Det är ingen tvekan om att döden betyder en del i släktforskningen.  Att den inträffar, på något sätt, vet alla och i de flesta fall så ger döden flera spår, på olika sätt.  Det finns ett antal fasta fält i släktforskningsprogrammen, vi föds och dör, så där ska det finnas uppgifter, åtminstone för de som inte fortfarande är i livet. Sen kan man fylla på andra uppgifter också, men det är uppslag som får vänta till en annan blogg.

Som sagt, det finns en del att hämta baserat på dödens inträffande. Vi får ibland veta i dödsnotisen när personen är född, föräldrar, syskon, maka barn och mycket annat. En bra hjälp att knyta rätt familj till rätt person. Sen kan man ju se andra saker också, den efterlevande partnern blir änka eller änkling samma dag som döden inträffar och visst kan det vara ett spår att följa i lite röriga husförhörslängder. Och annat som sker i samband med döden är ju bouppteckningen, om det nu finns något att förteckna. Förhoppningsvis finns bouppteckningen kvar och kan hittas genom att andra kanske indexerat längderna eller genom att själv bläddra, sida för sida i fysiska längder eller via de fotograferade sidor som finns åtkomliga via datorn.

Och det är lika bra att jag skriver det här också, kom ihåg bouppteckningar när du letar emigrerade personer, kanske finns de med i föräldrarnas eller ogifta syskons bouppteckningar.  Ett råd som gång på gång får ges när frågorna om var emigranterna tagit vägen, för det är ju inte alltid så att de behållit sina svenska namn eller att man vet vem de gift sig med, speciellt då för kvinnorna som byter efternamn.

Och det finns ju även andra spår av de som dött, allt finns kanske inte i böckerna, och det är de fysiska spår som finns. Från äldre tider ser vi runstenar och senare begravningsvapen sitta på väggarna i olika kyrkor och berätta om de som tillhörde den övre klassen i församlingen. På golvet i kyrkan kan det finnas gravhällar och utanför finns det gravstenar, som står i regn och rusk likväl som i solsken och minner om de som funnits tidigare. Det finns ju i hur många olika typer som helst, och på vissa ställen får de stå kvar, under det att på andra ställen tas de bort i rask takt.  En del fotograferas och bevaras, på ett papper eller i ett register som flera kan titta på.  Att släktforskarförbundet håller ihop gravstensinventeringen, som finns på Rötter, hoppas jag alla vet. Om den kyrkogård som du bor i närheten inte finns med i inventeringen, varför inte fundera på att ställa upp och göra en insats för att bevara gravar till eftervärlden.

En annan gravsten, samma släkt som i texten, egen bild

Just det där med att bevara gravstenar har ju många olika aspekter. En del har ingen, de eller deras efterlevande har valt andra former för begravningar och där finns inga markeringar att bevara. Andra har lämnat tillbaka äldre generationers gravplatser och då får ibland markeringarna finns kvar eller så tas de bort. För min egen del har det aktualiserats i dagarna, när det gäller en sten på min farfars sida. Gravrätten har jag, men i dagens anda av säkerhet så har det nu konstaterats att det kan finnas en risk för att stenen orsakar en olycka om någon trycker för hårt på den. Ska naturligtvis sättas fast, men den offert jag fått visar på en kostnad som är på bra många tusen. Ska den få stå kvar eller ska jag nöja mig med att den finns kvar i gravsteninventeringen, sparad där för framtida studerande av kommande generationer.

Vad tycker du jag ska göra, eller jag kanske ska fråga hur du gjort i samma situation.

Under en relativt kort tid lämnade en bra bit över en miljon svenskar fosterlandet för att söka nya vägar i andra länder.  Alla åkte inte till Amerikas Förenade Stater, men många var de. Att Sverige var ett fattigt land, med ganska stora skillnader i levnadsvillkor och rättvisor, det vet vi, men det är ändå nästan osannolikt att så många satsade allt och reste. De visste säkert att de aldrig skulle komma tillbaka om allt gick som det skulle. Nu var det inte så för alla, en del kom tillbaka för att de inte klarade av omställningen, andra kom hem med mycket pengar på fickan. Men de flesta blev kvar och återsåg aldrig hemlandet och alla släktingar de hade här.

När jag grottar i emigrantöden så blir det uppenbart hur oerhört många olika, intressante livsöden det finns.  En del är hur sorgliga som helst, andra är historier om hur fantastisk tur vissa hade. Det spänner över all tänkbara områden och händelser. Och det finns många källor att ösa ur. Vad säger vi om den fattige pojken från Lofsdalen som hoppade på båten i San Francisco, och först efter ett tag förstod att det var ett valfångstfartyg som skulle upp i närheten av nordpolen under ett halvår. Han rymde i Alaska och inte långt därefter hittade han så mycket guld att han blev en av de rikaste i Amerika.

Alla hade ju inte sån tur, de flesta råkade ut för andra öden. Och gick det inte så bra, så gick det inte att uppfylla löftet till de som stannade hemma i Sverige, de kunde inte komma efter när pengarna tjänats in, utan de fick vänta och vänta. Det finns så många berättelser om hur fru och barn väntade på Amerikabrevet, där innehållet skulle ta dem till det förlovade landet. Nedtecknade berättelser och väntan på att postiljonen skulle stanna till vid den lilla stugan, barnen som satt innanför fönstret och vaktade för att vara säkra på att någon tog emot brevet. Dagar blev till veckor till månader och år. I husförhörslängden står det på hustruns rad, maken vistas i Amerika, och det kunde det göra tills hon avled, många år efter hans avresa.

Fritt foto av Ferdinand Stöhr på Unsplash

Ett sparat brev, som aldrig skickades, kommer fram ur gömmorna. Där ser vi den lilla flickans förhoppning om att biljetterna nu kommit, att mamman och barnen ska börja sin resa till Göteborg. De ska resa över det stora havet och få se de mest fantastiska saker för att därefter få återse pappa i deras nya hus. Men brevet skickades aldrig, och något svar kom inte från andra sidan Atlanten. Efter lång väntan dödförklaras mannen och änkan kan gå vidare med sitt och barnens liv. Samtidigt sliter och släpar mannen med lågbetalda jobb, han vågar inte, eller kan inte skriva hem och berätta hur illa det går. Nu vet vi, genom de källor som finns att han levde länge, långt efter att han dödförklarats. Kanske drömde han om ett återseende ända fram till sin död, eller hade han förskjutit minnet av sina kära.

Det finns många öden, och ett där pengarna till biljetten kom fram och hustru och deras tre barn får anträda resan till en liten stad i mellanvästern. Det som verkade så lätt, bara sätta sig på en båt och åka blir en mardrömsresa, för de får lämna minstingen till havet. Och sedan en lång resa med tåg till den väntande pappan, utan att kunna komma i kontakt och berätta. Till slut är de framme vid det som ska bli deras nya hem och där möts de av beskedet att mannen avlidit några dagar tidigare. Hur klarar någon en sådan situation, när man inte ens kan språket eller vet något livet i den staden

I just det fallet gick det faktiskt bra, det är därför som det finns en berättelse från andra delar av familjen. Det är så intressant att få se breven som kom efter ett tag, hem till de som väntade, med både de hemska nyheterna men även de brev som sedan följde där utvecklingen beskrevs. En riktig skatt för de som har sådant kvar i släktgömmorna och kan visa upp än i dag. Det gick, trots allt, att överleva.

Har du intressant emigrantöden i din släkt? Tänk på att bevara dem och för dem vidare så att även framtida medlemmar av släkten kan få del av dem.

Ett nytt år har börjat och man brukar säga att det innebär nya möjligheter. Fast jag känner mig mer intresserad av riktigt gamla möjligheter istället. För visst är det något speciellt med att hitta det där avgörande spåret i någon gammal källa, som jag kanske är den första att titta i på många år, som löser upp knuten med farfars farfars far. Lars Bengtsson ska han visst ha hetat om man tror den enda uppgift som finns, men vem var han och varifrån kom han. En förhoppning om att det blir i år han hittats finns ju, och det finns fortfarande kvar många dagar och nätter att leta.

Från Arkiv Digital Skarstad (R) C:4 (1788-1832) Bild 6

Uppgiften om Lars finns i Skarstads Församlings Kyrko-Bok, uti vilken enligt Kongl. Maijts Kyrkolag uppteckning på Sammanvigda.  Ja, det finns naturligtvis även om födda och döda, men för mig är just vigseln det som jag tittar på. På bokens första sida finns också en notering som innehåller en intressant koppling, ett utdrag ur en psalm som fanns i den psalmbok som var aktuell när bokens framsida skrevs 1788.  ”Herre lär oss betänka att vi dö måste, på det att vi månger förståndige varda”
Kanske inte den mest positiva versen men det ligger en del i tanken på att att koppla på förståndet lite oftare och inte låta vilka dumheter som helst hända. Inte bara i Skarstad utan över hela vår värld.

Från första sidan så hoppas jag in i den del av boken som avser vigslar där det finns kolumner som inte är så vanliga idag. Att det börjar med lysningsdatum följt av vigseldatum är ju bra, sedan kommer värdet på avgiften till kyrkan, chartornas valeur, och sedan kommer det viktiga.  Brudfolkens uppgifter, visst är brudfolken ett vackert ord, kanske ska vi använda det mer. Uppgift om brudparets förnamn följs av en kolumn med respektive föräldrars namn. Rubriken hemvist och hantering ger uppgift som Bruka och bebo Skattegården eller Kommer att äga och bebo det nya torpet vid Långsjön. Den sista kolumnen innehåller den viktiga uppgiften om morgongåvans storlek.

När vi kommer fram ett antal år i boken så minskar informationsmängden men jag kan se att Lars är dräng och tillträdande torpare och hans maka är piga när de gifter sig. Så nu vet jag det och då får vi försöka se vid vilket torp de började sitt sammanboende. Det som jag saknar är uppgift om föräldrarnas boende för då hade det funnits en möjlighet att spåra den okände fadern, mammans namn som finns med visste jag och hon har varit död i 20 år när giftermålet ägde rum. Men ett namn är ju bättre än inget så det får bli läsande sida upp och sida ner för att se om det kommer fram någon kandidat.

Hittar jag någon som det kanske kan vara så kommer nästa fas, och om det blir i år eller senare, det får tiden utvisa. Men visst kan det vara spännande att följa en kandidat och hans efterlevande framåt i tiden. Finns det uppgifter om barn och kan det tänkas vara så att det finns nu levande män som härstammar ifrån Lars med bara män mellan dem. Då kan det bli dags att nyttja kunskap om mitt egna unika släktkontrollverktyg.  Jag vet bokstäverna och siffrorna som utgör koden för min Y-kromosom och med ett enkelt test, inte något av de som kostar mycket, utan för runt 200 kronor kan jag kolla om det är samma linje som min.

Tänk att det går att kombinera uppgifterna i den gamla boken, den som uppmanade till förståndighet, med nya verktyg som hjälper mig att identifiera kopplingar.  Det är nästan så jag funderar på när vi får tidsmaskiner så att vi kan åka tillbaka och hälsa på släkten.  Men det blir inte i år så det lägger vi på hyllan för kommande bloggar.

Ha det bra och njut av nya året.

Hur långt tillbaka kan vi gå? Med vår släktforskning menar jag, övrigt bakåtsträvande överlåter jag åt andra att bedöma och beskriva.  Kan vi med säkerhet säga vilka våra förfäder var ett antal generationer tillbaka och vad krävs det egentligen i bevisväg. Fast bevis och bevis, det får nog var och en bestämma själv, men vill man framföra sina åsikter i skrift så behövs det skrivas ner vad som ligger bakom det som framförs.

Men är det så viktigt att veta exakt, eller kan man göra antaganden, välgrundade, och på så sätt komma en bit till bakåt. Naturligtvis beror det på vad som ska visas, men samtidigt så känner jag mer och mer tvivel nu när jag ser mer och mer hur fel vi kan ha i vår egen närtid. Var det bättre kvalité tidigare så att vi kan lägga högre vikt vid det som hände förr än det som händer i nutid.

Under de senaste 10–12 åren har min egen bild av släktforskning och kvalitetsbegreppen kopplade till det utsatts för den ena påfrestningen efter den andra. Den ena upptäckten efter den andra med stöd av DNA gör att mycket ställts på ända. I min egen släkt visade Y-DNA att morfars raka ursprung skiljde sig mot det vi trott, men för länge sedan eftersom det samtidigt visade med stor sannolikhet att linjerna från mitten på 1700-talet stämmer. En gren med kvinnor stämmer inte, men jag vet inte var felet är, baserat på två linjers mitokondrieDNA.

Senare år har den autosomala testningen spridit sig, flera hundra tusen som bor i Sverige, har testat sig och den ena hemligheten efter den andra har kommit fram.  Okända fäder i flera generationer tillbaka har hittats, och förbättrat träden. Kända fäder i flera generationer har plötsligt visa sig vara fel och träd på träd har beskurits kraftigt. Och med tanke på alla de som då inte testats så kan vi fundera på hur många fler som det egentligen borde vara.

Under året har jag sett okända föräldrar, där barn lämnats in anonymt på barnhus, komma till liv. Nya släktingar har kopplats ihop där det förut inte fanns något och ensamma har fått nya familjer. Nya släktgrenar har kunnat kopplas till träd och den glädje och förväntan som kommit i daga har verkligen berört mig. Samtidigt som glädje kan delas, så ger sådana här händelser funderingar kring hur rätt vi har i våra träd, för inte kan det vara bara nu som allting inte stämmer i i böckerna.

Fritt foto av Wout Vanacker på Unsplash

Men vi avslutar snart det här året och ett nytt år börjar, med nya spännande upptäckter framför oss. Jag vet att det redan några dagar in på nya året kommer uppgifter som jag är spänd på. Kanske inte så att det påverkar min släktforskning, men andra spännande svar. I tidningen Cell kommer det en rapport från ett antal DNA-tester. många med koppling till Öland.  För de som hört om Sandby borg, den fornborg som utsattes för en massaker i mitten på 400-talet och där människoresterna legat kvar orörda, så kan jag berätta att några av dem har testats och vi får veta vilka de var, genetiskt. Att det kommer uppgifter om de som var med fartyget Kronan som förlista utanför Öland gör inte rapporten sämre. Undrar om vi kommer att se testade på Öland som har liknande DNA.


Så, med förhoppning om många nya, intressanta upptäckter under det kommande året tillönskar jag alla som orkat läsa ända hit, ett riktigt
Gott Nytt År!

Tiden har sin gång sägs det, och det kan vi se på många vis. I släktforskarsammanhang syns inte det minst när vi bläddrar i längd efter längd. Det föds, det vigs och det dör, hela tiden. Tiden står inte still, den rullar oundvikligen på, och inget kan stoppa den. Det är som sand som rinner mellan fingrarna.

Fri bild av Ben White på Unsplash

Även för oss som lever nu, som inte har genomgått alla delarna av folkbokföringen så kan vi se att det sker något.  Att det syns i spegeln är en sak, den mogna skönheten blir bara mer och mer framträdande. Men det finns andra små saker som också påminner. De bara dyker upp och pekar på att det finns ett glapp i tiden.  Ett sådant kom idag, bara så där,

Det finns ett mail in inkorgen, ett av flera men det här leder tankarna till tidens gång. Själva mailet säger inte så mycket, ett svar på ditt inlägg har postats, det är vad som står, med en länk angiven.
Undrar vad det kan vara, och eftersom länken ser ut att gå till ett säkert ställe så öppnar jag den. Ett svar, visserligen inte till mig, men i en tråd där jag skrev ett inlägg om att soldatnamn är lite luriga för det är inte alltid man är släkt. Kom inte ihåg att jag skrivit det, men det finns ju svart på vitt. Ett svar från idag, på ett inlägg jag gjorde för 10 år och en månad sedan, visst är det fantastiskt.

Än mer fascinerande blir det när jag tittar på det första inlägget i just den här tråden, det inlägget blir 20 år gammalt om tre månader, och ändå finns det där, hur lätt som helst att läsa. Tankarna börjar snurra lite, tänk om man kunde få tag i alla de inlägg som skrivs på facebook och söka bland dem, då skulle det bli lika bra som Anbytarforum. Fast kanske lite större antal meddelanden.

Vilken skatt Anbytarforum är, där finns de, sökbara, inläggen som många plitat på, som ibland gett glädjande svar och ibland nedslående, under de snart senaste 25 åren.  Har inte räknat alla inlägg men många måste de vara, och tänk så mycket kunskap det finns bland alla dessa inlägg.  Sedan finns det naturligt en del inlägg som handlar om mer kontroversiella ämnen och där kan man nästan se att det ryker lite om den, hur gamla de än är. Hoppas att de flesta av dessa nu är lösta och lagda på glömskans hög.

Blir sittande och ”leker” med all information som finns, det är lätt att fastna i alla de mycket intressanta frågeställningar som finns och tänk sedan alla de fantastiska svar som kommer fram ju mer jag läser.

Varför inte ta en sväng in på Anbytarforum och botanisera, fast risken är att julförberedelserna blir försenade. Men om du inte gör det nu, ta det i mellandagarna.

Du kan antingen gå via det som Rötter kallar faktabanken där du ser alla ämnen och välja första rutan
 https://www.rotter.se/faktabanken

Eller så går du direkt till Anbytarforum https://forum.rotter.se/

Oavsett vilken väg du tar och när så vill jag passa på att önska dig en trevlig och innehållsrik julhelg!

Snart är det jul, och då kanske vi kan koppla av ett tag (efter att allt stök är över) och fundera på hur de som finns i våra släktträd hade det vid sina jular. Kan vi försöka förstå vad som gällde då, och vilka av dagens traditioner, oberoende av vilka vi har, som de upplevde. Funderar på om det finns en tidslinje som någon skrivit ner där jag kan gå in och se vad som gällde 1820, 1764 eller vilken tid som helst.  Spännande om det finns, annars får vi kanske se till att skapa en sådan.  Lite grann som det som Nordiska Museet gjort när det gäller Luciatraditioner, där det beskrivs om olika utseende och innehåll under tidens lopp.

Jag funderar på vilken skillnad det kan ha varit mellan storbonden Per och backstugusittande änkan Anna. De levde samtidigt men hur mycket gemensamt hade de och hur mycket av det som sker idag fanns med i deras firande då. Om det nu var något firande, de flesta var ju på något sätt relaterade till jordbruket och där kunde man inte stänga av produktionen och ta det lite lugnt.  Jag ser i Släktforskarens lilla Faktabok 4 att 1850 så var 75% av den arbetande befolkningen sysselsatt i jordbruket.  Inte undra på att jag har så många torpare och jordbruksarbetare i mitt träd. Statistiskt sett borde det vara 3 av 4 i mitten på 1800-talet.

Fritt foto av Markus Spiske på Unsplash

Fast alla kanske inte hade bara jordbruk som sysselsättning, om Olof i Nora står det runt år 1800 att han var torpare och salpetersjudare, så han hade två sätt att föda sin familj. Fast jag tror att det inte blev så mycket intjänat som sjudare, det var något som var på sluttampen då.  Fast vad var en salpetersjudare, det kan man fråga sig. Att salpeter var viktigt för kruttillverkning är kanske känt, men att det togs fram genom att man hämtade urindränkt jord från fähus, grävde bort det som fanns och sedan fick ägaren fylla på med ny jord, det kanske inte alla vet. Jag vet inte om det passar sig att nämna vad de kallades av de som drabbades av uppgrävningarna, men om ingen protesterar så var det ”pissegubbar”. Undrar om man sa det direkt till dem eller bara om dem.

När det gäller våra traditioner, och då speciellt jul, så ser jag på ett forum där ättlingar till emigranter delar sina upplevelser med oss som bor kvar i Sverige. Det händer hela tiden att svenskar svarar att så är det inte, så ser det inte ut, när emigrantättlingarna delar sina upplevelser. Ibland nästan hätska påhopp om att de på andra sidan atlanten har fel. Men tänk så fel det blir, när det går att se att det är traditioner som de var hos oss för 150 år sedan, som fortlevt i sin ursprungliga form. Våra traditioner har utvecklats åt något håll, men de har bevarats, som en koppling till det gamla hemlandet, av ättlingar till de som en gång seglade iväg, för att aldrig återvända.

På tal om nya traditioner, så ser jag att nya traditioner skapas hela tiden. En gång är ingen gång, två gånger en vana och tre gånger en tradition, ett något modifierat ordspråk, gör att jag, trots min ålder, tittar då och då på Musikhjälpen. Ett program som rullar dygnet runt några dagar här innan jul. Har inget direkt med släktforskning att göra, men de lyfter olika aspekter av mänskliga rättigheter och det är något som jag ser att synen har förändrats på under de olika epoker som våra förfäder levt. En liten tidslinje runt detta kan vi kanske lyfta in i släktföreningen också.

Och på tal om Musikhjälpen, ni har väl läst på Rötter om Genjägarnas insamlingsbössa, där de samlar in pengar till barn på flykt från krig.  Tänk om varje släktforskare, åtminstone alla de som tagit ett DNA-test, ger en slant, då blir det mycket i den bössan.

Om du inte redan hittat bössan så finns den på den här länken
https://bossan.musikhjalpen.se/genjaegarna

Tänk vad mycket som kan komma upp när jag funderar på dagens blogg. Sånt som hänt för länge sedan och det som händer idag.  Kan bli lite av ett sammelsurium, och det känns som att knappast lämpar sig att blanda för mycket. Men lite grann kan nog gå bra.

Jag läser idag i en våra största tidningar om Paul Nurse, ett namn som kanske inte säger så mycket, men han är en utmärkt genetiker och fick Nobelpriset 2001 för sina upptäckter om cellcykeln, en grundläggande process för allt liv som finns på jorden. En duktig vetenskapsman, som efter priset fortsatte att arbeta inom genetiken och har bidragit till att vi idag kan läsa, förstå och sortera olika delar av våra celler, inte minst då DNA.

Berättelsen handlar inte så mycket om det arbetet utan det som kan påverka oss och vilka upptäckter vi kan göra. Paul kommer från ett vanligt arbetarhem i England, pappa verkstadsarbetare och mamma städerska, och det är nog inte alla som med den bakgrunden blir nobelpristagare.  Hans säger själv att undrar varför han, i motsats till sina äldre bröder och syster, inte slutade skolan vid 15 års ålder utan båda fick och kunde studera vidare.  Borde inte alla ha ungefär samma förutsättningar, fast som minst så kanske det fanns större möjligheter.

Nu ska vi inte fastna så mycket i hur det gick till, men det visar sig, efter att han fått Nobelpriset att han fick reda på sin egen bakgrund. Han var inte son till de föräldrar han alltid haft, de hade tagit hand om honom när han föddes, med en okänd far och hans mamma var den som han hela livet trott var hans storasyster. Jag kan inte sluta fundera på hur det skulle ha sett ut om några i hans familj tagit DNA-test och börjat att plocka med de matcher som funnits. Hade någon klarat ut att tolka de uppgifter som kom fram, och hur är det när vi tittar på våra matcher, kan vi ens föreställa oss att något sådant kan komma fram?

Efter att ha funderat på hur lång tid det tagit att få rätsidan på en sådan matchlista så kan det vara skönt att hoppa till något annat. Ett ämne som verkar vara omöjligt att få riktig rätsida på är de ursprungskartor som DNA-företagen tar fram, etnicitet eller origin eller vad de nu kallas. En del litar blint på dem, andra struntar helt i hur de ser ut. Kan likhet i små strängar av DNA verkligen säga något och hur räknar de egentligen. Att resultatet kan bli olika för ganska närstående testare, det syns allt som oftast. Så varför inte titta på ett exempel där föräldrarna inte ser så lika ut och sedan se vad som blir resultatet när deras DNA blandas.

Här kommer tre kartor, från tre olika personer, undrar hur det ter sig

Den första visar på en rejäl spridning, och eftersom fördelningen inte syns riktigt så kan vi säga att på kontinentnivå är det 67 % till vänster, 25 % i mitten och 7 % längst till höger

Karta från FTDNA, godkänt av testad

Den andra bilden visar en mer samlad bild och där är det 95 % i de norra delarna.

Karta från FTDNA, godkänt av testad
Och hur blir resultatet om vi slår ihop det?   Så här ser ett resultat ut om vi tar resultatet av de två övre och testar en avkomma.  Stämmer så till vida att kontinenterna finns med, 30 % till vänster, 57 % Europa, 12 % i Afrika och en liten skvätt i Indien.

Karta från FTDNA, godkänt av testad

Om det är tur eller skicklighet, men visst syns det att på kontinentnivå så gav i alla fall just detta exempel en ganska bra bild på hur det kan se. Fast det finns ju det som sticker ut, varifrån kommer Indien och fördelningen i Afrika ser lite olika ut, men på det stora taget så verkar det stämma. Om det beror på att just detta blev hyfsat rätt eller om andra försök kommer att ge liknande fördelning, det får vi se framöver. Men det är knappast att rekommendera att bryta ner de kontinentunika fördelningarna och tro för mycket på dem, det tycker jag framgår ganska klart, så har du Italien med på din karta så betyder det egentligen inget annat än att det kommer från Europa.

Letande och letande, långt tillbaka i svårlästa böcker eller bland konstiga mätningar i ett DNA-test. Är det något att hålla på med egentligen, det finns ju så mycket annat att göra. Någon som har hört sådan eller liknande kommentar om det område som kallas släktforskning?  För visst upplever en del att det är en konstig hobby att hålla på med det som redan hänt och som vi inte kan påverka.

Men när en uppgift kommer fram och det går att fortsätta lägga sitt pussel med delvis okända bitar, en ny bit ger kanske ännu fler bitar som passar in, då kommer känslan som de som inte varit med om letandet inte förstår. En känsla som kan vara olika beroende på vad som den biten ger, var det så att han verkligen dog på det sättet, så sorgligt. Eller där dök hon upp igen, hon försvann inte utan i en gudsförgäten håla på den amerikanska prärien eller var det vid en backstuga i det innersta av Småland som hon fanns. Och den som inte sökt förstår nog inte känslan när en knut löses upp.

I en gästblogg läser jag om personen som plötsligt dyker upp en bouppteckning, som gör att det går att gå vidare. Plötsligt stod han där, den sedan långe försvunna sonen och pusslet blev en bit rikare och roligare att fortsätta med. Eller den beskrivning av den nyfunna mormodern, som kom med ett meddelande, en text full av nyheter, för nu har barnhusbarnets mamma, som lämnade in sin dotter och försvann, blivit uppenbarad. Det tog många år, och många kopplingar måste lösas, innan det stod helt klart vem hon var. Ett långt letande efter sitt ursprung fick en lycklig upplösning när syskonens mormor fick ett namn och en egen släkthistoria med alla möjliga intressanta krumelurer nertecknade. Nu gäller att hitta morfar också, var finns gömd.

Ibland känns det nästan orättvist att få läsa om de lyckliga upplösningarna på släktgåtorna. Varför ska det vara andra och inte jag som får svar. Men å andra sidan så har jag i vissa fall åtminstone kunnat bidra med någon liten arbetsinsats, så varför inte glädjas åt det. Och kan den människan eller någon annan som letar på annat håll lyckas, så vore det konstigt om inte jag kan. Men om det är för länge sedan det hände, det jag vill veta så får jag kanske konstatera att det får förbli ett mysterium.

Fri bild av Edward Howell på Unsplash

Så nu får jag lägga en del av det som tar tid åt sidan och koncentrera mig på lille pojken Lars som föddes av en ensam piga 1786 i Västergötland.  Att jag inte hittar honom direkt genom att ta alla de DNA-tester som rekommenderas så fort fader okänd nämns, det är en sak, men kanske har jag missat något annat. Den man som anges vid Lars bröllop kanske är hans far ändå, synd att han har så vanligt namn.  Men det är ju bra att prästen skrev in något namn, för det kanske fanns något litet frö till sanning. Men å andra sidan, 30 år efter brudgummens födsel, så kanske uppgiften inte var den sannaste, men det får vi ta reda på.

När jag hittar Lars så kan jag skriva en ny blogg, för kan man hitta linjer till gamle Olof, han som är den som alla Burar utgår ifrån, så kan jag nog hitta min Lars, han är ju mer än 400 år yngre, nästan modern om man tänker så. Har du några intressanta människor du letar efter, där det kanske är lite längre bak till lösningen än de har som deltar i Genjägarna, kanske lika långt tillbaka som någon Bure, så kan du väl berätta hur du gjorde. Hoppas på många kommentarer 😊

Under onsdagskvällen visades programmet Uppdrag Granskning, med inriktning på barn som blivit till genom donation av sperma.  Fast ska jag vara mer exakt så kunde man se det redan från början i SVT Play och det kan man göra på samma ställe i två år till. Att se och höra några av de som inte fått veta vem som är biologiskt pappa, genom brister i vår sjukvård, och där letandet får ske vid sidan av visar på många konstigheter bland ansvariga, ger starka intryck.

När jag ser programmet och de diskussioner som förekommer mellan de som verkligen är involverade, de så kallade donatorsbarnen, så blir jag riktigt berörd och jag börjar så smått förstå de känslor som de både levt med och fortfarande gör. Samtidigt så kan jag inte låta bli att se tillbaka och fundera på vilka känslor och funderingar som släktforskningsDNA gett upphov till genom åren.

Det som började som en liten nördrörelse för mer än 10 år sedan, då vi var glada för att kunna se de 12 markörerna i Y-DNA som möjliggjorde en grov uppdelning i ett tio-tal historiska folkgrupper eller när mitokondrieDNA gav upp till indelningen i Evas sju systrar har blivit något så mycket mer. När det började produceras listor ur ganska små databaser som visade på släktskap mellan de testade, ofta med ganska små mått om vi jämför med nu. Och då budskapet spreds på internet att det rasslade i matchlistorna, något som skedde var eller varannan vecka, även om rasslet inte var så många nya, så var det inte många som kunde föreställa sig det vi ser idag.

Fri bild av Brano på Unsplash

Släktforskningen, som för många av oss är grunden till vårt intresse i DNA, har visat sig kunna svara på frågor som jag inte ens vet om vi trodde att vi skulle kunna ställa. Släktforskningen har breddats och nu vet jag faktiskt inte var gränserna kommer att finnas framöver. Med förfinade metoder och med allt fler involverade så blir möjligheterna bara fler och fler. Att antalet testade stiger, det vet vi, exakt hur många som testat sig kan vara svårt att ange exakt, men om det inte redan är en kvarts miljon testade i Sverige, så närmar vi oss det. Och det är den vanligaste testet, sedan finns det ju de som tagit Y och mtDNA, och där uppskattar jag att det ungefär en tiondel av de testade i Sverige som gjort det.

Det finns naturligtvis en del att diskutera runt användandet och ett spörsmål dök i ovan nämnda program, hur är det med sekretess och anonymitet. Att bli lovad anonymitet före 1985 års lagändring innebär ju inte att DNA ändras. Det blir fortfarande lika mycket gemensamt DNA oavsett vad som utlovats och det går inte att gömma sig. Men det finns olika aspekter av hur vi ska närma oss de personer som vi hittar, och det måste vara klart att det ska göras med mycket eftertanke om hur båda parter upplever det som framkommit.

Jag vet inte om den bästa beskrivningen är att säga att det känns roligt, stimulerande och samtidigt lite pirrigt att få ha varit en del av den utveckling vi sett och ser. Blir nästan lite för mycket när jag upplever en oro för testsvar på de som finns i min släkt, finns det hemligheter så jag får svar som inte är det som det borde vara, eller…  Men den känslan ger insyn i hur många känner det, får jag svar om mitt ursprung eller är det ett annat än jag tror. Får ett donatorsbarn svar på sitt ursprung och hur många donatorer är oroliga för att bli hittade.

Men det bästa är alla de svar som löser upp släktforskningsknutar och visar på nya kopplingar, som gör att släktforskningen blommar och som, rätt använt, kan stärka den totala släktforskningsrörelsen.

När det gäller släktforskning så innebär det till stor del att titta tillbaka, så därför tar jag mig friheten att gå tillbaka några dagar och fundera lite på Fars dag.  Det är kanske lite kortare tillbakablick än vad vi är vana vid, så det blir något mittemellan framtidsforskning och vanlig släktforskning.

Vid senaste Fars dag så kom den nya TV-serien Genjägarna ut till alla de som ville eller vill se framöver. Att det som är mest aktuellt är saknad av information om fäder verkar uppenbart och det gör att forskningen hamnar ganska mycket i närtid, men det gör den inte mindre intressant. Att göra ett underhållningsprogram kring en sådan allvarlig fråga som att hitta sin far eller, som det också sker, bli av med den som varit far hela livet, är en balansgång. Det har säkert funnits både den ena efter den andra stötestenen under de två år som det tagit från idé till verklighet, från det att Fredrik Mejster började nyttja sina kontakter med SVT tills des att vi kunde se resultatet. Men visst är det spännande program och det kommer fram känslor.

Egen bild

Men det finns ju många andra tillfällen, som inte syns i TV, när vi ser resultat av forskningsframgångar.  Att få fira Fars dag för första gången på 80 år kan vara en sådan sak.  Jag citerar en kommentar: ”En stor händelse idag, för första gången, vid 80 års ålder, kan jag med glädje, postumt, hylla min far på Fars Dag.”  Det finns säkert liknande känslor hos de som får sina svar, som får sina livslånga funderingar kring vem som är far besvarade.

Men inte alla är lika lyckligt lottade, det finns en annan sida av myntet också. Det kan vara svårt med besked om att den som man ansett vara sin far under alla år, inte är den biologiska fadern.  Det kan vara svårt att acceptera. Men det kan också resultera i nya upplevelser. Jag har för några år sedan berättat att jag hjälpte en person att topsa sig, och svaret på testen visade att den man han växt upp med, hans farfar, inte var hans biologiska farfar.  Det var svarta ögon och en inneboende ilska som mötte mig när vi träffades efter testsvaret.

När jag en tid senare såg personen komma mot mig på en trottoar undrade jag om det var bäst att byta trottoar, men så blev det inte. Han strålade av glädje när han såg mig, och kom fram och sa: Jag är nog den lyckligaste personen för jag har två farfar, en jag växt upp med och en som är min biologiska.

Det gick ju bra med han som tappade sin farfar men fick två, men det finns andra som det inte går lika bra för, så det finns hela tiden ett stort ansvar för hur vi använder de tester som finns, hur vi förbereder de som vi ber testa sig för att hjälpa till i sökandet och sist, men inte minst, hur vi kontaktar de som berörs av våra upptäckter.  Det är inte alla som blir glada för den nyupptäckta familjemedlemmen, så det gäller att vara riktigt försiktig och verkligen känna in, både hur man framför information och när. Det finns skräckexempel på hur man inte gör, att åka hem till någon som fyller år och gå in på en fest och gratulera födelsedagsbarnet till den nyupptäckta dotter, som står fram honom nu, är ingen bra idé.

Så även om det blir fest för många, att få fira fars dag för första gången, så finns det andra som kanske inte kan fira samma man som tidigare utan blivit av med sin far. Så visst finns det olika sidor av myntet, men i de flesta fall verkar det ändå vara lycka som förknippas med det nya firandet av fars dag.  Tänk om vi kunde samla ihop alla fars dagshistorier, och publicera dem, det skulle säkert bli en storsäljare.

Undrar vem som tar tag i det projektet, är det kanske Du.

När det gäller alla de som emigrerade så finns det vissa utmaningar när de ska letas upp i det nya landet de bosatt sig i. Olika länder med olika källor och om vi ska vara finkänsliga så kan vi säga olika krav på tillförlitlighet. Att namn kan ändras, att födelsetid blir lite hipp som happ och att föräldrars namn kan bli nästan vad som helst, det vet vi.  Men det gäller då att väga in vilka sannolikheter som det finns för hur dessa ändringar kan slå och hur man kan begränsa de olika felaktigheterna.

Häromdagen satt jag med en person som letat efter sin försvunna släkting under en längre tid. Precis som för många andra så har både intresse och tid för forskningen varierat och vissa grubblerier har lagts på hyllan ”ska göra sedan”. I det här fallet så började det för ganska länge sedan, när det inte alls fanns lika mycket material som digitaliserats utan man fick leta på lite andra sätt än idag. Efter att ha försökt spåra släktingen som emigrerade så vände sig forskaren till Emigrantinstitutet i Växjö för hjälp med spårningen.

De svar som finns från 2011 ser vederhäftiga ut och det råder inget tvivel om att de lagt ner ett stort jobb för att leta upp personen, och storleken på insatsen syntes ju också på den faktura som kopplades till uppdraget. Letandet hade spänt över en hel del källor och resultatet visar på en familj som bildades ”over there” och det blev ganska många barn så förhoppningen om att hitta efterlevande var ganska stor.  Men det gick inte så bra då, på den tiden att komma i kontakt, så pärmen med uppgifter hamnade allt längre bak bland de som bearbetades och den blev till slut nästan bortglömd.

Andra sysslor blev mer prioriterade och det tog ända tills i år innan pärmen kom fram igen och letandet kunde starta om igen. Lite löst letande och sedan kan man ju alltid googla på namn för att se om det fanns någon mer som letar eller letat. Och upp på skärmen kommer det uppgifter, uppgifterna om emigrantens liv i Sverige stämmer, men sedan skiljer de sig åt. Annat namn på hustrun och skiftande namn på barnen. Kunde det vara samma person eller..?  Det verkar som den nyupptäckta informationen är fel, för den skiljer sig för mycket från den som proffsen letat fram.

Fri bild av AussieActive på Unsplash

Jag skriver ett brev till han som lagt ut informationen och berättar att den måste vara fel, tänkte forskaren och gjorde så. Och under väntan på svar så kom vi att sätta oss ner och jag fick frågan om hur det kunde bli att två olika personer hittats i det nya landet när det bevisligen var samma emigrant. Kunde han ha levt dubbelliv och haft två familjer, eller hur ska det tolkas. Det första vi gjorde var att försöka se om det verkligen var samma person. Började med den som hittats redan 2011 och ganska snart dök det upp små varningsflaggor. Hur lång tid tog resan, varför annan födelsetid än den riktiga (kommentaren i rapporten var att det var vanligt med annan födelsetid) och några liknande glidningar när uppgifterna inte stämde helt.

Summan av läsningen blev att det lät inte helt säkert att det var rätt person, så nu började vi leta i de källor som finns tillgängliga idag, och ganska fort dök det upp en scannad svensk-amerikansk kyrkbok där det ganska klart framgick att det var en annan emigrant som de pekat ut. Några fler kontrolluppgifter pekade entydigt på samma sak och bouppteckningen efter pappan var nog den sista spiken i kistan.

Och jag som skickat ett brev och antytt att jag har rätt person och du har fel, kommenterade min samtalspartner, som fortsatte att nu får jag skämmas för mina påståenden. Men sånt kan ju hända, så det får man acceptera. Men för säkerhets skull så tittar vi på den andre, den som gogglats fram. Hur säker kan vi vara på att det är rätt. Mycket text och många källhänvisningar så det låter ju rätt. Fast det var många källor som var både andra och tredjehandsuppgifter, så det gäller att kolla noga. Det första som slog oss var att det hänvisas till en passagerarlista, men den var ju daterad sex år efter att emigranten fått sitt flyttbetyg. Och det fanns lite andra lösa ändar och kopplingar till andras släktträd, och andras släktträd är ingen garant för riktighet, för vem har kopierat vem.

Vi tog ett nytt grepp, vi letar förutsättningslöst efter emigranten för att se om det finns några nya ledtrådar, primärt i de källor som finns på andra sidan atlanten. Kunde det finnas nya, oupptäckta uppgifter som visade på andra lösningar än någon av de två som fanns. Och för att göra någon timmes sökande till en kort variant så skymtade ganska tidigt en man som hette något helt annat än det sonnamn de andra två använt. Att byta Johnson (ursprungligen Jansson) till något annat var ju ganska vanligt, och i det här fallet var det verkligen ett annat som använts. Fler uppgifter styrkte den tredje identiteten och när det kom fram uppgifter om rätt födelsetid, emigrationstid och att båda föräldrarnas namn stämde som slutade vi att leta.

Vi tror oss nu vara säkra på att av de två vi började med var båda fel och vi har nu hittat rätt person, vilket leder till den logiska slutsatsen att man inte kan lita på någon uppgift som man själv inte kontrollerat och att kopiera från andra, även om det är riktigt duktiga som söker har sina risker. Nu får vi bara hoppas att det inte dyker upp ett fjärde alternativ 😊

Det kom en liten fråga, i ett sådant där elektroniskt format som jag inte riktigt vet vad det heter nuförtiden. Förr skrev man mail men nu vet jag inte om det är mejl eller något annat man ska skriva. Strunt samma, en fråga om vem jag egentligen är och om det kan gå att se om vi har någon släktrelation.  Det som kan vara problemet med såna här elektroniska meddelanden är att mottagaren inte tolkar innehållet på det sätt som avsändaren egentligen menade, och inte blir det lättare om det är på ett annat språk än det egna. Fast även med det egna språket är det lätt att det blir missförstånd, det ser vi ofta i alla de plattformar som finns.

Men åter till frågan, den var inte ackompanjerad av någon större uppsjö av information om den som frågade. Men det fanns en passus som gjorde mig både fundersam och glädjefylld.  Om vi är släkt, hur långt tillbaka kan du gå, jag skulle gärna vilja veta det för att se om jag har anfäder som jag drömt om, skrev han, den då för mig okände personen. Visst kan det kittla till lite grann, vad är det personen drömmer om som jag kanske kan ha svaret på.

Jag måste nog berätta att det kom från Nebraska i USA, och då förstår alla att det var på engelska som många av oss behärskar, men det var lite ordvändningar som jag funderade på. Men med de fåtaliga uppgifter jag fick så började letandet, och med uppgiften om i vilket register han hittat mig så kunde jag se det ungefärliga avståendet oss emellan. För det var via ett DNA-test han hittat mig.

För att göra en lång historia kort så började det efter en del konverserande att dyka upp namn och årtal som gjorde det möjligt att hitta gemensamma kopplingar. Lite namnbyten, och några ändrade födelsedagar kan ju ställa till det men vi hamnade så småningom i Ramsbergs socken där våra olika linjer hängde ihop. Min morfars mormors föräldrar var den gemensamma nämnaren och i den delen av släktträdet finns det en hel del emigranttrådar, som vi kunde koppla ihop.

Så långt var allt bra, men sedan var det frågan om hur långt tillbaka jag kommit på den linjen. Jag kände mig tvungen att fråga vad drivkraften var för den frågan men fick inget riktigt svar. Att ena halvan av föräldraskapet gick tillbaka till slutet av 1700-talet och att den andra gick tillbaka till mitten av 1600-talet i Järna var tydligtvis inte det svar som vederbörande hade hoppats på. Det förstod jag.

fri bild av dzianis sukhavarau på Unsplash

Och nu kom det fram vad som egentligen var den riktiga orsaken till den underliga frågan. När man äntligen får kontakt med någon på andra sidan Atlanten, så är/var drömmen att det fanns spår av de som levde betydligt tidigare. För visst fanns det väl vikingablod i vår släkt, det måste det göra för det kändes så naturligt när de olika vikingaserierna visades på TV. Tyvärr kan jag inte hjälpa till med svaret, inte ens om jag försöker leta bland alla de arkeologiska uppgifterna för de hittar från den tiden, för det kräver raka linjer av män eller kvinnor och sådana har jag inte hittat i trädet.

Slutet blev att vi kom underfund med att det räcker med att vi hittat vår koppling och att finns andra kändisar än vikingar om vi går tillräckligt långt bak och sedan vänder tillbaka i trädet till nutid. Kanske fanns det en viss besvikelse kvar, men jag hoppas och tror att det går över. Tiden läker alla sår, sägs och det lär nog bli så även här.

 Var kom vi ifrån?   En fråga lätt att ställa, svårare att svara på.  Först behöver vi veta i vilket sammanhang den ställs och sedan vilken tid det talas om.  Men det kanske inte räcker utan det behövs följdfrågor. Men det var precis den frågan jag fick av några bekanta, som hörde mig berätta om släktforskning och sånt.  Ja, sånt kan ju innebära vad som helst men nu talade vi om vilka härliga blandningar vi alla är.

När vi tittade nära i tiden så blev det lite olika svar på frågan. Om vi tittar på mig själv så är svaret att jag kommer från två slagen och två götland, nämligen Roslagen, Bergslagen, Västergötland och Östergötland. Men det stämmer ju bara vid en viss given tidpunkt, för backar vi lite längre bak så blir det lite mer komplicerat. Men en av mina bekanta tyckte var imponerande, hans egen uppfattning var att han kom från Jakobsberg och Skälby.  Att det är två mindre områden i nordvästra Stockholmsområdet vet kanske inte alla, men det är 4–5 kilometer mellan platserna. Där fanns hans ursprung koncentrerat, ett något mindre område än de jag räknat upp.

I motsats till honom kom svaret från nästa person och där blev det intressant. Jag kommer från Mellanamerika och Afrika, berättades det, med ett tillägg att det kanske inte är vad ni tror. Men sen kom tillägget att det alltid kan diskuteras när och var man räknar. Farfar bodde i Mexiko, arbetade för ett svenskt företag när personens pappa föddes.  Pappan träffade en flicka född i Sydafrika, men det framkom inte förrän senare eftersom hon flyttat till Sverige när hennes pappas och mammas diplomatiska aktiviteter var avklarade. Så här blev det lite diskussioner om hur man ska räkna men vi konstaterade att man får nog gå några generationer bakåt för att det ska bli lite mer rätt.

fri bild av John Towner på Unsplash

Men visst finns det de som bär på spännande berättelser om ursprung och genom DNA-tekniken så blir det mer och mer uppenbart om allt det som hänt under tidernas lopp. En del händer i närtid, när pappa inte visar sig vara den pappa man trott och släktens ursprung flyttas från en del av landet till en annan. För andra så ger testerna uppgifter om betydligt äldre ursprung och då från platser som vi knappast hört talas om. Arkeologiska utgrävningar ger ledtrådar, och plötsligt så ändras historien. När det gäller dessa nya kunskaper så hamnar vi ju långt bortom de källor vi använder i det vanliga släktforskandet, men det ger nya kunskaper och bara det är ju fantastiskt.

Att söka sig bakåt och försöka ta reda på var vi kom ifrån är för många en ny erfarenhet, jag ser resultat av olika TV-program, tidningsnotiser och vetenskapliga publikationerna hela tiden. Det finns så många nya områden som täcks. Häromdagen var en nyhet att nu vet vi varifrån besättningen på det 1672 sänkte skeppet Kronan kom ifrån, så nu är den frågan besvarad. Fast man undra vem som ställde frågan: Var kom de ifrån. I andra fall är det, som det berättas om i alla möjliga former, den egna nära släkten som återfinns. Att hitta sin egen syster eller kusin när man är adopterad från ett avlägset land, måste vara något av en fantastisk upplevelse, svår att föreställa sig. Men det är ju en form av släktforskning, kanske inte vad vi vanligtvis tänker oss, men ändå.

Och snart ska jag kolla på några olika pappa och mammalinjer för de som skickade in sina DNA-tester, undrar om vi kan hitta spår i avlägsna platser eller om allt är knutet till närområdet. Ska också bli intressant att se om det vi tror, att linjerna knyts ihop inom kyrkbokstid. Går det som vi hoppas så blir det mycket säkrare att trädet är rätt, får vi fel svar så är det något tokigt i det vi hittat och så kan det ju vara. Men vi får nog veta mer om var vi kommer ifrån, och det är ju det som är så intressant.

Hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka.  Så kan det kännas när man släktforskar, eller hur.  Ibland hittas det nya trådar, ibland försvinner och nuförtiden så kan nästan vilket DNA-test som helst ställa till det. Det som var ett bra släktträd, med många grenar utritade, kan hux flux bli kraftigt stympat. Det finns många historier om de omvälvande besked som lämnas när ett DNA-resultat kommer och det som borde finnas där, inte står med.

Ibland saknas det uppgifter, men det kan också komma fram nya. Släkt skärs bort och släkt kommer till. Ibland är det skönt att få besked, det var som någon misstänkte, men ibland är det rent hjärtskärande information som dyker upp.  Det är verkligen något som vi måste förbereda varandra på. Det kan bli ett besked som testaren absolut inte förväntat sig och det gäller att skicka signaler om det. Det är inte bara att testa, det gäller att vara beredd på att bearbeta resultatet också.

Men det är inte bara genom DNA som det kommer upplyftande likväl som nedslående nyheter. Det kan vara ett nyfotograferat blad från någon gammal kyrkbok som förändrar trädet, eller att det plötsligt, genom någon ny indexering dyker upp nya, oväntade resultat. Vet inte hur mycket det betyder, men visst kan det vara bra att se att den avlägsne släktingen inte var den jag trodde utan hade en annan bakgrund. Och det trots att jag försökt följa all de råd och anvisningar som finns att hämta genom olika böcker och föredrag.

Eget foto

Att salpetersjudare Olof Danielsson kanske inte var den som jag trott, trots de mått och steg som vidtagits, är det senaste fyndet när det går att hitta lite nya källor, plus det att de gamla blivit lite tydligare så att plumpar och skräp syns lite bättre och ändrar en siffra eller en bokstav. Att det dessutom föds en Olof till, med ett annat dum än det jag läste först, men som nu börjar anas bland anteckningarna raderar en linje, men det kommer ju en till.  Det verkar nästan som om någon vill se till att arbetet med den delen av släkten inte tar slut. Det var inte så färdigt som det verkade.

Att båda Olof har en Daniel som far gör att det kan bli funderingar på namnskicket, det var inte så många olika namn i omlopp så risken finns att det lätt blir fel. Då dyker det upp en fundering som jag hämtar från Roger Axelssons del av den nya boken Sveriges historia för släktforskare.  Roger skriver ett avsitt om medeltiden och jag hämtar några rader därifrån: ” Förnamn som Ermund, Golle, Styrger och Trotte lyser med sin frånvaro under senare del av perioden och ersätts av mer ospännande Johan, Nils, Per och Lars.” Ja, synd att de inte fick leva kvar och öka mängden med förnamn.

Min salpetersjudare hade alltså en namne, som inte hade samma yrke, men kopplingen bakåt blev fel med de slarvigt skrivna siffrorna. Så där försvann en gren och en annan kom in.  Ibland känns det nästan som trolleri att leden kan bytas ut utan att det påverkar mig, men jag är som jag är och nu har jag en ny linje att försöka förstå hur de levde och hade det. På tal om trolleri så kan jag inte låta bli att hämta en liten mening till från Robert Axelssons avsnitt i nämnda bok. Det gäller kyrkans inflytande och han konstaterar att på 1100-talet så var det inte så mycket bevänt med att förklara läran och eftersom nästan ingen förstod latin så blev mässan obegriplig. Han skriver ” Nattvardens ord hoc est enim corpus meum (Ty detta är min lekamen) blev det folkliga hokus-pokus.  Så nu vet vi det och det kanske inte förklarar trolleriet, men det kan ju vara bra att veta i alla fall.

Ett namn, ett kungarike för ett namn. Visst finns det många gånger som jag önskat att jag haft ett namn på åtminstone någon av de personer som finns ett kort. I lådan som blev kvar när allt delats av släktingen, så fanns det kort. Ganska många hyfsat stora kort, många med en byskola i bakgrunden, andra med ett missionshus där det fanns både en massa människor i vuxen ålder likväl de med bara barn. Kanske var det församlingen som höll till där som mangrant samlats och så fyllde man på med ett kort med de som gick i den söndagsskola man hade för barn. Kort efter kort, men inget namn, varken på hus eller människor.

Men fotografens stämpel fanns på ett flertal, alla från trakten av Arboga och en del med angivande av Örebro. Och eftersom den senaste ägaren bodde i Götlunda, det som finns i Närke, så blir det ett något avgränsat område att söka i. Götlunda förresten, om vi tar ett rejält sidospår, ger lite bryderier om man vill använda län som någon form av källa.  Låg fram till 1974 i Örebro län, fördes då till Västmanlands län. Skönt att det alltid legat i Närke i alla fall.

I författarens ägo

I bunten med korten som kopplar till Arbogatrakten så finns det ett som sticker ut, och som gör mig förbryllad. Visserligen finns det en sjö, Hjälmaren som ligger där, men kortet visar en besättning ombord på en båt som ser ut att ha en mast som för tankarna till en seglande skuta. Det verkar också hänga någon form av flagga bakom några av männen, för det är bara män på bilden. Och att det inte är en Hjälmarskuta, om nu någon sådan funnits i den grunda sjön, det torde vara säkert när jag ser stämpeln i det nedre högra hörnet. Där står Modern Photo Co, Castle Street, Bristol.

Varför finns det en kort från England, med som jag tycker mig se, uppklädda besättningsmän, om vi bortser från han som verkar vara kock. Två av dem har dessutom hatt, så de ser än mer felplacerade ut. Utan namn, varken på person eller fartyg, inte ens ett årtal är angivet, finns det inte så mycket att göra. Jag får fortsätta fundera på hur kortet hamnat bland de andra mer jordnära motiven. Kanske finns det någon närking bland männen. Och på tal om något helt annat, så slår det mig att det inte finns en enda som har skägg. Mustascher finns med på kortet, men inte skägg. Där föll min bild av sjöbusar i bitar, de ska ju ha ett stort skägg och vara rödbrusiga.

Efter att ha suttit med funderingarna kring sjömännen och deras koppling till ägaren av bunten så kan jag inte bli att plocka fram en bild som låg i ett hörn av lådan, ett kort där jag vet vem personen är, så några sådana funderingar behöver jag inte ha, men desto mer kan jag undra hur man fick huvudbonaden på bilden att sitta fast och, hemska tanke, vad hände när det kom en vindpust. Satt schabraket så hårt att det inte lossade så fanns det ju en risk att hela människan blåste iväg.

I författarens ägo

Så avslutande fundering får bli: Vart ska hatten gå med dig, min vän?

Kan det finnas något intressant om morfars fars halvbrors dotterson, det är en fråga som jag ställde mig.  Att det knappast känns som vi är riktigt släkt är en del av frågeställningen men också vad som kan hittas om en avlägsen släkting där den gemensamma nämnaren är en torpare i Östra Löa, Ramsbergs socken.  Närmaste större ort är idag Lindesberg och vet du inte vad det ligger så får du leta i Västmanland. Torparen vet jag inte riktigt vad han gjorde men han hade tre hustrur och åtta barn så det blev en del spår efter honom. 

Att ett av barnen är min morfars far har jag redan förtäljt, men nu ska vi se om det finns några intressanta spår av en av hans halvbröder.  Gustaf hette halvbrodern, och han var tre år yngre, son till torparens hustru nummer två som bara fick denna son eftersom hon avled i barnsäng 2 dagar efter Gustafs födelse. En inte alltför rolig start för Gustaf, men det är en annan historia. Han växte i alla fall upp och fick flera barn varav några emigrerade. Och det är på andra sidan Atlanten som vi börjar titta efter spår som kanske kan vara av intresse.

Fri bild av Evan Dennis

Och visst dyker det upp något om vi förflyttar oss till staten Montana, långt västerut i USA med Klippiga bergen och nationalparken Yellowstone som kända landmärken. I den absolut västligaste delen hamnade de två som jag följer, i Missoula. Och om vi tar den ene först, en son till Gustaf så vet jag inte så mycket om honom. Han bildade ingen familj utan levde som skogshuggare tills den dag han av någon anledning fick en större gren i huvudet och avled. Det är åtminstone vad det står på Find A Grave, den stora samlingen av gravstenar och andra äreminnen som finns på nätet.

Det kan vara intressant att någon i alla fall tagit på sig att uppdatera med den informationen och en bild på en liten, enkel gravsten. Det är inte all som blir omskrivna på det sättet, många får vi inte veta så mycket om. Men åter till den som jag började med att berätta om, skogshuggarens systers pojk, så kommer han till i Montana och bor där hela sitt liv.  Jag vet inte om det är Ramsbergsgener eller om det är från hans fars östgötska gener som han får sitt sparsamma leverne. Inte heller denne man hittar någon att gifta sig med verkar det som, men han arbetar och sliter på med sitt arbete son chaufför.  Jag vet inte om han äger sin lastbil, men det verkar i alla fall som han försöker spara in på onödiga uppgifter, vilket kan vara bra för ekonomin men som också kan innebära risker.

När jag hittar hans uppgifter på Find A Grave så besannas risken, man ska nog inte vara för försiktig med vissa utgifter.  Översatt från den notis som finns om honom så kan vi läsa ” James dödades när tändningen på lastbilen han körde slutade fungera och lastbilen stannade vid järnvägsövergången strax öster om virkeshögarna. Den bakre änden av lastbilen blev påkörd av det västgående "Second 603"-tåget. Indikationer var att tändningslåset var ur funktion och att James hade kopplat runt det i stället för att reparera låset.”

Så kan det gå och det är egentligen det jag vet om min morfars fars halvbrors dotterson. Alltid något kan man tycka och även om det är en ledsam läsning så kan jag konstatera att jag i alla fall vet något, och det kan ju vara bättre än ingenting.

Vill du läsa själv, kolla på https://sv.findagrave.com/memorial/84558721/james-gustafson

Hur många släktingar har jag och hur många av dem känner jag till?  Och är de jag tror vara mina släktingar verkligen det, eller är de resultat av någon förbindelse som inte syns i de källor jag använt för att bygga mitt träd. Frågor som dyker upp och sedan oftast försvinner ner i någon hög med olösta problem, eller i högen med frågor som rör hur vi egentligen ska definiera vad som är vår släkt och inte. Det händer varje dag att någon får veta att din familj inte är din, om vi använder de biologiska begreppen, men vad säger det egentligen om det svåra begreppet släkt.

Sedan har vi nyligen lärt oss att de som för några generationer var del av den gemenskap vi kallar släkt inte har några efterlevande i rakt nedstigande led. De levde men lämnade inte de spår bland nu levande så att det går att se kopplingar till dem. Forskningsresultaten talar sitt klara språk, vi lämnar inte de spår som många tror. Ungefär hälften av de som levde runt 1880 fick inga barnbarn eller barnbarnsbarn. Det blir också väldigt klart när man följer rena far och morslinjer.  Jag ser då och då de som koncentrerar sig på att följa en manlig linje att den döttrar ut, ett begrepp som visar att en familj med bara döttrar, där tar den manliga linjen slut.  Naturligtvis blir det samma med en kvinnlig linje där det bara blir pojkar i familjen, den linjen dör ut.

Jag kopplar det här till delar av min egen familj.  På min farfars sida så finns en del att titta på, egentligen är det min farfars mamma som är kopplingen. På hennes sida bestämde sig hennes pappa och några av hans syskon i mitten på 1880-talet att lämna Västergötland, från Vara-trakten där släkten bott flera hundra år.  De flyttade med sina barn och deras familjer till Brålanda i Dalsland. Det blev ganska många som flyttade, så det blev en påfyllning av västgötar i Brålanda.

Urklipp från Arkiv Digital

När jag ser att gruppen växer så borde det finnas en hel del DNA-spår bland de som bor där idag kan man tycka. Det förutsätter naturligtvis att det finns de som testar sig på något sätt. Och sedan finns det frågan om hur många av dem som hamnade i läget där de inte fick barnbarn eller barnbarnsbarn. Är det likadant i Brålanda som i de områden som studerades och som visade på ett stort bortfall av efterlevande. En del av mitt eget släktträd visar att det var en del som aldrig gifte sig och visar på några barn. Kanske fanns det inte tillräckligt med kandidater, men eftersom det är båda kvinnor och män så kan man fundera.

Kanske ska jag göra ett upprop.  Sundals Släktforskarförening, Brålanda, hur många av era medlemmar har med mig i sina matchlistor.  Kanske inte med så höga tal, men en bit ner i listorna.  En liten uppgift för den kommande DNA-träffen den 6 oktober 😊  Kan passa på att gratulera föreningen som blev 40 år i denna vecka!  Vi får se om det finns några resultat att rapportera, det får bli en del av en kommande blogg.

Det är intressant att vi nu kan koppla vår släktforskning till annan forskning och göra det genom att använda de nya verktyg som vi har.  Att digitaliseringen gör det mycket lättare att hitta uppgifter har vi lärt oss och det ger helt nya möjligheter. DNA ger oss helt nya möjligheter och det gäller inte bara jakten på okända fäder, det finns många andra områden också. Att kolla upp sin egen släkt, som vi tror vi känner till, är en sådan aktivitet där det kan bli andra teststrategier än vad andra använder.

Jag kan inte låta bli att koppla mina tankar till ett meddelande som jag, och många andra, fick från Christina Sagersten och Finding Family.  Några tänkvärda ord om de standardsvar som ges när någon frågar om vilket test som ska användas, att vara med överallt och fiska i alla dammar. Detta oavsett vilket syfte testtagaren har, för det finns olika svar med olika tester och olika bolag beroende på vad de önskar uppnå. Jag citerar direkt ur meddelandet, bra och tänkvärt.

 ”Så vi landade i att vi nog kan hitta ett annat standardsvar som vi tyckte resonerade bättre med oss: Börja någonstans. Det spelar inte så stor roll hos vilket bolag. Ta ett test och se om det här är något för dig. Vill du verkligen jobba med resultatet, lär dig tolka det hos ett bolag i taget. Ja, det blir dyrare, men det kanske är värt det ändå i slutänden.”

Det gav mig en hel del att fundera på och jag tycker det känns viktigt att fundera på vad vi vill uppnå med vår egen forskning och visst är det så att det finns olika vägar att nå våra mål

Ibland händer ingenting och sedan händer allting på en gång. Visst kan det vara så med släktforskning. Vi läser och begrundar, vi kontrollerar och jämför. Det ena dokumentet efter det andra, den ena källan efter den andra.  Ibland så blir det bara snurrigare och snurrigare och till det verkar som att allt blir ett enda trådnystan. Men så drar du i rätt tåt och plötsligt så löser allt sig. Kanske en något drastisk beskrivelse, men visst kan det kännas så och då blir lösningen riktigt skön.

Nu kan det finnas andra typer av händelser som en släktforskare kan bli inblandad i och just dessa dagar så har jag drabbats av nya böcker, om det nu kan kallas att jag drabbas. Tre böcker av olika karaktär, men med en viss koppling till släktforskning. Nu beror ju allt på hur vi karaktäriserar begreppet, men i min värld så finns det kopplingar.

Den första boken som kom hem till mig har en koppling till många fina sommarvistelser på Öland. En bok som jag nog inte hade tittat i så mycket om det inte var för en speciell del av den. Den heter Gåtfulla Gårdby, och handlar egentligen om Gårdby kyrka, där arkeologer fick möjlighet att gräva ut hela kyrkan när fuktproblem gjorde att hela kyrkgolvet måste brytas upp.  Många beskrivningar av olika byggnadsdelar och hur det kan ha sett ut. Men sen kommer de till de som begravts under kyrkgolvet och då blir det intressant, för kyrkan är riktigt gammal.

Det som arkeologerna hittar är bland annat ett riktigt gammalt skelett, men helt inlindat med rep från huvud till tå och med skador som tyder på en bråd död. Vem kan det ha varit?  Och det kommer den ena graven efter den andra, en del med en, andra med flera begravda. Och det är nu det blir intressant, för med hjälp av DNA och gamla källor söker man klura ut vilka det kan vara som är begravda. Känd släktforskare hjälper till och flera laboratorier ställer upp och det kommer en del svar. Ibland är de släkt, ibland är de absolut inte släkt. Ska bli spännande att läsa de sista sidorna, de är fortfarande olästa. Men jag vet att det finns uppgifter om olika haplogrupper, som är mer eller mindre exakta beroende på hur skadat genmaterialet är.

Eget foto

Och jag hann inte läsa allt för då kom boken om Europas mödrar av Karin Bojs. Släppt på Släktforskardagarna i Skövde, så populär så alla böcker såldes så jag fick ingen. Men nu har jag läst den och försökt insupa allt som står där, mycket intressant, men jag tror nog att jag måste läsa en gång till, det fanns så mycket intressant och så många slutsatser att fundera på, inte minst runt påverkan från olika håll, under tidens lopp, som förändrat och fortfarande förändrar min syn på var vi kommer ifrån.

Lite mer handfast verkar den bok vara på som presenterades på Historiska Museet i kväll (onsdag 21 september skriver jag detta). En intressant vinkling på många av de frågor som släktforskare säkert ställer sig, hur levde de vi hittar i källorna och vad kunde påverka dem. Fyra författare har skrivit om var sin tidsperiod, vad som karaktäriserar och påverkar under ett antal år. Från 1920 tillbaka till 1850, 1850 till 1750, 1750 till 1600 och slutligen medeltiden. Indelning går alltså åt samma håll som släktforskare oftast gör, vi börjar med det vi vet om nuet och söker oss bakåt. Jag kan inte berätta riktigt hur boken är, jag har haft den i några timmar, men författarsamtalet gav vid handen att det finns många intressanta aspekter på historia kopplat till släktforskning. Om jag går efter det de sa, så kommer jag att använda boken många gånger för att läsa på om just en tidsperiod, ett yrke eller något annat som påverkar just mina släktingar.

Mycket nytt blev det den här gången, men det är tjusningen med släktforskning, man kan få influenser från många håll och det ger mer och mer ”kött på benen” runt mina personer i mitt släktforskningsprogam.

Många gånger ser vi uttrycket ”från ax till limpa” , det används vid olika tillfällen, men att följa något från början till en färdig produkt, eller ibland till slutet, är väl det som det oftast avser. Att så ett vetekorn, se det växa, skördas, malas och sedan bli ett riktigt gott surdegsbröd, eller vilket bröd som helst, är något att eftersträva.

Men som släktforskare går vi många gånger åt andra hållet, vi börjar med en person och går bakåt i tid och rum för att se vad som döljs i de allt äldre källorna. Vad är det som gjort att någon blivit vad den blev, kan man också säga. En del letar sig långt bak, andra letar sig åt sidorna, och för all del, en del vänder och letar sig framåt när de hittat något intressant.

Vad är det som väcker intresset för just den sökning som pågår nu, hos dig? Är det någon du hittat, är det något du söker eller vad kan det vara. Just precis nu så tänker jag berätta om en liten annorlunda ingång, åtminstone sett ur min horisont. Och för att då anspela på rubriken så började det hela faktiskt med en limpa, eller kanske ska vi kalla det ett bröd.  Brödet har namnet Nyborg, och det är ju inget speciellt, men det har fått sitt namn efter det som idag är Folkets Hus i Borgholm. Och det är bakat i Stenugnsbageriet Olof, som finns i samma stad.

Ett bröd som vilket som helst kan man tycka, men det finns en koppling mellan Nyborg och Olof, för det var han som byggde upp Nyborg och skapade ett fint lantbruk. Idag är det som förr var Nyborg det som syns från gatan och kallas Folkets Hus.  Det fick jag höra i bageriet, när jag frågade om tavlan med den gamle mannen på väggen. Sen var det inte mer med det, andra kunder pockade på intresset och jag vandrade iväg med min papperskasse med lite olika godsaker i. Men min nyfikenhet var väckt.

Fritt foto av Mae Mu på Unsplash

Att det går att hitta innehavarens namn på nätet vet alla och med ett namn och födelsetid kommer man långt. Inte var det någon direkt Ölandsträff, mer från västkusten tycktes det, men visst hette pappan Olof, men han stämde inte in på mannen kortet, och så hade han ett namn till så vad kallades han. Och Göteborg var födelseort. Vi går ett steg bakåt till nästa pappa och bland de tre namnen var ett Olof, och han var född i Köpings församling, det Köping som finns på Öland, men vad kallades han. Det blir att gå ett steg till och där fanns Olof igen, boende på rätt ställe, för det stod lantbrukare boende i Nyborg i kyrkböckerna. Rätt person, eller använde han Carl istället som också fanns på namnraden.

Jag kollade Ölandsbladet, via Kungliga Bibliotekets tidningar, och där finns Carl/Karl nämnd och det blir helt säkert när jag läser hans pappas dödsruna. Så Carl var det, sonen var inte känd som Olof. Men det var det namn som stod i dödsrunan, där fanns han Olof, den som torde vara Stenugnsbageriet Olofs namngivare. En kontroll i kyrkböckerna berättar att han inte var ölänning, kom från en annan ö, Ven, men hustrun var öländska. Att följa honom i böckerna ger upphov till små leenden, i Köpings församling fanns staden Borgholm och där bodde Olof hos Påven, fast det var i kvarteret Påven om vi ska vara noga. Sedan flyttade han till Sverige enligt boken, fast det visade sig vara ett annat kvarter, som låg nära Norge och Ryssland, andra kvartersnamn. 1879 bröts Borgholm ut som egen församling och Olof stannade då kvar i Köpings församling för att därefter flytta till Månen. Ja, inte uppe på himlavalvet men ett annat kvarter i Borgholm.

Nu torde det vara slut på berättelsen, men det är det inte, inte riktigt än. Jag hade fått höra att Olof inte var så tätt kopplad till bagerirörelsen, men det visar sig inte vara riktigt sant.  Att han började sin bana som vagnmakare ser vi och att slutade som före detta lantbrukare är också klart, men i dödsnotisen står det också att han varit framgångsrik mjölnare och gästgivare. Så även om han inte var direkt bagare, så malde han kornen till mjöl och använde sedan brödet när han förplägade sina gäster. Vad kan då vara naturligare att det några generationer senare känns rätt att fylla hålet mellan mjölnaren och gästgivaren. Så där har vi en koppling som visar på hur generna påverkar.

Men nu är det slut på berättelsen, men vill du, så titta gärna in i stenugnsbageriet och hälsa på Olof, han på väggen, för nu vet du lite vem han är.

Jag hör ibland uttalanden som att ett yrke satt nog i generna, eftersom den ena generationen efter den andra valde samma yrkesbana. Eller att musikaliteten gick i arv och hela släkten visade upp strålande exempel på underbarn. Jag undrar hur en lite större undersökning skulle ge svar, kan man hitta musikgener i sitt släktforskningsDNA eller är det miljön som är svaret.

Jag brukar skoja lite om mina egna erfarenheter av detta med hur drag ärvs, om det är så att vissa saker stärks eller om de gener som finns tar slut eftersom de tas hand om av andra släktgrenar än min egen. Fanns det en pott med skrivargener, humorgener eller kanske gener som gör att man blir duktig in en sportgren, någonstans i begynnelsen och när de delats ut och använts av tillräckligt många i släkten så får inte resterande medlemmar något av den varan.

Och visst verkar det vara så, oavsett vad olika forskargrupper kommer fram till som motsäger den tesen. Det är bara att titta på hur den egna släkten ser ut.  Varje vecka ska det skrivas en blogg men det tar emot, det flyter inte på som det gör för vissa och det finns en naturlig förklaring till det, Dan Andersson finns en bit bak i mitt träd och jag kan bara konstatera att han tog nog tillräckligt stor del av potten med skrivargener så det blev inga kvar till mig. Jag klarar ju knappt att få ihop några hundra ord innan det börjar sina.

Dan Andersson Unknown photographers, Public domain, via Wikimedia Commons

Hur många av er har upplevt pinsamma ögonblick när ni försöker, ofta i ett lite större sammanhang, berätta en rolig historia och när poängen är uttalad så sitter där åhörarna och bara stirrar tomt på er. En pinsam tystnad lägrar sig och det blir att försöka göra sig liten och smyga ut utan att bli sedd. Så kan det gå om humorgenen getts till någon annan, någon som kunde få vad som helst att låta roligt. Att jag har Tage Danielsson på en bits avstånd förklarar i alla fall för mig varför det blir så där konstigt tyst ibland.

Ytterligare bevis kommer det när jag funderar på varför det delades ut en såsslev som pris till den som kom sist i skidtävlingen på Lugnets skidstadion, när det var obligatoriskt skolmästerskap. Att sistaplatsen kan bero på att de gamla bindningarnas läderremmar sprack eller att vallaren blandat ihop färgerna på de vallaburkar som man hade då, är inte tillräcklig ursäkt.  Det fanns säkert någon skidåkargen som saknades. Undrar var den sitter, den genen, är det i Y eller mtDNA, eller är det på kromosom 15, den som brukar strula för ett av testbolagen. Fast det kan ju inte påverka om det är strul med ett test, den måste ju saknas ändå för att påverka resultatet. Jag får nog ta och jämföra mitt DNA-test med Gunde Svan, han fick nog alla de som jag skulle haft från den delen av släkten som fanns i Uppsälje, Dala-Järna.

Naturligtvis kan vi fundera på fördelningen, men slumpen spelar en stor roll och sedan finns ju en miljöpåverkan som vi inte får glömma. Men visst kan det vara skoj en stund att fundera på vilka egenskaper som hamnat på fel ställe i släkten, och med fel är det ju självklart att det vore bäst om de hamnade hos mig och inte hos de andra, som får ära och berömmelse för att de stulit de gener som jag borde haft.

Ser du mönster i din egen släkt, har du ärvt musikalitetsgener eller några av de träsniderigener som du kanske ville ha.