Jag ser att det var länge sedan jag bloggade senast, och ber så mycket om ursäkt för detta. Kanske har jag drabbats av vårkänslor, nu när kung Bore äntligen verkar ha slagit till reträtt (ta i trä!). Men snödroppar, vintergäck och krokus (se bilden) i trädgården talar sitt tydliga språk, det ÄR vår på gång! 

Och det är nu, med tilltagande ljus ute, som energin inför sommarens ledigheter blossar upp. 'Vanliga' människor planerar utlandsresor, servar husbilen eller väljer färg för att måla om huset. Släktforskare kollar öppettider på arkiv och hembygdsföreningar...

För det gör ni väl? Sommar eller inte, semestertider drabbar även dessa. Inte minst ideella verksamheter som privata museer, hembygdsgårdar och kunniga kyrkvaktmästare. Alltid bäst att kolla upp telefonnumer i god tid innan! Och ni som tänker göra släktresor i sommar, minns att ni bör ha:

1) En tålmodig kompis eller anhörig med bil (om ni inte har körkort och bil själva, förstås!). Extra plus om ni kan hitta en bilförare med bra lokalsinne, och gärna också lokalkännedom om trakten ni åker omkring i. 

2) Ett strategiskt placerat övernattningsställe, gärna i mitten av de platser ni tänkt er att besöka

3) En massa telefonnummer. Ja, nu säger väl någon 'men man kan väl e-posta?'. Jodå, men återigen - det är inte säkert att expeditionen eller receptionen är bemannad/bekvinnad under just era semesterveckor. Ett telefonnummer brukar faktiskt leda till snabbare kontakt (har ni fått tag i fel person, brukar de oftast kunna upplysa om vem som är rätt person). Jag ringde en gång en pastorsexpedition som inte svarade. Jag kopplades då automatiskt till ett annat nummer, som inte heller svarade. Då kopplades jag ytterligare en gång - och hamnade hos en telefonsvarare, som visade sig tillhöra kyrkvaktmästaren. Bingo! Jag pratade in, och han ringde faktiskt upp, varvid saken ordnades till stor glädje för undertecknad. Också ett litet råd: inte ge upp! Förr eller senare hamnar ni hos rätt person. 

Har ni hittat en släktgård eller ett torp som tillhört anorna, men som sedan sålts, så titta på nuvarande ägare i register och kyrkböcker ändå, det kan ju vara någon mer avlägsen släkting! 

Sedan en liten, förmodligen onödig förmaning: De flesta människor tycker att det är ganska kul att det kommer släktforskare åkande och vill veta mer om deras gård eller torp, men inte alla. Jag besökte en 'släktstuga' där damen som hade stället gärna lät oss gå runt huset på utsidan och titta, däremot ville hon inte släppa in oss. Sådant får man respektera, helt enkelt. 

Och så hoppas vi förstås att vädret står oss bi när det börjar bli semesterdags...

Bilden: En krokus har lyckats slita sig ur Kung Bores grepp Foto: författaren

Ikväll såg jag en dokumentär om farao Ramses II på TV. I samband med mumifieringen av honom, framkom det att det kan ha förekommit retuschering. 

Redan då? 

Idag tänker vi väl först och främst på digitala bilder när det gäller att försköna saker och människor. Solnedgången har fått extra färgpåslag, kändisarnas ansikten blir befriade från onödiga blemmor som dämpar deras perfekta 'look'. Och nog blir det så att man lätt betraktar detta med retuschering som ett ganska nytt fenomen. Men så är det alltså inte. 

När man först började avbilda människor på hällar och stenar, blev det ju ganska enkla skapelser. Streckfigurer. Samma när det började komma mynt. En skicklig gravör kunde väl åstadkomma en någotsånär hyfsad likhet med den kung eller drottning som skulle avbildas. Inte mycket utrymme för några retuscheringar här, inte. 

Jag är lite osäker på när det började komma porträttmålningar på 'finare folk'. Någon gång under medeltiden? Men jag kan gott tänka mig att det satt någon adelsman eller drottning framför konstnären och gormade 'korta ner min långa näsa!' eller ' du behöver väl inte ta med vårtan på högra kinden'. 

Erik XIV, han med ärtsoppan, friade en gång till den engelska drottningen Elizabeth I och medsände budbärarna sitt nymålade porträtt att överräckas som övertalningsmedel. Men 'jungfrudrottningen' lät sig inte bekommas. Hon tittade på tavlan och anmärkte ungefär att:  'såg han sådär bra ut i verkligheten, så borde jag gifta mig med honom meddetsamma'.  Men det gjorde hon inte. Fast det berodde nog inte enbart på att hon tvivlade på tavlans autenticitet... 

På 1700-talet var det en modenyck att förstora upp ögonen på porträtten. Tavlor från detta århundrade får således lätt den kusliga effekten att ögonen på den konterfejade verkar röra sig runt  i rummet.  

Sedan kom ju fotografiet i mitten av 1800-talet, och allteftersom kom också möjligheterna att retuschera bort oönskade defekter. En annan sak som jag ganska nyligen lärde mig: fotograferna då hade liksom idag ateljéer med diverse kläder , smycken och tillbehör som fotoobjektet kunde låna. Så ser ni ett foto där er farfars farfar har en tjusig jaktrock på sig eller mormors mormor har en exklusiv brosch på klänningen, kom ihåg att det kanske inte alls var deras egna! 

Summa summarum: Bilden kanske aldrig ljuger. Men det är värre med de som är avporträtterade. Eller avbildaren...

Bilden: Ett berg av papper, till en tidigare blogg. Men berget vilar på lösa grunder, jag letade papperslappar en god stund innan jag fick ihop en lite dramatisk blandning. Foto: författaren

Härom dagen kom jag på, att i detta nådens år 2023, så är det exakt trettio år sedan jag började med släktforskning. En mängd forskarminnen infann sig genast, både bra och dåliga. Jag har ju anorna spridda från Västerbotten till Skåne, så det har blivit många olika kyrkböcker, bouppteckningar och annat att skärskåda.

I början av 2000-talet besökte jag Falu bibliotek och forskade lite i mikrokort på min farfars morfars sida. Insåg att farfar är rejält mycket dalmas på den sidan. Anorna i Stora Skedvi försvinner snabbt ner i 1600-talet, rötterna i Hedemora verkar också vara ganska djupt nerslagna i myllan. Men där har jag mycket kvar att forska på. I Grangärde, där morfars enda hittills befintliga ättetråd finns, har jag redan berättat att där finns djuuuupa rötter.  

Jag har i ett par bloggar berättat om familjens resa till Dalarna för ett par somrar sedan, med besök både i Dan Anderssons Luossa och dalahästarnas Nusnäs, men faktum är, att vi var iväg en sväng till, nu för lite modernare historia. 

Det är 1970-tal. Vi  åker flera gånger till Gustafs, där min dåvarande styvfars föräldrar har en liten stuga. En kort, grusad vägstump bort, ligger en gård med hage, där går det en häst! På andra sidan vägen ligger boningshuset där det bor en familj med två döttrar. Den äldsta äger hästen. Den yngre är jämnårig med mig, och vi umgås en del. 

Detta inträffade alltså i mitten av 70-talet. Nästan femtio år sedan, och naturligtvis hade både hus och natur förändrats en hel del sedan dess. Vi fick fråga oss fram, och till slut var det någon som kunde tala om var gården låg. Vi hittade dit, och eftersom många hus är röda med vita knutar, var vi lite tveksamma om vi kommit rätt - tills jag fick syn på ytterdörren. Jag har i mitt äldsta fotoalbum en bild av dotter och häst framför den, och den såg exakt likadan ut nu, möjligen lite äldre. 

Vi ringde på, och ut kom en äldre man. Tyvärr hade man sjukdom i huset, så vi fick stå utomhus och prata, men efter några minuter, insåg vi att detta var döttrarnas pappa! Och han kände visserligen inte igen just oss två, men han mindes både vår styvfar och hans föräldrar. Från 70-talet. Jag minns att jag blev riktigt rörd av detta. Det var ju så länge sedan... 

Med anvisningar från fadern, hittade vi så småningom också stugan där vi bott, men den gick inte att känna igen, om- och tillbyggd som den var, säkert flera gånger sedan 70-talet. Vi träffade en trevlig ung man med bil, och när vi berätttat varför vi var där, blev vi erbjudna att få komma in och titta i huset, men tackade nej till detta. Vi skulle knappast känna igen oss i alla fall, och tiden började bli knapp. 

Genealogiska rötter, egna nostalgiska minnen, och nu nya upptäckter... jag har haft mer med Dalarna att göra än jag faktiskt tänkt på... 

Bilden: Grangärde kyrka, tyvärr stängd då vi var där. Foto: författaren 

... Åtminstone var det honom jag ville slå upp när jag härom dagen började söka på diverse sidor ute på nätet. Anledning: jag vet att han, innan han blev skickad till Lund som student, hade en ung informator vid namn Andreas Bondonis Lunnaeus, som råkar vara min anfader.

Jag konstaterade att fadersfiguren ifråga, Nils Ingemarsson Linnaeus, såg rätt vildsint ut med sitt stora svarta skägg på porträttet som var bifogat artikeln, läste med visst intresse att hans far Ingemar var bonde, och konstaterade att där inte stod något om Andreas.

Försökte sedan istället med Andreas själv, och hamnade då på den finska ’yliopisto’. Det är den finska universitetsmatrikel, vilken på ett föredömligt sätt blivit redigerad och utlagd till allmän beskådan på nätet. Man kan välja mellan svensk och finsk text, vilket är tacksamt, även om ’kirkioherra’ inte är jättesvårt att tolka som kyrkoherde eller präst. Fortfarande dock inte ett ord om att han undervisat Linné senior när senior var junior, så att säga. Däremot läser jag med stort intresse att Andreas varit ’hemmapredikant’ hos en viss Kirstin Grip år 1654.

Jag övergår då raskt till att försöka hitta uppgifter om denna Kirstin Grip, men hugger i sten. Den enda med det namnet som jag får upp på nätet är född åtminstone hundra år för tidigt. 

Över till papperslitteraturen! I Nordisk Familjebok läser jag om släkten Grip och dess koppling till riksdrotsen Bo Jonsson Grip. Men ingen Kirstin eller Kerstin där, inte. Jag växlar över till Linnaeus/Linné och läser om Carl von Linnés ’icke obegåvade men karaktärssvage och njutningslystne’ son och namne, som dog endast 42 år gammal, och vars efterlämnade skrifter var ’obetydliga’ enligt NF. Tänk så långt från päronträdet äpplet kan falla…

Förstås har jag uppgifterna om Andreas Bondonius Lunnaeus informatorstjänst i mitt eget släktforskningsarkiv, men det hade ju varit roligt om det funnits något mer att hämta om saken. Och så hade det ju varit trevligt om uppgiften om hans informatorsuppdrag varit lite mer 'offentlig' så att säga... 

Fast nu är den ju det... 

Bilden: en äkta Grip. Foto: Pixabay

Härom kvällen tog jag mig för att bläddra igenom mina bloggar här på Rötter. Konstaterade då att 'Min vän mördaren?' fortfarande är den mest lästa av bloggarna. Jag gissar att det beror på att ämnet var lite annorlunda. Det var nog enda gången under mina yrkesår i släktforskarbranschen som jag tvekat att göra mitt jobb, av moraliska skäl. 

De flesta jag mötte under min tid som arkivvärd var mer eller mindre trevliga människor. Även om det förstås dök upp någon enstaka person som jag önskade hade provat på någon annan hobby (exempelvis boxning). 

Många ringde, e-postade eller skrev brev om att de önskade avsluta sina medlemskap. De flesta uppgav något skäl till detta, vilket egentligen inte alls var nödvändigt. I de flesta fall handlade det om ålderdom. Synen hade avtagit, eller man orkade helt enkelt inte sitta vid datorn eller mikrokortsläsaren och stirra på husförhörslängder längre. Jag blev dock en aning överraskad över ett brev från en forskare som jag visste bara hade varit medlem ett år. Han skrev att han ville utgå som medlem 'eftersom jag är klar med min släktforskning' . Efter ett år, det måste vara nytt rekord! Eller också kanske han hade adliga anor rakt av på båda sidor av släkten? 

Som jag berättat i en tidigare blogg, är jag väldigt förtjust i Svenska Turistföreningens årsböcker, framför allt de äldre årgångarna. En gång ringde det en man och ville skänka oss en laddning inbundna sådana. Jag sa glatt ja till detta. Desto besviknare blev jag när lådan anlänt, och jag upptäckte att böckerna var vandaliserade! Det var blyertsklotter i dem, och många av bildplanscherna saknades, vissa bilder var till och med urklippta! De böckerna fick jag rea ut... Inte roligt. 

Många av besökarna var ständigt återkommande stamgäster. Några av dem blev jag god vän med, och umgås fortfarande med idag. Andra försvann plötsligt, och när medlemsavgiften inte var betald, så blev det att ringa folkbokföringen. De flesta visade sig ha avlidit. Nuförtiden finns det ju flera sökkällor på nätet, men fortfarande är det bara folkbokföringen som kan bekräfta om någon (nyligen) är avliden, ett litet tips. 

Bilden: kanske ett släktträd? I verkligheten en juldekoration i Rostock... Foto: författaren 

I mitten av 70-talet begick jag min första utlandsresa, till  La Manga i Spanien. Inte långt ifrån hotellet, kände jag en egendomlig, kryddig doft i luften. Det visade sig komma från stora saltbassänger, så kallade Saliner, där man helt enkelt torkade salt på samma sätt som gjorts sedan tidernas begynnelse. 

Salt har alltid varit livsnödvändigt för människan. Bergssalt utvinns ur lämningarna av forntida hav. I Europa sträcker sig Zechstein i en halvmåne över Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Polen och Llitauen. Det 'havet' är över 200 miljoner år gammalt! I Provadia i Bulgarien har man hittat lämningar av saltutvinning som påstås vara inemot 7000 år gamla, och det utvinns fortfarande salt på platsen. 

Den berömda polska saltgruvan Wieliczka omnämns 1044, men har säkerligen varit i bruk tidigare än så. 

Sedan finns det då havssalt, som än idag utvinns på samma sätt som gjordes åtminstone 600 f Kr. Man fyller en damm med havsvatten, och låter vattnet torka ut. Efter cirka ett år, är det bara att sätta igång att skörda saltet som ligger kvar på den torrlagda dammbottnen. På stränderna i Wales har man också utvunnit havssalt, men sedan grottsystemet i Cheddar upptäckts, med salt, har det inte varit lönsamt. Numera har dock havssaltsåtervinningen återupptagits i liten skala. Till havssalt får man dock tillsätta jod, som inte finns i haven. 

Salt har alltid ansetts viktigt och dyrbart. Under romartiden i Storbritannien, fick legionärerna ofta betalt i salt. Därav kommer ordet 'salary'= lön! På nordligare breddgrader har vi i första hand fått utvinna bergssalt. Att torka havssalt krävde stora tunnor med hett vatten, och var omständligt. Vikingarna köpte salt på sina handelsfärder i framför allt ostlig riktining. Nuvarande Rumäniens bergstrakter är rika på saltfyndigheter. 

Förutom att salt var livsnödvändigt för att konservera kött och fisk, har det ju också använts till att garva skinn, göra glas och guldföremål. 

'Det vita guldet' är en mycket passande benämnning på salt. Och att benämna en person som 'jordens salt' måste vara tilltalande! 

Bilden: Saltkar. Foto: författaren.

God Fortsättning och ett Gott Nytt År! vill jag först och främst önska alla släktforskare!

I mina funderingar på något lämpligt bloggämne, kom jag att tänka på det här med så kallade oäkta barn och, framför allt, deras mödrar. Under många århundraden var det lagbrott, tingssak och många bittra ord om detta med att få barn utan att vara gifta. Lönskaläge, enkelt eller dubbelt hor, böter och värjomålseder var vardagsmat för de flesta. Men under 1800-talet började väl den moraliska indignationen att lätta? Så småningom, på 1860-talet, var det ju inget lagbrott längre heller. Eller hur var det egentligen? 

I mitt eget släktträd, har jag två kvinnor, boende i samma trakt och ungefär lika gamla. De får varsitt oäkta barn med bara några års mellanrum, men verkar ha bemötts helt olika. 

Mathilda Bovin är född 1816 och får 1846 dottern  Elvira i Västra Eneby (?), Östergötland. 

Sara Stina Egnell är född 1818 och får 1850 sonen Lars Gustaf i Västra Eneby,  Östergötland. 

Mathilda arbetar som sömmerska. Hennes dotter ska vara född i Västra Eneby 1/6 1846, men trots intensivt letande i både Västra Eneby och kringliggande församlingar, har jag aldrig hittat födelsenoteringen. Det kan förstås bero på att hon fötts någon helt annanstans, men också på att någon eller några sett till att barnet aldrig fördes in i dopboken. Mathilda själv är inte född i trakten, utan både hon och senare hennes föräldrar har kommit inflyttande. Inte heller i eller omkring deras förra hemort finns dottern i dopboken.  Mathilda är dotter till skeppstimmermannen, senare manufakturisten Johan Fredrik Bovin och hans hustru Maria Christina Landtberg. Mathilda dör ensam, som 'gammal piga' vid hög ålder. 

Sara Stina är dotter till livgrenadjären Lars Egnell och hans hustru Maria Jonsdotter på Rävbacken. Sara Stinas far är med bland dopvittnena, och efter födelsen bor hon kvar hemma hos föräldrarna en tid innan hon ger sig ut för att tjäna piga igen. Det verkar inte som om dotterns 'oäkta' födsel har genererat någon större uppståndelse. 1859 gifter sig den då 41-åriga Sara Stina med den 22-årige drängen Gottfrid Bruzell från Bennemåla. Senare övertar de och driver Kisa Gästgiveri och får flera barn tillsammans. 

Jag funderar på varför de båda östgötakvinnorna uppenbarligen blev så olika bemötta? Hade Egnells det bättre ställt än Bovins? Eller var det för att de senare var utsocknes ifrån? 

På annan ort, i Västmanland, ser en annan av mina anmödrar till att förlova sig och försvinna från trakten med sitt oäkta barn fortare än kvickt. Trots att prästens språk i kyrkboken är korrekt, läser man tydligt förakt mellan raderna. Och detta skedde ändå nästan femtio år efter de båda barnen i Östergötland!

Tur att värderingarna är annorlunda numera. Allt var inte bättre förr! 

Bilden: dopfunt från Storbritannien. Foto: Pixabay

För någon vecka sedan, var det dags att samlas några stycken på Stockholms Stadsarkiv igen. På vägen dit, försökte jag komma på när jag var där senast. Pandemin, min egen flytt och annat har lagt hinder ivägen. Kom fram till att det faktiskt var lite drygt tre år sedan jag senast besökte ett regelrätt arkiv! 

Det var nästan snopet att konstatera att Stadsarkivet såg ut precis som förut. Samma stenplattor fram till dörren, och samma dörr som envisas med att vilja stänga sig precis som man befinner sig mitt i dörröppningen. Förvaringsskåpen, toaletterna, kaffeautomaten... Allt var sig likt. 

Däremot kände jag inte igen någon i personalen när jag var där. Någon har bytt jobb, en annan har gått i pension... Mina 'kumpaner' från förr var sig dock ganska lika. Lite nya frisyrer, ett försvunnet skägg, men annars rätt väl igenkännbara. 

Efter vårt lilla möte, hann några av oss med att prova datorerna igen. Där avslöjades åtminstone hos undertecknad några lager rost som belägrat minnet. Till slut började fingrarna dock komma ihåg ett och annat. Just det, så var det man sökte efter detta! 

Jag insåg också hur mycket jag saknat arkivforskningen. Visst, det finns mycket att göra hemma vid datorn, men det är en speciell gemenskap att forska tillsammans med andra. Låga mumlanden om husförhörslängder och fuktfläckar i bakgrunden, skrapet av stolar när någon eller några blivit kaffesugna, gåendet i dörren och glada hälsningar forskare emellan, dämpade förfrågningar borta vid receptionsdisken... 

Det är här vi släktforskare hör hemma. 

Eller hur? 

Bilden: Interiör från det norska riksarkivet i Oslo. Foto: författaren

Nu när vi närmar oss midvinter och dagarna blir allt kortare, så tänker i alla fall jag gärna tillbaka på sommaren som gått. En närmast obligatorisk melodi, kvarleva från skoltiden, är 'Visa vid midsommartid'. Jag har alltid varit förtjust i den; den är både skrämmande, poetisk och lite historisk i sin utformning. Även om jag tycker mig ha läst någonstans på nätet, att kompositören och textförfattaren närmast hade den som ett hobbyprojekt under studentåren. 

Säkert är ju, att den skiljer sig rejält från de flesta, rätt så obekymrade och lovprisande, sommarvistexter vi brukar höra. 

Redan inledningen där man antas ta på en midsommarkrans av olvon inbjuder till närmare studier. Vad är olvon? Och var växer det? De flesta midsommarkransar brukar bestå av blåklint, prästkragar och kanske lite rödklöver samt björklöv. Olvon är en buske med ganska kraftiga blomkolvar, läser jag på nätet. Underlig krans! 

Och så språngdans på glödande järn i dimman vid dammen.. Låter föga romantiskt. Är det en häxa det är frågan om? Eller är det andra övernaturliga väsen, älvor? 

Vilka är gummorna som personen ska fara till? Och hur kan ynglen i gölarna bli till 'fålar'? Är det en dimmig natt full av hallucinationer, en gammal spökhistoria eller en vandringssägen? 

Poesin är fantastisk och bildväven tydlig, men när man har sjungit den här visan, känns det på något sätt tryggt att övergå till 'Barfotabarn' eller 'Dans på Sunnanö' i sångrepertoaren istället... 

En kort vinterbetraktelse alltså...

Bilden: lite midsommarattribut. Foto: Pixabay

Igår tömde jag min absolut sista flyttkartong; den med fotografier och fotoalbum. Även några gamla, svartvita foton på far- och morföräldrar fanns med. Vilket fick mig att fundera. Min farfar, som var den enda av mina 'gammelföräldrar' som var lite intresserad av släktforskning, lämnade ändå efter sig åtminstone två svartvita fotoalbum utan en endaste anteckning om vem eller vad bilderna föreställde. Dessutom finns det en del fotografier som han tydligen tog medan han var flygare (Malmslätt). En del eleganta villor förbryllar mycket. Var det hus som han/vi hade någon förbindelse med, eller tyckte farfar bara att det var tjusiga hus? 

Mina andra gammelföräldrar var inte roade av släktforskning. 'Vad ska det tjäna till'? var den ungefärliga attityden. De var nog starkt påverkade av rådande tidsanda, typisk för nittonhundratalets första årtionden. Generellt sett ansågs släktforskning vara för 'de rika'. Människor som hade råd att resa från prästgård till prästgård för att titta på originalkyrkoböcker. Människor som var trygga i förvissningen om att generationerna före dem var av samma sort som de själva: kvinnorna från 'goda' familjer, männen nitiska tjänstemän, plikttrogna officerare eller kanske rentav någon adelsman. 

De övriga, den stora majoriteten, skämdes över sina uppväxter i dragiga torpstugor med vägglöss och utedass, och ville bara 'glömma', nu när de fått centralvärme, kylskåp och gasspisar. 

Ja, nittonhundratalets människa ville se framåt istället. Allt som var modernt var bra. Det gamla rev man utan problem; torpstugor, Klarakvarter och hantverksbyar. Allt för det praktiska. Vad man kanske inte förstod, var att man också rev en stor del av folksjälen med detta. Och säga vad man vill om våra svenska arkitekter under nittonhundratalet; de har aldrig kunnat släppa funktionalismen och dess braksuccé på världsutställningen. Klossigheten har regerat sedan dess. Alla svenska tätorter, oavsett om de heter Borlänge, Vällingby eller Borås, är försedda med till förväxling lika stortorg, med gråsvarta betongplattor, en oftast avstängd fontän, och grå betonglådor till varuhus. Den obligatoriska restaurangen kan ha vilket fantasifullt namn och vilket inredningstema den vill; i bakgrunden syns alltid den snörräta rektangulära fönsterraden med gråtrötta persienner, och i taket sitter gipsplattorna lika snörrätt. 

Till slut, på 70-talet, började protesterna äntligen nå ut. Det byggs fortfarande klossar, och de stora torgen är för evigt förstörda, men sakta men säkert börjar allmänheten förstå att det kan vara en god idé att bevara också. Ett stortorg behöver kanske inte se exakt likadant ut som grannortens torg? Kanske kan den gamla torpstugan faktiskt användas till något? Och kanske bör man inte röja bort all skog och mark man ser? 

Vi behöver fler bostäder och fler allmänna byggnader. Men de måste kanske inte nödvändigtvis se exakt likadana ut allihop? Och det finns fler geometriska former än fyrkantiga och rektangulära! 

Efter detta arkitektoniska utbrott, så ska jag väl också intyga att släktforskning numera är tillgänglig för alla. Det är lätt att komma åt kyrkböcker och annat material via nätet, och oftast till rimliga kostnader. 

Men glöm inte att skriva ut åtminstone huvuddragen i din släktforskning på papper! Säga vad man vill om papper, de får aldrig hårddiskkrascher eller blir omöjliga att tolka med framtidens datorer! 

Bilden: typiskt exempel på nittonhundratalsbyggnad, med 'de räta vinklarnas tråkighet', men detta är utrikes, i Las Palmas närmare bestämt. Foto: författaren.

För ett par dagar sedan, vaknade jag på morgonen och såg ut över en mycket dimhöljd trädgård. Jag insåg med viss förvåning att det var första gången jag sett dimma sedan jag flyttade hit. Speciellt som Väddö faktiskt har Östersjön som närmaste granne, så var det lite märkligt att dimman dröjde så länge med att presentera sig. 

Dimma, ja. Vad är egentligen dimma? Enligt wikipedia, består dimma av pyttesmå vattendroppar, som gör att det blir mindre än en kilometer sikt. Ser man längre, räknas det inte som dimma utan dis. Rent fysikaliskt heter dimma kolloid, och är vätskepartiklar finfördelade i gas. Det finns ett antal olika sorters dimma, läser jag också. Den mest dimmiga dimman, framgår det, är 'advektionsdimma' som uppstår om fuktig luft drar in över ett kallt område. En sådan dimma kan dessutom ligga kvar i flera dagar. 

Historiskt sett tänker väl vi svenskar kanske först och främst på  slaget vid Lützen i samband med dimma. Gustav II Adolf tänkte sig att överraska Wallenstein som gått i vinterkvarter vid Lützen, men dimman plus det faktum att Wallenstein tänt eld på staden, varvid brandrök blandade sig med dimman, gjorde att det tyvärr blev Gustav Adolf som blev mest överraskad den dagen. 

Dimma till sjöss består ofta av sjörök. Den kan vara tät den också, och då behöver man ha en mistlur ombord på båtarna. Mistlur = mist, dimma på både engelska och tyska.  Enligt Sjövägsreglerna ska alla båtar ha någon form av mistlur, från fritidsbåten som kan nöja sig med en enkel tuta till fartyg på över 200 meter, som måste ha en mistlur på minst 130 decibel, så att de hörs ordentligt. I forna tider hade man skeppsklockor som pinglade eller, om det var ett lite större fartyg, kanoner som sköt för att höras i dimman. Men 1920 uppfann en svensk, Helge Rydberg, den så kallade Tyfonen. Tyfonen drevs inledningsvis med ånga, numera är de elektriska. 

Londondimman är en välkänd återkommande företeelse. En gång, 1952, mellan den 5 och 9 december, tog det en ände med förskräckelse. 'The great smog' kallas episoden. Det hade blivit ovanligt kallt i början av december, vilket gjorde att folk eldade mycket kol för att hålla värmen inomhus. Efter andra världskriget var dock det inhemska kolet av ganska dålig kvalitet. Det bättre kolet exporterades av ekonomiska skäl. Det inhemska kolet innehöll mycket svaveldioxid. Denna inte särskilt hälsosamma rök, blandades nu med den tunga dimman och lade sig som ett tjockt, gulsvart täcke över staden. All bil- och busstrafik upphörde efterhand, endast polis och ambulans fick köra. Och tunnelbanan. Poliserna fick dirigera trafiken med facklor i händerna, eftersom de inte syntes annars. Över 4000 människor dog de här dagarna, eller i sviter av dem. Men det hade åtminstone det goda med sig att myndigheterna fick upp ögonen för de fruktansvärda föroreningarna, och klubbade igenom lagar för att förbättra luften i London. 

I litterär form förekommer dimma ofta som en mystisk eller romantisk ingrediens. Vem minns inte dimslöjorna på Dartmoor, när Sherlock Holmes avslöjar Baskervilles hund? 

Lite dimmiga funderingar en regnig kväll, alltså.... 

Bilden: En dimmig bro, med huskontur i bakgrunden. Foto: Pixabay

Släktforskning har naturligtvis, som alla hobbyverksamheter, sina vågdalar. Ibland forsar man igenom kyrkböcker, mantalslängder och annat som en furie, letar alternativa vägar, eller jagar DNA-matchningar runtom i världen. Men... 

'Det är bara att kolla i dödboken'... men varför blir det inte av? Det finns förstås en massa olika anledningar till att släktforskningen kan göra halt:

1. Livet kommer emellan. Du eller någon närstående blir sjuk, får äktenskapsproblem eller trassel på jobbet. Eller en svår skada på bostaden. Allt sådant som upptar ens vakna tid, och släktforskningen glider naturligtvis in i skymundan. 

2. Någon annan har redan kollat i dödboken och kommit vidare, hittar du ute på nätet eller i någon pärm i den lokala släktforskarföreningens lokal. Då är det lätt att luften går ur en. Förvisso, det kan aldrig sägas nog många gånger: lita bara på din egen släktforskning! Du måste ALLTID kolla alla uppgifter du får från andra forskare! Men i ärlighetens namn: när man berett sig på nya upptäcktsfärder - hur roligt är det att istället bara sitta och vidimera det någon annan redan upptäckt? Det kräver en del självövervinnelse, och ibland har man den inte. 

3. En annan släktgren verkar mer spännande.  Istället för att 'kolla i dödboken' upptäcker du att du kanske har en adlig person/en mördare/en försupen präst på någon helt annan gren av din släkt. Då är det förstås väldigt mycket mer lockande att kliva på det tåget istället. Men först skulle du ju... risken är stor att det varken blir det ena eller det andra. 

4. Kollen i dödboken, som skulle vara så 'bara' misslyckas totalt. Personen finns inte alls död i den församlingen. Inte heller i omgivande församlingar hittar du din döda ana. Vad göra nu då? Idétorka sätter in, och släktforskningen blir liggande. 

5. Force majeure. När det inträffar sådana där saker som ingen människa kunnat förutse. Jag tänker då på pandemin, när arkiven stängde. Plötsligt blev det att sitta ensam på kammaren och släktforska istället för att ha trevliga diskussioner med andra forskare under kaffepauser och annat. Visst, många fick möjlighet att släktforska extra mycket under pandemin, och tog vara på den möjligheten, men en del tappade orken och lusten utan den gemenskap som trots allt finns bland släktforskare. 

Så vad gör man då, när man inser att släktforskningen stannat upp alldeles? Kanske djupdyker ner i något närliggande ämne, som hembygdsforskning, historia i största allmänhet eller samhällskunskap? Förr eller senare vaknar släktforskarinstinkten nog till liv igen, och börjar pocka på uppmärksamhet. Den är rätt lättväckt. Det kan räcka med en rad i en bok, eller en fråga från någon, så är du där igen. 

Och ta det lugnt. Som jag brukar säga: fördelen med döda förfäder och anmödrar är att de i regel är kvar där du lämnade dem! 

Bilden: Sockenbok från Sätila, Västergötland, symboliskt igenslagen... Foto: författaren 

För nu ganska många år sedan, läste jag en artikel i någon populärvetenskaplig tidskrift. Den handlade om Sutton Hoo i Suffolk, England, och de fantastiska fynd som gjordes i högarna där. En utställning med föremål därifrån var på besök i Sverige, därav artikeln. Framför allt skrevs det mycket om de förvånansvärda likheterna mellan framför allt ett hjälmfynd men också andra saker från England, och fynd som gjorts i  Uppland, Sverige. 

År 1990 besökte jag för första gången British Museum i London, och hittade då bland annat avdelningen med fynd från Sutton Hoo, och en stor skylt som bland annat förkunnade just likheten mellan dessa fynd och fynd från 'the Upland region of Sweden'.  Som den anglofil jag är, blev jag oerhört stolt, minns jag. 

I somras blev det äntligen av att besöka Vendel i Uppland. I slutet av 1800-talet ville man bygga ut kyrkogården runt den välbevarade medeltidskyrkan i Vendel, och det var då man stötte på ett stort antal båtgravar som efterhand har daterats till före vikingatid, cirka 5-600-talet. En del av gravarna hade plundrats, förmodligen redan när kyrkan byggdes på 1300-talet, men några var relativt intakta. Fynden var så rikhaltiga att tidsperioden, som utrikes brukar kallas merovingertiden, i Sverige döptes till just vendeltid, efter denna lilla ort i Uppland! 

Gravarna är sorgfälligt igenskottade idag, men ett stenmonument upplyser om var de var belägna. I ett av porthusen kan man se ett galleri med foton från utgrävningarna, och en sidobyggnad innehåller en liten utställning om vendeltiden. 

På andra sidan landsvägen från kyrkan sett, brer åkerlandet ut sig nästan i oändlighet. Förmodligen såg det likadant ut när vendeltidens folk jordade sina storbönder eller kungar i båtgravarna. 

Inte långt från kyrkan, ligger den stora Ottarshögen, daterad till just vendeltid. Sägnen gör gällande att där jordats en kung vid namn Ottar Vendelkråka. Om Ottar Vendelkråka (han fick sitt tillnamn efter att ha stupat i strid i Vendsyssel på Jylland, varefter danskarna gjorde en kråka i trä som de skickade med liket tillbaka till Sverige, förebärande att det var vad kungen var värd) överhuvudtaget har existerat är tveksamt. 

Men någon vendeltidsmänniska är i alla fall begravd i högen. Inte långt ifrån Vendel och Ottarshögen, ligger  Valsgärde, där man också funnit vendeltida båtgravar. Och från Valsgärde, kan man skymta Uppsala högar... 

Som ni märker, är jag väldigt inne i vendeltiden just nu. Lite före släktforskningens ädla tidevarv. Men jag fortsätter också jakten på min trädgårdsmästare Tullbom med familj, i deras cirklande mellan Spånga, Täby och Stockholm. 

Och om ett par veckor, den 1 och 2 oktober, är det SLÄKTFORSKARMÄSSA i Halmstad! Ett antal föredrag, utställare och annat lajbans för er som har vägarna förbi Halmstad då. Välkomna! 

Bilden: Ottarshögen. Foto: författaren 

Hemma igen efter en släktforskarhelg proppfull med intryck, avtryck och uttryck!  Jag hade en fullproppad men angenäm tågresa från Stockholm, fick mitt hotellrum meddetsamma i ett soligt men kvavt Skövde, och baxade en extremt överfull dragväska till mässhallen. 

Det var när jag skulle därifrån som det skar sig lite mellan mig och Skövde. Ett hejdundrade regn- och åskväder utbröt under bordsdukningen. Med paraply och en spräckt papperspåse lyckades jag villa bort mig från hotellet. När jag gått fel för tredje gången, var jag nära att hojta: 'Jag XXX i Skövde, jag åker hem!' Men eftersom jag ändå inte hittade till järnvägsstationen från där jag var, insåg jag det omöjliga i situationen. Till slut tryckte jag på första bästa dörr som råkade vara öppen. Det visade sig vara en herrfrisör. Men den vänlige unge mannen bakom disken,  skänkte mig inte bara två plastpåsar, han pekade dessutom ut exakt vart jag skulle gå för att hitta hotellet. Och då gick det bra! 

Resten av helgen försvann raskt i en värmedimma, men kantad av god mat och dryck, samt umgänge i nya och gamla vänners lag. Jag hälsade på personer jag inte sett på flera år, och försökte efter bästa förmåga att sälja mina medhavda häften. Stressigt, svettigt, roligt. 

Ett enda smolk i glädjebägaren: jag hade tillsammans med en annan författare samt en förening blivit placerad mycket undanskymt uppe på balkongen. Ingen såg oss där nerifrån. Till och med de som visste var jag stod, hade svårt att hitta mig. Det kom förvisso folk från föreläsningarna förbi. Men de flesta var mer intresserade av toaletterna och caféet, förståeligt nog. Vid förfrågan till funktionär om varför vi tre som hyrt bord måste stå i skymundan här uppe fastän det faktiskt FANNS plats där nere, fick jag svaret att det berodde på att vi inte hade beställt montrar! Förutom det här med resurser, skulle mina tolv utgivna häften se ganska patetiska ut i en stor monter.... Det var stundtals mycket ödsligt där uppe på balkongen, medan besökarna flockades runt utställarna nere på golvet. Det hade ju också varit trevligt att ha lite mer närkontakt med de övriga utställarna. Att utbyta råd, tips och idéer är ju en av grundtankarna med Släktforskardagarna. 

Men några hittade mig i alla fall. Extra kul att få träffa flera stycken som tydligen följer min blogg här regelbundet. Ni ska ha varmt tack för detta! 

Ja, sedan var det bara att samla ihop en nu faktiskt lättare bokväska, klädväska och handväska och embarkera tåget hem igen. Så skönt att äntligen få träffa folk ansikte mot ansikte, kunna prata och skratta utan vrångbilder och väsande telefoner.

Nästa gång blir det Östersund! 

Bilden: Så här såg mitt bord ut när det var färdigdukat på fredagen. Foto: författaren

Jag är säker på att alla släktforskare, kanske rentav alla författare, har samma känsla när budet har kommit med kartongen. När man rivit upp lådan och finner sin nya bok, så tror man först att det är någon annan som har skrivit den. 

Har jag verkligen gjort det här? 

Sedan drar det igång. Den enorma lättnaden: Tänk att jag hann den här gången också! Den nästan lite barnsliga stoltheten: Jag har gjort den här! Ingen annan, utan jag! Och förstås glädjen över att ha kunnat skapa ännu en gång. 

Jag minns att Stieg Trenters förläggare, som enligt egen utsago brukade komma på besök till författaren varje gång det var dags att avsluta en ny deckare, målande beskrev scenen i 'En bok om Stieg Trenter': Iklädd en gammal badrock knackade han till sist ner ordet 'SLUT' längst ner på sidan, rev ur pappret, skrattade och grät'... 

Sedan kommer ångesten. Glömde jag något? Tänk om jag missat något helt idiotiskt skrivfel, som alla kommer att skratta åt? Tänk om ingen vill köpa boken? Borde jag haft med en annan bild på sidan 21? 

Men det brukar lägga sig efter ett tag. För min del har jag nu packat ner ett antal exemplar av 'Det andra Västergötland' som bara precis hann anlända före Släktforskardagarna i Skövde. 

Jag ska vara så fräck, att jag skriver här i bloggen: den kommer att säljas till mässpris vid bord 202. Eller så erbjuder jag ett Västgötaklimax. 

Vad är nu det då? 

Det får ni se i Skövde. Vi ses där! 

Av en slump öppnade jag kyrkböckerna igår - det var ett tag sedan. Jag upptäckte att jag inte haft död på ett anpar på min mammas sida. Sagt och gjort. Trädgårdsmästare Tullbom med hustru, född Nyström, avhördes senast på Lövsättra gård år 1818. Stället hörde då till angränsande Vallentuna församling, men räknas numera in i Täby. 

Det är en lite säregen upplevelse att bläddra igenom husförhörslängder och skåda ortnamn som är en välbekanta sedan uppväxten, och inse att där förmodligen såg helt annorlunda ut för tvåhundra år sedan. Mitt anpar flyttade visserligen 1818 till Hägerstalund i Spånga församling, men redan året efter kom de tillbaka till Täby, denna gång till Skålhamra, där de blir kvar några år. Skålhamra upptar flera sidor i husförhörslängden. Det var tydligen en stor egendom. Idag, när man åkt världens krokigaste väg åt Arlanda till, ser man golfklubbens gula hus omgiven av hängivna golfare på grön bana. 

Grindtorp, där tillbringade jag mina första år. En sida i husförhöret. Förmodligen ett vanligt torp. Numera riksbekant för sina halvcirklar till hus. Har till och med varit med i TV! 'Skarpängen', jodå, där har jag också bott. Båtmanstorpen 'Wismar' och 'Rostock' låg någonstans i närheten, tror jag. Åtminstone hade vi både Wismarsvägen och Rostockvägen i närheten när området fortfarande var lantligt i min spädaste barndom. Inte heller det området är att känna igen idag. Min nästa boendeort, Erikslund, fanns inte alls på 1820-talet. Området hörde, gissar jag, till 'Wisinge' ägor. Det nuvarande parhusområdet stod klart 1972, vi hörde till 'nybyggarna'. Jag minns hur man energiskt satte igång att bilda olika frivilliggrupper som skulle ansvara för ditt och datt. Undrar om man gjorde liknande som nybyggare på 1800-talet? 

'Wiggebyholm' var stort redan på den tiden. Ja, gården finns ju kvar fortfarande, faktiskt. Däremot är Hästängen nuförtiden förvandlad till villaområde med pastellfärgade hus. Man har dock pietetsfullt bevarat det mintgröna hus med originell lutning som kallades 'Templet' där Carl Jonas Love Almqvist och andra litterära gäster spankulerade i trädgården, funderande på nästa alster. Och den charmanta värdinnan, Laura Grubb, är ihågkommen med en väg i området. 

Åkerby har jag också bott i. Ute vid huvudvägen halvlåg ett urgammalt äppelträd i ett dike. Jag funderade mycket på om det var ett minne från den tiden då Åkerby var en gård och inte ett trevåningshusområde. 

1822 fick jag dock en överraskning. Mitt anpar, som nu utökat familjen med en liten dotter, flyttar till Torslunda. Finns det faktiskt en plats i Täby som heter så? Jo, säger wikipedia, det gör det faktiskt. Inte långt från Skålhamra. Det har jag missat efter att ha tillbringat mina första fyrtio levnadsår i kommunen! 

1823 flyttar man igen, nu in till Stockholm. Flyttlängd finns, men inga närmare upplysningar. Slut på det roliga... 

Jag tänker nu göra ett litet semesteruppehåll med bloggandet. Trevlig sommar alla! 

Bilden: Jarlabankes bro i Täby kyrkby, äldsta delen av kommunen. Foto: författaren

Är det någon mer än jag som brukar titta på 'Skrik från förr' på TV? Igår kväll handlade det om det bestialiska mordet på mamsell Laurell i Stockholm. Plötsligt hajade jag till. Visst sa han att rättsläkaren hette Blachét? 

Då gick minnet genast tillbaka till en historia som började med en fransk perukmakare.... 

I slutet av 1700-talet var allt franskt 'inne' i Sverige. Vid hovet talades huvudsakligen franska. Och till detta franskvänliga land kom på 1760-talet två förhoppningsfulla franska bröder resande. 

Den ene hette Jacques  Nicolas/Jakob Niklas Blachét. Han försörjde sig som fransklärare i Stockholm, gifte sig med Hedvig Sofia Leuk och fick sonen Johan Ernst Blachét. Johan Ernst blev fältläkare vid Södermanlands regemente, senare lasarettsläkare i Karlstad. Hans levnadshistoria blev inte lång, han tjänstgjorde som sjukhusläkare under kriget 1808-09, och dog i fältfeber 1809. 

Men nu var det ju den franske perukmakaren. Det var den andre brodern, Louis Nicholas/Ludvig Niklas Blachét.  Och denne Louis var inte vilken perukmakare som helst, han var 'artistisk perukmakare', vilket innebar att han försåg skådespelare och sångare med fantasifulla kreationer till olika föreställningar. 

Louis gifte sig med Ulrika Littbom, bodde i Maria på Söder i Stockholm, och fick sonen Johan Ludvig. Sonen var tydligen inte intresserad av några peruker, utan blev istället kronobokhållare vid Stockhkolms Metallvåg. Han gifte sig med Sofia Magdalena Bodell, och fick två söner med henne. 

Carl Johan (1813-1876) följde i sin pappas kusins fotspår och blev andre stadsläkare i Stockholm. Han var gift med Fredrika Haeggström, och de hade en dotter Adolfina Johanna, som blev gift Nordenberg och fick tre barn. Jag misstänker att det är denne Carl Johan som fick det inte särskilt trevliga uppdraget att undersöka kvarlevorna av stackars mamsell Laurell efter det hemska mordet. 

Carl Johans bror Gustaf Vilhelm blev registrator hos Stockholms Magistrat. I sitt äktenskap med Emma Charlotta Stenberg fick han tre barn, varav ett hette Per Gustaf Ludvig Blachét. Den sistnämnde blev också han läkare i Stockholm. 

Och varför är nu jag intresserad av den här franskfödda släkten? Jo, denne sistnämnde Per Gustaf Ludvig Blachét, hade i sitt äktenskap med Hilda Matilda Jensen två döttrar. Den yngsta av dessa, Elsa Charlotta Blachét, kom så småningom att gifta sig med en viss Ernst Anderson Fuhr, som var min farfars morbror.... 

Detta är en nedkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4 

Bilden: En gammal TV... foto: Pixabay

Jag har i en tidigare blogg berättat om min anfader, prästen Sven Eriksson Ausenius, som 'extraknäckte' som spion åt Karl XI under dansk-svenska kriget 1675-79. Senare upptäckte jag att Sven inte var ensam om denna intressanta bisyssla till prästyrket.

Min anmoder Maren Nilsdatter Kjerrulf, gift med Andreas Alberti Lichtenberg, präst i Sibbarp, Halland, hade en bror Martin Nilsson Kjerrulf. Även Martin var präst till yrket.

Martin Nilsson Kjerrulf var född 1634, hade varit regementspastor vid greve Aschebergs regemente, kanske också kyrkoherde för Ljungby församling, men bytte till sig Vessige församling istället. Allt i Halland. Martin var gift med Elisabeth Block, möjligen från Hellerup i Ljungby.

År 1675 bröt så kriget mot Danmark ut. Martin Nilsson Kjerrulf skaffade på egen bekostnad proviant åt de svenska trupperna i området. Dessutom fick han ofta besök i prästgården av danskar, och kunde då 'utleta' eller 'utspana' deras hemliga planer (spioneri, med andra ord). Uppgifterna vidarebefordrades sedan 'i tysthet' till fältmarskalk Sperling...

Tyvärr blev Martin förråd av en mer dansksinnad granne, tillfångatogs och fördes till Köpenhamn. Där fördes han inför danske kungen och tillfrågades hur han kunnat vara så förrädisk mot hans (kungens) folk. Vår präst svarade då att 'om konungen varit hans lagliga överhet, hade han visat honom samma trohet'. Detta ansågs av samtiden vara ett mycket coolt svar. Danske kungen var dock inte imponerad, och Martin Nilsson Kjerrulf återfördes till fängelsecellen.

Men utanför fängelset, smiddes det planer. En vän till vår präst skickade in två pigor i fängelset, enligt uppgift med tvätt, och dessa två bar sedan ut Martin, inpackad i ett 'bykekar' (tvättbalja) ner till stranden. Där väntade en skånsk båt, som tog honom till Malmö.
Därifrån begav sig vår präst omedelbart till småländska Ljungby, där Karl XI fick rapport.
Under tiden som Martin varit på äventyr i Danmark, hade hustru Elisabeth och barnen varit tvungna att hålla sig gömda i skogen.
Nu var krigandet över för Martins och Elisabeths del, men fem av deras åtta söner stupade senare i Karl XII:s krig.

Martin Nilsson Kjerrulf dog troligen 1690. Hans sonson Mårten Fredrik Kjerrulf blev adlad Kjerrulf von Wolffen. Mårten var förresten gift med Maria Elisabeth Browald, dotter till en viss Ingela Hammar i hennes andra gifte... Ingelas förste man var känd som 'Lasse i Gatan'. Idel äventyrligheter i den här familjen, tydligen!

Nedkortad version av artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4

Bilden: försvann ut i cyberspace någonstans, så jag återanvänder en bild av dannebrogen.... Foto: pixabay

Ibland får man blogguppslag på de mest oväntade sätt.

I fredags satt jag som vanligt och tittade på ’Antiques Road Trip’ på TV. De av er som sett programmet vet, att de två antikexperterna som tävlar mot varandra, i varje avsnitt gör en paus och besöker en lokal sevärdhet eller lär sig mer om traktens historia.

Nåväl, i fredags befann man sig i grevskapet Suffolk, och i Ipswich besöktes ett ölbryggeri. Där inhämtades följande:

Ipswich, som är en av Englands äldsta städer, blev redan på 400-talet känt för sina kvinnliga ölbryggerskor. Vattnet var lortigt och orsakade ofta magsjuka, men under ölbryggningen kokade bakterierna bort, således ansågs det nyttigare med öl än vatten… Man blandade i malt, humle och övriga ingredienser,  sedan fick produkten jäsa i någon vecka.

På marknaden i Ipswich vimlade det av ’ölfruar’ som bjöd ut sin dryck. De kändes igen på sina toppiga svarta hattar, och på något sätt uppstod seden att ju förmögnare ölfrun blivit på sitt öl, desto högre spets hade hon på sin svarta hatt.  Liksom för att visa att hon hade råd med en högre hatt än de övriga ölförsäljerskorna. 

Längs gatorna i ölbryggarkvarteren i staden, kunde man ibland se stora sopkvastar stående utanför dörrarna. Detta var en signal till hugade spekulanter: nu fanns det nyjäst öl att köpa!

Katter fanns det gott om, eftersom de höll råttorna borta från bryggkaren.

Ölbryggeriet i Ipswich nådde sin topp på 1400-talet. Men tyvärr var det också då som en viss bok vid namn ’Häxhammaren’ spred sig som en löpeld över både Storbritannien och övriga Europa.

Ja, ni inser väl?

Spetsig svart hatt, kvast, katt, stora svarta kittlar…. Den gängse bilden av en häxa än idag!

Det blev i Ipswich som på så många andra ställen. Ölfruar fängslades och avrättades i mängder. Det räckte ju tyvärr med att förolämpa fel person, eller ett riktigt elakt rykte när häxfebern rasade som värst. För min del tror jag att ölfruarna i Ipswich råkade så illa ut för att de var självständiga och självförsörjande kvinnor. Inte populärt i det mansdominerade samhälle som regerade då.

Häxjakten gjorde att ölfruarna i Ipswich fick gå ’under jord’ med sin verksamhet. Ölbryggandet togs mer och mer över av män. En mer än tusenårig tradition gick i graven.

Men ölbryggerierna frodas ju än idag på de brittiska öarna!

Bilden: Diverse attiraljer för häxa... eller ölfru? Foto: Pixabay

När man gör entré i släktforskningens värld, möts man ofta av föredrag i olika fasoner.  Numera finns det digitala sådana, särskilt nu under pandemin har det blivit vanligt med inspelade föredrag som visas bestämda tider, eller att man kan koppla upp sig med diverse lösenord och annat, och höra en föredragshållare 'live' ungefär som på TV. 

Men nu börjar det även bli fart på 'levande' föredragshållare igen. Utbudet ökar för varje dag. Att gå på föredrag i släktforskning är både lärorikt och trevligt, särskilt om någon håller föredrag om just dina anors hemtrakter, eller den aspekt av släktforskning som du brinner mest för. Man träffar likasinnade, och i kaffepausen (eller efter föredraget) kan man byta anor och idéer. 

Men det finns förstås både bra och dåliga föredragshållare. Bara för att en person är duktig på ett visst ämne, innebär det inte automatiskt att vederbörande är en duktig föredragshållare. Det gäller att involvera publiken lagom mycket. Blir det för mycket publikengagemang, riskerar hela tillställningen att urarta till någon sorts debatt, som kan både dra över tiden och lämna kärnämnet bakom sig. Om man å andra sidan som föredragshållare helt och hållet glömmer publiken och står och mumlar intressanta fakta i stort sett för sig själv, så kommer publiken snabbt att tappa intresset, och rentav försöka smyga sig ut ur lokalen i förtid. .Inte heller bra! 

Sedan kan det handla om olyckliga omständigheter också. Tekniken kanske strejkar, så att föredragshållaren inte kan visa sitt färgsprakande bildspel eller illustrera med exempel på det personen skulle  föreläsa om. Eller så kanske personen helt enkelt saknar naturliga förutsättningar att hålla föredrag. Jag var en gång på ett föredrag med en mycket duktig och påläst föredragshållare, men när han började tala, visade det sig att han inte bara talade entonigt utan också i någon form av staccato, och-det-är-inte-lätt-för-publiken-att-hänga-med-när-föredragshållaren-pratar-så-här... Själv somnade jag i min stol, vilket var dubbelt pinsamt eftersom jag förväntades skriva referat av föredraget... Och det visade sig senare att jag inte var ensam om att ha nickat till. 

Å andra sidan hörde jag en annan gång ett föredrag av en person som inte ens var släktforskare, men föreläste om ett ämne som berör släktforskare i högsta grad. Hennes föredrag kunde jag referera hela meningar ur flera år efteråt! Jag lyckades se till att hon kom till min dåvarande arbetsplats och höll föredraget en gång till. 

Jag har själv hållit en del föredrag, och det är ju klart, det är inte alltid det blir så bra som man tänkt. Jag blev en gång ombedd, mycket överraskande, att hålla ett föredrag om släktforskning i Finland. Jag var dåligt förberedd och inte alls så väl insatt i ämnet som trotts. Det blev ett kort och uselt föredrag, med egentligen bara ett enda reellt tips till släktforskarna.... Det är nog åtminstone tio år sedan, men jag skäms fortfarande. Då får jag trösttänka på det föredrag om släktforskning i Halland som jag höll vid ett annat tillfälle, där jag faktiskt hittade just den där speciella balansen mellan föredragshållare och publik. 

En del föredragshållare läser i tjocka pappersbuntar. Andra visar varenda mening de säger på powerpoint. De flesta kör nog som jag med ett litet papper med stödord, eller visar viktigare meningar på stor skärm. Men det viktiga är ju, som sagt, att man knyter an till publiken, oavsett powerpoint eller pappersbunt. Då blir det för det mesta bra. 

För min del trivs jag bäst när jag får prata i 'egen regi', men det kan allt spåra ur det också. Jag guidade ett sällskap på min arbetsplats en gång, när jag blev avbruten av ordföranden som vänligt sa, att han förstod att jag älskade mitt ämne, men tyvärr var gruppen tvungen att gå till den framdukade middagen nu...  Ridå!

Bilden: Förberett för föredrag på Kristinehovs malmgård under Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Foto: författaren