De förfärliga händelserna i Paris har satt satiren i centrum. Och pressfriheten. Miljoner människor har, med pennan som symbol, demonstrerat för journalisternas och tecknarnas rätt att uttrycka sig och för den fria opinionsbildningen. Detta är som sig bör, och heder åt dem som vågar stå upp mot mörkrets makter. Samtidigt bör man nog ta sig en funderare på om det i alla lägen är den totala pressfriheten som bör eftersträvas. En fri press, som i tryckfrihetens namn tillåter sig vilka övergrepp som helst mot enskilda personer, religioner eller politiska åskådningar, är kanske inte alltid det optimala. Pressfriheten måste, som jag ser det, alltid gå hand i hand med något som kan kallas medmänsklighet och allmän anständighet. 

Satiren kan emellertid, rätt brukad, vara ett oerhört starkt politiskt vapen, inte minst när det gäller att väcka opinion och föra upp en fråga på den politiska dagordningen. Sveriges Släktforskarförbund använde sig för ett dussin år sedan av just denna metod, när vi satte igång kampanjen RÄDDA VÅRA SOCKNAR. Som en del av försöken att göra problemet känt och erkänt, sjösattes momentet OPERATION BREVSTORM, som uppmanade svenska släkt- och hembygdsforskare att skicka in fyra förtryckta vykort till Skatteverket, Finansdepartementet, Kulturdepartementet samt till valfri mottagare. Vykorten, som tecknats av Linus Pettersson, var enormt provokativa, som t.ex. rubrikbilden ”Liemannen”, som föreställer hur Skatteverket, likt en enorm skördetröska, mejar ner våra medeltida socknar och därmed vår historia.

b2ap3_thumbnail_JOHN-001.jpg

Det andra vykortet, riktat till Finansdepartementet, visade hur den civila staten lydigt följer med i processionen av biskopar och präster, d.v.s. Svenska Kyrkan, och aningslöst anammar varenda brutal församlingssammanslagning denna frikyrka – för det är den ju efter år 2000 – vidtar. ”Staten styr inte längre kyrkan, men kyrkan styr staten …”

b2ap3_thumbnail_BORD-001.jpg

Det tredje vykortet tangerade kanske gränsen för vad jag ovan kallade allmän anständighet. Det föreställer omisskännligen dåvarande kulturministern som, likt de små aporna, inte vill se, höra eller prata om eländet. Frågan om våra socknar är ju så uppenbart en fråga för hennes departement, men hanteras av Finansdepartement, som endast förmår se folkbokföringen, och därmed sockenindelningen, som ett verktyg för myndighetsutövning och beskattning. Kulturdepartementet teg då och tiger fortfarande.

b2ap3_thumbnail_RUNA-001.jpg

Det fjärde vykortet utgjordes av en fingerad dödsruna över den Svenska Socknen och fick skickas till vem som helst, statsministern t.ex. eller kanske till ärkebiskopen. Eller, varför inte, till tidningar och journalister.

Det är ovisst hur många sådana här små elaka kort som till sist nådde respektive adressat, men tiotusentals var det säkert. Skruv tog de i alla fall till sist. Kampanjen resulterade i mängder av tidningsartiklar och till sist i inte mindre än fem riksdagsmotioner. Vi känner det underbara resultatet av kampanjen! Den svenska socknen, om än omdöpt till distrikt, kommer att överleva, i 1999 års tappning. Man skulle önska, och vi bör fortsätta att kämpa för detta, att brytpunkten i stället sätts vid 1991 års sockengränser, det år då Svenska Kyrkan lämnade över ansvaret för folkbokföringen till Skatteverket. Då hade ännu inte de förfärliga församlingssammanslagningarna tagit fart. 

Det är kanske dags för en ny kampanj med satiriska teckningar?

Tiden efter jul, då allting lugnar ner sig, är en utmärkt tid för släktforskning. Själv bestämde jag mig för att en gång för alla plocka fram och uppdatera den där mycket besvärliga grenen av min mors släkt, släkten SANDGREN, där alla gav sig iväg till Amerika. Det var f.ö den del av släkten som längst, till 1881, bodde kvar i det hus där jag själv nu varit bosatt i över 40 år. Så gott som hela den släktgrenen samlades i St Joseph, Buchanan Co, Missouri. Sist jag på allvar tampades med dem var i början av 1980-talet, så här fanns mycket att göra.

Hur går man då till väga för att forska i modern tid i det stora landet i väster? Nja, forskning kan man knappast tala om, eftersom källorna är så disparata och opålitliga. Men man gör som Cajsa Warg, man tager vad man haver. Och vad haver man då?

Social Security Death Index (1962-2014) - USA's svar på Sveriges dödbok, med över 94 miljoner poster. Ger namn, exakt födelsetid, dödstid och senaste adress samt lite annat. Mycket användbart.

Obituaries - d.v.s. dödsrunor, med oerhört matnyttig information, där de närmast sörjande och övriga släktingar ofta finns uppräknade. Obituaries finns hos en rad databasleverantörer, som konkurrerar med varandra, t.ex. Ancestry.com; Genealogybank.com; Newspapers.com och Newspaperarchive.com. Sökmöjligheterna hos dessa resurser är inte alltid de bästa, så man får vara listig som en räv när man skriver sökorden. Men blir det napp brukar resultaten ofta vara mycket tillfredsställande.

Findagrave.com - med i nuläget över 121 miljoner poster över döda och begravda. En gratissajt som ofta ger nya värdefulla ledtrådar, inte minst om familjemedlemmar, som kanske avlidit någon helt annanstans, men ändå vilar i familjegraven där hemma.

Det var di döde - men hur hittar man då di levande?

Svårt! Oändligt svårt! I USA finns det knappast någon folkbokföring värd namnet. och om det finns en sådan är den i så fall hemlig eller sekretessbelagd. Men det finns Adressregister av olika slag. Ancestry har t.ex. ett jätteregister som de kallar US Public Records Index 1-2, som innehåller otroliga 820 miljoner poster. Här handlar det dock bara om en sorts telefonkatalog, där posterna inte på något vis är länkade till varandra. Vill man veta vilka personer som hör ihop får man vända sig till en leverantör i branschen "Peoplefinder", och det finns många, alla lika dåliga ...

Intelius, MyLife, Mocawo, Veromi, Privateye, Zabasearch - här är några av aktörerna, som alla lovar runt men håller tunt. Och bra betalt vill de ha. Själv har jag fastnat för Instantcheckmate - som faktiskt tycks vara en smula bättre än de andra. Här får man, för det mesta, den eftersökta personens namn, alias, exakta födelsetid, aktuell adress, tidigare adresser OCH familjemedlemmar/släktingar. De senare är i sin tur klickbara och med lite tur kan man nysta upp hela släktkretsar. Man kan också "köpa loss" mer omfattande rapporter om yrkesliv, kriminalhistoria (!), lagfarter och mycket annat - men också epostadresser, vilket naturligtvis är mycket tacksamt i dessa tider.

Alias är en amerikansk företeelse, som kan ge en intet ont anande forskare gråa hår. Många heter ju inte som de borde. De förändrar sina namn över tid, och då tänker jag inte enbart på kvinnor, som byter namn närhelst de gifter och gifter om sig, utan även männen, som ofta förvanskar sina förnamn intill oigenkännlighet, eller nöjer sig med initialer, typ D.B. eller J.R.

Och så till sist, den ultimata resursen:

FACEBOOK!  Tataa!

När Anna-Lena Hultman och jag författade handboken Emigrantforskning år 2009, tog vi med ett kapitel om hur man använder detta sociala medium som ett redskap för att hitta försvunna släktingar. Vi blev en aning hånade för detta, men det har visat sig att där alla andra metoder misslyckas kan Facebook vara framkomlig väg och förse den som söker med nya ledtrådar, nya kontakter.

I övrigt gäller det att åka slalom mellan resurserna, ta till sig ledtrådar och information varhelst den står att få och sedan surfa vidare. Svårt är det, men vansinnigt roligt!

Om allt detta föreläser jag f.ö. lördagen den 24 januari kl. 13.00 hos Genealogiska Föreningen i Solna:

EMIGRANTFORSKNING - Nya källor och gamla knep

Man tror inte sina ögon!

Sedan någon tid ligger en betaversion av Kungliga Bibliotekets nya digitala tidningssajt TIDNINGAR ute för vem som vill att testa och tycka till om. Äntligen! som han sa, Gert Fylking. Betaversionen innehåller Aftonbladet och Svenska Dagbladet från tidernas begynnelse fram till nutid, en otrolig resurs för alla släkt- och hembygdsforskare, historiker, skolor och universitet samt för vanliga dödliga. Låt oss då testa:

b2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-5.JPG

Det var det hele ...En vit ruta, rätt och slätt. Vissa booleanska (minns ni dem) funktioner som "och" tycks fungera, liksom citat-tecken, men mängder av träffar blir det. Om gränssnittsritaren tror sig ha förenklat sökandet genom en total avsaknad av filterfunktioner, tror han fel. När man väl har gjort en första sökning uppkommer ett nytt läge (nedan) där man grafiskt kan studera träffantalet över tid, och även begränsa sökandet med hjälp av kalendermarkeringar som hos SJ eller flygbolagen.

b2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-4.JPG

Så kommer då resultaten (se ingressbilden). Wow! Det kliar i fingrarna att få klicka sig vidare, och gör man det får man omedelbart fram rätt sida, där det aktuella stycket eller spalten är gulmarkerad för att det skall gå lättare att hitta just det man sökt efter. I liknande sajter i andra länder, USA t.ex., är det ännu bättre, eftersom det är själva sökordet som gulmarkerats. När man fått fram en spännande notis och yr av glädje skulle vilja skärmklippa sig till just detta avsnitt, så tycks detta inte vara möjligt. Man kommer inte åt knapparna ... (är detta en tabbe eller ett illistigt sabotage?) Nåväl, vi hittar en annan spännande träff, klickar, och då händer detta:

b2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-3.JPG

Ser ni vad det står?

UPPHOVSRÄTTSSKYDDAT MATERIAL, KAN ENDAST LÄSAS DIGITALT PÅ KUNGLIGA BIBLIOTEKET.

Jaha, tänker man då, kan det handla om det senaste årets eller kanske decenniets tidningar. Ack nej! Det handlar om 150 år! Allt efter år 1863 är således blockerat för oss medborgare, som finansierat hela baletten med våra skattepengar. Det är bara de av oss, som råkar bo i Stockholmsområdet, som kan sägas ha någon form av rimlig tillgång till detta unika, extremt värdefulla och rikstäckande material. Om gränsen hade gått vid 1963 så hade det varit illa nog, men 1863 är rena skämtet! Hur kan man ens i en betaversion presentera något så illa hopkommet och och ur rättvise- och demokratiaspekt användarvidrigt som TIDNINGAR?

Och varför 150 år? Kalkylen tycks vara att det med säkerhet måste ha gått 70 år efter upphovsmannens (författarens/journalistens/fotografens) död för att det skall vara tryggt och säkert att tillgängliggöra materialet. Man tänker sig förmodligen att människor normalt blir ca 80 år gamla och 80 + 70 = 150 år.

Men snälla nån! Det är väl inte detta upphovsrätt handlar om? Artiklarna, texterna och bilderna är ju redan en gång publicerade. En digitalisering handlar ju inte om att ge ut en ny upplaga. Det är bara ett modernt och praktiskt sätt att tillgängliggöra ett annars svårtillgängligt och skört material. Upphovsrätt handlar i min bok om att man inte får stjäla texter och presentera dem som sina egna, att man får citera men alltid måste nämna källan o.s.v. Inte om att i princip hemligstämpla en stor del av det svenska kulturarvet!

Och hur kan man, om Upphovsrätten ändå skall tolkas på detta sjuka sätt, tillåta sig att visa detta hemligstämplade material på någon plats över huvud taget, ens på Kungliga Biblioteket självt? Har KB fribrev från Upphovsrätten?

Vi trodde att vi med PUL-light hade kommit förbi de värsta avarterna kring publicering på Internet, men nu slår KB till med

PUL-heavy!

150 år!

Gå och bada!

Sitter ni också i dessa dagar och knåpar ihop små rim på era julklappar?

Det är i så fall nästan den sista rest vi har av allmänt och spontant diktande i vårt land. Förr författades det flitigt till allehanda födelsedagar, jubiléer och inte minst till bröllop, men den traditionen förefaller tyvärr vara i utdöende. På 50-årsdagar och när folk går i pension, kan det faktiskt fortfarande hända, att kollegor under mycket fniss och fnass reser sig upp för att med specialskrivna sånger hylla vederbörande. Kvaliteten på dessa verk skiftar …

Kåsören CELLO (Olle Carle) har en sedelärande berättelse om en snapsvisa, och om värdet av att vara ordentligt nykter vid författandet av sådana alster, även om de är tänkta att framföras vid mindre nyktra tillställningar.  Obetalbar i denna genre är också Povel Ramels ”Firmafesten” – ni vet ”Bladbergeri & Son”.

För den ovane diktaren, kan det ibland gå rejält snett – särskilt när de stora känslorna skall tvingas in i det lilla och strikta formatet. Det är då PEKORAL kommer till världen. Wikipedia förklarar uttrycket så:

Pekoral (från latinet pecus: boskap, fä) är en text som är allvarligt syftande, men som genom framförallt stilbrott eller att man använder felaktiga ord och uttryck, oavsiktligt får en komisk verkan. Enligt poeten Bertil Pettersson är det utmärkande för en pekoralist att " ... uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna ...".

För den som vill veta mer i ämnet kan jag rekommendera Olle Strandbergs klassiska Antologi: PEGAS PÅ VILLOVÄGAR. En muntrare läsning kan knappast uppbådas.   

Om Julklappsrimmen skriver Wikipedia vidare:

Julklappsrim eller julrim är relativt korta, rimmade verser som man fäster på julklappar. Ett julklappsrim antyder vanligen vad som finns i paketet utan att direkt avslöja innehållet. Inför jul är det vanligt att paneler med inbjudna gäster, framför allt på TV och i radio, skriver julklappsrim på tittarnas/lyssnarnas begäran. Det brukar kallas för rimstuga. Förr i tiden fanns en lantlig tradition som innebar att byns ungdomar smög omkring på julaftonen och knackade på i stugorna. När någon öppnade kastade man in en skämtgåva, som kunde bestå av ett vedträ eller en halmfigur. På gåvan hade man ofta fäst en lapp med en vers som förklarade varför mottagaren förärats den fina presenten. Dessa verser är föregångare till våra dagars julklappsrim.

Förr skrev jag julrim på alla klappar. Det krävde mycken tid och möda, men var ganska roligt och rönte stor uppskattning. Att alla dikter skulle rimma var givetvis självklart, men helst skulle de också ha en poäng eller någon sorts knorr. När jag för över 30 år sedan skulle ge min hårt arbetande hustru en almanacka i julklapp, skaldade jag oblygt följande: 

Din tid du bör prioritera 

Och inte lova bort dig mera

Än att du städse är beredd

På varje sida skriva: Ted

Klassiskt bland julklappsrim är det, som en gång beskrev den ljusstake eller grytlapp, som den förhoppningsfulle skoleleven skänkte sin fromma moder:

Detta har jag gjort i slöjden

 Ära vare Gud i höjden!

I gästböcker skulle man förr i världen alltid försöka krysta ihop en dikt. Boken i fråga brukade tas fram inpå småtimmarna när man, medvetslös av trötthet, gjorde sig beredd att stappla hemåt. Avsaknaden av inspiration brukade vid dessa tillfällen vara total. En lidande gäst skrev i ren desperation följande i vår gästbok:

Detta är en pina, 

Måtte solen skina!

Det är roligt med dikter, och vi får hoppas att de en gång får sin renässans. 

Finns det då någon specialdikt för oss släktforskare? 

Ja, faktiskt, och här kommer den, författad av Hans Wärnström (1914-1986), "med mycken god hjälp av Zacharias Topelius".

En släktforskares funderingar

Att ut ur dunklet locka fram

en forn generation

och söka sig till släktens stam

kan bli en ren passion.

Och när vi lampan slagit på

och skärmen lyser klar

vi brådstörtat förflyttas då

till längst förflutna dar.

När farfars farfar växte upp –

var levde han sitt liv?

Vad vet vi om hans levnadslopp?

var fann han väl sitt viv?

Vi söker och vi famlar kring

i husförhörets längd.

Ibland vi finner ingenting

och vägen verkar stängd.

Ibland vi ser en krumelur,

som knappt att tyda går,

men med intuition och tur

dess mening vi förstår.

Det ofta finns alternativ

när spåren suddas ut –

är man blott lite kreativ

man kommer fram till slut.

Och när vi sista runan tytt

på släktens äldsta sten

vi kanske börjar om på nytt –

med någon sidogren.

Och med detta:

God Jul, alla bloggläsare!

Vi har alla våra dagliga rutiner. En av mina är att varje morgon kolla om det har kommit några nya spännande och användbara databaser/register hos någon av de webbtjänster jag abonnerar på; Ancestry, Familysearch, Genealogybank o.s.v. I fredags gjorde jag som jag brukar, och upp tittade ett sprillans nytt register hos databasjätten Ancestry. 

Sweden, Selected Indexed Household Clerical Surveys, 1880-1893

[Sverige, utvalda indexerade husförhörslängder, 1880-1893]

Vad är nu detta? tänkte jag, och klickade genast på länken. Fram kom embryot till vad som förefaller vara Ancestrys nästa stora Sverige-satsning. Företaget har som bekant tidigare glatt och oroat oss med databasen över födda i Sverige 1860-1941, en mycket användbar resurs, där dock kvaliteten och pålitligheten lämnar mycket i övrigt att önska. Jag har tidigare recenserat denna databas i en blogg med rubriken KALKONREGISTER.

  http://www.genealogi.se/component/easyblog/entry/kalkonregister?Itemid=31781893

Min slutsats är denna: Visserligen är databasen oerhört slarvigt ihopkommen, men tack vare sin storlek och de förträffliga sökmöjligheterna är den ändå användbar och nyttig för nästan alla släkt- och hembygdsforskare. 

Vad innehåller då det nya husförhörsregistret?

Värmland, Älvsborg och Kalmar län åren 1880-1893

Det handlar alltså om en begränsad tidsperiod och tre län.

Ett pilotprojekt, skulle jag tro.

Vågar man hoppas på att det hela så småningom skall bli rikstäckande?

Och kanske omfatta fler år?

b2ap3_thumbnail_Meny.JPG 

Sökmenyn är mycket omfattande och erbjuder en mängd möjligheter.

Som alltid gäller det att göra sökningarna så vida som möjligt, och sedan begränsa dem med hjälp av fler parameterar, när det blir för många träffar. 

Träfflistan är enkel att bläddra i, även om dubbletter förefaller vara mer regel än undantag. När man fastnar för en post klickar man först på View record och får då fram en sammanfattning av alla uppgifter i posten; namn, yrke, bostadsort, vilka år husförhörslängden omfattar (t.ex. 1887-1891), födelsetid och födelseort, in- och utflyttningsuppgifter samt familjemedlemmar. (se ingressbilden) 

Om man vill se originalsidan – och det vill man givetvis – är det bara att klicka på länken och husförhörssidan visas omedelbart. Mycket praktiskt! 

Mindre praktiskt är det, att källhänvisning saknas. Som släktforskare vill man naturligtvis veta vilken volym man är inne och tittar i, t.ex. Västra Ed AI:11, men si, den uppgiften får man inte. Däremot kommer GID-numret, som vi minns från Genlinetiden, och som hänvisar till en specifik sida. Detta räcker emellertid inte för att man på ett bekvämt sätt skall kunna driva forskningen vidare, framåt eller bakåt. Man behöver alltså ha SVAR eller Arkiv Digital igång samtidigt, där man i församlingens innehållsförteckning kan ta reda på vilken bok man har framme, så att man sedan lugnt kan navigera vidare.

Är det då bra eller kanske farligt med sådana här megaregister?

Bra, naturligtvis! Allt som leder fram till önskad information måste sägas vara bra och nyttigt.

Men också farligt!

Hur så?

Jo, med register som direkt leder fram till i det här fallet en husförhörssida, tappar man den logiska gången, metoden, tekniken. I stället för att kanske börja med en födelsebok eller en inflyttningslängd, gå vidare i en husförhörslängd och sedan arbeta sig framåt (bakåt) lugnt och stilla, kastas man med detta redskap rakt in på en sida, utan att förstå hur man kom dit eller ens var man befinner sig. Man riskerar att bli en

NEDSLAGSFORSKARE

som samlar notiser utan att förstå sammanhangen! En notisjägare, en registernörd!

Hur motverkar vi en sådan utveckling?

Ordet ”ansvar” har under den senaste veckan fått förnyad aktualitet. Politiker från båda blocken har oförtröttligen bankat varandra i huvudet med just detta ord, gärna under uppvisande av darrande pekfingrar, kränkta ansiktsuttryck och stämvibraton. Gemensamt för alla inblandade parter är inställningen, att det är de politiska motståndarna som skall visa ansvarskänsla genom att avgå eller inte avgå, kompromissa eller inte kompromissa. Det extra val som nu står för dörren kommer naturligtvis att föregås av en inspirerad valrörelse, där eget självförhärligande, respektive svartmålande av motståndare, når nya höjder och lågvattenmärken. 

Ansvar är egentligen en allvarlig fråga. Så allvarlig är den, att det är extremt ovanligt för en föreningsstyrelse att inte beviljas ansvarsfrihet vid årsmötet. Hur illa man än har skött sitt uppdrag. Det skall till grava oegentligheter för att något sådant ens skall komma på tal. Ändå borde yxan gå betydligt oftare, både på den offentliga och på den ideella arenan. Men det är ju som bekant ingen som vill hålla i skaftet ... 

Släktforskarvälden har på senare år, och med sorg i hjärtat, tvingats betrakta en rad suspekta beslut där det är uppenbart att ingen är redo att ta ansvar. Här några exempel:

UTFÖRSÄLJNINGEN AV VÅRA ARKIV 

Detta ämne har jag talat om tidigare, men det förtjänar att upprepas. Är ni medvetna om att svenska folket inte längre äger sina arkiv? Byggnaderna, alltså. Fastigheterna. Dessa specialdesignade fästningar där folkets minnen, våra arkivskatter, skall bevaras, vårdas och tillgängliggöras för evärdelig tid. Husen har byggts med skattemedel så det är alltså du och jag som har betalat. Tidigare förvaltades alla sådana här specialhus av staten, som så småningom bestämde sig för att överlåta ansvaret till två särskilda bolag; Statens Fastighetsverk och Vasakronan. Fastighetsverket skulle handha kulturminnesmärkta byggnader, Riksdagshus, Regeringsbyggnader, Kungliga Biblioteket, Nationalmuseum och en massa annat. Vasakronan skulle äga och förvalta mer normala hus, kontor och liknande. 

Det är en fullständig gåta hur man vid uppdelandet av fastigheter mellan de två bolagen kunde få för sig att våra arkiv i huvudsak skulle klassas som kontorsfastigheter. Men så skedde, och därmed tappade arkiven det skydd mot gniden fastighetsspekulation, som Fastighetsverkets byggnader åtnjuter. När väl Vasakronan satt klorna i Riksarkivet och Landsarkiven, dröjde det inte länge förrän man insåg att de också kunde försäljas och därmed generera klirrande mynt för spekulation i mycket hetare objekt. Sagt och gjort: Riksarkivet såldes till ett fastighetsbolag i England, och lär sedan dess ha bytt ägare flera gånger. Det ryktas att de glada gossarna på Vasakronan omedelbart använde pengarna från försäljningen till att köpa kontorsfastigheter i Kista. En kort tid senare sprack IT-bubblan, investeringen blev värdelös och svenska folket förlorade både Riksarkiv och pengar. På liknande sätt har det gått med flera av våra landsarkiv. 

Vem kan sägas vara ansvarig för denna skandal?

Ingen! Politikerna bolagiserar, och bolagen är endast ansvariga inför sig själva.

U.P.A.

SOCKENFRÅGAN 

Om det inte hade varit för den alerta och kämpande släkt- och hembygdsforskarrörelsen, hade vi till sist inte haft några socknar/församlingar längre. Finansdepartementet, som ”ägde” frågan, lät Skatteverket bit för bit montera ned den medeltida indelningen av vårt land för att så småningom hävda att det inte behövdes någon mellannivå mellan kommun och fastighet. Inga argument bet och inte ens när det positiva beslutet kom verkade Skatteverket vilja rätta in sig i ledet. Allt medan Kulturdepartementet teg. 

Nåväl, denna fråga tycks nu äntligen få ett lyckligt slut. Man skulle bara önska att beslutsfattarna också kunde låta sig bevekas att vrida tillbaka indelningsklockan 9 år, från 2000 då kyrkan skildes från staten, till 1991, då Skatteverket tog över folkbokföringen från kyrkan. Det borde vara denna tidpunkt, som bäst lämpar sig för en frysning av sockengränserna (distriktsgränserna) eftersom Svenska Kyrkans sammanläggningshysteri då ännu inte tagit fart. 

I denna fråga var det mycket tydligt hur politikerna passade och hela tiden försökte pressa ned ärendet till lägre, mer ofarliga nivåer. 

U.P.A.

DEN SKAKIGA FOLKBOKFÖRINGEN

Det här är givetvis en ödesfråga för alla framtida släktforskare och historiker. Efter 1991, då Skatteverket tog över, finns den svenska folkbokföringen endast digitalt bevarad. Inga pappersutskrifter, inga digitala kopior hos Riksarkivet, inga möjligheter att återskapa 23 års personuppgifter om katastrofen skulle vara framme. Det verkar inte hjälpa hur högt vi skriker, Skatteverket låter sig inte påverkas i sin maktfullkomlighet och i sin devota hyllning av den moderna teknikens ofelbarhet. Politikerna har, som så ofta, ingen aning om vad det handlar, utan låter alla beslut fattas av tjänstemän, vilket gör att de knappast kan överklagas. 

Dessutom har den moderna folkbokföringen stora brister, vilket gör att framtida generationer helt enkelt inte kommer att kunna få fram önskad information. VAR föddes man rent fysiskt, är en sådan fråga? Vilket sjukhus i vilken stad? Den informationen förs aldrig in i mega-databasen och avierna där sådant framgår gallras, utan att först ha skannats in. VAR gifter man sig? Vilken kyrka, vilken ort? Den detaljen matas heller inte in – den är ointressant för Skatteverket och några avier bevaras inte heller här. VAR dör man? Återigen är det bara adressen där man varit bosatt som räknas. Sjukhuset eller orten i övrigt finns ej med i folkbokföringen, inte ens om man avlidit under en semesterresa i fjärran land. När två kvinnor gifter sig med varandra och får barn, antecknas båda som mödrar, men det framgår inte av folkbokföringen vem som faktiskt har haft dem i magen och fött dem till världen. Och papporna till sådana barn finns sällan registrerade, särskilt inte när de är tillkomna med assistans av fertilitetskliniker i Danmark.

Skatteverket ser folkbokföringen enbart som ett verktyg för myndighetsutövning och beskattning. Eventuella andra detaljer saknar värde. Och kulturdepartementet, som borde reagera starkt, tiger som vanligt. 

U.P.A.

Denna förkortning brukar utläsas som: ”Utan personligt ansvar” men för oss släktforskare, i för oss viktiga frågor, kanske tolkningen hellre borde vara:

UTAN POLITISKT ANSVAR

I början av november unnade jag mig en resa till Haag i Nederländerna. Jag skulle bland annat föreläsa vid en "kunglig konferens" med namnet Royal Gatherings, dit nördar från många länder tagit sig för att få njuta av sitt favoritämne, nördgemenskapen och av den mycket vackra och intressanta residensstaden. 

Till Haag tog jag mig med egen bil, och det är en ganska lång resa. Tack och lov för GPS, som tvärsäkert navigerade mig igenom det ormbo av motorvägar som genomkorsar det tätt befolkade Nederländerna. Ett av målen var den Holländska motsvarigheten till Genealogiska föreningen; Centraal Bureau voor Genealogie på Prinz Willem-Alexanderhof 22 i centrala Haag. Mycket centrala Haag! Alldeles bredvid centralstationen. När jag väl lyckats krångla ned bilen i ett parkeringsgarage och mig själv upp till ytan igen, 

UTOPIA!

Jag hamnade i en extrem framtidsvärld med Manhattankomplex, som uppenbarligen skapats av Nederländernas svar på Hjalmar Mehr. Borta var de vackra och historiemättade byggnader som i övrigt dominerar residensstaden. Borta, och ersatta med den mest människofientliga betong- och glasorgie man kan tänka sig. Och mitt i allt detta elände ligger Nederländernas kulturella nav, med Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Nationalmuseum och mycket annat - allt inhyst i en charmlös byggnad med drag av sydamerikansk flygterminal.

I ena änden av komplexet och uppenbarligen integrerad med den övriga verksamheten, ligger så Centraal Bureau voor Genealogie, dit jag glatt ställde mina steg. Byrån, som åtminstone delvis finansieras av medlemsavgifter, visade sig ha en trivsam läsesal med hjälpsam personal, hög digital nivå och ambitiös utgivning av Årsböcker och annat material.

Som besökare placeras man vid en dator och får instruktioner om hur man letar bland allt det spännande. Det går att söka på namn, orter, yrken, tidsperioder o.s.v. Och när man hittar något som ser spännande ut trycker man bara på "Beställer" samt anger sitt bordsnummer. Inom 15 minuter lyser bordsnumret på en digital väggskylt och man får gå fram till disken och hämta sina böcker, arkivmappar, tidningsklipp eller vad det nu är man har beställt. Föredömligt!

Själv var jag på jakt efter min legendariska grevinna, Marguerite Huguetán, Comtesse af Gyldensteen (1702-1766), som var född i Amsterdam, uppvuxen i Danmark, men sedan levde ett skandalomsusat leverne i Haag, Scheveningen och Paris. Från hennes två döttrar tillsammans med maken, Don Antonio Casado de Acevedo, Marquis de Monteleone (1703-1740), härstammar större delen av norra Europas furstehus, inklusive H.M. Kung Carl XVI Gustaf. Efter separationen från markisen levde hon emellertid i synd med en Christiaan Frederik Wellman, med vilken hon fick tre utomäktenskapliga döttrar. Två av dessa gifte sig med två bröder de Falck från Herstaberg i Kvillinge socken norr om Norrköping. Från dessa bägge par härstammar kanske 1000 svenskar och svenskamerikaner, däribland jag själv.

Och vad hittade jag då om dessa mina förfäder i Holland?

Förfärliga saker ...

Slut för idag!

I fredags bloggade broder Markus om de "förträffliga flyttningsattesterna" - en beskrivning som jag bara kan instämma i, kanske en smula avundsjukt, eftersom vi inte har så värst mycket bevarat av sådana skatter här i Västergötland. I texten fanns också en länk till Blekinge Släktforskarförenings hemsida, där man kunde studera deras "attestregister". Jag klickade naturligtvis på denna länk och fick mig en glad stund tillsammans med föreningens sökbara databaser. 

För den som ännu inte varit inne i Blekingeföreningens skattkammare av databaser, intressanta texter och spännande länkar kan jag verkligen rekommendera ett besök. Även om man inte har förfäder i just detta landskap. Förutom attestregistret, där det kan gömma sig personer från snart sagt hela Sverige, vill jag gärna slå på trumman för MIGRATIONSREGISTRET med över 20.000 poster kring kontakterna mellan Sverige och Tyskland, den glömda emigrationen. Sticker ut gör också BÅTSMANSREGISTRET, SKEPPSGOSSEREGISTRET och STENHUGGARREGISTRET - samtliga direkt sökbara. 

NAMNBANKEN heter en annan rolig ingrediens. Här hittar man "knasiga" och ovanliga namn, som man kanske har svårt att tyda när man råkar på dem i kyrkoböckerna. Hette folk verkligen Brommen, Erengunna och Trögelse? Här får du svaren, och dessutom direkt hänvisning till aktuell kyrkobok, svar som kan ge nya genealogiska möjligheter.

Det slår mig när jag betraktar Blekinges läckra hemsida, att så här borde alla släktforskarföreningar ha det. Vad kan vara av mer bestående värde än dessa med gemensamma krafter sammanbragta databaser och släktforskningsresurser. NAMN ÅT DE DÖDA och Sveriges Dödbok är givetvis det stora föredömet på nationell nivå, men visst borde det vara möjligt att entusiasmera släkt- och hembygdsforskare att även åta sig lokala och regionala uppgifter. Det är kanske i denna riktning våra föreningar borde sträva, snarare än att envist trampa på med "normala" medlemsmöten, öppna hus, enstaka föredrag och utflykter samt den hektograferade medlemstidningen. Samtiden och framtiden finns naturligtvis på nätet - och det finns ingen anledning att värja sig mot en sådan utveckling.

Visst, vi måste också träffas I.R.L. - men mellan varven är Internet och släktforskarnas hemsidor ingen dålig ersättning.

Lär av Blekinge!

http://www.blekingesf.se/

Det är bara att erkänna som det är: Jag sitter fast i en dokusåpa - ett tävlingsprogram!

Hela Sverige bakar har tagit TV-tittarna med storm och slår nya rekord på TV7, där serien jäser och frodas. Programledarna, särskilt den rasande eleganta Birgitta, har blivit publikfavoriter och programmet har t.o.m. fått en spinoff; Hela kändis-Sverige bakar.

Egentligen avskyr jag alla dessa tävlingsprogram, särskilt dem som med Robinson-komplex på olika sätt straffar ut deltagarna en efter en, så att det till sist bara finns en kvar, vinnaren. Det är därför jag istadigt vägrar att titta på Allt för Sverige, en egentligen ganska god programidé, som förstörs av det ständiga kravet på "underhållning" i form av löjliga lekar och tävlingar.

Hela Sverige bakar har nu fått ett systerfartyg, i form av Hela Sverige syr, och det lär inte dröja länge förrän vi får Hela Sverige snickrar och Hela Sverige odlar o.s.v.

Det slår mig, att tiden kanske nu kan vara mogen för ett lättsamt men seriöst program om släktforskning. HELA SVERIGE SLÄKTFORSKAR är den givna rubriken, och med rätt koncept skulle det ha alla förutsättningar för att bli en publik-succé.

Vad är då "rätt koncept"?

Man tänker sig en grupp på kanske sex noviser i lika många program. Gruppen, tillsammans med den trevlige och initierade programledaren, sitter framför var sin dator och arbetar med deltagarnas embryon till antavlor. En av deltagarna är "huvudperson" i varje avsnitt, och tillsammans lägger man upp strategier, letar i databaser och personregister samt ger sig sedan in i kyrkoböcker och annat digitalt material. När det behövs beger sig gruppen till arkiv, bibliotek, kyrkogårdar och andra spännande platser, och hela tiden växer forskningsresultaten - grafiskt presenterade i rutan - allt medan kameran rullar.

Till skillnad från Vem tror du att du är? och Allt för Sverige, skulle HELA SVERIGE SLÄKTFORSKAR inte vara ett förberett program, utan ett där sökandet får utvecklas åt vilket håll det vill, precis som det gör i verkligheten. Mycket arbete måste givetvis göras i klipprummet, där man också lägger till illustrationer, kartor, grafik och faktaprat.

Det behövs inga "kändisar" i HELA SVERIGE SLÄKTFORSKAR och inte heller några förnedrande utstraffningar. Sökandet i sig, detektivarbetet, står för spänningen, och säkert kommer många tittare bli fascinerade och få lust att själva pröva på.

Eventuellt kan man involvera hela Släktforskar-Sverige i programmet genom att be om hjälp när man kör fast; Efterlysningar, tips och rent av släktkontakter - allt kanaliserat till ett sjunde avrundande avsnitt.

Så ska vi ha det i HELA SVERIGE SLÄKTFORSKAR - en synopsis som jag gärna delar med mig av. Och om TV-ledningen eller något produktionsbolag söker efter en lämplig programledare med stor erfarenhet och hög mysfaktor, är det bara att höra av sig ...

Den 4 augusti bloggade jag här om nya sensationella fynd kring släkten PICULELLs ursprung. Två nya generationer av släkten med det egendomliga namnet hade återfunnits i diverse militära rullor i Stralsund. I dessa framgick det att STEFFEN PICULELL Jr var född i Stade i Bremen-Verden ca 1671, hans far STEFFEN PICULELL Sr i Italien ca 1631. Man kan fråga sig hur en italienare kan ha hamnat i svensk armé vid denna tid, men förmodligen var det mesta kaos och tumult efter 30-åriga kriget, och legoknektar fick kanske ta vad som bjöds ...

Slutklämmen på mitt inlägg var, att nu bär det av mot Stralsund och Stade för vidare forskningar. Så har nu skett - här en liten rapport:

I Stralsund var jag för någon månad sedan och kunde med sorg i hjärtat konstatera, att källäget där tycks vara armt. Några kyrkoböcker från den svenska garnisonsförsamlingen tycks inte ha överlevt krig och svåra tider, och på Stadsarkivet fanns heller inga hjälpsamma ersättningskällor att konsultera.

Kom jag så i förra veckan till STADE, en underbar medeltida stad/fästning, fullt i klass med t.ex. Celle, för att leta efter Steffen Piculell d.ä. och hans familj. Besöken på Stadtarchiv Stade och det nybyggda och otroligt tjusiga Landesarchiv gav tyvärr inte så mycket, men så fick jag för mig att söka upp KIRCHENBUCHSAMT, och verkligen att det fanns en gammal kyrkobok för garnisonsförsamlingen bevarad. Den började visserligen först 1715, och Steffen Piculells tid i Stade var kanske 1665-1685 eller något i den stilen. Men har man en het kyrkobok framför sig så bläddrar man! 

Åskan slog ned! 

I det handskrivna personregistret hittade jag två misstänkta poster, en för PICOLET och en för PIKONELL. Det visades sig vara två födelsenotiser: 

*Stade/Garnison 1717 20/4 JOHANN JÜRGEN - son till Steffen Pickonell, Mousq von H. Oberst. Truchleben Comp. och Anna Margaretha NN 

*Stade/Garnison 1722 29/9 ANNA CATHARINA ELISABETH - dotter till Steffen Piculell, Mousq. von H. Oberst v Rantzow Comp. och Anna Margaretha Ahlgrims. 

Denne Steffen Picolel bör rimligen vara Andreas Piculells far från Stralsund, som efter Nordiska Kriget så småningom kommit till rätta, hamnat i Stade, som efter 1713 tillhörde Danmark och efter 1715 Hannover. Det är alltså i Hannoverianska militärrullor man eventuellt kan komma vidare med Steffen och hans andra familj. Steffen bör har varit ca 46 vid sonens födelse i Stade, 51 när dottern kommer till världen, vilket naturligtvis är tänkbart. Mindre tänkbart är det att Anna Margaretha Ahlgrims också skulle vara mor till Andreas Piculell (1699-1785). Förmodligen var Steffen gift två gånger. 

Något besvärande är det faktum att Steffen Piculell, som ju var underofficer, Fältväbel, i Stralsund, nu står som simpel musketerare. En degradering. Å andra sidan tycks han ju ha bytt lojalitet och land, och fick kanske börja om från början. Ett alternativ, om än inte så troligt, skulle kunna vara att den Steffen Piculell som vistas i Stade minst 1717-1722 är en äldre bror till Andreas, en STEFFEN III, född kanske 1695 eller så. Det skulle kunna förklara den lägre titeln. 

I garnisonskyrkoboken i Stade hittar jag faktiskt en tredje post, som möjligen - men inte troligen - hör hit: 

*Stade/Garnison 1757 13/5 JOHANNA CAROLINA HINRIETTE PICKEL - dotter till Sergeant von der Capitain Sander Comp. JOHAN ADAM PICKEL (mycket slarvigt skrivet, och kan med god vilja läsas som PIOLLEL) och Margar. Sophia. 

Om detta också är en "riktig" Piculell, skulle Johan Adam kunna vara ytterligare en son till Steffen Piculell Jr. Namnet ADAM förekommer ju i släkten. 

Iiii... vad detta är spännande! 

 b2ap3_thumbnail_16-Fischmarkt-Stade.jpg

Den medeltida staden STADE

b2ap3_thumbnail_Johann-Jrgen-Pikonell-Stade-1717.JPG

Johann Jürgen Pikonells födelsenotis i Garnisonsförsamlingen i Stade 1717

b2ap3_thumbnail_Johanna-Carolina-Henriette-Piolell-B.JPG

En möjlig Piculell? Johanna Carolina Hinriette Piokel - från Garnisonsförsamlingen i Stade födelsebok 1757.

Bloggens titelbild visar födelsenotisen för ANNA CATHARINA ELISABETH PICOLEL i Stade 1722.

I många år har jag varit en trogen TV-tittare så snart snyft-programmet SPÅRLÖST funnits med i tablåerna. Förutom det faktum att det delvis handlar om släktforskning och detektivarbete, som per definition är spännande, har jag fascinerats av de exotiska miljöer många av huvudpersonerna/adoptivbarnen kommer ifrån, samt av de särskilda svårigheter som hör ihop med fattigdom, utomäktenskaplig börd samt med en trilskande och/eller fallerande folkbokföring. Att det mot slutet av varje program, när en fattig mor efter 30 år får krama sin förlorade son, kan bli en smula känslosamt, är förståeligt och må vara hänt.

Men nu har programmet urartat!

I den senaste säsongen är upplägget och innehållet så till vida förutsägbart att man egentligen kan stänga av redan efter några minuter. Så här går det till:

1  Huvudpersonen presenteras och får tillfälle att berätta varför han eller hon söker sitt ursprung. Adoptivföräldrarna lovprisas, men det finns ändå en tomhet som måste fyllas eller en nyfikenhet som behöver stillas.

2  Man flyger iväg. Det är viktigt att man i detta avsnitt får se ett flygplan under flykt, helst både inifrån och utifrån.

3  Resmålet presenteras i diverse miljöbilder och huvudpersonen får försöka redogöra för hur det "känns" att vara tillbaka.

4  Sökandet börjar, ofta på ett barnhem där man ingenting vet och ingenting minns, och där liggarna är försvunna. Möjligen får huvudpersonen träffa någon person som arbetat på barnhemmet vid tiden för sin vistelse där. Någon gång är barnhemmet nedlagt och ersatt av annan verksamhet. Huvudpersonen ombeds berätta hur han/hon "känner" inför detta.

5  Sökandet går vidare. Det är viktigt att man får se hur bilen kör iväg till och återvänder ifrån varje nytt mål - det är som bekant resan som är mödan värd...  

6  Man gör ett besök hos folkbokföringen, där man inte får filma, och där man ändå aldrig hittar något. Den eftersökta modern, eller vem det nu handlar om, tycks aldrig ha funnits eller saknar ID-nummer. Huvudpersonen ser ledsen ut och beskriver sin frustration inför detta.

7  Man reser till den adress som finns uppgiven i huvudpersonens adoptionshandlingar. Där bor den eftersökta personen givetvis inte kvar, men det finns hundar som skäller. Grannarna har aldrig hört talas om personen. Huvudpersonen ombeds kommentera detta, gärna med suckar och förtvivlan, och tillfrågas sedan om det "känns jobbigt".

8  Man kommer ingenstans, man börjar tala om att det inte finns några fler sökmöjligheter och att det kanske är dags att ge upp. Huvudpersonen luftar sin besvikelse och desperation över detta, gärna till ackompanjemang av små tårar.

9  Så händer det, miraklet, det oförutsedda. Någon har hört av sig, kanske någon granne som plötsligt minns, eller polisen som hört sig för eller tolken som haft kontakt med byns äldste. Man har hittat en adress till den eftersökta. Teamet jublar och huvudpersonen, som skakar av spänning och iver tvingas stamma fram vad han/hon "känner" inför denna oväntade nyhet.

10  Man beger sig till den uppgivna adressen. Huvudpersonen instrueras att vänta vid bilen medan programledaren och tolken fortsätter framåt. Huvudpersonen tvingas redogöra för hur nervös han/hon är inför det stundande mötet och hur långsamt tiden går, samt hur besviken han/hon skulle bli om den eftersökta inte vill ha något möte.

11  Programledaren återvänder till bilen, frågar den nervöst väntande hur han/hon mår, och lägger därefter en hand på hans/hennes axel och säger ungefär så här: "Nu Jesper, har vi träffat kvinnan på den här adressen.....lång paus för att maxa spänningen.....och det ÄR din mamma! Och vet du vad, Jesper, hon vill JÄTTEGÄRNA träffa dig".

12  Huvudpersonen bryter ihop inför detta, men avtvingas ändå en redogörelse för hur han/hon upplever det hela. Därefter, när en stödjande arm verkligen skulle behövas, skickas han/hon vidare för att ensam träffa modern. Ensam, nåja, den allseende fotografen är givetvis intensivt närvarande för att fånga varje detalj i återföreningen, varje snyftning, varje skakning, varje grimas.

Detta, mina vänner, kallar jag för en känslomässig våldtäkt! Ett utstuderat sätt att provocera fram största möjliga reaktioner från huvudpersonen och från de återfunna släktingarna i ett för dem särdeles utsatt och sårbart läge. 

Upplösningen kommer strax innan programtiden är slut, och därmed missar man det som verkligen skulle vara intressant, hur kontakterna med den återfunna familjen utvecklas efter det känslosamma mötet; Samtalen, likheter/olikheter, kulturella skillnader o.s.v.

Det är givetvis så, att själva forskningsdelen av programinnehållet redan är avverkad när TV-teamet och huvudpersonen anländer till det främmande landet. Allt annat är med tanke på kostnaderna uteslutet  I Spårlöst är därför hela sökandet ett spel för gallerierna. TV-teamet har redan svaret, men väljer att hålla inne med det så länge som möjligt för att hålla huvudpersonen på halster och locka fram ännu fler tårar och "känslor". 

Detta kallar jag Känslomässig tortyr!

I Vem tror du att du är? - där jag själv medverkar - är givetvis allt sökande och forskande också förberett, men här saknas den känslomässiga biten. Det är skillnad på om sökandet handlar om att hitta din mormors mormor eller din egen mor. Det ena handlar om historia och släktforskning, det andra är en existentiell fråga av egentligen oerhört privat natur.

Med så många spännande parametrar, så många individuella historier, levnadsöden och exotiska miljöer är det märkligt att programledningen väljer att tvinga in samtliga program i detta fantasilösa och förutsägbara format, där känslomässiga övergrepp står högst på menyn.

Spårlöst har spårat ur! 

För mer än fyrtio år sedan upptäckte jag, att min morfars farbror, THURE EMANUEL SANDGREN (1817-1876) under några år på 1840-talet var målarmästare i staden Hjo vid Vättern. Min morfars far, BROR JOHAN SANDGREN (1829-1917) vistades åren 1843-1844 som lärling hos sin storebror. Själv bröt Thure upp redan 1845 för att emigrera till Amerika, där han kom att vistas i 14 år, mestadels i Philadelphia och Wilmington, Delaware, men också i Kalifornien. I husförhörslängden för Hjo stadsförsamling kunde jag konstatera att Thure faktiskt ägde fastigheten "Tomt 37" - men jag hade givetvis ingen aning om vilken gatuadress detta skulle kunna motsvara idag. Vidare efterforskningar kring detta ämne har i flera decennier varit åsidosatta under rubriken "projekt för min ålders höst ..." en period i livet som aldrig tycks vilja infinna sig.

I måndags var jag inbjuden av Hjo-Tibro släktforskarförening för att föreläsa över ämnet VEM TROR DU ATT DU ÄR? på Folkhögskolan i Hjo. Det blev mycket lyckat, utmärkt lokal och en härlig, månghövdad publik. Efter sådana här framträdande brukar man få en liten blomma eller kanske någon form av publikation. Så även här, och gåvan handlade om Hus och Tomter i Hjo på 1700- och 1800-talet. Hemkommen från föreläsningen bläddrade jag ivrigt i häftet, och hittade en tomtkarta från 1822, där jag snabbt kunde lokalisera Nummer 37, alldeles nära torget och Vättern. Fram genast med en nutida karta över Hjo, och det fanns ingen tvekan: Tomt 37 är det samma som "Sjögatan 6" - en av Hjos mest charmerande små gator med gamla trähus på båda sidor. 

Det blev att raskt återvända till Hjo - där bor mina tre barnbarn, så det gör jag gärna - och hitta fram till Sjögatan. Huset låg där, precis som på kartan från 1822, och föreföll vara rejält gammalt, förmodligen från sent 1700-tal. Bilden ser ni här ovan. Spännande att se den fastighet där min morfars far faktiskt bodde på 1840-talet, och där hans storebror idkade målerirörelse under några år. Genom häcken på baksidan kunde jag ana två gamla skjul - kanske rent av från Thures tid - där han måhända förvarade sina färger och penslar ...

Detta är också släktforskning!

b2ap3_thumbnail_Thure-Emanuel-Sandgren-i-USA.jpg

Thure Emanuel Sandgren (1817-1876), målarmästare, ingenjör, uppfinnare, verkmästare, amatörkonstnär, globetrotter.

När den förra regeringen för åtta år sedan tillträdde, skyndade sig den nya Kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, att avskaffa den styggelse, som den förrförra regeringen hade infört, nämligen GRATIS INTRÄDE på de statliga museerna. Som alla vet, utgör intäkterna från inträdesavgiften endast en mycket liten del av den totala budgeten för ett statligt museum, men den utgör i sig en hög tröskel för alla dem, som kanske skulle vilja besöka våra i övrigt skattefinansierade kulturella institutioner. När avgiften slopades upplevde de statliga museerna en publiktillströmning som aldrig förr, en guldålder som sedan effektivt ströps när avgifterna återinfördes. Men för Lena Adelsohn Liljeroth och hennes allianskamrater handlade det om en helig princip, en ideologi som predikar att svenska folket skall uppfostras att förstå att "om det smakar så måste det också få kosta" och "man skall betala för sig - det finns inga fria luncher". För den principen offrade man gärna hundratusentals intresserade besökare och många museer tvingades återgå till sin tidigare Törnrosatillvaro.

Som en av sina allra första åtgärder, meddelar den nya regeringen och den nya kulturministern, Alice Bah Kuhnke, att inträdesavgifterna nu åter slopas, och museivärlden (åtminstone de statliga museerna) jublar. Man kan säga att just detta vägval har blivit en sorts symbolfråga, där den nya regeringen inkasserar en massa pluspoäng och där slutsatsen måste vara: Kulturell generositet kostar inte så mycket, men skänker enorm goodwill och många positiva vibbar. 

Osökt kommer vi därmed in på en annan del av kultursektorn; VÅRA ARKIV! Borde inte också denna statliga verksamhet vara befriad från avgifter? Vadå? säger ni kanske. Det kostar väl inte något att besöka Riksarkivet eller våra landsarkiv? Nej, det gör det inte och det skall det, bl a av demokratiskäl, inte göra. Samma sak gäller för våra bibliotek, som tack och lov fått en skyddslag kring sin verksamhet. Ändå kostar det i dag en bra slant att "besöka" Riksarkivet och Landsarkiven. Detta om man med ordet "besöka" menar "få tillgång till". I dag besöker vi mestadels våra arkiv via våra datorer i hemmet. Digitaliseringen har medfört en radikalt förbättrad tillgänglighet. Vi behöver för det mesta inte längre ägna tid och energi åt mångmilafärder till just det arkiv vi behöver få tillgång till. Mycket av det viktigaste materialet finns redan där hemma - på några knapptryckningars avstånd.

Detta är välsignat och bra, men det kostar! Runt tusenlappen per år vill Riksarkivet ha av oss för att vi skall få tillgång till de med offentliga medel inskannade digitala bilder, som utgör vår gemensamma kulturskatt och egendom. Är detta rimligt? Egentligen inte! Om folkbiblioteken och de statliga museerna är avgiftsfria, så skall givetvis även arkiven vara det, även om man idag väljer att nyttja dem på ett modernt sätt; Digitalt. Jag tror mig veta, att t.o.m. Riksarkivarien är av denna mening, men att det just i vårt land finns en ytterligare dimension att förhålla sig till; förekomsten av en eller flera kommersiella aktörer!

I begynnelsen var GENLINE, företaget som vägrade acceptera Riksarkivets dåvarande slutsats, att en digitalisering av det svenska kyrkoboksmaterialet aldrig skulle vara ekonomiskt möjlig eller försvarbar. När det lilla företaget så småningom kunde påvisa att det faktiskt var möjligt, och det började flyta in pengar, ändrade Riksarkivet sig plötsligt och ville nu själva ha en del av kakan, helst hela. Under många år motarbetade Riksarkivet mer eller mindre aktivt Genline, men fick till slut stryka flagg när det stod klart att offentlighetsprincipen krävde så. Riksarkivet inledde nu ett samarbete med Mormonkyrkan (FAMILY HISTORY LIBRARY - FHL), som ju en gång hade mikrofilmat större delen av de svenska kyrkoböckerna - i alla fall fram till 1860/1895. Det handlade således om att göra om hela Genlines arbete, och utifrån samma rätt bristfälliga grundmaterial (Mormonfilmerna) åstadkomma digitala bilder. Genlines bilder finns i dag hos släktforskningsjätten ANCESTRY medan bilderna från Riksarkivet/FHL finns både hos FHL (dock endast på deras bibliotek och arkiv - inte på nätet) och på Riksarkivets Digitala forskarsal (mot avgift).

Hade det nu bara handlat om dessa två aktörer, hade det kanske inte varit så svårt att avskaffa Riksarkivets avgifter. Men det finns en tredje aktör: ARKIV DIGITAL - en mycket duglig sådan, som tagit sig för att göra det som Riksarkivet borde ha gjort, nämligen att göra om mormonernas arbete från 1950- och 1960-talet, men nu med moderna metoder och i färg. Till forskarnas förtjusning har företaget med sin digitalfotografering åstadkommit en överlägsen bildkvalitet och ett utmärkt navigeringsverktyg. Det finns väl ingen svensk släktforskare som i dag skulle vilja vara utan Arkiv Digitals version av de svenska kyrkoböckerna till förmån för Riksarkivets eller Ancestrys? Om Riksarkivet till sist skulle få för sig att avskaffa forskningsavgifterna, skulle det då innebära slutet för Arkiv Digital?

En flitig släktforskare behöver i dag alla tre resurserna ... och sammantaget blir det ganska dyrt:

ARKIV DIGITAL för det primära materialet; Kyrkoböcker, Bouppteckningar m.m.

ANCESTRY för det visserligen bristfälliga men ändå användbara registret till födda i Sverige 1860-1941, samt för alla de möjligheter man erbjuder kring forskning i andra länder, främst USA men också Canada och de nordiska länderna.

RIKSARKIVET för allt det övriga material som inte finns hos de andra.

Man skulle önska sig någon form av samarbete mellan Riksarkivet och Arkiv Digital, men exakt hur det skulle gå till och med vilka ekonomiska förtecken, är inte jag människa att begripa. Men visst skulle det vara bra ...

Härom veckan hade jag anledning att söka efter en piga, Matilda Josefina Pettersson, bosatt i Stockholm i början av 1900-talet. Hon skulle ha avlidit tidigt i cancer, efterlämnande två små gossar, som båda hamnade i fosterhem. Nåväl, tänkte jag, detta löser jag kvickt med hjälp av Sveriges dödbok. Så icke! Hur jag än sökte, med olika stavningar, födelsetid, födelseort o.s.v. fick jag ingen träff. Det blev att gå den långa vägen, följa henne ut och in i Stockholmsförsamlingarna, för att till sist kunna konstatera att hon avlidit 1903 1/2 i Johannes församling.

Jag gick då tillbaka till Sveriges dödbok för att kontrollera om jag med hjälp av dödsdatumet trots allt skulle kunna ringa in henne. Det gick inte. Matilda saknas helt enkelt på dödskivan. Nåja, en och annan lucka måste det väl ändå få finnas i ett så här digert material, tänkte jag. Den mänskliga faktorn finns ju alltid med i bilden och någon procent fel och brister har naturligtvis alla register. Men så blev jag en smula misstänksam och gick tillbaka till församlingens dödbok för att se hur många dödsfall som faktiskt fanns noterade i Jakob & Johannes dödbok FIa:9 (vid den här tiden har de båda församlingarna en gemensam dödbok). Jag antecknade slutsumman för åren 1900-1906, och jämförde sedan dessa med motsvarande siffror från Sveriges dödbok 1901-2013. Resultatet blev nedslående:

1900     488/313

1901     530/338

1902     435/256

1903     481/271

1904     514/306

1905     527/279

1906     461/240

Det är alltså en betydande mängd poster som helt enkelt saknas - vissa år upp emot 50 procent! Vad beror detta på? Är det ett olycksfall i arbetet, ligger ett antal tusen poster och skvalpar någonstans bland förbundets datorer, eller har excerperingen för just denna församling skötts med vänster hand? Ett tag funderade jag på om just det faktum att det här handlar om en sammansatt församling; Jakob & Johannes, kan ha spelat in. Har excerpisten använt någon form av sekunda källa där endast den ena församlingens poster fanns med? Men denna teori kunde snabbt avfärdas med hjälp av diverse stickprov.

Är det fler Stockholms-församlingar som på detta sätt saknar poster? Jag beslöt mig för att testa. Det visar sig att siffrorna stämmer någorlunda i Hedvig-Eleonora (1901 - 899/888; 1902 - 824/820; 1903 -771/746) och Klara (1902 - 245/242; 1903 - 234/239; 1904 - 215/213) medan siffrorna i Adolf Fredrik är sämre (1903 - 806/765; 1904 - 834/776; 1905 - 971/915). Att siffrorna inte stämmer till 100% någonstans är inte förvånande. Det händer att poster stryks över, eller dubbelredovisas i annan församling o.s.v. Och i församlingar med barnbördshus eller sociala inrättningar (Adolf Fredrik) händer det att man glömmer att avisera dödsfall till rätt pastorsexpedition. 

Men i fallet Jakob & Johannes räcker det inte med sådana förklaringar. Här måste något ha hänt! Finns det fler luckor i Sveriges dödbok. Härmed uppmanar jag alla släktforskare och vänner av Sveriges dödbok att göra lite stickprov här och var och se hur det ser ut. I presentationstexten på Sveriges dödbok heter det, att Personnummer/födelsedatum finns på 100% av alla döda i Sverige 1901-2013 finns med på skivan, 99,99% för- och efternamn. Detta stämmer således tyvärr inte. Däremot hittar jag till min förvåning 17.845 poster där dödsfallet ägt rum 1900 - d.v.s. före dödskivans ansvarsområde - 8314 poster från 1899, 6614 poster från 1898, 6416 från 1897, 6399 från 1896 o.s.v. Alla sådana poster får väl betraktas som bonus i sammanhanget, men de kompenserar på intet sätt luckorna i Jakob & Johannes i början av 1900-talet.

Nådde inte NÅDDEN ända fram?

I fredags bloggade kollegan Markus om Skilsmässor i Lunds stift.

Jag kan med anledning av detta inte undanhålla mina läsare följande drapa:

1971/1972 läste jag etnologi (folklivsforskning) i Lund. Eftersom jag redan då var inbiten släktforskare, inbillade jag mig att etnologin var så nära man kunde komma "mitt" ämne. Det var den inte. På den tiden gick de humanistiska studierna till så: Läs 800 sidor - tenta. Läs 1200 sidor - tenta. Läs 950 sidor - tenta, o.s.v. Föga inspirerande m.a.o. och helst skulle det handla om olika slags jordbruksredskap, tomtar och troll (i och för sig intressant) eller om varför professor A tyckte att professor B var en idiot och vice versa. 

I slutet av den andra terminen skulle man emellertid författa en 2-betygsuppsats, och jag tänkte: Nu har jag chansen. Jag plockade fram mina anteckningar om släkten PILO, där det förekommer en skilsmässa i Ystad 1811. Det var lantmätaren Johan Gustav Pilo (1776-1822) - barnbarn till den store målare - som 1803 gifter sig med handskmakardottern i Ystad, Johanna Sophia Löfberg (1782-1845). I rask takt föds tre barn, 1804, 1805 och 1806 och därefter ger sig Johan Gustav Pilo av till Norrland för stora lantmäteriprojekt där. Kvar blir hustrun och barnen, i stor fattigdom. När han efter fyra år äntligen återkommer till Ystad, finner han, att familjen utökats med ytterligare ett barn, en gosse vid namn Nils Jakob, som han själv omöjligen kan vara far till. För att få till mig hela den snaskiga historien blev jag tvungen att leta i domkapitlets arkiv och även i diverse domböcker.

När det så blev dags för 2-betygsuppsatsen slog det mig, att jag kanske kunde  ta fram alla 41 skilsmässor för 1811, jag kände ju redan till materialet, forska fram kontrahenternas familjeförhållanden, se vad som kunde ha orsakat skilsmässan och framför allt, vad som sedan hände med makarna på respektive håll. Det var mycket intressant och jag förlorade mig givetvis i detaljer.

Bland annat stötte jag på ett fenomen, grundat i lagtext, att den felande parten i en skilsmässa inte fick gifta om sig så länge den felfria parten "ännu ogift lever". Denna regel fick stora konsekvenser för en del av de frånskilda.

Efter någon månad blev jag klar med mitt arbete, som fick titeln: SKILSMÄSSOR I LUNDS STIFT 1811, och lämnade in den för bedömning. Så småningom fick jag träffa professorn, som berömde delar av uppsatsen, men som också tillade: Du hade kanske inte behövt forska fram så mycket personuppgifter - det här börjar ju faktiskt /fniss, fniss/ likna släktforskning.

Där och då insåg jag att Etnologi inte var mitt ämne!

Detta var som sagt 1972, och min lilla uppsats hamnade givetvis även på andra universitetsinstitutioner, bland annat i Göteborg, där en annan etnologistuderande ett antal år senare råkade få syn på den. Hon tittade på rubriken: Skilsmässor i Lunds stift 1811, och reflekterade: Vad kan det vara för en knäppgök, som väljer ett sådant ämne?

Ni har säkert redan gissat svaret: Hennes blivande make, så klart!

Pernilla Wahlgren visade sig ha en mycket innehållsrik och spännande antavla, med såväl svenska skådespelare, italienska musiker, läderfabrikörer i båda länderna och kvinnliga konstnärer, som entreprenörer och kaparkaptener. Det är kanske just blandningen, det oväntade, som gör Vem tror du att du är? till en sådan succé i många länder. I Pernillas fall hade programmet gärna kunnat få vara dubbelt så långt, eftersom det fanns så mycket att berätta, så många fascinerande människoöden att fånga upp - men programtiden är som den är, och då får man välja och vraka.

För mig var det särskilt roligt att få berätta om "Sjöfararsläkten Berg" - som faktiskt finns redovisad i en artikel av Maja Lundblad, Stocksund, i Släkt och Hävd 1962. I samma skrift (1964:2) publicerade Maja Lundblad en förnämlig antavla för sitt enda barn, sonen flygkadetten Åke Stensson Lundblad (1916-1939), en utomordentlig prestation, på många sätt stilbildande. Denna antavla har jag studerat flitigt, bl.a. eftersom Åke Stensson Lundblads antavla och min egen sammanfaller. Åkes farfars mormor, Carolina Gustafva de Falck (1801-1873) var syster till min mormors mormors far, Gustaf Fredric Reinhold de Falck (1797-1867), slaktare i Motala. Bakom dessa bägge syskon finns sedan spännande adel, bland dem markisinnorna de Monteleone och Greven af Gyldensteen, samt några våldsamma officerare i Karl XII's armé och mycket annat ...

Det var när jag 1968 på allvar började släktforska som jag hittade artikeln och antavlan i Släkt och Hävd 2/1964. Jag skrev då till Maja Lundblad och det dröjde inte länge innan jag blev inbjuden till hennes villa i Stocksund. Jag kan inte ha varit mer än 16-17 år gammal, och en smula nervös inför mötet med den gamla damen, hon bör då ha varit ca 76 år gammal (!) På den tiden var detta en mycket hög ålder, särskilt för en 17-årig yngling, och jag sade naturligtvis "Fru Lundblad" till henne. Snart nog blev jag tillsagd att kalla henne "Tant Maja" och när jag några år senare tagit studenten ändrades detta till "du".

Det visade sig, att Maja hade fått hjälp med forskningarna av en av sonens kamrater, Lars någonting, som övertalat henne att börja släktforska som någon sorts terapi efter sonens död. Tillsammans reste de land och rike kring för att besöka arkiv och bibliotek, och Maja fick igång en omfattande korrespondens, inte minst med utlandet, för att fånga in även sådana förfäder. Resultatet blev enastående bra, och som terapi kan nog släktforskningen sägas vara oöverträffad.

Tillbaka till Pernilla!

I programmet besökte vi bl.a. gården Tjustgöl i Misterhults socken, där kaparkaptenen Carl Berg år 1727 hade hamnat efter att ha frusit fast i isen vid Gåsfjärden. De nuvarande ägarna av gården, familjen Remius, tog emot Pernilla och filmteamet på ett strålande sätt, och efteråt bjöds det på kaffe och hemmagjord jordgubbstårta i trädgården. Det blev en riktigt mysig stund, även om man ibland fick lust att kasta Pernillas mobiltelefon i sjön ...

I kväll sänds det sista programmet för denna säsong, med Tomas Ravelli som huvudperson. Legitimerad fotbollsmotståndare som jag är, blev jag inte ens tillfrågad om att vara med i detta avsnitt, men till våren återkommer jag kanske i sex nya avsnitt av Vem tror du att du är?  Stay tuned!

Ps: Tant Maja överlevde sin 100-årsdag, och avled i januari 1993.

I begynnelsen var SLÄKT OCH HÄVD, Genealogiska Föreningens flaggskepp, som efter flera dödförklaringar nu tycks ha rest sig igen och kanske rent av snart kommer i kapp sin egen utgivningsplan. Efter att under decennier lidit av en betydande obalans, där högrestånds- och medeltidsgenealogi tog för sig av utrymmet, har tidskriften numera ett mer blandat och läsvänligt innehåll, om än fortfarande i sin lätt akademiska layout och struktur.

Så bildades Sveriges Släktforskarförbund och snart nog var det dags för den egna tidskriften; SLÄKTHISTORISKT FORUM (ShF) som, tillsammans med förelöparen, GENEALOGISK UNGDOMS TIDSKRIFT (GUT), nu har 37 år på nacken, och alltså får sägas vara väletablerad. Inriktningen och kvaliteten på detta släktforskarnas eget organ har över åren varierat, men just nu befinner sig tidskriften om inte i medvind, så i alla fall på god väg upp, inte minst kvalitetsmässigt. Det senaste numret, skickligt ihopkommet av Maria Bratt, får sägas vara en fullträff, med så många intressanta och, med tanke på det senaste valet i konungariket, hyperaktuella artiklar på temat Flyktingöden. 

Uppstickaren SLÄKTHISTORIA, som publiceras i samarbete med tidningarna LAND och POPULÄR HISTORIA, har nu utkommit med fyra nummer, och det går inte att säga annat än att detta också är en kvalitetstidskrift, med välmatat och läckert innehåll, samt med en modern och omväxlande layout. Tyngdpunkten ligger kanske mer vid släkthistoriskt relaterad historia än verklig genealogi, varför man kanske kan se den som ett komplement, snarare än konkurrent, till Släkthistoriskt Forum. 

Jag minns att jag mot slutet av min tid som förbundsordförande, på styrelsens uppdrag kontaktade och även sammanträffade med chefredaktören och redaktionen för POPULÄR HISTORIA, i akt och mening att antingen få igång ett samarbete med denna tidskrift, eller eventuellt låta dem ta över redigering och layout av Släkthistoriskt Forum. Populär Historia tackade dock nej till denna invit, men har uppenbarligen nu ändrat sig ...

SVENSKA ÖDEN & ÄVENTYR heter en annan ny aktör på släktforskarmarknaden. Den ges ut i ett samarbete mellan veckotidningen Hemmets Journal och databasjätten Ancestry.se och är även den modernt layoutad med mycket bilder, rutor och färger. Tidskriften upplevs kanske mer som en bläddervänlig "veckotidning" än som en seriös profilerad tidskrift. Visst finns det släktforskningsartiklar i Svenska Öden & Äventyr, men dessa är i kraftig minoritet och förefaller vara en aning pliktskyldigt ditsatta. 

Kommer vi så till MINNENAS JOURNAL, utgiven av LRF-media, som funnits några år, och som även den är trevlig och bläddervänlig, om än tryckt på uselt papper ... MINNENAS JOURNAL vänder sig inte explicit till oss släktforskare, utan mera till nostalgikern inom oss, med mängder av gamla bilder, reklam och annat från 1950- och 1960-talet.

Det är roligt att mediavärlden äntligen uppmärksammat potentialen hos det stora släktforskarkollektivet. Floran av nya publikationer måste vara ett tecken på detta. Alla kommer givetvis inte att överleva, men även om de bara dansar en sommar, kan det kanske komma något gott av denna boom. Kanske att det rent av vore möjligt att återuppta en diskussion mellan förbundet och Populär Historia (eller någon annan aktör) om ett framtida samarbete/samproduktion?

Mikael Wiehe, den geniale låtskrivaren, trubaduren och övervintraren från 1968, visade sig vara en hejare på det danska språket. Eftersom halva hans härstamning finns att söka i detta land, var detta kanske inte så förvånande, även om svenskar per definition brukar ha svårt att tillägna sig den danska satsmelodin, det förkortade uttalet och glottisstötarna. 

Mikael visade sig ha en illuster skara av spännande förfäder i vårt grannland, även om härstamningens lyster i viss mån fördunklades av ett endast förmodat faderskap, som kanske inte alls var vad det såg ut att vara. Ett inslag, det som handlade om hans fars internering under andra världskriget, påminde oss om hur välsignade vi är i vårt eget land, när vi nu har haft fred i 200 år - ett nästan världsunikt privilegium.

Mitt uppdrag i programmet var att berätta om Mikaels svenska släkt på moderns sida, och inte minst då historien om de utvandrade syskonen Sjöberg/Seauburg. I programmet säger jag att det inte har gått att få fram uppgifter om hans eventuella sysslingar i Wilmington, Delaware, och skickar honom att fortsätta sökandet där. Men då ljuger pigan ...  Givetvis hade jag hittat de nu levande släktingarna - hur skulle vi annars ha kunnat motivera en dyrbar resa till USA för Mikael och filmteamet ...

Wilmington är ju en festlig stad att ha sina amerikanska släktingar i. Det var ju hit KALMAR NYCKEL och systerfartyget FÅGEL GRIP anlände år 1638 med de första kolonisterna, många därav finländare, till Nya Sverige. År 2008 besökte min son Johan och jag Wilmington, och fick tillfälle att gå ombord på den replik av fartyget som fartygsentusiaster låtit bygga och som, likt en museijärnväg, trafikerar farvattnen utanför USA:s östkust. Inredningen ombord var häpnadsväckande gammaldags och tidstrogen - med ett undantag; Den hypermoderna navigeringsutrustningen, utan vilken inget fartyg får tillstånd att trafikera farlederna. De anakronistiska moderniteterna kan dock gömmas bakom diverse lock och textilier så fort båten skall agera statist i historiska filmer och dokumentärer.

b2ap3_thumbnail_Kalmar-Nyckel.JPG

            Kalmar Nyckel II utanför Wilmington

Mikael Wiehe och jag träffades i hans lägenhet i centrala Malmö - han har f.ö. en tip-top inspelningsstudio i samma hus - och vi fann genast varandra när vi upptäckte att vi gått på samma skola: S:t Petri högre allmänna läroverk för gossar (fast på vår tid var även flickor välkomna). Det visade sig att vi hade haft nästan samma lärare i de flesta läroämnena, och med glatta lag hjälptes vi åt att såga majoriteten av dessa. 

Ovanför huvudingången till denna traditionsrika skola finns det en devis: "VAREN SVENSKE" står det, och denna uppmaning kan man ju ha synpunkter på en dag som denna, när ett invandringsfientligt parti just skördat stora segrar i valet. Jag berättade för Mikael, att skolan under läsåret 1970/1971 genomförde ett tema med rubriken "Internationella veckan". Det fanns vid denna tid en"Socialistisk arbetsgrupp" (SAG) bland eleverna på skolan - det var ju bara ett par år efter 1968 - och denna arbetsgrupp smidde illistiga planer. I ett obevakat ögonblick smet de in på det stora lärarrummet, som låg precis ovanför ingång och devis, öppnade fönstren och fäste en stor vi banderoll över densamma. Där stod det: "VAREN INTERNATIONELLE". 

Det blev ett rabalder utan like! Rektor Eskil Aspelin (vi kallade honom "Läske Apelsin") dundrade och hotade med mass-relegering och den lokala pressen hade julafton. Så småningom lugnade det ner sig, och SAG kunde fortsätta sin subversiva verksamhet. Själv tyckte jag att formuleringen och kuppen var mer än fyndig, ja smått genial. Men medlem i den Socialistiska arbetsgruppen blev jag aldrig. Därtill var jag även på den tiden allt för snäll och försynt ...

b2ap3_thumbnail_Varen-svenske.JPG

Ingången till S:t Petri skola i Malmö - med sin guldförgyllda uppmaning

Förra måndagen var det Eva Rydbergs tur att vara huvudperson i VEM TROR DU ATT DU ÄR? Av de många olika delar som tillsammans utgjorde programmet, var det kanske en som stod fram mer än de övriga; Jakten på farmor och farfar. Evas far föddes 1904 i Malmö, och i stället för namnen på hans föräldrar i födelseboken stod det förargliga ordet: OKÄND. Det jag fick anledning att lyfta fram var den märkliga företeelsen att, trots att moderns namn var "okänt", man mycket väl visste exakt NÄR hon var född, i det här fallet den 9 augusti 1877. Jag visade Eva hur man i Sveriges dödbok kan söka just på moderns födelsedatum och därmed få fram en lista på tänkbara personer. 

b2ap3_thumbnail_Eva-Rydberg-2.JPG

Jag råkade säga, att man tack vare denna sökmöjlighet i många fall kan lura ut vem som är mor till det till synes föräldralösa barnet. Detta är givetvis en sanning med modifikation, men ändå en reell möjlighet. Vad man har att göra om man skulle hamna i Evas situation är att ur Sveriges dödbok plocka fram samtliga kvinnor som är födda det angivna datumet, oftast mellan 100 och 150 personer, och sedan systematiskt plocka bort otänkbara eller osannolika kandidater. Vilka är då dessa?

Kvinnor som bor alltför långt bort från barnets födelseort. Detta är dock en farlig gallring, eftersom åtminstone de kvinnor som hade ekonomiska möjligheter gärna sökte sig ett bra stycke bort för att föda sitt oönskade barn.

Kvinnor som fött andra barn orimligt tätt före eller efter just detta.

Gifta kvinnor, åtminstone relativt nygifta sådana, som kanske inte kan förmodas ha hoppat över skaklarna så snart.

Fattiga kvinnor, pigor, inhysta, fattighjon o.s.v. som knappast har råd eller incitament till att bege sig hemifrån. Även detta kan vara en farlig metod, eftersom barnafadern i en del fall, och för att undvika skandal, kanske har bistått med de nödvändiga medlen.

Möjligheten och rättigheten att vara anonym i födelseboken kvarstod ända fram till 1917, vilket gör att en hel del kvinnor som fött barn i hemlighet mot slutet av 1800-talet och fram till och med 1900, redan kan vara avlidna när Sveriges dödbok tar vid 1901. Eller utvandrade ...  Om det senare skulle vara fallet kan EMIBAS inträda som ersättningskälla. Och skulle, Gud give, projektet Namn åt de döda så småningom ge oss ytterligare 40 år av svenska dödsfall (1860-1900), skulle detta innebära nya möjligheter för just denna forskningsväg. 

Kanske är den metod jag här beskriver bara ett halmstrå i jakten på den okända modern, men vad skall man annars gripa efter ...

b2ap3_thumbnail_Eva-Rydberg-3.JPG

Ps:  I kväll är det trubaduren Mikael Wiehe som får hjälp med sina förfäder - missa inte detta spännande avsnitt.

I måndags startade den sjunde säsongen av TV-dokumentären VEM TROR DU ATT DU ÄR? Först ut var Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg, som jag fick nöjet att träffa i samband med inspelningarna vid Årnäs glasbruk utanför Mariestad i Västergötland. Här föddes Örjans farfar, Olof Martin Ramberg 1888-1972, och här hade de Rambergska förfäderna varit glasblåsare och glasbruksarbetare i generationer. Det finns faktiskt ett litet museum på Årnäs numera nedlagda glasbruk, ett museum som dels behandlar glasbrukstiden, men också den forntida historien kring borgen Aranäs. Så här skriver Wikipedia: 

Borgen nämns första gången i Erikskrönikan, troligen författad på 1320-talet, och omnämnandet anknyter till året 1283 då marsken Torgils Knutsson har uppehållit sig här. Nästa omnämnande är i samband med att Torgils Knutsson år 1304 bjöd in kung Birger och dennes upproriska bröder Erik och Valdemar till ett försoningsmöte på "eth fästä" Aranäs. Här lyckades de förhandla fram en förlikning. Det sista omnämnandet i Erikskrönikan är från 1305, då borgen brändes i samband med att Torgils Knutsson fängslades och fördes till Stockholm för avrättning.

Efter marskens död skänktes jorden 1308 av Erik och Valdemar till Gudhems kloster, med villkoret att nunnorna inom ett år skulle flytta till Aranäs, som genom sitt utmärkta läge var bättre än Gudhem. Flyttningen blev dock fördröjd, och sedan kung Magnus 1334 skänkt gården Rackeby till Gudhems kloster, flyttade nunnorna i stället dit och bodde där åtminstone till 1349. Detta år fick de Aranäs igen, nu av kung Magnus, och två år senare omtalas där ett kloster. Gudhemsnunnorna bodde där i ungefär tio år. År 1366 gav kung Albrekt av Mecklenburg gården till hövitsmannen på Axvalls slott, Gerhard Snakenborg. Villkoret för donationen var att Aranäs inte fick befästas utan kungens och rådets samtycke. Det tyder på att Aranäs i mitten av 1300-talet inte fungerade som borg. 1371 lämnades den av kung Magnus som betalning för en skuld till biskop Nils i Skara. Biskopsstolen innehade sedan Aranäs fram till reformationen.

Tyvärr är ju tiden i dessa program begränsad och allt hinner man inte få med. Vi får hoppas att vi får anledning att berätta om den medeltida storheten Torgils Knutsson i något kommande program. 

I en paus mellan tagningarna reflekterade Örjan över att jag inte talade västgötska, som han hade förväntat sig.

-Jag har bara bott här i 40 år, svarade jag.

- Och var bodde du innan dess? fortsatte Örjan.

- I Malmö.

- Det hörs inte heller...

- Nej, jag talar nog någon sorts rikssvenska, eftersom vi flyttade runt så mycket i min barndom. Jag är född i Västerås och sedan bodde vi i Jönköping, Bagarmossen, Sollentuna, Gävle och Malmö innan jag äntligen fastnade i Västergötland. Men vi hade en fast punkt under detta kringflackande liv, och det var vår sommarvilla i Stockholms skärgård.

- Jaha, var i skärgården?

- Djurö.

- Jaså Djurö! Där tillbringade jag och några kompisar ett par somrar i slutet av 70-talet.

- Var någonstans på Djurö?

- Ja, man åkte över Djuröbron och sedan en kilometer, och så var det en gul träkåk upp till höger med utsikt över havet ...

Jag bleknade och sade:

- När man gick in genom porten, var det en grön trappa upp till vänster och en jungfrukammare till höger?

- Ja, verkligen. Hur vet du detta?

- Därför att det handlar om Villa Talludden, det hus min morfars far, Bror Johan Sandgren, byggde åt sig själv och sina efterkommande i början av 1890-talet, och där vår familj sedan dessa hade vårt sommarparadis fram till 1974, då de elaka markägarna lät vräka oss. (Farfar hade gjort misstaget att bygga på ofri grund...)

Hur liten får världen vara?

b2ap3_thumbnail_P1010818.JPG

Min mor, Lena Sandgren/Rosvall 1923-2005, framför vårt förlorade paradis, Vlla Talludden på Djurö.