97 + 2 + 1 = 100

DNA

Efter att ha lyssnat till Karin Bojs och Peter Sjölunds inspirerade DNA-föredrag i Nyköping bestämde jag mig, som jag tidigare nämnt, att nu var det dags att kasta all försiktighet överbord och själv pröva på denna nya spännande teknik. Sagt och gjort! Jag gick in på nätet och beställde hem ett provtagningskit från FamilyTreeDNA – följde instruktionerna till punkt och pricka och skickade in det hela. Av bara farten fick jag också iväg ett motsvarande kit från Ancestry.com, som jag fått som gåva i deras monter i Nyköping. Sedan var det bara att vänta. 

I veckan kom så beskedet från Ancestry att deras version av min DNA-koll var klar och kunde studeras på min egen DNA-sida på deras webbsite. Det var med darrande fingrar jag klickade mig in där för att börja botanisera. 

Det man först tittar på är förmodligen sin genetiska sammansättning, den cocktail som årtusendena mixat ihop åt en. Hos Ancestry heter denna funktion: Ethnicity estimate.

b2ap3_thumbnail_Ethnicity.JPGb2ap3_thumbnail_Ethnicity.JPG 

97%  Skandinav, således. Föga förvånande!

2%   Västeuropa

1%   Finland

Vad är då ”Västeuropa”. Jag tittar på Ancestrys kartor och kan konstatera att begreppet tycks vara vidare än jag kanske trott. Hela Frankrike och Benelux, naturligtvis, men också hela Tyskland, inklusive de gamla provinserna i nuvarande Polen, Österrike, Schweiz och norra Italien.

b2ap3_thumbnail_Vsteuropa.JPGb2ap3_thumbnail_Vsteuropa.JPG

2% av mig stammar alltså från detta Västeuropa – och dessa har jag faktiskt kläm på. Det handlar dels om min mormors mormors farfars mormor, den ryktbara danska grevinnan, Marguerite Huguetán af Gyldensteen, Markisinna di Monteleone (1702-1766). Hennes far var fransk hugenott, hennes mor holländska. Så är det min morfars farmors morfar, Bleckslagaren i Stockholm, Johan Jeremias Lange (1719-1794). Han var född i staden Breslau, numera Wroclaw, i Schlesien som på den tiden och ända fram till 1945 tillhörde Tyskland. Dessa två personer och deras anor torde med råge utgöra mina två procent. 

b2ap3_thumbnail_Finland.JPGb2ap3_thumbnail_Finland.JPG

Men så var det den där enda procenten, som skulle komma från Finland. Där har jag inte en susning, men antar att några av mina Östgöta-anor kan ha haft en eller annan skogsfinne eller finsk arbetare vid hyttor och bruk bland sina förfäder. 

Där stod jag och kände mig ganska nöjd och tillfreds när resultatet från den andra undersökningen, den från FamilyTreeDNA plötsligt rasslade in. Och hur såg då resultatet ut där? 

99% EUROPA, säger denna undersökning – här skiljer man uppenbarligen inte på Skandinaver och Västeuropéer – och 1% MELLANÖSTERN. Wow! Vad är nu detta? Har jag måhända en liten judisk gen någonstans? Så spännande! Men 1% borde väl representera en person i 6:e eller 7:e generationen bakom mig, och då handlar det om en tidsperiod där jag har så gott som järnkoll på mina förfäder. Dessutom fanns det ytterst få judar i Sverige före år 1800. Måhända står dessa judiska anor i stället att söka bland mina ”Västeuropeiska” grenar? 

Eller kan MELLANÖSTERN handla om något arabiskt folkslag, som jag på egendomliga vägar härstammar ifrån? Knappast! Om inte ARN MAGNUSSON råkade få med sig en eller annan slavinna, när han så småningom återvände till Västergötland ifrån det Heliga Landet.

b2ap3_thumbnail_ARN.jpgb2ap3_thumbnail_ARN.jpg

Ps:  Om den ena utredningen talar om 1% förfäder i FINLAND och den andra om samma procentsats i MELLANÖSTERN – vilken version skall man då våga tro på?

Fortsätt läs mer
4273 Träffar
1 Kommentar

Bücher, Bierchen und Bratwurst

Bücher, Bierchen und Bratwurst

Så har de 67:e Tyska Släktforskardagarna kommit och gått. Denna gång var de förlagda till den gamla kulturstaden Gotha i Thüringen. En vacker miljö och en spännande stad, som i stort överlevt både krigets fasor och fyrtio år av DDR-styre. Högst upp ligger 1600-talsslottet Friedenstein, en enorm byggnad som nu innehåller diverse museer, bibliotek och arkiv. Men en gång residerade här Hertigarna av Sachsen-Gotha, senare Sachsen-Gotha-Altenburg och ännu senare Sachsen-Coburg und Gotha. Här föddes f.ö. den svenske kungens mor, Prinsessan Sibylla, år 1908. Som lokal för släktforskningsutställningen användes slottets gamla Orangeri, en vacker med svårutnyttjad byggnad.

Hur skiljer sig då de tyska släktforskardagarna från de svenska? 

På många sätt! I Tyskland tycks släktforskning inte vara den folkrörelse som den är i Sverige. Digitaliseringen ligger fortfarande i sin linda och det är dyrt och besvärligt att komma åt det källmaterial man behöver för att hitta sina förfäder. Möjligen är det så att det vanrykte vår fina hobby hamnade i som en följd av Nazitidens krav på Ahnenpass - obligatorisk släktforskning för att bevisa att man inte hade oönskade inslag i antavlan - ännu inte riktigt klingat av. Men i takt med att de stora aktörerna, Ancestry, MyHeritage, Geneanet m.fl. har börjat intressera sig för Tyskland kommer säkert "Die Wende" så småningom.

I Tyskland är det fortfarande mest böcker - Bücher - det handlar om. På utställningen  dignade borden av böcker, böcker, böcker. CD-skivor stod nästan inte att finna, och om de fanns var de små och lokala. Ack, hur nyttigt vore det inte med en "Tysklands dödbok" eller "Tysklands befolkning" - men något sådant existerar inte. Lika illa är det med databaser via abonnemang och andra moderna bekvämligheter. Finns inte! Och med så få "nyttigheter" uteblir självklart publiken, trots ett ambitiöst föreläsningsprogram. I Sverige brukar vi ha omkring 5000 besökare på våra släktforskardagar. Översatt till Tyska mått borde de komma ca 50.000 personer till dessa dagar - men så icke.Snarare 500, vilket kanske var tur, eftersom lokalerna i Gotha var trånga och svårutnyttjade. 

Utan att vara elak kan man nog hävda att både släktforskningen och släktforskardagarna Tyskland ligger minst 25 år efter Sverige, För att inte tala om tekniken, där arrangörerna inte ens försökte fixa till Internet i lokalerna.

En sak fungerade dock till belåtenhet. Utanför utställningslokalen hade man ställt upp vagnar där det tappades öl och stektes Bratwurst så det stod härliga till. Kaffe kunde man också inhandla - däremot inte té, en produkt som man här i Tyskland endast ryktesvis hört talas om. I alla fall svart té.

Så, Bücher, Bierchen und Bratwurst är det bestående intrycket från de 67:e släktforskardagarna i Gotha.

b2ap3_thumbnail_Bratwurst-2.jpgb2ap3_thumbnail_Bratwurst-2.jpg

Fortsätt läs mer
4442 Träffar
3 Kommentarer

Stackars Victor

Stackars Victor

Min morfar hade en kusin i Baku, Thure Gustaf Sandgren (1856-1903) - maskinist och ingenjör vid Nobels fabriker vid Kaspiska havet. Till skillnad från resten av släkten, som alla flydde för sina liv i samband med den ryska revolutionen och den terror som sedan följde, blev Gustafs familj kvar i hemstaden. Själv var han ju sedan länge avliden, men hans ryska hustru Sofia Nikolajevna Muschikina och de fyra barnen Victor/Vittja (*1893), Peter/Pyotr (*1895), Sofia/Sonja (*1896) och Boris Sandgren (*1898) bodde kvar i den av bröderna Nobel skapade "svenska" staden vid Balachani. Här levde de hyfsat väl, med pension för änkan och bidrag för de fyra barnen. Särskilt begåvad var tydligen äldste sonen, Victor, som fick ett generöst stipendium för att kunna studera vidare i Riga i Lettland, ett land som givetvis också ingick i det Ryska imperiet.

I olika sammanhang har jag berättat om hur jag, efter 40 års sökande, på ett osannolikt sätt till sist lyckades hitta och få kontakt med Gustaf Sandgrens ättlingar. Tyvärr gick det mycket illa för familjen. 1918 bombade turkarna Baku och ödet ville att just det hus änkan Sandgren bodde i träffades, varvid hon omedelbart avled. Oturligt nog hade näst äldste sonen Peter bara några minuter tidigare kommit hem på permission - kriget pågick fortfarande - varför även han skadades svårt. Efter 18 dagar på sjukhus avled även han, 23 år gammal. 

Kvar i Baku fanns nu endast dottern Sonja och yngste sonen Boris, som mot alla odds överlevde både kriget och Stalins utrensningar. Alldeles för tidigt gick de dock bort, Boris 1948 och Sonja 1950. Den senare efterlämnade emellertid två döttrar, vars ättlingar - en handfull - numera lever i Ukraina. De "ryska" delarna av Ukraina skall kanske tilläggas ... 

b2ap3_thumbnail_Familjegrupp-Justerad.jpgb2ap3_thumbnail_Familjegrupp-Justerad.jpg

Ovanstående bild visar familjen Sandgren kort före katastrofen 1918. Från vänster Boris, Peter, Sonja och Sofia

Men så var det då äldste sonen, Victor. Hur gick det för honom? Illa, mycket illa! Det finns ett bevarat fotografi av honom. Där sitter han iklädd skoluniform. Bilden är sannolikt tagen i Baku kort före avresan, eller kanske i Riga strax efter ankomsten. Bilden visar en ung pojke, 15 år gammal eller så, med pigg och vaken blick. Men på själva kortet har någon klistrat en liten lapp där det står † 31 VIII 1909. Inte mer än så. Men det säger allt. Drygt 15 år gammal och nyss ankommen till Riga, dukar han under, kanske för en epidemi eller en lunginflammation.  

På onsdag passerar jag Leipzig på väg mot de tyska släktforskardagarna i Gotha, där jag skall föreläsa och ha bokbord. Naturligtvis stannar jag då till vid Stadsarkivet och besöker Zentralstelle für Genealogie. Hur så? Jo, på 1930-talet mikrofilmades stora delar av kyrkoboksbeståndet i tyska och tidigare tyska provinser och församlingar, t.ex. Posen, Schlesien, Gdansk och Lettland. Alla Rigas gamla kyrkoböcker lär således finnas på mikrofilm eller möjligen digitaliserade i Leipzig. Kanske lyckas jag hitta stackars Victors dödsnotis i någon av Rigas dödböcker 1909. Kanske inte. Men det är värt ett försök.

Även om jag skulle hitta dödsnotisen ger den förmodligen inte så värst mycket ny information. Församlingens namn, en adress kanske, skolans namn, dödsorsak och i bästa fall namnet på kyrkogården där han begravdes en septemberdag för 106 år sedan. Inte mycket att lägga tid och pengar på, kan man tycka. Men den uppmärksamheten är han värd, stackars Victor. 

b2ap3_thumbnail_Victor-1909.jpgb2ap3_thumbnail_Victor-1909.jpg

 

Rubrikbilden föreställer Victor (i mitten) med lillebror Peter och kusinen Axel Sandgren. Den senare var också född i Baku, men var en av dem som lyckades fly i tid. Efter att ha ägt en stor ingenjörsfirma i St Petersburg kom han 1918 barskrapad till Stockholm, och barskrapad förblev han livet ut. 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
Taggad i:
4138 Träffar
0 Kommentarer

Arga släktforskaren

Arga släktforskaren

Arga snickaren heter ett reality- och inredningsprogram, som sedan 6 år sänds på Kanal 5 med Anders Öfvergård som programledare och skräckinjagande uppläxare. Programmet går ut på att personer som påbörjat misslyckade ombyggnadsprojekt i sina hem, får hjälp med att fullborda dem. Underhållningsvärdet ligger i att Öfvergård alltid talar klarspråk och inte sparar på krutet när han försöker få de odugliga och/eller lata deltagarna att ta sig i kragen. 

Det slår mig att även andra ämnen och företeelser, där mänsklig förmåga och uthållighet är viktiga faktorer, kanske skulle må bra av en välgörande uppsträckning ibland. Matlagningen och bakningen har ju redan ett övermått av sådana TV-program, liksom den allestädes närvarande idrotten. Men hur är det med släktforskningen? Tänk om man någon gång fick tillfälle att vara en genealogisk Öfvergård. Vad i vår lilla värld skulle man då racka ned på? 

Tiggaren

Denna typ forskar helst inte själv utan förlitar sig på släktforskarkollektivets hjälpsamhet och generositet. I stället för att beslutsamt slå upp rätt sida i en husförhörslängd eller födelsebok uppsöker han Anbytarforum, Facebook, Ancestry eller någon annan lämplig sajt, lägger huvudet på sned och säger: ”Är det någon som har tillgång till husförhörslängderna för Östra Ryds socken på 1880-talet? Jag skulle behöva mer information om mina förfäder, Johan Persson och Cajsa Andersdotter, som skall ha bott på Björkbacken”.  Frågan är, precis som när det gäller tiggarna vid våra livsmedelsbutiker: Hjälper vi dem, eller stjälper vi dem om vi faktiskt kastar till dem några smulor? 

Plagiatorn

Det här är en synnerligen otrevlig sort – på engelska kallas företeelsen copycat – som också vägrar att själv ge sig in i en kyrkobok eller en bouppteckning. Han/hon tar allt som står i tryckta böcker eller på nätet för Guds sanning och kopierar friskt och samvetslöst. Eventuellt publicerar han sedan själv materialet, givetvis utan angivande av källa. Förekommer även på diskussionssidor, typ Anbytarforum, där han besserwissrar sig igenom ämne efter ämne. 

Beläggaren

Källhänvisningar är naturligtvis bra på alla sätt, och som kursledare och handledare bör man städse predika detta evangelium: Ange alltid källa! Kloka kameler går till källorna! Skriv upp var du hittade uppgiften! o.s.v. Men det kan faktiskt bli för mycket av det goda. Själv är jag notoriskt slö när det gäller att hänvisa till självklara källor som födelse-, vigsel- och dödböcker. Är detta verkligen nödvändigt? Är det inte en självklarhet, att alla de uppgifter man presenterar i sin utredning faktiskt är kontrollerade mot gängse källor? Däremot skall man naturligtvis vara extra noga med att ange alla icke omedelbara källor som mantalslängder, bouppteckningar, domböcker, udda husförhörslängdssidor o.s.v. Det finns en särskild sorts släktforskare, som är så ivriga med att ”belägga” varifrån varje liten uppgift är hämtad (Gistad socken, Östergötlands län, C:1 sid 147 rad 15 och 16) att de inte hinner med så värst mycket mer. För att inte tala om hur ett överdrivet källhänvisande tynger varje släktbok eller släktutredning. 

Tråkmånsen

Har ni träffat släktforskare som inte kan sluta prata om den eller den anfadern eller släktgrenen. Naturligtvis har ni det. De finns överallt, och de slutar aldrig. Jag minns en gammal man i vår förening. Han hade fått för sig att han på något sätt var släkt med Inga Tidblad och kunde inte öppna munnen utan att tala om denna spännande möjlighet. Till sist var jag så trött på detta tjat att jag sa: Nu sätter vi oss ned och undersöker saken ordentligt och tar reda på, en gång för alla, om du är släkt med henne eller inte. Men se, det var han inte intresserad av. Inför risken att bli av med sitt favoritämne föredrog han att vara kvar i sin kanske-tillvaro… Tråkmånsen kan endast stoppas genom moteld i form av lika långa och tröstlöst poänglösa historier som dem han själv levererar.

b2ap3_thumbnail_datanrd.pngb2ap3_thumbnail_datanrd.png

Rekordjägaren

Det här är släktforskaren för vilken kvantiteten är viktigare än kvaliteten. Hon samlar och samlar och lägger in i Disgen eller Holger eller vad det nu är för program. Knäcker en flaska champagne för varje tiotusentals poster hon lyckas knappa in. Databasen växer och växer. Till vilken nytta? Ingen vet! 

Förhandlaren

Morfars mormors far hette Johan Pettersson och skall ha varit född 1811 13/2 i Komtillmåtta socken. Ivrig släktforskare letar i födelseboken, men får ingen riktigt bra träff. Närmast till ligger ett gossebarn JONAS född två månader senare och med en far som heter PER. ”Good enough for Jazz”, säger vår hjälte och adopterar raskt fel person som sin anfader, varpå resten av antavlan på denna gren blir helt galen. Detta i stället för att gå till botten med problemet genom att kontrollera födelseböckerna i omkringliggande socknar, följa den riktige Johan bakåt i volymerna från första säkra nedslag eller kanske djupdyka i relevanta bouppteckningar. Förhandlaren, som alltså förhandlat med sig själv, föredrar emellertid den enkla vägen framför den rätta … 

Fegisen

Efter många år som släktforskare känner han sig bekväm och trygg bland husförhörslängder,  ministerialböcker och bouppteckningar. Någon gång kan väl en flyttningsattest eller en enstaka mantalslängd eller militär rulla tillåtas slinka med, men därefter är det stopp. Fegisen vantrivs med tanken på att ge sig in i okända källor; domböcker, räkenskaper, inneliggande handlingar, sockenstämmoprotokoll eller något annat farligt. Trots att han anar att svaret på den gnagande frågan förmodligen måste sökas utanför kyrkoarkivens trygga värld, törs han inte kasta sig ut i det okända. Inte utan säkerhetsbälten. Sådana kan möjligen ett bra föredrag på föreningens höstmöte eller på släktforskardagarna förse honom med, men dessutom behöver han en spark i baken av någon frejdig släktforskarkollega. 

b2ap3_thumbnail_Korthuset.jpgb2ap3_thumbnail_Korthuset.jpg

Korthusbyggaren

Släktforskning måste alltid bygga på säker grund, d.v.s. på källor som efter källkritik kan anses pålitliga och stabila. Korthusbyggaren tar emellertid ofta lätt på denna enkla regel till förmån för en istadig tro på ”legender” och ”hörsägner”. ”Mormor sa alltid…” eller ”Det lär vara så att …” är två vanliga öppningsgambit för denna släktforskartyp. Till dessa löst hängande trådar försöker han/hon sedan anpassa sitt forskande. Man tänker med avsmak på evighetsdebatten om Bure-ätten, för att inte tala om alla dessa som tror sig vara ättlingar till Oscar I, Carl XV eller Oscar II. Mycket tröttsamt! Och i de flesta fall alldeles omöjligt att bevisa. Jag säger som min barnkör: 

Du måste bygga huset på ett berg,  

På en säker grund, som inte rubbar sig,

Och när stormen piskar på,

Har du frid i huset ändå.

Detta var den arge släktforskarens utbrott. 

Nästa vecka är jag snäll igen …

 

**********************************

Ps:  I kväll kan ni titta på EBBA von SYDOWS spännande släktjakt i VEM TROR DU ATT DU ÄR? 

b2ap3_thumbnail_Ebba-idol.PNGb2ap3_thumbnail_Ebba-idol.PNG

Fortsätt läs mer
8476 Träffar
8 Kommentarer

Geniet från Göinge

Geniet från Göinge

Bland alla de tusentals förfäder och släktingar man genom åren forskat fram, är det en och annan som sticker ut: Dessa brukar man i regel fästa sig vid särskilt, och vill veta mer om. I mitt fall är det bl.a. min farmors farmors morbror, som kommit att utsättas för en sådan extra granskning; 

CHRISTOPHER OLOFSSON ANGELDORFF

 b2ap3_thumbnail_ANgeldorff.jpgb2ap3_thumbnail_ANgeldorff.jpg

Han var bondson från Angshult – härav det nybildade efternamnet - i Osby socken, född 1808, och uppenbarligen så begåvad att församlingens kyrkoherde såg till att han fick gå i skola och så småningom läsa till präst. Han prästvigdes 1831 och fick sedan diverse småtjänster i Stångby, Dalby och Västerstad innan han 1836 kom till Kristianstad och Vendes Arftilleri som regementspastor. Tjänsten var tydligen lindrig eftersom Angeldorff under sina fyra år där hann med en hel del annat: 

Han uppfann en tvättmaskin, som dock lär ha haft den nackdelen att den trasade sönder kläderna, samt en rudimentär räknemaskin. Så startade han en cigarrfabrik och ett ölbryggeri samt skrev läroböcker i musik, för musikalisk var han, och poetisk. 

Hans stora intresse var emellertid journalistik, eller skall vi säga polemik. Han skrev rasande inlägg i allsköns frågor, oftast med en konservativ, för att inte säga reaktionär inriktning. 1840 flyttade han upp till Stockholm och fick genast tjänst som ständig sekreterare i Stockholms Konsistorium (Domkapitlet), blev pastorsadjunkt i Ulrika Eleonora församling, vice pastor i Finska församlingen samt tjänstgjorde 1842-1853 som Hovpredikant.

b2ap3_thumbnail_bi.pngb2ap3_thumbnail_bi.png 

Men så var det då debatten och tidningarna. Angeldorff hatade den liberala tidningen Aftonbladet och inte minst dess utgivare, Lars Johan Hierta. I sin häftiga opposition mot tidningen och tidsandan använde Angeldorff sig av publikationen ”Det Svenska Biet” vilket renderade honom öknamnet ”Visen i kupan”. Ett annat tillmäle han fick utstå var ”Triangeldorff” för sitt spetsiga sätt att skriva. Debatten utvecklades till regelrätta pennfejder, inte olika de evighetsgräl som för mer än ett decennium sedan ofta grasserade på Anbytarforum och där jag själv, Gud hjälpe, ibland var involverad och fick användning av mina Triangeldorff-gener. 

Till sist blev Angeldorffs giftiga penna för mycket för samtiden och det beslöts att sparka honom snett uppåt. 1853 går flyttlasset till Östra Broby och Emmislöv i Östra Göinge, där han sedan tjänstgör som kyrkoherde till 1862. Under sin tid där gör han sig särskilt känd som hetsig fiende till den smygande frikyrkligheten och vill på fullt allvar bannlysa alla dem som ansluter sig till Baptisterna. En mycket god förkunnare och en i övrigt uppskattad person måste han dock ha varit, eftersom man i Broby låtit döpa en gata efter honom – se ingressbilden.

b2ap3_thumbnail_versikt.jpgb2ap3_thumbnail_versikt.jpg 

1863 flyttar han så till Västra Alstad och Fru Alstad i södra Skåne, där han 1866 avlider i lungsot, 58 år gammal. Innan dess har han dock hunnit gifta sig tre gånger. I det längsta ogift, blev han 1852 som tillträdande kyrkoherde tvungen att ingå äktenskap – en präst på landet kan inte vara ogift – med Sophia Wahlbom (1819-1853), syster till den berömda målarprofessorn Carl Wahlbom. Den 1 juli 1853 föds dottern Oda Angeldorff i Broby prästgård, men modern överlever inte förlossningen. Christopher gifter då om sig med sin svägerska, Minna Wahlbom (1824-1862), som alltför ung avlider i sviterna efter mässlingen. De två barnen ur detta äktenskap dör båda allt för tidigt, och det finns inga ättlingar efter dem. Återstår då sonen ur det tredje äktenskapet, med Helena Österberg från Lund (1832-1911) – Olof WILHELM Benjamin ANGELDORFF (1864- ????) en lovande ung målare, som ännu denna dag är sorgligt försvunnen. Han vistades i ungdomen i Paris, där han 1891 gifter sig med sin kusin Cécile Österberg. Makarna överflyttar så småningom till England där de enligt folkräkningarna bor på olika håll både 1901 och 1911. Därefter är båda totalt försvunna.

b2ap3_thumbnail_61741_fru_oda_berg-Justerad.jpgb2ap3_thumbnail_61741_fru_oda_berg-Justerad.jpg
Återstår då den äldsta dottern, ODA ANGELDORFF (1853-1931) som, liksom fadern, var högt begåvad och gjorde karriär som heminredningskonsulent och hemslöjdspionjär. Hon belönas både med den kungliga medaljen Illis Quorum och med Kungliga Hushållningssällskapets guldmedalj. Gift var hon med läroverksadjunkten Fabian Berg i Kalmar och deras son är den kände ornitologen, zoologen, författaren, fotografen och dokumentärfilmaren Bengt Berg, som också fick heta Kristoffer efter morfar. Bengt Bergs sondotter är inte heller hon okänd; jägaren, författaren och TV-kändisen (Mot alla odds) Natasha Illum Berg. Efter Oda Angeldorff Berg fick f.ö. min farmor heta just Oda, ett ovanligt namn som jag sedan själv överantvardat till min egen dotter.

b2ap3_thumbnail_Bengt-Berg2.jpgb2ap3_thumbnail_Bengt-Berg2.jpg

Själv härstammar jag från Christopher Angeldorffs storasyster, Bengta Olofsdotter (1795-1890), som även hon var en musikalisk begåvning och, liksom brodern, komponerade andliga sånger. Vad då för sånger? undrar ni kanske. Det gör jag också. Länge har jag letat efter Bengtas sångskatt. Förmodligen har de väl skattat åt förgängelsen, men möjligen och förhoppningsvis kan de ha överlevt i något arkiv eller privatsamling någonstans. Christopher Angeldorffs sånger behöver man inte leta länge efter. Det är bara att gripa tag i psalmboken och slå upp den underbara psalmen med nummer 200: 

b2ap3_thumbnail_I-denna-ljuva-sommartid_20150914-053932_1.jpgb2ap3_thumbnail_I-denna-ljuva-sommartid_20150914-053932_1.jpg

 

Ps: I kväll kan ni titta på artisten EBBOT LUNDBERG i TVs Vem tror du att du är? Kolla in statyn, och reflektera över var den står...

b2ap3_thumbnail_Ebbot-Lundberg.jpgb2ap3_thumbnail_Ebbot-Lundberg.jpg

Fortsätt läs mer
4868 Träffar
2 Kommentarer

1930 är här!

1930 är här!

Kioskvältaren i Nyköping var givetvis den hett efterlängtade CD-skivan SVERIGES BEFOLKNING 1910, som gick åt som smör i solsken. I begynnelsen var 1890, påbörjad på det gamla Arkions tid och egentligen avsedd enbart för nätet. Från min tid som förbundsordförande minns jag hur svårt det var att övertyga Arkion/SVAR om fördelarna och de potentiella ekonomiska möjligheterna med att även göra folkräkningen tillgänglig på CD. Till sist kastade vi iväg ett brev med ”an offer they could not refuse”, där vi bl.a. garanterade en försäljning om minst 2000 exemplar. Dagen därpå kom herrarna nedstörtande från sitt norrländska viste, samarbetskontrakt skrevs och ett halvår senare var den första CD-skivan verklighet. 1890 blev en formidabel succé – jag tror att det till sist blev över 10.000 sålda skivor – och sedan kom 1900, 1880 och nu senast 1910. 

Jag har alltid hävdat att för databaser av det här slaget är CD (eller USB för den delen) alltid att föredra framför webblösningar. Sökbarheten är oslagbar för att inte tala om snabbheten, kombinationsmöjligheterna och de utmärkta ”förekomstlistorna”. Dessutom vill varje släktforskare äga sina databaser, kunna lägga in dem igen när nya familjemedlemmar i form av laptoppar, paddor eller värstingdatorer kommer in i huset, och slippa hålla reda på abonnemang och lösenord. 

b2ap3_thumbnail_1930-II.jpgb2ap3_thumbnail_1930-II.jpg

Nu viskas det om att 1930 blir nästa produkt och att excerperingen är i full gång. Om ett par år finns den kanske tillgänglig, får vi hoppas. Döm om min förvåning när jag häromveckan halkade in just på Folkräkningen 1930 hos MyHeritage.com. Wow! tänkte jag, är den redan här? Och det var den ju, fast inte riktigt som jag trodde. MyHeritage har uppenbarligen tagit sig an den Danska motsvarigheten och åstadkommit en resurs som heter duga. I Danmark och Norge saknas som bekant Husförhörslängder, och de Folketaellinger man i stället arbetar med är svårhanterliga och ger knapp information. I den Nationella Folkräkningen 1930, som tycks omfatta 3,6 miljoner poster, är emellertid uppgifterna betydligt mer utförliga och generösa. Förutom namn och yrke har man denna gång tagit med exakt födelsetid, en oerhört viktig detalj, samt vigselår och antal barn i äktenskapet, levande och döda. Givetvis finns också födelseort med, men tyvärr är just denna parameter inte sökbar i databasen, vilket är svårbegripligt. Att t.ex. plocka fram alla svenskar eller alla från Ystad ur denna folkräkning låter sig därför knappast göras. Vi får hoppas att MyHeritage så småningom kompletterar upp excerperingen med just födelseort. Det skulle höja värdet och sökbarheten ytterligare.

Våra danska vänner är bara att gratulera till denna nya härliga resurs – Folkräkningen 1930.

Eja, vore vi själva där

 

 

 

 

Direktlänk:  http://www.myheritage.se/research/collection-10181/danmark-1930-nationell-folkrakning

 

Ps: I kväll kl. 8 kan ni se på Björn Kjellman i VEM TROR DU ATT DU ÄR? Watch out, alla Västgötar ...

b2ap3_thumbnail_Bjrn-Kjellman.JPGb2ap3_thumbnail_Bjrn-Kjellman.JPG

Fortsätt läs mer
4576 Träffar
5 Kommentarer

Rosvall på Rosvalla

Rosvall på Rosvalla

Förlåt, kära läsare, men jag kunde bara inte låta bli. 

Lokaliseringen av 2015 års Släktforskardagar till en arena med ett namn så snarlikt mitt eget, har medfört en ändlös rad av vitsar och gliringar från mer eller mindre humoristiska vänner och ovänner. Nu slår jag tillbaka med ovanstående bild …!

Till skillnad från veteranerna Ingrid Nilsson och Håkan Skogsjö har jag inte varit på samtliga släktforskardagar. Ibland har jag inte haft tid eller ork, men denna gång blev det alltså av. I år skulle jag varken vara delegat på Riksstämman, hålla föredrag eller ha egen monter med mina böcker och stamtavlor. Därför kunde jag i lördags för första gången besöka Släktforskardagarna som en vanlig dödlig, och det var en helt ny upplevelse. I en skön blandning av föredrag, shopping och släktforskarmingel stortrivdes jag på Rosvalla och kom hem med famnen full av nya böcker, CD-skivor och inspirerande föredrag. 

… fast med tom mage! 

Matsituationen på dessa släktforskardagar, Nyköping var tyvärr inget undantag, är alltid kaotisk och tidskrävande. Man hinner inte stå i dessa långa köer, och maten är ofta inte någon höjdare. Hela matorganisationen förefaller underdimensionerad och man skulle önska att kommande värdar ville ägna mer tid och kreativitet kring denna springande punkt. En halv timme före full tid, stapplade jag fram till cafédisken och fick mig en mugg ljummet vatten med tepåse (20 kronor, bra lönsamhet där) och ett chokladmuffins (25 kronor, också bra avans) och förutom en och annan monterkaramell var detta det enda jag fick i mig under dagen. 

Men jag fick så mycket annat! 

b2ap3_thumbnail_karin_bojs_1.jpgb2ap3_thumbnail_karin_bojs_1.jpg 

Föreläsningsprogrammet var omväxlande och späckat. Tre hann jag med under lördagen. Först var det Karin Bojs fängslande DNA-betraktelse kring 54.000 år av förfäder och anmödrar. Hennes nyutkomna bok står i tur att hamna på nattduksbordet och jag ser fram emot att få lära mig mer om detta storslagna ämne.

b2ap3_thumbnail_Ulf-Berggren.jpgb2ap3_thumbnail_Ulf-Berggren.jpg

Så lyssnade jag på släktforskarkollegan Ulf Berggrens föredrag om sitt nya registreringsprojekt, som handlar om 1700-talspersoner med släktnamn på Södermanlands gods och större gårdar, där han också presenterade några för mig helt okända ”nya” källor från 1700-talet: ”Styvkjortellängden”, där kvinnor, som hade rätt och råd att bära denna lyxiga utstyrsel registrerades, imponerade stort, liksom reduktionslängden kring mantalspenningen för ”halvvuxna drängar”. Hoppas nu bara att dessa nyttiga källor även finns bevarade i ”mina” landskap och län.

b2ap3_thumbnail_Peter-Sjlund.jpgb2ap3_thumbnail_Peter-Sjlund.jpg

Kronan på verket var emellertid bloggarkollegan Peter Sjölunds fullkomligt lysande föredrag ”DNA öppnar nya dörrar för släktforskningen”. Sällan har jag känt mig så inspirerad efter ett föredrag. Och imponerad! Dels av föreläsarens humoristiska och smittsamma berättarstil, dels av hans skickligt sammansatta och innovativa Powerpoint-presentation. Men framför allt kände jag mig förlöst. Intill nu har jag haft en sorts motstånd kring detta med DNA i släktforskningen. Hör detta verkligen hemma i vår verksamhet, och vågar jag själv ge mig in i denna farliga och okända värld? har jag gubbaktigt frågat mig. Peter tog i ett slag bort all min vånda, och nu är det jag som tar fram spatel och rör. Denna nya dimension måste även jag få uppleva! 

Roligt var det också att få plocka till sig flera av det flitiga förbundets nya handböcker; Mantalsforska, Domstolsforska och Släktforska med DNA. För mig, som en gång för något tiotal år sedan kläckte idén om olika handböcker för släktforskare, känns det oerhört tillfredsställande att tanken nu också har blivit verklighet. 

Inträdesavgiften på Rosvalla var 60 kronor, och det får anses billigt för så mycken god genealogisk underhållning, föreläsningar, pröva-på-verksamhet och montermingel. Mindre lyckat var kanske själva ”insläppet” där besökarna på lördagsmorgonen hamnade i evighetslånga köer. Inte bra! Tänk till Umeå! 

Men i övrigt: 

Grattis Nyköping/Oxelösund till mycket väl genomförda släktforskardagar!

Fortsätt läs mer
3696 Träffar
3 Kommentarer

Grälla slott och mystiska damer

Grälla slott och mystiska damer

Minsann, tog vi oss inte äntligen till Portugal, hustrun och jag. Detta land har funnits på vår ”platser-att-besöka-innan-du-dör-lista” i flera decennier, men aldrig kommit längre än till själva tanken. Tills nu … En kraftigt rabatterad rundresa med hyrbil och förbokade hotell i Lissabon, Peniche och Oporto fångade vårt intresse och gav tanken vingar. 

Fyra palats om dagen är bra för magen, bukar jag entusiastiskt utropa inför varje utlandsresa, särskilt när vi rör oss i England, Danmark, Tyskland och Centraleuropa. Är man fascinerad av historia och Europas kungahus så är man. Den hårt prövade hustrun brukar krokna redan efter två, men följer ändå tappert med genom de pråliga salarna och lyssnar till makens ändlösa föreläsningar om hur den och den är släkt. 

Särskilt besvärligt är det givetvis med alla dessa dynastier, där de gifter sig kors och tvärs, kusiner och sysslingar med varandra, och allra värst är det just i Portugal och med ätten Braganza. Denna familjs ovana att, generation efter generation, gifta bort prinsessor med sina farbröder, till och med en stackars prins med hans dubbelt så gamla moster, han 15, hon 30, skapar förskjutna relationer och bisarra släktskapsförhållanden. 

Av hittills besökta slott kan nämnas Palacio Nacional da AJUDA i Lissabon, Palacio Nacional de QUELUZ - Portugals svar på Versailles, Palacio da PENA i Sintra – det fantasifulla men aningen grälla slottet högt uppe på berget (bild ovan) och Palacio Nacional MAFRA, storvulet och otrivsamt. 

Förutom alla påkostade interiörer är det naturligtvis porträtten som allra mest fascinerar en historiker och kunganörd. Från väggarna blickar de ut över oss, Maria I, Joao VI, Pedro I, Maria da Gloria, Ferdinand II, Pedro V, Luiz, Maria Pia, Carlos, Amelie, Manuel II och alla de andra. Jag känner dem alla, både till namn och till utseende. Men så står jag där och stirrar på ett bekant ansikte, en mystisk dam, som jag i förstone inte kan placera. Vem, vem???

b2ap3_thumbnail_Josefina.jpgb2ap3_thumbnail_Josefina.jpg

Jag böjer mig ner för att se om namnet möjligen står på själva ramen, och det gör det ju:

Rainha da Suécia

 

Så står det faktiskt, och då vet jag precis vem det måste vara. Drottning Josefina av Sverige, född Prinsessa av Lecuhtenberg och sedan 1823 gift med Konung Oscar I. Men varför hänger hon här? Vilka förbindelser har det protestantiska svenska kungahuset med det ärkekatolska portugisiska? Flera, faktiskt!

Josefinas lillasyster Amalia av Leuchtenberg gifte sig med Kejsaren av Brasilien, tillika Konung av Portugal, änkemannen Pedro I (IV), medan lillebror August av Leuchtenberg äktade Pedros dotter ur första äktenskapet, Maria (II) da Gloria, regerande drottning av Portugal. Båda äktenskapen blev korta, det senare extremt så, två månader, varefter stackars Maria da Gloria, för dynastins överlevnad tvangs att raskt gifta om sig, denna gång med Ferdinand av Sachsen-Coburg och Gotha (samma ätt som Prinsessan Sibylla), kusin till både Drottning Victoria av England och hennes Albert. Det var efter Kejsarinnan Amalias död, som hennes kvarlåtenskap, inklusive porslin, juveler och tiaror, kom att hamna hos storasyster i Sverige. Och det var till minne av denna tidiga Brasilianska förbindelse som vårt nuvarande kungapar, som också representerar en svensk-brasiliansk länk, gav sin yngsta dotter just dessa namn; Amelie Josephine. 

Men det finns fler förbindelser mellan de svenska och portugisiska kungahusen. Prins Johann Georg av Hohenzollern, gift med Prinsessan Birgitta och gemenligen kallad Hansi, härstammar på två sätt från Drottning Maria da Gloria och Kung Ferdinand II. Jo, han fick kalla sig Kung, trots att det egentligen var Maria som bestämde var skåpet skulle stå. Deras dotter Maria Anna av Portugal/Sachsen var Hansis morfars mor och deras dotter Antonia av Portugal/Hohenzollern hans farfars mor. Vidare var Hansis faster, Auguste Victoria av Hohenzollern, gift med Portugals siste Kung, Manuel II. 

Josefinas och Amalias farmor var för övrigt barnbarn till Kejsarinnan Josephine av Frankrike, Napoleons första hustru. Men före Josephine var Napoleon faktiskt förlovad med sin svägerska, Désirée Clary, som efter att ha blivit dumpad av Napoleon gifte sig med en viss Marskalk, Jean Baptiste Bernadotte, och kom att bli anmoder till hela det svenska kungahuset, hela det norska och delar av de danska, belgiska och luxemburgiska härskarhusen. När Napoleon så småningom såg sig tvungen att skilja sig från Josephine för att kunna gifta om sig och få en arvinge, föll valet på Ärkehertiginnan Marie Luise av Österrike, dotter till Kejsar Franz I. Marie Luise hade en yngre syster, Ärkehertiginnan Leopoldine, som utvandrade till Brasilien för att gifta sig med den blivande Kejsar Pedro I. Deras dotter var den ovan nämnda Maria da Gloria som gifte sig med August av Leuchtenberg, bror till Kejsar Pedros andra hustru Amalia och till svenska drottning Josefina. 

Hängde ni med?

Eller har ni också kroknat för längesen…?

************************************

Ps:  Glöm inte att titta på VEM TROR DU ATT DU ÄR? I kväll är det säsongstart med Tomas Ledin som huvudperson. Ett spännande avsnitt med en hel del nutidshistoria. Lägg särskilt märke till den korta sekvens då jag för ett ögonblick också får utöva mitt ordinarie yrke ...

b2ap3_thumbnail_Tomas-Ledin.jpgb2ap3_thumbnail_Tomas-Ledin.jpg

 

Fortsätt läs mer
3888 Träffar
1 Kommentar

Barn på byn ...

Barn på byn ...

Trots att man knappast hittar detta egendomliga uttryck i någon ordlista eller etymologisk ordbok, är det väl ingen som tvekar inför betydelsen; Utomäktenskapligt födda barn, ofta som resultat av tillfälliga relationer. För det mesta handlar det om män som, förutom de barn som fötts inom äktenskapet, också har ett eller flera ”barn på byn”, d.v.s. med en annan kvinna. Även sådana barn som fötts i ett förhållande som avslutats långt innan mannen så småningom ingår äktenskap, brukar beskrivas med dessa ord.   

Egentligt kan uttrycket sägas vara synonymt med det illa klingande begreppet "oäkting", ett derogativt ord, som vi får hoppas inte längre används. Idag, när så många barn föds in i samboförhållanden, när barnen i en familj kan vara både helsyskon, halvsyskon och sammanbragta, när barn kan ha två mammor eller två pappor som föräldrar, ja då är det ingen som längre orkar bry sig om äktenskaplig börd.  

En gång var dock börden en allvarlig och viktig fråga och stackars den som råkade vara född utanför äktenskapet och kanske var fosterbarn eller bortadopterad. Skolgården kunde förr i världen bli ett rent purgatorium för sådana barn. Utanför, hånade, retade, mobbade. Till och med lärare och präster, som borde veta bättre, kunde understundom göra skillnad på äkta och oäkta barn. För riktigt länge sedan var man tvungen att visa upp ett s.k. bördsbrev för att visa att man var född i äkta säng. Annars hade man ingen chans att komma vidare i karriären och bli lärling eller gesäll.  

Barnen, som verkligen kan sägas ha varit oskyldiga i sammanhanget, fick således ofta lida för föräldrarnas snedsteg. Säkert också mödrarna, medan fäderna ofta kom lindrigt undan. Att ha barn på byn kunde till och med betraktas som en merit, ett kvitto på att man var en riktig karlakarl. Uttryck som att ”så sin vildhavre” eller ”leka rommen av sig” antyder ett roat bifall eller i alla fall en betydande tolerans kring unga mäns fornikerande. Nåja, nu har han i alla fall stadgat sig, he he he …  

Har då dessa frågor någon som helst relevans i detta nådens år 2015? Ja, faktiskt! Vi som skriver släktböcker eller ordnar släktträffar vet att förekomsten av utomäktenskapliga barn eller mer eller mindre okända halvsyskon fortfarande kan vara ett reellt problem, något som kan orsaka både turbulens och misstämning, och som därför måste hanteras med finkänslighet och finess. Skall de bjudas in till släktträffen? Skall de få finnas med i släktboken? Särskilt ömtåligt tycks det av någon anledning vara med barn födda på 50-talet och tidigt 60-tal, medan 1970 förefaller vara någon sorts skiljelinje, efter vilken ”skammen” tycks ha bleknat bort eller saknar betydelse.  

Hur gör man då i känsliga fall?  

Mitt råd är: Fråga dem det berör! Vill den okända eller blott anade släktgrenen vara med i boken eller på träffen, tag då med dem i all sin dar. Vill de inte, avstå! Svårare blir det om den bedragna styvmodern eller de hitintills ovetande halvsyskonen inlägger veto. Sådana intressekonflikter får avgöras från fall till fall. Men om det blir nödvändigt att välja sida, finns mina sympatier för det mesta hos de undanstuckna, hos dem som det inte får talas om, hos dem vilkas blick man undviker att möta om man skulle råka på dem på byn.  

Barnen på byn … 

b2ap3_thumbnail_fotoskafferi_barn_och_ungdom_11_4351.jpgb2ap3_thumbnail_fotoskafferi_barn_och_ungdom_11_4351.jpg

 

Bilderna är från Nordiska Museets "Fotoskafferi"

Fortsätt läs mer
4969 Träffar
0 Kommentarer

Sök bland 132 miljoner "döingar"

Sök bland 132 miljoner "döingar"

Ursäkta det stilbrott som uppstår när man i en i övrigt seriös text tar med ett ord som "döingar", men det är just det uttryck som icke-släktforskare understundom använder sig av när de föraktfullt skall beskriva den ädla och viktiga vetenskap som heter genealogi; "Har du hittat några nya döingar idag?" säger de hånfullt, allt medan de själva ordnar med sin knappsamling eller glor på meningslösa fotbollsmatcher ... 

Dagens blogg handlar alltså om ytterligare en databas över avlidna amerikaner: Findagrave.com - en gratisresurs, som trots sitt dystra innehåll skänker alla oss, som söker efter försvunna släktingar over there, så mycken glädje och kunskap.

b2ap3_thumbnail_Amanda.JPGb2ap3_thumbnail_Amanda.JPG

Så här kan en typisk "träff" i den enorma gravdatabasen - idag 132 miljoner poster - se ut. Namnet i fetstil längst upp, och sedan födelsetid och kanske också födelseort, dödstid, dödsort samt "kalkylerade" släktingar, d.v.s. personer i samma grav som kan förmodas vara släkt med huvudpersonen. Klickbara, naturligtvis, så att man lätt kan läsa även om dessa. Så följer kyrkogårdens namn, även den klickbar, och adress. Man får alltid en bild på själva kyrkogården, och mycket ofta en på själva gravstenen. Båda bilderna klickförstoras och sedan går det lätt att "spara bild som" eller skärmklippa till sig en kopia.

Glöm inte att kilcka på kyrkogårdens namn. Du får då fram en lista på samtliga gravar där och kan i en ny meny söka efter andra släktingar, kanske med andra efternamn, som vilar på samma kyrkogård. Familjerna och släkterna bodde ju ofta nära varandra och detta är ett bra sätt att ringa in hela släktkretsar eller emigranter från samma socken eller by. Ofta är det så, att personer som lämnat sin amerikanska hemstad tidigt för att flytta till Kalifornien eller Florida, ändå har sina gravar där "hemma" på den lantliga kyrkogården utanför Rockford, Lindsborg eller Chisago City.

Ofta är sökresultatet ännu bättre, med bilder på den avlidne/avlidna personen och kanske t.o.m. en dödsruna, kopierad från någon tidning. Som här t.ex.

b2ap3_thumbnail_AURELL.JPGb2ap3_thumbnail_AURELL.JPG

Sökrutan hos Finagrave.com är kanske inte helt lyckad, och man får pilla en stund med den innan man riktigt förstår hur man skall bete sig. Det är lätt att skriva för mycket - och få noll träffar - och de geografiska parametrarna får man kämpa med innan det hela fungerar friktionsfritt. För den som har abonnemang på Ancestry finns det dock ytterligare möjligheter. Ancestry har en söklänk till Findagrave, och där går det utmärkt att söka även på födelsedatum och dödsdatum, upgifter som ofta, men inte alltid, finns med i posterna. Denna extra möjlighet är ovärderlig om man söker efter personer som har bytt namn, amerikaniserat sina svenska namn intill oigenkännlighet eller gift sig till nya efternamn. Så här ser sökmenyn hos Findagrave ut:

b2ap3_thumbnail_Findagrave.JPGb2ap3_thumbnail_Findagrave.JPG

Och här är Ancestrys motsvarighet:

b2ap3_thumbnail_Findagrave-Ancestry.JPGb2ap3_thumbnail_Findagrave-Ancestry.JPG

Findagrave.com är en fantastisk gratisresurs, generöst ställd till vårt förfogande av många flitiga och frivilliga händer, ungefär som den svenska gravstensinventeringen. Den sistnämnda har imponerande 528.000 poster, en siffra som dock bleknar något i jämförelse med de 132 miljoner "döingar" som Findagrave kan visa upp. Å andra sidan bor det ju 30 gånger så många människor i USA som i Sverige ...

Lycka till med sökandet, och får du kvalitetsträffar som den nedan, är du bara att gratulera!

b2ap3_thumbnail_Nisswandt.JPGb2ap3_thumbnail_Nisswandt.JPG

Jo, det är samma släkt som Mainau-greven Lennart Bernadottes första hustru, Karin Nissvandt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
3736 Träffar
0 Kommentarer

TVÄRS GENOM KLOTET

TVÄRS GENOM KLOTET

Den  31 oktober 1901 vinkade skollärarinnan Emma Larsson på Ranten i Falköping, bördig från det fattiga Åsle Tå, farväl till sina två syskon, Augusta Serafia och Carl Methodius. Dessa emigrerade då från det trygga Falköping till andra sidan jordklotet, till Melbourne i Australien. Väl framme delade syskonen på sig, Augusta flyttade till Perth på västkusten medan Carl drog österut och hamnade i Invercargill på Nya Zeelands sydö. De skulle aldrig träffas mer. 

b2ap3_thumbnail_Carl-MEthodius-rock.jpgb2ap3_thumbnail_Carl-MEthodius-rock.jpg

Carl Methodius Larsson - fattigpojken från Åsle Tå

Carl Methodius Larsson var egentligen på väg hem till Sverige, när han under ett strandhugg i Bluff på Nya Zeeland blev bestulen på hela sin reskassa, sitt pass och andra handlingar. Det blev att kvarstanna i landet i avvaktan på nya dokument från Sverige. Under tiden fick han arbeta på en större gård, och förälskade sig i familjens vackra dotter Mary, kallad "Poppy". Hennes föräldrar ville inte höra talas om något äktenskap med en utfattig immigrant, varför Carl fick slava i tio år innan han till sist fick sin "Rakel". Carl och Poppy skaffade sig ett litet ställe utanför Invercargill, där de odlade bär och bin. I äktenskapet föddes en dotter, Irma Larson, som i sin tur fick fyra barn, alla bosatta på Nya Zeeland. 

b2ap3_thumbnail_Poppy-III.jpgb2ap3_thumbnail_Poppy-III.jpg

Poppy, den utvalda. Till sist rymde de tillsammans ...

Nya Zeeland ligger så långt ifrån Åsle Tå man rimligen kan komma. Jag brukar säga, att om man tar en strumpsticka, placerar den i Västergötland och sedan sticker den rakt igenom en jordglob, så kommer man ut ungefär vid Invercargill på Nya Zeelands sydkust. Hur kom det sig att en fattig och föräldralös pojke från byns fattigdrev kunde ta sig hela vägen dit? Han måste naturligtvis ha tagit hyra som sjöman eller skeppsgosse på någon båt, men i alla fall.

För någon vecka sedan besökte Carl Methodius dotterdotter Gael Donaghy Sverige och fick se och uppleva faderns hemby, nu museum, och kyrkan dit han med all sannolikhet gick varje söndag. Föräldrarna var mycket fromma, härav det något egendomliga förnamnet Methodius. Wikipedia förmedlar att METHODIUS av Olumpus – död omkring år 311 – var en Kristen biskop, teolog och författare samt martyr.

b2ap3_thumbnail_Irma-and-Reg.jpgb2ap3_thumbnail_Irma-and-Reg.jpg

Reginald och Irma 

Carls dotter Irma brevväxlade under skoltiden och framöver med en flicka i England, Betty. Under kriget vistades Irmas fästman, Reginald, under någon tid i England, och uppmanades då av Irma att besöka hennes brevvän, som hon själv givetvis aldrig träffat. Reginald gjorde så och när han sedan återkom till Nya Zeeland för att gifta sig med sin Irma, hade han med sig hälsningar och bröllopspresenter från henne. Så föddes de fyra barnen, men 1953 drabbades Irma av polion, som tog hennes liv. Strax innan hon avled uppmanade hon sin man att be Betty komma över till Nya Zeeland och hjälpa honom att ta hand om de moderlösa barnen. Den förtvivlade änkemannen gjorde så, och Betty gick med på detta, under förutsättning att det också skulle bli giftermål. Så skedde, och Betty blev en underbar mor, både till sina styvbarn och till de två egna barn hon så småningom fick. 

Denna Betty, nu 95 år ung, lever fortfarande där på Nya Zeelands sydkust. Fullkomligt vital och alert står hon med hjälp av epost i ständig kontakt med alla barn, barnbarn och barnbarns barn, idag utspridda över världen. Familjen har döpt henne till ”The Queen of E-mail”. 

Och hur kunde då jag för ett antal år sedan till sist återfinna Carl Methodius och hans familj där vid Antipod? Elementärt, min käre Watson:  

FACEBOOK, så klart!

 

Fortsätt läs mer
3319 Träffar
0 Kommentarer

NYTT LIV I DÖD DATABAS

NYTT LIV I DÖD DATABAS

När jag i torsdags som vanligt kikade in hos Ancestry för att se om något nytt och spännande tillkommit, så hade det faktiskt det …

U.S., Social Security Applications and Claims Index, 1936-2007

De flesta som någon gång sökt efter amerikaemigranter har säkert träffat på Social Security Death Index (SSDI), den rikstäckande megadatabasen över avlidna amerikaner med idag mer än 94 miljoner poster. Själv upptäckte jag den redan 1990, tog mig till en stad i Utah, där den pionjärproducerades på åtta kassettlagda CD-skivor, som jag raskt inhandlade och tog med mig hem till Sverige. På den tiden var denna databas okänd och unik, och min insats gjorde enorm lycka vid de årliga släktforskardagarna, där jag i flera år demonstrerade dess möjligheter och begränsningar. Så småningom hamnade basen på Internet och finns idag tillgänglig på en rad olika webbplatser. 

Informationen som ges i SSDI är korrekt, men begränsad. I princip får man bara efternamnet, ett förnamn, födelsetid samt dödstid och dödsort. Ibland finns det också uppgifter om var personen var bosatt 1951. Social Security Number får man också – amerikanernas motsvarighet till våra personnummer. Det har också varit möjligt, om än kostsamt, att beställa en kopia på det formulär som personen i fråga fyllde i när han eller hon en gång gick med i pensionssystemet Social Security. Dessa formulär innehåller ofta mer information, framför allt födelseort, men också namn på föräldrar till den försäkrade. 

b2ap3_thumbnail_Nila.JPGb2ap3_thumbnail_Nila.JPG 

I det nya registret, som så här långt innehåller 49 miljoner poster, tycks man ha knappat in just födelseorter och föräldrar, men också ibland uppgifter om namnbyten, vilket givetvis är särskilt värdefullt när det gäller kvinnor som gifter sig och gifter om sig. Det finns betydande luckor i registret. Man har t.ex. inte med föräldrarnas namn för avlidna personer födda efter 1939 – tydligen ett krav från Social Security Administration – och här och var fattas förmodligen just dessa uppgifter även i originalet. Men ändå, vilket lyft! Särskilt för den som söker människor som heter Johnson, Peterson eller Anderson. Det har tidigare varit näst intill omöjligt att avgöra om den Mary Anderson man lyckats hitta verkligen är den man söker efter. Med hjälp av de nya parametrarna är det nu fullt möjligt att leda hypoteserna i bevis! 

Jag har i några bloggar riktat kritik mot företaget Ancestry för deras i mitt tycke allt för slarvigt tillkomna databaser. Här måste jag dock lyfta på hatten och gratulera! Det senaste tillskottet är en riktig höjdare, ett fantastiskt hjälpmedel och en oerhörd förbättring av en redan användbar resurs! 

Bravo!

 

 

Fortsätt läs mer
6736 Träffar
3 Kommentarer

Alma! Vilken Alma?

Alma! Vilken Alma?

Då började jag släktforska … del II

Vid ett av mina allra första besök på Landsarkivet i Lund beställde jag fram en husförhörslängd för Osby församling 1881-1885 och slog upp gården Angshult. Av släktingar hade jag fått veta att min farmor, med det ovanliga namnet Oda, skulle vara född där. Mycket riktigt, där fanns hon ju tillsammans med sina föräldrar, Per Larsson och Hanna Larsdotter, samt två äldre syskon – det skulle så småningom också bli sex yngre – Ove Lionel och Alma Benedikta. 

Alma Benedicta? 

Henne hade jag aldrig hört talas om. Hon måste ha dött som liten, tänkte jag, och ringde upp mina fastrar. 

Alma? Nej, henne talade mor aldrig om. Är du säker på att du läst rätt i kyrkoboken. 

Det var jag ju, så nu var det bara att försöka följa familjen framåt i tiden för att se vad som kan ha hänt. Det blev inte någon rolig resa… Kort efter Odas födelse brann gården ned till grunden och familjen fick söka sig tak över huvudet inne i Osby. Oda och hennes storebror Ove skickades tillfälligt (det kom att bli permanent) till mormor i Hästveda, medan Alma blev kvar hos far och mor och den ständigt växande familjen. Efter Oda föddes Fridolf, Bror, Frithiof, Harry och Eva. Familjen skaffade sig en mindre gård i Slähult, men efter bara några år brann även den och familjen kom på obestånd. 1896 avlider fadern, och modern får ett litet understöd av socknen. 1897 föder Hanna ett 9:e, denna gång utomäktenskapligt barn, och det blir för mycket för socknen, den tidens socialtjänst, som resolut ingriper. Hanna skickas på spinnhus för att ”bättra sig” medan alla barnen, utom Alma som redan är ute och tjänar lill-piga, ”tas om hand” av socknen, som omedelbart ordnar med omvänd auktion: Lägstbjudande, d.v.s. den som nöjer sig med minst underhåll från socknen, får ungen.   

Jag följer Alma framåt i tiden och upptäcker att hon 1899, vid 17 års ålder, utvandrar till Norra Amerika. Där slutar spåren i det svenska materialet. Hon nämns inte i bouppteckningarna efter tre barnlösa fastrar och bör således ha dött tidigt, förmodligen i Amerika någonstans…

b2ap3_thumbnail_Alma-2.jpgb2ap3_thumbnail_Alma-2.jpg

En ung Alma - på väg ut i livet och i den stora världen

Jag tar tåget till Kristianstad och promenerar ut till Hedentorp, där min avlidna fasters man fortfarande bor i det hus farmor Oda och hennes make, Johan Rosvall, år 1913 byggde. Jag frågar farbror Adolf om det händelsevis finns några gamla släktfotografier eller brev bevarade sedan farmors dagar. Nej, det gör det naturligtvis inte… men så drar han lite på orden och försvinner upp på vinden. Kommer tillbaka med en liten låda fylld med ”gammalt skräp”. Ur denna låda fiskar jag upp ett gammalt amerikakort, taget i Monmouth, Illinois, föreställande tre barn. På baksidan har någon skrivit: ”Detta är Lawrence, Helen och Arnold Numbers”. Hmm… tänker jag, kan detta vara släktingar tro…?  

Jag gräver vidare i lådan och upp kommer ett gammalt brev från 1917, poststämplat i Monmouth, och adresserat till ”Fru Oda Rosvall”. Jag öppnar och läser:

”Fru Rosvall, Jag har blivet ombedd att skrifva till eder och underrätta om att eder syster Alma Numbers dog den 9 dennes efter att hava varit sängliggande sjuk i tio veckors tid. Hon begrafdes söndagen den 11 dennes ifrån första Babtistkyrkan med tillslutning av många vänner och släktingar…”

b2ap3_thumbnail_Alma-dd.JPGb2ap3_thumbnail_Alma-dd.JPG 

Monmouth, Illinois!

Hemkommen från besöket i Kristianstad letar jag upp orten på kartan samt sätter mig ned och författar ett brev till ”The Public Library, Monmouth, IL, USA”. Efter några veckor kommer svaret, ett generöst och vänligt svar med två bilagor; Almas dödsruna från 1917 och mannens från 1969! Jo, Melville Numbers överlevde min gammelfaster i 52 långa år. Dödsnotisen meddelar att äldste sonen bor i Spokane, Washington, de tre övriga i Houston, Texas. Med hjälp av telefonkataloger finner jag snart aktuella adresser till Almas barn och kontakt etableras. Sonen Arnold och hans fru besöker Sverige 1972 och 1974 och hinner träffa tre morbröder och en moster, som då ännu finns i livet. Personer som de aldrig ens hört talas om. Själv har jag besökt mina släktingar i Houston och Spokane vid många tillfällen under årens lopp och numera har vi ständig kontakt via Facebook.

b2ap3_thumbnail_Familjen-Melville-Numbers.jpgb2ap3_thumbnail_Familjen-Melville-Numbers.jpg

Melville och Alma Numbers med barnen Lawrence (1903-1996), Helen (1905-1999), Arnold (1908-1977) och Dean (1914-1975) 

Det var så mitt intresse för Emigrantforskning började. 

På den vägen är det.

Fortsätt läs mer
4933 Träffar
0 Kommentarer

Allt är kungens fel!

Allt är kungens fel!

Då började jag släktforska … del I

Året var 1962, vi bodde i Gävle, och jag var 10 år gammal. Hemma från skolan sedan ett par veckor p.g.a. Vattkoppor eller Röda hund, leddes jag svårt. Hade läst och läst om alla mina 104 Enid Blyton-böcker, mina Kamratposten och mina Kalle Anka-tidningar. TV sände fortfarande mest på kvällar och Video/DVD var, liksom Internet och TV-spel, totalt okända begrepp. Desperat sökte jag igenom mina föräldrars bokhyllor på jakt efter något som kunde skingra ledan. Plötsligt fick jag syn på det smala häftet med bilden på en person jag kände igen; Kungen! H.M. Konung Gustav VI Adolf fyllde denna höst jämna år, och högtidsdagen firades stort, med bl.a. ett bildalbum, som fick namnet VÅR KUNG 80 ÅR. 

Jag tog till mig häftet och började bläddra. Läste lite här och var om kungens liv och gärning. Studerade de gamla bilderna på hans far och farfar, båda fruar samt barn och barnbarn. En bild visade kungen tillsammans med dottern, Drottning Ingrid av Danmark. Jaså, är vår kung pappa till Danmarks drottning…? Det visste jag inte, och det behöver tio-åriga gossar faktiskt inte veta. Så upptäckte jag att även den norske kungen var släkt med den svenske, dessutom på flera olika sätt, och på någon vänster tillhörde även den belgiska kungafamiljen detta illustra gäng, liksom den storhertigliga familjen i Luxemburg. Även den engelska drottningen och hennes make, som varit på statsbesök 1956, kunde räknas in bland släktingarna.

b2ap3_thumbnail_stamtavla.jpgb2ap3_thumbnail_stamtavla.jpg 

Hmmm, minns jag att jag tänkte, hur hänger allt detta ihop? Fram med Bonniers konversationslexikon, och så började jag slå upp alla dessa kungar och drottningar, prinsar, prinsessor och dynastier och rita små scheman över hur den och den var släkt. Det var milt sagt invecklat. De många ingiftena mellan de olika kungahusen fascinerade mig och mina hemmaritade stamtavlor fyllde kollegieblock efter kollegieblock. Några år senare, då hade vi flyttat till Malmö, upptäckte jag Isenburgs STAMMTAFELN ZUR GESCHICHTE DER EUROPÄISCHEN STAATEN på Stadsbiblioteket. Knastertorrt och med tysk noggrannhet redogjordes för snart sagt varenda Europeisk dynasti, och jag läste, antecknade och begrundade. På biblioteket fanns också ALMANACH de GOTHA samt GENEALOGISCHES HANDBUCH DES ADELS – FÜRSTLICHE HÄUSER, hundratals volymer, som jag girigt plöjde mig igenom. Jag minns att biblioteket hade söndagsöppet mellan 12.00 och 16.00 och där satt jag varje söndag mellan 12.01 och 15.59 med alla dessa böcker framför mig. Lycklig, under min korkek … 

När jag fyllt 15 slog det mig plötsligt: Nu vet jag det mesta om alla furstehus och hur de är släkt med varandra, men jag har inte en susning om vilka som är mina egna förfäder och släktingar. Hur gör man? Vid denna tid var både min far, farfar, farmor och morfar borta. Återstod mormor, som nu utsattes för tredje graden i min hunger efter släktuppgifter. Tyvärr var mormors tålamod och kunskaper i ämnet begränsade varför mina intervjuer ofta slutade med ett uppgivet: ”Nu skiter vi i släkten, Ted”

Jag insåg att jag skulle behöva betydligt fastare grund att stå på, och i början av 1968 tog jag därför tåget till Lund och mitt första arkivbesök. På den tiden var det uteslutande pensionärer som befolkade läsesalen. Jag var sexton, nyfiken och vetgirig, och mina besök på landsarkivet, de kom sedermera att bli mycket frekventa, sänkte rejält medelåldern i forskarsalen … 

Samma år gick jag med i Genealogiska Föreningen och i Skånes Genealogiska förening. Även här var jag ”the odd one out”, den lille knatten, som avvek från mönstret. Medan mina klasskamrater mer intresserade sig för fotboll, mopeder, tjejer och alkohol, tillbringade jag all ledig tid på landsarkiven och på stadsbiblioteket, där ”mormonfilmerna” nu hade börjat komma. Där satt jag på eftermiddagar, kvällar och helger och snurrade mikrofilm tills armen domnade. Förmodligen betraktades jag av både unga och gamla som en kuf, en udda liten nörd, men det rörde mig inte i ryggen. Jag hade hittat min inriktning och ett livsintresse som stått sig i över 50 år, som berikat mitt liv, givit mig så gott som dagliga kickar och som jag aldrig någonsin ledsnat på.

b2ap3_thumbnail_Ung-Ted-1972.jpgb2ap3_thumbnail_Ung-Ted-1972.jpg

En mycket ung släktforskare på väg ut i livet ...

 

 

Fortsätt läs mer
4597 Träffar
1 Kommentar

Brottskod försvunnen

Brottskod försvunnen Upphov bild: Warner/TV4

Förr i tiden tog man alltid med sig en god bok eller två till sommarstugan och hängmattan. Nu blir det i stället ofta en fet DVD-box med 24 avsnitt av någon häftig TV-serie som man, så snart solen gömmer sig bakom molnen, skamlöst maratontittar sig igenom. Sommarens box heter BROTTSKOD FÖRSVUNNEN – en populär amerikansk deckare om en enhet inom FBI med uppdrag att snabbt återfinna borttappade personer.

Snabbt måste det gå, eftersom man vet att chansen att återfinna de saknade personerna vid liv minskar för varje timme. Efter två dygn är det för det mesta kört. Med hjälp av avancerade profileringsmetoder för teamet en kamp mot klockan för att hitta de försvunna personerna innan det är för sent. Av och till kommer det påminnelser om att nu har personen varit borta i 18 timmar, i 26 timmar o.s.v.

FBI-agenterna utnyttjar förstås sitt enorma kontaktnät, sin ställning och pondus samt givetvis också modern teknik, allt från DNA till hackande av databaser, avlyssning, övervakningskameror och mobilpejling. Ibland kliver man över i juridisk gråzon för att om möjligt hitta nya ledtrådar eller tvinga fram information ur motspänstiga vittnen eller familjemedlemmar. Om det gäller försvunna barn och ungdomar känns emellertid dessa övertramp mer Gudi behagliga än alternativet, att till varje pris följa regelboken och därmed komma för sent för att hinna rädda dem …

WITHOUT A TRACE heter serien i den engelskspråkiga världen. Direktöversättningen blir väl ungefär SPÅRLÖST. Men helt spårlöst är sällan ett försvinnande. Det finns alltid någon som vet något. Det går alltid att dra slutsatser från vittnesmål, från föremål eller bristen på sådana, eller av personens beteende, rörelser eller telefonkontakter strax innan försvinnandet.

Det slår mig att FBI-agenternas arbetsmetoder på många sätt liknar våra egna ansträngningar som släktforskare. Vi lever ju ständigt med konceptet ”försvunna personer”. Förfäder, som plötsligt avviker från bygden och aldrig mer hörs av. Soldater, som går ut i krig för att aldrig mer återvända. Emigranter, vars enda geografiska placering är ”Norra Amerika”. Hantverkare, som etablerar sig i en stad utan minsta ledtråd till varifrån de kommit eller vilka deras föräldrar eller syskon kan ha varit. Och så vidare … För oss gäller det i sådana situationer, efter det att alla normala sökvägar tagit slut, att tänka utanför boxen. Att observera bygdens och släktens rörelsemönster. Att ta hänsyn till vilken tid det handlar om, till vad som just då hände politiskt eller historiskt och hur det kan ha påverkat ”försvinnandet”. Att använda både erfarenhet och fantasi. Och tur!

För, som jag ofta säger när jag håller kurser och föredrag:

Människor försvinner sällan, de finns bara på något annat ställe! 

Vår uppgift är att försöka hitta denna okända plats!

Fortsätt läs mer
5234 Träffar
0 Kommentarer

NIXON

Landsarkivet i Vadstena började för mer än 20 år sedan producera en databas, som fick det något märkliga arbetsnamnet NIXON. Rätt uttolkat står detta namn för

NÖDVÄNDIGT INDEX OMFATTANDE NAMN

 

Idén är inte så tokig. Det behövs verkligen någon sorts generalregister över personnamn i olika typer av biografiska verk, släktkalendrar, studentmatriklar, herdaminnen, jubileumsskrifter samt yrkesspecifika monografier över t.ex. postmästare, lantmätare, läkare, tulltjänstemän o.s.v. Det gick väl an på den tid då man själv kunde botanisera bland hyllorna och kolla varenda personregister, men numera måste ju de flesta böcker av den här typen beställas upp från källarvalv och depåer, och hur skall man då veta vilka av dem som kan tänkas innehålla den eftertraktade informationen?

NIXON omfattar drygt en halv miljon poster, rikstäckande men med tyngdpunkt på landsarkivets eget distrikt, Östergötland, Småland och Öland. Tidigare fanns det bara tillgängligt i forskarsalen på Vadstena landsarkiv, men lär idag finnas på samtliga landsarkiv samt på Riksarkivet. Det går också att införskaffa hela registret på CD:  http://webbutik.riksarkivet.se/se/produkter/cd-dvd/nixon.html

Ordet NÖDVÄNDIGT får en att reflektera en smula över vad i en släktforskares tillvaro och gärning som kan beskrivas med detta starka ord. TILLGÄNGLIGHET hamnar med all rätt högt upp på listan, och den har under det senaste decenniet verkligen förbättrats på ett närmast revolutionerande sätt. SVAR, Arkiv Digital, Ancestry och några till förser oss idag med digitala bilder på de viktigaste källserierna. Nyttjandet av dessa resurser förenklas enormt av alla de databaser som Sveriges Släktforskarförbund, SVAR, Stockholms Stadsarkiv, Ancestry, Föreningen DIS och många andra fortlöpande förser oss med. Som vanligt utgår tillsägelsen och varningen:

Lita aldrig på register! Kolla varje enskild registeruppgift med verkligen, d.v.s. med relevanta primärkällor!

Detta sagt, är det förstår julafton varje gång ett nytt register eller en ny databas ser dagens ljus. I år kan vi glädja oss över flera nya, spännande resurser: Sveriges Befolkning 1910, Rotemannen II och en hel del annat. De flesta av dessa nya produkter känner vi till flera år i förväg, vet att de är på G och väntar otåligt på deras ankomst. Databasjätten ANCESTRY väljer däremot att överraska oss med plötsliga nedsläpp, som t.ex. deras födelseregister 1860-1942, deras embryo till husförhörsregister samt nu häromdagen:

Sweden, Selected Indexed Death Records, 1840-1860 and 1878-1942

Sverige, urval av uppgifter om avlidna, 1840-1860 och 1878-1942

Hmmm... Säger den erfarne registerbitaren. Vad är nu detta?

Har vi inte redan ett utmärkt dödregister i form av Sveriges Dödbok 1901-2013, som nu är på väg att utvidgas bakåt i tiden till 1860. Varför satsar Ancestry på ett jätteregister, som faktiskt slår in öppna dörrar och som per definition måste vara rejält mycket sämre än originalet? How so? Jo, därför att Ancestry envisas med att använda fel källor till sina register. I stället för originalkyrkoböckerna, som man ju numera också har tillgång till, väljer man ständigt och obegripligen SCB:s avskrifter, som på alla sätt är en sekundärkälla, fattigare på information, mera svårläst och svårtolkad. Varför konsulterar man inte en vettig arkivarie eller släktforskare i Sverige innan man drar igång dessa megaprojekt?

Perioden 1878-1900 är givetvis i nuläget ändå gefundenes fressen för oss alla. Dessa år finns ju ännu inte i Sveriges Dödbok. Perioden 1840-1860 ser också mycket lockande ut, men förefaller att vara en rännil blott med endast några få församlingar representerade.

Alla register är nödvändiga, men somliga register är mer nödvändiga än andra ...

 

 

Fortsätt läs mer
3640 Träffar
1 Kommentar

Om dessa tiga, skola stenarna ropa

Tisdagen den 2 juni håller jag ett litet föredrag på The Stockholm Inn i Rockford, Illinois. Ett 40-tal släktingar har samlats för att höra mig berätta historien om Fruktasläkten, som är min hustrus familj. Jag står rustad till tänderna, har skannat gamla bilder och dokument och konstruerat små stamtavlor över de olika grenarna. 

Föredraget kommer igång och åhörarna lyssnar andäktigt. Understundom utbryter jubel över oväntade bilder, eller då man igenkänner sina förfäder eller sig själv. 

Så kommer den första bilden på Ada Johnson/Swanson/Anderson (1868-1945), anmoder till många av de närvarande och något av en legend i släkten. Ada föddes i en kvarn här i Falekvarna, Slöta socken utanför Falköping. Fadern, som var mjölnare, dog tidigt och lämnade änka och åtta barn efter sig. Sex av barnen, inklusive Ada, kom att utvandra och slog sig ned i Chicago, Rockford och en liten plats vid namn Oregon, Illinois. 

b2ap3_thumbnail_Ada-och-Sanfrid-1892.jpgb2ap3_thumbnail_Ada-och-Sanfrid-1892.jpg

I Chicago möter Ada den stora kärleken i Johan Sanfrid Svensson, även han västgöte och från samma socken som Ada. Bröllopet äger rum i Chicago på sensommaren 1892 och därefter flyttar paret norrut till Menominee i Michigan, där Sanfrid fått arbete. De har bara varit gifta i knappt sex månader när katastrofen inträffar. En balkong lossnar från ett husbygge, ramlar ned och landar på stackars Sanfrid, som omedelbart avlider. Ada, nu 25-årig änka, stämmer byggbolaget, som i sin tur skyller på elbolaget, vars slarvigt upphängda kablar kommit i svang och uppenbarligen fått balkongen att lossna. 

Nu stämmer Ada i stället elbolaget, som överklagar och konstrar i varje instans och till sist hamnar målet i Michigans Högsta Domstol (Superior Court) i Lansing, där det avgörs till Adas fördel. Efter många års strid, under tiden har hon återvänt till Chicago och arbetat hårt för sin överlevnad, står nu Ada som en tämligen förmögen änka. Som sådan gifter hon tio år efter Sanfrids död om sig med en annan västgöte, köper en gård vid Oregon, IL, där flera av syskonen redan bor, och börjar ett nytt liv. Fyra barn hinner hon få, och sju barnbarn lyssnar nu andlöst till min berättelse om sin mormor och farmor. En diskussion utbryter, där ytterligare detaljer framkommer om Ada och stackars Sanfrid och om olyckan. 

Nästa morgon lämnar jag Rockford och beger mig till Chicago för att träffa familjen Wetterholm, släktingar till mig på min mors sida, och inte alls relaterade till familjen i Rockford. De tar mig till historiska Graceland cemetery, där många kända Chicagobor vilar och där man med hjälp av särskilda kartor kan göra små kyrkogårdsvandringar till kända personers gravar. Mina släktingar har gjort sin hemläxa, besökt kyrkogårdskontoret och tagit reda på var alla våra gemensamma släktingars gravar finns. Vaktmästarna har t.o.m. satt ut små vimplar vid respektive grav, så att vi säkert skall hitta dem. 

Vi kommer fram till Oskar Wetterholms grav och fotograferar hans gravsten, där det framgår att han bara blev 25 år, drabbad som så många andra vid denna tid av TBC. Vi mediterar en stund över detta och tar sedan sikte på nästa vimpel, där lillasyster Ruth Wetterholm skall finnas. Från min hukande ställning reser jag mig en smula för snabbt och råkar småsnubbla över grabben i graven bredvid… Jag läser texten på stenen, och tiden stannar:

b2ap3_thumbnail_10924213_10152899481596439_7642295024582740676_o.jpgb2ap3_thumbnail_10924213_10152899481596439_7642295024582740676_o.jpg

 Här hvilar min kära maka J Sanfrid Swanson Död 12 Jan. 1893. Ålder 29 år 1 M. 12 D. Joh. 11  V. 25-26

Ingen tvekan. Detta är Adas olycklige förste man, som vi talade om så mycket i Rockford kvällen innan. Vi trodde alla att han blivit begraven i Menominee, 260 km norrut, men tydligen hade Ada ordnat det så att maken fått sitt sista vilorum nära henne här i Chicago. Säkert besökte hon hans grav många, många gånger innan hon till sist fick ett nytt liv och familj på landsbygden några timmars färd väster om Chicago. 

Vad är sannolikheten för att jag, dagen efter det att vi talat om just denne i stort sett bortglömde Sanfrid, bland tiotusentals gravar på Graceland cemetery skall snubbla över just hans? Just det, det finns ingen sådan sannolikhet! Den är lika med noll! Försumbar!

Ändå händer sådana här osannolika och häpnadsväckande saker oss släktforskare ofta, förbryllande ofta. Det är precis som om våra förfäder och borttappade släktingar vill att vi skall hitta dem. De ”hoppar” fram ur kyrkobokssidorna, vänder blad åt oss och närapå ropar: Här är jag! Titta här! 

Ibland sträcker de sig t.o.m. upp från sina gravar för att få oss att se dem …

 

Johannes 11, vers 25-26

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Fortsätt läs mer
4452 Träffar
0 Kommentarer

19 Kids and Counting

Så heter en populär amerikansk reality show om och med den barnrika familjen Duggar. Serien startade 2008 som 17 Kids and Counting, men har fått ändra namn vid två tillfällen, sedan familjen fått ytterligare tillökning. I centrum står pappa Jim Bob och mamma Michelle, devota baptister, som tidigt bestämde sig för att låta Gud avgöra hur stor familjen skulle få bli. Hitintills har Gud således beslutat om nio söner och tio döttrar, men man vet aldrig om det stoppar med detta. Sedan showen startade har tre av de äldre barnen hunnit gifta sig och familjen har nu också kunnat välkomna en rad barnbarn. Som en extra krydda har Jim Bob och Michelle bestämt att alla barnen skall ha namn som börjar på bokstaven J. Det är svårt att avstå ifrån att räkna upp dem alla: 

JOSHUA

JANA

JOHN-DAVID

JILL

JESSA

JINGER

JOSEPH

JESIAH

JOY-ANNA

JEDDIAH

JEREMIAH

JASON

JAMES-ANDREW

JUSTIN

JACKSON

JOHANNAH

JENNIFER

JORDYN-GRACE

JOSYE-BROOKE

Lite fusk är det väl med dubbelnamnen, men annars fungerar väl de flesta, även om JEDDIAH och JINGER kanske får en och annan att höja på ögonbrynen… 

Barnen har aldrig fått gå i vanlig skola – allt sådan sköts i hemmet, där värden som renhet, blygsamhet och Gudsfruktan  poängteras. Tillgången till underhållning, såsom TV och film, är starkt begränsad och vanlig “dating” får inte förekomma. 

För bara några veckor sedan drabbades familjen av en skandal, när den äldste sonen, Josh, öppet bad om ursäkt för att han för mer än 12 år sedan, när han var 14-15 år gammal, långt innan TV-serien startat, hade uppfört sig mer än illa genom att ”tafsa” på fem minderåriga flickor, däribland ett par av systrarna. Man kan tycka att vad en hormonstinn tonåring eventuellt gjorde sig skyldig till för så många år sedan kanske vid det här laget borde vara preskriberat, men det tyckte inte TV-bolaget TLC som den 22 maj i år beslutade skjuta en eventuell fortsättning av serien på framtiden … 

Nitton barn får nästan anses vara rekord, även om Guinness Rekordbok låter förmedla ännu värre exempel. Ytterst få kvinnor genomlever fler än 15 förlossningar, men tvilling- och trillingfödslar kan givetvis bättra på antalet.

I de kungliga familjerna finns det många exempel på 11, 12 och 13 barn födda av samma prinsessa/drottning, särskilt på 1600-talet och 1700-talet. Många av barnen i dessa stora kullar, ofta fler än hälften, dog emellertid tidigt av barnsjukdomar eller av allmän svaghet. Få är de fall där samtliga barn överlevt till vuxen ålder. Men de finns …. Tag t.ex. Hertiginnan av Parma, Antonia av Braganza (1862-1959) som tillsammans med maken Hertig Robert av Parma (1848-1907) fick 12 barn, som samtliga fick leva. Mest känd bland dessa är dottern Zita (1892-1989), Österrikes sista kejsarinna och drottning av Ungern (plus ett par dussin andra titlar). Liksom modern blev Kejsarinnan Zita nästan 97 år gammal och överlevde alla sina syskon. Efter makens, Kejsar Karls, död på Madeira 1922, klädde hon sig alltid i svart, och förvägrades i det längsta att ens besöka sitt forna hemland, Österrike. Det var endast genom en intervention av den spanske kungen, som den humorfria österrikiska regeringen till sist för några timmar öppnade gränsen för den 90-åriga gamla damen, så att hon kunde besöka sin dotters grav. Några månader senare fick hon dock en inbjudan från staden Wien att komma på ett halvofficiellt besök – en unik händelse, som fick mycket uppmärksamhet.   

Zita överlevde som sagt alla sina syskon, men inte bara de elva helsyskonen utan också de 12 äldre halvsyskonen. Hertig Robert hade varit gift en gång tidigare, med en prinsessa från Sicilien, och hade även i detta äktenskap tolv barn. Tyvärr medförde föräldrarnas allt för nära släktskap att många av dessa barn dog som små eller var, som man på den tiden sa, ”mindre vetande”. 

Hertig Robert, med de 24 barnen, har naturligtvis mängder av ättlingar, även om många av döttrarna i denna fromma familj valde att bli nunnor. Två av ättlingarna bor faktiskt i Sverige; Ärkehertiginnan och tidigare ledamoten i Sveriges riskdag, Walburga Habsburg/Douglas  – Kejsarinnan Zitas sondotter - och hennes son Greve Moritz Douglas. 

Bilden nedan visar Hertig Robert med sin stora barnflock, där dock alla ännu inte är födda. 

Det finns i de kungliga genealogierna exempel på furstar och hertigar med ännu fler barn via två eller fler fruar. 27 är, så vitt jag har kunnat konstatera, rekordet, i alla fall i monogama länder. Men är det verkligen ett rekord att stå efter …?

b2ap3_thumbnail_Bourbon-Parma.jpgb2ap3_thumbnail_Bourbon-Parma.jpg

Fortsätt läs mer
6941 Träffar
2 Kommentarer

Hit med ett bra projekt!

Hit med ett bra projekt!

I förra veckan besökte jag Swedish Genealogical Society i St Paul, Minnesota, en mycket aktiv del av Minnesota Genealogical Society. Egentligen var det ett alldeles privat besök, men eftersom jag skrivit i förväg och anmält min ankomst, och eftersom jag måhända är en smula  känd i dessa sammanhang, hade det samlats ett tiotal intresserade aktiva styrelsemedlemmar m.fl. till en pratstund vid kaffebordet.  

De närvarande lovprisade våra svenska CD-skivor; Sveriges Dödbok, Befolkningsskivorna, Begravda i Sverige o.s.v. och ville veta mer om deras tillkomst, historien bakom dem, råmaterialet, hur mycket frivillighet som behövts och om hur vi lyckats hitta och motivera alla volontärer. Man ville också veta vilka ytterligare produkter och projekt som kunde förväntas. Glädjen blev stor när jag kunde berätta om den nya perioden (1860-1900) i Sveriges dödbok, Sveriges befolkning 1910 samt om nya Rotemannen, den framtida Sveriges befolkning 1930 och om flera andra befintliga och tillkommande databaser. 

Så kom samtalet in på vad de själva skulle kunna tänkas bidra med. Under många år hade de, kanske med en smula avund, betraktat den svenska kreativiteten och fliten kring nya databaser och register och nu letade man efter ett lagom stort projekt att själva sätta tänderna i. Ett projekt som skulle vara användbart för släktforskare både i Sverige och i USA. Jag svävade inte på målet när jag genast kastade fram förslaget MARRIAGE INDEX (Vigselregister) för hela Minnesota. Ett sådant finns visserligen redan, bl.a. hos Familysearch.org [Minnesota, marriages, 1849-1950] men är långtifrån fullständigt. Hennepin county med den stora staden Minneapolis har visserligen indexerats och finns med, men den ur svensk synvinkel kanske än viktigare huvudstaden St Paul (Ramsey county) dit så många svenskar emigrerade, saknas helt. Detta county är särskilt viktigt, eftersom ogifta kvinnliga emigranter ofta lockades just dit för att arbeta som hembiträden, kokerskor och "nannies" i privata hem. För att kunna hitta dessa kvinnor i folkräkningar och annat material är det nödvändigt att veta vad de så småningom kom att heta som gifta. Det är nästan bara de tilltänkta vigselregistren som skulle kunna leverera just den vitala informationen. 

I Salt Lake City finns visserligen ett material som verkar lovande: Marriage indexes, 1850-1917; marriage records, 1850-1916, Minnesota. District Court (Ramsey County) men endast på mikrofilmsrullar. Man får hoppas att dessa och liknande arkivserier snarast blir digitaliserade eftersom mikrofilmer knappast längre kan sägas vara gångbara. Men som basmaterial för ett indexeringsprojekt fungerar de givetvis.

b2ap3_thumbnail_The-Marriage-Act.jpgb2ap3_thumbnail_The-Marriage-Act.jpg

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att MARRIAGES LICENSES och MARRIAGE APPLICATIONS (ibland kallade ”Marriage Acts”) är två helt olika ting. De förstnämnda är mycket snåla med information medan de senare kan vara en veritabel guldgruva. Förutom namn och ålder på kontrahenterna brukar det finnas uppgifter om födelseort, yrke, adress, bådas föräldrars namn och en hel del annat. Det är naturligtvis företrädesvis dessa dokument som vid eventuella projekt kring Vigselregister i staten Minnesota och annorstädes bör användas. Ofta förvaras dessa tidiga volymer ute på respektive countys courthouse, vilket säkert kan inspirera lokala släktforskare till stordåd. Liksom fallet var och är med projektet Namn åt de döda här i Sverige.

 

Länktips: http://sgsmn.org/Swedish_Genealogical_Society_of_MN/Home.htmlMinnesota Genealogical Society 

Fortsätt läs mer
3709 Träffar
0 Kommentarer

Very, very welcome hem, Mister Swenson!

Very, very welcome hem, Mister Swenson!

I torsdags fick jag möjlighet att besök The Swenson Swedish Immigration Research Center vid Augustana College i Rock Island, Illinois. Centret, en gång skapat av Mr & Mrs Birger Swenson, är en fristående del av det gamla ärorika lärosäte, som en gång utbildade svensk-amerikanska präster. Här har jag varit en gång tidigare, 1990, då jag föreläste om släktforskning i Sverige och lite annat, men sedan dess har centret fått nya fräscha lokaler och stora nya bokdonationer.

Föreståndare är Jill Seaholm (ovan), som tog emot mig och visade mig runt i lokalerna. En originalskulptur av Carl Milles (!) möter besökarna och lokalen är ljus och inbjudande. Huvudnumret i samlingarna, förutom alla böckerna, är de Svensk-Amerikanska kyrkoböckerna (SAKA) på mikrofilm, samma material som finns (fanns?) i Växjö och som till viss del också kan studeras i Karlstad. Här finns också en del mikrofilmade svensk-amerikanska tidningar samt några kortregiser.

b2ap3_thumbnail_Swenson-2.jpgb2ap3_thumbnail_Swenson-2.jpg

För bara fem år sedan skulle det fortfarande ha vattnats i munnen på oss inbitna släkt- och emigrantforskarna inför anblicken av dessa plåtskåp och läsapparater med skrivare. I dag är vi mer kräsna än så. Allt skall vara digitalt och on-line, helst med personregister, annars kan det kvitta… Det är synd, men där är vi idag. Som jag skrev i en tidigare blogg, så har Ancestry nu lagt ut de norsk-amerikanska kyrkoböckerna med utmärkta register, och vi får verkligen hoppas att de svensk-amerikanska snart blir tillgängliga på motsvarande sätt. Till alla SAKA-rullarna i Växjö gjorde Bertil Grundström, mottagare av Örnbergspriset 2001, för mer än 10 år sedan ett formidabelt personregister med över en halv miljon poster på alla svenskfödda personer i medlemslängderna. Gudarna vete var detta fantastiska register finns idag efter Emigrantinstitutets nedgång och fall. 

Boksamlingen hos Swenson är mer än imponerande. I källaren finns det mesta av svensk-amerikansk litteratur, minnesböcker över svenska församlingar, minibiografier över svenskar i olika städer och stater och mycket annat. Nils William Olsson, nestor bland emigrantforskare, har ett eget rum där hela hans stora boksamling finns prydligt och ordentligt uppställd under bästa tänkbara förhållanden, rätt temperatur, luftfuktighet o.s.v.

b2ap3_thumbnail_SAG.jpgb2ap3_thumbnail_SAG.jpg

Swenson Swedish Immigration Research Center ger ut den spännande tidskriften Swedish American Genealogist (SAG), en gång startad av just Nils William Olsson. Denna skrift bör varje emigrationsintresserad släktforskare hålla sig med. Redaktör sedan flera år tillbaka är välkända Elisabeth Thorsell, Örnbergspristagare 2006. Hon, liksom jag själv, har emigrantforskning som sitt specialintresse. 

b2ap3_thumbnail_Lilly-Setterdahl.jpgb2ap3_thumbnail_Lilly-Setterdahl.jpg

Under besöket hos Swenson fick jag plötsligt syn på ett välbekant ansikte: Lilly Setterdahl, Moline. Lillys make var Lennart Setterdahl, som på 1960- och 1970-talet reste omkring i stora delar av Amerika och mikrofilmade just de svensk-amerikanska kyrkoböckerna. Lilly har skrivit omkring 20 böcker om svenskarna i USA, bl.a. en om den svenska kolonin i Moline, en av de mest renodlade av svenska städer over there.

b2ap3_thumbnail_Riverside-2.jpgb2ap3_thumbnail_Riverside-2.jpg

På Riversidekyrkogården i Moline, en oerhört välskött och betagande vackert belägen kyrkogård, vilar tiotusentals svenskar och det är idel svenskklingande namn på stenarna. Önskar bara att det funnes ett bra kyrkogårdsregister, helst online, men ett sådant lyser tyvärr med sin frånvaro. 

 

Ps: 

På tal om Örnbergspristagare – årets heter Håkan Skogsjö, en synnerligen värdig mottagare som gjort den svenska släktforskarrörelsen stora tjänster, inte minst med Nättidningen Rötter, Anbytarforum, Porträttfynd och mycket annat. Grattis, Håkan!

Fortsätt läs mer
2949 Träffar
0 Kommentarer