I veckan nedkom alerta ARKIV DIGITAL - i samarbete med MyHeritage, gissar jag - med ytterligare en ny och spännande digital resurs:

VÄRNPLIKTSKORT

Det handlar om svenska män födda omkring 1881-1921 som mönstrade mellan åren 1902 och 1941. Dessa kort innehåller en rasande massa information:

• Namn
• Födelsetid
• Födelseort
• Värnpliktsnummer
• Tilldelat truppslag
• Tjänstgöring - inklusive beredskapstjänstgöring under andra världskriget
• Uttagning till olika befattningar
• Befordran
• Anstånd med inkallelse
• Eventuell frikallelse

Även civila yrken och bostadsadresser kan förekomma liksom eventuella bestraffningar - typ "Tre dar i buren" för varjehanda förseelser, utebliven eller för sen inställelse till exempel. Men det kan också handla om "insubordaination" - det vill säga olydnad eller ordervägran, fylleri, bondpermission o.s.v.

Bilden ovan tillhör min svärfar, som på den tiden egentligen var stenarbetare, men som här kallas både Predikant och Metodistpastor. Det framgår också att han hade varit inskriven i Karlshamns sjömanshus samt att han skulle placeras vid Infanteriet. "Kock" har han tydligen varit ett tag - ett ord som dock är överstruket och ersatt med två svårtydda förkortningar: HJBRM och GRPELI (eller något sådant). 

Så följer en spalt med tjänstgöringsdagar på 1940-talet, Krigsplacering och mycket annat. 

På baksidan kan man läsa om hur svärfar som "samvetsöm" slapp att bära vapen utan endast behövde utföra "civilt arbete" - dock givetvis inom totalförsvarets ram. Avsaknaden av arrestnoteringar pekar på att han måste ha varit snäll och skötsam ...

All denna information är givetvis Gefundenes Fressen för den som vill veta lite mer om hur gångna generationer svenska män hade det med Värnplikten och med tjänstgöringen under andra världskriget. Dessutom är uppgifterna, tack vare en utmärkt indexering, enkelt sökbara. Resursen ligger under Arkiv Digitals Allt-i-ett-abonnemang.

Liknande, men alls icke så utförlig, information finns på de amerikanska mönstringskorten inför första och andra världskrigen. Likaså har en hel del engelskt mönstringsmaterial på senare tid släppts.

Synd bara att det till nästan 100% handlar om män - kvinnor var ju vid denna tid inte välkomna i det militära ... 

Jo, så är det! Efter ett inte allt för långt men mycket hårt liv, med både alkohol och droger, vigdes i veckan Garys stoft till den sista vilan. Själv var jag som vikarierande kyrkomusiker inkallad för att spela orgel och leda psalmsången. För en begravningsgudstjänst skulle det bli, trots allt ... Gary hade ju ingen familj, endast en gammal mor som avled förra året, och så ett par kusiner, som inte ville ha något som helst med honom att göra, död eller levande. Alltså fanns det ingen annan än kommunen som kunde "beställa" begravningen.

Tjänstemannen på Socialkontoret, de tänker mest på kronor och ören, meddelade helt sonika att man ville ha en "direktkremation" utan akt eller ceremoni. Detta gick emellertid inte kyrkan med på. Gary hade i hela livet varit medlem i Svenska kyrkan och för sådana, om man inte meddelat något annat önskemål, är presumtionen att den döde tänkt sig en kyrklig begravning. Det har ingen betydelse om det förutom betjäningen inte kommer en enda människa till kapellet. Begravningen är och skall genomföras - enkelt men värdigt.

Det ligger en sorts sturigt trots i denna policy, en deklaration om man så vill om att alla människor är värdefulla och förtjänar en hederlig begravning.

Jag kommer i god tid till kapellet och upptäcker då att Garys enkla spånplattekista, förutom det skylande bårtäcket, inte pryds eller omges av några som helst blommor. Nej, säger entreprenören, socialen har ingen skyldighet att stå för sådana. Onödigt, tycker dom!

Jag ilsknar till! Under mina fyrtio år som kyrkomusiker har jag nog spelat på över 2000 begravningar och aldrig någonsin att jag har upplevt detta förut, att kistan står naken och tom. Finns det då inga blommor här i kapellet som vi skulle kunna låna en stund? Nej, säger vaktmästaren, det gör det inte. Men, utanför då, envisas jag, på kyrkogården? Jo, men dom kan vi väl inte ta av i all sin dar ....

Jag tittar strängt på dem alla tre, entreprenören, vaktmästaren och prästen, och använder hela mitt kapital av pondus, förstärkt av mitt gråa hår och min myndigaste stämma, och säger:

Vi kan INTE ha en begravning utan blommor! Nu fixar ni detta!!!

Min blick är blått stål! Och si, efter 10 minuter står där en liten vas framför kistan, fylld med små vackra nyponrosor klippta ur kyrkogårdshäcken och lite gult och grönt någon annanstans ifrån ...

Så börjar de anlända, Garys kompisar från torget och kvartarna. "Det kommer inte en människa", hade socialtjänstemannen sagt, men här stapplar de nu in, tretton medmänniskor, som med sin närvaro vill hedra Gary. Trasiga och härjade, ja, men högst närvarande! Efter ingångsmusiken griper jag min gitarr och sjunger en i sammanhanget lämplig solosång: BARNATRO. Det blir inget solo. När vi kommer till refrängen börjar alla sjunga med och fortsätter så visan ut. Det blir både sorgligt och festligt på en gång och samtidigt något av en seger. Det snåla socialkontoret fick inte sista ordet ...

***

Begravningstraditioner förändras i rask takt. På våra förfäders tid var begravningen ett synnerligen viktigt inslag i den mänskliga tillvaron. Det kunde t.o.m. hända att man snålade och sparade ett halvt liv för att efter sin död kunna ställa till med en hederlig begravning och bjuda sina släktingar och grannar på kalas. Idag väljer många sorgehus, i den mån man över huvud taget har tid med döden, bort samkvämet efter själva begravningsakten. Omodernt, obekvämt, otidsenligt och onödigt, menar man! Men det är det inte alls. Den där lilla samlingen efteråt är psykologiskt oerhört viktig som en sorts "fasväxlare". Utan en sådan tar man med sig det svarta och sorgliga hem, med ett samkväm minns man i bästa fall, förutom den döde, också ett trivsamt "kalas" där man för en gångs skull fick träffa och prata lite med kusinerna, som man inte sett sedan moster Emmas begravning för 28 år sedan ...  

Garys tretton polare fick gå hem utan samkväm - inte ens en kopp kaffe och en landstingsbakelse hade kommunen råd med.

Men kanske minns de den härliga gemenskapen i sången:

Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro!

Hon må vara en doldis, AMALIA ERIKSSON (1824-1923) - Grännas grand old lady - men hennes skapelse, POLKAGRISEN, känner varenda svensk. Född i Jönköping kom hon 1855 till Gränna, där hon 1857 gifte sig med skräddaren Anders Eriksson. Året därpå fick paret en liten dotter, Ida, som bara var fyra dagar gammal när fadern plötsligt avled i dysenteri. Som änka med ett nyfött barn hade Amalia blivit tvungen att försörjas av staden och hon fick därför tillstånd 1859 att driva ett sockerbageri och även tillverka karameller. Hon öppnade sin verksamhet i ett gammalt tullhus vid södra infarten till Gränna och började tillverka begravningskonfekt. Snart lanserade hon polkagrisen, som blev en stor succé.

Amalia ingår som en av 31 SVENSKA KVINNOR i boken med samma namn, som Mikael Hoffsten och undertecknad nu arbetar med inför släktforskardagarna i Växjö. Boken, som har samma utseende och upplägg som förra årets SVENSKAMERIKANER, innehåller också små antavlor i tre generationer som visar huvudpersonens genealogiska och geografiska bakgrund. Dessa små utredningar plockar vi fram på vanligt sätt med hjälp av databaser och publicerade släktuppgifter - allt naturligtvis kontrollerat och korrigerat via jämförelse med kyrkoböcker och andra originalkällor. Det brukar gå bra ...

Så icke för Amalia, som visar sig vara rejält motspänstig. Föräldrarna hittar vi såklart, men sedan är det nästan stopp. Så här ser det ut:

FAR    Jonas Lundström, Hovslagare  *1780  +1834 30/8  Jönköping/Kristina

MOR   Ingeborg Andersdotter  *1793  +1833 8/7  Jönköping/Kristina

Det är allt! Ingenstans hittar vi någon ledtråd till VAR dessa båda kan tänkas komma ifrån. Familjen drabbades hårt av koleran och trots tre överlevande barn finns det idag inga levande ättlingar.

En liten ledtråd skulle kunna vara förekomsten i familjen av en inackorderad skolgosse, Ulric Jacob Lundström, f 1809 i Alsheda, kanske en brorson till Jonas. Men i Alsheda hittar vi ingen Ulric Jacob ...

Helt baserat på kombinationen av födelseår, för- och efternamn, skulle Amalias mor, Ingeborg Andersdotter, kunna tänkas vara född i 1793 Granvik, Byarum (F), men bevis för denna teori saknas ...

Så här svårt brukar det inte vara. Karamellmadamen må ha gjort polkagrisar i långa banor - men hon saknar anor! (så att säga)

Det var onsdagen den 18 april 1906 klockan 05:12 på morgonen den slog till, den stora jordbävningen i San Francisco, som dödade upp emot 3000 människor och förstörde över 80% av staden. Förutom allt mänskligt lidande och all materiell förstörelse gick också lejonparten av stadens arkivmaterial till spillo, såväl "civil registration" (födda, vigda och döda) som nästan alla juridiska handlingar, skattelängder, fastighetslängder o.s.v. Som en följd av denna katastrof har San Francisco länge betraktats som ett "svart hål" för all genealogisk forskning.

Några ersättningskällor överlevde dock, framför allt gamla tidningar, San Francisco Call och andra, som nu digitaliserats och indexerats. Särskilt värdefulla där är de förteckningar över vigda och döda som brukar finnas med om än med sparsmakad information.

Nyligen upptäckte jag en ny ersättningskälla - alternative facts - hos gratissajten FAMILYSEARCH.ORG. Den heter California, San Francisco Area Funeral Home Records, 1835-1979 och innehåller 93.871 poster från olika begravningsbyråer: 

Dessa registerkort bygger på stora begravningsliggare med basal information om den avlidnes namn, ålder, hemvist och födelseort/land. När jag sökte på födelseort SWEDEN fick jag inte mindre än 839 träffar, däribland denna hett efterlängtade:

Där är han ju, min borttappade sjöman och hamnarbetare, John William Piculell från Helsingborg och Stockholm, som 28 år gammal begravs den 28 juni 1873 i San Francisco. Dödsorsaken var "Typhoid fever". Gissningsvis dog han ett par dagar tidigare.

Letar man i stället efter personer födda i Norge, får man 367 träffar, Danmark 582 och Finland 117.

Från omkring 1900 blir informationen ibland betydligt mer fullödig. Betrakta följande exempel:

Denna information, som fortsätter ytterligare några rader, innehåller en mängd information och ofta går det att matcha uppgifterna med emigranterna i gamla hederliga EMIBAS (numera tillgänglig på EMIWEB):

Lundén, Charlotta, Barnmorska (gift kvinna) f. 7/2 1828 i Yllestad, Skaraborgs län (Västergötland) - Utvandrad 6/7 1873 från 27:2, Motala 'stad', Östergötlands län (Östergötland) till Nordamerika

På många av dessa begravningsnotiser har någon vänlig själ dessutom klistrat in en dödsruna från någon dagstidning i San Francisco:

Här kryllar det av information, som man ha som utgångspunkt för fortsatta undersökningar i allsköns register och databaser. CHARLOTTE HAGGLUND är ju ett hyfsat ovanligt namn och inte så svårt att återfinna i det svenska källmaterialet. Men hur identifierar man svenska sjömän eller andra svenskar som bytt namn intill oigenkännlighet? Här några exempel på sådana. Lycka till!

• Isaac Buychmn, Died 21 Oct 1856 San Francisco, Male, Age 40 (1816), Birthplace: Sweden
• Chas Coleman, Died 06 Dec 1856 San Francisco, Male, Age 26 (1830), Birthplace: Sweden
• G Hananberg, Died 10 Dec 1856 San Francisco, Male, Age 53 (1803), Birthplace: Sweden
• Charles Simons, Died 12 Feb 1861 San Francisco, Male, Age 40 (1821), Birthplace: Sweden
• John Byorhman, Died 24 Jul 1867 San Francisco, Male, Age 40 (1827), Birthplace: Sweden
• Hans Burglund, Died 19 Nov 1904 San Francisco, Male, Age 79 (1825), Birthplace: Sweden
• Louis I Burgland, Died 09 Jun 1852 San Francisco, Male, Age 37 (1815), Birthplace: Sweden
• Louis J Traung, Died 07 12 1916 San Francisco, Male, Age 92 (1824), Birthplace: Sweden
• Mary Franson, Died 19 Feb 1900 San Francisco, Female, Age 72 (1828), Birthplace: Sweden
• Abraham F Hector, Died 27 Jun 1900, San Francisco, Male, Age 70 (1830), Birthplace: Sweden
• Anng C Mellen, Died 10 Aug 1852 San Francisco, Age 39 (1813), Birthplace. Sweden
• Sophie Brown, Died 14 Oct 1899 San Francisco, Female, Age 73 (1826), Birthplace: Sweden
• Carl G Wertemberg, Died 18 Jun 1867 San Francisco, Age 40 (1827), Birthplace: Sweden
• Peter Marriat, Died 31 Oct 1850 San Francisco, Age 32 (1818), Birthplace: Sweden
• Magnus Torsell, Died 21 Sep 1855 San Francisco, Male, Age 35 (1820), Birthplace: Sweden
• Charlotte W Peterson, Died 29 Apr 1877 San Francisco, Female, Age 54 (1823), Birthplace: Sweden
• John Rio, Died 10 Feb 1853 San Francisco, Age 24 (1829), Birthplace: Sweden

Männen är som synes i klar majoritet (sjömän ?) och blotta antalet, representationen av svenskar i detta rätt begränsade material, styrker mig i min uppfattning att den officiella siffran kring hur många svenskar som emigrerade - 1,3 miljoner - är alldeles för låg. Det var förmodligen mängder av utvandrare som undgick den officiella statistiken, bortsett ifrån sjömännen också en rad arbetsvandrare som fastnade, knallar och andra handelsmän och kvinnor samt rymlingar av olika slag.

1,5 miljoner är mitt bud!

Som utlovat kommer här svaren på de fem kungliga släktgåtorna som jag presenterade i min förra blogg:

1. Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också. Vem är jag?

SVAR: Drottning Giovanna av Bulgarien (1907-2000).

Far: Kung Viktor Emanuel III av Italien

Farfar: Kung Umberto I av Italien

Morfar: Kung Nicholas I av Montenegro.

Make: Kung (Tsar) Boris III av Bulgarien

Son: Kung (Tsar) Simeon II av Bulgarien

Bror: Kung Umberto II av Italyien

En läsare menade att det rätta svaret borde vara Drottning Helena av Rumänien (1896-1982) - hennes far och farfar var Kungarna Konstantin I och Georg I av Grekland, morfar var Kungen och Kejsaren Friedrich III av Preussen, maken Kung Carol II av Rumänien och sonen Kung Michael av Rumänien. Det hela faller emellertid på att Helena aldrig var drottning till gagnet, bara till namnet, och inte hade EN utan TRE bröder som var kungar, Georg II, Alexander I och Paul I av Grekland.

2. Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ... Vem är jag?

Svar: Drottning Maria (II) da Gloria (1819-1853) av Portugal.

Hon efterträdde sin far, Kejsar Pedro I av Brasilien, som Drottning av Portugal med förutsättningen att hon så småningom skulle gifta sig med sin farbror Dom Miguel (1802-1866). Denne nöjde sig emellertid inte med att bli Kung bara till namnet, utan genomförde en statskupp där han avsatte sin brorsdotter och tilltänkta och gjorde sig själv till kung och envåldshärskare. I detta läge kom pappa Kejsaren till sin dotters hjälp och lyckades avsätta den falske brodern och återinsätta Maria da Gloria på tronen.

16 år gammal gifte hon sig med Prins August Karl Eugène Napoléon av Leuchtenberg (810-1835) - bror till Svenska Drottning Josefina - som blev portugisisk prinsgemål. Dock inte så länge, eftersom han redan två månader efter giftermålet drabbades av difteri och dog. Året därpå gifte hon sig i stället med Prins Ferdinand av Sachsen-Coburg (1816-1885) som upphöjdes till titulärkung med namnet Ferdinand II.

Båda männen kallas i frågan för "halvblod" - hur så? Jo, Prins August av Leuchtenberg var son till den Bayerska prinsessan Augusta Amalia - mer kunglig än så kan man knappast bli - men fadern var Eugéne de Beauharnais, Napoleons styvson, och således egentligen inte kunglig alls. Nästan lika illa var det med Ferdinand, som visserligen tillhörde den lyckosamma dynastin från Coburg och var kusin både till Drottning Victoria av England och hennes Albert, men vars mor var en visserligen stormrik men ändå inte inte kunglig ungersk grevinna.

1908 mördades Maria da Glorias sonson, Kung Carlos och dennes son kronprinsen, på öppen gata i Lissabon. Den yngre sonen, Manoel II, efterträdde men avsattes två år senare efter en revolution och avled i England 1932. Han var gift med Prinsessan Augusta Victoria av Hohenzollern, en faster till Prinsessan Birgittas "Hansi" men fick inga barn. Därmed dog Maria da Glorias gren ut och den nuvarande huvudmannen för ätten Braganza är alltså den elake farbroderns ättlingar.

3. Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också, med en tidigare kung i samma land! Vem är jag?

Svar: Fürst Wilhelm zu Wied (1845-1907)

Hans mor, Prinsessan Marie av Nassau-Weilburg (1825-1902) var en äldre halvsyster till svenska (och norska) Drottning Sofia (1836-1913). 1871 gifte han sig med Prinsessan Marie av Nederländerna (1841-1910). Det var samma år som Maries storasyster, Drottning Lovisa av Sverige-Norge (1828-1871) avled i Stockholm. Drottningarnas respektive makar, Oscar II och Karl XV regerade således i samma land, men i omvänd ordning ... Bilden ovan visar Wilhelm och Marie och deras fem barn, varav en faktiskt för en kort tid var kung i ett helt annat land .... vilket?

4. Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ... Vem är jag?

Svar: Prins Enrico av Bourbon-Parma, Greve av Bardi (1851-1905)

Enrico var yngre bror till den siste Hertigen av Bourbon-Parma, Roberto I (1848-1907). Bröderna gifte sig först med två systrar, prinsessorna Maria Pia och Maria Luisa av Bourbon-Sicilien. Medan Roberto och hans fru på 12 år fick lika många barn var det andra paret barnlösa. Det var nu inte så märkligt, eftersom Maria Luisa redan på bröllopsresan i Egypten fick en febersjukdom och dog, 19 år gammal. Enrico gifte då om sig med Adelgundes av Braganza (1858-1946), ett äktenskap som också blev barnlöst, även om Adelgundes fick inte mindre än nio missfall. När storebror Roberto förlorat sin första hustru, sannolikt p.g.a. allt för många och täta graviditeter, gifte han om sig med sin svägerskas lillasyster, Maria Antonia av Braganza (1862-1959) och fick ytterligare 12 barn, summa 24.

Två bröder gifte sig således med två systrar - två gånger om! Den ene broder fick 12 + 12 barn, den andre inga alls.

5. Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin! Vem är jag?

Svar: Drottning Maria I av Portugal (1734-1816)

Ja, det är verkligen så illa som det låter. År 1760 tvingades den 16-åriga Maria gifta sig med sin dubbelt så gamle farbror, Peter III (1717-1786), titulärkung av Portugal. Äktenskapet blev hyfsat lyckat och paret fick många barn. När äldste sonen, Don José (1761-1788), var bara 15 år gammal, tvingades han i sin tur gifta sig med sin moster, Marias yngre syster, Benedita av Portugal (1746-1829), vid tillfället fyllda 30 och således dubbelt så gammal som sin lille brudgum. Även detta äktenskap tycks ha fungerat någorlunda väl, men några barn blev det inte och tur var väl kanske det. Med en så intensiv inavel över flera generationer torde ett sådant barn inte ha haft de allra bästa förutsättningarna i livet, i alla fall inte ur ett genetisk perspektiv.

Och galen blev hon, Maria ...

***

Ingressbilden föreställer Hertigparet av Parma med 15 av de 24 barnen - den mest kända av dem igenkänner vi allra längst fram i mitten: Prinsessan Zita (1892-1989), så småningom Kejsarinna av Österrike och Drottning av Ungern m.m.

De kungliga genealogierna är ofta ett snärje av ingiften och komplicerade släktskapsförhållanden. Stackars alla de prinsessor som tvingas gifta sig med sina dubbelt så gamla morbröder och farbröder, kusingiften en masse, anförlust, anförskjutning och annat otyg ... Ingressbilden visar flera exempel på detta. Hertigparet av Västergötland, Prins Carl och Prinsessan Ingeborg, var mycket nära släkt: "1st cousins-once-removed" skulle amerikanerna säga, eftersom Carl var kusin till Ingeborgs mor, Prinsessan Lovisa av Sverige, som blev drottning av Danmark. Carl och Ingeborgs dotter Margaretha gifte sig sedan med sin mors kusin, Prins Axel av Danmark, medan deras dotter Märta valde en annan kusin, Olav (V) av Norge, som själv var barn till ett kusinpar, Haakon VII och Drottning Maud. Hänger ni med? Här kommer nu ett antal kungliga släktnötter att knäcka. (Ni som är jätte-experter på just detta ämne kan väl hålla igen med att svara - Facit kommer i nästa blogg):

Min far, farfar och morfar var alla kungar. Det var min man med och min son och min bror också.

Vem är jag?

Tack och lov, slapp jag att gifta mig med min förfärlige farbror. De två män jag i stället gifte mig med var båda "halvblod". Tyvärr dog min gren av släkten ut - så nu är det samme elake farbrors ättlingar som har tagit över ...

Vem är jag?

Min mors syster var gift med en kung i ett europeiskt land. Det var min hustrus syster också - med en tidigare kung i samma land!

Vem är jag?

Jag har varit gift två gånger - men har inga barn. Min bror gifte sig med min första frus syster och sedan med min andra frus syster. Det går knappt att räkna hur många barn han har ...

Vem är jag?

Jag tror jag blir galen! Först gifte jag mig med min farbror. Sedan gifte sig vår son med min syster, som alltså var både hans moster och kusin!

Vem är jag?

*******************************************************************************************************

Lycka till alla historiker och kunganördar!

FACIT i nästa blogg!

Förra året gav Mikael Hoffsten och jag i förbundets regi ut ett litet häfte: SVENSKAMERIKANER kända och okända. Man kan säga att det kom som en biprodukt till den nya handboken: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, som Anna-Lena Hultman och jag strax dessförinnan knåpat ihop. SVENSKAMERIKANER innehöll 31 illustrerade kortbiografier över utvandrade svenska och/eller deras berömda ättlingar; skådisar, uppfinnare, författare, idrottare o.s.v. Förutom kortbiografer och illustrationer innehöll häftet också antavlor i tre generationer för huvudpersonerna eller deras invandrade förfäder. Så här kunde ett uppslag se ut:

a1sx2_Thumbnail1_Greta-Garbo-1.jpg a1sx2_Original1_Greta-Garbo-2.jpg

Antavlorna, som togs fram under stor möda och delvis med hjälp av en tidigare förbundspublikation: 24 Famous Swedish Americans and their Ancestors [1996], gav biografisamlingen ytterligare en dimension. Här kunde man direkt se om den eller den "kändisen" hade sina rötter i mina bygder och om det kanske rent av var möjligt att hitta släktsamband av olika slag.

Inspirerade av detta lilla äventyr går Mikael Hoffsten och jag nu vidare med nästa projekt i samma stil:

SVENSKA KVINNOR - Pionjärer och förebilder

Återigen är det 31 kända eller remarkabla personer som lyfts fram, alla förstås kvinnor. Här några exempel:

• Alva Myrdal (Politiker och diplomat)
• Amalia Eriksson (Polkagrisarna i Gränna)
• Betty Pettersson (Sveriges första kvinnliga student)
• Birgit Nilsson (Operasångare)
• Britt G Hallqvist (Poet)
• Ellen Key (Författare och kvinnosaksideolog)
• Elsa Andersson (Flygare)
• Elsa Brändström (Sibiriens ängel)
• Ester Blenda Nordström (Sveriges första Wallraffare)
• Estrid Ericsson (Svenskt tenn)
• Eva Andén (Sveriges första kvinnliga advokat)
• Hanna Lindmark (Margaretaskolornas skapare)
• Ingrid Bergman (Skådespelare)
• Hilda Ericsson (Företagsledare)
• Karin Kock (Nationalekonom och politiker)
• Karin Larsson (Konstnär)
• Karin Söder (Partiledare)
• Lill-Babs (Artist)
• Lisa Thomasson / Lapp-Lisa (Sångare)
• Margit Sahlin (Kyrkoherde)
• Mathilda Strömberg (Missionär - pryder omslaget)
• Moa Martinsson (Författare)
• Nanna Svartz (Professor)

... och några till!

Arbetsordningen är den att Mikael tar fram basfakta och skriver biografierna medan undertecknad står för antavlorna, bildletandet och layouten. Bli inte förvånade om ni den närmaste tiden kommer att se en mängd frågor från mig på Anbytarforum och andra söksidor - då har jag kört fast på en eller annan anfader eller anmoder till någon känd svensk kvinna ...

SVENSKA KVINNOR - Pionjärer och förebilder

... kommer lagom till Släktforskardagarna i Växjö!

Horace Engdahl, den gamle kämpen, har gjort det igen. I ett mail till Svenska Dagbladet i lördags är huvudbudskapet att

”Sara Danius körde Akademien in i väggen.

Svårare än så är det inte, och det är mystiskt att folk inte kan förstå denna enkla sanning.”

När man inte trodde att det kunde bli så mycket värre, så blir det det. Underförstått i den andra meningen är att folk i allmänhet, till skillnad alltså från de vittra bröderna och systrarna i Svenska Akademien, är lite korkade. De hajar helt enkelt inte enkla sanningar, som att kvinnor inte passar att leda anrika akademier, eller att vivören Jean-Claude Arnault står för en så ljuvligt ren intellektuell och kulturell förfining att han, liksom kungen och främmande ambassadörer, borde ha immunitet mot alla slags rättsliga påföljder av eventuella felsteg. Men mailet slutar inte där. Helt obetalbart är detta stycke om kravet på hans egen avgång:

”Akademiens ledamöter är i realiteten oavsättbara och tar inte kommandon, har ingen ’ledare’. Jag medger att detta kan vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk underordning, ibland kallad ’demokrati’, men så är det.”

Här framskymtar inte bara ett makalöst von-oben-perspektiv, utan också en sorts förakt för den styrelseform vi lär våra barn är den enda acceptabla; demokratin. "Hierarkisk underordning" är annars en spännande konstruktion. Ni har väl alla hört ölglasdefinitionen på optimister och pessimister? Den ena sorten menar att glaset är halvfullt, den andra att det är halvtomt. En hierarki brukar annars beskrivas som olika nivåer ovanpå varandra och högst upp sitter chefen, byrådirektören, statsministern, presidenten eller vad det nu är för sammanhang. Alltså högre och högre. Men Hr Engdahl talar om underordning, snarare än överordning. Att vanliga människor måste ordna in sig i ledet, något som han och hans nu nio kamrater i börshuset, tack vare Gustav III:s statuter från 1786, inte behöver göra.

Med en sådan elitistisk inställning, på gränsen till narcissism, befarar jag att Akademiens höge beskyddare till sist kommer att bli tvungen att ingripa en gång till och helt enkelt entlediga samtliga ledamöter för en absolut nödvändig omstart (Tryck: Ctrl + alt + delete)

Vad har nu detta med släktforskning att göra - eller handlar det bara om att bloggaren inte längre kan tiga ...?

Våra förfäder, dem vi ständigt letar efter och vill veta mer om, levde under radikalt andra förhållanden än de vi idag har att kämpa med. Där kunde man verkligen tala om underordning och demokratin lämnade väl också mycket i övrigt att önska. Man hade att frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Men det fanns fler överheter: den lokale adelsmannen, patron på herrgården, kyrkoherden, häradshövdingen, länsman, kvartermästaren, fogden, inspektorn o.s.v. För att inte tala om den patriarkala strukturen inom familjen, familjens överhuvud till exempel och förhållandet till pigor och drängar, barn och inhyses. Eller inom militären, där hierarki-stuket i alla tider firat orgier.

Var två eller tre svenskar är församlade bildar de till sist en förening. Så var det åtminstone förr, men idag får man vara glad om man kan hålla liv i befintliga föreningar. Detta gäller inte minst inom släktforskarnas mycket speciella värld. Den digitala revolutionen, som gjort all forskning så bekväm och så mycket roligare har också en stor nackdel: Isoleringen! Var och en sitter idag på sin kammare. Där man förr träffades vid och möjligen slogs om läsapparaterna på biblioteket eller i landsarkivets forskarsal sker kontakterna numera endast via nätet, mestadels i olika Facebookgrupper. Den sociala funktion och möjlighet till hjälp och stöd som den lokala släktforskarföreningen tidigare stod för är snart ett minne blott.

Det kan hända att föreningskostymen numera är för stor för gemene släktforskare. Kanske måste släktforskarföreningarna börja leta efter nya umgängesformer, nytt innehåll och en ny sorts hierarki. Ordförande - Arbetsutskott - Styrelse - Lokal förening - Regionalt förbund - Nationellt förbund kanske inte längre är det mest optimala sättet att arbeta på? Är vi på väg mot Arbetsgrupp - Nätverk - Projekt eller kanske Ansvarsområde - Ledningsgrupp - Koordinator? Klart är att det inte går att göra som vi alltid gjort. Nya kreativa lösningar är av nöden.

En personlig reflektion är att det hierarkiska tänket kanske har spelat ut sin roll - att vi människor numera känner oss så jämlika att vi har svårt att acceptera överhet och myndighetsutövning, särskilt om vi inte förstår den eller tycker att den är orättvis. Vi tål inte längre "kommandon". Klok är den chef eller ledare som vet att platta till den hierarkiska pyramiden så mycket som det bara går. Inne är delegerat ansvar, samarbete och god motivation. Ute är gammaldags ordergivning och pekande med höger hand. Detta gäller i alla sammanhang och på alla nivåer - även i den lokala släktforskarföreningen.

Vad ska vi då göra med Horace och andra gamla uvar, som så mystiskt vägrar förstå att tiden gått ifrån dem, att det inte längre går att hävda oföränderligheten som grundprincip, och som inte klarar av att umgås med nya kvastar?

Häromdagen behövde jag slå upp en student eller två i Carl Sjöströms berömda matrikelsvit över studenter tillhörande olika "nationer" vid Lunds universitet. Tyvärr är jag själv inte lycklig ägare till några av dessa faktaspäckade och därmed oumbärliga standardverk - och långt är det, ack så långt, till närmaste Universitetsbibliotek. KB, de flesta landsarkiv och Genealogiska Föreningen har också uppsättningar av dessa nyttiga matriklar, men dit är det minst lika långt att färdas ...

Sjstrm-2.JPG

Så här kan en sida i Sjöströms Skånska Nationen före afdelningarnes tid (1682-1832) se ut. Knastertorr för den oinvigde, fullt njutbar för att inte säga begärlig för alla oss ivriga kalenderbitare och matrikelnördar.

Någonstans på nätet hade jag dock sett en digital version av någon eller några av dessa studentmatrikel - aber wo? Så slog det mig: RUNEBERG förstås:

a1sx2_Thumbnail1_Projekt.JPG

Vad är då detta? 

Projekt Runeberg [www.runeberg.org] är ett ideellt initiativ för att digitalisera äldre nordisk litteratur och göra den fritt tillgänglig över Internet. Det grundades i december 1992 av Lars Aronsson och drivs som ett projekt inom studenternas datorförening Lysator vid Linköpings universitet. Bland mycket annat har man publicerat Carl Michael Bellman, Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg och August Strindberg samt första och andra upplagorna av Nordisk familjebok – alla verk som på grund av ålder inte längre skyddas av upphovsrätt. En förutsättning för verksamheten är tidsbegränsningen i upphovsrättslagen som gör att verk av upphovsmän som varit döda i mer än 70 år (tidigare gällde 50 år) är allmän egendom och får spridas fritt. Projektet är organiserat som en liten redaktionsgrupp med anknytning till Lysator och ett stort antal frivilliga medarbetare ute i världen. [Wikipedia] 

All heder åt de eldsjälar som i över 25 år hållit på med detta projekt, skannat och OCR-tolkat. Det handlar ju om frivilliga insatser varför man inte kan begära att gränssnittet eller sökfunktionerna skall vara helt moderna. Det är de inte heller. För 25 år sedan var Projekt Runeberg banbrytande - idag upplevs det nog tyvärr som aningen förlegat eller i alla fall lite "trött". Själva idén är dock fortfarande utmärkt, något som också Sveriges Släktforskarförbund och Genealogiska Föreningen med egna liknande resurser har upptäckt. Ju fler matriklar och personhistoriska samlingar som digitaliseras, desto bättre! Men det är också viktigt att sökfunktionerna hänger med i utvecklingen och att layouten - gränssnittet - är aptitligt och lockande. 

Som alltid jämför jag med amerikanska motsvarigheter - har de kommit längre eller uppfunnit bättre metoder och presentationer. Kanske det. Jag kikar in på 

a1sx2_Thumbnail1_SF-sajt.JPG

där man bjuder på mängder av digitaliserade böcker, inte minst då SAN FRANCISCO CITY DIRECTORIES [https://sfpl.org/?pg=2000540401] - med tanke på att så mycket källmaterial gick förlorat i den stora jordbävningen 1906 utgör de en förnämlig ersättningskälla. Man klickar på den volym man vill studera och efter några få sekunder har man den i sin hand, så att säga. Det här är verkligen så nära man kan komma känslan av att bläddra i själva boken. Så här kan det se ut:

a1sx2_Thumbnail1_SF-uppslag.JPG 

Om man vill ta sig framåt eller bakåt i boken är det bara att ställa sig i marginalen och klicka till - då bläddrar programmet snyggt och prydligt, och det ser verkligen ut som om man vänder blad. Man kan naturligtvis också hoppa fritt mellan sidorna och via en PDF-funktion går det att utföra fritextsökningar inom volymen, efter ett personnamn kanske eller en gatuadress. Föredömligt!

Projekt Runeberg är verkligen en flott och generös resurs som helt kostnadsfritt ställts till vårt förfogande. Men den, liksom flera andra liknande skannade resurser, skulle nog behöva en ny kostym, en liten makeover.

Beakta följande lilla text, som utgör början på en känd saga:

En gång för länge sedan¹  fanns det en liten flicka², som alla tyckte mycket om, men mest av alla hennes mormor³. Hon skulle kunna ge detta barn vad som helst. En gång gav hon henne en liten röd luva⁴, som passade henne så bra att hon aldrig ville ha på sig något annat. Hon kallades därför för Rödluvan.

En dag sa hennes mor⁵ till henne: ”Kom Rödluvan, här är en bit av den nybakade kakan⁶ och en flaska vin⁷. Tag med dem till din mormor, hon är lite sjuk⁸ och det skulle göra henne gott. Gå innan det blir för varmt. Gå försiktigt och lämna inte vägen⁹, för då kan du ramla och slå sönder flaskan. När du kommer in i hennes rum¹⁰ skall du inte glömma att säga god morgon¹¹, innan du springer runt i varje hörn.”

”Jag skall vara försiktig”, sa Rödluvan till sin mamma och gav sig iväg¹².

__________

*********

Ni förstår säkert vart detta är på väg. Dagens blogg handlar alltså om onödiga fotnoter, överflödig information som tynger och stör läsningen. Ibland är sidorna så belamrade med fotnoter att grundtexten knappt får plats. Overkill!

Det finns två typer av fotnoter; KOMMENTARER och KÄLLHÄNVISNINGAR. De förstnämnda kan ibland vara av stort intresse, t.ex. när det gäller att avgöra hur man rätt skall förstå en källa. Den kan utmynna i en diskussion kring varför man till sist väljer en tolkning framför en annan. Det kan också handla om små utvikningar och exkurser som inte hör till huvudspåret i texten, men som ändå kan vara av intresse för läsaren. Sådana inslag får dock inte dominera sidan varför det kan vara klokt att antingen arbeta in dem i brödtexten, placera dem i små faktarutor, i utökade bildtexter, eller som bilagor i slutet av artikeln. Slutnoter (Endnotes) är f.ö. ofta att föredra eftersom de inte stör läsandet av själva brödtexten.

a1sx2_Original2_Kllkritik.jpg

Källhänvisningar är ett känsligt ämne och här hamnar jag förmodligen på kollisionskurs med 2018 års mottagare av Viktor Örnbergs hederspris – GRATTIS! – Michael Lundholm, som 2016 gav ut förbundets värdefulla handbok: Källkritik och källhänvisningar. Ungefär så här brukar sådana noter se ut:

Hedvig Eleonora kyrkoarkiv, volym F:3, död- och begravningsbok, sid 178. [Stockholms stadsarkiv]

För mig är detta en onödig fotnot. I varje släkt- eller personhistorisk utredning eller artikel där födelse-, vigsel- och dödsnotiser presenteras är det en självklarhet, menar jag, att uppgifterna är hämtade ur respektive ministerialböcker. För den som känner för att dubbelkolla källorna är det bara att gå tillbaka till rätt volym, numera extra bekvämt via nätet, och se efter. Det klarar varje läsare utan hänvisningar.

Om uppgiften däremot INTE är hämtad från den självklara kronologiska källan, utan kanske från en dubblettbok eller en husförhörslängd, måste författaren vara EXTRA NOGA med källhänvisningen, som då gärna får innehålla såväl volymnummer som sida och t.o.m. rad. Lika självklart är det att fotnota ned alla andra källor som kan ha använts: bouppteckningar, mantalslängder, domböcker, gamla brev o.s.v. Däremot är det alldeles onödigt att använda bildleverantörens [Arkiv Digital / SVAR / Ancestry] system för bildnumrering – det räcker så väl med arkivverkets volymnummer och sida.

Med de onödiga fotnoterna avskaffade blir framställningen plötsligt mycket mer aptitlig och lättillgänglig. ”Don efter person” brukar man säga, men här gäller också devisen ”Don efter innehåll”. Innan du fattar pennan – tangenterna – bör du tänka efter vilka som skall läsa din text, det som på nysvenska heter MÅLGRUPP. Är det ”bara” din familj och släkt eller skriver du för en större krets, en hembygdsförening kanske eller för släktforskarföreningens medlemsblad? Eller handlar det om en nationell publikation? Alla texter behöver inte vara akademiska till sin utformning, i en del sammanhang är det klart olämpligt med ett sådant format. Det viktiga, förutom att grundforskningen är korrekt och noga utförd, är att berättelsen kommer fram, att den blir intressant och lockar till läsning.

Släktforskarnas årsbok, 2018 års upplaga kommer i lådan strax före midsommar, kan sägas vara ett smörgåsbord av både ämnen och format. Här samsas glada amatörer med erfarna akademiska forskare om utrymmet. Och så ska det vara, en mix som visar både bredden, omfattningen och divertissemanget i svensk släktforskning. Välkommen med ditt bidrag, med eller utan fotnoter, till 2019 års upplaga av Släktforskarnas årsbok.

a1sx2_Original2_footnote_example.png

Bara en dryg flygtimme bort ligger den mycket stora staden Sankt Petersburg, en gång det mäktiga Rysslands huvudstad. Det är en spännande stad, fylld med kultur, historia och vackra byggnader. ”Nordens Venedig” kallar den sig gärna och frågan är om den inte med sina många floder och kanaler har större rätt till denna hederstitel än konkurrenten Stockholm.

Under en intensiv vecka har jag besökt så många pampiga palats och grandiosa parker i och i närheten av Sankt Petersburg att det går runt i huvudet:

·       Vinterpalatset

·       Marmorpalatset

·       Stroganovpalatset

·       Yusopovpalatset

·       Mikhailovskypalatset

·       Sankt Mikhails slott

·       Peterhof

·       Pavlovsk

·       Tsarskoje Selo

·       Oranienbaum

Förutom guld och glitter och det arkitektoniska överdådet är jag framför allt intresserad av invånarna, de gamla tsarerna och deras familjer. Ätten Romanov, som på 1700-talet höll på att dö ut, växte på 1800-talet explosionsartat för att på 1900-talet omfatta bortemot 100 medlemmar, inklusive alla ingifta prinsar och prinsessor. För storfurstar och storfurstinnor hade inte mycket val, de måste gifta sig med europeiska prinsar och prinsessor som dessutom var tvungna att konvertera och bli rysk-ortodoxa.

Finns det då några kontakter mellan det svenska kungahuset och det ryska?

a1sx2_Original1_Karl-Friedrich-2.jpg

Hertig Karl Friedrich av Holstein-Gottorp 1700-1739. Liknar han någon?

1.     Kejsarinnan Elisabeth (1708-1762) var barnlös. Enda tänkbara arvinge var hennes systerson, Hertig Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, son till Hertig Karl Friedrich och Storfurstinnan Anna av Ryssland. Karl Friedrichs mor var Karl XII:s syster, Prinsessan Hedvig Sofia av Sverige. Karl Peter Ulrik – en gång påtänkt som tronföljare i Sverige – flyttades till Ryssland och blev så småningom Tsar som Peter III. Totalt olämplig som självhärskare över det väldiga Ryssland blev han snart nog brädad av sin fru, som vi känner som Katarina II eller Katarina den stora.

2.     Sagda kejsarinna, född prinsessa av Anhalt-Zerbst, var kusin till Gustav III – Kung Adolf Fredrik var alltså bror till Katarinas mor, Johanna av Holstein-Gottorp.

b2ap3_thumbnail_Gustav-III-2.jpg

 Mon chére Cousin - där hänger han ju, Gustav III, bland alla bilder på Kejsarinnan Katarina på slottet Sankt Mikhail.

3.     När det var dags för Gustav IV Adolf att gifta sig riktades blickarna mot arvfienden Ryssland. Vore det inte alldeles förträffligt med en allians mellan dessa båda länder på det att framtida konflikter måtte kunna förhindras. Sagt och gjort, ett äktenskap mellan den unge Gustav IV Adolf och Katarinas sondotter, Storfurstinnan Alexandra, arrangerades men när den envise kungen vägrar att låta bruden behålla sin religion föll projektet.

4.     Prinsessan Sofia av Sverige (1800-1865) – Gustav IV Adolfs äldsta dotter – gifter sig med sin morfars halvbror (!) Storhertig Leopold av Baden och får många barn. Yngsta dottern heter Cäcilie, men får i samband med giftermålet med Storfurst Mikhail Nikolaevich byta namn till Olga Feodorovna.

a1sx2_Original1_Maximilian-2.jpg

 Maximilian av Leuchtenberg, Furst Romanovsky. Bror till Drottning Josefina och Kejsarinnan Amalia av Brasilien, samt svåger till Tsar Alexander II och till den portugisiska drottningen Maria da Gloria. 

5.     Drottning Josefina av Sverige (1807-1876) hade en lillebror, Maximilian av Leuchtenberg, som gör ett storartat kap när han 1839 gifter sig med Storfurstinnan Maria Nikolaevna (1819-1873). Familjen kallar sig Romanovsky och parets många barn är således kusiner till Karl XV och Oskar II.

6.     Drottning Lovisa av Sverige (1828-1871) var född Prinsessa av Nederländerna. Hennes giftasfaster var Storfurstinnan Anna Pavlovna (1795-1865) och hennes riktiga moster ingen mindre än Kejsarinnan själv, Charlotte av Preussen (1798-1860), i Ryssland känd som Alexandra Feodrovna.

Mikhail-de-torby-2.jpg

Storfurst Mikhail Mikhailovich som Henrik IV av Frankrike med sin hustru, Sofia de Torby, Pushkins dotterdotter. 

7.     Drottning Sofia av Sverige (1836-1913) var född prinsessa av Nassau. Hennes halvbror, Hertig Adolf av Nassau, senare Storhertig av Luxemburg (1817-1905) gifte sig första gången 1844 med Storfurstinnan Elisabet (1826-1845); ett mycket kort äktenskap. Det var f.ö. samme Adolf som uppfann grevetiteln ”af Wisborg” som utstötta svenska prinsar sedan dess tröstats med. Drottning Sofia hade också en helbror, Prins Nicholas av Nassau (1832-1905) som 1868 gifte sig morganatiskt med en dotter till den store poeten Alexander Pushkin. Deras dotter, med titeln grevinna de Torby, gifte sig 1891 med Storfurst Mikhail Mikhailovich. Till yttermera visso var Drottning Sofias moster, Charlotte av Württemberg, alias "Elena Pavlovna", gift med Storfurst Mikhail Pavlovich. Dessa två var föräldrar till ovan nämnda Elisabet.

8.   Änkehertiginnan av Dalarne, Prinsessan Therese av Sachsen-Altenburg, var kusin till Storfurstinnan Alexandra Josephovna, mormors mor till Prins Wilhelms hustru, Maria Pavlovna (Punkt 11). Hon var dessutom nära släkt med Storfurstinnan Elisaveta Mavrikiena - gift med Storfurst Konstantin Konstantinovich - son till ovannämnda Alexandra Josephovna.

9.     Drottning Victoria av Sverige (1862-1930) var född prinsessa av Baden. Hennes faster, Cäcilie (1839-1891) gifter sig som nämnst ovan (Punkt 4) med storfurst Mikhail Nikolaevich och blir mor till bl.a. den Mikail Mikailovich, som nämns i punkt 7. Dessutom var Victorias farbror Wilhelm av Baden (1829-1897) gift med Maria Romanovsky (1841-1914), en dotter till Maximilian och Maria, nämnda i punkt 5. Deras son var den rätt berömde Prins Max av Baden.

10.   Drottning Louise (1889-1965) var född prinsessa av Battenberg, senare Lady Louise Mountbatten. Hennes ena moster var Storfurstinna Elisabet (Ella) av Ryssland, den andra självaste Tsaritsan Alexandra (Alix) – gift med den siste ryske Kejsaren, Nikolaj II. Drottning Louise var således kusin till de fem mördade tsarbarnen, Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Alexej. Drottning Louise farfars syster var Marie av Hessen, gift med Tsar Alexander II.

a1sx2_Original1_William_of_Sweden_and_Maria_Pavlovnas_wedding_1909_crop.jpg

11.  Prins Wilhelm av Sverige (1884-1965) var 1908-1914 gift med Storfurstinnan Maria Pavlovna (1890-1958). Bröllopet ägde rum i just den kyrka som syns längst ut till höger på ingressbilden – sammanbyggd med Katarinapalatset i Tsarkoje Selo. Maria var kusin till den siste Tsaren, men också barnbarn till en annan Storfurstinna, Olga, Drottning av Grekland, dotter till ovan nämnda Alexandra Josipovna.

Se där, ett litet axplock av furstliga förbindelser österut. Det går säkert att hitta fler relationer i detta det pyssligaste av alla genealogiska pussel – den furstliga äktenskapsmarknaden. Kanske kommer det en fortsättning på denna blogg, där jag i så fall penetrerar alla de dansk-ryska förbindelserna, förmodligen ännu fler till antalet än de svensk-ryska ...

Lästips: Tsarer och Samovarer av Staffan Skott (1980)

För fyra veckor sedan bloggade jag här om de Svenskamerikanska kyrkoböckerna som nu äntligen, efter femtio år av frustrerad väntan, skulle bli tillgängliga för alla med Ancestry-abonnemang. Jag berättade också att materialet var indelat i tre grupper:

• U.S., Evangelical Covenant Church, Swedish American Church Records, 1868-1970 [Motsvarar Missionsförbundet i Sverige]
• U.S., Evangelical Free Church of America, Swedish American Church Records, 1800-1946 
• U.S., Evangelical Lutheran Church in America, Swedish American Church Records, 1800-1945 [Motsvarar Svenska Kyrkan]

De två första databaserna, de som "släpptes" i förra månaden, var förhållandevis små: I de personregister som Ancestry tagit fram har Evangelical Covenant Church 65,775 och Evangelical Free Church 7,794 poster. Den stora databasen, Evangelical Lutheran Church - den som motsvarar Svenska Kyrkan, skulle komma senare i år, skrev jag. Senare i år är alltså redan nu - och här handlar det om rejäla tal:

3,508,934  poster

Av dessa uppges 9,590 avse danskar,  9,741 norrmän, hela 331,305 finländare och 466 islänningar. Som ivrig släkt- och emigrantforskare tar man omedelbart Time Out från världen för att under ett par dygn helt kunna ägna sig åt alla de "hopplösa fall" man under åren samlat på sig. Det blev en fröjdesam sejour där problem efter problem antingen kunde bockas av eller tillföras nya spännande ledtrådar. Ett sådant fall var:

Klara Lovisa Lundblad *1883 11/5 i New York +1915 25/11 i Chicago

1905 gifte hon sig i Chicago med min släkting John Ivar Woodström (1883-1918) - efternamnet en förvanskning av Nordström. [Ingressbilden föreställer Ivar Woodström - till vänster - med sin mor och tre syskon. Någon bild på Klara tycks inte ha bevarats] Äktenskapet blev kort, barnlöst och tragiskt. Båda drabbades av Tuberkulos och tynade bort. För mina tabeller saknade jag emellertid uppgifter om vilka som var hennes föräldrar. Jag hade förstås gjort åtskilliga tappra försök, men aldrig lyckats komma vidare. Så, snabbt in med hennes namn i sökmenyn till den nya resursen, och ut kommer följande:

a1sx2_Original2_Klara-1.JPG

Ser bra ut - men finns det några fler detaljer? Jo, på högersidan:

a1sx2_Original1_Klara-2.JPG

Hmmm ... Står det inte att Klara har invandrat från Sweden 1902 och kommit till Chicago från California 1904? Invandrat? Hon var ju född i New York! Raskt in i gamla hederliga Emibas, där följande uppenbaras:

Lundblad, Klara Lovisa, Dotter (ogift kvinna) f. 11/5 1883 i New York, USA. Utvandrad 13/6 1902 från Råglanda, Mellomgården, Lyrestad, Skaraborgs län (Västergötland) till Amerika tillsammans med sin mor:

Lundblad, Hedda Davida, Moder (ogift kvinna)  f. 2/10 1854 i Lyrestad, Skaraborgs län (Västergötland)

En ogift mor ser det ut som. Fram med Lyrestads husförhörslängder, där det efter lite bläddrande fram och tillbaka framgår att Klara inte alls är dotter till Hedda, utan fosterdotter och egentligen brorsdotter! Titta här:

a1sx2_Original1_Klara-4.JPG

Pappan heter således Adolf Fredrik Lundblad, en emigrant som 1893 återvänder till hembygden tillsammans med sin lilla dotter. Det framgår att han sedan 1886 är änkeman, men hustruns namn nämns inte. 1895 dör han - Lungsot står det i dödboken - och ansvaret för flickan hamnar hos faster Hedda.

Se där, tack vare SAKA och Ancestry har jag i alla fall kommit halvvägs med Klara Lovisa Lundblads bakgrund. Återstår att hitta modern, förmodligen i New York, som är en STOR stad ...

Ancestrys svenskamerikanska kyrkoböcker i digital form och med utmärkta sökmöjligheter är en enastående julklapp mitt i sommaren till alla oss som söker våra försvunna släktingar i Amerika. F.n. ligger databasen så att säga i "karantän" - men du hittar den antingen via kortkatalogen eller på hemsidans förteckning över nya resurser - du trycker på knappen som heter:  See all new records  

Innan jag slutar vill jag påminna om att det finns en fjärde liknande databas:

• All U.S., Evangelical Lutheran Church in America  Church Records, 1826-1945  

Den innehåller häpnadsväckande 8.574.203 poster - mest danskar och norrmän, men 166,357 poster sägs faktiskt handla om svenskar. Så om du inte hittar dina försvunna svenska emigranter i någon av de tre förstnämnda resurserna, finns det all anledning att också leta i den fjärde. 

Det var århundradets skandal när Prinsessan Victoria av Schaumburg-Lippe, född som Preussisk prinsessa och syster till Tysklands siste kejsare, Wilhelm II, år 1927 gifte sig med sin ryske tennispartner; Alexander Zoubkoff. Hon var 61 och han var 27. Vad fick henne att ta detta steg? Handlade det om extrem ensamhet, ett sätt att hjälpa en stackars jagad flykting, eller var det rent av en sorts revansch på den översittare till bror, kejsaren, som 40 år tidigare förstört hennes liv genom att vägra henne tillstånd att gifta sig med den hon verkligen älskade, Prins Alexander av Battenberg, Bulgariens furste? Eller var det kärlek? Förälskelse? Ett sista desperat försök att få uppleva lycka? Kanske blev hon helt enkelt förtrollad av den unge mannens uppvaktning. 

Äktenskapet blev naturligtvis en katastrof, och Alexander, känd inom familjen som Sasja, slösade snabbt bort prinsessans pengar varefter han lämnade henne. Victoria avled den 13 november 1929, möjligen som en följd av ett krossat hjärta. Sasja själv överlevde henne inte länge. Han dog i Luxemburg den 28 januari 1936, troligen p.g.a. en livsstil som innefattade lösa förbindelser, alkohol och droger. Hela den tragiska historien har återgivits i oräkneliga tidningsartiklar och även i en bok: ”The Great Hohenzollern Scandal”, författad av .J. Lynx. Boken förefaller att vara en historisk essä eller dubbelbiografi, men den är också en roman med påhittad dialog där författarens fantasi spelar en stor roll i handlingen. Den är m.a.o. mestadels skräp! 

Som svensk läsare rycker man emellertid till när den ryske gigolons mor plötsligt nämns som MARY FRYKBERG. Det låter väldigt svenskt! Vem var hon och varför hamnade hon i Ryssland. Och hur gick det för henne och hennes familj efter den ryska revolutionen?

Svaret får ni i Släktforskarnas Årsbok 2018, vars sista kapitel ägnas denna makalöst spännande och annorlunda historia.

Idag är det allra sista dagen att förbeställa Årsboken till specialpriset 250 kronor [i stället för 350]. Missa inte detta gyllene tillfälle!

https://www.genealogi.se/om-roetter/nyhetsarkivet/nyheter-2017/123-nyheter/2013/2039-nu-gar-det-att-foerkoepa-arsboken

b2ap3_thumbnail_Urnan.jpg

Hur kunde en luspank rysk flykting med svenska rötter bli svåger till Wilhelm II? Läs hans oförskämda brev till Kejsaren ... 

Så har Riksarkivet med pompa och ståt firat sina 400 år. Grattis, säger också jag, som i femtio av dessa varit en återkommande gäst, både på huvudkontoret i Marieberg, på i filialen i Arninge och på samtliga lands- och stadsarkiv, som numera är en del av Riksarkivet. Det operativa ordet här är faktiskt "kontoret", för det var denna definition av verksamheten, som kom att bli arkivets olycka ...

Det var sommaren 2004 det kom till min kännedom att Riksarkivet inte längre var svenskt, att det helt frankt hade sålts till ett fastighetsbolag i London. Det var många som trodde att jag skämtade, att det var någon sorts satir, när jag som förbundsordförande gick ut med denna hårresande nyhet i ett av mina veckobrev. Tyvärr var det, och är, alldeles sant. Jag citerar mig själv från 2004:

Staten har sedan länge tappat lusten att själv förvalta sina fastigheter, och lämnat över ansvaret till två särskilda bolag, varav Vasakronan fick sig tilldelat Riksarkivet m.fl. statliga arkiv. Meningen var säkert bara den, att besväret med den löpande förvaltningen, reparationer o.s.v. skulle handhas av en för ändamålet lämpad organisation, med därmed följande möjligheter till effektivisering och rationalisering. Men vad händer? Jo, de duktiga räknenissarna hos Vasakronan upptäcker att det är mycket roligare att köpa och sälja. Snabbare vinster och klart häftigare livsstil än att bara år efter år hålla på med trist förvaltning. Man inser att de gamla arkiven, som ofta ligger mycket centralt och är gediget byggda, har ett marknadsvärde som kan realiseras. Förutom Riksarkivet har även Landsarkivet i Göteborg och flera andra arkiv drabbats av denna orimliga utförsäljning, något som eventuellt kan komma att innebära att arkivet så småningom tvingas lämna de lokaler de använt i snart hundra år, och som på alla sätt är skapade och anpassade för den nuvarande verksamheten. Allt finansierat av skattebetalarna.

Man kippar faktiskt än i dag efter andan. Hur kunde detta få ske? Det handlar om bolagisering när den är som värst. Riksarkivet hade, genom en monumental felbedömning. klassats som kontor, snarare än som den specialkonstruerade byggnad för ett alldeles specifikt syfte, nämligen att vara nationens minne, den faktiskt är. Byggnader med specialfunktioner, t.ex. Riksdagshuset, Operan, museer, slott, fästningar, parker, trädgårdar och mycket annat, förvaltas normalt av Statens Fastighetsverk - och det är en imponerande lista på objekt, som detta verk har att ansvara för. Se här:

https://www.sfv.se/sv/fastigheter/

Men inte Riksarkivet eller Landsarkiven, som sagt! Med ity följande katastrof. Jag själv igen:

Det är svårt att finna relevanta liknelser kring detta märkliga beteende. Här har man fått ett förvaltningsansvar, och så abdikerar man, uppenbarligen ostraffat, från detta förtroende för att i stället tjäna en hacka. Den juridiska termen ”trolöshet mot huvudman” infinner sig osökt, även om Vasakronan säkerligen klarar sig ur en sådan beskyllning, eftersom de ju själva i denna egendomliga ekvation kan sägas vara huvudman. Moraliskt sett kan man dock inte komma ifrån att det är vi, svenska folket, som blivit blåsta på några av våra viktigaste tillgångar, de fysiska hemmen för den egna historien, källskatterna, folksjälen. Och det är staten som har brustit i ansvar när man så lättvindigt och utan att försäkra sig om att utvecklingen inte skulle kunna gå i denna absurda riktning, överlämnade de statliga byggnaderna till bolag som så uppenbart inte var värdiga ett sådant förtroende. Tala om att ”göra Bocken till Örtagårdsmäster!”

Efter det att dessa rader skrevs har det tillkommit nya, ännu obekräftade, uppgifter på vad köpeskillingen faktiskt användes till. "Räknenissarna" på Vasakronan lockades svårt av ett objekt i Kista, som vid den tidpunkten var det allra hetaste området i Sverige, fyllt med blomstrande IT-bolag. Sagt och gjort, med hjälp av pengarna från utförsäljningen av Riksarkivet köpte Vasakronan ett stort kontorshus i Kista och gnuggade sina händer i glupsk förväntan på miljardvinster. I stället, bara en kort tid senare, sprack IT-bubblan och hela investeringen blev en flopp, en jätteförlust! Man hade spelat med stulna pengar, folkets nämligen, och förlorat! Det Riksarkiv som du och jag knåpat ihop med våra skattepengar, fanns inte mer, i alla fall inte i statlig ägo. Förskingrat av finansvalpar och andra korttänkta personer, som inte inser att Riksarkivets historia inte räknas i kvartal eller tertial utan i sekler. Fyra stycken, för närvarande! 

Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Till Finansminister Magdalena Andersson!

Du talar ofta och gärna om hur urstark den svenska ekonomin är just nu och att det är ordning och reda i statsfinanserna. Utmärkt! Kan du inte då ta några av dina överskottsmiljarder och köpa tillbaka det bortförsnillade Riksarkivet? Rätta till de misstag som begicks för 15 år sedan och låta svenskarna återfå det arkiv de en gång byggde och betalade för. Egentligen kommer det inte att kosta dig något! För om du köper tillbaka huset, behöver du inte år efter år efter år betala miljoners miljoner i hyra till fastighetsägarna, var de nu än befinner sig - Riksarkivet lär ha bytt ägare flera gånger sedan 2004. Skulle det inte kännas bra att veta att vi för överskådlig framtid själva har kontroll över byggnaden - kanske under det mer pålitliga och mindre vinsttörstande Staten Fastighetsverk!

*****

Ps: I Släktforskarnas Årsbok 2018 skriver Karin Borgkvist Ljung om Riksarkivets 400 år - och om de olika hus och lokaler man under dessa fyra sekler bott och verkat i.    

I lördags morse kl 05.55 satte jag mig i bilen för den långa resan upp till Stockholm i och för Genealogiska Föreningens årsmöte kl 11.00. Jag hade en rad andra ärenden också, annars hade det sannolikt blivit tåget (och då hade jag förmodligen kommit för sent ... tåget tar man inte längre till viktiga möten!). Man kan undra varför en riksförening väljer att ha sitt årsmöte så tidigt på dagen. Kan det handla om en kvardröjande 08-arrogans, eller ska vi tro att det mera handlar om att göra som vi alltid har gjort ...? 

Årsmötet var förlagt till Nordiska Museet på Djurgården, en oerhört pampig miljö. Jag hade inte besökt detta palatsliknande museum på mer än 30 år och hunnit glömma den magnifika stora salen, som är som en Kölnerdom eller två. Uppkommen för stora trappan möts man av en majestätiskt tronande Kung Gösta, som får en att inse hur liten och obetydlig man egentligen är ...  Mötet var emellertid förlagt till den undre våningen, en aulaliknande lokal med plats för många och långa rader av fällbara och därmed lätt slamrande stolar. Eftersom det bara fanns en ingång till varje stolsrad skulle detta visa sig vara ett problem. Potentiella talare hade, för undvikande av sega och tröttsamma förflyttningar, behövt sätta sig längst ut. Ljudsystemet passade också på att konstra - är det någon som blir förvånad - varför lokalen på intet sätt kan sägas ha varit idealisk. 

När jag skulle anmäla min närvaro och föras in på röstlängden, fick jag den ovanliga frågan: Vilket är ditt medlemsnummer? Käre värld, vem kommer ihåg sådant? Har vi inte nog med alla port-, SIM-, bensin-, abonnemangs-, bank- och SWISH-koder som vi behöver hålla i huvudet? Lustigt nog kunde jag mitt. Dagen innan hade jag för säkerhets skull kollat att jag betalat min medlemsavgift i laga ordning (det hade jag), och därvid kunnat konstatera att mitt medlemsnummer är

2190

Va? sade funktionären. Hur kan du ha ett så lågt nummer? Jo, för att jag redan som 16-åring gick med i Genealogiska Föreningen. Året var 1968, och för den som kan räkna innebär det att jag i år firar jubileum. 50 år av troget medlemskap i den äldsta och mest anrika (!) av alla släktforskarföreningar i detta land. Undrar just om jag denna dag möjligen kan ha varit "nestor" i församlingen ... ålderspresident var jag förvisso icke!

Programmet för dagen såg ut på följande sätt:

• 11.00   Årsmötesförhandlingar
• 12.30   Lunch
• 13.30   Föreläsning om och visning av Nordiska Museets arkiv och bibliotek.

Så skulle det inte bli ... Redan efter en timme insåg alla, inklusive styrelsen, att tidsplanen inte skulle hålla. Lunchen flyttades successivt fram med en halvtimme i stöten. Till sist skickade en desperat kökschef bud om att om vi ville ha någon mat så fick vi faktiskt vara så goda och omedelbart masa oss dit. Efter det tre timmar långa och bitvis stökiga mötet, samt den forcerade måltiden, var det många, inklusive jag själv, som var tvungna att avvika. Jag förmodar att det till sist bara blev en liten tapper skara som hade möjlighet att ta del av föreläsningen och visningen.

Det här lyfter fram ett kardinalfel i all årsmötesplanering. Det tycks råda konsensus om att förhandlingarna alltid måste placeras först i programmet, så att man blir av med dem - och det skall väl inte ta så lång tid ... Detta är ett feltänk, som allt för ofta förorsakar irritation och frustration, både hos styrelsen och hos besökarna. För att inte tala om den stackars föreläsaren. Ack, hur mycket bättre är det inte att börja med programmet/föreläsningen, fortsätta med mat eller fika, och sedan avsluta med årsmötesförhandlingarna, som då kan få ta den tid som krävs. Detta är också en demokratisk grundpelare, att var och en ska få tillfälle att tala till punkt och att man inte ska behöva stressa sig igenom dagordningen. Om detta predikade jag redan den 31 oktober 2016 i ett blogginlägg med rubriken

Handbok för föreläsare och arrangörer

Läs hela texten här: https://www.genealogi.se/blog/entry/handbok-foer-foerelaesare-och-arrangoerer - Ur denna blogg, sprängfylld med erfarenheter, goda råd och kloka tankar, hämtar jag följande avsnitt:

KONKURRENSEN. Ofta tänker sig arrangören hinna med lite fler aktiviteter, information kanske och i värsta fall ett årsmöte, som kan dra ut på tiden precis hur länge som helst, med det resultatet att halva publiken lagom till talarens entré på scenen reser sig och går.

För att inte tala om alla dessa förfärliga lotterier, som svensk föreningstradition påbjuder.

Föreslå (läs: Kräv!) att du - föreläsaren - får komma först i programmet. Det är också rimligt eftersom du sannolikt har längst att resa och behöver komma hem i vettig tid.

Och om arrangörerna strax innan du skall börja tala kommer fram och frågar om de får ta lotteridragningarna först, säg då för Guds skull: NEJ!!! 

Så, alla föreningar och förbund: Inför nästa årsmöte och alla andra möten med konkurrerande programpunkter, tänk om och tänk rätt (Som det så tröttsamt heter nuförtiden): Låt de arma föreläsarna och underhållarna komma FÖRST i programmet. Sedan kan ni i lugn och ro bråka och konstra så mycket ni vill på era årsmöten.

Hör vad jag säger!

b2ap3_thumbnail_Ung-Ted-1972_20180415-183750_1.jpg

Medlem 2190 vid tiden för inträdet i Genealogiska Föreningen 1968.

Dagen är kommen! Dagen vi i över femtio år har väntat på - eller i alla fall sedan den digitala revolutionen gjorde sitt inträde. De svensk-amerikanska kyrkoböckerna - de s.k. SAKA-rullarna - har äntligen digitaliserats och läggs nu fortlöpande ut på nätet. Dessutom indexerade, till stor nytta och glädje för släktforskare på båda sidor om Atlanten.

Det var på 1960-talet som Emigrantinstitutet i Växjö, med pengar från Knut och Alice, satte igång ett mikrofilmningsprojekt, som gick ut på att rädda alla de gamla kyrkoböcker och andra kyrkliga handlingar, som åstadkommits av de svenska församlingarna i USA och Canada. Det blev Lennart Setterdahl (1928-1995) från Frändefors i Dalsland, som under ett decennium for runt i stora delar av den nordamerikanska kontinenten på jakt efter sådana handlingar. För ännu aktiva församlingar gick väl detta relativt lätt, men ofta var kyrkorna nedlagda eller sammansmälta med andra samfund, och var skulle man då börja leta efter de gamla kyrkböckerna? Fanns de ännu kvar, eller hade de blivit lågornas eller oförståndets rov?

När projektet var klart hamnade över 2000 rullar mikrofilm hos Emigrantinstitutet och hos Swenson Swedish Immigration Research Center i Rock Island, Illinois. Originalen lär finnas på North Park College i Chicago, och dessutom finns det kopior på större delen av samlingen hos Emigrantregistret i Karlstad. Där, och endast på dessa platser, har det varit möjligt att ta del av detta unika och synnerligen forskningspotenta material. Emigrantregistret har, förebärande att de ursprungliga mikrofilmningsavtalen med församlingarna i USA förbjuder sådant, vägrat att förbättra tillgängligheten och i synnerhet via nätet.

Nåväl, nu är det gjort. Häromdagen påbörjade ANCESTRY publiceringen av materialet och resten kommer inom kort. Det handlar om tre stora delar:

• U.S., Evangelical Covenant Church, Swedish American Church Records, 1868-1970 [Motsvarar Missionsförbundet i Sverige]
• U.S., Evangelical Free Church of America, Swedish American Church Records, 1800-1946 
• U.S., Evangelical Lutheran Church in America, Swedish American Church Records, 1800-1945 [Motsvarar Svenska Kyrkan]

Det är alltså delar av de två förstnämnda, mindre, databaserna, som nu börjat släppas på Ancestry - med rejäla personregister, sökbara på alla upptänkliga sätt; namn, födelsetid, födelseort, make/maka, barn o.s.v. Som brukligt är hos Ancestry, uppdateras databaserna med nya poster vartefter. Likaså kommer den absolut största delen, Evangelical Lutheran Church, senare i år. Till den delen hade Bertil Grundström i Tranås framställt ett personregister med 560.000 poster över alla svenskfödda medlemmar i dessa församlingar. I den nya resursen tillkommer alla de som är födda i USA, efter emigrationen, vilket kommer att ge den som söker sina försvunna släktingar i Amerika massor av nya ledtrådar.

Förutom MEMBERSHIP ROLLS, även kallade CHURCH REGISTER, som liknar de svenska husförhörslängderna, innehåller materialet också längder över döpta, vigda och begravda, och i många fall även en sorts inflyttnings- och utflyttningslängder. Nu bör det påpekas, att medlemskapet i dessa församlingar var absolut frivilligt, och att "flyttningarna" egentligen skall ses som inträden och utträden. Men i alla fall!

Förtjust över de nya möjligheterna, kastade jag mig omedelbart in i jakten på försvunna emigranter från mina bygder. Och si, där fanns han ju, om inte Gordon Blixt, så i alla fall hans namne, Ernest:

a1sx2_Thumbnail1_Blixt.JPG

Hustrun ser ut att vara född i KUMLA, men det skall nog vara HUMLA, en pytteliten socken mellan Trädet och Blidsberg. Och två söner har det fötts i familjen.  Men ack, snart nog är de överstrukna, särskilt mannen om vilken det i anmärkningsfältet står:

a1sx2_Thumbnail1_Synd.JPG

Där blir man lite nyfiken ...

***

Det skall sägas att alerta Arkiv Digital också håller på med digitalisering av det svensk-amerikanska kyrkoboksmaterialet - genom omfotografering. Detta är också bra, eftersom AD's versioner tenderar att vara bättre och mer lättlästa. Dessutom har AD kunnat fotografera sådant som för 50 år sedan ansågs för färskt och man har också, i samarbete med lokala föreningar, lyckats hitta församlingar och kyrkoarkiv som Lennart Setterdahl en gång missade.

Men ändå, av med hatten för ANCESTRY, och inte minst för deras megaregister, som kommer att vara till enorm hjälp för alla oss som letar emigranter! 

När jag i dag gick in på Chronicling America, USA:s svar på Kungliga Bibliotekets resurs för digitaliserade dagstidningar, nåddes jag av den glada nyheten att den gamla sekretessgränsen på närmare 100 år (1922) plötsligt hade mildrats till 55 år (1963). Detta var lika kärt som oväntat och jag blev tvungen att nypa mig själv för att förvissa mig om att jag inte drömde. Det amerikanska samhället, liksom det tyska, är otroligt överspänt när det gäller personlig integritet och hemlighetsmakeri kring personuppgifter. Detta är ett land som i princip saknar en rikstäckande folkbokföring, ett land utan personnummer, även om Social Security Number (Pensionskassan) brukar få tjänstgöra som ersättning och reservlösning.

a1sx2_Original1_Sekretess-1963.JPG

Nu står det alltså 1789-1963 i sökmenyn, två årtal som det är lätt att komma ihåg: Franska Revolutionen och attentatet mot John F Kennedy i Dallas. Mellan dessa år är de digitala tidningarna uppenbarligen tillgängliga för allmänheten, alldeles gratis dessutom. Än ligger perioden 1923-1963 i sin linda, men databasen växer dag för dag. Det finns också betalsajter som newspapers.com, genealogybank.com och Fold3.com som erbjuder digitalläsning av ännu färskare tidningar, men eftersom Library of Congress, som står bakom och finansierar Chronicling America, kan sägas vara Kungliga Bibliotekets systerfartyg är jämförelsen av stoppdatum där särskilt intressant: 

Washington 1963

Stockholm   1901

Vilka är då de överväganden som får Library of Congress att göra denna betydligt mer generösa tolkning? På deras hemsida finns följande text (fritt översatt):

The Library of Congress anser att tidningarna i Chronicling America är offentliga och/eller saknar kända upphovsrättsrestriktioner. Tidningar som publicerats i USA före 1923 är i sin helhet offentliga. Eventuella tidningar i Chronicling America som publicerats efter 1922 antas också vara offentliga, men kan innehålla visst upphovsrättsskyddat material från tredje part. Forskare som använder tidningar efter 1922 bör vara uppmärksamma på modernt innehåll som kan vara upphovsrättsskyddat. Ansvaret för att göra en självständig juridisk bedömning av situationen och säkerställa nödvändiga tillstånd åligger i sista hand de personer som önskar använda materialet. 

Den understrukna slutsatsen kan sägas vara nyckeln till hela problemkomplexet. Man utgår ifrån att det digitaliserade materialet är offentligt och garanterar att så är fallet fram till 1922. För de yngre tidningarna säger man att dessa också är offentliga, men att det där kan förekomma upphovsrättsskyddat material. Alla har rätt att söka i, läsa och ta till sig även det yngre materialet, men om man vill "använda" det på något sätt, kanske publicera en text eller bild från sådant material, ja då måste man själv se till att man inte förgriper sig mot upphovsrätten. 

Så otroligt enkelt, rimligt och självklart!

Läs och lär, Kungliga Biblioteket!

Dagens resultat:  

Washington   1

a1sx2_Original1_Congress.jpg

Photo by Stephen Walker on Unsplash

 Stockholm   0

a1sx2_Original1_KB2.jpg

Bild: WIKIWAND

Fick anledning att ge mig in i Generalmönsterrullorna för Drottningens Livregemente till fots för 1750, vid denna tid lokaliserat till Stralsund och Pommern. (Arkiv Digital). Gick igenom varje namn och fascinerades av att så många av soldaterna faktiskt var födda i Sverige. Majoriteten var naturligtvis från Pommern, Sachsen, Preussen, Holstein o.s.v. Men där fanns också Västgötar, Södermanlänningar, Smålänningar, Stockholmare o.s.v. Även bland de tyskfödda fanns det för- och efternamn som antydde att de, trots att de var födda i Tyskland, ändå var svenskättlingar. Kanske barn och barnbarn till svenska soldater i tidigare krig.

Just den här rullan är häpnadsväckande välskriven och lättläst och det är inte alls svårt att ta till sig informationen. Namnen är för det mesta skrivna med latinska bokstäver medan övriga upplysningar har plitats ned med hjälp av den tyska frakturstilen.

a1sx2_Thumbnail1_Hernberg-JUST.jpg

Som "Granadeur" med nummer 21 vid Lif Compagniets Andra korporalskap hittar vi JOHANN MATTSSON HERNBERG från Westergiöthland, 55 3/4 år gammal, som tjänstgjort i hela 33 1/4 år. I kommentarsfältet får vi dessutom extra information:

Wähl gammal, men wid god hälsa och krafter, och har lust at tiena.

Tydligen hade han klarat sig igenom 33 år av krig och fred och umbäranden med både kroppen och humöret intakta. Namnet HERNBERG leder tanken till Norra Härene socken utanför Lidköping. Därifrån härstammar t.ex. bröderna Måns och Felix Herngren, även de med soldatpåbrå. Är det någon av läsarna som kan rätt identifiera Johann Mattsson Hernberg i de svenska kyrkoböckerna?

Vill man veta mer om Johann Hernberg är det "bara" att gå igenom rullorna år från år, framåt och bakåt i tiden. Det torde ge en god bild av soldatens liv och karriär. I anmärkningsfältet kan det finnas information om kommenderingar, fångenskap, sjukdom och död. 

a1sx2_Thumbnail1_Dd-JUST.jpg

De militära rullorna är en försummad guldgruva av information för nästan alla släktforskare. För att få materialet mer tillgängligt och uppmärksammat skulle det dock behövas massiva indexeringsinsatser. Särskilt värdefull vore en sådan insats på de platser, t.ex. svenska Pommern, där det är svårt att få tillgång till andra personhistoriska källor, om de ens existerar.

Denna blogg kommer att bli en smula politisk, men bara en smula så det går an att läsa vidare.

Hur många svenskar var det som lämnade fosterlandet under den stora utvandringen 1840-1930? Siffran 1,3 miljoner brukar nämnas, men då handlar det nog om ett netto, efter det att 200.000 emigranter så småningom återvänt till fosterlandet. I så fall talar vi om 1,5 miljoner, som givetvis inte ska jämföras med de 10 miljoner som bor i Sverige idag, utan med de 4 eller 5 miljoner vi var på den tiden. Det innebär att var femte svensk, i vissa landskap och bygder rent av var fjärde, faktiskt utvandrade. En oerhörd siffra som ger näring åt flera tankar och jämförelser. Vi får inte glömma att väldigt många svenskar också hamnade i andra länder än USA - framför allt i Danmark och Tyskland, dit arbetsvandringen och utvandringen under vissa årtionden var massiv. 

Var då alla dessa 1,3 miljoner emigranter flyktingar? Så tänker vi väl knappast. Låt se, vad säger egentligen FN:s flyktingkonvention?:

En FLYKTING är en person "som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet".

a1sx2_Thumbnail1_IMG_2937_20180318-210232_1.JPG

Hmmm ... Det är verkligen inte många av de svenska emigranterna som hade kunnat åberopa denna konvention och därmed uppnå flyktingstatus.

• RAS - Våra fem minoritetsfolk, judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar, som vi inte alltid behandlat så väl som man skulle ha önskat, kanske skulle kunna platsa in i definitionen. Så värst många av dessa finns dock inte med bland de 1,5 miljonerna.
• RELIGION - Morbror Danjel i Utvandrarsviten, möjligen. Han ville ju fritt kunna utöva sin speciella tolkning av Kristendomen, vilket inte uppskattades av samtidens präster och överhet. En liten grupp mormoner, kanske, och några till. Men så många  andra förföljelser p.g.a. religion har vi väl knappast haft sedan Konventikelplakatet avskaffades 1858. 
• VISS SAMHÄLLSGRUPP - vilka tänker vi på då? Resandesläkter? Förståndshandikappade eller sinnessjuka kanske? Dem låste vi i det längsta in och steriliserade, men inte heller de förekommer särskilt ofta som emigranter.  
• POLITISK UPPFATTNING ... Har vi haft några politiska flyktingar som p.g.a. sin övertygelse blivit förföljda och tvingats lämna landet? Inte många! En och annan anarkist kanske och möjligen några få individer från extremhögern och extremvänstern.

En grupp som kan sägas ha befunnit sig i "frivillig landsflykt" var i så fall de som inte hade rent mjöl i påsen. De som gömde sig undan rättvisan, som fifflat med skatten, gått i konkurs eller sysslat med skumraskaffärer. Ett antal unga män lämnade i slutet av 1800-talet Sverige för att undgå militärtjänst, men det var förmodligen fler som "rymde" för att undgå faderskap ... Ingendera anledningen kan sägas generera flyktingstatus. 

Slutsatsen, mina vänner, är att nästan inga av de 1,5 miljoner svenskar som emigrerade kan beskrivas som flyktingar enligt flyktingkonventionen. Praktiskt taget samtliga, även Karl-Oskar och Kristina, måste med dagens terminologi betecknas som

Ekonomiska flyktingar

De utvandrade för att

• Slippa svälta ihjäl
• För att hitta arbete och utkomst
• För att skapa en bättre framtid för sig själva och sina barn  

I dessa tider talar politiker och många enskilda svenskar med förakt i rösten om dessa "ekonomiska flyktingar" som förslagna lycksökare. De har inget här att göra och bör därför snarast lämna landet, i värsta fall låsas in. Härvidlag glömmer man sina egna släktingar och förfäder, de 1,5 miljoner svenska lycksökare, som för 100-150 år sedan i desperation drog upp sina bopålar och begav sig till det stora landet i väster!

Följer ni "Bonusfamiljen" på TV? Det gjorde inte jag, men som tur är finns ju alltid SVT Play ... Denna både underhållande och avslöjande TV-serie visar sig vara något så ovanligt som ett tidsdokument, en skildring av Sverige och svenskarna och deras ofta komplicerade familjerelationer på 2000-talet. Det är skilsmässor och styvbarn och nya förhållanden till höger och vänster och man börjar fundera på om detta är något nytt för vår tid, eller om det faktiskt bara handlar om favoriter i repris.

Intet nytt under solen ...

a1sx2_Thumbnail1_Holm-2.JPG

Här har ni en husförhörslängd från 1860-talet. Vi befinner oss i Karleby socken utanför Falköping och gården heter Skåningsgården. Här bor hemmansägaren ANDERS GABRIELSSON, född 1808, och hans hustru CATRINA JONSDOTTER, född 1785. Hmmm.... 23 års åldersskillnad. Ja ja, sådant förekommer. Man anar att det inte kan vara första äktenskapet för Catrina. Tidigare husförhörslängder och ministerialböcker avslöjar att äktenskapet ingicks 1839 och att hon dessförinnan blivit änka 1837 efter Lars Jonsson på Svartekulla i Slöta socken. Hon och Anders förblir gifta och barnlösa i 23 år till Catrinas död den 2 juli 1862. 

In på scenen kommer nu pigan CHARLOTTA HOLM, född 1840 och alltså 32 år yngre än änkemannen Anders - och långt innan sorgeåret är över, redan den 2 januari 1863, gifter de sig med varandra. Som ni ser blir detta äktenskap extremt kort. Redan den 11 maj 1863 avlider Anders Gabrielsson av "bröstlidande". Emellertid befinner sig den unga änkan i välsignat tillstånd och 9 månader efter bröllopet blir den avlidne Anders Gabrielsson far till en postum son, AXEL GABRIEL, född den 9 september 1863.

Vad gör en nybliven änka med nyfödd son? Jo, 1864 gifter hon om sig med den mer jämnårige drängen GUSTAF MAGNUSSON, född 1839. Äktenskapet varar i 12 år - inga barn - till Gustaf 1876 dör av blodförstoppning. Nu är Charlotta änka för andra gången, men gifter sig en tredje gång, 1882, nu med änkemannen Karl Johan Nilsson från Mularp. Året därpå, 1883, föder Charlotta sitt andra barn, dottern Anna Vilhelmina, 20 år yngre än halvbrodern. 

Detta att unga pojkar, drängar, gifter sig med dubbelt så gamla änkor är inte så ovanligt som man skulle kunna tro. Det behövdes en "karl" på gården, och när husbonden dog, dröjde det för det mesta bara ett år eller två innan änkan gifte om sig. Så lever man tillsammans i någon sorts resonemangsparti - ofta barnlöst - och så dör kvinnan. Nu har drängen, som i sin tur blivit husbonde, kanske hunnit bli 40 eller 50, och gifter omedelbart om sig med en hälften så gammal kvinna, en av pigorna kanske, för givetvis behövs det också ett fruntimmer på gården ... Detta zickzackande skapade mängder av "orytmiska" bonusfamiljer, med ibland märkliga relationer, där änkans barn var äldre än den nye mannen, och där ett nyfött barn i den nya relationen kunde vara både morbror/moster och farbror/faster flera gånger om redan när det föddes. 

I exemplet ovan var Catrina Jonsdotter född 1785, hennes andra man 1808 och hans andra hustru 1840. Det blir 55 års åldersskillnad mellan Anders Gabrielssons båda fruar. Jag är övertygad om att det finns ännu mer extrema exempel än så. Skriv gärna och berätta! 

Det är inte utan att man kommer att tänka på pigan i Gustaf Frödings dikt "Äktenskapsfrågan" där hon överväger fördelar och nackdelar med att gifta sig med den rike gubben eller med sin stilige pojkvän: 

Men ändå kan jag inte bli fri från att tänka 
på den ståtliga stugan, där kittlarne blänka 
- en får dragas med gubben och jänka och jänka, 
han är gammal och sjuk och till sist blir en änka. 
Det är mycket att få, det är synd att försmå, 
det är syndigt att låta det gå!

b2ap3_thumbnail_Ringar.jpg

Ps: Axel Gabriel Andersson blir hemmansägare på Strängsgården i Karleby, gifter sig och får 12 barn av vilka de flesta blir över 90 år gamla, flera över 100. Det tycks finnas en "gammal-gen" i familjen. Vore intressant att följa den, se var den kommer ifrån och vart den tar vägen ... Ett fall för DNA-forskarna, kanske? Nummer två, Anna Lovisa, föds 1889 och avlider i Chicago 1996, 107 år gammal. Yngsta systern levde till härom året. Deras farfars första fru var alltså född 1785. Vilket spann! Tanken svindlar ...