Arkiven, samhällets minne

Imorgon är det Arkivens dag, en dag som arrangeras den andra lördagen i november varje år på initiativ av SASS (»Svenska arkiv i samverkan för synlighet»). Årets tema är »Orostider», och i hela landet bjuder arkiven in till utställningar, visningar, föreläsningar och andra intressanta aktiviteter. Syftet med Arkivens dag är att uppmärksamma möjligheten att göra spännande resor till förfluten tid, samt »lyfta fram arbetet med att säkerställa den information som skapas idag», som formuleringen lyder på hemsidan. Vidare kan man läsa att »Arkivsektorn strävar efter att kunskapen om att arkiven är samhällets minne både för en förfluten tid och för en framtid skall öka. Det är gratis att besöka och forska i de svenska arkiven, alla har tillgång oavsett medborgarskap. I stort sett allt är också öppet för forskning. Detta är en viktig medborgerlig rättighet som arkiven vill betona under Arkivens dag».

b2ap3_thumbnail_Bild-337.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-337.jpg

Ett av Sveriges vackraste arkiv är utan tvekan landsarkivet i Vadstena, som i över hundra år har inrymts i Vadstena slott (foto: M. Gunshaga)

Hur kommer det sig egentligen att arkiven är så öppna och lättillgängliga för alla, särskilt för oss släktforskare? Formuleringen »viktig medborgerlig rättighet» låter kanske modern, men faktum är att dessa tankar har sitt ursprung i upplysningstidens ideal. De stora filosoferna ansåg att medborgarna i ett demokratiskt samhälle hade rätt att ta del av arkivmaterialet, eftersom det var viktigt för en demokrati att dess medborgare fick en inblick i det material som format samhället. Dessa tankar lyfts särskilt fram på Arkivens dag. På hemsidan framgår det att man vill »öka allmänhetens förståelse för arkivens uppdrag som en förutsättning för ett öppet demokratiskt samhälle», och det är ingen tvekan om att denna formulering går att härleda till upplysningstidens ideal.

b2ap3_thumbnail_Domkapitlets-i-Lund-arkiv-FIa11-Inneliggande-handlingar-till-protokollen--Huvudserie-1689-s-1-Bjllerup.JPGb2ap3_thumbnail_Domkapitlets-i-Lund-arkiv-FIa11-Inneliggande-handlingar-till-protokollen--Huvudserie-1689-s-1-Bjllerup.JPG

Bland de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll 1689 finns denna skrivelse, där invånarna i Bjällerups socken ber om att få behålla prästmannen Hans Hansson Textorius, och därför intygar att han hade »sålundha stält sigh uthi sitt lijff och lefwerne hooß oß så att wij alzintet uthi någon måtto hafwa på honom att beskylla el: klandra, uthan altijdh hafwa önskat och ännu önskar hanß godha omgänge». Den lilla skrivelsen är särskilt intressant för min del eftersom man bland bomärkena finner två av mina anor, tre av deras bröder samt en svåger.

Hur ser det egentligen i våra dagar? Utöver upplysningstidens tankar om ett öppet demokratiskt samhälle, vad är det som gör att vi släktforskare så fritt kan ta del av arkivskatterna? Det är främst Offentlighets- och sekretesslagen i kombination med Tryckfrihetsförordningen som reglerar denna möjlighet. Dessa lagar ser till så att myndigheterna tar hänsyn till rätten att ta del av allmänna handlingar, lämnar ut dessa handlingar med den skyndsamhet som krävs enligt tryckfrihetsförordningen, samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i 4 kapitlet, § 1. Samma kapitels § 4 är betydelsefull för oss släktforskare, eftersom den ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar», i form av förteckningar, register och andra användbara sökingångar. När det gäller Tryckfrihetsförordningen så stadgar denna att varje svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar, »Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning». En handling anses vara allmän om den förvaras hos en myndighet, och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

b2ap3_thumbnail_545348_10151051828907845_700456506_n_20141106-185139_1.jpgb2ap3_thumbnail_545348_10151051828907845_700456506_n_20141106-185139_1.jpg

Man vet aldrig vad som dyker upp i arkiven - på landsarkivet i Vadstena hittade jag till exempel ett brev från drottning Ulrika Eleonora (1688-1741), undertecknat »Under Kong. Maij:ts Wår Högtälskelige gemåls och herres opasslighet». Tydligen hade kung Fredrik känt sig krasslig den dag brevet undertecknades (ur Göta hovrätts arkiv).

De båda ovanstående lagarna handlar alltså om våra rättigheter gentemot arkiven, men det finns en särskild lag som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss, nämligen Arkivlagen. Den 3 §, som handlar om arkivbildningen och dess syften, säger att myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarkivet. Av den anledningen ska myndigheternas arkiv bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, samt forskningens behov. Det är alltså denna lag som särskilt gäller släktforskningen, och den 6 § stadgar att

»I arkivvården ingår att myndigheten skall […] organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst».

Även där är alltså lagen tydlig, allt för att underlätta för oss som besöker arkiven och forskar i det källmaterial som förvaras där. Man får nog säga att de svenska arkiven är väldigt unika - vi forskare kan i princip traska in på vilket arkiv som helst, och inom loppet av en timme sitter vi där med Selma Lagerlöfs anteckningar, farfars farfars skolbetyg, en dombok från 1671 eller ett brev från Karl XII framför oss. Det enda hindret är egentligen sekretessen och diverse särskilda bestämmelser, men dessa är en droppe i havet om man jämför med möjligheterna att få ta del av den svenska arkivskatten. Se därför till att besöka något arkiv imorgon, när det nationella kulturarvet bjuder in till Arkivens dag. Vem vet, kanske gör du ett spännande arkivfynd?

Fortsätt läs mer
3592 Träffar
0 Kommentarer

»Et spöke i thess hus både natt och dag»

Idag är det som bekant Halloween, en dag fylld av plastskelett, häxnäsor och halloweengodis. Man skrattar och skojar tillsammans, och klär kanske ut sig till spöken eller andra övernaturliga väsen. Ett par generationer bakåt såg det dock helt annorlunda ut. Våra förfäder tog det övernaturliga på största allvar, och för dem var spöken absolut inget att skoja om. De var ständigt närvarande i vardagen, något man finner många exempel på i arkiven. Spöken var även en angelägenhet för myndigheterna, både de världsliga och kyrkliga - det var viktigt att utreda övernaturlig aktivitet, så att man kunde vidta lämpliga åtgärder. Av den anledningen hittar man även material om spökerier i domkapitlens samt härads- och rådhusrätternas arkiv. 

b2ap3_thumbnail_IMG_5859.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_5859.JPG

Begravningsfölje från Torna härad, med kvinna klädd i sorgdräkt; troligen av samma sort som spöket vid Kvarnby prästgård bar 1739 (detalj av litografi från 1842)

Under 1730-talet rapporterades ett flertal spökerier runtom i Skåne. Ett av de mer välkända ägde rum 1739 i Kvarnby prästgård utanför Malmö, och dessa händelser finns beskrivna i Lunds domkapitels arkiv. Häradsprosten Trægård hade i sällskap av kyrkoherden Billberg besökt prästgården för att undersöka spökerierna, och mötte då kyrkoherden Bering som berättade att han en afton sett spöket stå utanför prästgårdens fönster. Det hade varit klätt i en svart kåpa över huvudet, »sådan, som hustrurna på then orten bruka, när the följa sina män eller barn till grafwa», berättade Bering, och fortsatte med att beskriva hur det 

»...warit buller på loften. Sedermera har om nätterna hördts, at thet slagit på trumma, klingat såsom med glas, biellra eller och gifwit slag likasom när klåckan slår. En morgonstund tå man kommit på loften, sedan thet om natten hade ther stödt och bultadt, har man funnit några gambla stolar, som på samma loft länge stådt, wara tagne utaf sitt rum, och helt annorlunda omkring satte.»

De mest omfattande spökerierna under 1730-talet ägde rum hösten 1739 i bryggaren Per Möllers hus i Malmö, och ännu vid förra sekelskiftet talade man i staden om »Spökeriet i Kalendegatan». Det hela uppdagades i början av augusti 1739, då bryggaren Möller slaktade ett kreatur i brygghuset med hjälp av två hustrur Plötsligt såg den ena hustrun ett spöke, som var klätt i likdräkt och påminde om Möllers förra hustru till utseendet. Hon blev chockad och berättade detta för de andra, varpå Möllers dotter Kersti utbrast »det hade I wäl kunnat tiga med: jag har länge sedt det och likwäl eij welat tahla därom!». Vid ett senare tillfälle hade Möller och dottern varit sysselsatta med bryggning, och plötsligt hade Kersti fått syn på något uppe på loftet, som stod och ryckte i en bräda. Hon hann skrika »akta er, Far!» innan brädan plötsligt kastades ner mot Möller, och träffade honom på låret. Senare samma dag var gårdens kreatur väldigt oroliga, och en del av dem flydde in i brygghuset där Möller stod och arbetade. Dottern sade då till fadern att inte gå ut på gården, men han klev ändå ut från brygghuset, och bad spöket att »ryka sin wäg». Kersti såg då till sin förskräckelse hur spöket stod bredvid fadern, dock utan att skada honom.

b2ap3_thumbnail_Rannsakning-1739.jpgb2ap3_thumbnail_Rannsakning-1739.jpg

Stadsfiskalen Munthe insände i september 1739 en »Hörsam Berättelse till närmare uplysning uthi den af Edle Magistraten nu under händer hafwande ransakning, angående nogot spöke som sig uthi Bryggaren Pär Nilson Möllers hus skall uppeholla» (Rådhusrätten i Malmö, vol. F1AA:106 (1739); ArkivDigital).

Ryktet spred sig i Malmö, och de följande dagarna besökte många personer huset och sade sig se spöket. Ett vittne hade »sedt spöket stå där uti ett hörne wid Rasmus Ipsons huswägg, klädt såsom ett lik, haft på hufwudet en serviette, hwita linstrumpor på fötterne, hwita handskar på händerne, och bandrosor, bundna öfwer armarne: hafwandes haft händerne sammanlagde», och ett annat vittne hade sett att spöket haft »röd fillt kiortell och flamsk tröija på sig, mössa på hufwudet kåhlswart hår och swarta ögnebryner». Enligt samma vittne kunde spöket även ändra form. Emellanåt var det »hwitt ofwantill och swart nedantill i menniskio gestallt», en gång hade det ställt sig vid en stolpe på gården och »blifwit stundom stort, stundom litet, och omsider förwandlat sig till en hwit hund med swart fläck på ryggen», och vid ett tillfälle hade det suttit på ett plank och »warit helt faseligit, intet sedt ut som en menniskia, utan som ett swart träbeläte, haft ögon, hwilka brunnit som sielfwa ellden, hwarwid det räkt ut den ena handen, och slagit sig några gångor på munden».

Flera av vittnena sade sig regelbundet se spöken, och när skolkollegan Pflucht inkallades vid rannsakningen berodde det på han hade denna förmåga - han berättade själv inför magistraten att han ofta sett spöken. Även flickan Anna Christina Malmborg berättade att hon hade denna förmåga, och att hon ofta sett spöken på Malmös gator mitt på ljusa dagen. När magistraten ifrågasatte hur hon då kunde veta att det var spöken hon sett, svarade hon självsäkert att »Man kan nog weta det; ty spöket går intet på gatan, eller har intet fötterna på stenarne, utan swäfwar allenast i luften».

Myndigheterna tog dessa händelser på största allvar. Bryggaren Möller anmälde själv till magistraten i Malmö att han ville få slut på spökerierna, och man ansåg att en undersökning krävdes för att vara helt säkra på att »eij till äfwentyrs något bedrägerie eller en blott inbillning kan wara ordsak till detta owäsende». En stor rannsakning inleddes i september 1739, och vittnena strömmade till rådhuset. Ryktet gick i Malmö om att spöket verkligen var Möllers första hustru, som gick igen för att hon mördats av maken, och för att återställa sin heder begärde Möller att hustruns grav skulle öppnas och liket undersökas. Både Malmö magistrat och Lunds domkapitel godkände hans begäran, och en tidig septembermorgon samlades man på den gamla hospitalskyrkogården. Undersökningen hölls av stadsfysikus doktor Koulas och fältskären Tielke i sällskap av stadens fyra främsta präster och en stor mängd borgare. Folkskaran växte sig allt större, för stadens invånare var väldigt nyfikna på denna makabra gravöppning. Kistan öppnades, och de båda läkarna konstaterade att liket låg där det skulle. Man lade tillbaka liket i kistan, förslöt graven på nytt, och passade på att förmana den stora folksamlingen »att uti dylika fall eij hysa några widskieppelige tankar, hälst de nu erfarit, att den döda kroppen emot någras mening wärkel: warit i grafwen, samt undergått förutnelse». 

b2ap3_thumbnail_Malm-1736.jpgb2ap3_thumbnail_Malm-1736.jpg

Per Möllers hustru, som avled 1736, fick vila i sin grav i tre år innan den öppnades. I kyrkboken kan man läsa »af Calentegatan Bryggaren Pehr Möllers hustru, Karna siuklig en tid bortått, död d 1 Maji, gl. 45 åhr ongefähr, begrofs på Slåttzplaßen»; ur Malmö S:t Petri kyrkoarkiv, vol. FI:2 (1728-1788), s. 87 (ArkivDigital).

Rannsakningen fortsatte även efter gravöppningen, och under flera dagar nedtecknades de detaljerade skildringarna i domboken. Genom gravöppningen hade man dock kommit fram till att det inte kunde vara hans förra hustru som spökade, eftersom liket ju låg kvar i kistan, och magistraten ansåg till slut att det inte behövdes fler vittnesmål »eftersom så åtskillige och hwarjehanda händelser esomoftast förelöpa, hwilka eij förtiäna att efterforska, sedan man erfarit, att det wärkeligen är den onde Anden, som spökar i Per Möllers hus». Magistratens lösning på spökerierna var därför att Möller skulle  hushålla mer ordentligt, hålla bön morgon och kväll, samt föra »ett Gudeligit och Christeligit lefwerne».

Om spöket ändå fortsatte hemsöka honom skulle han anmäla detta till prosten Rönbeck, så att prästerskapet kunde hålla allmän förbön i stadens kyrkor. För detta ändamål lade man fram ett böneformulär som godkändes av biskopen. Uppenbarligen fortsatte spökerierna, eftersom den rekommenderade förbönen (»Bön uti Malmö församlingar emot satans spökeri») trycktes ett par månader senare i Lund, och upplästes från predikstolarna i Malmö ända till 1766. Spökerierna upphörde dock redan vid Per Möllers död 1761 - efter över tjugo år sänkte sig lugnet äntligen över Kalendegatan, men malmöborna talade om de skrämmande händelserna i många år därefter.

Lästips

Isberg, Anders Ulrik, »Spökeriet i Kalendegatan», i Bilder från det gamla Malmö : kulturhistoriska skildringar (Malmö, 1898), s. 343-363.

Fortsätt läs mer
5556 Träffar
0 Kommentarer

En krutgumma till mormor

Som ung arbetade min farmors moster som affärsbiträde i Salarp, och en dag kom en storvuxen lantbrukare in i affären. Han började samtala med det unga biträdet, och utbrast plötsligt »Är du Anna Thorssons dotter? Då hade du en krutgumma till mormor! Hon var den arbetsammaste kvinna jag har sett - hon jobbade hos oss, och tog 100-kilossäckarna på ryggen som en karl när vi tröskade!». Den hårt arbetande krutgumman var Hanna Thorsson (1862-1934), som jag omnämnde när jag bloggade om barnmorskedagböcker. Hon försörjde sina två barn på egen hand, så det var kanske inte så konstigt att hon tog de jobb som fanns - även om det innebar hårt arbete och tunga lyft. Hur såg egentligen livet ut för en ensamstående mor och hennes barn kring förra sekelskiftet? Hur såg samhället på dessa kvinnor, och vilka möjligheter fanns det till försörjning?

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter.jpgb2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter.jpg

Hanna Thorsson (1862-1934) med barnen Anna (1889-1962) och Thure (1898-1987) hos fotografen, någon gång i början av förra sekelskiftet.

Hanna föddes 1862 på Hagestadborg, en större gård i Löderups socken, som dotter till en statarfamilj. När hon var fyra år gammal avled fadern, och modern gifte aldrig om sig utan uppfostrade döttrarna på egen hand. Det kan dock inte ha varit helt lätt att försörja tre barn som ensamstående kvinna. I Smedstorps husförhörslängd 1875-1885 antecknas nämligen att hon var »fattig», så antagligen har socknens fattigvård bidragit till den lilla familjens utkomst. Dottern Hanna flyttade hemifrån 1879, sedan hon fått en tjänst som piga i Komstad by. På sin sjuttonårsdag knackade hon på hos kyrkoherden i Stiby församling för att visa upp sin prästattest från Smedstorp. Attesten avslöjar att hon läste dåligt både i bok och utantill, något som kan ha sin förklaring i att hon och systrarna säkerligen prioriterade att hjälpa modern i hemmet, framför att gå i skolan. Under de närmaste åren tjänstgjorde Hanna som piga på ett flertal ställen, och 1887 flyttade hon till arrendatorn Ahlberg i Ramsåsa socken. Det var under dessa år hon träffade den man som skulle komma att bli far till hennes dotter Anna 1889. Innan dottern föddes emigrerade han dock till USA, och Hanna stod ensam kvar med lilla Anna. I ytterligare två år stannade hon i Ramsåsa, innan hon hösten 1891 flyttade hem till modern i Smedstorp.

Man kan bara gissa vad invånarna i Smedstorp tyckte om att en ogift kvinna med ett utomäktenskapligt barn inflyttade till socknen. Forskning visar att barn utom äktenskapet visserligen var ganska vanliga på den nordiska landsbygden under 1800-talet, men att det ändå sågs som ett samhällsproblem. Det var dock inte den moraliska aspekten som vägde tyngst, utan den ekonomiska. Utomäktenskapliga barn ansågs nämligen bli allför betungande för fattigvården, och i vissa församlingar försökte man därför hindra ogifta mödrar från att flytta in - det hände även att man trakasserade dem, så att de skulle lämna församlingen. Många präster ansåg dessutom att födslar utanför äktenskapet var moraliskt förkastliga, och en dansk präst gick 1888 så långt så att han beskrev det som en »kräftsvulst på samhället». Intresset för utomäktenskapliga barn gällde dock bara de mödrar som förblev ogifta. Det var nämligen nästan uteslutande dessa som ansågs besvära fattigvården - kvinnor som fick barn strax före giftermålet, eller som sedermera gifte sig, utgjorde däremot inte något problem för socknen.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-o-Thorsson.jpgb2ap3_thumbnail_047-Hanna-o-Thorsson.jpgHanna med maken Ola Thorsson (1845-1900).

Historikern David Gaunt menar dock att de utomäktenskapliga barnen inte nödvändigtvis var ett problem för mödrarna. Han anser att ett oäkta barn kan ha höjt kvinnans värde på äktenskapsmarknaden, för om barnet hade kommit upp i tio-elvaårsåldern kunde det utföra nästan lika stort arbete som det kostade att försörja. Gaunt skriver avslutningsvis att »Om en man gifte sig med en 35-årig kvinna med ett tioårigt barn fick han en extra arbetskraft på köpet. [...] Detta var avsevärt mycket bättre än att gifta sig med en ung kvinna utan barn», och detta var precis vad som hände med Hanna. År 1897 flyttade hon och dottern till Borrby socken, där de inflyttade hos skräddaren och änkemannen Ola Thorsson i Blästorps by. Två månader senare gifte sig Hanna med den sjutton år äldre skräddaren, och året därpå föddes sonen Thure. Lyckan blev emellertid kortvarig, för Ola avled redan i mars 1900, niohundrasex dagar efter bröllopet...

Vid trettiosju års ålder stod Hanna alltså ännu en gång ensam kvar, nu som änka med två små barn att försörja, och det dröjde inte länge innan prästen antecknade ett litet »fattig» i församlingsboken. Hon blev nu åter ensam familjeförsörjare, och det var utan tvekan svårt att få ihop ekonomin. Historikern Birgitta Plymoth konstaterar att arbetsmarknaden vid förra sekelskiftet var strukturerad efter kön, så många kvinnor hamnade i fattigdom på grund av ensamförsörjning och omvårdnad av barn. När Hanna blev änka fanns inte heller några socialpolitiska program som stödde mödrar ekonomiskt, och samhället hade inget större ansvar att försörja sina fattiga medlemmar. De ogifta mödrarnas begränsade möjligheter på arbetsmarknaden stod alltså i skarp kontrast mot den tunga bördan som ensam familjeförsörjare, och Birgitta Plymoth sammanfattar det såhär: »Familjeförsörjande kvinnor var egentligen en anomali i förhållande till den norm som krävde att varje familj skulle förestås och försörjas av en man». Hanna var alltså ovanlig i det avseendet att hon som kvinna försörjde en familj, i ett samhälle där normen var att mannen skulle vara familjeförsörjare.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter-ldre.jpgb2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter-ldre.jpg

Hanna med barnbarnen Inga-Lisa och Anna-Greta.

Det var hårt arbete, men Hanna fick stor hjälp av den drygt tioåriga dottern Anna. Hon har långt senare berättat om sin barndom, och hur hon ofta fick stanna hemma och passa lillebror Thure medan modern var ute och arbetade. Anna mindes att det var jobbigt att passa Thure, och vid ett tillfälle gick hennes axel ur led när hon skulle lyfta honom. Man kan förstå att glädjen var stor när modern äntligen kom hem efter en lång arbetsdag, med någon kaka eller annat gott. Att Anna ofta var hemma från skolan ser man tydligt i hennes betyg från Blästorps skola 1898-1901. Hon hade hela tiden bra betyg i samtliga ämnen, och även högsta betyg i flit och uppförande, men när det gällde frånvaron ser det värre ut. År 1898 hade hon endast 8 dagars frånvaro, och 1899 var det 44 dagar. Samma år som styvfadern avled var hon dock frånvarande 78 dagar, och 1901 var hon borta hela 97 dagar från skolan.

Båda barnen flyttade hemifrån vid femton års ålder och Hanna flyttade själv till Vallby socken 1914, där hon fick en tjänst som hushållerska. Av någon anledning flyttade hon därifrån bara några veckor senare, för att istället flytta in hos sin dotters svärfar i Bästekille, Södra Mellby socken. Även där arbetade hon som hushållerska, och det måste varit ganska lustigt för barnbarnen att mormor var hushållerska hos farfar. Barnbarnet Inga-Lisa minns att Hanna var en bestämd tant, och de vågade inget annat än att lyda henne. Kanske var det därför man hoppades att Helge och Folke skulle lära sig bättre av att bo en tid hemma hos mormodern, när de hade svårigheter i skolan? Sina sista år spenderade Hanna på Tommarps ålderdomshem där hon avled av en hjärnblödning 1934, efter ett långt och strävsamt liv. Jag får alltid en känsla av stolthet när jag tänker på henne, och hur hon arbetade och slet för att på egen hand försörja sina två barn. Min farmors mormors mor Hanna - krutgumman som bar 100-kilossäckarna på ryggen som en karl.

 

Referenser / lästips

Gaunt, David, »De ogifta mödrarna och deras barn», i Gaunt, David, Familjeliv i Norden, Stockholm, 1996.

Plymoth, Birgitta, »Kvinnors "medborgerliga" möjligheter : Kvinnor och fattigvård under sent 1800-tal», i Kvinnor på gränsen till medborgarskap : genus, politik och offentlighet 1800-1950 (red. Christina Florin och Lars Kvarnström), Stockholm : Atlas, 2001.

 

Fortsätt läs mer
4891 Träffar
1 Kommentar

»Hans kropp var redan stel och kall»

Nyligen köpte jag Kugelberg-skivan, en riktig guldgruva för oss släktforskare. Jag hade hört mycket gott om denna skiva, och med tanke på att Kugelbergska samlingen innehåller drygt 200.000 tidningsnotiser hoppades jag på något fynd kopplat till min eget släkt. Jag blev inte besviken, för det dröjde inte länge innan jag hittade svaret på ett av släktträdets många frågetecken - hur och varför min farmors farmors mormors halvbror Carl Joseph Carlberg i Linköping begick självmord 1895. Hela händelsen beskrivs detaljerat i en liten tidningsnotis från den 17 juni samma år:

»Aftonen förut hade han suttit och samspråkat med en umgängesvän till kl. ½ 9, och hvarken denne, ej heller Carlbergs hustru eller tjensteflicka hade hos honom iakttagit någon förändring, som lät ana hvad som skulle inträffa. Man gick lugnt till sängs, och först i går morgse, då tjensteflickan kom in i C:s arbetsrum, hvilket äfven tjenade som hans sofrum, upptäcktes det sorgliga tilltaget. C. fans hängande i en snara af smalt snöre, hvars öfre ända han fäst i en klädhängare på dörrposten. Hans kropp var redan stel och kall. Innan C. skred till utförande af sitt dystra beslut, hade han ordnat sina papper m. m. samt skrifvit ett bref till nämnde umgängesvän. Orsaken till sjelfmordet känner man ej med visshet, men torde denna med allt skäl få sökas i de kroppsliga lidanden, hvaraf C. hemsökts i följd af gikt samt hjertfel.»

I äldre tid var självmord en brottslig handling, som krävde att man undersökte i vilket sinnestillstånd självmordet hade begåtts. Lagen var nämligen väldigt sträng när det gällde dessa så kallade »självspillingars» begravningar. I 1856 års upplaga av 1686 års kyrkolag kan man till exempel läsa att »Begrafning i tysthet, som efter Domarens utslag bör verkställas, sker utan någon sollenitet, och utan likföljande procession, allenast under närvaro af dem, som dervid hafva något att uträtta, hvarjemte alla ceremonier och bekostnad af klockor, vagnar och sermon blifva förbjudna, skolande den som häremot bryter plikta 200 daler S:mt, beslagaren och socknens fattige till tveskiftes, eller i brist af böter straffas med 14 dagars fängelse. Om någon prestman en sådan oloflig begrafning tillåter eller bevistar, sättes han, sedan han derom öfvertygad blifvit, ifrån sitt embete på ett halft års tid». 

Denna typ av begravning gällde alltså för personer »som i hufvudsvaghet, raseri eller annan vånda afhändt sig lifvet» (för att citera en kunglig förordning från 1727), men om någon uppsåtligen begått självmord var lagen ännu strängare. Då väntade en så kallad neslig begravning (sepultura asinina), då »en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfvas» (1734 års lag). I 1856 års version av 1734 års lag finner man en annan formulering, som ännu tydligare visar den negativa synen på självmord. Där stadgas nämligen att nesliga begravningar »verkställes af skarprättaren, som nedgräfver den döde kroppen i skogen eller galgbacken, lika som ett oskäligt kreatur»... Först på 1860-talet upphörde självmord att klassas som brott, men det det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självmördare tilläts att begravas på sedvanligt sätt. 

b2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpgb2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpg

Ur Kugelbergs klippsamling (från Kugelberg-skivan)

De undersökningar som hölls i samband med självmord var ofta mycket djupgående, eftersom myndigheterna ville ta reda på exakt hur och i vilket sinnestillstånd ett självmord hade skett. Man ville tränga in i den avlidnes tankevärld och livssyn, man ville få en så bra bild som möjligt av hälsotillståndet, tillvaron, ekonomin samt det allmänna beteendet och levernet. Det efterlämnade källmaterialet (som i regel finns i urtima tingets domböcker) är därför väldigt innehållsrikt, och ger oss släktforskare en unik möjlighet att lära känna personen som begick självmord.

Hustrun Elna Håkansdotter (1693-1729) från Ålstorp i Västra Karaby socken är en av de personer man möter i domböckerna. Hon hade till en början varit lugn och frisk, men efter ett års äktenskap hade hon plötsligt en dag gått in i en hage för att sova, och hade därefter varit yr och huvudsvag. I sex veckors tid hade hon dessutom med jämna mellanrum skrattat i flera timmar i sträck. I början av 1720-talet hade hon åter varit svag och yr under lång tid, och vid ett sådant tillfälle hade hon rymt från dem som vaktade henne och återfanns i ån. När hon blev hämtad därifrån hade hon blivit mycket upprörd, och klagade över att folket inte lät henne vara kvar i ån, »hwarest så gott och wackert war». Vittnen berättade att Elna i övrigt var en snäll och gudfruktig kvinna mellan sjukdomsperioderna, även om hon efter den första perioden 1713 hade fått ett »fasligt och bistert uppseende», något hon inte haft tidigare. Långfredagen 1729 försvann Elna från hemmet, varpå äldsta dottern och några andra letade efter henne vid ån. Denna gång hittade man henne avliden - hon hade ännu en gång vandrat ut i ån, där hon sagt sig »hört så mÿcket spel och wackert folk», och drunknat.

b2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpgb2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpg

 

Även i kyrkböckerna finns emellanåt detaljerade uppgifter om begångna självmord, såsom här i Tranås kyrkbok 1718-1751. Löjtnant Mormans stalldräng Per Skogberg hade i december 1747 hängt sig i stallet med hjälp av ett hästgrimmeskaft, och vid ett efterföljande urtima ting beslöts att kroppen »af ährligt folck skulle nedtagas, handteras och i tysthet afsijdes på Kyrkiogården nedgräfwas» (Tranås CI:2, sid 83; AD Online).

Klockaren Paul Sandberg (1771-1806) i Vallby hittades död upp och ner i en brunn, »där han således efter allt utseende af hufwudswaghet sig sjelf dränckt och såmedelst lifvet afhändt», konstaterade häradsrätten. Ett vittne berättade att han funnit klockaren »till sinnet ganska swag och oredig», och klockaren hade själv berättat för vittnet att han inte kände sig »rätt frisk sedan han dagen tillförene, under en resa till Cimbrishamn, blifwit af regn genomblötad och såmedelst till hellsan skadad». Detta regn hade tydligen lett till någon form av sinnessjukdom, för efter besöket i Simrishamn hade klockaren »uti ord och åthäfwor synts både oredig och till sinnet owanligt störd». Det var alltså ingen tvekan om att självmordet skett under ett anfall av sinnessjukdom, så klockaren slapp en neslig begravning. När inspektorn Peter Fredrik Carlsson (1790-1835) begick självmord i Ingelstorp var däremot tryckande fattigdom den huvudsakliga orsaken. I domboken kan man läsa att fjärdingsmannen hade hittat Carlsson

»sittande död wid wäggen i Logen af Östra Längan till hans arrenderade hemman, hållande i högra handen en afskjuten pistol, hwars mynning war riktad tätt emot högra tinningen, der skott ingått i hufwudet och bildat ett rundt hål ofvanför högra örat, och hwarigenom äfven hufvudskålen blifvit spräckt på flera ställen; men för öfrigt ingen yttre åkomma. Dessutom hade förekommit att Carlsson någon tid förut lidit af en märkbär sinnes oro, som grensat till förvirring i följd af hans ytterst fattiga omständigheter». 

Även i dagstidningarna kan man hitta detaljerade uppgifter om begångna självmord. Rubriken »Sjelfmord» i fetstil var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet, och dagstidningarna är ibland skrämmande sensationslystna. Inga detaljer sparas, och den personliga integriteten far all världens väg. Landskrona-posten berättade till exempel i september 1896 att handlanden M. Persson från Flygeltofta i Saxtorps socken hade begått självmord i en furudunge i närheten av sitt hem, genom att skära sig med en kniv i halsen och magen. Han hade påträffats vid liv morgonen därpå, men avled kort därefter. Orsaken troddes vara sjuklighet. Ett exempel på att självmord var en nyhet som spred sig långväga finner man då tidningen Wernamo i mars 1882 skriver om två skåningar som hade begått självmord, skräddaren Nordqvist i Malmö och f. d. soldaten Påhlman i Stora Herrestad. Tidningen skriver utan omsvep att »De voro båda storsupare. Skräddaren, som efterlemnar hustru och sju barn, dränkte sig i kanalen, och f. d. soldaten sköt en kula i pannan». 

För oss släktforskare är ett självmord alltså inte bara en tragisk händelse i släktträdet, utan även en möjlighet att lära känna de anförvanter och förfäder som valde att ta sina liv. Vilka de var, hur de tänkte, hur de bodde och hur de såg på sitt eget liv - det liv som de så tragiskt valde att avsluta.

Lästips

Jarrick, Arne, Hamlets fråga : en svensk självmordshistoria, Stockholm : Norstedt, 2000.

Odén, Birgitta, Leda vid livet : fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, Lund : Historiska media, 1998.

Fortsätt läs mer
5327 Träffar
0 Kommentarer

När farmors farmors far skakade galler

Många släktforskare drömmer nog om att hitta brottslingar i släkten, av den enkla anledningen att de där ljusskygga figurerna är mer spännande än de skötsamma bönderna. Jag tycker själv att det är intressant att studera de människor som på olika sätt bröt mot samhällets normer, så därför är det kanske tur att jag har hittat allt från barnamord och stölder till kyrkobuller och dråp i släkten. Brottslingar är dock inte bara kuriösa inslag i släktträdet, utan kan även leda släktforskaren till intressant källmaterial såsom domstolshandlingar, förhörsprotokoll, fångrullor, fotografirullor, sjukjournaler, fängelsedirektörers dag- och samtalsböcker med mera. Även mindre brott kan bli värdefulla ingångar till detta material, och en liten anteckning i en husförhörslängd eller församlingsbok kan vända upp och ner på släktforskningen. Detta blev jag själv varse när jag upptäckte den märkliga historien om hur min farmors farmors far Anders Bergkvist (1848-1933), den skojfriske skräddaren från Nevishögs socken, år 1915 hamnade på Malmö centralfängelse på grund av säd, mjölk och foderkakor...

b2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPGb2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPG

Anders och Petronella Bergkvist utanför huset i Grevie, Nevishögs socken 1922.

Det hela tog sin början på en marknad i Lund i februari eller mars 1915. Anders hade tillsammans med en bekant, Nils Nilsson, köpt fyra små grisar som lämnades hemma hos Anders, eftersom han erbjudit sig att passa och mata dem. Nils brukade dock besöka Anders' hem nattetid för att lämna säd till grisarna, något som skedde flera gånger. Nils brukade även hålla till i en inredd loge i Anders' fastighet, dit dörren alltid var öppen. Här hade Nils ställt den medhavda säden på golvet, och med denna säd hade Anders sedan matat grisarna. Nils hade också burit dit mjölk och foderkakor, som Anders hade matat sin ko med. Så småningom avslöjade Nils att säden, foderkakorna och mjölken var stöldgods, och det var nu som Anders begick sitt stora misstag - han anmälde inte stölderna till polisen. På poliskontoret i Arlöv berättade Anders att Nils hade avlämnat minst två tusen kilo säd, förutom mjölk och foderkakor till okänd vikt och antal. På grund av sitt vittnesmål sågs Anders nu som medskyldig, så kronolänsman Yngvar Persson bad honom att avge sin livsberättelse, som nedtecknades i  protokollet:

»Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Bergkvist, att han vore född den 29 maj 1848, att hans föräldrar, smeden Nils Bäckström och dennes hustru Mätta Persdotter, vore döda, att han kunde läsa och skriva, att han är kyrkoskriven i n:r 15 Nevitshög, att han vid 23 års ålder gifte sig med Petronilla Andersson och har med henne [haft] 9 barn, av vilka 7 leva och äro vuxna, att han vistats i föräldrahemmet till han var 6 år gammal, att han därefter tjänat som vaktpojke hos olika lantbrukare i 6 år, att han vid 12 års ålder kom i skräddarelära hos Jöns Persson i Bara och vistades där i 2 1/2 år, att han därefter tjänade som dräng i 2 år, att han därefter fortsatte med skrädderiyrket samt att han ej förut varit för brott straffad».

För kronolänsmannen var detta kanske bara formalia, men för en släktforskare är dessa uppgifter ovärderliga. Kyrkböckerna avslöjar nämligen ingenting om att Anders tjänade som vaktpojke eller var i skräddarelära, och den tidigaste anteckningen i husförhörslängderna säger att han blev dräng först 1864. Att han blev vaktpojke vid så unga år hänger antagligen ihop med att fadern avled strax innan Anders fyllde sex år, så den lille gossen fick väl hjälpa till med försörjningen så gott han kunde. Persson antecknade vidare i protokollet att Anders var 169 cm lång, hade ordinär kroppsbyggnad, ovalt ansikte, kal hjässa, blå ögon samt rak och vanlig näsa. Med anledning av vad som framkom vid vittnesförhöret blev han »förklarad häktad för delaktighet i ovanberörda stölder, och kommer att införpassas till centralfängelset i Malmö för undergående av rannsakning inför Torna och Bara häradsrätt», som det står i protokollet, och dagen därpå anlände han till fängelset. Han bar inga pengar eller persedlar vid häktningen, men enligt fängelsets mottagningsjournal var hans kläder värda 13 kronor och 95 öre.

b2ap3_thumbnail_bild-1.JPGb2ap3_thumbnail_bild-1.JPG

Ur fångrullan för Malmö centralfängelse 1915.

Anders satt häktad i sammanlagt tolv dagar. Den 2 september 1915 inleddes rättegången, då advokaten Sandahl underströk den förmildrande omständigheten att Anders varit delaktig i tjuvnadsbrottet »utan att däraf hafva nämnvärd egen vinning», eftersom han ju själv hade lagt till omkring hälften av fodret åt de gemensamt ägda grisarna. Rätten beslöt därför att släppa Anders på fri fot samt att målet skulle uppskjutas för ny handläggning sju dagar senare. Anders var nu en fri man, och lämnade fängelset med anmärkningen »ostraffad» i fångrullorna. Det blev dock kort tid i frihet - när målet återupptogs påpekades något som blev till nackdel för Anders. Nils Nilsson hade nämligen även stulit varor hos en handlande i Staffanstorp, och Anders kände mycket väl till att dessa varor var stulna, något han själv hade erkänt genom sitt vittnesmål på Arlövs polisstation. Rätten slog därför fast att »svaranden Bergquist efter tillgreppen, med vetskap om den olofliga åtkomsten, omhändertagit det sålunda stulna, och med undantag af potatisen, däraf haft vinning».

Han dömdes därför den 9 september 1915 av Torna och Bara domsaga »såsom för första resan å olika tider och tillfällen begången stöld» till straffarbete i fyra månader, en dom som fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 12 november samma år. Anders skulle dessutom ersätta målsäganden med 416 kronor för de stulna varorna samt betala vittnenas löner och biträdet med 30 kronor. Uppgifterna om att Anders hade blivit häktad nådde även kyrkoherden i hemförsamlingen Nevishög, som skrev in i församlingsboken: »vid Torna och Bara häradsrätt d. 9/9 1915 dömd för 1:a resans stöld – till 4 månader straffarbete. Besvärstiden utgick 29/9 1915, stadfäst af Hofrätt». Anders återvände nu alltså en andra gång till Malmö centralfängelse, och anlände två dagar före julafton 1915 där han samma dag överfördes till Centralfängelseavdelningen. Efter exakt fyra månaders straffarbete blev han frisläppt den 22 april 1916 och kunde nu återvända till hustrun i Nevishög som en fri man, efter avtjänat straff.

Brottslingar kan som synes leda oss släktforskare till mycket intressant källmaterial - även mindre brott hamnade i arkiven, och man vet aldrig vilka uppgifter man hittar. Själv fick jag veta mer om min farmors farmors fars kroppsbyggnad, ansiktsform och ögonfärg, vad han gjorde i barndomen, hur hans bostad såg ut, ja, till och med vad hans kläder var värda 1915 - hela 13 kronor och 95 öre!

Fortsätt läs mer
4430 Träffar
0 Kommentarer

Förfäder som skiljer sig

I husförhörslängden 1826-1831 för Vä socken i Skåne händer något märkligt - hustrun Dorothea Lindh (född 1802) försvinner spårlöst. Hennes make, arrendatorn och sekreteraren Lars Erik Martini (1803-1859), flyttar nämligen ensam in hos sina föräldrar i Högseröds prästgård 1830 med sonen Nils Elof, som blir fosterson hos farföräldrarna. Några år senare gifter sig Lars Erik med klockardottern Maria Orre (1813-1891), så rent logiskt måste ju första hustrun ha avlidit - hos några släktforskare har jag till och med sett uppgiften att Dorothea ska ha avlidit 1827 i Vä. Problemet är bara att varken dödboken eller husförhörslängden nämner något om hennes död, och när jag upptäckte att det inte heller finns någon bevarad bouppteckning efter henne insåg jag att något inte stämde. Jag började misstänka vad som hade ägt rum - en skilsmässa. Jag undersökte Lunds domkapitels protokoll, och mycket riktigt - svaret fanns i protokollet för den 6 november 1833:

 

»Bewiljades skiljobref: 1mo Emellan Jordbrukaren Lars Erik Martini, född den 18de Junii 1803, och dess om begånget ägtenskaps brott öfwerbewisade hustru Dorothea Lind född den 15 Maj 1802, warande deras ägtenskap upphäfwet genom Gerts Härads Tings Rätts Utslag den 19de sistlidne Junii.»

 

När man släktforskar hittar man förr eller senare förfäder eller släktingar som försvinner ur mantalslängderna eller husförhörslängderna, men saknas i dödböckerna och det finns ingen bevarad bouppteckning. I regel handlar det nog om en förvirrad präst eller klockare som glömt att anteckna dödsfallet i dödboken, och som släktforskare lär man sig snabbt att det är långt ifrån alla bouppteckningar som finns bevarade. Det finns emellertid en liten möjlighet att man har snubblat över en skilsmässa – de var inte särskilt vanliga, men de förekom. I mitt eget släktträd har jag hittat ett antal skilsmässor, bland annat fick min anmoder Margareta Jöransdotter i Holmby skilsmässa 1761 från sin make, en artillerist som hade »henne öfwergifwit och från orten afwikit», och min förfader Jeppa Nilsson i Knästorp gifte sig 1692 med en frånskild kvinna »hwars man war bortrömd oh sedan efter Consistorij dom […] blef then förste qwitt och ingick Eckteskap med then förra», för att citera vigselboken.

 

Hur vanligt var det egentligen med skilsmässor på 1600-, 1700- och 1800-talet? Vilka människor var det som skilde sig i Lunds stift förr i tiden - vilka samhällsgrupper finns representerade, och på vilka grunder kunde man ansöka om skilsmässa? I Lunds domkapitels protokoll finns anteckningar om de så kallade skiljobrev som beviljats i Lunds stift (Skåne och Blekinge), och jag bestämde mig för att undersöka åren 1700, 1725, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850. Eftersom protokollen för åren 1720-1729 är förkomna var det inte möjligt att undersöka de utfärdade skiljobreven 1725, men övriga år finns protokollen bevarade. Man måste för övrigt ha i åtanke att man i äldre tid inte gjorde någon direkt åtskillnad mellan trolovning och äktenskap, båda var juridiskt bindande och själva vigselakten var egentligen bara den kyrkliga välsignelsen av det redan juridiskt ingångna förbundet. För våra förfäder var äktenskapet utan tvekan en oerhört viktig institution, som reglerades av sammanlagt 38 paragrafer i kap. XV (»Om Trolofning och Ächtenskap») och XVI (»Om Skilnadt i Trolofningar och Ächtenskap») i 1686 års kyrkolag, samt av giftermålsbalkens 92 paragrafer i 1734 års lag.

 

b2ap3_thumbnail_Statistik.jpgb2ap3_thumbnail_Statistik.jpg

 

Statistisk över Lunds domkapitels utfärdade skiljobrev åren 1700, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850 (upplösta äktenskap i rött och upplösta trolovningar i gult).

 

År 1700 upplöste Lunds domkapitel elva äktenskap och en trolovning. Den sistnämnda hade ingåtts mellan borgarfolk, och vid två av skilsmässorna hade borgare övergivit sin hustrur. Den ena hustrun hade »nu sedermera på ottonde åhret i tålamod förbidat des hemkomst», medan den andra uppvisade »Kämnersrättens attest [...] om mannens lösachtiga lefwerne». Fyra av skiljobreven hade utfärdats till bondefolk - de ansökande var en bonde vars hustru hade begått hor, två bondhustrur vars makar hade rymt respektive begått otrohet, samt ett bondepar som »woro tubbade tilsamman, och han illa henne handterat sedan dhe i äcktenskap kommit». Lika många skiljobrev utfärdades till militärfolk - tre båtsmän vars hustrur hade övergivit dem, samt en soldathustru vars make hade rymt utomlands. De två sista skilsmässorna beviljades för en hustru som övergivits av sin make, och en fältskär vars hustru begått hor.

 

Anteckningarna om 1725 års utfärdade skiljobrev är som sagt förkomna, men 1750 upplöstes tretton äktenskap och tretton trolovningar. Bland dessa finner man en rotebåtsman som begått enfalt hor, en bondhustru som led av fysisk och psykisk svaghet, samt en soldat som övergivit sin hustru och flyttat till ett annat härad där han trolovat sig med en änka och således begått tvegifte, i juridisk mening. År 1775 utfärdades skiljobrev för sjutton äktenskap och arton trolovningar, och inom den senare kategorin finner man undersökningens enda adliga par - »Majoren och Riddaren wälborne Herr Samuel Henric Horn och högwälborne fröken Christiana Johanna Lewenhaupt», som fullföljt sin trolovning genom tre lysningar i kyrkan, men därefter struntat i själva vigseln. År 1800 upplöstes tjugosex äktenskap och tjugotre trolovningar, och här finner man ett intressant exempel på att ångest kunde vara anledning till att bevilja skilsmässa - en bonde beklagade att hans hustru »förfallit i sådan oro och ängslan att farliga fölgder äro at befrukta», och eftersom hennes hälsotillstånd inte hade förbättrats på tio år beviljades skilsmässan.

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPG

 

Titelsidan till 1686 års kyrkolag, den lag som stadgade hur trolovningar, vigslar, skilsmässor och äktenskapsmål skulle hanteras av prästerskap och domkapitel.

 

År 1825 utfärdades skiljobrev för tjugonio äktenskap och trettiosex trolovningar, däribland för en dräng som trolovat sig med sin »oboteligt fåniga fästemö», för en hustru som uppenbarligen var missnöjd med makens sexuella kapacitet (hon sägs »i sitt äktenskap, hvad dess väsendteliga beskaffenhet beträffar, måst lefva som ogift, en uppgift åt hvilken hennes synnerligen märkbara menlöshet och förlägenhet tycktes gifva en sannolikhet den mannen genom försäkringar om motsatsen sökte utplåna»), samt för en sergeant som ville skilja sig från sin »för obotlig vansinnighet på Christianstads Hospital insatta hustru». Slutligen år 1850 upplöstes trettiotre äktenskap och trettiosex trolovningar, och som skäl till de upplösta äktenskapen finner man en bonde som begått brott, en man som dömts till livstids fängelse, sex kvinnor som varit otrogna, sex män som varit otrogna, nio män som övergivit hustrun, samt tio hustrur som övergivit mannen.

 

Min undersökning av Lunds domkapitels protokoll visar tydligt att upplösta äktenskap och trolovningar förekom i alla samhällsklasser i Skåne och Blekinge 1700-1850, och anledningarna var mångskiftande - ångest och otrohet, osämja och sinnessjukdom, begångna brott och sexuellt missnöje. Skilsmässor var visserligen inte särskilt vanliga förr i tiden, men man kan nog påstå att de var vanligare än man tror. Som släktforskare borde man därför bli misstänksam nästa gång man hittar en person som försvinner ur mantals- eller husförhörslängderna. Om personen dessutom saknas i dödboken, och du inte lyckas hitta någon bouppteckning - ja, då kan det röra sig om en skilsmässa...

Fortsätt läs mer
5773 Träffar
4 Kommentarer

De berömda barnmorskedagböckerna

När min farmors mormor Anna föddes 1889 antecknades inte faderns namn i kyrkboken, ett öde hon delar med de flesta som föddes utom äktenskapet under senare delen av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Inom släkten sägs det att Annas far, som eventuellt ska ha hetat Andersson, emigrerade till USA innan dottern föddes, så modern Hanna fick uppfostra henne på egen hand. Det finns dock tecken som tyder på att man haft fortsatt kontakt med faderns släkt. På 1930-talet ska Anna nämligen ha besökt en äldre man i Sankt Olofs socken, »min riktige fars bror», som hon sa. Något namn nämndes aldrig, och det enda spåret är ett litet kabinettfotografi, taget hos fotografen E. Agerbundsen i Ystad. Fotot sägs föreställa Annas far, och är det enda han kvarlämnade hos Hanna - utöver den lilla dottern. På fotot syns en ung man med blont hår och blå ögon, och om man ser till porträttlikheten är Anna slående lik mannen på bilden. Med hopp om att någon skulle känna igen fotot lät jag publicera det i Ystads Allehanda för ett par år sedan, men ingen hörde av sig. Det har även funnits i Rötters Porträttfynd under många år, även där utan resultat. Nyligen lade jag dessutom upp fotot på en amerikansk hemsida - om han nu emigrerade kanske han har ättlingar i USA, som har samma foto i sin ägo? Ännu har ingen nappat, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en, särskilt när man släktforskar... 

b2ap3_thumbnail_scan00011.jpgb2ap3_thumbnail_scan00011.jpg

I mitt sökande efter hans namn har jag gått igenom otaliga arkivhandlingar, men alltid tiger de som muren. För ett par år sedan fick jag upp ögonen för de så kallade barnmorskedagböckerna, som jag hört mycket gott om - kanske kunde jag hitta faderns namn där? Detta källmaterial har ganska varierande kvalitet och förekomst, och började föras systematiskt under 1880-talet. Man hittar dem i provinsialläkarens arkiv (för landsbygden) samt i stadsläkare- eller hälsovårdsnämndens arkiv (för städerna). Dagböckerna är sorterade efter barnmorskornas namn, så det gäller att veta vilken barnmorska som förlöste barnet - en uppgift som kan finnas i födelse- och dopboken. I mitt fall förvarades dagböckerna på Landsarkivet i Lund, och i ett register kunde man enkelt se till vilket distrikt en viss socken hörde. På Landsarkivet blev det dock inte riktigt som jag tänkt mig. När den tjänstgörande arkivarien såg att jag beställt fram barnmorskedagböcker, frågade hon »letar du efter fadern till ett oäkta barn?», och efter ett nästan hånfullt skratt utbrast hon: »ja, där hittar du i alla fall inte de uppgifterna, det är en utbredd skröna att barnets far nämns där!».

Var mitt hopp grusat redan innan jag ens fått in materialet i forskarsalen? Tyvärr hade arkivarien rätt - faderns namn nämndes inte i barnmorskedagböckerna. Sedermera har jag dock hittat enstaka exempel där fäder till utomäktenskapliga barn faktiskt nämns vid namn, och eftersom moderns namn i regel finns med kan det vara en idé att undersöka barnmorskedagböckerna om man har hittat ett barn med okända föräldrar. I barnmorskedagböckerna fanns dock många andra intressanta uppgifter. Jag letade fram barnmorskan Kjersti Nilssons i Lomma journal 1895-1897 (som förvarades i Provinsialläkarens i Malmö/Lunds distrikt arkiv, vol. DI:35, 1881-1912), för att se vad som stod om min farfars far Samuels födelse 1895:

»Modern 27 år gammal. En kronbjudning. Förlossningen började 26/10 kl 2 f. Vattnet afgick 4 f. Barnet föddes 4 f. Efterbörden afgick 15. Efterbörden utkom frivilligt, både efterbörd och hinnor var hela. Modern var frisk 1 månad efter förlossningen.» 

Jag kikade i Svenska Akademiens Ordbok, där jag kunde läsa att kronbjudning är »fostrets ställning vid den regelbundna förlossningen, varvid huvudet först framfödes». Barnmorskan noterade alltså inga komplikationer i samband med förlossningen, men så var mor Anna också en erfaren barnaföderska - hon hade tidigare fött fem barn och skulle föda ytterligare sex barn efter Samuel! Nästa person på listan var farfars mor Elvira, född 1901. Jag beställde därför fram barnmorskan Karna Nilssons journal 1900-1906 (som jag hittade i Provinsialläkarens i Teckomatorps distrikt arkiv, vol. DI:1, 1887-1921), där jag kunde läsa följande:

»Dotter till mjölnaren Per Hanssons hustru i Annelöf. Modern 34 år gammal. Förlossningen började 6/4 kl. 11 f. Vattnet afgick 2 m. Barnet föddes 3. Efterbörden afgick 3,5 m. Efterbörden utkom frivilligt.»

Ganska utförliga uppgifter alltså, men faktum är att barnmorskedagböckerna blir ännu mer detaljerade längre fram i tiden. När jag undersökte 1930- och 1940-talets dagböcker kunde jag till exempel läsa om hur långa barnets naglar var, huvudets omkrets, moderkakans och hinnornas utseende, kroppstemperatur och vilket antiseptiskt medel barnmorskan använt. Jag kunde alltså glädja mig åt många intressanta uppgifter, och jag antar att kött på benen är bättre än inget, även om jag såklart hade hoppats på att hitta namnet på min farmors mormors far. Sökandet fortsätter, för hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en - särskilt när man släktforskar!

Fortsätt läs mer
6658 Träffar
0 Kommentarer

Assar Nilsson och riksdagarna 1760-1762

På söndag är det som bekant val till riksdagen, denna urgamla svenska institution. Det var dock först under 1600-talet som det skapades specifika regler för riksdagen - man införde bestämmelser om när riksdagen skulle inkallas, och vilka personer som skulle kallas. Genom åren har mängder av ärenden behandlats vid riksdagarna, och nedtecknats i de omfattande riksdagsprotokollen. Delar av dessa protokoll har publicerats genom åren, med tillhörande ort- och personregister, och i skrivande stund har man tryckt och publicerat riksdagsprotokollen för Ridderskapet och adeln 1627-1779, Prästeståndet 1642-1786, Borgarståndet 1719-1756 och Bondeståndet 1720-1779 (man kan läsa mer om detta pågående arbete på Riksdagens hemsida). Ordet riksdagsprotokoll låter kanske inte särskilt spännande, men faktum är att man kan hitta uppgifter om både det ena och det andra i dessa protokoll. För oss släktforskare som har riksdagsmän i släktträdet är materialet särskilt intressant, eftersom protokollen ger en möjlighet att lära känna dem och följa deras verksamhet i diverse utskott och deputationer.

b2ap3_thumbnail_Assar-1778.jpgb2ap3_thumbnail_Assar-1778.jpg

»[1778] d 28 begrofs Nämbdemannen Atser Nilson uti Svenstorp, som dödde d. 7 Oct. af håll och styng uti sit 68de åhr» (ur Svedala kyrkoarkiv, vol. FI:1 (1757-1822), sid. 25)

När min förfader Assar Nilsson (1710-1778) avled i Östra Svenstorp, Svedala socken, antecknades det i dödboken att han var nämndeman. Detta är visserligen sant, han var nämndeman vid Vemmenhögs häradsrätt, men femton år tidigare hade han även varit riksdagsman för Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och deltog i riksdagarna 1760-1762 tillsammans med mer bekanta personer såsom talmannen Olof Håkansson (1695-1769) och riksdagsmannen Jon Bengtsson (1719-1797) från Ströby. Assars tid som nämnde- och riksdagsman kännetecknas av ett brinnande intresse för böndernas villkor, och han var inte rädd för att ta upp kampen mot överheten och de orättvisa villkor som bönderna levde under. År 1753 utnämndes han t. ex. till representant för kronobönderna i Svedala socken i striden mot friherre Carl Georg Siöblad på Marsvinsholm. Siöblad ville köpa alla Svedalas kronohemman från kronan, något bönderna inte ville gå med på, eftersom de själva ville köpa sina gårdar. Det hela blev en riksdagsfråga 1755, och avgjordes först 1761 när bondeståndet fick med sig präster och borgare på sin sida. I detta ärende reste Assar hösten 1760 upp till riksdagen i Stockholm med riksdagsfullmakt från Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och i bondeståndets riksdagsprotokoll 1760 18/10 kan man läsa att 

»I anledning af kongl. påbudet den 9 Martii 1757, som innehåller, at riksdagsmän böra swärja Konungen och riket deras trohetsed, efterfrågade Taleman, om det wore någre af ståndets ledamöter, som icke aflagt denne ed, hwarpå följande anmälte sig icke hafwa den aflagt».

Assar Nilsson klev fram och avlade trohetseden tillsammans med riksdagsmannen Anders Mattsson från Östra Skrävlinge, och det var nu problemen började. Det visade sig att Anders Mattsson sedan tidigare hade fullmakt från Oxie och Skytts härader, något som måste lösas innan Assar kunde få delta vid riksdagen. Utöver detta hade Assars gård nyligen köpts av ovannämnde Siöblads änkefru, och »emedan Assar Nilsson således icke är bofast utan allenast landtbo, ty fant ståndet sig icke kunna emot 7 § uti Riksdagsordningen lemna honom säte och stemma i ståndet [...], intill dess ståndet får se, huruwida det slut, som hos Riksens Ständer kan falla uppå Assar Nilssons ansökning om förmonsrätt till skattelösen å dess åboende hemman, kan föranlåta ståndet til ytterligare öfwerläggning om Assar Nilssons och Anders Mattssons rätt framför hwarannan at niuta säte och stemma i ståndet». Assar fick alltså kliva ner, och Anders Mattsson tog hans plats. Tiden gick, och först 1761 25/5 kom bondeståndets beslut. I protokollet kan man läsa att 

»likwäl som ståndet deriemte förbehållit sig at, på händelse Assar Nilsson skulle hos Riksens Ständer winna bifall uti förb:de sin ansökning at få lösa sitt åboende hemman til skatte, sig då ytterligare utlåta, huruwida Assar Nilsson må wara berättigad at som riksdagsman för ofwan:de härader niuta säte och stämma i ståndet. [...] I anledning hwaraf Talemannen således hemstälte til ståndets ompröfwande, om icke ståndet nu skulle finna godt at samtycka till Assars Nilssons ofwanb:de ansökning at blifwa i ståndet intagen som riksdagsman för Allmogen af Wemmenhögs härader i Malmöhus län och i följe deraf niuta säte och stämma i ståndet wid denna riksdag. Och som ståndet härtill biföll, så inkallades Assar Nilsson och härom af Talmannen underrättades; hwarefter, sedan han hos ståndet afsagt tacksäjelse för den honom härutinnan wiste justice och ståndets ledamöter lyckönskat honom, han intog sitt säte».

Assar Nilsson kunde nu äntligen tillträda sin plats i riksdagen - dock endast som riksdagsman för Vemmenhögs härad, eftersom Anders Mattsson ju redan hade fullmakt för de två andra häraderna. I protokollen kan man sedan följa hans verksamhet, framförallt rörande kronobönderna i Svedala socken och kampen mot baron Siöblads arvingar. Ärendet hamnade så småningom hos Urskillningsdeputationen som remitterade det till Adeln och ridderskapet, som i sin tur hänvisade det till Bondeståndet, som sedermera sände en deputation till Borgareståndet. De politiska kvarnhjulen har tydligen alltid snurrat sakta, och 1700-talets riksdagar var inget undantag. Assar satt även i diverse deputationer. I augusti 1761 utnämndes han t. ex., tillsammans med två riksdagsmän från Uppland och Närke, till ledamot av Expeditionsdeputationens »Särskilte Deputation, som kommer at granska och skärskåda Commercerådet Nordencrantz tryckte arbete under namn af Wördsam föreställning uti et omständeligit swar på wisse oförgripelige påminnelser». Det måste varit långa arbetsdagar med oändliga möten, men Assar fortsatte energiskt att deltaga vid riksdagarna.

Ännu i februari 1762 kämpade han för att några bönder i Börringe och Lemmeströ socknar skulle få lösa ut sina hemman till skatte från hovrättsrådet Joachim Beckfriis, och senare samma år underskrev han riksdagsbeslutet. Därefter upphörde hans verksamhet som riksdagsman. Han tycks inte ha deltagit i senare riksdagar under 1760- och 1770-talen, men i Svedala har Assar Nilsson gått till historien som socknens förste riksdagsman, och i en bok om Svedala socken kan man läsa att »hans envetna arbete medföljde att bygdens folk blev sina egna och man på ett helt annat sätt kunde planera inför framtiden». Det är inte utan att man blir lite stolt över sin förfader, nämndemannen från Östra Svenstorp som vågade sätta sig upp mot både amiral Siöblad och hovrättsrådet Beckfriis, och som gjorde livet lättare för bönderna i Vemmenhögs härad.

Fortsätt läs mer
3768 Träffar
0 Kommentarer

»Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg»

I Lunds domkapitels arkiv förvaras 244 hyllmeter handlingar, som i regel skildrar olycklig kärlek - otrohet och övergivna hustrur, tvegiften och äktenskaplig osämja. Ibland hittar man dock exempel på lycklig kärlek, sådan som korsar gränser och övervinner samhällets motstånd. En sådan kärlekshistoria utspelade sig i Malmö i början av 1710-talet, då adelsmannen Axel Bure fattade tycke för den unga skomakardottern Maria Jacobsdotter. Det hela tog sin början strax efter slaget vid Helsingborg i februari 1710. Axel, som vid tidpunkten var kapten vid Upplands regemente, anhöll i ett brev till skånske generalguvernören, greve Magnus Stenbock, om att få ingå äktenskap med den ofrälse pigan. Han skriver i brevet att Maria

»hwilken i Min swåra och dödelige siukdom af dhe blessurer iag wid Helsingborgiske slaget undfick, alt sedan iag kom ifrån Corps de gwardet, Mig så troget skiött, hanterat, och snart sagt som ett Barn Ammat, att iag ej Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg nogonsin här i werlden kan reruntiera, fast Mindre dhet äktenskapz löffte ändra, som iag uthi Min stora Nöd och lifzfara, hwarifrån hon mig genom Gudz Nåd hulpit och rättat, henne warit föranlåten tillsäia, särdehles som hon under Min långsamma arrest tillijka med dess Moder icke ringa dertill Contribuerat, att iag både ifrån siukdommen blifwit restituerat, och sedan som i arresten uppehållen och försörgder».

Axel hade tidigare varit gift med sin kusin, adelsdamen Brita Yxkull, med vilken han fått sonen Axel (1700-1761). Brita hade bott kvar uppåt landet medan maken tjänstgjorde i Skåne, och under lång tid hade han inte haft någon kännedom om hennes förehavanden. Under 1710-talets första år härjade dessutom pesten i Sverige, så Axel hade ingen anledning att misstro den person som våren 1710 berättade att Brita avlidit. Han trodde därför att det var fritt fram att ingå äktenskap med den unga skomakardottern i Malmö, eller som han själv beskriver det i november 1710: »uti Jesu nampn tencht at försee mitt fattiga huus lycka, ock min K: Sohns wälgång till wår conservation at begifwa mig uti ächta förbund med dygderijka Jungfru Maria Jacobs dotter». Vad ingen visste var att Brita fortfarande levde när Axel lovade Maria äktenskap; hon avled först vid midsommartiden samma år...

b2ap3_thumbnail_DSC01799.JPGb2ap3_thumbnail_DSC01799.JPG

Detalj ur skrivelse från Axel Bure, daterad Malmö 1711 25/7 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Axel och Maria förlovade sig i december 1710, vid en liten ceremoni då de »bejakade hwar andra ächtenskap, dher på Hr. Capitain gaf henne sin hand, ock en ring till ytterligare stadfästelsse». Prosten Hofverberg närvarade dock inte vid förlovningen, trots att Axel hade besökt prostens hus vid två tillfällen och begärt dennes närvaro. Prosten hade hävdat att han var sjuk, men »Önskar i det öfriga dhem begge mycken lycka och wälsignelse», som han skriver till biskopen 1710 30/12. Tre månader senare avslöjade prosten dock den riktiga anledningen till sitt uteblivande vid trolovningen:

»Thett kom mig nogot underligt förre at han, som war een Adelzman och capitein under Uplandz Regemente, wille så förhasta sig till ett Giftermåhl, som syntes icke wara anständigt för honom».

Prosten hade därför avslagit parets begäran, och »wille intet befatta mig med een så beskaffat trolofning». Att äktenskapsplanerna mellan adelsmannen och skomakardottern väckte missnöje även bland Axels kamrater märks i ett brev från den tidigare nämnde fältväbeln Råborg, som i juli 1711 skriver att »Capitein Axel Bure ännu fortfor i sin galna Desegn att giffta sig medh En Liderlig person, som oss giör ont att hörra». Axel gav dock inte upp i första taget - motsträviga präster var ingen match för en karolinsk krigare som överlevt slaget vid Helsingborg. Han skrev därför ett brev till biskopen, där han förklarade att prosten Hofverberg sagt att lysningen kunde godkännas om Axel fick biskopens tillåtelse, »men endast dubierar H:r Probsten för afwittringens skull, som intet ähr at dubiera om», skriver Axel självsäkert, »emedan iag inga barn hafwer allenast en sohn, som intet det ringaste Mödernes arf hafwer, allenast des Sahl. moders Kläder». Han bad nu om att lysningen skulle äga rum så snart som möjligt, eftersom han inte visste när hans regemente skulle bryta upp.

b2ap3_thumbnail_DSC01749.JPGb2ap3_thumbnail_DSC01749.JPG

Pastor Hofverbergs brev till biskopen, daterat Malmö 1711 10/3 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Ytterligare fem månader passerade utan att något hände, och Axel började tröttna. I augusti 1711 skrev han därför ett nytt brev till biskopen, där han påpekade att han »för en lång tjd sedan har sökt at ingå ett ächta förbund med ähreborne och dygdesamma Jung:n Maria Jacobz dotter [...], och der igenom sedermera blifwit uppehållen af HögErewördige H:r Probsten Hofwerberg utj Malmö». Axel krävde nu att biskopen skulle lämna sitt bifall till äktenskapet, »aldenstund iag utj intet olofliget el:r oanständigt äcktenskap mig inwecklat, utan utj det som iag är nögd med, och med Gudz hielp hederliget wara skall». Han ansåg att ett sådant äktenskap skulle vara ett kristet verk, trots att han var adlig och Maria en skomakardotter, och avslutade brevet med ett hot om gudomlig vedergällning:

»Skulle det wara någon som mig wägra wille det löftet, som iag en gång i Jesu Namn har ingåt, så hämne den Gud, och tage dher på sine egne samweten, hwad olycka i längden der på följa kan!». 

Att hota med Gud var tydligen effektivt, eftersom biskopen nu genast lät inkalla Axel och Maria inför konsistorium. Sedan de bedyrat att de inte haft sexuellt umgänge med varandra beslutade konsistorium att Axel måste skaffa fram lagliga bevis på att han avvittrat sonen, och sedan skulle prosten undersöka parets samlevnad närmare. Biskopen hoppades att prosten samtidigt skulle kunna »disponera honom till bättre sinne», men Axel var envis. Han ville gifta sig med Maria, och ingen annan. Han ordnade därför fram ett intyg om avvittringen från sin före detta svärmor Hebbla Planting, och när han därefter fick guvernör Burenschölds tillåtelse till äktenskapet gav både biskopen och prosten upp. Vigseln ägde rum i Malmö den 5 juni 1712, och efter två års kamp kunde de äntligen gifta sig. 

Historien om Axel och Maria sticker verkligen ut bland alla skildringar av olycklig kärlek i Lunds domkapitels arkiv, och är ett vackert exempel på hur kärleken segrade en gång i Malmö för trehundra år sedan. Den där gången då den adlige kaptenen till slut fick sin älskade skomakardotter, som tog hand om honom när han som mest behövde kärlek och omtanke, i en tid av krig och elände.

Fortsätt läs mer
3772 Träffar
0 Kommentarer

Blomman i dagboken

Nyligen besökte jag Universitetsbiblioteket i Lund, ett av de större svenska bibliotek som inte bara förvarar böcker, utan även omfattande personarkiv, enskilda arkiv och samlingar samt diverse handlingar såsom antika skrifter, personverser och kungliga kungörelser. Syftet med mitt besök var att studera musikdirektören Bengt Wilhelm Hallbergs samling, som utöver notblad och musikhistoriska anteckningar även innehåller ett antal dagböcker. B. W. Hallberg (1824-1883), som var klockare och organist i Landskrona samt cantor scholæ vid läroverket därstädes (se vidare i SBL), förde från 1843 och till sin död detaljerade dagböcker. I dessa kan man läsa om allt från vistelser i Stockholm, kungabesök och skolsituationen i Landskrona, till utlandsresor, funderingar kring människans existens och ekonomiska bryderier. 

För min del är dagböckerna särskilt intressanta eftersom Hallberg hade ett litet musiksällskap tillsammans med min anfaders bror, rådmannen Gustaf Carlberg (1829-1905) i Landskrona, som skymtar fram emellanåt i de gamla dagböckerna. En annan intressant sak är att de även innehåller fysiska föremål såsom biljetter, inbjudningar och torkade blommor. Sommaren 1848 skulle Hallberg till exempel lämna hemtrakterna i Skåne, och fick då en blomma från sin fästmö Beata, som han lade i dagboken och skriver: »Jag går ner i min lilla trädgård och bryter den enda blomma der står o skickar den till B. Sist är kyrkogården o de minas grafwar målet för min gång. Syrenen på Chatrinas graf är så frisk o grön - en qvist af den brytes o förwaras bredwid den blomma B. gaf mig». Den lilla blomman vilar fortfarande tryggt mellan dagbokens blad, och historiens vingslag känns oerhört mäktiga när man sitter där i läsesalen med den 166 år gamla blomman framför sig. 

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-13.00.54.jpgb2ap3_thumbnail_2014-08-15-13.00.54.jpg

Dagböcker är ett väldigt intressant källmaterial för oss släktforskare, även om det kan vara svårt att få en god överblick. Det gäller att vara nyfiken och leta överallt, för man kan verkligen hitta dem överallt - på statliga arkiv och bibliotek, i hembygdsarkiv och gårdsarkiv, i privata hem och på gamla adelsgods. Många intressanta dagböcker har även publicerats genom åren, till stor nytta för forskningen eftersom de kan ge ovärderliga uppgifter om vardagsliv och händelser förr i tiden. De gamla dagböckerna kan även fungera som substitut för kyrkböcker som förkommit eller brunnit upp, och är därför av största intresse för den som släktforskar.

En dagbok som är särskilt intressant om man forskar i Ystad är rådmannen Mårten Jönssons almanacka 1679-1703, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Den beskrivs och publicerades i urval av Sven Carlquist i artikeln »Rådman Mårten Jönsson och hans almanacksanteckningar åren 1679-1703», som ingår i boken Från åtta århundraden : Ystads fornminnesförening 1907-1957 (Skrifter utgivna av Ystads fornminnesförening. VII. Ystad, 1957). Almanackan täcker åren 1679-1685 samt 1687-1703, och innehåller uppgifter om händelser i Ystad och trakten däromkring som rådmannen tyckte borde ihågkommas. År 1679 omnämner han till exempel att han var »fadder till Jörgen Aalborgs lilla dotter Karne och gav till fadderpengar 2 Rd. 1680 i januari blev detta barn hädankallat genom den timeliga döden», och »Stod Hr Lauridz Bertelss Aqualo: i Rörum bröllop här i staden med Anne Peders datter Koefoedh; Gud give dem mycken lycka och salighet; 2 Rd in Cronen».

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-14.12.33.jpgb2ap3_thumbnail_2014-08-15-14.12.33.jpg

Den nionde delen av Bengt Wilhelm Hallbergs dagbok, som täcker perioden 1855 4/1 - 1859 14/4; ur Lunds universitetsbiblioteks samlingar (foto: M. Gunshaga)

En annan intressant dagbok från samma tid fördes av Lorens de Rees i Karlskrona. Den publicerades i sin helhet av Paul Wilstadius under namnet »En Karlskronaborgares dagbok : Lorens de Rees' dagbok 1692-1735» (i Årsbok / Föreningen Gamla Carlscrona, 1966), och är av största intresse om man forskar i Karlskrona och trakten däromkring. Vid den stora branden 1790 förstördes nämligen stora delar av Karlskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv - bland annat börjar födelseböckerna så sent som 1769. Lorens de Rees' detaljerade dagböcker fungerar dock delvis som substitut för de brända kyrkböckerna, och även händelser utanför staden har tilldragit sig hans intresse. Några exempel ur dagboken: augusti 1697; »D 15 Dito war iag med min Kiäresta utj Runneby till brölop hoos Nils Hansson skräddare som fijck Elin N: Höök - der giorde wij oss lustige» (vigselbok saknas för Ronneby under denna tid); 1699 »D 1 Novemb:r som war Alle Helgone dag hade min Syster Wendilia brölop medh Anders Johanson utj Pärstorp, hemma hoos min moder - Gudh gifv:e dem mycken lycka Wälsignelse för Jesu nampn skull Amen», och 1701 »D 2 9ber war iag i bröllop hoos Nils Hansson som fick Susanna Nils, Matthis Maes Styfdotter in Runneby Gud gif:e mycken lycka och wälsignelse». 

Inte bara kyrkliga händelser nedtecknades av de Rees, utan även övriga tilldragelser av intresse för eftervärlden. I november 1703 omnämns till exempel att »Emellan D 12 et 13 dito slog Jöns Kånkz doter i Häll en Constapels hustru och kastade hänne i en brundh», och tydligen fick kvinnan en hård dom: 1704 antecknas det att »D 2 Ap: Blef en hustru bränd här för det hon slagit en annan i Häll i sitt egit Huus och kastat henne sädan i en brundh om natten». Ack, vilka människoöden... Som synes kan alltså dagböckerna inte bara lära oss släktforskare mer om svunna tiders vardagsliv och händelser, utan de kan även fungera som substitut för brunna och förkomna kyrkböcker - en anledning så god som någon för släktforskaren att gå på dagboksjakt!

Fortsätt läs mer
3919 Träffar
1 Kommentar

Klockaren, fabrikören och hejderidaren

I de flesta antavlor hittar man mestadels bönder, vilket är naturligt med tanke på att större delen av Sveriges befolkning levde på landsbygden före industrialiseringen. Källorna som behandlar denna samhällsgrupp är kanske inte särskilt varierande, men om förfäderna däremot försörjde sig genom specifika yrken kan man hitta en hel del intressanta uppgifter. Om man till exempel har militärer i släkten finns mycket att hämta på Krigsarkivet, och en del av detta intressanta källmaterial har jag tidigare givit exempel på när jag bloggade om min förfader Jacob Dahlman som tillfångatogs i samband med slaget vid Poltava 1709. Om en släkting har tjänstgjort inom sparbankerna kan det finnas uppgifter i de otaliga jubileumsskrifter som finns på biblioteken, även om personen ifråga kanske bara förde sparbankens räkenskaper under ett par års tid. En av mina anor (född 1794) som gjorde just det finns till exempel omnämnd i den lilla skriften Engelholms sparbank 1865-1915 : minnesskrift utgifven med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum från 1917, med fotografi och allt.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08.JPGb2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08.JPG

Barsebäcks kyrka, där min förfader Anders Dahlman tjänstgjorde som klockare 1753-1813 (foto: undertecknad).

En yrkesgrupp som efterlämnat stora mängder källmaterial är kyrkans anställda. För de flesta stift finns redan herdaminnen med biografier över prästerna, men i arkiven finns även många intressanta uppgifter om övriga anställda, såsom klockare, kantorer och organister, ringare, klockaredrängar och skolmästare. Material om dessa hittar man främst i domkapitlens arkiv, men även kyrkorådens och -stämmornas protokoll kan innehålla intressanta uppgifter. Jag har själv ett flertal skånska klockare bland anorna, och har därför hittat många uppgifter i det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv. En av dessa anor är Anders Dahlman (1731-1813), som valdes till klockare i Barsebäcks pastorat 1753. Han tycks ha varit ovanligt skötsam under sina sextio år som klockare, och i en skrivelse till domkapitlet berättar hans kyrkoherde Nicolaus Hofverberg stolt att:

»Nu warande [klockaren] åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare [klockare] i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Det är inte fy skam att härstamma från en så skötsam klockare! En annan yrkesgrupp som man kan hitta uppgifter om är hantverkare och fabrikörer. En av dessa är min förfader Reinhold Flinkenberg (1736-1790), som i många år drev en kardfabrik i Ystad, och om denna fabrik har jag hittat en del uppgifter bland årsberättelserna i Kommerskollegiums arkiv. I 1766 års berättelse får man till exempel veta att »Efter år 1765 ärhållit tillstånd underhåller Bryggaren Flinkenberg en Karde fabrique» där han själv arbetade som mästare tillsammans med fem gossar, samt att tillverkningen detta år utgjordes av 179 dussin ullkardor, 5 dussin bomullskardor och 3 dussin skrubblor. 

Statligt anställda, såsom tulltjänstemän, kronolänsman och skogvaktare, är en annan yrkesgrupp som efterlämnat intressant material i arkiven. Den ovan nämnde fabrikör Flinkenbergs äldste son Peter (1760-1834) slutade till exempel sina dagar som kronohejderidare i Blekinge län, och skrev på gamla dar ett brev till Karl XIV Johan. I brevet bad han om livstids pension av statliga medel, och hoppades att det skulle »såsom merit få komma i nådigt öfwerwägande, att jag i samställta 50 år troget tjenat Eders Kongl: Maij:t och Staten, inom den werkningskrets som warit mig anwisad». Det omfattande brevet finns bevarat bland skrivelserna till Kungliga majestät, och ingressen är lika innehållsrik som bönfallande:

»Stormägtigste AllerNådigste Konung ! Uti djupaste underdånighet wågar en af Eders Kongl: Majt:s ringaste dock trognaste undersåter, nu nalkas Eders Kongl: Maj:ts Thron, med en anhållan, hwars bifall eller afslag afgör hela mitt framtida öde. Jag har [...] innehaft Krono Skogwaktareställning inom Medelstad Härad af Blekninge Län ifrån den 18. Sept: 1782 till den 22. Mars 1814 och ifrån sistnämnde dag Hejderidare befattning uti samma Län intill den 22. nästledne Junii, då jag, dertill föranlåten af min upphunna höga ålder, af 72 år och dermed förenad Sjuklighet och oförmåga, att nitiskt och werksamt som wederborde, uppfylla Sysslan åtföljande skyldigheter, sökte och snart derefter erhöll Eders Kongl: Maijt:s Befallningshafwandes afsked och endtledigande från sagde befattning».

Trots den ödmjuka vädjan avslogs Peters begäran omedelbart, eftersom konungen bland annat påpekade att han borde ansökt om pension direkt efter avskedstagandet. Peter klarade sig nog ganska bra ändå eftersom dödsboet vid hans frånfälle värderades till över 5000 riksdaler banco, men ansökningshandlarna om statlig pension finns i varje fall bevarade på Riksarkivet, till glädje för sentida släktforskande anförvanter. Dessa handlingar och mycket annat kan man hitta i arkiven om man letar efter uppgifter om de förfäder och släktingar som hade specifika yrken; det gäller bara att vara nyfiken och ha en stor portion tålamod!

Fortsätt läs mer
4278 Träffar
0 Kommentarer

De digitaliserade dagstidningarna

För ett par månader sedan bloggade jag om gamla dagstidningar, ett källmaterial som kan ge värdefulla uppgifter om förfäderna. Man kan hitta lite allt möjligt, såsom utförliga minnesrunor, detaljerade beskrivningar av rån, mord, självmord och olyckshändelser, personer som förärats medaljer - ja, listan kan göras lång! Sakta men säkert digitaliseras detta material, och en glädjande nyhet för oss släktforskare är att Kungliga Biblioteket (kort efter att jag skrev mitt förra inlägg på samma ämne) släppte en betaversion av sin nya söktjänst för digitaliserade dagstidningar. Här kan man fritextsöka i dagstidningar från 1800-talet och fram till våra dagar, och än så länge ingår hela Aftonbladets och Svenska dagbladets utgivning.

Det material som är äldre än 150 år når man i sin helhet via internet, medan det yngre materialet däremot är upphovsrättsskyddat. Man kan filtrera sökningen på flera sätt, och jag märkte själv att man får vara lite kreativ i sina sökningar, samt använda + mellan orden för att få mer exakta sökresultat. Inledningsvis testade jag att söka på »Carlberg + Engelholm», och hittade genast en minnesruna över min förfader fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) i Ängelholm, publicerad i Aftonbladet den 11 juli 1882. På grund av upphovsrätten är detta material dock inte tillgängligt online, men nu vet jag i varje fall att minnesrunan finns samt var jag kan hitta den. Däremot fann jag ett par andra notiser, publicerade före 1864, och därmed fritt tillgängliga online.

b2ap3_thumbnail_S-G-von-Troil-Portrttsamlingen-Tottie-Trozelli2.JPGb2ap3_thumbnail_S-G-von-Troil-Portrttsamlingen-Tottie-Trozelli2.JPG

Landshövding Samuel von Troil (1804-1880); ur Krigsarkivets porträttsamlingar (foto: M. Gunshaga).

I Aftonbladet den 7 augusti 1855 kan man till exempel läsa att herr Carlberg närvarade på lantbruksmötet i Ängelholm det året. Mötet öppnades av Hushållningssällskapets ordförande major Stjernswärd, varpå man utsåg prisdomare till tävlingarna - Carlberg ansvarade tydligen för bedömningen av smör och ost. Under mötet diskuterades bland annat inrättandet av en högre skola för agrikulturkemi, förslag om teckning för export av fetboskap till England, samt uppresandet av en minnesvård över den avlidne major Stjernswärd, »den förste som i Skåne införde engelska plogen, genomdref enskiftet samt uppoffrade sig för rön, hvilket kommit den nu lefvande generationen till nytta». Bland besökarna syntes bland andra den omtyckte landshövdingen Samuel von Troil, de skånska järnvägarnas fader.

b2ap3_thumbnail_1855-08-07.jpgb2ap3_thumbnail_1855-08-07.jpg

Ur Aftonbladet den 7 augusti 1855 (Kungliga Bibliotekets samlingar).

Ett par år senare blev Carlberg tydligen bestulen på stora mängder vete - Aftonbladet skriver den 18 maj 1858 att »Disponenten af Engeltofta, hr fanjunkaren Carlberg, märkte redan i Julas att en del hvete, cirka 35 tunnor, bortkommit. Ehuru föga troligt, var det dock möjligt att detta parti kunnat torka in; men då helt nyligen af samma förråd saknades ytterligare omkring 70 tunnor, så var det påtagligt att saken icke hängde rätt samman». Tjuvarna greps senare på bar gärning, och eftersom man inte kunde skönja något yttre våld på magasinsbyggnaden misstänkte man att tjuvarna hade assisterats av någon anställd på Engeltofta gård. Man kan ju bara ana vad den gamle fanjunkaren ansåg om sådant svek från sitt eget tjänstefolk...

Den mest intressanta notisen finner man dock i Aftonbladet den 26 oktober 1860, då man kan läsa hur herr Carlberg indirekt gav upphov till ett helt nytt prejudikat för apotekare i Sverige. Kungliga sundhetskollegium hade nämligen under en visitation på apoteket i Ängelholm upptäckt att apotekaren A. Norén, enligt ett av skvadronshästläkaren E. O. Kullberg meddelat recept, hade sålt fyra drachmer arsenik till Carlberg, som vid tidpunkten var förvaltare på Engeltofta gård. Problemet var bara att Norén inte hade avkrävt Kullberg ett fullständigt kvitto samt en styrkt rekvisition med Carlbergs tillstånd, trots att mängden arsenik »befanns större än som rimligen kunde ifrågakomma att begagnas såsom medicin för tillfället», för att citera Aftonbladet.

b2ap3_thumbnail_174---Kopia-2-av-Johan-Carlberg_20140814-164752_1.jpgb2ap3_thumbnail_174---Kopia-2-av-Johan-Carlberg_20140814-164752_1.jpg

Fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); foto i privat ägo.

Sundhetskollegium anmälde saken till justitiekanslern, som krävde att rådhusrätten i Ängelholm skulle döma Norén för den anmärkta förseelsen. Carlberg intygade att arseniken hade uthämtats av Kullberg själv samt använts av honom för att behandla gårdens sjuka kreatur. Även Kullberg intygade att han själv hade hämtat arseniken på apoteket, och inte utlämnat det till någon. Apotekaren Norén anförde att Kullberg dessutom enligt en kunglig kungörelse 1830 »...haft rättighet att, såsom skett, för kurativt ändamål ordinera arsenik; att läkaren, som eger bestämma giftets bruk, måste antagas vara qvalificerad att hafva giftet i förvar; att Norén ej egde döma om den ordinerade qvantitetens storlek; samt att det förefallit honom orimligt att fordra, det Kullberg, utom receptet, skulle [...], lemna skriftlig reqvisition, underteckna den och sedan derå teckna förbindelse att varsamt umgås med giftet och ej deraf meddela åt andra...». Ängelholms rådhusrätt tog dock inte hänsyn till de förmildrande omständigheterna; man ansåg att Norén inte borde lämnat ut giftet utan kvitto från köparen, och dömde honom därför till 75 riksdaler riksmynt i böter, samtidigt som domen blev prejudicerande för de svenska apotekens hantering av arsenik.

De gamla dagstidningarna är som synes en värdefull källa för oss släktforskare, och möjligheterna att hitta intressanta uppgifter ökar i takt med att materialet digitaliseras och blir sökbart via internet. Det gäller bara att vara envis och kreativ när man söker - till slut kanske man gör det där fyndet som ger släktforskningen extra kött på benen!

Fortsätt läs mer
4019 Träffar
0 Kommentarer

»Så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad»

I augusti 1785 ställde sig notarien Wåhlin inför biskop Olof Celsius och de andra herrarna i Lunds domkapitels konsistorium, och läste upp ett brev som inkommit några veckor tidigare. Brevet var skrivet av konsistoriets amanuens Jacob Ahlman (1732-1799), som ödmjukt bad om att få avträda sin tjänst till skrivaren vid kronobränneriet, Nelander. Ahlman hade genom sitt »altid betygade wälförhållande och skickeliga lefwerne» tillträtt tjänsten 1752, men trettiotre år senare var situationen en helt annan. Wåhlin intygade att han sett Ahlman »stundom, då gickten angriper honom, wara så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad», och under flera månader hade han inte renskrivit domkapitlets protokoll. För att utgående expeditioner och brev inte skulle bli liggande hade Wåhlin på egen hand tvingats renskriva utdrag ur protokollen, skillnadsdomar, fullmakter och mängder av brev - emellanåt hade till och med hans unga skrivgosse fått syssla med renskrivning. Wåhlin tillstyrkte därför Ahlmans avskedsansökan, och »förmodar en sådan förändring bidraga till en större drift uti tjenstgöringen den man nu mera eij kan wänta af Ahlman, sedan han af några öfwer 30 års tjenst tröttnat och af fattigdom nödgas sysslosätta sig med göromål som äro honom hinderliga; då deremot det som uti renskrifningen kan wara eftersatt snarare skulle blifwa fullbordat derest twenne sig dermed sysslosatte». 

b2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpgb2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpg

Sista stycket av dödsnotisen över klockaren Per Svensson (1682-1741); ur Äspö kyrkbok 1677-1752 (LLA).

I 1700-talets Lund, denna lärdomens stad, kryllade det säkerligen av skivkunniga personer med mer eller mindre läslig handstil. Situationen med Ahlmans darrande händer kunde alltså enkelt lösas, men hur gjorde man ute på landsbygden? Kanhända var både kyrkoherden och klockaren åldriga och giktbrutna, varpå kyrkböckerna inte direkt hade högsta prioritet. När man släktforskar hamnar man där förr eller senare - framför den där eländiga kyrkboken som gör att man bara vill gråta. Handstilen är totalt oläslig, texten är en enda sörja, och man är helt säker på att personen som förde pennan bara har kladdat lite bläck på sidorna, för att det ska likna text. Text är det i varje fall inte, och ofta har jag mumlat tyst för mig själv »det är omöjligt tänkt att det där kladdet ska kunna läsas?».

b2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpgb2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpg

Ur Lunds domkapitels protokoll 1704; Lunds domkapitels arkiv (LLA).

Många gånger tar det emot att läsa texten, trots att handstilen är prydlig och bläcket finns där det borde. Texten påminner om streck med prickar över, så att man genom logiskt tänkande eller uteslutningsmetoden får gissa sig till vilka bokstäverna är. Ibland kan texten vara pytteliten eller inklämd i kyrkbokens trånga kolumner, som emellanåt är så sneda så att det känns som en slalombana. I många fall är det själva kyrkböckerna det är fel på. De är kladdiga, bläcket har gått igenom pappret, sidorna är skadade av röta eller insekter - eller rentav brandskadade! Det finns många anledningar för oss släktforskare att gråta över eländiga kyrkböcker, fast å andra sidan skulle vi nog gråtit ännu mer om det inte hade funnits några kyrkböcker alls. Vi får helt enkelt vara tacksamma för alla de präster och klockare som plikttroget förde kyrkböckerna trots dåliga skivredskap, betungande arbetsbördor och darrande händer.

På tal om darrande händer - hur gick det för amanuensen Ahlman? Han tilläts inte avträda sin tjänst, utan fick arbeta ytterligare sex år innan biskopen till slut år 1791 erkände att domkapitlet nog behövde anställa en extra amanuens, »aldenstund ordinarie amanuensen Ahlman både af ålder och sjuklighet ofta icke är i stånd at sin tjenst bestrida» och då han »efter 40 förflutne tjensteår saknar med årens tilltagande den färdighet at skrifwa, som till Amanuens Tjenstens fullgörande ärfordras». Man tillsatte därför den tidigare nämnde skrivgossen, Christian Adolf Ahlstedt, som i flera år hade renskrivit alla utgående expeditioner och protokoll. Efter fyrtio års trogen tjänstgöring vid domkapitlet fick Ahlman dock behålla lönen livet ut, och han kunde nu äntligen få vila sina darrande händer.

Fortsätt läs mer
3589 Träffar
2 Kommentarer

Den förbjudna kärleken

När jag först hittade min farmors farmors mormors farmors födelsenotis i Lunds stadsförsamlings födelsebok 1758 misstänkte jag att något inte stod rätt till. Man kan nämligen se att det ursprungligen har stått »den Tiugu Siunde Januar. Christnades Hemma Kardemakar-Gesällen Reinholt Flinckenbergs och dess Trolofwades Ingrid Berlins doter Anna Regina, född samma dag kl. 6: om morgonen», men sedan har någon strukit över »dess Trolofwade» med ett tjockt svart streck, samt antecknat i marginalen »Ett oächta barn». Varför skrev man först att Ingrid och Reinhold var trolovade, var det ett skrivfel eller fanns det en bakomliggande historia? Eftersom de aldrig gifte sig funderade jag ofta över denna mystiska notis. Jag föreställde mig att den då blott 21-årige Reinhold var en omogen skitstövel, som helt enkelt övergav den nio år äldre Ingrid och deras två små barn i Lund, för att istället börja ett nytt liv i Ystad. Det skulle senare visa sig att jag hade fullständigt fel - Reinhold var inte alls en skitstövel, utan snarare en ansvarsfull ung man som älskade Ingrid. Det var dock förbjuden kärlek, och en liten paragraf i 1734 års lag skilde Ingrid och Reinhold åt för alltid.

b2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPGb2ap3_thumbnail_bild_20140731-222818_1.JPG

Den lilla paragrafen i 1734 års lag som visade sig bli ödesdiger för Ingrids och Reinholds äktenskapsplaner.

Mysteriet fick sin förklaring då jag för två dagar sedan besökte Lunds landsarkiv. Jag beställde fram Lunds kämnärsrätts domböcker 1757-1760, men hade egentligen ingen större förhoppning om spektakulära fynd. Det visade sig dock att berättelsen om Ingrid och Reinhold var långt mer komplex än jag kunnat föreställa mig, och i domböckerna uppenbarade sig en härva av oäkta barn, svikna äktenskapslöften, skiljobrev och en spårlöst försvunnen artillerist. Det hela tar sin början vid midsommartiden 1747. Den unga Ingrid hade under en kort vistelse hos sin sjuka faster i Lund träffat artilleristen Johan Staffansson från Malmö, och tycke uppstod. Ingrid blev gravid, och Johan lovade skriftligt kort därefter att han skulle gifta sig med henne inom 2 ½ års tid (domböckerna ger tyvärr ingen förklaring till denna märkliga tidsfrist). I januari 1748 födde Ingrid en dotter, som uppenbarligen var född för tidigt och dog redan samma dag. Ett par månader senare hamnade Johans äktenskapslöfte vid Frosta häradsrätt. Visserligen var Johan nu spårlöst försvunnen, men tingsrätten ansåg ändå att han måste gifta sig med Ingrid på grund av det skriftliga äktenskapslöftet. Johan hittades aldrig, trots att landshövdingeämbetet efterlyste honom.

Åren gick, och kanske glömde Ingrid hela saken eftersom Johan inte hade hört av sig på flera år. Hon hade nu fyllt trettio och flyttat till Lund. Där träffade hon den unge kardmakargesällen Reinhold Flinkenberg från Stockholm, och det dröjde inte länge innan hon blev gravid; den 27 januari 1758 föddes dottern Anna Regina. Föräldrarna var dock inte gifta, så Reinhold absolverades i Lunds domkyrka för begånget lönskaläge (något Ingrid klarade sig ifrån, av någon anledning). Ingrid hade samtidigt bett myndigheterna att efterlysa Johan Staffansson, »på thet hon kunde blifwa qwitt ifrån thet ächtenskap, emellan henne ock berörde artillerie Karl pålagd blifwit». Ytterligare ett år passerade utan att Johan hördes av, och det tycktes nu vara fritt fram för Ingrid och Reinhold att gifta sig. Reinhold författade därför en föreningsskrift, som citeras i Lunds kämnärsrätts dombok 1759:

»I thet heliga Trefaldighets namn! Så har jag, af en fri wilja ock igenom then högstes kraftiga råd, beslutat, at låta thet emellan mig: ock Ingri Berlin: tiltänckta ächtenskap igenom wigsel ock Kyrckjones band, winna sin fulbordan så snart, wil Gud, at jag i thet tilstånd komma, at jag os någorlunda försörja kan. Som jag äfwen ock igenom thetta ärkänner thet redan [...] födda flicke barnet Ana Regina, för mit egit, ock äckta, som, med mit egenhändiga namns undersättjande bekräftat ock stadfästes, af Lund, then 12. October 1758. Reinhold Flinckenberg».

Ett halvår senare lade sig även Ingrids far, skomakaren Olof Berlin, i ärendet. Han ville »weta, om berörde Kardemakare gesäll skolat, under ächtenskapz löfte, häfdat thes doter, ock the således wilja ächta hwarandra», som det står i domboken, och ärendet behandlades vid Lunds kämnärsrätt i maj 1759. Reinhold berättade inför kämnärsrätten att hävdandet inte skett under äktenskapslöfte, och bedyrade att han inte visste att Ingrid tidigare hade hävdats av Johan Staffansson. Han sade sig dock vara villig att äkta Ingrid, men tyvärr var det för sent. Kämnärsrätten konstaterade nämligen att Johan Staffansson visserligen hade varit spårlöst försvunnen i över tio år, men att Frosta häradsrätts dom 1748 aldrig hade upphävts i lagens mening. Genom Johans skriftliga äktenskapslöfte hade Ingrid givits samma rättigheter - och skyldigheter - som en gift kvinna, så i teorin hade Ingrid alltså varit Johans hustru sedan domen föll den 5 maj 1748. Hon hade således begått enkelt hor med Reinhold när hon blev gravid 1757! Giftermålsbalkens 2 kapitel, 11 § i 1734 års lag stadgade tydligt att »The som hor med hvarannan giordt hafva, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är», så när Reinhold och Ingrid inledde en sexuell relation förbrukade de alltså möjligheten att någonsin få gifta sig med varandra. 

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpgb2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.07.19_20140731-222944_1.jpg

Reinholds äktenskapslöfte till Ingrid; avskrift i Lunds kämnärsrätts dombok 1759 (Lunds landsarkiv).

Kämnärsrätten kunde alltså inte göra annat än att döma Ingrid och Reinhold för enfalt hor, Ingrid till 80 daler silvermynts böter, eller i brist på tillgångar fängelse vid vatten och bröd i tjugo dagar, samt att undergå kyrkoplikt. Man konstaterade även att Reinhold visserligen lovat Ingrid äktenskap, men att den ovan angivna lagparagrafen omöjliggjorde ett sådant äktenskap. Kämnärsrätten kunde därför »eij tillåta honom, at ingå något ächtenskap, med Ingri Olofs doter: utan warda the härigenom åtwarnade, någon widare oloflig bekantskap med hwarannan pläga». Däremot hade det ju konstaterats att Johan Staffansson fortfarande var försvunnen, varpå kämnärsrätten upphävde Frosta häradsrätts tilldömda äktenskap mellan Ingrid och Johan. Ett halvår senare bekräftades denna dom också av Lunds domkapitel, och i dess protokoll 1760 9/1 kan man läsa att »I anledning af Kämners Rättens här i staden utslag, af then 29 Maii förledit år 1759, lemnas qwinnospersonen Ingrid Olofs dotter behörigt skilljoBref ifrån sin tildömda, men sedermera afwekne man artillerie Karlen Johan Staffansson».

Reinhold och Ingrid ville dock inte vara ifrån varandra. Bara tre månader efter att kämnärsrättens förbjudit dem att pläga olovlig bekantskap hade de sexuellt umgänge igen, och Ingrid blev gravid en andra gång. Ingrids far instämde på nytt det unga paret inför Lunds kämnärsrätt, som behandlade ärendet i april 1760. Reinhold hade vid det här laget flyttat till Ystad, och denna gång var det inte något äktenskapslöfte som Olof Berlin var ute efter, utan fosterlön. Det var ingen tvekan om saken, eftersom både Reinhold och Ingrid utan omsvep erkände det olovliga umgänget. Kämnärsrätten dömde dem därför till böter för lönskaläge, han 20 daler och hon 10 daler silvermynt, samt att betala böter till Lunds domkyrka och undergå enskild skrift och avlösning där. Den förbjudna kärleken mellan Reinhold och Ingrid var nu definitivt över.

Det gick ganska bra för både Ingrid och Reinhold efter att de skildes åt. Reinhold blev något av en mångsysslare i Ystad, han drev bland annat en kardfabrik, ett bryggeri, ett café samt slutligen stadens största gästgiveri. Han var gift två gånger och blev far till sex söner, varav tre nådde vuxen ålder. Ingrid tog med sig de gemensamma barnen Anna Regina och Petter (som föddes i maj 1760) till Hyby, där hon köpte ett hus. Hon var också gift två gånger, och blev mor till ytterligare fyra barn, varav två söner nådde vuxen ålder. Jag kan dock inte låta bli att undra - när Ingrid satt där i Hyby i sin svarta kamlottskjortel och vita förkläde, och Reinhold satt i Ystad med silversnusdosan i fickan och spanskröret lutat mot stolen; tänkte de nånsin på varandra? De unga tu som delade en förbjuden kärlek i 1750-talets Lund, och som skildes åt för alltid, på grund av en liten paragraf i 1734 års lag.

Fortsätt läs mer
4977 Träffar
0 Kommentarer

Historien bakom namnet

De senaste dagarna har varit olidligt varma, men inte ens värmeböljor stoppar en envis släktforskare. Sedan länge hade jag nämligen bestämt mig för att besöka kyrkogården i Landskrona just den 24 juli, så igår tog jag bussen genom det skånska landskapet. Genom fönstret kunde jag skåda fiskeläget Råå där farfars morfars farmors far Anders Löfgren var den förste att avlida i koleraepidemin 1850, vi körde genom Hilleshögs dalar där släkten bott sedan urminnes tider, förbi Rya kvarn där mina förfäder var mjölnare under 1600- och 1700-talet och så vidare. Det var första gången jag såg dessa platser så det blev en liten släktforskningssafari, för att använda Eva Johanssons klockrena uttryck från lördagens blogg. Det var även första gången jag besökte kyrkogården i Landskrona, så jag måste sett ut som en riktig turist när jag försiktigt tassade in på kyrkogården med en karta i näven. 

Jag började vandra längs med kyrkogårdsmuren, och läste på de gamla gravstenarna som rests till minne av landskroniter som levde för länge sedan; fabrikörer och fiskare, musiklärarinnor och sjökaptener. Kyrkogården var vacker och välskött, med lummiga alléer och välkrattade grusgångar, och eftersom kvarteren var skyltade hade jag inga problem med att hitta de gravar jag letade efter. Jag fick snabbt syn på  farmors systers grav, men gravstenarna efter farfars morfars fastrar Carolina och Petronella var däremot bortplockade. Lite tråkigt, men jag antar att de varken var särskilt unika eller intressanta ur ett historiskt perspektiv. Däremot hade deras lillebror Emanuel Möllers (1859-1940) grav blivit kulturgrav, så den lär finnas kvar ett tag till. Farmors föräldrars och brors gravstenar fanns också kvar, och längst i söder på kyrkogården fanns en liten dunge omgärdad av buxbom, där jag hittade den stora familjegraven efter farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona och filosofie jubeldoktor vid Lunds universitet.

b2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpgb2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpg

T. v.: B. W. Hallbergs gravsten på Landskrona kyrkogård. T. h.: B. W. Hallberg (foto i privat ägo).

När jag nådde tjugonde kvarterets ena hörn skymtade jag plötsligt namnet Hallberg, och insåg att jag stod framför en gammal bekants grav - musikdirektören Bengt Wilhelm Hallberg (1824-1883), klockare, kantor och organist i Landskrona. Under flera år har jag utforskat hans levnad, så det kändes extra speciellt att få beskåda hans gravsten. På stenens fundament kunde jag läsa att »Wänner och beundrare af tonkonsten reste wården», så det fanns uppenbarligen någon som uppskattade Hallbergs musikaliska alster, trots att Svenskt Biografiskt Lexikon beklagar den »torftiga tematiken» och understryker att han »hör inte till de mest betydande sv tonsättarna under 1800-talet». När jag stod där i det gassande solskenet framför den gamle klockarens grav kom jag att tänka på ett stycke ur hans dagbok, som skildrar hans vistelse i Italien sommaren 1871:

»Stod länge och glodde i mitt fönster på den wackra och warma dagen, som war stor fest här och således en fridag för mig. Kassan bedröflig. Har fått 140 francs från hemmet sen jag kom hit, har warit här en månad i morgon och behöfver minst fem francs om dagen; räkna sjelf, du efterverld! Kl. 11 gick jag ut; köpte pommidorio, skinka och aprikoser, förtärde detta jemte ½ foglietta win i »Valle» och mådde utmärkt väl.»

Kanske var den där dagen i Rom lika varm som gårdagens Landskrona? De stela bokstäverna på gravstenen avslöjar ingenting om doften av aprikoserna och vinet, eller hettan den där varma sommardagen. En utomstående kanske bara ser en gammal gravsten på Landskrona kyrkogård, men jag som släktforskare ser så mycket mer. Jag ser den familjekäre klockaren som älskade Beethoven och Chopin, som kämpade mot depressioner men fann trösten i religionen, jag ser körledaren som hade ett litet musiksällskap i Landskrona, och som åt skinka och aprikoser den där sommaren i Rom år 1871. Jag ser historien bakom namnet. 

Fortsätt läs mer
4415 Träffar
2 Kommentarer

»Fra din söster, kjender du mig igjen?»

Julen 1957 fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». Det var poststämplat i Evanston, Illinois den 18 december 1957, och inuti låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». Josefine tog upp fotografiet som låg instoppat i det dubbelvikta julkortet, och på baksidan läste hon »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!». Julkortet var alltså från hennes två år äldre syster Anna, som hon inte hade sett sedan 1907... Under de år jag försökt följa hennes öden har jag insett hur svårt det kan vara att spåra släktingarna i USA. Visserligen finns mycket källmaterial tillgängligt online, och internet har förändrat förutsättningarna avsevärt, men ibland känns det som en omöjlig uppgift.

b2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpgb2ap3_thumbnail_Hardin-Frank--Lucille.jpg

Fotot som Lucille skickade till systern Josefine i Norge, julen 1957.

Anna Mathilde Lundsrud föddes den 24 september 1886 i Eidsberg i sydöstra Norge, och växte upp på gården Frøhoel i grannsocknen Askim. Hon flyttade tidigt hemifrån, och arbetade redan i trettonårsåldern som barnflicka hos morbrodern Martin. I början av 1900-talet flyttade hon till Oslo, och kanske arbetade hon som servitris, precis som lillasyster Josefine. Det var också i den norska huvudstaden som de båda systrarna såg varandra för sista gången. Josefine återvände till hembygden i Østfold där hon gifte sig 1908, men storasyster Anna hade helt andra planer.

b2ap3_thumbnail_Manifest.jpgb2ap3_thumbnail_Manifest.jpg

»List or manifest of alien passengers for the U. S. Immigration officer at port of arrival» år 1907, där man finner Anna Mathilde Lundsrud längst ner på sidan (ur Ellis Island's passagerarlistor; http://www.ellisisland.org/).

Den 25 maj 1907 klev Anna ombord på Høhnke-linjens skepp »Oslo», som skulle ta henne till det stora landet i väst. I passagerarlistorna från både Norge och Ellis Island kan man läsa att hon tänkte bege sig till morbrodern Carl Hanson i Red Wing, Minnesota. Det var även han som betalade hennes biljett. Själv hade hon bara 10 kronor på fickan, men i passagerarlistorna antecknades syftet med resan: hon ville »Tjene penge». Färden gick via England, där Anna bytte skepp. Den 1 juni lämnade »S. S. Saint Louis» hamnen i Southampton, och efter en åtta dagar lång resa över Atlanten kunde Anna äntligen skåda Frihetsgudinnan när skeppet anlände New York den 8 juni 1907. Dagen därpå skrevs hon in i listorna på Ellis Island, den 170 cm långa, ljushyade norskan med blont hår och blå ögon (jodå, även dessa detaljer nedtecknades i listorna).

b2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpgb2ap3_thumbnail_Lucille-1933.jpg

Intyget vid bouppteckningen efter fadern 1933 (ur Rakkestad sorenskriveris arkiv; Riksarkivet i Oslo).

På Ellis Island upphör spåren efter Anna, och trots många års envist sökande saknas ännu uppgifter om hennes liv under 1910- och 1920-talet. Jag vet dock att hon under dessa år gifte sig med Frank Hardin, för i samband med bouppteckningen efter fadern i Norge 1933 skickade hon ett brev undertecknat »Mrs F. J. Hardin, 5710 Winthroop Ave, Chicago Ill, U.S.A.». Kontakten med släkten i Norge tycks ha fortsatt genom åren, och systerdottern Randi berättar att »Jeg vet ikke så mye om henne annet enn at bestemor fikk brev fra henne, - hun gråt da hun leste disse. Så var det storstas da det kom en pakke med forskjellig innehold. Hun kom aldri hjem til Norge igjen, noe som var bestemors och bestefars store sorg». Flera släktingar reste även över till USA för att besöka henne, bland annat yngsta systern Eveline. Det berättas att hon reste med »Den Norske America Line», 1947 med skeppet »Oslofjord» och 1950 med »Stavangerfjord», och den senare resan slutade nästan med att skeppet förliste.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpgb2ap3_thumbnail_Copy-of-record-image.jpg

Nästa gång jag hittar Anna i källorna är 1942. I Illinois : Northern District Naturalization Index 1840-1950 (som finns tillgängligt via Familysearch.org) får man veta att hon blev amerikansk medborgare den 30 november 1942, samt att hon kallade sig Lucille. Hon bodde då på 1100 N. LaSalle street i Chicago, och det noterades i handlingarna att hon i samma veva officiellt bytte namn till Lucille: »Name changed by court order from Anna Matilda Hardin to Lucille Hardin», samt att hon flyttade till 729 Seward street i Evanston, en förort strax norr om Chicago. I Evanston bodde hon kvar ännu 1957 då hon skickade julkortet till systern Josefine, dock på adressen 1629 Oak avenue, men där upphör alla spår. Utan större resultat har jag i över tio år skickat förfrågningar, sänt e-mail och postat foruminlägg, men en vacker dag kanske jag får veta mer om Mrs. Lucille Hardin i Chicago - min morfars moster som skickade det där guldskimrande julkortet till sin syster i Norge, en jul för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG.jpgb2ap3_thumbnail_IMG.jpg

Fortsätt läs mer
5689 Träffar
6 Kommentarer

Jakten på konstnärsgenen

Sedan barndomen har jag alltid haft ett stort intresse för konsten. Jag har målat i olja och akryl, gjort tuschlaveringar och linoleumtryck, jag har snidat i trä och skulpterat i lera, jag har klippt siluetter och tecknat med kolkrita. Under högstadiet brukade bildläraren släppa in mig i bildsalen på rasterna, så att jag kunde teckna och måla under lediga stunder. På gymnasiet gick jag bildestetiska programmet, tre lyckliga år för en konstnärlig yngling. Inom släkten har jag dock alltid varit i gott sällskap - mamma har målat korgar och träföremål, min moster målar på porslin, och mormors bror Ivar både tecknar och målar. Det var dock inte förrän jag träffade min mormors farbror Fritz som jag funderade närmare på detta med konstnärliga gener. Hur kommer det sig att vissa släkter är fulla av konstnärer eller musiker, och hur stor betydelse har egentligen den genetiska bakgrunden när det gäller konstnärlig eller musikalisk talang?

»Onkel Fritz» var en imponerande 92-årig herre, som ägnade sig åt konsten vid sidan av sitt egentliga yrke. Han visade mig sina målningar, och berättade med tindrande ögon om hur han blev så förtjust i Picassos »Guernica» 1937 så att han bestämde sig för att måla en kopia. Resultatet hängde på väggen framför mig, och medan jag stod där och beundrade konstverket funderade jag på varifrån onkel Fritz fått sina konstnärliga anlag. Var det möjligt att följa konstnärsådran längre bak i släktträdet? Fritz berättade att hans morfar Andreas Jensen Holm (1836-1908), som arbetade som stenhuggare och -murare tillsammans med sina sex söner, bland annat hade rest en undermur på Thorsø herrgård samt murat stenbron som leder till herrgården. Nu vet jag inte hur mycket konstnärlighet man behöver för att hugga och mura stora stenblock, men det krävs nog en viss estetisk känsla - kanske var det från honom vi ärvt våra konstnärliga anlag?

b2ap3_thumbnail_2014-07-09.JPGb2ap3_thumbnail_2014-07-09.JPG

Jag tänkte inte mer på saken, men nästa sommar besökte jag Norge igen. Tredje delen av den intressanta bokserien Gårder og slekter i Borge og Torsnes hade nu utkommit, så jag skyndade mig till bokhandeln i Fredrikstad. Det var alltid lika spännande att läsa om förfäderna i Borge och Torsnes, och kika på de svartvita fotografierna av mer eller mindre avlägsna släktingar. Plötsligt fick jag syn på en artikel med rubriken »Kunstnergener», så jag läste vidare:

»Etterkommerne etter Inger Marie Andersdatter og Ole Jørgensen Fuglenebb var mange med ulike evner og egenskaper som i familier flest. De ble »vanlige» mennesker, som dyrket sin jord eller skjøttet sin tarv på andre måter. Men det finnes tegn som tyder på at det også løp en spesiell kunstnerisk åre i slekten. Som nevnt ovenfor var Edvard Munchs mormor barnebarn av Inger Marie og Ole, og født på Fuglenebb. Mindre kjent er det kanskje at også den respekterte landskapsmaleren Jørgen Sørensen har aner tilbake til Fuglenebb. Han levde fra 1861 til 1894, och var Edvard Munchs firmenning gjennom moren Marie Evensdatter, datterdatter av Nicolai Olsen Holm (se ovenfor). [...] Det kan også nevnes at det i denne slekten har forekommet mange talentfulle amatørkunstnere, som kanskje kunne drevet det langt dersom de hadde fått utvikle sitt talent».

Jag tyckte att namnen lät bekanta, så jag kikade i släktträdet. Det visade sig att Edvard Munchs mormors farmor Inger Marie Andersdatter (1729-1787) var syster till min förfader Jens Andersen Roppestad (1723-1789), vilket innebar att min mormors farmors far - den ovan nämnde stenmuraren Andreas Jensen Holm - faktiskt var femmänning med den store norske konstnären. Jag funderade genast på om en annan stor norsk konstnär kanske tillhörde samma släkt - Søren Begby (1907-1986), som bland annat finns representerad på Nasjonalgalleriet i Oslo, Statens Museum for Kunst i København och på Göteborgs konstmuseum. Jag mindes att jag läst att han härstammade från just Borge, så jag började undersöka hans anor. Föga förvånande upptäckte jag att Søren Begbys farmors mormors farfars far Lars Christensen Visur (1680-1758) var morbror till de båda syskonen Jens och Inger Marie - Søren Begbys farmor var alltså sexmänning med Edvard Munch! Jag insåg snabbt att den gemensamma nämnaren för dessa norska konstnärer nog låg två generationer längre bak än vad artikeln angav - Christen Larsen (1645-1739) på gården Visur i Borge, som både jag, onkel Ivar, onkel Fritz, Jørgen Sørensen, Søren Begby och Edvard Munch härstammar från. Är det möjligt att jag har lyckats spåra mina konstnärliga anlag 350 år tillbaka i tiden - är det från denne norske 1600-talsbonde som jag ärvt konstnärsgenen?

Fortsätt läs mer
4788 Träffar
0 Kommentarer

»Jag döper dig, Xecia Yrsa Zefonia»

I våra dagar händer det ofta att nyblivna föräldrar ger sina barn diverse fantasifulla namn, men faktum är att det redan för hundrafemtio år sedan skedde en veritabel namnboom i Sverige. Detta är något som märks tydligt när man släktforskar, då man emellanåt hittar diverse märkliga eller långa namn i födelse- och dopböckerna. Under 1800-talets andra halva ökade Sveriges befolkning från 3,5 till 5,1 miljoner, och denna stora folkökning i kombination med ökad rörlighet skapade ett behov av fler namn. Plötsligt kunde man välja mellan många olika namn, och de vanliga enkelnamnen kunde nu bli både två, tre eller fyra stycken. Även kreativiteten ökade, och många namn var så fantasifulla att de gränsade till det absurda. Jag har under flera år studerat denna namnboom, och kan konstatera att äldre tiders Anna, Karin, Anders och Johan kompenserades med råge under slutet av 1800-talet.

I takt med att kommunikationerna förbättrades märker man tydliga influenser från utlandet, särskilt från England och USA. Fotografen Nils Eriksson i skånska Vanstad antog således inte bara Plymouth som sitt släktnamn, utan döpte även sina barn under 1870-talet till Adina Zenobia Victoria, Sidney Julius Wellington och Rosa Eldora Florentina, medan pigan Augusta Granqvist från Motala under samma tid döpte sina båda söner till Brigham Young och Erastus Snow, givetvis uppkallade efter de båda mormonledarna med samma namn. Slaktaren Carl Hilmer Olsson i Uddevalla hade tre söner vid namn Harding, Turner och Washington, och det sistnämnda namnet tycks ha varit särskilt populärt - till exempel finner man Platon Thorild Washington Arnoldsson född 1871, Arthur Ismael Washington Jönsson född 1882, samt två gossar som döptes till George Washington 1880 och 1886. Även kändisar kunde påverka föräldrarnas namnval, och särskilt krigs- och frihetshjältar såsom Bismarck, Napoleon, Garibaldi och Bolivar tycks ha varit populära namn. Handlanden Victor Emanuel Wenster i Stockholm döpte till exempel sin son 1867 till Gustaf Imanuel Garibaldi Pius Napoleon Bismarck - antagligen uppkallad efter den italienske frihetskämpen Giuseppe Garibaldi (1807-1882), dåvarande påven Pius IX (1792-1878), Frankrikes dåvarande kejsare Napoleon III (1808-1873) och Tysklands kansler Otto von Bismarck (1815-1898). Snacka om att ha mycket att leva upp till...

En variant var att ge sina barn namn som började på en viss bokstav - detta är ju charmigt om man har tre eller fyra barn, men hos 1800-talets stora barnaskaror kan det se ganska lustigt ut. Vad sägs till exempel om lantbrukarparet Sven och Josefina Nilsson i den skånska byn Goentorp som döpte sina elva barn (födda mellan 1888 och 1909) till Ester, Ellen, Emmy, Einar, Ebba, Elly, Ella, Erner, Elvy, Erland och Estrid? Man undrar ju om de ens själva kunde hålla reda på sina barns namn... En som nog tyckte att de vanliga bokstäverna var lite tråkiga var bagaren Anders Petter Johansson i Timrå i Västernorrland, som döpte sina barn 1883-1890 till Zerner, Zefanius, Zulejda, Zerny, Zephyrius och Zachaeus. Bokstäverna Q, X, Y och Z tycks för övrigt ha varit särskilt populära när man skulle skapa fantasifulla namn, för bland kvinnonamnen finner man namn som Qvilina, Qvintilliana, Qvintina, Qvirentia, Qvittrina, Yelea, Yenny, Yfina, Ygdra Xandra, Xandria, Xaviora, Xenia, Zeraë, Zerafina, Zerudia, Zilma, Zipora, Ziretz, Zizzi, Zoraida och Zuleika, medan gossarna kunde heta Qvartus, Qvintinus, Qvirinius, Qlemantius, Qudaf, Ydorf, Xenofon, Xavier, Zigert och Zilatz.

b2ap3_thumbnail_Namnen.jpgb2ap3_thumbnail_Namnen.jpg

Sjötullsvaktmästaren Conrad Carlstedt lät 1864 döpa sin dotter till Xecia Yrsa Zefonia, en del av faderns alfabetiska idé (ur Helsingborgs stadsförsamlings födelse- och dopbok 1861-1872).

Ett fenomen som återfinns hos två barnaskaror i nordvästra Skåne är att döpa sina barn efter alfabetet. Det mest kända exemplet är skolläraren Johannes Holm i Höganäs, som kom på den smått vansinniga idén att skaffa sju barn som skulle tilldelas fyra namn var, efter alfabetets 28 bokstäver. Idén genomfördes utan undantag, och i tur och ordning föddes Albin Bertrand Carl David (1865), Evelyn Femi Gotton Henriette (1868), Imri Johan Knut Lamuel (1870), Maria Nanna Othilia Persi (1872), Quintus Rurik Sten Thure (1877), Uno Witus Xeriph Yngvar (1878) och Zebi Århild Ädla Ödevi (1883). År 1888 föddes så plötsligt en liten sladdis, och eftersom alfabetet ju hade tagit slut fick detta barn heta Per Uno Gustaf Walentin. Man tager vad man haver? Även sjötullsvaktmästaren Conrad Carlstedt i Helsingborg hade fått samma idé två decennier tidigare, och lyckades till slut beta av hela alfabetet 1849-1866. Barnen döptes till Axel Bernhard Conrad, Dagobert Edvard Frithiof, Gustaf Harald Julius, Knut Leonard Matildus, Nelly Olivia Paulina, Qwelia Rosalia Sofia, Theresia Urania Vilhelmina, Xecia Yrsa Zefonia och Åberta Ägir Östgötha. När barn nummer tolv och tretton föddes hade alfabetet tagit slut, så dessa båda fick helt enkelt heta Detolfta Johanna Maria och Bror Tretton Methodius.

I och med det fornnordiska svärmeriet blev även gamla hedniska namn populära, och en som tycks ha uppskattat dessa var handlanden och fabrikören August Edelfelt i västgötska Stenstorp, som döpte sina barn 1885-1892 till Torsten Yngve Östen, Ebba Alfhild Torborg, Elsa Tyra Åslög Ingeborg, Ingrid Ylva Katrina Margareta och Brynolf Erik Fjöner Sverker. En annan herre som lite oväntat föredrog hedniska namn var kyrkoherden i skånska Farhults socken, Janne Wallengren. Herdaminnet säger att hans prästerliga intresse inte var särskilt framträdande, så det kanske inte är så förvånande att hans barn 1861-1879 döptes till Ragnhild Thora Olofina, Ragnar Olof Ivar, Hans Thure Sigurd, Carl Axel Yngvar, Thorborg Alfhild Dagmar, Yngvar Sverker Hergeir, Einar Helge Fridleif, Brynhild Thyra Astrid, Gunhild Heidi Eilisif och Magnhild Audur Ingeborg.

Att namnge sina barn efter deras ordning i syskonskaran började också bli populärt, särskilt när man kom till det tionde barnet och uppåt, och man lekte ofta med ord och bokstäver. Vävlagaren Claes Herman Svensson i Mölnlycke skapade till exempel en lek med s-ljudet när han 1881 döpte sin dotter till Susanna Cecilia Zenobia, och kontorsföreståndaren Johan F. H. Oldenburg i Stockholm använde latinska räkneord när han döpte sina söner 1879, 1881 och 1883 till Carl Duodecimus, Edvin Tredecimus och Elimar Quartodecimus (tolfte, trettonde och fjortonde). Romarriket och antikens Grekland märks för övrigt lite här och där bland 1800-talets namn, så man finner både Aristoteles, Caesar, Cicero, Perikles, Sofokles och Zoroaster, men även mytologiska namn såsom Hercules och Zeus. Att sådana namn inte alltid uppskattades av sina bärare finner man exempel på hos telegrafkommissarien Gustaf Vilhelm Rääfs barn, som föddes i Stockholm på 1880-talet. Fadern älskade den antika grekiska kulturen, och döpte därför sina barn till Helios, Zetha, Alpha, Omega och Antropos. Zetha och Alpha behöll visserligen sina namn, men Helios kallades för Helis och Omega kallades Mega, som hon även bytte till formellt när hon blev äldre. Som synes var förfäderna minst lika fantasifulla som dagens föräldrar, om inte mer... (för vidare läsning om 1800-talets namnboom rekommenderas för övrigt Mats Karlssons artikel »Fantastiska förnamn åt folket», publicerad i Språktidningen 2009:6).

Fortsätt läs mer
6759 Träffar
1 Kommentar

Korpral Dahlman och slaget vid Poltava 1709

I dagarna är det trehundrafem år sedan det ödesdigra slaget vid Poltava 1709, en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia (slaget utkämpades enligt den julianska kalendern den 27 juni, men eftersom Sverige hade en egen kalender 1700-1712 är det den 28 juni som gäller i svensk historieskrivning). Svenska källor nämner att omkring 6900 svenskar dödades, sårades eller försvann i samband med slaget, medan cirka 2800 tillfångatogs och hamnade i rysk fångenskap, de flesta i Sibirien. Jag lärde känna många av dessa krigsfångar när jag skrev min C-uppsats i historia, men en av dem har jag en särskild relation till - min farfars mormors morfars farfars far, korpralen Jacob Dahlman (1674-1744). Egentligen var det en ren slump att jag upptäckte hans deltagande i slaget. Han saknas nämligen helt i generalmönsterrullorna, och kyrkböckerna ger inga ledtrådar. Jag tyckte dock att det var lite märkligt att han plötsligt dök upp i Dalby socken i Skåne 1725, då han vid femtio års ålder gifte sig med den unga pigan Ingar Nilsdotter, och att jag dessförinnan inte kunde hitta några spår efter honom i källorna.

En dag klickade jag runt på internet, och hamnade till slut på Skånes Genealogiska Förbunds hemsida. Där fanns en hel del användbart för skånska släktforskare, och jag upptäckte snart en förteckning över »Hemkomna ur ryska fångenskapen efter freden i Nystad år 1721». Jag förväntade mig inte att hitta något av intresse, men av ren nyfikenhet läste jag namnen på de hemkomna. Plötsligt fick jag syn på namnet Jacob Dahlman, och pusselbitarna föll snabbt på plats. Nu förstod jag varför han inte syntes till i de svenska källorna före 1725 - han hade suttit i rysk fångenskap! I förteckningen framgick att Jacob föddes i Skåne, att han var korpral vid Sallerups kompani under Södra skånska kavalleriregementet samt fyrtioåtta år gammal vid hemkomsten till Sverige 1722. Han hade då tjänstgjort vid regementet i tjugofem år, och det anmärktes att han »Will gå till Regementet». Han hade alltså marscherat vid Karl XII:s sida i tolv år, överlevt slaget vid Poltava samt spenderat tretton år i rysk fångenskap - och det första han ville göra var att återgå till krigstjänsten? Jag ville genast veta mer om honom, så jag skyndade mig till Krigsarkivet.

Eftersom Södra skånska kavalleriregementets rullor inte är bevarade före 1710 började jag mitt sökande i Arméns rullor 1620-1723, och där fick jag veta att regementet mönstrades vid två tillfällen under Jacobs tjänstetid. Första gången var i samband med embarkeringen i Karlshamn 1701 16/11, då han var ryttare för Arendala i Torna härad under ryttmästare Johan Orrfelts kompani. 1705 års rulla berättade att regementet blivit »Munstrat af Hans Kongl. Maij:t wijdh Grien uthj Högh Pohln d: 11/21 Junij Anno 1705» - det var alltså Karl XII som personligen mönstrade regementet, och jag började genast fundera. Vad tänkte egentligen den unge skånske korpralen när han stod där inför Sveriges konung, någonstans i Polen? Antagligen skämdes han lite, eftersom han inte hade någon häst - under ryttmästaren Anders Koskulls kompani framgår det nämligen att korpral Dahlman var »hestlöß». Man kan ju ana vad krigarkonungen Karl XII tyckte om detta...

Litteraturen bekräftar att regementet lämnade Sverige i november 1701, då det överfördes till Pernau i Estland för att anslutas till kungens armé. Överfarten skedde med femtiotre fartyg eskorterade av tre krigsskepp, och regementet medföljde sedan armén fram till slaget vid Poltava, då fyra skvadroner på sammanlagt 540 man deltog under ledning av överste Carl Gustaf Örnestedt. Det skulle ta alldeles för lång tid att närmare gå in på själva slaget, men en episod som ägde rum precis innan slaget förtjänar ett särskilt omnämnande. Carl Piper, kungens utrikesminister och chef för fältkansliet, hade lagt sig för att sova i närheten av den sårade Karl XII:s bår under några träd. Efter ett par timmar blev han väckt av kanslirådet Olof Hermelin, som meddelade att fienden bara var på några muskötskotts avstånd. Piper satte sig genast till häst, men runt honom var det trängsel. Han stötte samman med fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, och frågade »var är kungen?». Rehnskiöld svarade kort »alles ist verloren» (»allt är förlorat»), och nederlaget var ett faktum. Efter slaget kapitulerade Södra skånska kavalleriregementets återstående 373 man vid Perevolotjna den 1 juli och gick omedelbart i rysk fångenskap. De flesta av dem hamnade i den sibiriska staden Tobolsk, ca. 50 mil öster om Moskva, men korpral Dahlman tillhörde inte denna skara. I boken Kungl. skånska dragonregementets historia av Carl Gustaf von Platen (1945) kan man nämligen läsa att han istället hamnade i järngruvorna i Alapayevsk, tillsammans med kvartermästaren Björkman och elva av regementets meniga. Där arbetade han i tretton långa år, innan han kunde återvända till Sverige.

b2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpgb2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpg

Jacobs pass, daterat Stockholm 1722 13/6 och förvarat på Krigsarkivet. Passet underskrevs av krigskollegiums dåvarande medlemmar, presidenten Carl Gustaf Dücker (1663-1732), generalfälttygmästaren Hugo Hamilton (1655-1724) samt krigsråden Gustaf Palmfelt (1680-1744) och Nils Reuterholm (1676-1756). Porträttet föreställer Hugo Hamilton, och finns på Barsebäcks slott i Skåne (foto: undertecknad).

Efter freden i Nystad i augusti 1721 började stora skaror av frigivna krigsfångar bege sig mot Sverige. Färden gick via Moskva och vidare mot S:t Petersburg för avfärd mot Stockholm. Många av dem, däribland Jacob, anlände till huvudstaden i juni 1722 där han fick sitt respass undertecknat av herrarna i krigskollegium: »Såsom Corporalen Jacob Dalman af Södra Skånska Regemente til häst och Frosta härads Compagnie hwilken utur Ryska fångenskapet nu är hemkommen / åstundar komma til sin förra beställning igen; Altså har han sig hos sin Öfwerste at anmäla. Och meddelas honom detta til bewis om des rätta resa. Stockholm den 13 Junij 1722. På Krigs Collegii wägnar». Till regementet återkom sammanlagt tjugotre officerare, sexton underofficerare, en präst, en auditör och ett fyrtiotal ryttare. De var alla medelålders män, och många var svårt sårade. De flesta fick avsked med pension eftersom de inte visste något annat hantverk än kriget, och nu var tvungna att ta det arbete som fanns. 

Jacob ville genast återgå till sin tjänst vid regementet, men de som tillfångatagits 1709 hade ersatts redan året därpå. Antagligen var det därför som Jacob erhöll avsked från sin tjänst vid regementet 1724 och anmäldes till underhåll av Krigsmanshuset, där han fick en årlig pension på 11 daler 8 och öre silvermynt. Det noteras även i Krigsarkivets handlingar att Jacob »anmäles til at niuta underhåld af Krigsmanshuset! emedan han tienat 27 åhr, sutet i ett swårt fångenskap, och är nu mÿcket bräckelig Altså warder honom här med underhåld bewiljat». Underhållet skulle utbetalas som kompensation för fem tunnor spannmål, och kyrkoherden i Dalby anmodades att årligen inlämna en attest till Krigsmanshuset, för att bevisa att Jacob »lefwer och sina Salighets medel brukar». Beslutet om pension undertecknades 1725 av president Dücker tillsammans med de övriga herrarna i krigskollegium i Stockholm. Det var giltigt så länge Jacob var i livet, och årligen utbetalades mycket riktigt 11 daler och 8 öre silvermynt i pension, enligt en förteckning bland Krigsmanshuskontorets handlingar. Den gamle korpralen drog sitt sista andetag i december 1744, och den kortfattade notisen i Dalby kyrkobok avslöjar på intet sätt att det var en karolinsk krigare som lades i jorden: »Decembr. d 12. Begrofs förafskjedade Corporalen Jacob Andersson Dahlman, 70 åhr gl:». Hans änka bekräftade med sin namnteckning 1745 15/3 att »Pro anno 1744 har undertecknad åthniutit min sahl. mans Corporal Jacob Dahlmans underhåld af Krigsmanshuusmedl. wid Södra Skånska Regementet til häst sedan Bewillningen är i acht tagen», och hon erhöll summan 11 daler och 8 öre silvermynt utöver begravningshjälpen på 5 daler och 20 öre silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPGb2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPG

Kyrkoherden i Dalby, Johan Hedenskog, intygade 1745 »At Corporalen Jacob Dahlman efter en Gudelig och Christelig beredelse har saligen i Herranom aflidet d: 3. Decemb:ris sidstledne åhr». Attesten, som förvaras bland Krigsmanshuskontorets handlingar, är särskilt intressant eftersom den avslöjar dödsdatumet, 3 december. I Dalby kyrkobok omnämns bara begravningsdatumet, 12 december.

I dagarna är det alltså trehundrafem år sedan min farfars mormors morfars farfars far tillfångatogs av den ryska armén. Han genomled kyla och hunger, hopp och förtvivlan, han fick uppleva sin konungs död och han såg sina kamrater lämna jordelivet, en efter en. Till slut kunde han återvända till sin hembygd, där han bildade familj och blev far till två begåvade, ordentliga söner och stamfar för ett stort antal ättlingar, både i Sverige och utomlands. Idag tänker jag på honom, och kan inte låta bli att fundera över hur hans dagliga kamp under de tretton långa åren vid järngruvorna i Alapayevsk är en av anledningarna till att jag sitter här idag, och kan berätta hans historia.

Fortsätt läs mer
10267 Träffar
3 Kommentarer

»Under musik restes stången»

När man släktforskar kan man i princip hitta information om allt som rör ens förfäder - från matvanor och kläder till folktro och läsvanor, det gäller bara att veta vilka källor man ska leta i. Såhär i midsommartider blev jag lite nyfiken på hur mina förfäder firade midsommar - kunde jag känna igen mitt eget firande i deras? Eftersom de flesta av dem bodde i Skåne började jag mitt sökande på Folklivsarkivet i Lund, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter.

b2ap3_thumbnail_Lyngby-Brringe-Hyby.jpgb2ap3_thumbnail_Lyngby-Brringe-Hyby.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Lyngby, Börringekloster samt Hyby.

I de gamla uppteckningarna fanns inte bara levande beskrivningar av midsommarfirandet i många gamla skånska socknar, utan även vackra bilder över de midsommarstänger som förfäderna dansade kring. Jag fann genast en midsommarstång från Lyngby, där farmors far Evan spenderade sina första år. Kanske denna typ av midsommarstång var den första han såg i sitt liv? På Börringekloster i Börringe socken, där farmors farmors morfars far Lars Nilsson (1776-1850) växte upp, restes den lite ovanliga midsommarstången i mitten, och den till höger kommer från Hyby, den socken där farmors farfar Lars föddes 1871. I Folklivsarkivets uppteckningar kan man läsa att »Enligt hvad flera personer i trakten berättat har man i Hyby haft och har ännu en majstång som vidstående. Den del, som förbinder den lodräta stångens topp med den vågräta tvärslåns ändpunkter, utgöres af ett rep, hvilket i likhet med de öfriga delarna kläddes med allehanda slags blommor». Allehanda slags blommor låter väldigt somrigt, och bland de sex midsommarstängerna på bilderna är ju den från Hyby utan tvekan mest lik den »klassiska» svenska.

b2ap3_thumbnail_Markie-Stora-Rosltt-och-Hckeberga.jpgb2ap3_thumbnail_Markie-Stora-Rosltt-och-Hckeberga.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Markie hage, Stora Roslätt samt Häckeberga.

Midsommarstången ovan till vänster kommer från Markie hage i Anderslövs socken där den ovannämnde Lars Nilssons hustru Pernilla Nilsdotter föddes 1773. Där var även hennes far Nils Claesson skogvaktare, och man kan läsa att »Om pingst och midsommar brukade man förr å Markiehage ha en majstång som vidstående. Stången, som mätte 8 meter i höjd, restes sista gången år 1876». Kanske skogvaktarens döttrar hjälptes åt att samla blommor till denna midsommarstång? Till höger syns den midsommarstång som ännu på 1880-talet restes i Häckeberga i Genarps socken, farmors farmors mormors mor Elnas hemsocken, och Folklivsarkivets uppteckningar beskriver hur »den var klädd med såväl skogsgrönt som åker- och trädgårdsblommor». Midsommarstången i mitten restes i Roslätt i Svedala socken, där min farmors farmors morfar Anders Larsson föddes och växte upp i början av 1800-talet, och där även hans föräldrar, de ovan nämnda Lars Nilsson och Pernilla Nilsdotter, var husmansfolk. Det var ägaren till Roslätts herrgård, majoren och greven Thor Thott (1797-1880) som stod för midsommarfirandet i Roslätt, och husaren Hans Ström (1842-1927) beskriver byns midsommarfirandet vid mitten av 1800-talet:

»Dagen före midsommarafton gingo husmansbarnen ut i skogarna och samlade allsköns blommor och grönt till midsommarstången. Vid 11-12-tiden på midsommarafton slutade gårdskarlarna upp med arbetet för dagen och hjälpte husmanstöserna med att i kostallet kläda majstången och pryda den med pioner och åkannor. Stången var 18 alnar lång, hade i toppen en spira med en rörlig mölla och två rörliga gubbar. När stången var färdig att resas, togo karlarna sig hvardera en stor sup af den kanna brännvin, som godsherren hade anslagit till resningsarbetet. Spelmännen kommo, och under musik restes stången. Ofta var det tre spelmän, två med fiol och en med en slags trumma. När resningen var färdig, gjorde man slut på det anslagna brännvinet, och sedan gick man hem, åt middag och klädde sig.

Klockan två på eftermiddagen började dansen, kadrilj, vals, polska och mazurka, kring stången, som stod på planen framför herrgårdsbyggnaden. Till förtäring hade godsherren lämnat två tunnor öl, fördeladt på tvenne fat, hvilka stodo ute på gårdsplanen samt 15 kannor brännvin. Klockan fem på eftermiddagen bjöds på smörmada, så stora att de hvardera vägde en 3-4 skålpund. Till bakandet af detta bröd åtgick två tunnor råg. Två karlar voro sysselsatta en hel dag med att skära upp det. Efter smörgåsutdelningen började man dansa igen. Spelmanstallriken bars omkring. På denna hade utbölningarna att lägga en tolfskilling. Spelmännen nöjde sig med några riksdaler, och det som blef öfver användes till att köpa brännvin för till midsommardagen. Klockan 12 på natten slutade dansen och man begaf sig hem följd ett stycke af godsherren.»

Visserligen innehåller mitt eget midsommarfirande varken trummor. smörmada eller öltunnor, men jag inser att det faktiskt inte har hänt särskilt mycket sedan 1800-talet - och kanske är det just charmen med midsommarafton, att det är som det alltid varit? Idag ska jag i alla fall ha förfäderna i åtanke, när jag tittar på midsommarstången och inser att den liknar den min farmors farfar dansade kring i Hyby på 1880-talet, och att de blommor jag plockar är samma sorter som farmors farmors morfars mor plockade i trakten kring Roslätt på 1840-talet. 

Fortsätt läs mer
4468 Träffar
0 Kommentarer