Dalarna förr, då och nu...

DSCN0473

Härom dagen kom jag på, att i detta nådens år 2023, så är det exakt trettio år sedan jag började med släktforskning. En mängd forskarminnen infann sig genast, både bra och dåliga. Jag har ju anorna spridda från Västerbotten till Skåne, så det har blivit många olika kyrkböcker, bouppteckningar och annat att skärskåda.

I början av 2000-talet besökte jag Falu bibliotek och forskade lite i mikrokort på min farfars morfars sida. Insåg att farfar är rejält mycket dalmas på den sidan. Anorna i Stora Skedvi försvinner snabbt ner i 1600-talet, rötterna i Hedemora verkar också vara ganska djupt nerslagna i myllan. Men där har jag mycket kvar att forska på. I Grangärde, där morfars enda hittills befintliga ättetråd finns, har jag redan berättat att där finns djuuuupa rötter.  

Jag har i ett par bloggar berättat om familjens resa till Dalarna för ett par somrar sedan, med besök både i Dan Anderssons Luossa och dalahästarnas Nusnäs, men faktum är, att vi var iväg en sväng till, nu för lite modernare historia. 

Det är 1970-tal. Vi  åker flera gånger till Gustafs, där min dåvarande styvfars föräldrar har en liten stuga. En kort, grusad vägstump bort, ligger en gård med hage, där går det en häst! På andra sidan vägen ligger boningshuset där det bor en familj med två döttrar. Den äldsta äger hästen. Den yngre är jämnårig med mig, och vi umgås en del. 

Detta inträffade alltså i mitten av 70-talet. Nästan femtio år sedan, och naturligtvis hade både hus och natur förändrats en hel del sedan dess. Vi fick fråga oss fram, och till slut var det någon som kunde tala om var gården låg. Vi hittade dit, och eftersom många hus är röda med vita knutar, var vi lite tveksamma om vi kommit rätt - tills jag fick syn på ytterdörren. Jag har i mitt äldsta fotoalbum en bild av dotter och häst framför den, och den såg exakt likadan ut nu, möjligen lite äldre. 

Vi ringde på, och ut kom en äldre man. Tyvärr hade man sjukdom i huset, så vi fick stå utomhus och prata, men efter några minuter, insåg vi att detta var döttrarnas pappa! Och han kände visserligen inte igen just oss två, men han mindes både vår styvfar och hans föräldrar. Från 70-talet. Jag minns att jag blev riktigt rörd av detta. Det var ju så länge sedan... 

Med anvisningar från fadern, hittade vi så småningom också stugan där vi bott, men den gick inte att känna igen, om- och tillbyggd som den var, säkert flera gånger sedan 70-talet. Vi träffade en trevlig ung man med bil, och när vi berätttat varför vi var där, blev vi erbjudna att få komma in och titta i huset, men tackade nej till detta. Vi skulle knappast känna igen oss i alla fall, och tiden började bli knapp. 

Genealogiska rötter, egna nostalgiska minnen, och nu nya upptäckter... jag har haft mer med Dalarna att göra än jag faktiskt tänkt på... 

 

Bilden: Grangärde kyrka, tyvärr stängd då vi var där. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
1152 Träffar
0 Kommentarer

Johan och Anna Margareta Eriksson

Anna Margareta Persdotter och Johan Eriksson Jan Ersa Fäbodarna DaglöstenJohan och Anna Margareta Eriksson. Okänd fotograf. Bild tillhörande Lövånger hembygdsförening. Johan Eriksson "Jan Ersa" såg dagens ljus den 7 september 1851 i Brattjärn inom Lövångers socken. Föräldrarna var Erik Persson, bördig från Hökmark och hans hustru Sara Fredrika Holmqvist, barnfödd i Brattjärn.

"Jan Ersa", som var barn nummer tre i en syskonskara på fem, gifte sig 1882 med sin kusin Anna Margareta Persdotter f. 1852-09-29 i Hökmark, dotter till sockenbyggmästare Per Larsson, härstammande från Bjurön och hans hustru Brita Cajsa Persdotter, barnfödd i Hökmark. Anna Margareta var näst yngst av fem syskon. Hon kom 1881 till "Laista" (Daglösten) som piga. Hennes arbetsgivare var bonden Per Eriksson. Hon blev kvar där tills hon gifte sig. Som bröllopsgåva fick Anna Margareta och Johan av Johans mor 110 kr, 22 skålpund smör, 26 skålpund fläsk, 3 får och en kalv värderat till 10 kr.

Johan och Anna Margareta bodde till en början i Brattjärn. Där fostrade de fem barn, två av dessa dog som små. 1891 flyttade familjen till "Feboern" (Fäbodarna) mellan Daglösten och Brattjärn. Familjen utökades med två döttrar. Dessutom tog de hand om en fosterson. Deras hem var präglat av varm religiositet. "Jan Ersa" var en känd och duktig predikant i trakterna. Han blev kallad till byar i grannskapet där han i regel föreläste en predikan av Fredrik Hammarsten, till vilken han ofta framförde personlig vittnesbörd och kommentarer med stor patos. I en blå handduk hade han andaktsböckerna. I kontrast till många andra försökte han att i livet förverkliga sin Mästares lära. "Jani" var en god, anspråkslös och varmhjärtad person, som gärna gav en hjälpande hand om så behövdes.

"Jan Ersa" hade lätt för att "skraal", dvs. gråta. När han grät kallade folk honom för "n'skraal-Jani". Han och hustrun grät nog när deras yngsta dotter gick bort 1917 i sviterna av tuberkulos, vid nästan 23 års ålder.

"Jani" var också en driftig bonde. Vid hans bortgång 18/12 1920 fanns på gården två hästar, sex kor, två kvigor och fyra får. Johan var väldigt stark. Det berättas att familjen vid ett tillfälle hade varit till utskiftet Lillänget, cirka 800 meter från hemmet i Fäbodarna, och slagit hö. Det torra, slagna höet lade pojkarna som var med, i en så kallad "sjwega" (bärvidja för hö). Pojkarna lade också in den medföljande pigan i "sjwegan". "Jan Ersa" bar hem alltihop. Framkommen till hemmet satte han ner bördan och sa: "He var förfärligt vå hajje jenna var tongt, fastän jäg töickt he skull vara bra torrt". (Det var förfärligt vad det här höet var tungt, fastän jag tyckte att det skulle vara bra torrt). Då kröp pigan fram ur höet. Hur "Jan Ersa" reagerade då förtäljer inte historien. Om Anna Margareta vet jag tyvärr inte så mycket men hon gick bort 14 december 1922. Dödsorsaken var hjärtfel.

Fortsätt läs mer
864 Träffar
0 Kommentarer

Har döden blivit vardag?

I förra veckan såg jag det engelska amerikanska programmet "Who do you think you are?", avsnittet med Kate Winslet. Hon har förfäder från Halland på sin mors sida, men vi är inte släkt så vitt jag vet. Halland är ju stort och hennes antavla har publicerats i Hallands Släktforskarförenings medlemstidning. Men naturligtvis intressant att se en släkthistoria med internationell koppling hemifrån Halland.

Kate Winslet at The Dressmaker event TIFF cropped FotoGabboT

Kate Winslet 2015. Foto: GabboT. Bildkälla: Wikimedia Commons. Originalbild, CC-licens.

En hallänning i hennes släkt är Alfred Lidman, född 1857, som var skräddare. Han emigrerade till Loindon där han blev skräddare på Savile Row och därmed gjorde en klassresa från sitt fattiga ursprung.
Kate Winslets halländska släkt består av arbetare på godset Sperlingsholm i Halland, far och farfar till skräddaren. Farfadern Anders Jonsson (1788–1832) var hästskötare och gift med Anna Christina Eriksdotter (f 1800). De hade barn som dog tidigt och när det blev svält och nödår stal Anders Jonsson potatis och hamnade i fängelse. Det var en familj som drabbades av mycket elände och Kate Winslet reagerar starkt på detta, med både chock, ilska och sorg.

För oss som släktforskar så är ju detta inget ovanligt. Men hennes reaktion i tv-programmet får mig att fundera över om jag genom släktforskningen blivit avtrubbad. Om elände blivit vardagsmat för att jag möter det så ofta i arkivhandlingarna.
Sådan vill jag ju inte vara, utan i stället en medkännande och empatisk människa även om eländet sedan länge har passerat. Men när man i husförhörslängd efter husförhörslängd möts av överstrukna småbarn och föräldrar som dött i förtid, så noterar jag det som fakta och fortsätter sedan sökandet bakåt. I stället skulle jag nog lite oftare behöva stanna upp och fundera mer på vad de torra noteringarna egentligen säger om det liv som de tidigare släktingarna levde och vad de utsattes för.
Arkiven berättar inte bara om födelse och död utan också om livet.

Skulle jag orka arbeta som släktforskare dagarna i ända om jag reagerade så varje gång? Troligen inte. Människornas liv var svårare förr, sjukdomar och svält skördade många liv och det går inte att undkomma detta i kyrkböckerna.

I Hallands Släktforskarförenings medlemstidning Hallandsfarares Information nr 127 (mars 2020) finns en antavla för Kate Winslets mormors morfar Alfred Lidman, född 1857 i Enslövs socken, han som emigrerade till London.
Antavlan sträcker sig i det längsta släktledet ända till generation 7 före Alfred Lidman, till Jöns Jönsson, död på 1650-talet i Stora Håkansryd i Långaryd och hans hustru Ingegerd Månsdotter. I samma generation finns också Per Jonsson, gift med Ingeborg utan efternamn och de bodde i Stora Rya i Långaryds socken.

Jorchr Sperlingsholm maj 2015 1

Sperlingsholm i maj 2015. Foto: Jorchr. Bildkälla: Wikimedia Commons. Originalbild, CC-licens.

Fortsätt läs mer
1182 Träffar
0 Kommentarer

Samma sak igen

Hur många gånger kan man berätta samma berättelse innan det räknas som en tråkig upprepning? Det kanske beror på vem som berättar, hur det berättas och i vilken sinnesstämning som mottagaren befinner sig. Men hur vet den som berättar det, ja det är inte lått att säga men kanske kan en bra regel vara att så länge ingen protesterar så kan man återkomma till den gamla berättelsen igen. Det kanske är som frågan om hur mycket ska man skriva ner om de källor man hittar när det är släktforskning på tapeten. Behövs alla hänvisningar till olika husförhörslängder för den som följer en statarfamilj som flyttar en gång om året i fyrtio år. Och ska utflyttnings och inflyttningsböcker citeras varje gång.  Det blir ju så många rader med källhänvisningar, och ännu fler med alla födslar och dödslar som ska med, i födelse, dop, död och begravningsböcker. Fast till skillnad från återberättande av samma historia så är ju varje källhänvisning kopplad till en unik händelse.

Men visst kan finnas stunder då det kan önskas att det räckte med att ange var femte källa, det blir så lättare då. Lättare att registrera och skriva in, men den dagen det inte stämmer så är det inte lika roligt för då kan det vara svårt att hitta var kedjan har brustit, ett fel har uppstått som ledde in på fel resultat i slutändan. Så det är bäst att ta slitet och göra det ordentligt. Även om det känns som upprepning och ganska meningslöst ibland.

Och när jag nu bestämt mig för att vara noggrann med mina källhänvisningar så kan jag kanske kan acceptera att berätta samma historia en gång till, jag har haft den uppe i någon, eller kanske några bloggar tidigare, men jag hoppas att du glömt den/dem. För när man gör en resa, som inte är första gången så dyker det upp minnen, minnen som kanske berör och ger upphov till tankar. Hur var det nu med det som hände på den plats man kommit till, finns det kanske nya rön eller är det på samma sätt som förra gången.

En resa om året, med hela familjen, går till Lofsdalen i Härjedalen. Det känns nästan som Grevinnan och betjänten på nyårsafton, samma procedur som förra året. Och samma kommentar till föreningen som varje år lägger ett bra evenemang just när jag är borta, tänk att de aldrig lär sig. Men det finns kanske fler som vill gå, så jag får acceptera det. Och samma tankar dyker upp igen, hur var det att åka från Lofsdalen för att söka lyckan på annan ort, att lämna den fattiga familjen och dra iväg.

Lofsdalen och Lofssjön, egen bild

Erik Lindblom gjorde det, utbildade sig till skräddare i Härnösand och reste till England där han så småningom gifte sig med skräddardottern, hon vars far hade ett stort skrädderi. Vilken framgångssaga för pojken, vars far inte gjort så mycket rätt för sin familj. Vad som hände sen vet en del, Erik blev en av de Three Lucky Swedes, som gjorde sig en enorm förmögenhet i Staden Nome i Alaska, där deras guldfyndighet la grunden till sen stora guldruschen. Erik placerade sina pengar och levde gott, även om han blev väldigt ensam på slutet av sitt liv, i Kalifornien.

Men hur var det för dem han lämnade, fick de del av rikedomen och hur blev deras liv.  Finns en del att berätta och de olika källorna ger ögonblicksbilder, en del hemska och andra ännu hemskare. Men av det ser och hör vi inget idag. Nu kan jag ta en promenad till det hus som Erik en gång bodde i, och beskåda utsikten över Lofssjön, som inte fanns på Eriks tid i den utsträckning den har idag, eftersom den tillkom under 1950-talet. Men miljön kan ändå ge vissa känslor, och kombinerar jag det med noteringar i källorna om hans fars hastiga bortgång, kommentarerna om brodern som kallas fånig och vansinnig i olika källor och mammans borttyning, så blir det en blandning av sött och salt.

Undrar hur Erik hade känt det om han kommit tillbaka nu, och sett vad som har hänt i det som då var den lilla väglösa byn med några få gårdar och som nu är ett eldorado för de som gillar skidåkning i en avslappnad miljö.  Det får jag aldrig veta, men med hjälp av släktforskning kan vi ändå skapa oss bilder, och dessutom förstå att allt var inte bättre förr, oavsett vad vissa säger om hur vi har det nu.

Fortsätt läs mer
1048 Träffar
6 Kommentarer

Torsten och Anna Brännström

Torsten och Anna BrännströmTorsten och Anna Brännström 1930. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Halvard Torsten Brännström föddes 16 juni 1904 i Brännvattnet, Burträsk som son till Jonas Anton Brännström "Brännvass-Jonk", barnfödd i nämnda by och hans andra hustru Katarina Gustava Lundberg, bördig från Ljusvattnet, Burträsk. Torsten var yngst av sex syskon. Dessutom hade fadern haft tre barn från ett tidigare äktenskap. Fadern Jonas dog när Torsten var 15 år gammal. 

Torsten övertog halva hemmanet i Brännvattnet efter sina föräldrar. 1930 gifte han sig med min farmors kusin småskollärarinnan Anna Amalia Rönnkvist f. 14/2 1904 i Renfors, Burträsk. Hennes föräldrar var Jonas Anton Rönnkvist, uppvuxen i Renfors och Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger. Anna var barn nummer fyra i en syskonskara på elva. 1930 fick Torsten jobb som gruvarbetare i Boliden och flyttade dit. 1932 såldes hemmanet i Brännvattnet.

Torsten var tekniskt intresserad och började tidigt att fotografera. Han hade alltid med sig kamera. Han var en av Burträskbygdens första hobbyfotografer. Även rörmokeri och radioteknik hade han ägnat sig åt. I cirka 16 års tid arbetade Torsten hos Bolidenbolaget i gruvan. 1946 slutade han och familjen flyttade till Renbergsvattnet, Burträsk där familjen köpt ett jordbruk som var i drift till slutet av 1960-talet. I Renbergsvattnet växte makarnas fyra barn upp. Brännström var en framsynt, idog och skicklig jordbrukare.

Efter avslutad folkskola började Anna på seminariet i Skellefteå. Hennes första tjänst som lärarinna var i Risåkläppens skola, tillhörande Burträsk skoldistrikt. Därefter tjänstgjorde hon vid skolorna i Blåbergsliden, Åbyn och Mjövattnet, också inom Burträsk socken. Hösten 1952 tjänstgjorde hon i den sistnämnda skolan och hade ett bekymmer. Det var tre pojkar i årskurs ett, alla var vänsterhänta tills hon upptäckte att två av dem härmade den tredje. Pojken som verkligen var vänsterhänt, blev själv lärare. Anna hade en blå Volkswagen "Bubbla" som hon körde med till och från skolan. Det har berättats att det var lustigt att se hur hon försökte att hjälpa till i uppförsbacken till skolan i Mjövattnet. Hon försökte att "ligga på bilen". Hon var därutöver söndagsskollärare i Renbergsvattnet, en syssla som låg henne varmt om hjärtat. Dessutom var hon aktiv i Burträsk pensionärsförening. Väldigt snäll och gästvänlig var Anna som person. Hon hade skaffat sig uppskattning och förtroende i vida kretsar. 

Anna avled på Skellefteå lasarett, två dagar efter sin 81-årsdag lördagen 16 februari 1985. Torsten levde till 26 april 1990, när han somnade in, 85 år på lasarettet i Skellefteå.

Fortsätt läs mer
812 Träffar
0 Kommentarer

Systrarna från Askome

A0001

Det här är systrarna Tekla och Rut Larsson från Askome i Halland. Visst är det en fin bild på de två systrarna? Ett fint ljus i bilden. Den finns i en samling fotografier från Kållereds Hembygdsförening men vem som är fotograf är okänt. En ateljébild ser det ut att vara i alla fall.
Askome ligger i mellersta Halland och där har jag en hel del släkt. Men Kållered ligger söder om Göteborg. Där bodde de båda systrarna sedan de gift sig på 1920-talet.

Tekla och Rut var bondedöttrar från Askome. Tekla föddes 1902 och Rut 1898. Deras föräldrar Lars Johan Carlsson och Hilda Nikolina Eliasdotter hade en stor barnaskara på elva barn, födda 1885–1909. När Tekla och Rut var små var föräldrarna hemmansägare i Hansabo, som var deras fars föräldrahem. Sedan blev de arrendatorer, först i Smeagård och sedan i Lågastorp.

Fyra av syskonen emigrerade till Amerika men Tekla och Rut for till Göteborg. Först Rut, som var äldst. Hon blev sjukvårdsbiträde och arbetade kanske på sjukhus, men sedan återvände hon till Halland när hon fick anställning som sjuksköterskebiträde på sanatoriet i Fagered, det som senare kallades Liahemmet. Det har jag hört talas om under min uppväxt i Halland.
Under tiden hade Tekla flyttat till Gamlestaden i Göteborg och fått arbete som sömmerska. 1925 gifte hon sig med målaren Gunnar Karlsson från Kållered och de bosatte sig där. En dotter föddes 1928.
1927 kom Rut till KLållered och gifte sig med byggmästaren Arvid som då hette Bengtsson men 1929 bytte de efternamn till Benkel. Det verkar som om Arvid hade fler syskon som bytte efternamn samtidigt. Rut och Arvid bodde också i Kållered och fick tre barn. Rut och hennes man var engagerade i Kållereds Missionsförsamling, kanske var Tekla och Gunnar det också.
Rut gick bort 1961 och Tekla levde till 1972.

Egentligen är jag inte släkt med dem, bara släkt till släkten. Att jag berättar om de två systrarna beror på att jag såg bilden när jag sökte efter syskonbilder till ett tidigare blogginlägg. Och eftersom de kom från Askome blev jag naturligtvis nyfiken på om vi är släkt. Min morfars fars släkt kommer från Askome i många generationer, ända till 1600-talet.

Systrarnas farmor hette Johanna Gustava Andersdotter och var född 1826 på gården i Hansabo där familjen bodde när systrarna föddes. Deras farfar hette Carl Lorentz Larsson och föddes 1828. Han kom från Bengt Jonsgård i Askome socken. Hans mor hette Helena Svensdotter och hon dog i barnsäng 1837. Hans far Lars Nilsson, född 1798, gifte snart om sig med Anna Johanna Arvidsdotter, född 1811 i Skärvered.
Anna Johanna är syster till min morfars farfar Lars Arvidsson, född 1817. Där har vi min släktkoppling.
Men det kommer mer.

Carl Lorentz blev änkling 1871 och gifte om sig 1873 med Johanna Magdalena Andersdotter, född 1844. Hon dog 1876. 1878 gifte han om sig med Helena Andersdotter, född 1851. De två var systrar och deras mor var Olena Arvidsdotter som var syster till min morfars farfar Lars Arvidsson och därmed också syster till Carl Lorentz styvmor Anna Johanna Arvidsdotter.
Hänger ni med? Carl Lorentz gifte sig alltså med sin styvmors systerdöttrar. Några blodsband fanns alltså inte men det var ju nästan gifte inom familjen.
Med Johanna Magdalena fick han tre barn och med Helena fick han ett barn, då var han 50 år.
Följer vi släkten bakåt så hittar jag inga fler ingiften i min egen släkt, bara med närmaste grannarna till de gårdar i Myckilt och Bökås där min släkt bott på 1700- och 1600-talet.

Carl Lorentz verkar ha haft en svår barndom, sedan hans mor dött 1837, när han var nio år. Då blev hans morfar Sven Johannesson förmyndare för barnen. 1838 stämde han sin svärson för att denne försummat sönerna Carl Lorentz och Nils Severin. De fick inte mat nog att äta hemma utan åt när de var hos sin morfar så nu ville morfadern att deras far skulle betala för detta och för att de fått kristendomsundervisning, som de inte fick hemma. Detta nekade pojkarnas far till och vittnesuppgifterna var motstridiga, så åtalet ogillades. Om detta berättar släktforskaren Ingemar Rosengren i sin gårdsgenealogi för Askome.

 

Fortsätt läs mer
1037 Träffar
2 Kommentarer

Vilken vecka

Vissa veckor är annorlunda än andra, och tur är väl det, tänk om det bara lunkade på. Men ibland kan det vara skönt med åtminstone lite lugn och ro, även om allt för sakta mak kanske inte är den bästa miljön för många av oss.

Nu ska det här handla om släktforskning, men ibland blir det svårt att koncentrera sig.  När det blir så mycket annat som kan ses som tidstjuvar så krävs det lite extra samling. Hantverkare som ska sätta in lite nytt i köket påkallar uppmärksamhet, fläkten har för stor motor för att på plats i den sluttande kupan ovanför spishällen. Krävs lite extra tänk och en del ändringar. Frysen visar på att det är -19 grader inne i den, men en vanlig termometer säger att det är 6–7 minusgrader. Inte det bästa, men vad gör man då. Som tur är, står en extra frys som väntar på transport till sydligare nejder, i förrådet. En liten flytt av det som kanske är mer halvfryst än helfryst får fixas.

Lite småstrul, men då är det skönt att ha släktforskningen att luta sig tillbaka mot. Grottande och grävande i källor, som inte tar för stor plats eller har fel temperatur, ger lite mer ro i själen, och samtidigt är det ju så att de försvinner inte.  Hinner jag inte titta i dag, så finns de säkert där i morgon.  Eller är det så, ska kanske vända på tankegången lite, det som inte syns idag kanske blir helt klart i morgon. Mitt letande efter drängen från Öland som försvinner, hittar honom inte där jag trodde, får nya spår efter ett samtal med några i en av många släktforskarföreningar. Nya sökvägar och lite idéer kommer fram och då kommer han fram ur dimmorna, i en dödbok som jag måste kontrollera om den inte tagits med i underlaget för den annars så fantastiska Sveriges Dödbok 8.

Urklipp ur Långholmens dödbok F/1, Riksarkivet

Jag funderar på hur det var att hamna i onåd hos rättvisan under 1800-talet.  Det verkar inte så mycket bevänt med den fysiska trevnaden på dåtidens fängelser och när sjukdomarna började härja så syns det i dödböckerna.  Letar i en dödbok från Långholmens Centralfängelse och hamnar på några sidor från 1853.  Koleran härjar och är det fem som dör samma dag, så är det sex eller ibland sju. Undrar hur de som grävde gravar hann med. Eller hur var det, visst användes det massgravar på de kyrkogårdar som användes för koleraoffer. Fast just den man som jag hittade dog av hjärtförlamning och lungsjukdom.  Kan undra var han begravdes, det får bli fortsättningen på letandet.

Men det fina med släktforskning är att det mitt bland alla sorger och besvär dyker upp små guldkorn. Mannen på Långholmen hade det inte roligt, men hans syster hittade en rik man och fick tydligtvis uppleva något annat än vad hon var van vid från hemmet. Så olika falla ödets lotter, en dör på Långholmen och en flyttar in på en herrgård. Så det blir två spår i mitt berättande dokument, även om det ena slutar abrupt så lever släkten vidare med många barn på det andra spåret.

På tal om olika spår, tänk vad skojigt det är när man DNA-släktforskar och det dyker upp nya spår eller händelser. Behöver inte röra sig om okända fäder och liknande utan lika spännande är det när ett Y-test, det som är på det raka fädernet, plötsligt får nya träffar. Ibland på det som kommer från arkeologiska utgrävningar, och då är det långt bort, eller från en okänd ana ganska nära i tid. Senaste dagarna så har en av de som jag följer fått nya uppgifter, och det som såg så tråkigt ut, utan några händelser, blir plötsligt betydligt mer levande. Just nu väntar vi på att det ska ske en uppdatering av FTDNAs nya funktion, Discover, som på ett jättefint sätt visar upp resultatet.  Så i slutet på denna vecka ska vi förhoppningsvis få se mer och då blir det till att läsa och försöka förstå alla kopplingar.

Under tiden jag väntar så finns det säkert någon ny upplevelse, hoppas bara det inte har med fläktar eller frysar att göra, utan att det blir något mer positivt. Ha en bra vecka!

Fortsätt läs mer
777 Träffar
0 Kommentarer

Det började med Linnés pappa...

grip

... Åtminstone var det honom jag ville slå upp när jag härom dagen började söka på diverse sidor ute på nätet. Anledning: jag vet att han, innan han blev skickad till Lund som student, hade en ung informator vid namn Andreas Bondonis Lunnaeus, som råkar vara min anfader.

Jag konstaterade att fadersfiguren ifråga, Nils Ingemarsson Linnaeus, såg rätt vildsint ut med sitt stora svarta skägg på porträttet som var bifogat artikeln, läste med visst intresse att hans far Ingemar var bonde, och konstaterade att där inte stod något om Andreas.

Försökte sedan istället med Andreas själv, och hamnade då på den finska ’yliopisto’. Det är den finska universitetsmatrikel, vilken på ett föredömligt sätt blivit redigerad och utlagd till allmän beskådan på nätet. Man kan välja mellan svensk och finsk text, vilket är tacksamt, även om ’kirkioherra’ inte är jättesvårt att tolka som kyrkoherde eller präst. Fortfarande dock inte ett ord om att han undervisat Linné senior när senior var junior, så att säga. Däremot läser jag med stort intresse att Andreas varit ’hemmapredikant’ hos en viss Kirstin Grip år 1654.

Jag övergår då raskt till att försöka hitta uppgifter om denna Kirstin Grip, men hugger i sten. Den enda med det namnet som jag får upp på nätet är född åtminstone hundra år för tidigt. 

Över till papperslitteraturen! I Nordisk Familjebok läser jag om släkten Grip och dess koppling till riksdrotsen Bo Jonsson Grip. Men ingen Kirstin eller Kerstin där, inte. Jag växlar över till Linnaeus/Linné och läser om Carl von Linnés ’icke obegåvade men karaktärssvage och njutningslystne’ son och namne, som dog endast 42 år gammal, och vars efterlämnade skrifter var ’obetydliga’ enligt NF. Tänk så långt från päronträdet äpplet kan falla…

Förstås har jag uppgifterna om Andreas Bondonius Lunnaeus informatorstjänst i mitt eget släktforskningsarkiv, men det hade ju varit roligt om det funnits något mer att hämta om saken. Och så hade det ju varit trevligt om uppgiften om hans informatorsuppdrag varit lite mer 'offentlig' så att säga... 

Fast nu är den ju det... 

 

Bilden: en äkta Grip. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
937 Träffar
0 Kommentarer

Oscar och Constance Brandt

Oskar och Constance BrandtOscar och Constance Brandt. Okänd fotograf. Bild från Lövånger hembygdsförenings fotoarkiv. Publiceras med tillstånd. Johan Oscar Brandt föddes 19 oktober 1885 i Gärde, Lövånger som äldst av fyra syskon. Föräldrarna var fältjägaren och bonden Salomon Högmark Brandt, härstammande från Hökmark samt hans hustru Ulrika Lundberg, barnfödd i Nolbyn.

I unga år började Oscar att intressera sig för det offentliga livet, framför allt inom nykterhetsrörelsen. Han blev IOGT-storlogens ombudsman tack vare sin utomordentliga talarbegåvning. Under flera års tid var han verksam som resetalare och organisatör. Det bör inte ha varit många mera väsentliga platser i detta avlånga land som han inte besökt. Som sann idealist och nykterhetsman tillhörde han Tempelriddarorden under ett antal årtionden. En annan folkrörelse som han troget arbetade för var frisinnet. Att höra honom prata för de liberala strävandena för rätt och människovärde var fängslande. 

Oscar ingick sommaren 1932 äktenskap med Constantia ”Constance” Elisabet Lindström född 10 november 1905 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Dotter till Alma Alexandra Fredrika Lindström. ”Constance” hade sedan drygt ett halvårs ålder vuxit upp i Gärde, Lövånger hos makarna Nils Robert Nilsson och Jenny Maria född Renman. Den sistnämnda var en kusin till min farmors far. ”Constance” hade under sex månaders tid (från november 1931 till maj 1932) varit hushållerska i Oscars föräldrahem i Gärde. Oscar och ”Constance” övertog hans föräldrars jordbruk. De blev föräldrar till fyra barn, en dödfödd flicka samt tre pojkar. Den yngste sonen omkom tragiskt vid åtta års ålder genom en olyckshändelse. 1944 såldes hemmanet i Gärde och familjen Brandt flyttade till Lövånger.

Efter att Oscar övertagit skötseln av sin faders jordbruk och sedan han vid tiden för kommunfullmäktigeinstitutionens införande i Lövånger kom med i det kommunala livet, fick han mindre tid för organisationsarbetet inom nykterhetsrörelsen. Så länge tiden och arbetsuppgifterna tillät hade han dock verkat inom föreningslivet inte enbart inom nykterhetsrörelsen utan även inom jordbrukets fackliga rörelse RLF och partipolitiken. Han var en av de ledande personerna inom Lövångers kommunalförvaltning. Kommunfullmäktiges ordförande var han liksom ledamot i folkskolestyrelsen, arbetslöshetskommittén och i styrelsen för socknens magasinfond. Han var en drivande kraft inom ideellt och kommunalt arbete. Oscar hade också ett varmt intresse för finlandssvenskar, som utvandrat från Lövångerstrakten. 

"Brandt-Oscar", som han kallades, var också kommunalnämndens vice ordförande. Dessutom tillhörde han landstinget från 1935 och under flera mandatperioder framåt. Han stod på tröskeln till riksdagen vid flertalet tillfällen. Han reste också runt och läste av elmätarna i gårdarna. Med få ord kan man säga att han var en förträfflig karl. En i allmänna värv pålitlig och rutinerad man. I sin kamratkrets var han omtyckt av alla. Han hade glimten i ögat samt en räv bakom örat som gjorde konversationen mycket stimulerande och givande.

Utöver dessa offentliga uppdrag var han även under flera decennier lokaltidningen NV:s medarbetare i Lövånger och välbekant inom tidningens läsarkrets. Med stor skicklighet knåpade han ihop födelsedagsrunor, tog emot annonser och värvade prenumeranter. In i det längsta ville han vara med och göra tidningen. Oscar ivrade för att NV skulle fungera som ett språkrör för Lövångersbygden. Att han vid tidningens 50-årsjubileum 1960 tillhörde de obestridda hedersgästerna var en självklarhet.

Oscar deltog också i landstingets 100-årsjubileum. Då kunde han glädja sig åt mötet med åtskilliga goda kamrater från forna dagar. Glimten i ögat hade han fortfarande kvar och var till synes oerhört pigg, åldern till trots. Visst hade han blivit äldre. Efter några dagars sjukdom i sitt hem fördes han till Skellefteå lasarett på fredagen den 2 november 1962 och på lördagen slutade hans ädla hjärta att slå. En idog kämpe ”för det sant mänskliga” (Oscars favorituttryck om andra, som han ville hedra), hade nu lagt ner vandringsstaven för alltid och gått till den evinnerliga vilan. Vid minnesstunden efter Oscars jordfästning deltog ett 120-tal vänner till honom. 

Efter makens död flyttade ”Constance” till Morön i Skellefteå där hon erhöll plats som husföreståndarinna. Hon var en duktig och arbetsam kvinna som skötte sina arbetsuppgifter med stor noggrannhet. Precis som sin make var hon intresserad av nykterhetsrörelsen. Hon var medlem i IOGT-logen som fanns i Lövånger och tillhörde även Röda Korset.  ”Constance” gick bort 19/12 1992, då bosatt i Haninge, Stockholm.

Fortsätt läs mer
1095 Träffar
0 Kommentarer

Dråpet 1758

I mina barns farmors släkt finns en dramatisk och sorglig del av släkthistorien. Det handlar om dråpet på Bonsarve i Vamlingbo socken.

När jag nyss hade börjat släktforska 2010 blev ett av de första projekten att utforska mina barns farmors släkt. Hon hette Maj (hon gick bort 1996), var född och uppväxt på Gotland. Hennes far kommer från gammal gotländsk släkt och hennes mors släkt kommer företrädesvis från Småland. Majs mors familj hade kommit till Gotland kring förra sekelskiftet.

Den här gotländska släkten tog mig framför allt till de södra delarna av ön och i vissa grenar långt tillbaka i tiden. Släkthistorien är mycket intressant, tycker jag.

Bonsarve

Bonsarve gård i Vamlingbo socken på Gotland den 20 juli 1996. Foto: Jan Norrman. Bilden tillhör Riksantikvarieämbetet och finns med CC-licens på Wikimedia Commons.

Majs farmors mormors far hette Zachris Larsson. Han föddes 1758 på gården Bonsarve i Vamlingbo. I Vamlingbo kyrkoarkiv är den äldsta husförhörslängden från 1756–1759. Där hittade jag Zachris familj på sidan 11. Den bestod av hans farmor änkan Malena Zachrisdotter, hans föräldrar Lars Hansson och Brita Jacobsdotter och hans syskon Hans, Jacob, Malena och Lars. Zachris var yngst. Båda hans föräldrar och hans farmor dog på bara några år, innan Lars fyllt 6 år. Någon dödbok finns inte bevarad från den här tiden och jag kände på mig att det var något som hade hänt. Men vad, det visste jag inte. I min första version av släktberättelsen skrev jag:
"Redan när Zachris är ett år gammal dör hans far och året därpå hans mor. Fyra år senare dör hans farmor Malena Zachrisdotter, som bor på gården. Vad var det som hände? Det finns ingen dödbok bevarad från den här tiden i Vamlingbo kyrkoarkiv. Kanske fick de lungsot eller någon annan sjukdom som var vanlig då."

Jag var alldeles ny som släktforskare och hade aldrig tittat i en dombok, jag visste knappt att de fanns. Men där finns svaret. Tack vare att jag fick kontakt med en annan släktforskare som kände till detta så kunde hon tipsa mig om en hembygdsbok där berättelsen om dråpet i Bonsarve den 24 november 1758 finns beskrivet, utifrån domboken. För ett dråp var det.

Zachris far Lars Hansson hade slagit ihjäl grannen Jacob Persson för att han trodde att grannen orsakat att hans lamm kommit ut på isen. Lars tog en stake från en grind och slog grannen i huvudet, uppenbarligen i raseri. Grannen hann inte ens förklara att det inte var han som låg bakom lammens rymning, utan en annan granne.
Lars och hans mor begav sig efteråt till prästen för att anmäla brottet och prästen fick tag i länsman. Så småningom blev det rättegång och Lars försvarade sig med att han måste ha drabbats av sinnesförvirring. Men han dömdes till döden och avrättades den 2 maj 1759.

Hur gick det för lille Zachris när hans föräldrar och hans farmor dött? Hans äldre syskon var mellan 17 och fem år gamla när båda föräldrarna dött 1760. Farmodern dog 1764. Syskonen verkar ha stannat kvar på gården under sin fortsatta uppväxt. Äldste brodern Hans gifte sig 1762 och blev nog förmyndare och husbonde för sina yngre syskon. Det hann han inte vara så länge, han dog 1767. Då ryckte näste bror Jacob in som bonde på gården, han var då 21 år, och fick ta föräldraansvar för syskonen.

Men allt verkar ha gått bra, gården blev kvar i släkten och det är den fortfarande så vitt jag vet. Det är en fin gammal gotländsk gård. Jag har besökt den en gång.

När jag fick kännedom om dråpet några år efter att jag släktforskat, då kändes det som att allt föll på plats. Jag förstod vad som hänt. Jag hade tänkt en hel del på detta, det var svårt att släppa tanken på den här gården och den lille gossens historia där i mitten av 1700-talet. Han levde ungefär 250 år före mina egna barn, men kändes ändå så levande.

Vi släktforskare kan ju bli lite upplivade när vi hittar ett mord i släkten, för då finns det mycket att berätta. Det är lätt att då mest fokusera på offer och förövare, men glömma bort de anhöriga, de som egentligen också var brottsoffer om än indirekt.

Jag kan känna tacksamhet för de äldre syskonen, att de inte gav upp utan höll ihop gården och familjen och gav sina yngre syskon en chans till ett liv. Kanske fanns det andra släktingar i grannskapet också, men alla syskonen stannade hemma på gården under uppväxten, så vitt jag kunnat se.

Hade lille Zachris skickats bort till en fosterfamilj, ja då hade nog mitt liv sett annorlunda ut också, eftersom han då förmodligen kommit att träffa någon annan som han gift sig med och fått andra barn och inte dem som i flera släktled lett fram till mina barn. Bara spekulationer men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur sköra trådarna i släktväven kan vara.

Bonsarve2

Husförhörslängden från 1756-1769, Bonsarve gård. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
970 Träffar
11 Kommentarer

För länge sedan

För länge sedan, det kan ha olika betydelse, kanske mest beroende vilket sammanhang som uttrycket används i.  För oss som släktforskar kan det betyda förra seklet eller några sekler till och kanske ännu en bit. För de som har tagit till sig den del av DNA-testningen som tittar på de raka fädernes eller mödernelinjerna så kan det betyda flera tusen år.  Kanske kan vi läsa Karin Bojs bok och hamna femtiofyratusen år tillbaka, eller lyssna till nobelpristagaren Svante Pääbo och hamna riktigt långt tillbaka bland Denisovamänniskor eller neandertalare. Men kommer vi tillräckligt långt tillbaka så blir det nog inte släktforskning med födda, vigda, döda utan mer om vårt ursprung, vilket ju inte alls är fel.

Men för länge sedan kan också vara för betydligt kortare tidsrymd, det som hände förra året kan vara länge sedan för en del. Det kan vara svårt att förstå eller komma ihåg hur världen var för 12 månader sedan, visst kan det kännas som det var för länge sedan. En annan vinkel kan vara just den här bloggen som jag håller på att skriva, ja den skrivs ju nu och inte för länge sedan, men det är faktiskt blogg nummer 250, och vem kunde tro det för länge sedan när frågan kom om jag kunde skriva något, kanske inte varje vecka men lite då och då. Att det kanske kunde bli några gånger, till dess att orken tröt eller förrådet med idéer var tomt, var den förhärskande tanken då, men nu sitter jag här och funderar på hur det kunde bli så många.

Eget foto

En del som inte syns är de personliga kontakter som skapas, ett mail eller ett telefonsamtal. Det kan handla om allt från svar på mina frågor i någon blogg eller kopplingar till närliggande områden till de som jag skrivit om.  Alltid lika roligt och spännande och visst är det uppmuntrande. Men nu ska jag se framåt och fundera på hur det ska bli i framtiden.  Ska jag skriva lite till och kunna säga att det var ännu längre sedan jag startade än vad jag kan göra idag. Vi får se, kanske orken tryter och idéerna tar slut, samma konstaterande som när jag började och någon gång kommer jag dit också, men just nu önskar jag er alla goda släktforskarresultat och vi går ju mot ljusare tider.

Fortsätt läs mer
845 Träffar
4 Kommentarer

Ferdinand Marklund

Ferdinand Marklund från LöparnäsFerdinand Marklund i Vargforsen 1960. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Ferdinand Marklund föddes 1907-02-23 och växte upp i Löparnäs, Skellefteå socken som son till Nils Andreas Marklund, bördig från Medle och hans andra hustru Linda Johanna Holmkvist, barnfödd i Löparnäs. Ferdinand hade sju helsyskon samt en halvbror från faderns tidigare äktenskap.

1931 flyttade Ferdinand till Skellefteå stad och arbetade hos montör Herman Viklund. Marklund knogade i unga år med skogs- och vägarbete. När malmbanan Boliden-Slind byggdes var han med. 1932 flyttade han till Norra Hamngatan 44 i Skelleftehamn och erhöll samtidigt anställning som byggnadsarbetare vid Rönnskärsverken. Där arbetade Ferdinand i fem års tid tills han under en arbetslöshetsperiod blev permitterad. Efter detta var han en kort tid anställd vid Statens Järnvägar innan han återvände hem till Löparnäs och köpte hälften av sin faders hemman.

1948 gifte sig Ferdinand med Göta Eleonora Pettersson född 1912-11-14 i Svettåker, Vännäs, dotter till bonden Jöns Tyko Pettersson, barnfödd i Styrnäs socken och hans hustru Hulda Johanna Nyberg, bördig från Vännäs socken. Göta hade sex syskon. Hon hade åren 1931-1937 arbetat i Umeå som hembiträde. Det sistnämnda året lämnade hon Umeå för Bromma, Stockholm. Hon flyttade senare till Sankt Görans församling och återvände hem till Umeå 1943, dit föräldrarna flyttat. Senare under 1940-talet kom hon till Skellefteå socken och trakterna kring Boliden. Det var så hon träffade Ferdinand. I deras hem i Löparnäs fostrades två barn.

1953 sålde Ferdinand och Göta sina kreatur samt arrenderade ut hemmanet. I samband med detta flyttade familjen till Boliden. Där hade makarna köpt sig en fastighet. Ferdinand sysslade efter flytten med byggnadsarbete. Han jobbade bland annat åt byggmästare J. A. Johansson i Skellefteå. Marklund deltog också i bygget av Vargforsens kraftstation som öppnade 1961.

Ferdinand Marklund var en duktig och skötsam herre. Han var kristligt intresserad och besökte ofta gudstjänster i Bolidens kyrka samt EFS. Han brydde sig verkligen om familjen och tyckte om att svarva i trä. Jakt och fiske var två andra av hans fritidsintressen. Ferdinand avled 10 november 1990 på Bolidens sjukhem. Hustrun Göta levde till 2006-02-22.

Fortsätt läs mer
599 Träffar
0 Kommentarer

Arkivet från föreningen

Väldigt många människor engagerade sig i folkrörelserna fär 100–150 år sedan, många fler än idag. Det genererade naturligtvis mängder av dokument som numera är arkivhandlingar. Inte bara medlemsmatriklar och mötesprotokoll utan också mycket annat.

I onsdags lyssnade jag på ett föredrag om nykterhetsrörelsens historia. Föredragshållare var Sven-Erik Alfredsson från Köping och arrangör var Västerås släktforskarklubb (där jag ingår i styrelsen).
Sven-Erik Alfredsson har varit aktiv inom IOGT sedan ungdomen och kunde berätta mycket om rörelsens historia. Jag passade på att fråga honom om var arkivhandlingar finns och fick veta att de är inlämnade till föreningsarkivet i Västmanland. Så har man alltså gjort i logen i Köping och han tror att även övriga loger i länet gjort så.
Så vill du veta något om äldre släktingar som varit aktiva inom nykterhetsrörelsen så är det till föreningsarkivet du ska vända sig.

nykterhet 5714

Från föredraget i onsdags. Eget foto.

nykterhet bildcollage

Tavlan till vänster är en s k charter, ett slags bevis för att en grupp personer bildat en loge av IOGT på en viss plats. Sånger var viktiga inom folkrörelserna. Egna foton.

Föreningsarkiven runt om i landet är en riktig guldgruva för oss släktforskare och för den som vill gräva i den lokala historien. Föreningsarkivet i Västmanland har jag inte besökt men hoppas vi ska kunna ordna ett studiebesök där framöver. Däremot har jag många gånger tagit del av motsvarande föreningsarkiv i Västervik. Så mycket intressant det finns att läsa där!

Många föreningar lämnar in sina arkiv, och de kan komma från alla möjliga håll. Framför allt inom de fyra folkrörelserna (nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen) men även lokala företagsarkiv förekommer. Till exempel tryckta tidningar från de lokala tidningsföretagen.
Det här är inga offentliga arkivhandlingar utan enskilda arkiv. Det innebär att den som äger arkivet, dvs föreningen, avgör om det ska vara fritt tillgängligt för släktforskare och andra. Sven-Erik Alfredsson sa att så är det för det arkiv som IOGT-logen i Köping lämnat till föreningsarkivet och att det troligen är så för andra nykterhetsföreningar också. Alltså att det är fritt fram att läsa allt.
I Västerviks föreningsarkiv har jag läst många arkivhandlingar från föreningar och aldrig stött på att de inte skulle vara fritt tillgängliga, men det är ingen garanti för det, så fråga först.

Engagemanget i folkrörelserna betydde mycket för många, inte minst att man skaffade sig medborgarkunskap. Man lärde sig mötesteknik, att kommunicera med myndigheter och andra, att argumentera för sin sak och hur demokratin fungerade.
Många blev ju också politiskt aktiva och valdes till olika poster, framför allt lokalt men också till riksdagen. Det var en skolning in i samhället.

Jag rekommenderar verkligen släktforskare att ta del av föreningsarkiven. Förr i tiden skrevs nog mer utförliga protokoll, snarare diskussionsprotokoll än de beslutsprotokoll vi som regel skriver i föreningsstyrelsere idag. Så det kan finnas mycket att läsa.

Vesterås1947 Vlm E 7618

IOGT-träff i Västerås 1947. Bildkälla: Västmanlands läns museum. Fotograf: Okänd.

Vassenda Naglum VM21936

IOGT-logen Mejginjard 1903 i Vassända-Naglum. Foto: Simon Thyberg. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Fortsätt läs mer
1076 Träffar
4 Kommentarer

Hur långt

Det finns frågor som jag tycker är vanliga från de som inte släktforskar, en del bra, andra kanske inte lika bra, eller åtminstone inte lika intressanta för mig. Frågor om antal släktingar, hur långt tillbaka i tiden jag kommit och den typen av kvantitetsfrågor är inte ovanliga. Sedan är det en lite mer filosofisk fråga, varför bryr du dig om de döda, är inte levande mer intressanta.

När det gäller frågan om hur långt jag kommit, så kan det finnas några bra svar där jag inte hör hela frågan utan kan börja prata om det som dykt upp långt härifrån. Att börja berätta om David, född 1877, som dyker upp som diamantletare i Sydafrika, när prästen skrivit Katarina församling i Stockholm på flyttattesten, tycker jag är ett bra svar på frågan om hur långt (bort) jag kommit. Är kanske inte det som frågeställaren förväntat sig, men jag har en bra historia att berätta.

Nu i dagarna så ser jag en diskussion om hur det var att hamna på Fiji, resan dit är ett frågetecken men det finns bevisligen personer som bor där idag med svenskklingande efternamn. De söker sina rötter och då kan vi ju säga att de kommit långt när en bouppteckning i Göteborg ger svaret på frågan. Det är 15 412 kilometer fågelvägen mellan Fiji och Göteborg och det kan ju tyckas vara tillräckligt långt. Fast det svaret kanske inte uppskattas av de som ställer frågan om hur långt. 😊

 

Fritt foto av Amy Humphries på Unsplash

 


Ett annat sätt att svara på hur långt tillbaka, då med betydelsen hur långt tillbaka i tiden jag kommit, kan vara att berätta om vad ett DNA-test på pappa eller mammalinjen kan ge. Det kanske inte är helt rättvist att använda begreppet släkting, men det kan i alla fall ge besked om kopplingar till de som levde för länge sedan. Om jag följer min mammalinje så hamnar jag kanske i en grottformation i Ungern eller på afrikanska västkusten för många tusen år sedan, och pappalinjen pekar på en person som levde för länge sedan i Tyskland. Kanske inte riktigt vad frågeställaren tänkt sig, men det är ju faktiskt på det sättet.

Att besvara frågan om varför jag finner de döda mer intresserade än de levande, så behöver ju det ena inte utesluta det andra. Att kunna sätta det liv vi lever idag i relation till hur det var, kan ju hjälpa oss att hantera situationer i det liv vi lever nu på ett annat sätt än om vi bara lever i nuet. Men det beror ju mest på vem jag är, vilka intressen som driver mig och det kanske är tur att alla inte har samma intresse. Tänk om alla Sverige skulle logga på Arkiv Digital eller Riksarkivet samtidigt, då skulle det säkert gå trögt och ingen av oss fick de svar vi letade efter. Med det sagt så tycker jag att vi kan bli fler som släktforskar, ju fler som letar desto roligare, och tänk vad styrelsen i Släktforskarförbundet skulle bli glada om medlemskurvan vänder upp rejält. För att inte tala om alla föreningsmänniskor, de skulle också jubla.

Nu drar jag mig tillbaka och grottar ner mig i några problem att hitta rätt information om några intressanta, för mig i alla fall, personer.  Ha det så bra, vare sig du släktforskar eller inte.

Fortsätt läs mer
907 Träffar
0 Kommentarer

Många har jag mött...

Rostock-038-Silvertrd-utanfr-hotellet--med-blixt

Härom kvällen tog jag mig för att bläddra igenom mina bloggar här på Rötter. Konstaterade då att 'Min vän mördaren?' fortfarande är den mest lästa av bloggarna. Jag gissar att det beror på att ämnet var lite annorlunda. Det var nog enda gången under mina yrkesår i släktforskarbranschen som jag tvekat att göra mitt jobb, av moraliska skäl. 

De flesta jag mötte under min tid som arkivvärd var mer eller mindre trevliga människor. Även om det förstås dök upp någon enstaka person som jag önskade hade provat på någon annan hobby (exempelvis boxning). 

Många ringde, e-postade eller skrev brev om att de önskade avsluta sina medlemskap. De flesta uppgav något skäl till detta, vilket egentligen inte alls var nödvändigt. I de flesta fall handlade det om ålderdom. Synen hade avtagit, eller man orkade helt enkelt inte sitta vid datorn eller mikrokortsläsaren och stirra på husförhörslängder längre. Jag blev dock en aning överraskad över ett brev från en forskare som jag visste bara hade varit medlem ett år. Han skrev att han ville utgå som medlem 'eftersom jag är klar med min släktforskning' . Efter ett år, det måste vara nytt rekord! Eller också kanske han hade adliga anor rakt av på båda sidor av släkten? 

Som jag berättat i en tidigare blogg, är jag väldigt förtjust i Svenska Turistföreningens årsböcker, framför allt de äldre årgångarna. En gång ringde det en man och ville skänka oss en laddning inbundna sådana. Jag sa glatt ja till detta. Desto besviknare blev jag när lådan anlänt, och jag upptäckte att böckerna var vandaliserade! Det var blyertsklotter i dem, och många av bildplanscherna saknades, vissa bilder var till och med urklippta! De böckerna fick jag rea ut... Inte roligt. 

Många av besökarna var ständigt återkommande stamgäster. Några av dem blev jag god vän med, och umgås fortfarande med idag. Andra försvann plötsligt, och när medlemsavgiften inte var betald, så blev det att ringa folkbokföringen. De flesta visade sig ha avlidit. Nuförtiden finns det ju flera sökkällor på nätet, men fortfarande är det bara folkbokföringen som kan bekräfta om någon (nyligen) är avliden, ett litet tips. 

Bilden: kanske ett släktträd? I verkligheten en juldekoration i Rostock... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
886 Träffar
0 Kommentarer

Hjalmar och Jenny Söderlund

Jenny och Hjalmar Söderlund äldreJenny och Hjalmar Söderlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Hjalmar Sigfrid Söderlund föddes som barn nummer tre av sju 1892-12-12 i Istermyrliden, Skellefteå socken till föräldrarna Erik Valfrid Söderlund, bördig från nämnda by och hans hustru Katarina Eugenia Rönngren, barnfödd i Hökmark, Lövånger.

Som 13-14-åring började Hjalmar att arbeta som märkpojke vid Bure AB i Bureå. De efterföljande 31 åren fram till 1936, arbetade han vid bolagets brädgård. De första åren tjänade han endast nio öre per timme. Förtjänsten var således inte särskilt stor men tack vare sparsamhet kunde det ändå bli en slant över. På söndagseftermiddagarna begav han sig till fots den ungefär en mil långa vägen till arbetsplatsen. Med sig hade Hjalmar sin ryggsäck packad med föda, vilket skulle räcka för hela arbetsveckan.

1920 vigdes Hjalmar med min farmors mors kusin Jenny Maria Pettersson född 1895-12-08 i Mångbyn, Lövånger, dotter till skomakare Gustaf Adolf Pettersson, barnfödd i nämnda by och hans hustru Erika Amalia Löfgren, bördig från Bissjön. Jenny var yngst av sju syskon. När hon var drygt åtta månader gammal avled hennes far. Därför fick Jenny som sexåring (1901) flytta till f.d. soldaten Johan Biström och hans hustru Anna Maria Färm i Bodan, Lövånger där hon växte upp. Jenny kom 1916 till Istermyrliden som hembiträde, det var så hon träffade sin blivande make.

Hjalmar och Jenny övertog hans föräldrars jordbruk i Istermyrliden. De fostrade fyra barn, två pojkar och två flickor. En stor sorg för de var när äldste sonen Eugén avled 1962 i sviterna av en skada han tidigare ådragit sig, blott 38 år gammal.

1936 slutade Hjalmar sitt förvärvsarbete vid Bure AB. Han ägnade sig därefter helt och hållet till skötseln av fädernegården samt tillhörande jordbruk, som han hade övertagit efter sina föräldrar. Hemmanet överläts senare till yngste sonen men Hjalmar och Jenny bodde fortfarande kvar på gården.

Som person var Hjalmar Söderlund humoristisk och avhållen av sina grannar. Han var kristligt intresserad och medlem i Istermyrlidens missionsförening. Hans hobby var att spela gitarr. Trots att fingrarna var krokiga av ålder och arbete kunde han ändå frambringa en dur på gitarren. Det var inte fy skam!

Den 4 september 1975 somnade Hjalmar in, 82 år ung. Hustrun Jenny var lugnet själv. Hon gjorde inte en fluga förnär. Gladlynt och pigg hade hon jämt varit. Hemmet, maken och barnen var hennes största intressen. Liksom sin make var hon religiös och deltog i den kristliga verksamheten i byn. 1982 flyttade hon till ålderdomshemmet i Bureå. Sedan 1984 vistades hon på sjukhemmet i Bureå. Där slutade hon också sina dagar den 10 mars 1986, 90 år ung.

Fortsätt läs mer
464 Träffar
2 Kommentarer

Läs och lär!

Ibland tänker jag på en kvinna som var släkt till min förste sambo på 1970-talet. En äldre släkting, kanske faster till sambons mamma eller moster till hans pappa. Jag träffade henne aldrig men de talade ibland om henne, för hon var lite annorlunda än de flesta andra. Hon var inte nämnvärt intresserad av socialt umgänge, i stället läste hon böcker. Hon låg på sängen och läste, på dagen eller på natten. Hon var gift och pensionär, barnen var vuxna och hade flyttat hemifrån. Man talade om henne med både beundran, för att hon gjorde som hon ville, och lite lätt överseende för att hon inte var som alla andra. Makarna hade var sitt sovrum för att hon skulle få eget rum där hon kunde ligga vaken och läsa när hon inte kunde sova på nätterna.
Jag önskar att jag kunde komma på vem hon var, men det gör jag inte. Ändå känner jag mig lite besläktad med henne eftersom jag ärvt min mammas sömnproblem och ligger vaken många nätter. Då går jag upp, lägger mig i soffan för att inte väcka maken, och läser några kapitel i en bok. Ibland går det några timmar och sedan kan jag somna igen. Sömnproblem är mycket vanliga, det vet jag.

bok2

Att läsa böcker har alltid sysselsatt mig, sedan jag lärde mig läsa i första klass. Vi är många som aldrig slutade sluka böcker, tror jag. Att ha en bok på gång för en stunds läsning varje kväll, det tror jag många av er har.
Som släktforskare så finns det så mycket att hämta i litteraturen, både i fackböcker och skönlitteratur. Biografier och historiska romaner läser jag med stort nöje. Och fackböcker är inte bara pliktläsning utan ofta både roande och intressanta.

När vi flyttade till Västerås 2019 hamnade vi på 10 minuters promenad från ett fint stadsdelsbibliotek, som jag utnyttjar frekvent. Fantastiskt bra, tycker jag. Där har jag på fjärrlån kunnat låna faktaböcker om medeltida släkter i Dalarna, en svenskamerikans biografi, lokalhistoriska böcker som gett stoff till släkthistorien, utöver allt det jag bara läst för nöjes skull.
Historiska romaner kan säga mycket om den tid då våra gamla släktingar levde, om författaren gjort en bra research. Någon annans privata släkthistoria kan ge mig förståelse för mina egna släktingars liv.

En bok jag läste ut här om natten och som jag vill rekommendera är "Broarna" av den åländske författaren Sebastian Johans som skriver om en utvandrarfamilj i hans släkt (jag tror att det är tre generationer före honom men vet inte säkert) och som återvände hem efter några decennier i New York. Så vitt jag förstått bygger den i stort sett på verkliga händelser. Den boken gillar jag, den säger mig något om livet för utvandrarna men är också en fin beskrivning av en äldre generation. Mycket gripande.
Nyss läste jag också "Fartygets ögon" och "Bara en mor" av norske Roy Jacobsen, tredje och fjärde delen av hans serie om Ingrid Marie Barrøy som bor på en ö i Nordnorge. Böckerna följer hennes liv från födelsen i början av 1900-talet och fram till slutet av seklet. Han har fått mycket beröm för dessa historiska romaner, med rätta. De rekommenderas.

Bland fackböckerna ingår bygdeböcker, alltså lokalhistoriska böcker, det vi kallar hembygdsböcker. Så mycket kunskap jag fått från sådana om de bygder där min släkt bott, eller mina barns fars släkt eller min makes. Den lokala historien kan ge mycket information om platser jag själv inte känner till särskilt väl.
Därför är jag extra glad för att jag brukar få årsboken "Hallandsbygd" (tack snälla moster Signe!) varje år. Den ges ut av hembygdsföreningarna i mellersta Halland, just där jag har min hembygd och min släkt, och innehåller diverse berättelser om allt möjligt som kan inordnas under begreppet hembygdshistoria.
Hembygdsböcker brukar jag annars skaffa genom Bokbörsen.

Släktforskares egna släktböcker gillar jag också att läsa. En del av dem har jag bloggat om under årens lopp. Framför allt vill jag uppmuntra alla som känner för det att skriva sin släkthistoria. Det finns släktforskare som skriver romaner som bygger på verkliga personer och händelser och det finns de som håller sig enbart till de fakta som kommer fram i arkivhandlingarna.
Jag är själv en av de senare, jag har svårt att skriva det som är hitte-på, även om jag ibland tar upp egna reflektioner och funderingar från min släktforskning i mina släktböcker. Min släkthistoria vill jag få på pränt, för att på så sätt föra den vidare till kommande generationer.
Ett bra sätt att få inspiration och väkgledning i skrivandet är att läsa vad andra skriver.

bok1

Fortsätt läs mer
746 Träffar
5 Kommentarer

Spara, eller

I dagens värld så är det mycket information som skapas digitalt och sparas digitalt.  Det finns inte en chans att få ha något i handen eller ställa/lägga i en hylla.  Det är ju verkligen bra om man tittar på miljöskäl och när det gäller att minimera behoven av utrymme, vare sig det är hemma eller annorstädes. Men samtidigt så kan det ge upphov till andra funderingar. Måste jag ta med datorn till sandstranden om jag vill läsa något när jag vilar i solstolen, helst då under ett parasoll med tanke på risken för skadlig solstrålning, med alla risker att någon sprätter upp ett sandmoln som fullständigt dränker min dator. Kanske lite väl drastiskt, men det kan ju hända.

När det gäller nytt material är det ju en sak, men vad ska jag göra med allt de som jag sparat. Ska jag katalogisera och kanske skriva lite sökord om varje nummer av tidskriften Swedish American Genealogist som ankommit till min bostad under ett antal år. Riktigt fint papper, stadigt omslag och intressanta artiklar, men hur ofta kommer jag att gå tillbaka till de fysiska exemplaren.  Känns ju inte heller rätt att bara skicka dyrgriparna till pappersåtervinning, för tänk om jag kommer på något.

Uppräkningen av intressanta tidskrifter kan fortsätta, men det blir liknande frågor vare sig det gamla nummer av Teknikens Värld eller Fototidningen. Hur mycket ska sparas, ska jag köpa en värstingscanner och spara allt i något moln någonstans. Det blir ju inte samma känsla att bläddra i molnet som att sitta med en härlig utgåva i handen och se hur tummade bladen är. Fast mina små noteringar som gjorts de syns ju om jag sparar ner mina egna exemplar och inte litar på att de finns på något bibliotek eller liknande

Och alla brev som snälla släktingar tyckt att jag ska spara på, det är ju så lätt för dem att peka på mitt släktforskarintresse och säga att det måste vara mitt ansvar att bevara dessa släktklenoder. Svepskäl för att göra sig av med breven och låta mig få hela ansvaret. Jag undrar om någon av dem någonsin kommer att fråga efter något av alla breven. Det verkar inte heller som någon annan är intresserad av breven om de inte är från någon känd person. Undrar om man kan lura något arkiv att ta emot kartongerna om man säger att kan kopplas till en kunglighet eller känd forskare.

Fritt foto av Iñaki del Olmo på Unsplash

Och tillsammans med breven har jag fått böcker av olika slag, en del ser fina ut och passar säkert som utsmyckning i en hylla, men var.  Jag har talat med olika aktörer på den antikvariska sidan, och nästan alla säger att de har problem, fast i en mycket större skala, att intresset för böcker minskar.  Att försöka bli bokhandlare via bokbörsen eller liknande kanaler känns inte så speciellt intressant, det finns ju mycket roligare saker att lägga ner den tid som finns på. Man kan ju hålla på släktforskning både med och utan DNA, vilket är mer givande. Kanske inte ur vinstsynpunkt, men alla andra aspekter.

Hur gör du med de saker som kan ses som ansamlingar av olika slag.  Har du några bra knep på hur jag ska hantera de allt större volymerna av material som måste tas om hand, men på vilket sätt.

Fortsätt läs mer
1065 Träffar
7 Kommentarer

Arvid Lundström

Arvid Lundström 0001Arvid Lundström. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Mormors farbror Arvid Lundström föddes 31 juli 1883 i Åbyn, Burträsk som son till Petter Svensson Lundström, i folkmun kallad "Per Swensa", från Strömfors och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren, bördig från Södra Grundfors inom Skellefteå socken.

1887 flyttade familjen till Dalvik, strax söder om nuvarande Boliden där de köpt sig en så kallad jordlägenhet. Arvid var näst äldst av åtta syskon. Han var 182 cm lång och blev frikallad från värnpliktstjänstgöringen.

Arvid bodde kvar på gården i Dalvik tillsammans med två av sina bröder och en syster. Han sysslade med skogsarbete och var även en tid anställd som malmlastare vid Bolidens gruvab. Till och från arbetet i Boliden körde han motorcykel. Han var med om en motorcykelolycka och hans ena underben gick inte att rädda. Därför tvingades han att amputera det och fick en benprotes. Han hade gjort en specialanordning på motorcykeln för detta.

Tidigare var vägen in till gården i Dalvik där han bodde inte lika rak som den är i dag. Då var den kurvigare och det var mer skog längs vägen. En dag gick Arvid till sin syster Edla som var gift i granngården och sade att han hade kört på ett isberg vid bäcken. Edla skakade på huvudet och sade: "Bara trams, isberg vid bäcken". Efter några minuter kom "isberget" in i huset dvs. Arvid och Edlas syster Vivi. Hon kunde vara sur i veckor, om hon var på det humöret. Arvid och Vivi hade kommit i full fart från var sitt håll. Hon i fullfart nerför knabben som är längs vägen och han i fullfart över knabben på motorcykel. Vivi pratade inte med Arvid på flera veckor efter denna händelse. Arvid var lite av en "herreman", han gick ofta omkring med tummarna innanför hängslena.

Vid ett annat tillfälle bråkade Arvid med sin äldre bror Leonard. Den sistnämnde var snäll och gjorde inte en fluga förnär. Han var inte den som brukade bråka. Deras syster Vivi som hade ett hetsigt humör, tog stekpannan och slog den i huvudet på Arvid. Sedan rullade hon in honom i en matta. Där fick han ligga tills han lugnat ner sig och nyktrat till.

Arvid var ogift hela livet men han saknade inte kvinnligt sällskap för han var inte blyg. En av hans mest långvariga flickvänner påstås ha hetat Elin Furberg men jag har inte hittat någon med det namnet som passar in i ålder och som inte var gift. Arvid hade kanske inte ekonomin för att försörja en familj. Han var bland annat ute efter att gifta sig med Olga, hon som blev min mormors mor men hon valde att istället gifta sig med Arvids bror Gunnar.

Som person var Arvid rättfram, trevlig och skojfrisk. Han hjälpte sina bröder med skötseln av gården som bröderna ägde. De sista tio åren av sitt liv vistades Arvid på ålderdomshemmet i Kusmark. Där somnade han in fredagen 8 januari 1965, 81 år ung.

Fortsätt läs mer
506 Träffar
0 Kommentarer

Så många drunknade

I veckan som gick hade jag anledning att plöja igenom några dödböcker från Västrums församling i Småland, min tidigare hemsocken. Det var ett specifikt dödsfall jag letade efter och som jag inte visste när det skett, bara att det skett på 1800-talet och före 1860, så det blev lite bläddrande. Och som jag tror att de flesta släktforskare upplevt så kunde jag inte låta bli att läsa allt det där andra som inte rörde "mitt" dödsfall utan bara är intressant och gripande.

Dödböckerna berättar i många fall mer om livet än döden, men här slogs jag av att många sockenbor dog en svår och säkert plågsam död, och hur detta måste ha drabbat de anhöriga.

 tovehult

Det gamla garveriet i Tovehult, där några av de döda jag skriver om idag bodde. Eget foto från januari 2016.

Västrum är en skärgårdssocken så väldigt många drunkande, någon i stort sett varje år och inte sällan flera. Framför allt var det unga män och pojkar som drunknade, kanske var det de som var mest oförsiktiga ute i fiskebåtarna och oftare befann sig på havet.
- Den 30 september 1844 drunknade far och son från Händelöp, 32-årige hemmansägaren Nils Olofsson och hans ende son, den elvaåriga Olof Johan. Prästen har skrivit i dödboken att de var ute på torskfiske på morgonen och att det då var stilla och lugnt men att en häftig storm uppkom vid middagstiden. Ännu den 17 oktober hade kropparna inte återfunnits.
- Den 30 maj 1846 drunknade fem sockenbor men här finns ingen förklaring till vad som hänt. De drunknade var hemmansägaren Jonas Petter Larsson, drängen Anders Johan Jonsson och hans bror Nils August, och syskonen Catharina Persdotter och Lars Persson, alla från Nävelsvik. Nils August var 13 år, de övriga var mellan 18 och 33 år. Byn Nävelsvik förlorade en stor del av sina bybor denna dag.
- Den 23 augusti 1858 drunknade troligen Eric Alfrid Dahl från Tovehult, 24 år och arbetare. Han hittades död i sjön Toven den dagen. två dagar tidigare hade han varit i slagsmål och därför undersöktes dödsfallet av häradsrätten som kom fram till att han drunknat av olyckshändelse och därmed kunde få en kristlig begravning. Det skedde först den 19 september, nästan en månad senare, vilket var ovanligt lång tid.
- Den 15 januari 1860 drunknade den tolvåriga Matilda Sofia från Carlsbo, en backstuga på Björnhuvuds ägor. Det skedde samma dag som hennes mor Inga Samuelsdotter begravdes, död i lungsot. Prästen har skrivit i dödboken om flickans död: "Omkom vådligen under färd till hemmet samma dag som modren begrofs". Änklingen Petter Johan Nilsson blev kvar med Matildas systrar, men dog själv i lungsot på sommaren samma år. Han efterlämnade "fyra värnlösa döttrar".

VestrumCI4

De fem från Nävelsvik som drunknade samma dag, den 30 maj 1846. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat värnlöst barn som jag stannar till vid är gossen August Fredrik Pihlqvist, fosterson i prästgården, som dog i rödsot den 1 september 1859. Han var född den 23 juni 1845 vid garveriet i Tovehult. Hans far Hans Eric Pihlqvist hade drunknat i början av 1845 och hans mor hade som änka flyttat till prästgårdens ägor och dog där 1850. "Den utfattige värnlöse gossen upptogs 51 af Enkefru prost[innan] Ingeström." När prostinnan flyttade tog nye prästen och prästfrun över fostersonen och han fick börja i skola inne i Västervik 1858. Han var liten och klen till växten och var lydig, flitig och artig, "med ett mildt sinnelag blifven till fostermoderns glädje". Fosterföräldrarna sörjde och saknade gossen djupt. Av pojkens fem äldre syskon levde en bror och en syster.

Det sista dödsfallet jag ska berätta om är den tvååriga flickan Emma Sofia på Östra Skälö som dog den 7 oktober 1856 (rättelse: hon dog så klart i september). Hennes mor var den ogifta pigan Stina Maria Andersdotter. Prästen tyckte att dödsfallet verkade misstänkt och kontaktade häradsrätten. En "legal undersökning" (troligen obduktion) följde och det visade sig då att flickan dött av förgiftning "hvartill Modren inför Härads Rätt erkände sig vara orsak".

VestrumCI5

Modern som förgiftade sitt barn 1856. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vilka tragedier som utspelade sig i den här socknen under ett par decennier på 1800-talet! Det finns fler dödsfall som sticker ut och ett av dem ska jag berätta mer om en annan gång. Men alla dessa olyckliga och plötsliga dödsfall, nog måste de ha påverkat sockenborna i omgivningen och skapat förstämning. Fast det gått över 150 år så känns det sorgligt att läsa om det idag.

Fortsätt läs mer
926 Träffar
5 Kommentarer