tidigare pedagogisk erfarenhet. Än har jag bara hållit en grundkurs men räknar med att det blir fler, åtminstone om några år när jag blir pensionär och har mer tid. Jag är också intresserad av fortsättningskurser, både hur de kan organiseras och vad de ska innehålla.

En del av förbundets kursledarutbildning är att orientera sig i olika fördjupningsämnen. Det kan till exempel vara soldatforskning eller domboksforskning och annat som går utanför kyrkböckerna. Här tror jag att det finns ett stort intresse för kurser ute i föreningarna, för dem som redan gått en grundkurs och sedan forskat ett tag men vill komma vidare i andra arkiv än kyrkoarkiven. Frågan är hur man organiserar sådana kurser. Ska det vara en längre kurs på kanske fem-sex träffar och ett ämne per gång? Eller enstaka kurser och så kan man välja vad man vill lära sig mer om? Jag tänker mig att man lokalt skulle kunna ha en halv lördag eller söndag några gånger vår och höst och beta av sådana olika ämnen. Finns det någon förening där man har sådana kurser? Det vore intressant att få veta hur ni andra gör.

Jag har också börjat fundera på om det finns intresse för distanskurser. Själv har jag lärt mig släktforska genom A- och B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet, och båda kurserna är på distans. En fantastiskt bra utbildning, tycker jag. Men de är på hela terminer och det jag funderar på nu är kortare distanskurser, avgränsade för varje område. Kanske finns det redan någon som bedriver sådana? Då menar jag alltså inte grundkurs, för det vet jag att det finns på distans.

Antalet släktforskare verka öka hela tiden och det blir fler och fler som efterfrågar kunskaper, så jag tror att behovet av kurser är stort.

PS. För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om bärplockning nu och då, bland annat om när vi plockade bär i min barndom. I bakhuvudet hade jag tanken på ett foto som jag minns att det finns men trodde inte jag hade det inscannat utan att det bara fanns i vårt gamla fotoalbum hemma hos min pappa. I fredags hittade jag det bland mina inscannade bilder. Så är du nyfiken på hur det såg ut i bärskogen i början av 60-talet så titta där.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1508 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Erik Sandberg
Kurserna går för sällan, för långt borta och är fulltecknade./ Erik i Lyckeby, Karlskrona
söndag, 06 september 2015 08:47
Eva Johansson
Erik: Menar du kursledarutbildningen? Vad jag har förstått av Gunilla Didriksson så ordnar de nya utbildningar när det finns en gr... Läs mer
söndag, 06 september 2015 14:29
1508 Träffar
2 Kommentarer

På släktforskardagar

Uppdaterad söndag kväll.

Full fart hela dagen, och himla roligt. Så var det igår när jag var en av dem som arbetade i Rötterbokhandeln på Släktforskardagarna i Nyköping. Från klockan nio, när mässan öppnade, till strax efter klockan ett, när jag gick av mitt pass, passerade en ständig ström släktforskande mässbesökare. En del bekanta ansikten, vilket är extra roligt. Det bästa med sådana här arrangemang är alla människor man träffar.


Många kom för att handla i Rötterbokhandeln.

Det här är årets stora händelse för släktforskare och väldigt många av oss är där. Jag tror att det måste bli besöksrekord i år, en sådan ström av folk som det var hela lördagen. Tillägg söndag kväll: Ja, det kom över 5000 personer enligt Barbro Stålheim.

Detta är tredje gången för mig, jag har tidigare varit med i Gävle och Karlstad också. De flesta besökarna har nog varit med betydligt fler gånger, det verkar så. 
 
Allt var som vanligt i år, med utställare och föreläsare. Men med betydligt mer fokus på DNA-forskning än tidigare. Inte minst genom Peter Sjölunds och Karin Bojs nya böcker och föreläsningarna de höll på mässan. Man kan också topsa sig hos företaget FTDNA och en del av dem som köpte den nya handboken berättade att de topsat sig för DNA. Besöker du mässan idag så missa inte årets sex nya handböcker i Rötterbokhandeln. De handlar om att forska i domstolsarkiven, om forskning i mantalslängder, om släktforskning i Danmark, Norge och Finland och om DNA-forskning.
 
Tillägg söndag kväll: Peter Sjölund pratade med Roland Classon från Helsingborgs Dagblad. Roland Classon fick pris som Årets Upplysare, för alla sina artiklar om släktforskning. Det är jag särskilt glad för, att en yrkeskollega får fin uppmärksamhet för sitt arbete. Se hans bilder från Släktforskardagarna.
 
Mycket folk hos FTDNA.

Efter mitt arbetspass och en sen lunch strosade jag runt på mässan och kom förstås ut därifrån med en tung bokkasse. Fynda böcker är en viktig del av Släktforskardagarna.
 
På fredagen hölls förbundets årsstämma. Två viktiga frågor som diskuterades då var om den fortsatta organiseringen av släktforskardagar och årsstämma och om en kommande släkthistorisk portal på nätet. Inga beslut togs och styrelsen kommer att lägga fram nya förslag, tror jag. 
 
Det här skriver jag på natten mellan lördag och söndag, nyss hemkommen från kvällens släktforskarfest, årets bankett med utdelning av utmärkelser, god mat och trevlig underhållning.
 
Jag vill ge en stor eloge till Nyköping Oxelösunds Släktforskarförening för en välorganiserad mässa. Vilket jobb som ligger bakom allt detta! Bra gjort!
 
Uppdatering söndag kväll: Efter att jag nu kommit hem och hunnit smälta en del av alla intryck måste jag nog poängtera att mötet med alla människor är det jag verkligen tycker är roligast. Det var också väldigt kul att hjälpa till i Rötterbokhandeln.
 
Årsstämman filmades och ska snart kunna ses i sin helhet.
 
Böckerna jag fyndade på mässan.
 
Uppdatering söndag kväll:

En av dem jag träffade på i mässhallen är boktryckaren Wolfgang Schmeing från minbok.nu som specialiserat sig på att trycka böcker i små upplagor åt släktforskare. Jag som tycker att släktforskare ska skriva släktbok är glad att det finns tryckerier som har insett potentialen i detta.
 
Innan jag åkte hemifrån i fredags skrev jag en krönika till lokaltidningen, Västerviks-Tidningen.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2262 Träffar
  0 Kommentarer
2262 Träffar
0 Kommentarer

I skogens skafferi

Skogen är full av blåbär och lingon, detta så bärrika år. Därför blir det inte så mycket släktforskning på fritiden just nu utan en och annan timme i skogen i stället, i väntan på att åka till Nyköping på fredag.

Bären mognade tidigt i år. I mitten av juli började jag plocka blåbär och för ett par veckor sedan började lingonen mogna. Hittills har jag nog plockat 8-10 liter av varje sort. Bäst är det att äta blåbären färska i filen, eller göra blåbärspaj eller blåbärskaka. Resten blir sylt eller åker ner i frysen direkt. Lingonen blir lingonsylt. Blir det brist på bär nästa år klarar vi oss nog med den lingonsylt jag kokat redan. Idag blir det ett kok till, på de cirka tre liter jag plockade igår och i förrgår. Nu har vi inte fått regn på ett par veckor och det är väldigt torrt ute i markerna. Det märks på blåbären, som börjat torka på riset. Men där det är fuktigt och skuggigt finns det fortfarande fina bär att plocka.

Plockat bär, det har väl människan gjort i alla tider, och så vitt jag vet har både blåbär och lingon varit en viktig del av kosten långt tillbaka. Förmodligen kunde bären, och framför allt lingonen, hjälpa till att hålla svälten borta ibland och var det ont om sovel kanske man bara fick potatis och lingon på tallriken. Blåbär har nog också mättat många hungriga barnamagar på somrarna.


I min svärfars efterlämnade fotosamling finns den här bilden som visar kvinnorna som kommit hem från skogen med hinkar och korgar fulla av bär. Troligen är det 30- eller 40-tal. Jag skulle tro att det är lingon de plockat, för lingon var det bär som var viktigast i hushållet. Kanske har de plockat både lingon och blåbär. Min svärfar, som gick bort 2001, var en ivrig lingonplockare ända sedan barnsben, det vet jag. Vi har kvar hans gamla lingonplockare som får göra tjänst fortfarande, i samma skog och kanske i samma ris.

Själv minns jag framför allt blåbärsplockningen från mina barndomssomrar i Halland på 50- och 60-talet. Hela familjen skulle ut i skogen med stora bärhinkar och mindre mått att plocka i. Kaffe, saft och smörgås i pappas ryggsäck, så kunde vi vara borta nästan hela dagen. Nästa dag stod mamma vid spisen och kokade saft och sylt. Frys hade vi inte då.


Tillägg 2015-09-04: Den här bilden tänkte jag på när jag skrev blogginlägget men visste inte då att jag har den inscannad. Idag hittade jag den i mitt bildbibliotek på en extern hårddisk. Den är tagen 1961 (tror jag) men det kan också vara 1960. Det är helt uppenbart blåbär vi plockat den här dagen när pappa fotograferade oss uppe på berget.

Det som är så bra med lingon är att de är så hållbara, för de har eget konserveringsmedel. Sämre är det med blåbär, de behöver man koka till sylt och saft eller torka för att kunna spara mer än några dagar. Före konserveringsapparater och frysar kunde man spara lingon på flera sätt: som vattenlingon, lingondricka, kokt lingonsylt eller rårörda lingon. Av lingonsylten är den kokta mest hållbar, den håller sig nästan hur länge som helst. Själv kokar jag lingonsylten och ställer sedan burkarna upp och ner för att det inte ska komma in luft.

Brödet blir extra gott om du blandar i lite lingon eller lingonsylt. Det passar bäst i råglimpa. Förr gjorde man lingonpäron. Då användes lingon för att konservera päronen, som annars inte håller sig särskilt länge.

Vattenlingon kallades också surlingon. Rensade lingon hälldes upp på en glasburk eller glasflaska med vid hals, som sedan fylldes med vatten. Enligt Kajsa Warg skulle man ta gott rent källvatten. Lingonen fick sedan stå svalt, och håller sig då länge. Det fanns nog gott om lingon i de gamla jordkällarna. Klappgröt, det är mannagrynsgröt som kokas på lingonsylt. Sedan vispas den hårt för att bli fluffig och man äter den som efterrätt, företrädesvis på julen. Mycket gott minns jag från min barndom. Under andra världskriget var det ransonering på maten och ont om smör och ägg. Då kunde man baka en saftig och god kaka till kaffet genom att använda lingonsylt i stället. Den kallas kristidskaka.
 
Lingon är rika på både C- och E-vitaminer. Så jag kan förstå att lingon var en viktig del av kosten förr i tiden, när man varken hade vitamintillskott eller tillgång till frukt och grönsaker året om. Även blåbären har mycket C-vitamin men är också rika på antioxidanter. Lingon var också ett naturläkemedel i äldre tider, precis som blåbär. Man kunde koka te på lingonbladen, vilket ansågs hjälpa mot reumatisk värk och mot urinvägsbesvär. Blåbär är bra mot magsjuka.

De är så nyttiga, de där bären, inte bara goda.


Gårdagens skörd av lingon och blåbär. I eftermiddag blir det sommarens kanske sista blåbärskaka till trekaffet. Jag blandar blåbären med lite lingon i kakan.


Källor:
J Henriksson: Vartill våra växter duga, 1923
Lars Falk: Skogens skafferi, 1981
Inger Ingmanson: Kan man äta sånt? 1983
Bo Nylén: Vilda bär, 2007
Wikipedia
http://www.gd.se/mat/ta-hand-om-lingonen

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3761 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
Mat
3761 Träffar
0 Kommentarer

Min släkting står staty

I min släkt finns nästan bara skötsamma torpare och bönder, plus en och annan soldat men också snickare. Ingen större kändis, nästan ingen brottsling och få utomäktenskapliga barn. Men går jag lite utanför mina egna anor till en sidogren så hittar jag i alla fall en person som gjort något som väldigt många i Sverige och även en del i våra grannländer kommer i beröring med.

Han hette Göran Karlsson och skapade Sveriges största varuhus Gekås i Ullared. Att vi skulle vara släkt med honom har jag hört talas om tidigare men efter ett besök hos min faster nyligen vet jag nu hur det ligger till.

Min farmor och Göran Karlssons mormor var kusiner. Deras mödrar Olivia Mårtensdotter och Anna Mårtensdotter var systrar. Föräldrarna hette Mårten Nilsson och Anna Beata Gudmundsdotter. Anna föddes 1848 och Olivia 1852 på torpet Kopparåsen i Grimetons församling i mellersta Halland. Inte så långt från Ullared, så Göran Karlsson höll sig i hemtrakten.

Han startade Gekås 1963 hemma i villan i Ullared. Efter några år blev affären känd som en lågprisaffär och flyttades till det gamla stationshuset i samhället. Sedan har det bara rullat på. Läs mer på Gekås hemsida.

Jag minns att vi åkte dit och handlade på 60-talet. När jag var 14-15 år cyklade jag dit med en kompis. Vi bodde då i den lilla byn Ljungby utanför Falkenberg och det var två mil till Ullared. Vi tog nog hela dagen på oss. Jag köpte en jättefin brandgul mohairkofta.

Min fyrmänning Göran Karlsson står staty utanför Gekås:

1991 sålde Göran Karlsson Gekås. Efter ett tag öppnade han varuhuskedjan Karlsson. Han gick bort 2004.


Stationshuset där Gekås låg 1967. Idag ingår huset i en restaurangbyggnad mittemot varuhuset. Att det ska vara det här huset har jag fått veta av folk på orten.


Idag ser Göran Karlssons livsverk ut så här.

Göran Karlssons mormors mor Anna Mårtensdotter gifte sig 1871 med torparen och skräddaren Anders Petter Andreasson, född 1841 i Källsjö församling. De fick sju barn:
Mauritz August född 1872
Amanda Charlotta född 1876
Anna Josefina född 1877
Karl Adolf född 1881
Albertina Gustava född 1884
Amanda Helena född 1887
Eugenia Charlotta född 1890

Fem av de sju barnen dog före sin far. 1880 dog de två äldsta i scharlakansfeber med sex dagars mellanrum. De begravdes samma dag, förmodligen i samma kista. Eugenia Charlotta blev bara två veckor gammal. 1899 dog hustrun. Karl Adolf växte upp, gifte sig, övertog torpet men dog 34 år gammal i tuberkulos. Hans yngste son hade då inte ens hunnit fylla ett år. 1920 dog Albertina, också i tuberkulos.

Det var Josefina, som kallades Fina, som blev Göran Karlssons mormor.


Fina var ganska liten och spenslig och det ser man på det här fotot där hon står mellan sina systrar Albertina och Amanda. Mitt i bilden står deras far Anders Petter Andreasson. Den lille gossen på bilden är ett sommarbarn som kallades Tjalle, mer vet vi inte idag om honom. Huset är torpet på Stenaljung i Rolfstorps socken där Anders Petter bodde med Finas två systrar, som båda var hemmadöttrar.

32 år gammal gifte sig Fina 1909 med den ett år äldre Karl August Johansson, som var torpare under säteriet Hovgård, en av socknens större gårdar. De fick tre barn, mellandottern Annie blev mor till Göran Karlsson, sedan hon gift sig med hans far snickaren Nils Ivar Karlsson i Gödestad.

Det finns säkert lika många åsikter om Gekås shoppingtempel i Ullared som det finns läsare till det här blogginlägget.

Göran Karlsson gjorde i alla fall något som är vida känt och som fortfarande består, ett halvsekel efter starten. Mängder av folk åker dit varje dag. En dag i juli i år hade varuhuset besöksrekord med 28 900 kunder på en och samma dag. De kommer från hela Sverige, från Danmark och Norge och säkert också från andra länder. Här ifrån Västervik går det shoppingresor med buss till Ullared.

Själv skulle jag nog inte åka dit om jag inte hade min släkt där. Mina gudföräldrar (moster och morbror) bor några kvarter därifrån och vi har som vana att gå in en vända på Gekås innan vi dricker kaffe hos dem på väg hem från västkusten.

I år hade vi varit riktigt duktiga och gjort en lista på det vi skulle handla, och följde den. När vi kom ut genom kassan hade vi med oss en elektrisk trädgårdssax, glasburkar i varierande storlek till sylt och marmelad, bakplåtspapper, maskindiskmedel, shampo, julklappspapper, ett regnställ, fryspåsar, tandkräm, regnmätare med mera. Det fyllde knappt en halv varuvagn men det var alldeles lagom för oss. Före oss i kassan stod en kvinna med två välfyllda vagnar. Behoven är olika.


Efter Gekås startade Göran Karlsson varuhuskedjan Karlsson. Foto. Mikael Karlsson.

 

Uppdatering 2018-05-07:

SvT har publicerat en gammal intervju med Göran Karlsson från 1987: Se inslaget.

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3508 Träffar
  0 Kommentarer
3508 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
234 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
68 inlägg
Helena Nordbäck
64 inlägg
Gästbloggare
26 inlägg
Anton Rosendahl
7 inlägg