I veckan presenterade regionutredningens indelningskommitté sitt förslag till framtida omstrukturering av rikets indelning. Sex stor-regioner skall skapas, några naturliga (som Skåne/Blekinge eller Småland/Östergötland), andra mer krystade (som Stockholm/Gotland eller Värmland/Västra Götaland) och någon lite väl häftig (Stor-Norrland). Enligt utredaren Barbro Holmberg är en omorganisation nödvändig då flera av dagens län inte klarar nutidens utmaningar på egen hand. ”Det handlar om att minska antalet administrativa gränser, som ofta spelat ut sin roll.” 

b2ap3_thumbnail_RUNA-001_20160313-155254_1.jpg

Hmmm… detta har vi hört förr, mumlar vi som har hunnit bli lite till åren. Hur var det inte med alla våra kyrkliga gränser, församlingar och pastorat, som Svenska kyrkan envisades med att tvinga ihop till allt större, ibland helt bisarra enheter. Denna sammanslagningsiver provocerade som bekant fram en folklig revolt, RÄDDA VÅRA SOCKNAR, som till sist resulterade i en sorts seger för alla oss som värnar våra traditioner och vårt icke-materiella kulturarv. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har de gamla socknarna nu äntligen återupprättats, visserligen endast som ”distrikt” inom befintliga kommuner, men i alla fall. 

b2ap3_thumbnail_church-83268_640.jpg

Svenska kyrkans församlingar går däremot ett oblitt öde till mötes. I takt med att ekonomin inom den forna statskyrkan försämras, söker de kyrkliga ledarna, biskopar, domkapitel och kyrkoherdar, med ljus och lykta efter sätt att koncentrera och slimma sin verksamhet. Konsensus tycks vara att stänga lejonparten av alla landsbygdskyrkor för vanliga Gudstjänster och koncentrera Gudstjänstlivet till ett fåtal ”huvudkyrkor” där det då i stället skall firas Högmässa varje söndag och på samma tid. Särskilt illa utsatta är stift med många och allt för tätt belägna kyrkor, t.ex. Skara och Visby stift, men även inom Lunds, Linköpings och många andra stift sveper förändringens vindar snålt och obarmhärtigt. Du kan räkna med att de flesta av de kyrkor som dina förfäder en gång tillhörde och besökte inom en nära framtid endast kommer att finnas kvar som ett slags landmärken eller museer.

b2ap3_thumbnail_Rikets-indelningar.jpg

Som släktforskare behöver vi känna till alla de indelningar, som en gång bestämde våra förfäders liv och villkor. Annars hittar vi inte fram till de källor vi behöver, och vi förstår inte heller historiens När, Var, Hur. Den kyrkliga indelningen tror väl de flesta av oss att vi har kläm på. Men hur är det med annexförsamlingar, läns- eller distriktsuppdelade församlingar, byte av pastoratsgränser, delningar respektive sammanslagningar av församlingar, församlingar som byter namn, kapellförsamlingar, militärförsamlingar, utländska församlingar, territoriella församlingar o.s.v.? Mycket av allt detta får väl betraktas som överkurs. Därtill har vi alla de andra indelningarna: 

Kamerala indelningar – Skatter, mantal, län, landskansli, landskontor

Juridiska indelningar – Tingslag, Häradsrätt, Rådhusrätt, Kämnärsrätt, Hovrätt   

Militära indelningar – Indelningsverk, Kompani, Regemente, Infanteri, Kavalleri, Artilleri, Generalmönstring, Rullor, Militärdomstol.  

Akademiska indelningar – Folkskola, grundskola, läroverk, gymnasium, högskola, universitet, fakultet, nation.

Lantmäteriindelningar – Sockenkartor, häradskartor, landskapskartor, länskartor, geometriska kartor, generalstabskartor.

En och samma lilla ort kan ha tillhört en rad olika ”indelningar”, som dessutom förändrats över tid. En snårskog m.a.o. för den som söker relevanta dokument och arkivserier. Här skulle Internet och den moderna tekniken kunna göra underverk. Man tänker sig en rikstäckande karta, där man kan klicka in sig på vilken socken som helst, ja kanske rent av ned till by och rote. Så finns det knappar för de olika indelningarna, Pastoral, Kameral, Juridisk, Militär o.s.v. där man på olikfärgade kartor genast kan se tillhörigheten och dessutom hur den har förändrats genom århundradena. När man har hittat en tillhörighet, t.ex. ett härad, trycker man på ytterligare en knapp och får nu se detta härads omfattning över tid, uppgifter om varur det en gång sprungit och hur det sedan inkorporerats i någon ny och större enhet.  

Alerta entreprenörer och aktörer som Arkiv Digital och SVAR (och Sveriges Släktforskarförbund) skulle sedan kunna länka in sig på denna utmärkta resurs med direktåtkomst till respektive digitala bilder eller databaser. 

Så ska vi ha det i min smarta indelning! 

b2ap3_thumbnail_Banff.jpg 

Ps: Ursäkta ingressbildens horribelt ikull-välta Sverigekarta. Kartor skall ha norr uppåt – detta veta vi väl alla? Jag minns när jag en gång besökte Banff National Park i Alberta, Canada, och fick en turistkarta att orientera mig efter. Den hade av någon märklig anledning söder uppåt, och omedelbart låste det sig i skallen. Inför sådana geografiska attentat stänger hjärnan obönhörligen av allt vad lokalsinne heter och alla normala orienteringsinstinkter är med ens som bortblåsta. 

Denna märkliga fråga stod som rubrik på fredagens ledare i min i övrigt rätt konservativa lokaltidning och fick mina och många andras ögonbryn att gå i höjden. Vad menar skribenten egentligen med ”bandklippare” – vad gör en sådan? 

Det visade sig handla om ett generalangrepp på monarkin, inspirerat av lille Prins Oscars födelse ett par dagar tidigare, varvid skribenten tyckte sig ha hittat ett nytt fräscht ställe att sticka in kniven. I texten ondgör hon sig nämligen över den galopperande fertiliteten inom kungahuset, som via ökande apanage hotar att så småningom ruinera svenska folket. Sedan 2010 har antalet medlemmar fördubblats, vilket gör att ”kungahuset håller på att växa ur kronan”.  

Mycket har man väl hört i debatten kring monarki/republik, men detta tar ändå priset för oinitierat trams. En liten smula grävande journalistik hade nämligen avslöjat följande: 

Som allra störst var det svenska kungahuset förmodligen år 1912 med, förutom en kung och tre drottningar, inte mindre än 20 prinsar och prinsessor. Omkring 1820 respektive 1975 som minst, med i princip bara två aktiva medlemmar. Under alla dessa år har antalet personer varit av underordnad betydelse när det gäller monarkins och kungahusets kostnader. Det som kostar är slott och borgar, som ändå måste förvaltas och hållas i ordning, samt hovstaten, d.v.s. den operativa verksamheten, som på alla sätt är identisk med den officiella delen av uppdraget som statschef. Motsvarande utgifter har naturligtvis också ett presidentämbete, vartill kommer hela den oerhört kostsamma apparaten kring presidentval, kanske vart fjärde år.   

Nationens statsskick kan och bör förvisso diskuteras, och visst kan det finnas starka principiella argument för införande av republik, men varför då inte sakligt föra fram dessa, i stället för att skjuta in sig på dåligt underbyggda, direkt felaktiga och oförblommerat oförskämda låtsasfakta. 

b2ap3_thumbnail_73_Drottningen-klipper-bandet-assisterad-av-frestndaren-Natasja.jpg 

”Bandklippare” – så beskriver skribenten hånfullt kungahusets arbetsuppgifter och låter antyda att dess medlemmar är rejält undersysselsatta. Tidningen Aftonbladet tog nyligen fram statistik över antalet offentliga uppdrag/framträdanden, som de kungliga åtog sig under 2015: Kungen, 69 år, genomförde t.ex. 254 framträdanden på 150 arbetsdagar, plus givetvis alla dagliga och veckoliga arbets- och planeringsmöten. Drottningen, 72 år, gjorde under året 170 framträdanden, Kronprinsessan (gravid småbarnsmamma) 145, Prins Daniel 124 o.s.v. De svenska kungligheterna är i själva verket oerhört flitiga och plikttrogna. Att ondgöra sig över deras personliga apanage, sammanlagt omkring 8 miljoner kronor per år, leder osökt tanken till näringslivets och fackföreningsrörelsens toppar, vars löner, bonusar och fallskärmar för länge sedan passerat gränsen för all anständighet. Där premieras snabba klipp, korta perspektiv och High Life. Kungahuset står för uthållighet och kontinuitet, egenskaper som skribenten menar skadar riket, särskilt om det skulle råka bli för många prinsar och prinsessor. 

Obalansen i denna ledare hade kunnat undvikas om skribenten inför författandet ägnat några timmar åt att läsa på, kanske googla lite om regentlängder, apanage, kungahusets kalender, slottsstaten, hovstaten o.s.v., sådant som med ett omodernt ord brukar kallas ”journalistik”. När det gäller att häckla monarkin finns det uppenbarligen inga sådana krav. 

Eftersom detta är en blogg för specialintresserade måste jag, för att inte själv beskyllas för obalans, raskt gå över till de genealogiska aspekterna på tillökningen på Haga slott.  

Först det där med 1820 och 1975, då jag påstår att det svenska kungahuset var som minst. 

b2ap3_thumbnail_Sofia-albertina.jpg 

Prinsessan Sophia Albertina

1820 hade Carl XIV Johan tillträtt som kung av Sverige och Norge och vid sin sida hade han sonen Oscar (I), summa två personer. Det fanns också en drottning Désirée, i Sverige kallad Desideria, men hon anlände inte till Sverige förrän 1823. I kulisserna på Stockholms slott gömde sig dock ett slottspöke, i form av Prinsessan Sophia Albertina (1753-1829), syster till Gustav III och Carl XIII – den sista i Sverige kvarlevande av den gamla dynastin. Så, låt gå för tre personer …  

1975 hade det svenska kungahuset i realiteten endast två medlemmar; Kung Carl XVI Gustaf och Prins Bertil. Prinsessan Christina hade nyligen gift sig med Tord Magnusson och tillhörde inte längre kungahuset, även om hon av och till hjälpte sin bror med diverse uppdrag. Däremot fanns det tre andra prinsessor, som i teorin tillhörde kungahuset; Prinsessan Birgitta, Drottning Ingrid av Danmark och Prinsessan Margaretha av Danmark, drottning Astrids och Kronprinsessan Märthas storasyster. Margaretha, som var kusin till Gustav VI Adolf, vistades dock ibland i Stockholm och brukade få ”vikariera” som svensk prinsessa vid Nobelfestligheterna.

b2ap3_thumbnail_MARG_NOBEL.jpg

Prinsessorna Margaretha och Sibylla följer i gamle kungens fotsteg vid Nobelfesten

Ett annat ”krisår” i numerären torde ha varit 1742. Då bestod det svenska kungahuset bara av en enda person, Kung Fredrik I. Hans hustru, Ulrika Eleonora d.y., hade avlidit i smittkoppor i november 1741 och inte förrän 1743 valdes Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare. Året därpå gifte denne sig med Lovisa Ulrika av Preussen, och först därefter började kungahuset åter att växa till sig.

b2ap3_thumbnail_Oskar-I.jpg

Prins Oscar (I) - ett nytt namn och en främmande fågel i de svenska slottsgemaken

Den lille prinsen på Haga heter alltså OSCAR CARL OLOF – tre rejäla kunganamn, som inte ens den kinkige Herman Lindqvist kan hitta minsta fel på. Särskilt roligt är det kanske med Oscar, detta unika namn, som faktiskt inte existerade i Sverige före 1810, då Jean Baptiste Bernadotte, den blivande Carl XIV Johan, tog med sig sin lille son med detta märkliga namn till Sverige. Vi som vistas i gamla kyrkoböcker från början av 1800-talet har knappast kunnat undgå att lägga märke till hur namnet OSCAR raskt smyger sig in i födelseböckerna från omkring 1811. Ibland ser vi t.o.m. femininformerna OSCARA och OSCARIANA. Än mer populärt blir namnet när vi 1844 respektive 1872 får kungar med detta namn, och numera känns väl detta egentligen inlånade förnamn fullkomligt svenskt.   

CARL heter prinsen givetvis efter sin morfar, Carl XVI Gustaf, men kanske också efter de 15 svenska kungar med namnet Carl, som gått före. Även om de fyra-fem första kanske mer hör hemma i saga och sägen än i en historisk verklighet. Bland övriga förfäder och släktingar med detta synnerligen svenska namn kan nämnas morbror Carl Philip, morfars morfar, Hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg och Gotha (1884-1954), morfars farfars bror Prins Carl, Hertig av Västergötland (1861-1951) – kallad ”Blå Prinsen” – och morfars farmors morfar, Prins Carl av Preussen (1801-1883) samt dennes morfar, Storhertig Karl II av Mecklenburg-Strelitz (1741-1816), för att nu nämna några.

b2ap3_thumbnail_C-M-familien-Oluf.jpg

Greve Oluf af Rosenborg, tidigare Prins Oluf av Danmark, med familj, ca 1960

OLOF leder givetvis tanken till OLOF SKÖTKONUNG ca 980-1022, men annars har vi inte haft så många kungligheter med detta urnordiska namn. Gustav VI Adolf hette visserligen även ”Olaf” – förmodligen en artighet mot grannlandet Norge, som han ju också var prins av. I Danmark har det förekommit en Prins Oluf (1923-1990) – kusin till Kong Frederik IX men också till den svenska Prinsessan Sibylla, kungens mor. I Norge är Olav däremot ett ofta använt kungligt namn, senast med Kong Olav V.

Det är roligt med namn! Det är också roligt med dessa hertigtitlar, som visserligen inte betyder något in this day and age, men ändå utgör en blinkning mot svunna tider och gamla hävder. Lillprinsen blir alltså hertig av Skåne, en ära som tidigare bara innehafts av tvenne prinsar: Kungarna Carl XV (1826-1872) och just Gustav VI Adolf (1882-1973). Före 1658 var det givetvis inte tal om några sådana hertigar, och därefter har tydligen de mellansvenska landskapen haft högre prioritet. Dock återstår enligt Wikipedia nu endast några få hertiglösa landskap: Blekinge, Bohuslän, Härjedalen, Lappland, Medelpad och Norrbotten. 

Men, har man glömt ÖLAND? I min bok är denna vackra ö också ett landskap. Med eget slott dessutom … Kanske ett lämpligt hertigdöme för eventuella tillkommande ”bandklippare”?

b2ap3_thumbnail_land.JPG 

Ps: 

Upptäckte i min grävande journalistik, att den oproffsiga ledarskribenten heter Susanne Nyström från Liberala Nyhetsbyrån (LBN). Henne har jag en gås oplockad med! Men jag tror att jag klipper alla band med henne!

Min förra kria med rubriken Farfar, om jag får be samlade stora läsarskaror, över 3500, vilket naturligtvis gläder en bloggare med skrivklåda. Ännu roligare var det att så många lockades att kommentera mina påståenden, även om det för det mesta inte sker här på Rötterbloggen, utan på diverse Facebooksidor. 

Först fick jag ett par kängor från Danmark, där några läsare värjer sig mot mitt påstående om att det är det svenska språket som påverkat danskar och norrmän till att successivt byta ut "bedstefar/bestefar" mot farfar och morfar. Lidt morsomt, at han tror dansk har 'hugget' /hackat/ betegnelserne fra svensk .. skriver en läsare, medan en annan klipper till med: Det, jeg morede mig over, er at du åbenbart har den opfattelse, at generationsskel og placering i familietræet med specifikke betegnelser er noget, dansk har lånt fra svensk. Det er det ikke. Faktisk vil jeg sige, at det på nogen områder er omvendt ... i alt fald i Skåne. Be that as it may, jag tror fortfarande att danskar och norrmän har insett de svenska släktskapsordens överlägsenhet och helt sonika lånat in dem till sina respektive språk. En manöver, som är helt tillåten och som förekommer i de flesta språk, även om t.ex. norrmän och fransoser frenetiskt värjer sig mot utländska låneord genom att hitta på egna ord och uttryck. 

Länk för den som vill förkovra sig i ämnet: http://www.besteforeldre.no/Veiledning/Bestemor_eller_mormor.htm

Det visar sig, att danskarna i vissa fall har bättre släktskapsbegrepp än vi själva. Tag t.ex. ordet "kusin", som i svenskan är könsneutralt. Man vet alltså inte om det handlar om en manlig eller kvinnlig sådan. Det vet man i Danmark och Tyskland, där man skiljer på  fætter og kusine [Vetter und Cousine, numer ofta Cousin /uttalas: cosäng/ respektive Cousine]. Mycket bra!

Jag har också fått lära mig att danska språket skiljer på biologiska respektive ingifta släktingar: Onkel og Tante. Farbror/morbror ger sig självt - deras fruar kallas Tante. En biologisk moster/faster er på samma sätt gift med en Onkel. "Idag skall vi hälsa på faster Svea och onkel Harry" - Utmärkt, det tror jag att vi hackar tillbaka till svenskan ...

Så var det det här med singular och plural ... Några av de kommentarer jag fick från danska läsare talade om deras barnebarn och vad dessa valt att kalla sina mor- och farföräldrar. Men på några ställen stod det i stället: børnebørn.  Jag ställde frågan om vad som egentligen gäller eller om det var valfritt vilken version man väljer. Det självklara svaret kom med vändande post:

Et barn = Barnebarn, to børn= børnebørn

Oooo, så smart! Så några lösa kommentarer och reflektioner:

På tal om benämningar så kallar jag farfars andra hustru för "Sidofarmor" !

Själv är jag mormor två gånger om och då vår dotter "bara" är förlovad ännu kallar vi honom vårt "mågämne" Vet inte om det är ett "riktigt" ord eller bara vår dialekt. När mina systerdöttrar fick barn uppfann jag ordet "mormoster", tyckte gammelmoster kändes tungt när jag bara är några år äldre än mina systerdöttrar. [Teds kommentar: Jodå, mågämne säger vi också gärna, men aldrig sonhustruämne]

I jämtlandskan använder vi begrepp som mosterman till mannen till mors syster. Likadant säger vi fasterman, mobrohustru samt fabrohustru. Söderut så används begreppen moster, morbror samt faster och farbror till dem som är ingifta i släkten vilket är lite missvisande.

Men varför heter det Mos-ter Fas-ter och inte Morster och Farster?? Jo, det blir ju lite tungvrickning... 

Ett gammalt (måhända dialektalt) ord för barnens svärföräldrar på båda sidor är Velagsfolk. 

Till sist ett litet läs- och tittartips: Kära Farmor, av Sven Delblanc:

Kära farmor är en svensk TV-serie som sändes i sex delar i SVT 1990. Den är baserad på Sven Delblancs självbiografiska roman, som i synnerhet inriktar sig på författarens bittra och elaka danska farmor. Hon är en kvinna vars liv går ut på att låtsas vara rikare än vad hon egentligen är.

Ps:

En distinktion som tycks saknas i svenska språket är huruvida våra barnbarn är sonsöner/sondöttrar eller dottersöner/dotterdöttrar. Någonting i stil med "dotterbarn" och "sonbarn" skulle faktiskt behövas som en motsvarighet till mormor/morfar respektive farmor/farfar. Men något sådant har vi inte ... än!

I förrgår åkte vi för att hälsa på vårt alldeles nyfödda femte barnbarn, en liten gosse som kanske får heta Isak. Barnbarn utgör ju som alla vet "livets efterrätt", ett aningen slitet uttryck som dock relativt väl beskriver det paket av svindlande lycka, överflödande kärlek och ångestliknande oro, som drabbar varje nybliven far- eller morförälder. 

Far- och morförälder - det var just detta. Till lille Isak är jag således, och för första gången, FARFAR. Till hans lilla kusin på samma bild är jag i stället MORFAR. Vårt rika svenska språk tillåter oss alltså att enkelt och i ett slag beskriva släktskapsförhållanden - en möjlighet som saknas i många andra språk, särskilt i de stora världsspråken, engelska, tyska, franska, italienska, spanska, portugisiska, ryska, japanska och kinesiska. Det isländska språket brukar sägas vara rikt på släktskapsord, men inte heller där hittar jag någon som helst distinktion mellan farfar och morfar etc. i alla fall inte i Google Translate ...

Man skulle kunna befara att den allmänna anglifieringen av vårt språk snart kommer att kunna knuffa undan farfar och morfar till förmån för något i stil med grandpa eller grampa. Men så icke. Farfar och morfar håller stånd och förefaller dessutom vinna terräng. I umgänget med danska och norska vänner tycker jag mig på senare år ha anat spridda försök till att börja använda farfar och morfar, snarare än bedstefar/bestefar, som är de korrekta termerna. Förmodligen är det väl svenskan som "spiller över", när vi nu för en gångs skull har ett överlägset koncept. 

Hur gör man då i alla de länder där man saknar förklarande släktskapsord? I den engelskspråkiga världen krånglar man till det med "He is my paternal grandfather" eller kanske "He is my grandfather on my father's side". I familjekretsen uppfinner man i stället nya ord för att skilja geronterna åt. Ofta är det mormor och morfar som har första tjing på "gramma and grampa" medan farmor och farfar får heta "Pops and Mimmo" eller något i den stilen. Mina släktingar i Texas berättade med stolthet att deras barnbarn döpt om dem till "Boppy and Bammi" medan några unga släktingar i Connecticut med en geografisk knorr kallade sin svenska mormor "Mommo Osby".

b2ap3_thumbnail_Boppy-and-Bammi.jpg

I mitten, Moffa och Mommo Osby, ytterst, Bammi and Boppy, 1972.

Svenskan har också andra utmärkta ord, som fler språk borde ta till sig:

Faster - farbror

Moster - morbror

Systerson - systerdotter

Brorson - brorsdotter

Syssling

Brylling

Pyssling

Måg

Det sistnämnda är en lustig variant, som saknar en feminin motsvarighet. "Svärdotter" ropar ni kanske, men det ordet står ju emot "Svärson". "Sonakvinna" är väl det närmaste vi kommer. I gamla bouppteckningar och domböcker talas det ofta om "syskonebarn", vilket vi idag lätt misstolkar. På den tiden avsåg begreppet "barn till syskon" - d.v.s. kusiner. 

Om vi finge önska oss ännu fler släktskapsord, vilka relationer skulle dessa i så fall beskriva. Jag har några förslag:

GIFTASFASTER och GIFTASFARBROR, respektive GIFTASMOSTER och GIFTASMORBROR, alltså ingifta personer som i kraft av sin partner har blivit "släkt" med oss. Dessa fyra ord är redan hyfsat etablerade, så varför inte permanenta dem.

GAMMELFARFAR etc. Inte bra. Varför inte köra med farfars far eller morfars mor. "Gammel" är otydligt och skapar förvirring kring om den äldre personen verkligen är "Gammelfarfar" eller "Gammelmorfar".

SAMBO är ett idag helt etablerat begrepp. Men hur är det med sambons föräldrar? Är dessa verkligen mina svärföräldrar, och är min sambos bröder och systrar mina svågrar och svägerskor? Det beror kanske på hur väletablerad relationen är, men de flesta skulle nog svara ja på den frågan. På engelska heter företeelsen "Common-law marriage", som verkligen låter antikverat, liksom vi en gång i tiden talade om "Stockholms-äktenskap". 

STYVFAR, STYVMOR och STYVBARN liksom SAMMANBRAGTA SYSKON har verkligen en dålig klang omkring sig. BONUSBARN och BONUSFÖRÄLDRAR låter betydlig trevligare och borde kanske permanentas, varefter BONUSSYSKON, BONUSBARNBARN och BONUSMORMOR naturligt faller på plats.

Så några små knäckfrågor:

Vad kallar man sin mammas tidigare exmake? Är han min "styvfar" trots att vi aldrig har bott i samma hus? 

Och vad händer när min mor gifter om sig på gamla dar... Är den nye maken också min styvfar, trots att jag själv kanske är 50 år gammal med flint och käpp när han kommer in i bilden?

Är en tidigare sambo också att betrakta som exman eller exfru? Eller är hen bara mitt EX?

Hur beskriver man anförlust i löpande tal? Min mormors kusin t.ex. Är hon något till mig? "Gammelkusin"? Här har engelska språket ett krångligt system med "removed" (avlägsnad), som de flesta amerikaner själva går bet på. Min mormors kusin är således "My first cousin, twice removed". Kan man kanske tänka sig "2-stegskusin" eller "3-stegskusin"? Eller, varför inte, "hoppkusiner"?

Tillgången på alla dessa svenska släktskapsbegrepp är en unik språklig rikedom, väl värd att vårda och bevara,

menar

FARFAR

Redan under den numera bortglömda skrivmaskins-eran kände jag ett starkt behov av att i mina släkttabeller kunna använda mig av olika tecken för de stora livshändelserna; födelse, giftermål och död. Att varje gång skriva ut "Född", "Gift" och "Död" med bokstäver tar plats och gör dessutom redovisningen enspråkig. Med tanke på alla amerikanska släktingar, som kanske också kunde vara intresserade av mina forskningsresultat, kändes det bättre med särskilda tecken och det var inte svårt att hitta fram till sådana. * för född, ∞ för gift och † för död var väl närmast etablerade för dessa inramande livshändelser. Men det behövdes fler:

Raskt införde jag [*] för döpt och [†] för begravd. Men hur hantera alla skilsmässor. Länge försökte jag få till en liggande åtta med ett streck rakt igenom, men detta lät sig svårligen göras på min gamla Facit Privat, och än värre blev det på datorn. Med hjälp av fotoshop fixade jag visserligen till ett sådant tecken, men det blev som en liten Jpg-bild, vilket visade sig vara mycket opraktiskt när tabellerna skulle kompletteras eller exporteras. Jag behövde ett etablerat tecken, och valet föll på Omega, som med lite god vilja kan uppfattas som ett upplöst evighetstecken där parterna går skilda vägar:

b2ap3_thumbnail_skilda-2.JPG

Wikipedia meddelar att detta tecken används för företeelser som resistans (motstånd) och utfallsrum - båda känns snubblande nära begreppet skilsmässa ...

I moderna familjekonstellationer behövs det emellertid också tecken för Samboförhållande eller andra specialdesignade relationer. Efter åtskilliga försök kom jag fram till att följande arrangemang skulle kunna få beskriva allt sådant:

[∞]

Precis som med [*] och [†] förmedlar detta tecken något som inte är äktenskap, men nära nog ...

Så behövdes det tecken för "Son till .... och ...." respektive "Dotter till .... och ....". Här tog jag hjälp från latinet och införde P för fader och M för moder. Det kan knappast missförstås av någon västerländsk läsare.

Men snälla människa, säger ni kanske, varför använder du dig inte av ett släktforskningsprogram á la Disgen eller Holger för dessa presentationer? Där kryllar det av funktioner och där kan du säkert få fram de tecken du behöver. Det är möjligt, men ännu har jag inte hittat något program som ger mig den totala kontroll jag vill ha över tabellerna och som ger mig frihet att plocka in fotografier och dokument exakt där jag vill ha dem:

b2ap3_thumbnail_Ali.JPG

Jag vill att tabellerna skall vara tydliga, konsekventa, en-språkiga och dessutom lite vackra. Årtalen för född och död skall hamna över/under varandra, liksom de geografiska detaljerna och slash-tecknet mellan dag och månad. Där har vi f.ö. ett problem, som jag ännu inte lyckats lösa. Detta med hur man noterar datum. Där finns det tyvärr inget system som fungerar i alla länder. Alla framhärdar med sina invanda rutiner, där Sverige givetvis har det bästa och mest logiska:

18790608

som födelsetid för Elmy Lundgren i exemplet ovan. Men detta förstås bara av svenskar. I flera andra länder skulle man skriva:

8.6.1879

vilket också är lätt att förstå för de flesta. Dock icke för amerikaner som genast uppfattar detta datum som 6 augusti, när det i själva verket avser 8 juni. En allvarlig felkälla m.a.o. Det är tyvärr lika illa med mitt eget sätt att ange datum; 1879 8/6 - varför jag alltid får ha med en liten faktaruta för mina amerikanska släktingar, där systemet förklaras. När de sedan skickar kompletteringar till mig blir det rejält nervöst. Har de förstått hur jag vill ha det, eller skriver de på amerikanskt vis?

Hustrun och jag lever med våra analoga almanackor, där vi prydligt för in alla åtaganden, jobbrelaterade eller inte. Vi har ännu inte tagit steget upp till den digitala kalendervärlden, och måste därför då och då jämföra och stämma av. Eftersom platsen i almanackans dagsrutor är begränsad, har vi tvingats införa en rad förkortningar. "Kf" betyder t.ex. "konferens", GT - Gudstjänst (jag är ju kyrkomusiker), Bg - begravning o.s.v. Men vi har olika förkortningar. Jag får erkänna att jag blev en smula betänksam när jag häromdagen råkade få syn på hur hustrun i sin almanacka beskriver en kommande spelning för mig i stadens begravningskapell:

    TED †    

Förra söndagens SPÅRLÖST visade sig vara ett välgörande annorlunda avsnitt. Det handlade om Ray, en medelålders amerikan, sedan länge bosatt i Sverige. Ray sökte sin försvunne son någonstans over there. I ungdomen hade han haft sällskap med en flicka från UTAH, en relation som resulterade i ett gossebarn, Anthony. Under flera år träffade Ray sin son någorlunda regelbundet, men så tog det tvärt slut. Anthonys mor hade hittat en annan man, som hon också gifte sig med, och plötsligt fanns det inte längre plats för den biologiske fadern, som aldrig mer fick träffa sin son och vars försök att kontakta pojken eller andra släktingar bryskt avvisades. 

Programmet handlade om hur Ray på olika sätt försökte ta reda på Anthonys nya efternamn, d.v.s. styvfaderns namn, mannen som gifte sig med hans mor och som adopterade honom. Som alltid när det handlar om adoptioner trilskas myndigheterna så mycket de orkar och en detalj i de fruktlösa försöken upprörde mig mer än måttligt. Ray besökte någon sorts ”Folkbokföringsregister” och bad att få titta på sonens födelseattest. Det fick han inte. Endast personer som själva står med på sådana attester, d.v.s. barnet och dess föräldrar, har rätt att få ta del av informationen, och Ray fanns uppenbarligen inte med. Han protesterade. Eftersom han redan från början hade erkänt faderskapet hade han ju faktiskt en gång sett attesten i fråga, och där fanns han absolut noterad som barnafader. Myndigheten förklarade:

När ett barn får en ny far genom adoption, skriver man ut en ny födelseattest med adoptivfaderns namn och data i stället för den biologiske faderns. Därefter förstörs originalattesten. 

I min begreppsvärld är detta förfaringssätt att betrakta som grov urkundsförfalskning. Man ändrar historien. Man gör det omöjligt för barnet och dess ättlingar att så småningom hitta tillbaka till sin biologiska släkt, något som med tanke på ärftliga sjukdomar, beteendestörningar, möjligheter till organdonationer och mycket annat kan vara en ren överlevnadsfråga. För att inte tala om den känslomässiga limbo det måste innebära för dem som drabbas av dessa myndighetsövergrepp, att veta att man aldrig någonsin kommer att kunna ta reda på var man kommer ifrån.

Har inte USA skrivit på barnkonventionen?

… hinner jag tänka, innan det plötsligt slår mig att vi i vårt land inte är ett dugg bättre. Tänk på alla dessa anonyma spermadonatorer, särskilt de i Danmark, vars rätt till sekretess i alla lägen anses viktigare än de tillverkade barnens rätt till sin historia. Har alla kloka tyckare i utredningar och paneler verkligen tänkt igenom konsekvenserna av denna till synes generösa policy?

Jag är inte alls motståndare till flertalet av de tekniska och medicinska landvinningar, som hjälper barnlösa par och numera även ensamstående att faktiskt bli föräldrar. Däremot klarar jag inte av bristen på dokumentation. Att det inte skall vara möjligt för dessa barn att i vuxen ålder ta kontakt med sin biologiska släkt. Att förvägra dem den information om sitt ursprung, som vi alla egentligen har rätt till. Att låta bli att registrera vital information är i min bok lika illa som att förstöra originalinformation till förmån för ny, redigerad, men oriktig sådan.

Det skulle kunna kallas för UNDERLÅTENHETSBROTT, och det är minst lika fult som URKUNDSFÖRFALSKNING. Kriminellt, vill jag hävda!

b2ap3_thumbnail_handfangsel.jpg

På Facebook och Youtube kryllar det av lustifikationer, små sketcher, satirer, tänkvärda tankar och spektakulära videosnuttar. Ibland är det roligt och träffsäkert, ibland bara pinsamt och dumt. I veckan var det vår lilla värld, som begåvades med ett någorlunda oförargligt omdöme, mest ägnat att roa och underhålla. Här kommer en svensk översättning av originalet, som du hittar på 

http://www.quicklook.co/2016/01/27/how-the-world-sees-us-genealogists/

Stämmer då dessa meningar och bilder med hur vi tror att andra ser på oss och vår fantastiska hobby? Och på hur vi själva upplever oss? Låt oss ta påståendena ett efter ett:

b2ap3_thumbnail_Slktingar.jpg

Min erfarenhet är, att de allra flesta släktingar man kontaktar faktiskt är ganska intresserade av det man har att berätta om gemensamma släktingar och anfäder. Man får naturligtvis akta sig för att tråka ut sin publik med alltför många detaljer och ovidkommande sidogrenar, men med lite entusiasm, några spännande skrönor och ett antal fotografier brukar det gå att hålla intresset uppe. När det gäller själva utfrågandet måste man se till att undvika rollen som mantalskommissarie. Inga korsförhör! Hellre trivsam konversation, där de vitala frågorna skickligt smygs in ...

b2ap3_thumbnail_Vnner.jpg

Tvångströja??? Tycker verkligen våra vänner att vi som sysslar med detta är knäppa? Tänk att det tror jag faktiskt inte! Det kan väl hända att en och annan, inklusive våra hårt prövade familjemedlemmar, menar att vi går till överdrift (för det gör vi ju...) och att man kanske inte måste tillbringa varje ledig stund framför datorskärmen och varje semester på arkivorter eller löpandes gatlopp på kyrkogårdar. Sådana antydningar kontrar vi naturligtvis omedelbart genom att jämföra med än mer fanatiska fritidssysselsättningar, som dessutom inte producerar något av bestående värde (golf t.ex. eller realitysåpor).

b2ap3_thumbnail_Mdrar.jpg  

Mitt i prick! Det finns många mödrar som ler vänligt men överseende mot sina vuxna barns släktforskningsintresse. "O, vad fint du ritar", sa de kanske när barnen var små, utan att egentligen mena det. "O, vad duktig du är", säger de nu, utan att förstå att leken har blivit allvar, att forskningen är någonting mer och viktigare än frimärkssamlandet, tennsoldaterna eller Barbiedockorna. Lycklig den släktforskare vars familjemedlemmar blir smittade och förmår dela framgångarna och motgångarna i denna den bästa av alla hobbies.

b2ap3_thumbnail_Ancestry.jpg

Med "Ancestry" menas naturligtvis alla entreprenörer, som förmår slå mynt av släktforskarnas behov av information, register och digitala bilder. Man vill gärna tro, att de aktörer som förser oss med alla dessa nyttigheter inte bara besjälas av möjligheten att berika sig, utan också har ett genuint intresse för själva ämnet. Så är dess bättre fallet med våra svenska aktörer, Arkiv Digital å ena sidan och Riksarkivet/SVAR å den andra. Men visst finns det charlataner i branschen, och dem skall vi akta oss noga för!  

b2ap3_thumbnail_Samhllet.jpg

 ... som ena riktiga dödgrävare! Som kan gå över lik för att hitta fram till den önskade information. Som gräver och rotar och snokar ... För kanske 25 år sedan kom det en rolig liten bok med namnet "Collecting dead relatives", där författarinnan vältaligt beskrev en släktforskares vedermödor, motgångar och lyckorus. Boken blev en succé, och uppföljaren fick givetvis heta "Further undertakings of a dead relative collector". För oss svenskar är det kanske än viktigare att se till att inte samhället gräver bort alla våra gravar, så som de är på god väg att göra, om de inte lyckas klämma oss på dryga avgifter för att låta dem stå kvar. En häpnadsväckande kulturförstöring och ett gigantiskt kontraktsbrott, som saknar motstycke i vår historia.

b2ap3_thumbnail_Vi-sjlva.jpg

Är det så här vi upplever oss själva. Som knipsluga detektiver med pipan i mun, keps på huvudet och den skarpa Sherlockblicken ständigt alert. Ja, kanske! Men för det mesta handlar vårt åtagande som släktens krönikörer och exploatörer mer om hårt och metodiskt arbete, noggrannhet vid kontroll av uppgifter och källor samt envishet i uppföljningen av borttappade trådar än om genial slutledningskonst. Detta sagt finns det dock tillfällen då man får ta till alla sina färdigheter, små grå celler, genealogisk intuition och välsignad tur för att faktiskt komma vidare.

Clara Persdotter/Håkansson föddes den 10 februari 1856 på gården Tomten, Öja, i Södra Kyrketorps socken mellan  Falköping och Skövde. Hennes far var Per Håkansson (1826-1891) och modern Maria Catharina Sandgren (1818-1899). Modern hade varit gift tidigare och av de överlevande sex barnen, alla flickor, var Clara nummer fyra. Hon växte upp i den lilla byn Hovmene, nära Åsle, en socken som, tack vare sin berömda fattigbebyggelse  Åsle Tå är en smula känd. 

b2ap3_thumbnail_sle-T.jpg 

År 1875, vid 19 års ålder, lämnar Clara hemmet och flyttar till närliggande Fröjered socken, där hon får jobb som mjölkerska. Två år senare söker hon och får anställning på den stora herrgården Vreten i Edåsa socken, där hon avancerar till mejerska, vilket låter antyda att hon är hårt arbetande och kompetent. En mejerska hade ansvar för bearbetningen av mjölken, hon kärnade smör och ystade ost m.m. På samma gård, arbetade vid denna tid betjänten Johan Nilsson Ljungman, född 1860, som också han hade kommit dit 1877. Den 9 april 1879 föder Clara en utomäktenskaplig son, som får namnet Otto Sigfrid och som omedelbart tas omhand och uppfostras av morföräldrarna i Åsle. ”Fader okänd” står det givetvis i födelseboken, men eftersom Otto får efternamnet ”Ljungman” är det lätt att dra slutsatser. Betjänten Ljungman lämnar Vreten samma år som pojken föds. 

b2ap3_thumbnail_Clara-och-Otto.JPG

Det finns emellertid gott om andra män på stället, inte minst inom den grevliga ätt, som ännu denna dag äger och bebor Vreten. År 1880 bor greveparet, födda 1823 och 1828, där tillsammans med sina fem barn, tre söner och två döttrar. Sönerna, som är jämnåriga med Clara, har naturligtvis också noterat vilken exceptionell skönhet denna mejerska är. Särskilt då den äldre, vars ungdomliga lusta snart övergår i ren och äkta kärlek. Djupt förälskad avser han att gifta sig med henne, vilket naturligtvis vore en mesallians av sällan skådat slag. Greveparet slår näven i bordet och förbjuder sonen att träffa Clara. Snart nog blir situationen akut: Clara väntar barn igen …  

b2ap3_thumbnail_Celtic.jpg 

Nu måste Clara bort från Vreten, och det omedelbart. Som en första åtgärd skickas hon till Stockholm, allt medan en krishanteringsplan tas fram. Den gamle greven kontaktar en tidigare dräng på Vreten, en August Wilhelm Svensson (1857-1933), och erbjuder honom följande paket: Gratis resa till Amerika, startpengar och uppfostringsbidrag för det väntade barnet – allt detta om han går med på att ta på sig faderskapet, ledsaga Clara till Amerika och så småningom gifta sig med henne. Han kan tänka sig detta, och den 20 maj 1881 möter han sin blivande brud i Göteborg. Tillsammans står de strax före avgång ombord på ångaren Celtic då någon lösgör sig ur gruppen av människor nedanför, rusar upp för landgången och fram till Clara. Det är den unge greven, som lyckats få reda på vad som är i görningen och skyndat ned till Göteborg och amerikabåten. Där står de nu, maktlösa, och tar ett sista bitterljuvt farväl. Greven märker att Clara skakar, inte bara av rörelse utan också av den bitande vinden på däck. Raskt tar han av sig sin flotta pälsjacka och hänger den över Claras späda axlar. De träffas aldrig mer. Greven förblir sin stora kärlek trogen och vägrar i det längsta att gifta sig med någon annan. Inte förrän 1890, vid mogna 37 års ålder, faller han till föga och äktar en kusin av samma ätt.

b2ap3_thumbnail_Pls.jpg 

August och Clara korsar Atlanten och tar sig under sommaren 1881 till Chicago, där de avser att bygga en framtid tillsammans. Den 16 juli föder Clara sitt andra barn, en son som får namnen Axel Willhard (1881-1943), och den och den 7 oktober följande år gifter de sig i Chicago. Från och med nu är deras efternamn SWANSON snarare än Svensson. Efter Axel växer familjen med ytterligare sex barn: 

Anna (Annie) Swanson (1883-1898)

Per Herbert (Harry) Swanson (1887-1943)

Conrad Hugo Swanson (1888-1970)

Ethel Catherine Swanson (1891-1947)

Hjalmar August Swanson (1893-1896)

Clara Victoria Swanson (1895-1963)

Flera tragedier drabbar familjen. Lille Hjalmar dör, bara tre år gammal, år 1896, och när äldsta dottern, Annie, två år senare svälter sig till döds - ett tidigt fall av Anorexia nervosa – har Clara fått nog av Chicagos läkare och amerikansk sjukvård. När hon året därpå själv är i behov av ett mindre kirurgiskt ingrepp, hon har fått en halsböld, bestämmer hon sig för att resa till Sverige för att få operationen utförd på trygga Falköpings lasarett. Hon tar med sig sina två yngsta döttrar Ethel, 8, och Clara, 4, och tillsammans kommer de fram till Falköping under sommaren 1899. Här träffar Clara för första gången på 18 år sin son Otto, sin mor och sina systrar varefter hon tar in på Falköpings lasarett. Rutiningreppet går fel och Clara dör under kniven, endast 43 år gammal, den 2 augusti 1899. Chockad av detta, avlider hennes gamla mor, som satts att passa flickorna, sex dagar senare i en ålder av 81 år.

b2ap3_thumbnail_Falkpings-hospital.jpg

Ethel och Clara flyttas nu till Edåsa och får bo hos sina farföräldrar, Sven Petter Gabrielsson (1824-1912) och Gustava Johansdotter (1826-1916). Deras far, nu änkeman, anländer senare samma år för att hämta hem sina döttrar. Ethel behöver komma tillbaka till sin skola, men eftersom Clara bara är fyra år gammal, bestäms det att hon ska få stanna hos farföräldrarna i Sverige något år eller två. Det kommer gå hela 13 år innan Clara till sist återvänder till Chicago och till den familj hon förmodligen inte längre minns. Strax efter återföreningen samlas familjen för att ta denna gruppbild:

b2ap3_thumbnail_SWENSON-Chicago.jpg 

August Wilhelm Swanson sitter i mitten, omgiven av de fem överlevande barnen; Clara, Harry, Axel, Conrad och Ethel. Man kan notera att halvbrodern Axel verkligen har ett annat utseende än sina syskon. Denne greveson försörjde sig senare i livet med att erbjuda turister och romantiska par en tur i häst och vagn genom Jackson park i Chicago …

b2ap3_thumbnail_Axel-Swanson-buggy.jpg

Hur vet jag då allt detta?

Och hur kan jag vara så säker på min sak?

Det kan jag naturligtvis inte, men denna berättelse är resultatet av över 40 års forskning, där jag intervjuat Claras barnbarn och barnbarns barn i Illinois, Missouri, Saskatchewan, Montana och Colorado, samt även hennes svenska släktingar, syskonbarnbarn o.s.v. Alla har de bidragit med sina legender och anekdoter kring Clara, och efter att ha prövat dessa mot verklighetens kyrkoböcker, folkräkningar, passagerarlistor och lasarettsjournaler är jag böjd att tro att det var ungefär så här det gick till. Saknas gör fortfarande ett fotografi på vackra Clara. Ett sådant skall faktiskt ha existerat, men ännu har det inte dykt upp. 

Jag jagar vidare!  

b2ap3_thumbnail_milkmaid_17096-1.jpg

Clara och hennes greve?

Ingressbilden heter The milk maid och är målad av 1800-talskonstnären Bernardus Johannes Blommers (1845-1914)

Det är minsann inte bara i Amerika människor försvinner. Även i vårt välsorterade fosterland händer det allt som oftast, i synnerhet på 1800-talet,  att församlingarna tappar bort sina medlemmar, för över dem till ”på socknen skrivna” eller till en särskild obefintlighetsbok. Men ”obefintliga” var de ju sällan. De vistades bara på något annat ställe.  

b2ap3_thumbnail_John-2.JPG

På Röena i Osby socken föddes 1839 31/8 ett gossebarn, som fick det engelskklingande namnet JOHN. Så kallas han för det mesta, även om namnformen JON också förekommer. Fadern var torparen Johannes Pehrsson (1809-1882) från Traryd i Småland och modern Karna Olofsdotter (1813-1867) från Angshult i Osby socken. Hon var f.ö. lillasyster till den smått berömde hovpredikanten och psalmförfattaren Christopher Olofsson Angeldorff  (1808-1866) som jag för några månader sedan bloggade om här på Rötter . 

Torparefamiljen flyttade 1846 till Traryd, där de två yngsta av de fem barnen föddes. Mitt lilla vinterprojekt handlar om att försöka hitta alla ättlingar, ett nog så besvärligt åtagande med tanke på att barnen sprids för vinden. Dottern Mathilda Johansdotter/Nilsson (1850-1932) blev undantaget som bekräftar regeln – henne kunde jag med lätthet följa i kyrkoböckerna. Hon hamnade i Visseltofta där hon bildade familj och blev kvar. Dottern Anna Maria Johansdotter (född 1842) flyttar till Lund och därefter till Danmark, där spåren upphör. Sonen Olof Alfred Johansson (född 1854) blir gardist, vistas några år i Stockholm för att sedan emigrera till Norra Amerika 1883, destination okänd. 

Så var det då äldste sonen, John Johansson. Enligt kyrkoböckerna flyttar han 1861 till Verums socken, där det antecknas att han ”är vid järnvägen”. Sedan upphör alla spår, och några bouppteckningar, där han kunde tänkas vara omnämnd, har inte återfunnits. Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Sveriges befolkning 1880 presenterar en inhysesfamilj med följande utseende, boende på Ryd Gummegård i Norra Sandsjö:   

Man rycker måhända till en smula inför ”Östersund” – men kanske handlar denna i sammanhanget udda födelseort om ytterligare järnvägsarbete för husfadern.

Men är det verkligen rätt JOHN? År 1839 föds det inte mindre än åtta gossar med det namnet i Osby. I Norra Sandsjö uppges John Johansson vara född 1839 7/8 i Osby, men detta datum kan omöjligen stämma. 31/8 – lite slarvigt skrivet och tolkat från husförhörslängd till husförhörslängd - kan dock med lite god vilja möjligen bli till 7/8. Säger vi. Men fler bevis behövs. De båda första barnen är födda före äktenskapet, som inte ingås förrän 1869 11/4 i Norra Sandsjö. Lysnings- och vigselboken ger dock lugnande besked. Där beskrivs brudgummen som ”Arbetskarlen John Jonsson från Björkeberga i Verum socken, Xstad län” och saken är biff. Det var ju just till Björkeberga ”min” John flyttade 1861. 

Efter 1875 är det rejält svårt att följa familjen. 1897 brinner det nämligen friskt i Norra Sandsjös kyrkoarkiv, varvid 20 års husförhörslängder (1875-1896) blir lågornas rov. Emellertid återfinns hela familjen, Käre John kallas nu stenhuggare, på den utmärkta EMIBAS-skivan såsom utvandrad omkring 1885 från Norra Sandsjö till Norra Amerika. 

Hur hittar man en JOHN JOHNSON någonstans på den väldiga Amerikanska kontinenten?

b2ap3_thumbnail_United-States-Map-3.gif

Är det över huvud taget möjligt?

Fortsättning följer …

När jag häromdagen råkade säga så, insåg jag plötsligt att jag inte visste vad en ”kutting” var för något? Raskt in på Google och Nordiska Museets förklaring: 

En kutting är ett mindre träkärl, främst för förvaring av våta varor. Ett annat ord för kutting är kagge. 

Ingressbilden föreställer just detta, en brännvinskutting av brunbetsat trä från Unnaryds socken, Småland. [Foto: Peter Segemark, Nordiska museet].

Men så var det då själva uttrycket. Nordiska muséet igen: 

"Vända på kuttingen" är att försöka se saker i ett nytt perspektiv, genom att vända upp och ner på invanda tänkesätt och föreställningar. Det har också betydelsen av att skaka om och vända upp och ner på brännvinstunnan för att få veta om det finns något kvar och för att få ut de sista dropparna.

Är det inte just detta som definierar en duktig släktforskare när han eller hon kör fast; Förmågan att se forskningsproblemet ur en mängd olika synvinklar och inte ge sig förrän varenda källa, varenda möjlighet, har prövats. 

I min ständiga jakt på försvunna emigranter får jag ibland ta till okonventionella metoder, gissningar och vilda hypoteser. Det amerikanska källmaterialet är ofta utomordentligt dåligt och opålitligt. Emigranternas nya namn, eller amerikaniseringar intill oigenkännlighet av de ursprungliga, utgör ofta oöverstigliga hinder, för att inte tala om frånvaron av exakta födelsedatum. Ändå går det nästan alltid att rätt identifiera varje svenskfödd person i USA – detta genom en kombination av svenska och amerikanska källor, en smula intuition och genom att vända på kuttingen ... 

I förra veckan fick jag en fråga från en svenskättling i New York: Varifrån kommer mina svenska förfäder; Hugo Abrams (1847-1917) och Josephine N.N. (1853-1929)? Ledtrådarna är få och motsägelsefulla:

b2ap3_thumbnail_Hugo.JPG

1900 års folkräkning (Census) placerar familjen i Brooklyn, King Co, New York.

HUGO ABRAMS uppges vara född i Sweden i juli 1847, samt ha anlänt till USA 1875. Hustrun JOSEPHINE, också född i Sweden, skall ha varit född i juni 1853 och anlänt samma år. De har varit gifta i 20 år och har haft 9 barn, varav 6 fortfarande lever. 

I 1910 års Census finns familjen fortfarande i Brooklyn. Nu uppges de heta ABRAMSON, mannen skall vara 62 och hustrun 56 år gamla. Han skall ha immigrerat 1879, hon 1880. 

På Familysearch.org återfinns Hugo Abrams dödsnotis – han avlider 1917 8/11 i Brooklyn, uppges vara född 1847 i Sweden med föräldrar vid namn JOHN ABRAMS och FREDA NEILSON. http://italiangen.org/ har ett utmärkt dödregister, där en Josephine Abrams finns med såsom avliden 1929 26/9 i Queens county, 76 år gammal. Några av barnen återfinns i ett födelseregister för New York hos Familysearch.org, och där får man veta att Josephines flicknamn skall ha varit OLENE, eller OLEIN. Kan det vara Olin, tro, eller kanske Åhlén? 

Så långt Ystad Allehanda … 

Hur ser det då ut i det svenska materialet. Finns det någon tänkbar HUGO ABRAHAMSSON eller någon möjlig JOSEFINA i Emibas eller Emiweb? Kanske! 

Emibas har en MARIA JOSEFINA ANDERSSON *1853 18/6 i Krokek – utvandrad 1874 från Norrköping/Johannes till Norra Amerika. Emihamn säger att hon är på väg till New York. Hennes syskon heter alla Andersson och Andersdotter – men en syster får som gift namnet ”Dahlberg Alin”. Säkert en tillfällighet, men ALIN låter misstänkt likt OLENE …

Emibas har också en JOSEFINA CAROLINA OLAUSDOTTER *1853 23/1 i Barkåkra (L) som 1875 utvandrar därifrån till Norra Amerika. Emihamn tiger om destinationen. Olausdotter och Olausson kan bli OLSON i Amerika eller, varför inte, OLIN/OLENE. Josefina har kanske en bror eller syster i Amerika som tidigt myntat det nya efternamnet och givit det åt sin syster? 

Och så var det HUGO (Abrahamsson?) – var skall man börja leta efter honom. Namnet Hugo är rätt ovanligt vid denna tid och Emibas/Emihamn har inga riktigt bra kandidater. Det finns faktiskt en Hugo Bernhard Heinrich Hildebrandt, född i juli 1848, som 1879 utvandrar från Stoby till Schlesvig-Holstein, men njaeeeh … Varför skulle en Hildebrandt börja kalla sig Abrams. Långsökt! 

Spekulationer, spekulationer! Men vad skall man ta sig till när källorna är motspänstiga? 

Man får helt enkelt vända på kuttingen! 

b2ap3_thumbnail_Kuttingen-vnd.jpg

För mer än 20 år sedan, efter att jag hållit ett föredrag om emigrantforskning, blev jag kontaktad av en medlem i vår lokala släktforskarförening. Hon berättade om sin gammelmoster, Augusta Matilda Wetterlind, född 1864 i Tiarps socken utanför Falköping, som 1889 emigrerade till Amerika. Inom släkten hade det funnits gamla amerikabrev och kort, men allt sådant hade vid något tillfälle eldats upp, så som obegåvade och fantasilösa släktingar gärna gör efter ett dödsfall. Några få ledtrådar fanns det. "Emigranten populär" meddelar att Augusta hade köpt biljett till Maplewood, NJ, men vid kontroll av denna uppgift i originalkällan kunde man konstatera att NJ var ändrat till MASS, alltså Massachusetts, där det också finns ett Maplewood, liksom i närheten av St Paul, Minnesota. Det blev att söka på alla tre ställena, överallt med lika klent resultat.

När jag fick frågan, tänkte jag en smula övermodigt att: "Det där skall jag väl kunna fixa" ... men se, det kunde jag inte. Ogifta kvinnor som emigrerar är ibland hopplöst svåra att återfinna. Till att börja med arbetar de kanske som hembiträden och liknande, snart nog flyttar de och/eller gifter sig och byter namn. Genom åren har jag av och till träffat på föreningsmedlemmen i fråga och varje gång har jag då kommit att tänka på "Moster Augusta", fått dåligt samvete och sedan gjort nya tappra försök. Ibland har det kommit helt nya källor på nätet, folkräkningar, vigselregister, gravregister o.s.v. som jag då genast testat mot namnet Wetterlind eller mot kombinationer av Augusta och Sweden och 1864/1889. Utan framgång!

Så blev det nyårsafton 2015, och i väntan på 12-slaget unnade jag mig ett par timmar vid datorn. Ancestry.com har, liksom många andra genealogiska aktörer, miljoner uppgifter från enskilda släktforskare, som skickat in sina utredningar och Gedcom-filer. Kvaliteten på dessa stamtavlor och släktutredningar är ofta oerhört bristfällig och det brukar krylla av fel. Dock hittar man emellanåt spännande ledtrådar och uppgifter, som man med traditionella metoder annars svårligen skulle kunna leta sig fram till. Jag gick in på avdelningen Public Member Trees och skrev in: Wetterlind. Ett antal träffar kom upp, samtliga ointressanta och sådant jag vid tidigare besök redan observerat. Numera finns det emellertid i sökmenyn en sorts "kvalitetsförsämrare", där man själv avgör hur exakta träffarna behöver vara.

b2ap3_thumbnail_Spaken-2.JPG

Jag drog helt sonika spaken för namnet Wetterlind rejält åt vänster och upp kom en rad nya träffar; Westerland, Westerlind o.s.v. men också WATERLAND. Väldigt "tyskt" hinner jag tänka innan jag får upp själva folkräkningen (Census) för Jersey City, NJ, 1900 och finner mig stirra på följande notis:

b2ap3_thumbnail_1900-DAHLE-trimmad.jpg 

Denna Augusta Dahle - i alla andra folkräkningar heter familjen DALE - är alltså född i Sverige omkring 1866. Hon skall ha varit gift i fem år och har två barn, födda 1895 och 1898, som båda lever. Det finns också två styvbarn i familjen. Eftersom folkräkningen alltid utgår ifrån husföreståndaren, i det här fallet mannen, borde dessa väl vara hennes barn i ett tidigare gifte, men eftersom Augusta uppges ha fött endast två barn, är de förmodligen hans. 

Uppgiften om Augustas flicknamn förekommer en enda gång. Det är när dottern Lillian går med i Social Security och måste uppge föräldrarnas namn: AUGUSTA WATERLAND står det hur tydligt som helst. Men detta är en transkription, originalet ser vi inte, och därför är det mer än troligt att det egentligen står WETERLIND eller något åt det hållet. Läs om denna nya resurs i min blogg från den 27 juli 2015: NYTT LIV I DÖD DATABAS http://www.genealogi.se/blog/entry/nytt-liv-i-doed-databas

Är det då rätt "Moster Augusta" jag nu efter alla dessa år har lyckats hitta? Förmodligen! Jersey City, där familjen Dale bodde, ligger bara en fjärdingsväg från Maplewood, NJ, dit ju Augusta tänkte sig. Det mesta talar således för att jag är på rätt spår, men än så länge har jag inte lyckats få död på vare sig Augusta eller hennes man. Helt säker blir jag inte förrän jag har fått tag på en dödsattest och/eller en dödsruna från tidningen eller kanske en gravstensuppgift. Där bör det finnas så mycket detaljer att allt tvivel vittrar sönder. New Jersey har inte särskilt många sådana resurser på nätet, varför jag får förlita mig på gamla metoder; brev (minns ni dem?) eller ombud. Däremot har det gått utmärkt att följa Augustas barn framåt i tiden och via dödsrunor hos Genealogybank.com har jag också hittat barnbarn och barnbarns barn. De senare är flitigt företrädda på Facebook och till sist var det en av ättlingarna som svarade. Nu går jag här i väntans tider. Kanske vet de mer om Augusta, när hon dog t.ex. och var hon ligger begravd.

Spännande!

Lästips:  Resor med moster Augusta av Graham Greene (1969)

b2ap3_thumbnail_Resor.JPG

Bild: Carnival Films/ITV

I fem välsignade år har vi nu fått följa familjen Crawley och deras tjänstefolk på Downton Abbey. Vi upplever det som om vi alltid känt dem, de har blivit våra vänner och avlägsna släktingar. Med spänning har vi, vecka för vecka, suttit klistrade framför apparaten och följt varje avsnitt, skickligt ihopkomna av Julian Fellowes och hans medarbetare. Lidit med våra favoriter, retat oss på busarna och skrattat åt de många dråpliga situationerna. Men framför allt har vi imponerats av detaljrikedomen, förmågan att återskapa en försvunnen värld, såväl i mode och möblemang som i seder och bruk, traditioner och sentiment. Och imponerats av de många briljanta skådespelarinsatserna.

b2ap3_thumbnail_Forsyte.jpg

Downton Abbey följer en tradition av Brittiska dramaserier, med påkostade miljöer och elegant kostymering. Visst minns vi väl Forsytesagan (1967) eller Herrskap och Tjänstefolk (1971-1975), den senare i samma genre, om än något mer burlesk, som Downton Abbey, och där man får följa både herrskapet där uppe och tjänstefolket i källarvåningen. För att inte tala om alla dessa superba filmatiseringar av Charles Dickens romaner, Oliver Twist, David Copperfield, En Julsaga, Nicholas Nickleby och Bleak House, för att nu nämna några.

b2ap3_thumbnail_Upstairs-Downstairs.jpg

Är det då bara engelsmännen som kan producera goda släktkrönikor och kostymdramer? Visst inte! Våra grannar i sydväst, danskarna, har visat enastående talanger på just detta område, och givit oss oförglömliga TV-upplevelser som Matador (1978-1982), Krönikan (2003-2006) och 1864 (2014). Men även vi svenskar kan understundom få till cineastiska högtidsstunder; Wilhelm Mobergs Utvandrarsvit (1971-1972) och Raskens (1976) till exempel, samt den just nu aktuella Fröken Frimans krig. Alla svenskar, åtminstone vi som fyllt 40 eller mer, känner sin Karl-Oskar och Kristina, sin Raskens, Ida, Klang och Nergårds-Anna, och nu Dagmar Friman. De har blivit en del av det som brukar kallas det immateriella kulturarvet. Och ändå handlar det ju bara om påhittade personer och miljöer.

b2ap3_thumbnail_Matador.jpg

Det slår mig, att vad vi släkt- och hembygdsforskare skulle behöva är en smula hjälp och vägledning i hur man översätter våra torra tabeller och våra döingar till ett formspråk som vår omgivning och inte minst våra barn och barnbarn kan ta till sig. Skrivarkurser, till exempel, eller guidning i hur man skapar spännande bildspel eller små enkla filmberättelser där våra förfäder får spela huvudrollen. Vem kan lära oss hantverket kring detta? Vem kan inspirera oss till att våga försöka? Agneta Ulfsäter-Troell och Marianne Söderberg imponerade 1992 stort med sin Famna livet, en släktkrönika baserad på gamla återfunna brev med antydda miljöer och dramatiseringar i bakgrunden. Uppföljaren hette Drottning av Sverige (1997) och även den mycket uppskattade TV-serien Din släktsaga (2003-2005) byggde på ett liknande koncept.

b2ap3_thumbnail_Sophie_0.jpg

Våra forskningsresultat är värda ett bättre öde än att, i bästa fall, hamna i ett bibliotek eller arkiv. De behöver luftas, vädras, bearbetas och avnjutas på moderna sätt. Som familjens och släktens egen krönika i en kombination av bilder, små filmsekvenser, uppläsning av spännande brev eller rättegångsprotokoll och, varför inte, lite drama här och var. 

Som i Downton Abbey.

Nu är det hög tid att få iväg era genealogiska önskelistor. På tomteverkstaden jobbar man för högtryck och postgången till Nordpolen är inte alltid att lita på … Men vad skall vi som släktforskare egentligen önska oss? Har vi inte redan fått nästan allt vi behöver? Digital tillgänglighet, massor av goda register (och några mindre goda), alerta söksidor och frågespalter, utmärkta släktforskningsprogram och inspirerande handböcker.

Högst upp på våra listor står naturligtvis FYNDET! Lösningen på det där problemet som så länge irriterat oss och lämnat oss utan rast och ro; den okände fadern. den försvunne emigranten, det märkliga namnbytet, de brunna kyrkoböckerna, de oläsliga kråkfötterna o.s.v.

Men om vi nöjer oss med rimliga önskningar, vad skulle vi då tänkas behöva. Här är min lilla lista:

1 

Sveriges befolkning 1930, 1950 och 1960. Dessa lär ju vara på gång och är mer än välkomna. Önskar bara att de inte enbart blir tillgängliga på nätet, utan också på CD eller USB eller kanske via nedladdning. Det där med att ständigt vara uppkopplad, betala dyra abonnemang på dussintals sajter samt att hålla ordning på alla sina identiteter och lösenord frestar på. Bättre då att för tid och evigt äga sina resurser.

2

Geografiska register. Jag tänker närmast på husförhörslängder/församlingsböcker. Där har en del landsarkiv varit mer än flitiga och åstadkommit heltäckande geografiska register, inhäftade i respektive längd. Andra landsarkiv har varit bottenlöst ointresserade av att åstadkomma denna viktiga nyckel, varför majoriteten av deras husförhörslängder helt saknar sådana. Jag önskar således att det görs en rikstäckande inventering av samtliga existerande husförhörslängder där det noteras vilka som har goda geografiska register, vilka som har rudimentära och/eller handskrivna, och vilka som inte har några alls. Steg två skulle sedan vara att, kanske i ett samarbete mellan arkiven, de digitala entreprenörerna och den släktforskande allmänheten, komplettera upp och nyskapa. Slutligen skulle det ”åläggas” Arkiv Digital, SVAR och Ancestry m.fl. aktörer att ”pilla in” registren på rätt ställe, d.v.s. i början av respektive volyms bildsvit.    

b2ap3_thumbnail_Knut_Ander_Husfrhr.jpg

3

Registerförbättring! Det är gott och väl att nya spännande personregister produceras, ibland i rasande fart med hjälp av billig arbetskraft i fjärran länder. Tag t.ex. Ancestrys enorma födelseregister 1860-1941 eller det stora husförhörsregistret hos MyHeritage 1880-1920. Trots att dessa register är behäftade med otaliga, ibland helgalna, fel och brister gör blotta massan av information, i kombination med begåvade sökmenyer, att de ändå är värdefulla och användbara. Hur mycket bättre skulle de inte bli av en smula kontrolläsning, redigering och rättning. Det som Carl Szabad brukade kalla för ”databastvätt”. Tänk om man kunde förmå de stora drakarna att skapa effektiva system för sådan tvätteriverksamhet och se till att engagera stora delar av släktforskarkollektivet att hjälpa till, så som man uppenbarligen gör hos Familysearch.org.

4

Kryssningar på torra land! På senare år har det blivit populärt med Släktforskningskryssningar mellan Stockholm och Finland, en sorts flytande släktforskardagar med föredrag, workshops, utställningar och trivsam samvaro. Det sistnämnda inte minst viktigt, sedan vi släktforskare förvandlats från sociala varelser till datanördar. Men varför måste det ske på guppande hav? Alla vi som inte trivs med elementens raseri och som ännu inte lyckats förtränga Estonia och andra liknande färjekatastrofer känner oss effektivt utestängda. Varför inte ett system med turnerande bussburna mini-släktforskardagar, ungefär som en ambulerande cirkus?  Eller ett chartrat släktforskartåg som stannar till på allsköns stationer för att sprida evangelium …. (släktforskningens glada budskap, n.b.)? Eller länsvisa skolsatsningar, med inspirationsdagar för såväl lärare som elever. Endast fantasin sätter gränser. 

b2ap3_thumbnail_kryss.jpg

5

Photo och layout! Alla tillskyndare av släktforskningsprogram som Disgen, Holger eller MyFamily m.fl. får ursäkta, men ibland räcker de inte till. För att samla och organisera sina forskningsresultat och skriva ut diverse grafiska antavlor eller släktutredningar fungerar de givetvis utmärkt. Men om man vill skapa en riktig, redigerad släktbok med bilder, kartor, dokument, en bok som skall tryckas och ges ut, ja då behöver man skarpare prylar. Som så många andra fuskar jag friskt med Photoshop och Indesign (det finns också andra program med liknande funktioner, t.ex. Microsoft Publisher). Ja, missförstå mig rätt, jag betalar givetvis mina årsabonnemang för dessa båda oumbärliga resurser, och efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag lärt mig de viktigaste funktionerna. Men jag skulle behöva gå på kurs och ta till mig alla värdefulla finesser, som ytterligare kan förbättra mina gamla inskannade bilder, och göra min sidlayout fräsigare och mer professionell. Men det är svårt att hitta kurser, och om man hittar dem så kostar de skjortan. Jag önskar alltså att någon, t.ex. Sveriges Släktforskarförbund, drar igång kurser för nybörjare såväl som för dem som hållit på ett tag, i fotobearbetning och desktop publishing. Jag anmäler mig bums!

I övrigt önskar jag i dessa oroliga tider alla mina medvandrare en God Jul,

Fred och Frid och bland människor en god vilja!­

Förra veckans blogg med samma namn rönte ett enastående intresse. På några få dagar hade den besökts av över 6500 bloggläsare och delats 322 gånger på Facebook, där den blev flitigt kommenterad och debatterad. Många berättade om egna likartade upplevelser, andra uttryckte medlidande och ilska över kyrkogårdsförvaltningens arroganta sätt att hantera ärendet. En återkommande fråga var denna: Fick ni någonsin tillbaka graven och gravstenen? Det enkla svaret är: Nej! Vi orkade inte ”bråka” och förmodligen hade det inte heller hjälpt. Kyrkogårdsförvaltningar är i princip suveräna i sina respektive kungadömen, sätter sina egna regler och rutiner och låter sig svårligen imponeras av ”kundernas” besvär. Och vem skulle man överklaga till? Kyrkorådet? Knappast! Svenska Kyrkan har visserligen fått i uppdrag av staten att hantera begravningsväsendet, men detta kan knappas sägas lyda under kyrkoråd eller kyrkofullmäktige.    

Dock finns det kyrkoråd, församlingsråd och sockenråd som, liksom jag själv, irriterar sig över förödelsen och kulturskövlingen och bestämmer sig för att ingripa. De gravar som kyrkogårdsförvaltningen anser inte längre skall få finnas, går rådet in och ”adopterar”. Med hjälp av frivilliga krafter ser man till att dessa dödsdömda gravar (pardon the pun) snyggas upp och vårdas. Man anser att de är en del av socknens historia, även om de inte är kulturhistoriskt eller konsthistoriskt bevarandevärda. Det kan till och med hända att de får sig en liten blomma över sommaren … Heder åt sådana kyrkoråd! För det mesta handlar det dock om hanterbara kyrkogårdar med förhållandevis få övergivna gravar. Annars skulle frivilligheten knappast fungera.

b2ap3_thumbnail_Fanny-Josephina-Hydn.jpg

I början av min släktforskarkarriär intresserade jag mig särskilt för min morfars mor, Fanny Josephina Hydén (1847-1885) och hennes korta och tragiska liv. Fanny föddes i Linköping, dotter till vice auditören, mönsterskrivaren och bryggmästaren Johan Hydén (1787-1852) och hans tredje hustru Ulrica Maria Bohman (1813-1852). När Fanny var fem år gammal, avled båda föräldrarna varvid de hemmavarande barnen hamnade i fosterhem. Efter 6 år hos en fanjunkarefamilj i Ledberg, flyttar Fanny 1858 till sina två äldre halvbröder i Motala, Victor och Albert Hydén. Där bor också brödernas mor, frånskilda hustrun Christina Maria Hydén, född Lagermark. En pikant situation för lilla Fanny. Som ”demoiselle” bor hon i många år hos sina bröder och styvmor, börjar så smått hamna på glasberget, men får 1875 ett märkligt erbjudande … 

Ingenjören i Baku vid Kaspiska havet, Bror Johan Sandgren, söker en ny hustru som kan bli mor till hans tre moderlösa barn, Emma, Annie-Jane och John. Ingenjören är välbeställd och har en välrenommerad bror i Motala – det är han som får framföra frågan – och efter en smula funderande bestämmer sig Fanny för att anta erbjudandet. Dock har hon ett krav, ett rimligt sådant. Hon vill träffa ingenjören och något lära känna honom innan det kan bli tal om giftermål. Sagt och gjort. Fanny tar med sig de tre blivande styvbarnen, som någon tid bott hos sin farbror Thure Emanuel Sandgren i Motala, och tar båten över till St Petersburg. Där möter Johan upp, och under några veckor umgås de som man gjorde på den tiden. Promenader i parkerna, musik och balettföreställningar, fina middagar på bättre restauranger o.s.v. Fanny kommer fram till att denne man kan hon nog leva med, och så blir det bröllop i St Petersburgs S:a Catharina svenska kyrka.

b2ap3_thumbnail_FANNY-frg.jpg

Fanny Josephina Hydén/Sandgren (1847-1885) - färglagd daguerrotyp tagen i Ryssland ca 1875 

Kort tid därefter får Johan Sandgren tjänst som överingenjör vid ett kejserligt varv i Kazan och flyttar dit med hela sin familj. Där föds 1876 makarnas gemensamme son, Charles Ivar Sandgren, som dör 1879 i difteri. 1881 kommer en andra son till världen, Nils Victor Sandgren. Han dör 1883, även han i difteri. 1882 föds så det sista barnet, sonen Ernst Ludvig Sandgren, som överlever, och som är min morfar. Något år senare upptäcker dock Fanny, att hon drabbats av cancer, kräftan som man sa på den tiden, och bönfaller sin man om ett uppbrott. Hon längtar hem. Hon vill dö och begravas i Sverige. Johan går med på detta, avvecklar sitt liv och sin 25-åriga karriär i Ryssland samt återvänder till Motala. Det har berättats mig att man, klädda i ryska björnskinnspälsar och mössor, kommer fram till hemstaden på självaste midsommarafton. 

Fanny får ett drygt år i Motala. Hon avlider den 20 oktober 1885 samt begravs på Motala kyrkogård. Ett par år senare flyttar Johan med de fyra moderlösa barnen till Stockholm, köper stenhus på Östermalm och bygger sig en sommarvilla i skärgården. Han gifter aldrig om sig. 

Omkring år 1980, efter en heldag på Landsarkivet i Vadstena, bestämmer jag mig för att besöka Motala och kyrkogården där. Kyrkogårdskontoret var givetvis stängt varför jag, på släktforskares vis, går fram och tillbaka, hin und zurück, gång efter gång, kvarter efter kvarter, på jakt efter kända namn. Till sist, o fröjd, ser jag namnet HYDÉN på en gravsten. Det är Albert Hydéns familjegrav, Fanny halvbror. Jag går fram och läser texten, plockar fram min kamera och tar några bilder. För att få bästa möjliga vinkel, hukar jag mig ner och knäpper av en sista bild. Så reser jag mig, tittar ned och upptäcker ett litet svart hörn, stort som en handflata ungefär. Jag inser att detta måste vara ytterligare en minnessten, nästan helt övervuxen av gräs. Jag river och klöser. Springer iväg och hämtar kratta och spade och lyckas till sist frilägga större delen av följande text: 

Här hvilar 

FANNY JOSEPHINA SANDGREN

Född Hydén

 1847-1885

Rest in piece!

Och graven den finns kvar …

I november 2012 skulle min far ha fyllt 90. Tyvärr avled han redan 1966 i en trafikolycka, vilket innebär att det idag är ytterst få som minns honom. Inom familjen är det nästan bara min bror och jag, som över huvud taget träffat honom. Den yngre generationen, hans barnbarn, känner honom endast via fotografier och en eller annan anekdot. Vi bestämde oss för att göra något åt detta, att helt enkelt ”fira” hans 90-årsdag genom att samlas och gå i hans fotspår.

b2ap3_thumbnail_Bengt-Rosvall-1945.jpg

Min far, Bengt Rosvall (1922-1966)

Sagt och gjort, en helg i november 2012 sammanstrålade vi barn och barnbarn med respektive i Kristianstad, den stad där han en gång föddes. Vi tittade på huset, som farmor och farfar lät bygga och där han växte upp, besökte Norra Åsums kyrka, där han döptes och konfirmerades, stod en stund på hans gamla skolgård samt vid kasernen där han gjorde lumpen. På kvällen åt vi gott samt tittade på ett bildspel, som jag skannat ihop från gamla album. En äldre släkting hade inkallats för att berätta om sina minnen av vår far och farfar. Dagen därpå reste vi till Malmö för att besöka de platser där han bott och verkat. Till sist tog vi oss ut till Limhamns kyrkogård, för att meditera en stund vid hans grav samt nedlägga en liten krans. 

Det var då vi upptäckte det.

Graven den var tom …

Där stenen med hans namn sedan 1966 stått, fanns det nu endast en lucka, ett tomrum. Stenen var bortvältrad och bortforslad, förmodligen förvandlad till makadam. Mållösa betraktade vi förödelsen. 

Trotsigt lade vi ned vår krans och tände ett litet ljus..

Någon dag senare tog jag naturligtvis kontakt med kyrkogårdsförvaltningen för att få veta vad som hänt. Förvaltningen menade att ”Gravrätten hade upphört”. De sade sig år 2009 ha skickat ett rekommenderat brev om förnyelse till min mor - som avled 2005 - och när detta kom i retur tagit tvärt av och monterat bort stenen. Detta trots att jag 2007 besökt kyrkogårdsförvaltningen, berättat att min mor var avliden samt lämnat namn och kontaktuppgifter på mig själv, något som kunde konstateras i akten. Jag hade då också beställt och betalat för renovering av stenen samt bortrensning av förvuxna rosenbuskar m.m. Förvaltningen hade m.a.o. sedan länge mina kontaktuppgifter, noggrant inskrivna i akten. Detta räckte uppenbarligen inte för ett begravningsväsen, som i sin iver att vara "lönsamma" kastar all pietet och medmänsklighet överbord.  

Bråkig som jag är, lät jag mig inte nöja med detta utan kontaktade kyrkogårdschefen, som bl.a. skrev följande: 

- Från det att en gravplats noteras som ovårdat till dess att gravrätten återtas och röjs p g a uppenbar vanvård går minst 24 månader. I de fall som det finns en eller flera gravstenar på platsen så får de stå kvar ytterligare minst 6 månader. Vi har också en mycket generös inställning till att på den befintliga gravplatsen bevara de gravstenar som har något intresse i ett kulturhistoriskt perspektiv.

Kulturhistoriskt perspektiv, vad är då detta? Jo, historiskt eller konstnärligt bevarandevärda stenar, kanske över kända personer. Men för den som vill besöka sina familjemedlemmars gravar är det ju just dessa gravar som är intressanta. Inte andras. Då hjälper det kulturhistoriska perspektivet föga.

Nu var ju graven knappast vanvårdad. Jag replikerade omedelbart:

- Efter min mors död 2005 övertog jag alla papper, och bestämde mig för att besöka graven i Limhamn. Jag fann då att den var i dåligt skick, dels övervuxen och rufsig, dels angripen av alger eller dylikt. Jag gick in på ert kontor, presenterade mig, lämnade mitt visitkort, bad om och fick tips om vem man kan vända sig till när det gäller uppsnyggning av sten och grav. Strax efter detta besök beställde jag renovering av gravstenen och röjning av själva gravytan. Allt utfördes till belåtenhet. Vid ett besök något år senare kunde jag konstatera att det nu åter såg snyggt och prydligt ut.

- Detta innebär, vilket också bekräftats av ert kontor, att ni de facto hade mina kontaktuppgifter, och jag menar att ni borde ha kontaktat mig för en diskussion om förlängning, skötsel etc. Att ni 2009 skickar ett brev till min sedan länge avlidna mor kan inte ses som ett alibi för ert agerande. När brevet kom i retur skulle jag, om jag hade arbetat hos er, gjort en snabb koll i Sveriges Dödbok och kunnat konstatera att adressaten avlidit 2005. Sedan hade jag gått till akten, sett att det fanns kontaktuppgifter till en person med samma efternamn, lyft luren eller skickat ett email - och saken hade kunnat lösas.

- Ni kan naturligtvis inte utse en ny gravrättsinnehavare. Däremot kan ni visa så pass mycket respekt att ni kontaktar den person, som ni faktiskt erhållit uppgifter om innan ni företar så här brutala åtgärder. Jag var inte medveten om att jag var tvungen att fylla i några papper för att gravrätten skulle övergå till mig - trodde i min enfald att det hjälpte med en personlig kontakt vid mitt besök i Malmö 2007.

Kyrkogårdschefen avslutade sin skrivelse så här:

- Jag beklagar igen om det uppstått något missförstånd mellan oss, och hoppas att min beskrivning enligt ovan kan bringa en viss förståelse och förklaring av vår handläggning i de rutiner som krävs av vårt arbete med kontroll av gravrättsärenden.

Arg som ett bi, kommenterade jag så här:

- Nej, jag har ingen förståelse för er handläggning i detta fall. Möjligen har ni följt reglementet, men när det gäller så känsliga saker som människors sorg, behov av kontinuitet och pietet inför döden och evigheten väljer de flesta kyrkogårdsförvaltningar att ta det där lilla extra steget, den lilla omtanken, som i det här fallet handlade om att lyfta en lur, innan man går fram med grävskopan. Så icke i Limhamn, vad det verkar!

***

Ursäkta om det blev lite mycket text i denna blogg. Men jag tror tyvärr att mitt sorgliga exempel ovan är allt för vanligt förekommande. Många är de människor som chockats svårt inför anblicken av utplånade gravar och bortvräkta minnesstenar. Jag förstår att det ibland kan vara knepigt att hitta fram till nya gravrättsinnehavare, men i de allra flesta fall, med lite fingerfärdighet och god vilja, går det relativt lätt att i vårt land hitta anhöriga till dem vilkas gravrätter har gått ut. Goda hjälpmedel och en mycket väl fungerande folkbokföring finns att tillgå, liksom lokal kunskap hos hembygds- och släktforskare.

Om man bryr sig …

b2ap3_thumbnail_Helgd.jpg

"Helgd hägne grifterna" - jo, pytt!

För några veckor sedan nådde oss meddelandet om Carl Szabads bortgång efter en längre tids sjukdom. Landets släktforskare har all anledning att lyfta på hatten för denne idérike, entusiastiske och flitige innovatör inom personregistrens och databasernas speciella värld. Utan Carls insatser hade vi sannolikt inte haft någon Sveriges dödbok, Begravda i Sverige eller de utmärkta CD-versionerna av Sveriges befolkning. [Ingressbilden är tagen av Roland Classon]

Omkring 2002-2003 reste Carl och jag som representanter för Sveriges släktforskarförbund vid flera tillfällen till och från Ramsele, som på den tiden var Sveriges Släktforskarcentrum nummer ett. Under en av dessa resor kom vi att färdas utmed någon sorts vattendrag, och jag frågade Carl vad detta kunde vara för en älv. ”Det är ingen älv”, svarade Carl, ”det är en BIFURKATION”. Jag sneglade mot honom och tänkte: ”Driver han med mig? Är detta ett nonsensord, som han slänger ur sig för att se hur jag reagerar?”

b2ap3_thumbnail_bifurk.gif

Men det var det inte, och snart hade jag fått lära mig ett alldeles nytt begrepp, när Carl beskrev hur dessa rätt ovanliga fenomen fungerar. Så här skriver Wikipedia:

En bifurkation är en naturföreteelse som innebär att ett vattendrag delar sig i riktning nedströms och rinner i två grenar som inte återförenas.

Jag har sedermera googlat mig till ytterligare kunskap i ämnet – ganska fascinerande – och även besökt en av de mera kända representanterna, den i Melle, väster om Hannover. Varje gång jag kör över större vattendrag, åar, floder, älvar, så tänker jag på bifurkationer och därmed på Carl. Det slår mig, att en del av hans arbete med att ”tvätta” och komplettera databaser bestod i bifurkationsliknande åtgärder, ofta kreerade i samarbete med datagurun Johan Gidlöf.

Tag t.ex. befolkningsskivorna 1970 och 1980, där det gällde att använda sig av flera olika databaskällor och sedan försöka ”gifta ihop dem” på rätt sätt, så att viss kompletterande information från en bas fick flöda in i huvudfåran av information och ”skriva över” mindre utförliga poster där. Det hela var ytterst komplicerat, och det gällde att hålla tungan rätt i mun, så att rätt version av rätt databas blev dominant i det slutliga materialet. 

Eller tag Sveriges dödbok, där man förutom all databaserad information skulle lägga till miljontals kompletterande uppgifter från projektet NAMN ÅT DE DÖDA till en så komplett slutprodukt som möjligt. Tala om många bäckar små … Men också om att avleda sämre poster till förmån för mer fullödiga sådana – utan att tappa värdefull information på vägen (eller i älven).     

Förutom sina bifurkationsfärdigheter var Carl också en mästare på normering, inte minst när det gällde sockennamn /församlingar/. Tänk er en Sveriges befolkning eller Sveriges dödbok där sådan normering inte utförts. Huru skulle vi inte slita vårt hår inför 37 olika stavningar av Kävlinge eller Skänninge? Länsbestämning är ett annat problem, liksom olika förleder på socknar med likartade namn; Häradsnamn eller Södra, Norra, Västra, Östra, Stora, Lilla o.s.v. Men allt sådant och mycket mer fixade Carl åt oss i sitt tvätteri, och därmed ökade han värdet på och användbarheten av dessa register och databaser enormt.    

Som sagt; Vi släktforskare lyfter på hatten för Carl Szabad – för hans insatser för alla oss släktforskare i detta land och för hans bifurkationer! 

b2ap3_thumbnail_Carl_Szabad_2013.jpg

Bara några dagar efter de förfärliga händelserna i Paris, och här sitter jag och skall försöka knåpa ihop något genealogiskt. Jag säger som bloggarkollegan Eva: Mitt i allt detta elände ”förlorar släktforskning och arkivbesök sin meningsfullhet”. Inför Advent, övar jag f.n. flitigt med mina barnkörer, och bland alla Hosianna-ropen förekommer också dessa rader: 

Advent är mörker och kyla.

I världen är krig och kallt.

Man drömmer om fred och om vänskap,

 men bråkar och slåss överallt.

Tyvärr är detta bara allt för sant, och det förefaller faktiskt bli värre och värre …

Eller har jag fel?

Fasorna under 1:a och 2:a världskrigen, eller under Stalins och Maos utrotningskrig mot den egna befolkningen, för att inte tala om folkmorden i Armenien och Rwanda och på flera andra platser, står liksom i en klass för sig, och går inte att jämföra med de bekymmer vi upplever idag. Men ändå … Vi var många som efter 1990 hoppades att världen skulle gå en lugnare och lyckligare framtid till mötes, och så kommer då detta; TERROR! 

Man kommer osökt att tänka på 9-11, då Usama Bin Ladins käcka gossar flög in i skyskrapor och militärhögkvarter, och därigenom förändrade världen. Just den dagen befann jag mig på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris, på väg mot Chicago och den allra första av förbundets amerikasatsningar, som gick under namnet SWEDGENTOUR. Vi var tolv ifrån Sverige, som bland annat skulle medverka vid de Amerikanska släktforskardagarna, och vi hade just gått ombord när ordern om omedelbar evakuering kom. Det blev att ta sitt pick och pack och lämna planet för att dagen därpå snöpligen återvända till Sverige. 

I och med Paris har vi nu fått ett 11-13, ett Fredagen den 13:e värt namnet. Ett Paris, som väl egentligen stavas S-Y-R-I-E-N. Vad har vi nu att se fram emot? Fler terrordåd? Stängda gränser, poliskontroller, oro, demonstrationer, förortsvåld, regeringskriser? En stilla bön skulle kanske kunna formuleras så: Låt det yttre hotet från dessa barbarer svetsa oss samman, alla vi som tror på demokrati och frihet, och förmå oss att komma över våra förhållandevis små meningsmotsättningar till förmån för konstruktiva och kreativa lösningar kring både flyktingproblematik och säkerhet.

b2ap3_thumbnail_Om-kriget-kommer-II.JPG

Från min egen barndom minns jag hur jag under telefonkatalogen hittade en liten skrift med namnet ”Om kriget kommer” som jag med darrande händer bläddrade mig igenom: Skyddsrum, gasmasker, spioner … Ni minns väl den ekande meningen ”Varje meddelande om att mobiliseringen skall avbrytas är falskt!”

Hur beskriver man nervositeten inför ofärdstider och krigstillstånd för ett folk, som inte har upplevt krig på över 200 år? Jag kan föreställa mig, att svenska folket fick sig ett litet smakprov på detta våren 1940, då tyskarna tågade in i Danmark och Norge. Står vi på tur? Blir det vi härnäst? Den gången slapp vi undan med blotta förskräckelsen, men för våra förfäder före år 1814 var detta med krigstillstånd en verklighet, särskilt om vi kommer in på 16- och 1700-talet. Jag tänker på de återkommande krigen mot Danmark och Ryssland, ibland t.o.m. på svensk mark, men för det mesta på bortaplan. Trettioåriga kriget, som kostade så många unga svenska pojkar livet, utspelades t.ex. uteslutande i Tyskland och i angränsande länder.

b2ap3_thumbnail_James-Bond_20151115-195736_1.jpg 

Det kalla kriget, som vi trodde tog slut omkring 1990, men som tycks ha blossat upp igen, var det egentligen ingen som begrep sig på. Vad handlade det egentligen om och vad ville de olika deltagarna. Handlade det om världsherravälde eller bara om pengar? Handlade det om styvnackad stolthet och en stiff upper lip, eller fanns det ideologiska bevekelsegrunder? Eller var det bara fanatism, barbari och enfald, liknande det vi nu ser prov på? 

Domedagskänslan på den tiden fångade min bror, ordkonstnären Clas Rosvall, skickligt i en av sina dikter, samlade i häftet ROSVALLITTERATIONER, från 1985. Då hade muren ännu inte fallit, och Sovjetunionen, officiellt benämnt USSR, existerade fortfarande. Låt oss hoppas att nedanstående rader inte blir aktuella igen …

URSÄKT

Ursäkta Undertecknades Urbota

Uridiotiska Uppförande.

Ursäkta Utstuderade Utsugningen,

Utplundringen, Utarmningen.

Ursäkta Unkna Urskuldanden,

Usla Undanflykter,

Uppenbara Uraktlåtenheter.

Ursäkta Utsvultna U-länders

Utståndna Umbäranden

Ursäkta Urdumma Underrättelse-

verksamheters Underligheter.

Ursäkta Ursinniga

 Utrikespolitiska Utfall,

Uppförstorad Uppbragthet,

Upphettade Umgängesformer.

Ursäkta Upprustningen …

Ursäkta Utvecklingen;

Upprinnelsen, Uppladdningen,

Uppmarschen, Upptrappningen

… Utbrottet

Ursäkta Urskiljningslösa

Utbombandet, Utrotandet,

Utsläckandet, Utplånandet.

Ursäkta Utgången, Undergången.

Ursäkta, Urmoder

Ursäkta, Urfader

Ursäkta, Universum

Underdånigast

USA    USSR

*************************************************************************************************

Teds tillägg: 

Ursäkta detta för en släktforskarblogg kanske allt för politiska inlägg, men i dessa dagar kan ett sådant övertramp måhända accepteras ... 

Häromdagen damp tidskriften GENEALOGEN - Norges svar på Släkt och Hävd - ned i brevlådan. Det är en ytterst seriös produkt, med en viss fäbless för 1600-talsgenealogi. På sidan två fick jag emellertid syn på en liten annons, som verkligen inte andas 1600-tal:

LAN-party for slektsforskere 14. til 15. november

... står det faktiskt, och den förklarande texten berättar följande:

Det blir foredrag, DNA-hjörne, konkurranser, tips og triks, enkel servering og sist men ikke minst: Mye slektsforskning og moro. Ta med slektsgåter, så löser vi dem i fellesskap.

Vad trevligt detta låter! Speciellt "Mye slektsforskning og moro". Mycket roligare än de Tupperware-partyn, som jag vid några tillfällen tvingats genomlida. 

Vad är då ett LAN-party? undrar alla över 40. Själv råkar jag veta, eftersom jag många gånger fick skjutsa min yngste son till sådana aktiviteter, bl.a. i Jönköping. Om företeelsen skriver Wikipedia:

Ett LAN-party är när ett antal datoranvändare träffas för att koppla samman datorerna i ett LAN (Local Area Network, Lokalt nätverk). De i särklass vanligaste syften för ett LAN-party är att spela datorspel mot varandra. Storleken på ett LAN kan variera från två till flera tusen deltagare. Förutom dessa syften finns också en social aspekt av LAN-partyn - tävlingar och olika händelser arrangeras ofta, även tävlingar som egentligen inte har något med datorer att göra. Föregångarna för LAN-partyn är 1980- och 90-talens copypartyn och demopartyn. Rekordet för världens största LAN-party innehas av det svenska LAN-partyt Dreamhack som hålls på Elmia i Jönköping. Vintern 2010 sattes det senaste världsrekordet med 12 757 datorer i nätverket bekräftade av Guinness Rekordbok. Totalt checkade man in omkring 13 000 personer i entrén, vilket inkluderar besökare, funktionärer och sponsorer.

b2ap3_thumbnail_LAN-2.jpg

Som förälder tyckte man kanske att en megahelg med 13 000 andra datanördar, där man lever och andas mer eller mindre groteska dataspel, är det man minst av allt önskar sina ättlingar. Barn skall vara ute i friska luften, leka och härja, bygga kojor i skogen och i värsta fall sparka boll, inte sitta framför skärmen dagar och nätter igenom. Men om vi bortser från detta; Skulle konceptet kunna översättas till våra förhållanden? Hur skulle ett LAN-party för släktforskare, och i synnerhet nybörjare, kunna gå till?

Man tänker sig en stor lokal, med blixtsnabb uppkoppling och goda datorer, en för varje deltagare. Alla kan samtidigt se den stora superskärmen längst fram, där olika föreläsare/guider demonstrerar olika dataprogram, sajter, register, forskningsmetoder och läsning av gammal handstil. Efter varje genomgång är det fritt fram för deltagarna att själva pröva på. Ibland lägger man ut små frågor eller genealogiska problem, som deltagarna får försöka lösa, var för sig eller i grupp. Någon liten tävling kan kanske också få plats i konceptet. Avbrott för mat och fika och kanske lite underhållning - och sedan raskt tillbaka till datorerna ...

Man skulle också kunna tänka sig nischade LAN-partyn: Mantalsforskning, Soldatforskning, Emigrantforskning, DNA o.s.v. Eller kanske "Släktforskning för ungdomar" och i synnerhet "Släktforskning för invandrare" med uppkoppling till arkiv och föreningar i ursprungsländerna. 

Klart är, att släktforskarrörelsen måste hitta nya umgängesformer och sätt att sprida intresset för släktforskning. LAN är kanske framtidens melodi? Såväl för Sveriges Släktforskarförbund som för de lokala föreningarna och studieförbunden!

Vem tar emot passningen?

Möt Gerald Fowlkes, en charmig och prydligt klädd gentleman i sina bästa år (62), bildad och artig och med snyggt grått hår. Fritidssysselsättning: Släktforskning. Specialitet: Mord. Gerald har utarbetat en fantastisk antavla, komplett i minst 10 generationer, för sig själv och med utförliga uppgifter om alla sidogrenar, ingifta och sammanbragta. Så ger han sig ut på jakt. Var? Jo i de många släkttidskrifternas frågespalter. Detta utspelar sig i början av 1960-talet, långt före Internet och Anbytarforum ...  Av och till får han napp d.v.s. frågor där hans egna förfäder eller anhöriga förekommer, och där han kanske kan hjälpa till. Han tar genast kontakt med frågeställaren, som för det mesta är en äldre dam, förmodligen medlem i det stolta sällskapet Daughters of the American Revolution, och föreslår ett sammanträffande (eftersom han "råkar" vara i sta'n). Förutom kaffe och kakor samt själva anbyteriet, passar Gerald på att försäkra sig om att värdinnan är dels änka, dels välbärgad och helst barnlös. Stämmer dessa förutsättningar, släpper han på hela sin förödande charm, och offret är chanslöst. Efter en lycklig period av intensiv uppvaktning, med blommor, choklad, middagar, utfärder och konsertbesök, blir det förlovning och giftermål. Att bruden är tio eller femton år äldre spelar ingen roll. Efter bröllopsresa och några lyckliga månader tillsammans avlider den nya Mrs Fowlkes plötsligt i en olyckshändelse, eller i obestämbara magplågor. Gerald, den förtvivlade änkemannen, säljer huset och aktierna och flyttar till okänd ort ...

Detta är en komisk chocknovell av författaren Donald E Westlake, som i svensk översättning av Birger Hultstrand ingår i novellboken Hitchcocks Bästa, Chocknoveller och TV-thrillers av Skräckens Mästare" - Fjärde samlingen - utgiven av Åhlén & Åkerlunds förlag 1963.

b2ap3_thumbnail_solovar.jpg

Fiktionen åsido, kan företeelsen Gerald Fowlkes ha funnits i verkligheten? Eller finns han? Sol-och-vårare känner vi ju till, samvetslösa skojare som skickligt parasiterar på sina kvinnliga offer för att sedan, när pengarna tagit slut, lämna dem åt sitt öde. Men inte urartar det hela till mord? Nej, därtill är de svenska arvslagarna allt för strikta? Offren är förmodligen potentiellt mera värda vid liv än som vackra lik. Nyheten att EU:s arvslagar nu snart skall börja gälla även för oss svenskar bör dock tas på största allvar av rika svenska änkor, bosatta t.ex. på den spanska solkusten. Plötsligt är det kanske inte barnen som med automatik ärver, utan i stället den charmige och prydligt klädde gentlemannen i sina bästa år, som hon oförsiktigt gått och gift om sig med ... Nedanstående kontaktannons visar under alla omständigheter prov på stor flexibilitet vad gäller åldern på den sökta kvinnliga livskamraten och hjärtevännen:

b2ap3_thumbnail_20-75.jpg

Och motsatt? Finns det unga, vackra men utstuderade flickor, som gifter sig med rika änkemän, 30 eller 40 år äldre än de själva, och som sedan på lämpligt sätt tar dem av daga? Ibland undrar man? I min egen forskning har jag exempel på en kvinna som gifter sig fyra gånger och raskt blir änka varje gång. Mina läsare har kanske exempel på män eller kvinnor från fordom, som lyckats bli gifta ett ännu större antal gånger? 

Hur gick det då för Gerald Fowlkes?

Utan att avslöja allt för mycket kan jag berätta att han till sist fann sin överman, eller kvinna, rättare sagt.

Som tonårsförälder blev jag av och till ombedd att ställa upp i konceptet Farsor och morsor på sta'n. Tanken var och är att en smula vuxennärvaro i den ungdomliga subkulturen kring discoställen, folkparker och strögande aldrig kan skada. Inte minst när förfesterna blivit allt för blöta eller dimmiga. Själv tyckte jag alltid att det hade varit bättre att försöka erbjuda kaptiverande fritidssysslor och goda vanor, snarare än att behöva ta itu med konsekvenserna av andefattiga festtraditioner och dåliga vanor. Ungefär som med den stora flyktingkrisen. Varför inte stämma i bäcken, d.v.s. få slut på det nedbrytande inbördeskriget, i stället för att på olika sätt stoppa flyktingströmmarna?

Men det är lätt att säga tulipanaros...

b2ap3_thumbnail_nattvandrare.jpg

Nattvandrare är ett liknande koncept, som i sin programförklaring skriver: Många känner igen oss tack vare våra gula jackor som vi alltid har på oss när vi är ute och vandrar. Syftet med nattvandring är att vara en vuxen förebild och att vara ett socialt och medmänskligt stöd för ungdomar samt att förebygga drogmissbruk, våld, främlingsfientlighet och skadegörelse.

På senare år har ett nytt fenomen tillkommit, detta som en följd av de nya umgängesformer, som den moderna tekniken erbjuder. Det är inte bara ute på sta'n farorna lurar, utan fast mer framför skärmen därhemma i tonårsrummet. Föräldrar har ofta noll koll på ättlingarnas nätvanor, vilka suspekta sajter de besöker, vilka dreglande pedofiler de eventuellt chattar med o.s.v. Även här behövs i sanning en viss kontroll, en vuxennärvaro om man så vill. Så föddes begreppet

NÄTVANDRARE

Syftet är gott. Många föreningar, kyrkor och ungdomsklubbar engagerar sig i detta. En av mina kantorskollegor är en flitig nätvandrare och når därför mängder av ungdomar, som hon kanske annars inte skulle ha så mycket kontakt med. Kanske är det just närvaron som är det viktiga, inte eventuella pekpinnar eller ingripanden. Barn och ungdomar vill faktiskt bli sedda, inte bara av sina kompisar, och cyberrymden måste därför också befolkas av vettiga, mogna människor som kan slå larm när näthatet eller extremismen går för långt. Det har den tragiska händelsen i Trollhättan en gång för alla bevisat.

Näthat, om än i någorlunda hanterbar form, kunde vi för en 10-12 år sedan uppleva i vår egen lilla släktforskningsvärld, nämligen på Anbytarforum, där diskussionerna allt som oftast spårade ur. Inte minst när det gällde organisatoriska frågor, ordningsregler och Bureätten... Anbytarvärden bågnade under trycket från alla hätska inlägg och till sist blev det nödvändigt med särskilda moderatorer, som skulle hålla stridstupparna i schack. Så småningom lugnade det ner sig och när ett systematiserat forum för sådana stridsfrågor inrättades (Förbundsforum) kom debatten av sig. Det förefaller dock som om grälen numera funnit nya tummelplatser på Facebook, där man relativt ostörd ännu tillåts sprida sin galla.

b2ap3_thumbnail_top-10-free-genealogy-websites.png

I takt med att allt fler Släktforskningssidor, inte minst kommersiella sådana, slår upp sina portar på nätet, ökar behovet av någon form av vägledning, inte minst för nybörjare. Hur skall man kunna veta om den sida där man klickat sig in verkligen går att lita på? Vilka sidor är mer eller mindre kopior av varandra? Varifrån kommer den information som presenteras? Är den bara "lyft"  (läs: stulen) eller är det ny jungfrulig information som erbjuds? Finns det någon som helst kvalitet i databaserna? Vad får abonnemangen kosta? Skulle man kunna tänka sig någon form av genealogisk konsumentupplysning? En särskild sida, där flitiga släktforskande nätvandrare delar med sig av sina erfarenheter och betygsätter de myriader av sajter som påstår sig handla om släktforskning. Eller om DNA.

Klart är, att de aktörer som inte ens kan stava till GENEALOGI, bör betraktas med stor misstänksamhet.

b2ap3_thumbnail_geneology.jpg