Ja, där var han ju ...

Kopparslagaren

När en ny version av Sveriges Dödbok anländer tar jag fram min lista över alla "hopplösa fall" som jag under min 60-åriga släktforskarkarriär misslyckats med att lösa. Kanske kan de nya tidsperioderna i databasen bli min räddning.

En av de släkter jag sedan ungdomen fascinerats av är Västgötasläkten AURELL. Själv härstammar jag från släkten AURELIUS från Gullaskruvs gård i Kalmar län, därav namnet: AURUM = GULD. Mot slutet av 1700-talet moderniserade några medlemmar av denna släkt sitt namn till just AURELL och två av dem, däribland min anfader Jacob Aurell (1756-1826), kom att slå sig ned i Västergötland. I det längsta trodde jag att han på något sätt tillhörde Västgötasläkten och bestämde mig för att bena ut hela denna stora släkt för att, om möjligt, hitta sambandet. När det till sist stod klart att Jacob kom från Småland och inte var släkt med Västgötarna, hade jag lagt ned så mycket tid och möda på dessa att det inte gick att sluta ...

Västgötasläkten AURELL med rötter åt Mariestad har flera stora grenar, en i Östergötland, en i Västmanland och Stockholm, en i Kansas och flera så klart i Västergötland. Bland de borttappade befann sig klpparslagargesällen OLOV LUFVIG AURELL, född 1793 i Leksberg (R) som son till kvartermästaren Leonhard Aurell (1758-1810) och hans första hustru Charlotta Regina Mellin (1763-1805). Makarna fick nio barn, varav sex levde till vuxen ålder. Men inte ett enda barnbarn. Äldste sonen, apotekaren i Hjo Anders Lorens Aurell (1784-1826) var visserligen gift med efterlämnade inga barn. Alla de övriga förblev ogifta. De tre döttrarna Sophia Regina Aurell (1785-1856), Charlotta Christina Aurell (1787-1830) och Maria Elisabeth Aurell (1789-1858) försörjde sig som hushållerskor och "husmamseller". Sonen Leonhard Aurell (1791-1850) blev smed och så småningom metallarbetare i Eskiistuna.

Men så var det då Olov Ludvig - kopparslagargesällen. Honom har jag hittat lite här och var, mest i Östergötland, där han flyttar mellan städerna. Men han har också vistats i Kungsbacka, Örebro, Arboga, Köping, Lidköping och Nyköping. Gesällerna rörde på sig. Tack och lov för Arkiv Digitals utmärkta husförhörslängdsregister som gör det möjligt att återfinna sde flesta. Men gesäller är besvärliga! De kommer från "obestämd ort" och flyttar året därpå till "obestämd ort". Efter 1825 har han varit spårlöst försvunnen. Tills igår! Väl installerad i datorn var den första sökningen jag gjorde på SVERIGES DÖDBOK  9  just rörande den försvunne kopparslagaren. Resultatet ser ni ovan. Lätt som en plätt! Olov Ludvig Aurell hamnade till sist i Avesta, av alla ställen, där han där den 12 maj 1827 av "bröstwerk". Utan Sveriges Dödbok hade jag sannolikt aldrig hittat honom!

När jag som förbundsordförande, tillsammans med Anna-Lena Hultman, för mer än 20 år sedan drog igång projektet NAMN ÅT DE DÖDA hade jag visserligen en vision, men kunde väl inte drömma om att projektet skulle bli så lyckosamt och kunna fortsätta decennium efter decennium, både bakåt och framåt i tiden. I början var det segt, det skall inte förnekas, med mycket motstånd från olika håll. Belackarnas farhågor kom emellertid på skam och Sveriges dödbok har sedan dess vuxit i både omfång och status och utvecklats till Sveriges Släktforskarförbunds verkliga flaggskepp. 

Är det då helt säkert att Leonhard och hans första fru inte fick några barnbarn? Nja, här finns det en liten gåta att lösa:

I Mariestad föds det 1806 ett gossebarn, som får namnet JOHAN. Han blir så småningom glasmästare, kallar sig AURELL och hamnar i Linköping. Hans födelsnotis har inte återfunnits, men han skulle tidsmässigt kunna vara en son till apotekaren Anders Lorens Aurell eller kanske till en av systrarna.

Kvartermästaren Leonhard Aurell gifter 1809 om sig och får 1810 en son, Carl Eric Aurell (1810-1863), som dock bara får ha sin pappa i en vecka ... Sonen hamnar i Stockholm som "järnbärare" (låter tungt) och får många barn, vars efternamn dock förvanskats till AGRELL i kyrkbokföringen och så heter ättlingarna ännu denna dag.

Länge leve SVERIGES DÖDBOK och alla dess döingar!

Fortsätt läs mer
921 Träffar
5 Kommentarer

Anteckningar

Det finns många anledningar till att använda DNA i sin släktforskning. Att hitta okända släktingar, att kontrollera egna uppgifter, att vara intresserad av det som hände en bit bortom källorna och jag kan säkert fortsätta hur länge som helst. Ju fler som testar sig, desto mer information kan man få och desto fler uppgifter behövs kontrolleras. Det är allmänt bekant att DNA inte ljuger, men det är också väl känt av många att DNA inte berättar hur vi är släkt, bara att vi är släkt.

För att få klarhet i de träffar som dyker upp så blir det en nödvändighet att bygga ut träden, att försöka hitta fler kopplingar mellan olika personer och att därmed kunna förstå hur det hänger ihop. Och när vi gör det så dyker det kanske upp både det ena hindret och det andra, och det gäller att leta ordentligt. Och med tiden så dyker det upp den ena ledtråden efter den andra, och det blir fler personer i trädet. Det behövs inte så många uppgifter om varje person för att förstå kopplingarna, men det kan ju bli lite för lite ibland.

Det räcker inte alltid med född, vigd och död. Det behövs kanske lite fler uppgifter, för att klara ut det hela. Och kan man hitta fler uppgifter så blir det om inte lättare så i alla fall mer intressant.  Det som brukar benämnas att vi kan klä på våra släktingar. Och just nu sitter jag och försöker klä på några av de som finns i  mitt träd, de är inte jättenära men jag har fått lite hjälp.  Bland efterlämnade papper så hittar jag en mapp med påskriften ” Minnesanteckningar nedskrivna vid nittiotre till nittiofyra års ålder och tillägnade min syster Ruth”.

Fri bild av Guss Alkala på Unsplash
Med tanke på den angivna åldern så vet jag att de är skrivna 1972/1973 av en av min farmors bröder. Det är ju inte så länge sedan om man är van att forska långt bak i tiden, men det ger ändå inblickar i en svunnen tid när jag läser om minnen från berättarens barndom på 1880-talet.  Allt är inte skrivet kronologiskt, men det är tankar och funderingar kring det som upplevts under många år. Och det ger mig nya utmaningar att försöka hitta det som beskrivs.  Det kommer fram sånt som jag inte sett när jag snabbt sprungit igenom de källor som hittats. Att någon åkt till Amerika, kommit hem och sedan åkt igen kan jag se nu, när jag vet vad jag ska leta efter, men det är inte alltid det är uppenbart.

Några av min farmors farbröders barn verkar åka skytteltrafik över atlanten, eller jag ska kanske ändra det till att de åkte att antal gånger så blir det inte så överdrivet. De åker till olika ställen, men så finns flera av dem i samma hus vid en folkräkning, och där finns också syskonbarn.  Några har blivit änkor vid unga år, för några är det ett första avstamp att åka till faster för att sedan resa vidare. Berättelserna ger nya infallsvinklar och sedan att det finns små roliga historier, hur sanna de nu är, gör det hela till ett stort nöje.

Många i den delen av släkten verkar bli smeder, inte brukssmeder men med egna små verkstäder, kanske inte helt ovanligt i Östergötland. Och även de som reser till andra sidan atlanten tycks hamna i det skrået. Det gäller ju männen, för kvinnorna så gäller det att gifta sig eller emigrera, om de nu inte fick tjänst hos någon familj. Och när det gäller den här delen av berättelsen så dyker det upp namn som långt senare dyker upp i mina släktforskningssammanhang.  Först blev han ordförande i Genealogiska Föreningen och sedan ordförande i Sveriges Släktforskarförbund, och det måste ha berott på att min farmors farbrors dotter var anställd under lång tid hos Erland Ringborgs farmor.  Visst måste det finnas någon form av påverkanskoppling, eller vad tror du.

Fortsätt läs mer
1152 Träffar
3 Kommentarer

Gustaf och Valborg Pettersson

Valborg Boman och Gustav Pettersson SörböleValborg och Gustav Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Gustaf Antonius Pettersson föddes 1904-06-18 i Bergsbyn, Skellefteå som son till arbetaren Anton Pettersson och hans hustru Ida Augusta Jonsson, båda bördiga från Bergsbyn. Gustaf växte upp tillsammans med en äldre syster och en fosterbror.

Gustaf arbetade bland annat vid Scharins söner och kom som elektrikerlärling till Forsbergs el. Han flyttade 1931 till Boliden där han startade en elinstallationsfirma. Året efter vigdes han med Valborg Kristina Boman född 1905-07-29 i Långselet, Skellefteå men uppvuxen i Sörböle, Skellefteå. Hon var äldsta dotter till tummare Johannes Boman, barnfödd i Långselet och Hulda Ulrika Eriksson, härstammande från Finnforsberget. Enligt dåtidens sed föll det på hennes lott att stanna hemma som hjälp tills hon gifte sig. I Boliden föddes Gustaf och Valborgs två äldsta barn, en dotter och en son innan flyttlasset bar iväg till Sörböle, Skellefteå. Där föddes ytterligare en son i familjen. Dit överflyttade Pettersson sin verksamhet som fick namnet G. A. Petterssons Elektriska Byrå. Denna huserade i lokalerna på nuvarande adress Brogatan 10. Till denna rörelse hörde en elektrisk verkstad med reparationer av generatorer och motorer. Med åren blev Gustaf sjuk varför rörelsen övertogs av äldste sonen.

G. A. Pettersson var i sina krafts dagar en skicklig elektriker och en driftig affärsman. Han var också en lojal vän samt en präktig människa. Han somnade in lördagen 13 januari 1962 på Skellefteå lasarett, blott 57 år gammal.

Valborg, eller "Bojan" som hon kallades av sina äldsta vänner, hade en stor vänkrets. Ett enda ord, hemmet, sa allt om hennes största intresse och livsinriktning. Först föräldrahemmet och sen det hem hon skapat med sin make samt de tre barnen. Väldigt få människor hade som Valborg visat så många en så stor och samtidigt en engagerad samt respekterande kärlek. Hon var en glad och varm människa som med optimism bevarat sin livsglädje. Barnens familjer och de många barnbarnen fanns alltid i hennes tankar. En stor glädjekälla för henne var att hon fick tillfälle att överföra sina stora matlagningskunskaper till den yngre generationen. Kanske var trots allt tillfredsställelsen för henne ännu större över att barnbarnen delat hennes stora intresse för sömnad och handarbete. Hon saknade inte motgångar i livet. Den stora sorgen efter äldste sonen och makens alltför tidiga bortgång samt svåra sjukdomar kunde aldrig ta ifrån henne hennes stora livsglädje. Det var en sällsynt mycket älskad, känslomässigt rikt utrustad, kärleksfull och stark människa som lämnade jordelivet på Skellefteå lasarett tisdagen 30 mars 1993 i en ålder av 87 år.



Fortsätt läs mer
731 Träffar
0 Kommentarer

Dramatik till sjöss

Albert Miltopæus var en sjöman från Gävle, född 1841. Han gick till sjöss 1854 och var alltså bara 13 år då. Sjöfartskarriären inledde han med att vara kajutvakt åt sin far sjökaptenen Fredrik Miltopæus, så han var nog i trygga händer, fast han var så ung. Att gå till sjöss som 13-åring var inte helt ovanligt, framför allt inte i sjömansfamiljer.
Första resan gjorde han på skonerten Hertha från Gävle på resa till Medelhavet och med sin far som befälhavare. Sedan seglade han med andra kaptener på andra fartyg.
Han var sjöman i handelsflottan, inte militär sjöman.
Albert förblev sjöman hela sitt yrkesliv och gjorde karriär. Matrikeln i Gävle sjömanshus är så full av noteringar om påmönstringar på olika fartyg att de knappt får plats på sidan. År 1900 överfördes han till Göteborgs sjömanshus, då hade han bott där länge.

Albert matrikel

Gävle sjömanshus matrikel med uppgifter om Albert Miltopæus. Bildkälla: Arkiv Digital.


Redan 1861 blev han styrman på briggen Gideon på resa till Marseille och åter igen med sin far som kapten. Han fortsatte som styrman på fartyg som gick på Medelhavet och till Australien. Första gången han mönstrade som befälhavare var på skeppet Indiaman 1869. 1871 var det dags för en ny resa med samma fartyg, troligen var den tänkt att bli en världsomsegling. Men så blev det inte.
När han mönstrade på i Göteborg i maj 1871 får vi veta att destinationen var Sydney och Melbourne i Australien. Troligen var de mellan 20 och 30 man som arbetade ombord.
Resan med Indiaman tog slut på Påskön den 14 mars 1872, efter en mycket dramatisk sista tid. I Riksarkivets databas Sjömanshus (Sjöfolk) får vi veta att fartyget förlorades den 14 mars på Påskön och i sjömanshusets avmönstringsrulla står det att besättningens lön därför räknades till detta datum. Avmönstringen skedde på Tahiti den 1 juni samma år.

Men vad var det som hänt? För att få veta det har jag sökt på fartygets namn Indiaman i Kungliga Bibliotekets databas med digtaliserade dagstidningar från 1872. Där finns svaret, bland annat i Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti.
Skeppet var på resa från Callao i Peru till Australien den 14 februari 1872 när de överraskades av en en svår nordlig och nordvästlig orkan. Fartyget sprang läck och vatten fick pumpas ut. Det gick några dagar och situationen förvärrades. De befann sig på ungefär 40 grader syd och 138 grader väst, som är mitt ute i Södra Stilla havet mellan Nya Zeeland och Chile. På grund av vindriktningen kunde de inte ta sig till Nya Zeeland utan tog sig norrut och den 8 mars siktade de Påskön. Det gick inte att segla rakt in till ön, på grund av den ostliga stormen och svår sjö. Efter tre dagar beslöt de att försöka ta sig fram till Påskön, för att om möjligt rädda sina egna och passagerarnas liv. Och den 13 februari var de så nära att de kunde få hjälp av öbefolknignen som kom ombord och hjälpte dem att pumpa ut vatten, flytta barlasten och föra iland proviant, segel och tågvirke.
Efter en hel månad ute på stormigt hav. Vilken fasa!
Inte underligt att besättningen sedan vägrade fortsätta seglatsen med det skadade fartyget.
"Besättningen var alldeles utmattad" står det i tidningsartikeln och det kan man ju begripa. Skeppet halades in bland klipporna vid ön, med öbornas hjälp, och man hoppades senare kunna bärga fartyget. Men ett par dagar senare gick det hoppet om intet, då hade stormen spolat bort skrovet och bara spillror återstod.
Det verkar som om alle man, både besättning och passagerare, klarade livhanken. De var kvar på Påskön över en månad och fick sedan resa med en brigg till Tahiti, därifrån på en skonare till San Fransisco och sedan hem.
Avmönstringen måste ha skett hos svenske konsuln på Tahiti.

Albert tidning Albert

I Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti 1872 kan vi läsa om Indiamans förlisning. Fotografiet på Albert Miltopæus kommer från Sjöhistoriska Museet, foto: James William Bourn, via Digitaltmuseum.

Albert Miltopæus blev alltså inte avskräckt trots denna upplevelse på havet. 1873 blev han påmönstrad på ett nytt fartyg, ångaren Linné. Det hade nog tagit lite tid för honom att komma hem och kanske behövde han vila ut ett tag.
Ganska snart flyttade han till Göteborg där han gifte sig 1875 med Maria Cecilia Örn, dotter till en handlare i stan. De fick tre barn, två döttrar och en son. Sonen gick inte till sjöss, i stället arbetade han vid Tullverket.
Albert Miltopæus ska ha fortsatt som ångbåtsbefälhavare till 1919, om det kan stämma. Då var han 78 år. I så blev hans sjökarriär 65 år. Ett helt liv.

I fredags i förra veckan höll jag ett föredrag i Zoom för Riksarkivet om hur man släktforskar om sjömän. Där använde jag Albert Miltopæus som ett av flera exempel på hur man hittar information om sjömän i sjämanshusarkiven.
Har du en sjöman i släkten? Kanske kan du ha hjälp av föredraget. Det finns på Riksarkivets Youtubekanal.
Tyvärr var jag förkyld då så rösten är inte så klar och tydlig, men föredraget är textat så jag hoppas att det ska kunna ge vägledning ändå.

Nu väntar jag på att webbversionen av Sveriges dödbok 9 ska bli tillgänglig så att jag kan börja använda den. Den är efterlängtad.

Fortsätt läs mer
779 Träffar
2 Kommentarer

Fira 10 år

Kan man som släktforskare fira när det gått ett specifikt antal år sedan en händelse?  300 år sedan en anfader föddes eller 200 år sedan några i trädet gifte sig.  Kanske 150 år sedan farfarsfar föddes, det kan man ha som förevändning för en bakelse eller två. Har man då ett tillräckligt stort träd så kan det kanske bli firande varje dag under året. Men det kanske blir lite jobbigt och sedan kan man fundera på hur bra det är ur hälsosynpunkt.

Men jag har bestämt att jag kan fira något som ligger närmare i tiden, trots att det inte syns i mitt släktträd. Den 23 november är det precis 10 år sedan ganska många träffades i Nürnberghuset på söder i Stockholm. Det var en speciell händelse som jag anordnat tillsammans med Genealogiska Föreningen, den första riktigt stora DNA-konferensen, och stor blev den, på många sätt.

Nürnberghuset hade en stor samlingssal, med scen och allt, men det visade sig att det saknades tillräckligt med antal stolar i den salen. Det blev att jaga i andra rum för att alla de som kom skulle få någonstans att sitta. Bära, bära och bära igen, tillslut fanns det inte mer golvyta så då tog bärandet slut.  Det var några sent ankomna som fick stå, men de klarade det. Och uppe vid taket, i ett litet bås där det vanligtvis fanns en filmprojektor, hade fotografen bänkat sig. Det var inte så vanligt med inspelningar för 10 år sedan, och det krävdes lite specialgrejer för att få det bra.

Och utanför salen fanns det utställare, naturligtvis var Genealogiska föreningen där med hela sitt sortiment, men det fanns också information från olika testföretag och sedan sist, men absolut inte minst, en av pionjärerna inom DNA-släktforskning, Trosa Anverk med Niklas Lindberg var på plats och visade vad han hade att erbjuda, spännande för många.

Bild från starten av Magnus Bäckmarks föredrag i författarens ägo

Vad var det som lockade hundratals med åhörare att söka sig lokalen, kan man undra. Jodå, det var tre fantastiska föredrag som stod på agendan, och det väckte uppmärksamhet långt utanför de gränser som normalt omger släktforskning. Magnus Bäckmark beskrev hur släktforskning med DNA går till, på ett sätt som står sig än idag guidade han de församlade genom de olika stegen. Helt nytt för en del, bra genomgång för de mer rutinerade och den föreläsningen står sig än idag.

Peter Sjölunds pass var uppdelat i två delar, först ett om hur det fungerade i FamilyTreeDNAs laboratorium, en rundvandring som speglade den Peter gjort i Houston strax innan. Den andra delen handlade om det Bureprojekt som med stöd av Y-DNA visade på olika släktskap. I den delen fanns det också sprängstoft om att de adliga Burarna inte var Burar på den manliga sidan, vilket väckte uppståndelse.  Att de var det på den kvinnliga sidan togs inte upp lika stort i de skriverier som blev resultatet av föredraget. Tänk att både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tyckte det var intressant 😊

Det tredje föredraget var ganska hemligt, så där var överenskommelsen att vi inte filmar det. För mycket fick inte läcka ut. Det var Karin Bojs som berättade om sina resor och träffar med olika forskargrupper i Europa. Upptäckter som snart skulle revolutionera våra kunskaper om olika folkvandringar och blandningar med varandra. Att det samtidigt var grundmaterial till den mycket kända boken Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren förstod nog ingen då, men det blev uppenbart senare.

Det var en mäktig dag, mycket som berättades och det fanns också en kolumnist i Dagens Nyheter som tyckte sig se rasbiologi i föredragen, vilket lyftes i hennes krönika i Dagens Nyheter. Det var då vi fick lära oss att i Dagens Nyheter får man inte skriva något genmäle mot krönikor.  Trots idoga försök av flertal personer så fick hennes ord stå oemotsagda.  Fast det hittades lite andra kanaler att påvisa tokigheterna i hennes resonemang.

Sannerligen en minnesvärd dag, och vill du nu, 10 år senare, se de två filmade föredragen och se hur mycket som har ändrats, eller inte ändrats, så är det bara att gå in på https://www.genealogi.net/filmade-forelasningar/  , där finns de som öppna, så alla vare sig medlem i föreningen eller ej kan titta på dem. Jag tycker det är en fröjd att följa dem men så har jag ju vissa kopplingar till dem också, jag är med i 5 sekunder i den ena.

Var du själv med den dagen, kanske finns det någon mer än jag som har minne från evenemanget.

Fortsätt läs mer
905 Träffar
0 Kommentarer

En bok jag läst...

Flygdrama

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av 1900-talshistoria, inte ens andra världskriget, med all den dramatik det förde med sig också i Sverige, fastän vi inte deltog i striderna. Däremot hade jag en god vän, som tyvärr inte finns bland oss längre, med ett brinnande intresse för kriget, beredskapen och villkoren för svenskarna under krigsåren.

Det var från henne, eller snarare hennes far, som jag fick överta boken. Det var förstås Halland som lockade, även om jag visste att mina anor hade lämnat landskapet långt tidigare.

Boken heter ’Flygdramatik i Halland under andra världskriget’, och sådan var det uppenbarligen betydligt mer av än vi idag kanske föreställer oss. Här beskrivs i detalj nio nödlandningar eller störtanden av britter, amerikaner och faktiskt också en tysk i Halland under kriget. Vi får veta mer om hur framför allt brittiskt stridsflyg var organiserat, vilka flygrutter som gick över södra Sverige, och hur det kom sig att planen blev träffade av tyskarnas eld och därför antingen störtade eller kunde nödlanda.

Det som verkligen griper tag i läsaren är de personliga skildringar som både hallänningar och flygare lämnat. Vi ska ta ett litet exempel: ”LL 947 BH-W slog ner i skogen två hundra meter söder om den östliga utskjutande delen av Hjörneredssjön, en smal vik några hundra meter bred. Det trettio meter vingbreda planet kanade först på kronorna av den åldriga bokskog som växte här. Sedan plöjde det nedåt och åstadkom en bred gata i skogen. Halvmetertjocka bokstammar bröts av som tändstickor innan LL 947 BH-W slog i marken. ”

Man förstår att kraschen väckte stor uppmärksamhet på det lugna bondlandet!

Men hur gick det då för flygarna ombord?

Två hoppade fallskärm tillsammans, och blev, lätt skadade, omhändertagna i Kårarp. En tredje hamnade lite längre bort, vid Erlandsbygget. Han hette Stephen McFarlane, och hade haft turen eller oturen, hur man ser det, att landa mitt i en pytteliten sjö, Råsjön. Han lyckades befria sig från fallskärmen, och ta sig i land. ”Sjön ligger omgärdad av skog och mossmarker, och det är naturligt om McFarlane inte hade någon vetskap om hur han skulle gå för att träffa på bebyggda trakter”.

Det avslöjas nu att brittiska flygares overaller verkligen innehöll diverse. McFarlane föredrog att vänta till gryningen, eftersom han inte såg så värst mycket i villande skogen mitt i natten. Under tiden kunde han från en specialficka tillgodogöra sig kex, choklad och karameller. I en annan ficka hade han, lite otippat, rakutrustning! Det ansågs viktigt att en flygare vid nödlandning i främmande land skulle se proper ut, annars kunde han väcka fel sorts uppmärksamhet…

I gryningen gav sig flygaren iväg, hittade en bäck från Råsjön, som han följde, hamnade i bebyggda trakter, och blev så småningom upphämtad.

I slutet av boken berättar några ’tornsvalor’ om tiden i beredskapen. Det var unga lottor som höll utkik i speciella torn efter flygplan, eventuellt anfallande sådana. En av dem berättar hur hon i de ransoneringstider som rådde, fick lära sig att röka pipa istället för cigarretter. Det sparade tobak!

Inte alla nödlandningar slutade lyckligt. Hallänningarna fick hjälpa till att begrava flera utländska flygare som inte överlevt.

Även om boken tilldrar sig i Halland, och på så sätt också ger en bild av hur folket där hade det under kriget, så tror jag att liknande dramatik rådde vid nödlandningar på andra håll i Sverige. Så även den som inte har släkt eller anor i Halland, kan säkert fängslas av flygdramatiken!

Flygdramatik i Halland under andra världskriget

Av Sven Martinson, Jan-Olof Nilsson och Lars Wikander

Redaktör: Uno Larsson

Förlag Utsikten 1995

Bild: Omslaget. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
881 Träffar
2 Kommentarer

Färgare Johan Andersson

Johan Färgarn Andersson född 1854 08 30 Bissjön LövångerJohan Andersson. Foto: Okänd fotograf. Från Lövångers hembygdsförenings bildsamling. Johan Ernst Andersson föddes utom äktenskapet 1854-08-30 i Bissjön, Lövånger som son till pigan Ulla Carolina Eriksdotter. Fadern var Anders Andersson i Broänge, Lövånger. Johan, som kallades för "Janne", växte till en början upp hos modern i Bissjön men flyttade senare till faderns familj i Broänge. Hans hemmiljö har beskrivits som mycket svår. Hans far var på flera sätt hård och omedgörlig. Sin oäkta pojke betraktade han som den olycka dåtidens samhälle stämplade dessa barn. Han fick i första hand stryk för att han fanns till. "Janne" lärde sig tidigt att hata och det var nog detta hat som gav honom den otroliga fysiska och psykiska styrka, men också de aggressioner, som han sedan i hela sitt liv visade prov på. 1873 flyttade "Janne" till Örnsköldsvik där han arbetade som dräng hos färgaren Lars Erik Bergman. 1874 flyttade "Janne" till Umeå stad och var lärling hos färgaren Carl Fredric Sandberg. 1878 bosatte han sig i Luleå och fick jobb hos fabrikör Johan Oskar Röckner.

1879 gick "Janne" till sjöss. Fram till 1886 vistades han utomlands. Som oäkting hade han säkert svårigheter att bli accepterad i sin hembygd, även utanför hemmet. Han fick sannerligen lida för att han var född utanför äktenskapet och det fanns inte mycket att välja på för denna yngling än att gå till sjöss. I Ursviken mönstrade han på första bästa skuta. Det blev upptakten till hans liv som sjöman och i främmande länder. "Janne" slet ont, frös och svalt. Han hatade, var aggressiv, slogs och fick ibland ordentligt med stryk. Det har omvittnats att han var ärrig över hela kroppen, främst beroende på att han så många gånger bundits vid stormasten och pryglats. Kölhalats hade han också gjorts. "Janne" var okuvlig, han hade tidigt uppfattat livet som en strid och striden var hans livselixir. Till sist blev han efter en omgång pryglad av en skeppare och sedan ilandkastad i den stora staden Yokohama. Säkert trodde denne skeppare att "Janne" skulle förgås i någon opiumhåla i denna stad som hyste miljoner och åter miljoner utslagna människor. Sin vistelse i denna, för en Lövångersbo, så främmande och skrämmande stad, fick "Janne" bokstavligt talat, börja med att slicka sina sår. Det var många faror som lurade på "Janne", främst då alla sjukdomar som frodades i smutsen och värmen, men genom sina tidigare världsomseglingar var han immun mot många sjukdomar. "Janne" var ingen hjälplös stackare, han var rätt språkkunnig och van att lita på sig själv. Så småningom fick han arbete på ett färgeri. Där fanns en brokig samling anställda, förrymda brottslingar och alla typer av äventyrare. Efter ett tag befordrades han till förman och han brukade skämtsamt säga, när han berättade om den tiden, att han var tvungen att slå ihjäl så där en 4-5 man varje dag för att upprätthålla disciplinen. Disciplinen var det nog lite si och så med. Bland utrustningen i färgeriet fanns en stor kittel, som kallades "kike", i en upphängningsanordning. När denne kittel tömdes, gjordes detta som regel när förmannen "Janne" passerade. Såg han inte upp fick han innehållet över benen och fötterna. Att humöret sådana gånger lätt kokade över för den hetlevrade "Janne" förstår man lätt, men samtidigt hade han nog rätt stor respekt för det klientel som jobbade där, för innan han försökte fostra dessa hårdingar, inhämtade han sin chefs tillstånd till detta. Uppfostringen skedde genom användning av "vrinageln" ett arbetsredskap, på de försumliga. En dag skedde denna "uppfostring" lite för hårdhänt och "Janne" var strax medveten om att repressalierna kunde bli ödesdigra för honom. Nu blev det bråttom att lämna färgeriet och försvinna bland mängden i staden. Han visste också att han måste lämna den med det snaraste. Han gav sig ut på landsbygden, ut på en vandring som kom att sträcka sig genom Kina, Ryssland, Finland och hem till Sverige igen. Den turen tog många år och det dröjde innan han nådde hembyn Broänge (vilket han gjorde 1886). "Janne" Andersson var säkert den förste i dessa trakter, som efter 1809 års krig, påstod att ryssarna var ett vänligt och hjälpsamt folk, för det hade han erfarenhet av. Hemkommen till Broänge köpte han av Jonas Broman en avsöndring från hans hemman och på den jordlotten byggde han sedan upp de byggnader som erfordrades. Mangårdsbyggnaden står för övrigt ännu kvar. "Janne" byggde också ett färgeri och en garnbod, där han tillbringade sin mesta arbetstid. Nu hette han i dagligt tal inget annat än "Färgarn".

1895 gifte han sig med grannens piga, Karolina Amanda Olofsdotter född 1868-11-09 i Degerfors (Vindeln). Makarna hade en fosterson Johan Helge Burman född 1895-01-08 i Nysätra. Han kom år 1903 till familjen. Tre år senare fick makarna en biologisk son. Äktenskapet tycks inte i någon nämnvärd grad ha mildrat Johans humör utan fortfarande råkade han då och då in i konflikter med någon granne, även om han hos de flesta nu var fullt accepterad. Sin uppskattning härför, och som en vänskaplig gest, visade han genom att färga något plagg gratis. Där det var gott om ungar lämnade han färgat "bläck" så de kunde rita så mycket de ville. Folk köpte, färgade garner och tyger hos färgarn. När det var marknad i Lövånger hade han eget salustånd där. Han drev jordbruket till stor del med hjälp av lejd arbetskraft vilka han punktligt betalade och han betecknades som en bra arbetsgivare. Hans aggression gentemot sina medmänniskor hade han kvar men de dämpades väl något med åren. Sina djur vårdade han ömt. Gud nåde den som gjorde hans häst Lärka eller hans hund Trogen illa. Hans käraste ägodel tycktes dock vara hans pistol. Han hade levt farligt och var alltid på sin vakt. När han någon gång var högtidsklädd var han också iförd sin pistol. Ammunition till vapnet fanns i gården och han försäkrade att "Fan tar den som kommer för att jävlas med mej". Han använde sig aldrig av Lövångersdialekten utan han talade ren svenska. Sin engelska friskade han upp varje sommar tillsammans med professor Högbom, måg till Henrik Bexelius i Mångbyn. Högbom lär ha sagt att "Färgarn" talade en god engelska.

År 1910 sålde "Färgaren" sitt hemman i Broänge och flyttade, efter att ha bott två år i Lövångers kyrkstad, till Hjuken, Vindeln, där han dog vid nära 66 års ålder, 1920-04-01 av lunginflammation. När han förstod att slutet var nära förestående hade han erkänt något han aldrig förr omtalat, han hade med sin pistol dödat en man. En gång i ett främmande land hade han blivit trängd upp på en landgång till ett fartyg av ett gäng slagskämpar. "Janne" hade då dragit sin pistol och skjutit ned den aggressivaste. De övriga hade då funnit för gott att fly. Han hade mötts av kärlekslöshet när han tvangs göra entré i denna världen. Barn var vid denna tid fullständigt utlämnade åt sina föräldrar, själv hade han ingen rätt att åberopa. Man bör nog till slut ge färgaren "Janne Andersson" det erkännandet att han till sist redde upp sitt liv på ett hedersamt sätt. Hustrun Karolina Amanda dog 1936-07-22 i Hjuken, Degerfors (Vindeln).

Levnadsbeskrivning skriven av Axel Rönmark, Mångbyn, Lövånger, med reservation för att allt kanske inte är sant. Uppgifter ur kyrkböckerna kommer från undertecknad.

Fortsätt läs mer
809 Träffar
1 Kommentar

Död i barnsäng

BB KerstinOlofsdotter Hjertum1774

Död efter en svår förlossning då hon fött tvillingar 1774: Kerstin Olofsdotter i Hjärtum blev 33 år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1704. Hon var gift med Sven Toresson som gifte om sig efter ett halvår med Bengta Persdotter, som dog i barnsäng 1705. Tredje hustrun Anna Börjesdotter dog 1718, möjligen i barnsäng. Fjärde hustrun Olur Jonsdotter blev min ana på min mormors sida. Hon överlevde maken med nästan 20 år. Sven Toresson blev far till tio barn med sina fyra hustrur.

Ingeborg Arvidsdotter dog i barnsäng 1758, 44 år gammal. Hon var min mormors mormors farfars farmor. Sonen som föddes överlevde.

Helena Jondotter dog i barnsäng 1772, 28 år gammal. Hon var min farfars farmors farmors mor. Troligen dog även hennes makes farmor Kari Jönsdotter i barnsäng, omkring 1718.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1774, 33 år gammal, efter "en swår barnsbörd". Hon hade fött tvillingar. Hon var min farfars mormors mormor.

Beata Olausdotter dog i barnsäng 1835, 38 år gammal. Hon var gift med min farmors farfar. Efter ett år gifte han om sig med Agneta Henriksdotter som blev farmors farmor.

Pernilla Larsdotter dog i barnsäng 1836, 34 år gammal. Hon var gift med min morfars morfar i hans första äktenskap.

Brita Jönsdotter dog 1846, i barnsäng, 39 år gammal. Hon var min mormors farmors mor.

BB HelenaJonsdotter Fors1772

Död i barnsäng 1772: Helena Jonsdotter i Fors, 29 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

BB Sundhult Gunnarp1758

Död i barnsäng 1758: Ingeborg Arvidsdotter i Gunnarp, 44 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

BB Grimeton1835Beata

Död i barnsäng 1835:Beata Olaussdotter i Grimeton, 38 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

BB Okome1836

Död i barnsäng 1836: Pernilla Larsdotter i Okome, 34 år gammal (tredje raden). På raden ovanför är hennes dödfödda barn med maken Bengt Persson inskrivet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Säkert är det fler av mina förmödrar som dött i barnsäng. Prästerna skrev ju inte alltid ut dödsorsaker, framförallt i äldre tider. Hade de levt idag, eller åtminstone på 1900-talet, hade de med all sannolikhet fått betydligt längre liv allihop.

Till för ungefär hundra år sedan föddes de flesta barn hemma. Min mormor födde alla sina barn hemma ända till 1946, utom kanske det äldsta barnet som föddes i Göteborg 1922. Min farmor födde nog också alla sina barn hemma, 1916–1932.
Övergångsperioden från att de flesta barn föddes hemma till att de allra flesta föddes på sjukhus eller annan förlossningsklinik var lång, från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet. I städerna blev det tidigare vanligt att kvinnor födde på sjukhus än på landsbygden. I Stockholm fanns det redan på 1770-talet två barnsbördshus och ganska snart därefter i Göteborg.
Det var de riktigt fattiga och utsatta kvinnorna som födde på sjukhus då, de som inte hade råd att anlita en jordegumma eller inte hade någon att be om hjälp.
För några år sedan släktforskade jag om min ena svärdotters släkt i Skåne. En ogift kvinna födde flera barn innan hon till slut gifte sig. De första barnen föddes på Lunds universitetssjukhus. Jag blev då lite förvånad att kvinnan åkt in till Lund för att föda, men jag har senare förstått varför. Hon var utfattig och ogift, utan föräldrar eller andra nära släktingar i livet.

Om förlossningar och förlossningsvård nu och då har jag nyligen läst i Maja Nilssons bok "Kläda blodig skjorta – Svenskt barnafödande under 150 år".

Idag tar vi för givet att barn föds på BB. Något annat övervägde jag aldrig någonsin när jag själv fick barn på 1980-talet. De är båda två födda på Västerviks BB, där den så kallade Västerviksmetoden utvecklades på 1960-tlet, en ny sorts bedövning som underlättade för mammorna vid förlossningen.

Det är en trygghet att föda på sjukhus, jämfört med för hur det var för ett par hundra år sedan. Så många kvinnor som dog i barnsäng, i barnsängsfeber eller efter svåra förlossningar. Alla kvinnor som var gravida måste ha tänkt tanken att de faktiskt kunde dö, men också få men för livet.

BB XLM CL013385 2

Med sjukhusvård kunde många kvinnoliv räddas från död i barnsäng. Bild från BB i Gävle 1948. 1951 hade Sverige även lägst barnadödlighet i världen. Foto: Carl J. Larsson, bild från Länsmuseet Gävleborgs bildsamling (Public Domain).

Boktips:
Maja Larsson: Kläda blodig skjorta, 2022
Pia Höjeberg: Jordemor – Barnmorskor och barnafödande i Sverige, 1981

Fortsätt läs mer
930 Träffar
0 Kommentarer

Bättre förr

Hur gjorde man förr brukar de som är yngre fråga, när jag berättar om vad jag håller på med och vad som kan komma fram. Och när de säger förr, så verkar det inte vara så där länge sedan som de egentligen menar. Att börja tala om resor till arkiv, då säger de att de inte menar stenåldern utan lite närmare i tid.  Microkort och rullfilmer, som ska skickas efter gör bara att intresset svalnar direkt. Fast en del fanns på biblioteket, så med stor tur kunde man hitta flera uppgifter samma dag. Stönandet ökar.

Men för 20 år sedan, säger en av dem som ännu inte fastnat i någon intressant app på telefonen. Förresten, telefon, varför säger vi telefon om den där saken man bär med sig överallt.  Livsfarlig tingest som gör att folk går ut i körbanan när de tittar på skärmen.  Eller där de försöker få upp en tidningssida som inte är helt anpassad till det lilla formatet och skriker okontrollerat. Vi får nog döpa om saken, har du ett bra namn på den bärbara datorn med appar i som man kan ha i bröstfickan, eller i bakfickan för den delen med.

Oj, nu tappade jag visst tråden. Och innan vi lämnar den där telefonen så är jag lika fascinerad när släktforskare försöker läsa en amerikansk folkräkningssida på den lilla skärmen.  Men hur gjorde man när datorn började komma men det inte fanns så mycket att fylla skärmen med. Kanske skrev man brev eller ringde till ett arkiv, något inte så många gör idag. Men hur gjorde vi när det var i andra länder, kom frågan.  Kunde ni se andras uppgifter också.

Visst fanns det en del knep för att få uppgifter från utländska register, en del var väldigt tillmötesgående och skickade oanade mängder med uppgifter. Andra ville ha bra betalt och utan att veta vad man kunde få så var svårt att bestämma sig för vilka som skulle få betalt. Var det från USA så var i alla fall dollarkursen mycket bättre för 20 år sedan än den är idag. Men det var inte lika lätt att betala till utlandet som det är nu, så det var en annan spärr.

Mitt inlägg i Warwick Beacon för 20 år sedan

Ett av mina egna försök att få uppgifter firar 20 årsjubileum, om det nu är något att fira.  Jag letade uppgifter om en pojk som jag inte riktigt visste om jag var släkt med. Hans mamma vet jag med säkerhet vem det var, Tekla Horn som föddes i Älvdalen, med flyttade till Regna och emigrerade därifrån till USA. Senare gift med min morfars bror, Carl August Asp.  Men var det hans pojke eller kom han till innan de två vuxna träffades.

Hittade inget om det vid mina första försök, men då fick jag väl leta andra vägar. Och istället för datorn, så fick det bli ett brev till en av tidningarna i den del av Rhode Island som jag trodde de bodde i ett tag. Jag skickade det och tänk vilken tur jag hade, de publicerade min text. Och svar fick jag, ett antal sidor fyllda med information från staten Rhode Island. Inte från en myndighet utan en för mig helt okänd person som plockat fram uppgifter om Carl Bernhard Johnson. Han  kostade på mig nästa 2 dollar i porto och skickade svaret över havet.

Del av kuvert till mig

Även om jag inte fick alla uppgifter så kom jag en bra bit på vägen och det ena ledde till det andra. Med lite hjälp från brevskrivaren så hittade vi senare Doris, dotter till Carl Bernhard, och vi kunde då klara ut en del av de frågetecken som fanns. Jag fick på köpet en hel släktgren, som bara trillade ner i mitt knä, inte så dumt när det svårt att hitta uppgifter.  Idag så skriver man ju bara in sin pappas namn så får man allt serverat, eller vad är det reklamen säger 😊

Fortsätt läs mer
908 Träffar
1 Kommentar

Skriv för din släkt

Många av er som släktforskar har som mål att skriva en berättelse om släkten och ge ut som bok, så att alla i släkten kan ta del av den. Kanske blir det flera berättelser i flera böcker. En del av oss har mycket att berätta.
För tio år sedan gjorde jag en skrivhandbok för släktforskare, för att vägleda och inspirera den som vill skriva om sin släkt. Min bok Skriv för din släkt! var ett resultat av en skrivarkurs jag höll för en grupp släktforskare i Tjust släktforskarförening i Västervik året innan.

Sedan dess har jag hållit många fler kurser och föredrag i ämnet. Då har jag fått frågor och tips som lett till att jag nu uppdaterat skrivhandboken i en ny och delvis omarbetad upplaga.

Efter tio år var det dags. Så mycket har hänt, både inom släktforskningen och när det gäller möjligheterna att trycka sin egen släktbok. I den nya upplagan ingår bland annat ett nytt kapitel om just detta, att göra en bok av sin släktberättelse.

Intresset för att skriva en släktbok är väldigt stort. En av dem som engagerat sig i detta är släktforskaren Pia Lindgren i Jönköping, ordförande i JBGF (Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening) som ordnat flera skrivkurser där jag föreläst. Hon driver också en grupp på Facebook som heter "Släktböcker av släktforskare", en grupp som har växt väldigt mycket så att den idag har över 4500 medlemmar. Så intresset är stort.

Min skrivhandbok är en e-bok och säljs i Rötterbokhandeln. Jag säljer den också själv på min hemsida.
Den här andra upplagan överväger jag att också ge ut som en tryckt bok. Vi får se hur det blir med det.

bok

Fyra böcker jag skrivit och producerat utifrån min egen släktforskning. Längst till vänster en första bok om min mammas släkt (del 2 är planerad), sedan boken om min pappas släkt. Därefter en bok om en del av mina barns farmors släkt. Längst till höger en bok om min ena svärdotters släkt. Som ni ser har jag fastnat för ett fyrkantigt format, emnd ert finns ju många andra. Om att välja format och andra detaljer i en boks utformning ingår i andra upplagan av min skrivhandbok.

mammas

Två uppslag från den första boken om min mammas släkt.

pappas

Två uppslag från boken om min pappas släkt.

Idag är det Arkivens dag runtom i Sverige. Så passa på att besöka ett arkiv idag!

Fortsätt läs mer
1443 Träffar
4 Kommentarer

Peter Werner Nisswandt - down under

FAG Peter Werner Nisswandt

Per Werner Nisswandt föddes 1870 i den lilla socknen Brismene, söder om Falköping. Hans far, Carl Nisswandt (1831-1915) var lantbrukare, farfar, Johan Fredrik Nissvandt (1796-1882) kopparslagare, rådman och borgmästare i Falköping innan han slog sig ned på Tången i Brismene. Det var hans far, kopparslagaren Peter Nissvandt (1763-1815) från Norra Vram i Skåne, som i början av 1790-talet angjorde Falköping. 

Om det är någon som tycker sig känna igen efternamnet, så beror det sannolikt på den stora skandalen 1932, då H.K.H. Prins Lennart, Hertig av Småland, insisterade på att gifta sig med ofrälse fröken Karin Nissvandt från Östermalm. Hennes far, direktör Sven Georg Nissvandt var syssling till ovanstående Per Werner.

Tillbaka till den senare - känd i släkten som Werner snarare än Per. Han bodde i det längsta hemma på gården, men det finns antydningar om att han hade läshuvud. När han 1901 emigrerar till Australien står han som "Juridikstuderande". Kontakten med hemmet och föräldrarna var nästan obefintlig. Det talas om två brev, båda så klart förkomna, där han berättar att han blivit anställd som gruvingenjör, men inte var. 

Den enda ledtråd jag lyckats forska fram är en notis i en dagastidning i Brisbane från 1906, där Mr V Nisswandt nämns som ordförande i en svensk förening i staden. 

Detalj V Nisswandt Brisbane 1906

Därefter endast den stora tystnaden. Av och till har jag gjort spridda försök att hitta nya ledtrådar "down under" men alltid utan resultat. Men så plötsligt händer det ... Det kommer ständigt nya databaser, nya register, nya resurser. För att inte tala om gamla resurser som plötsligt växer till och får två miljoner nya poster. En sådan gammal trotjänare är gratissajten FIND-A-GRAVE, som ursprungligen handlade om USA men som nu spridit sig över världen. 

Plötsligt finner jag mig stirra på ovanstående notis om en PETER WERNER NISSWANDT som avlidit 1936 i Cairns, Queensland (var det där gruvan låg ?) och som ligger begravd på Cairns Cemetery. Ingen tvekan där. Av "Per" har det blivit "Peter" men annars är ju namnet intakt. Eller är det?

Jag kliver genast ut på Google och navigerar mig fram till Queenslands officiella website, där man kan beställa dödsattester och andra officiella handlingar. Jag söker på Nisswandt och alla tänkbara och otänkbara varianter på detta efternamn, men får ingen som helst träff. Men jag har ju faktiskt en exakt dödstid - kan man söka på den och kanske "Cairns" i kombination? YES!

Träffen kommer ögonblickligen:  PETER WERNER - bara så! Inget Nisswandt eller liknande ...

Jag krånglar mig fram till beställningssidan och lyckas efter diverse motgångar till sist beställa dödsattesten, som omedelbart ramlar in som PDF. Så här ser den ut:

DETALJ 5683587 Historical death image Peter Werner

Den eftersökte har alltså gjort sig av med sitt efternamn. Varför? Var det kanske för tyskklingande i en nation som efter första världskriget hatade allt vad tyskar hette. PETER WERNER heter han nu, kort och gott, och står som hönsuppfödare. Ålder 65 stämmer och även föräldrarnas namn någorlunda. CHARLES = CARL och efternamnet förmodas vara WERNER. Moderns namn är mer exakt, PAULINA LARSEN. Ogift tycks han ha varit och i stället för en bild på själva gravstenen, det brukar vara med, finns det en patetisk bild på den del av gräsmattan där i Cairns där han en gång begravdes. "Down under", så att säga.

Tänka sig! Att man skulle få uppleva detta! Det är med stor tillfredsställelse jag nu plitar in dödsdata för Per Werner Nisswandt i mina tabeller. Det är bara andra släktforskare som kan riktigt förstå och uppskatta hur oerhört viktigt det är att på detta sätt ta död på en människa ...

 

Fortsätt läs mer
948 Träffar
12 Kommentarer

DNA och arkeologi

Nej, kan man ge som svar. Det är inte lätt att sätta sig ner och vara skrivsugen bara för att det är onsdag. Det finns en del annat som pockar på uppmärksamhet dessa dagar. Både hemma och borta. Det verkar som det är mycket som surrar omkring, så det känns inte speciellt inspirerande.

Men när jag sitter ner, och det bara finns ett tomt papper framför mig, fast det är ju inte ett papper även om det låter bättre än en liten skärm på en bärbar dator, så kommer det en liten tanke, som kanske kan bli något. Vi får se i slutet hur, eller om, det blir något.

Jag tillbringade några timmar under helgen i Houston. Det som ligger i Texas.  Fast jag var inte där rent fysiskt, mer som en virtuell person som satt en bit bak i olika föredragsrum och lyssnade och tittade. En konferens ordnad av FamilyTreeDNA, med olika ämnen hämtade från den värld som populärt benämns DNA. Allt kunde jag inte vara med på just då eftersom det fanns en del parallella spår under de två dagarna, men ändå. Fast nu, i efterhand, kan jag se de föredrag jag missade i helgen.

Kopia på min inbjudan till konf

Det blir mastigt med föredrag på föredrag, speciellt om det är på ett annat språk, men å andra sidan kan man ta sig en kopp kaffe eller en bit mat när passar, eftersom jag inte stör någon. Ibland var det svårt att slita sig, många intressanta ämnen och en del nytt. Ett avsnitt om den nya funktion hos FTDNA , Discover, som på ett utomordentligt bra sätt visar olika delar av det som man kan få fram genom den stora Y-kromosomtesten Big Y 700, var jättespännande (tyckte åtminstone jag). När det kommer förklaringar om hur man i bakgrunden arbetar med olika typer av faktainsamling, hur mycket arbete som behövs för att verifiera de datamängder som används så förstår jag att det ibland kan ta lite tid med nyheter.

Bara en sån sak att hålla koll på alla de rapporter som kommer om DNA från arkeologiska arbeten,  och där det gäller att kolla igenom varje rad av data , att säkerställa att de egna kraven på kvalitetsnivå uppfylls, och att då se att de lagt över 15 000 fynd, med säkert data. Det är imponerande, det säger en del om att alla de kopplingar som kan göras från en persons Big Y test till de människor som en gång levt någonstans på vår jord för länge sedan. Nu ska jag direkt säga att det är både manliga och kvinnliga linjer bland de 15 000, men det ger ändå en oerhört bra bild av de olika befolkningsgruppernas utveckling och förflyttande.

Och för de som tittat på Discover, så kan det vara intressant att veta att det kommer en ny version, en som avser mtDNA. Med liknande upplägg och informationer som finns för Y.  Och eftersom det standardiserade trädet för mtDNA är gammalt och baseras på 26 000 tester, så behövs det något nytt för att kunna få fram mer detaljerad information.  Så FTDNA går nu vidare med att bygga ett nytt träd, baserat på de data man har men över en halv miljon fullt testade individer.  Mycket jobb, ja, men tänk på hur mycket mer och bättre information det kan komma fram.

Lite från en intressant konferens, och jag kan tillägga att det jag skriver om är det bara ett företag som hanterar, med egna tester och egna jämförande databaser.  Det vanliga DNA-testandet som berättar om det som finns i närtid finns det ju flertal bolag som sysslar med så det får vi ta en annan gång.

Fortsätt läs mer
1057 Träffar
0 Kommentarer

Gustav II Adolf och andra bakverk

Bakelse

Igår var det måndag 6 november. Gustav Adolfsdagen. När jag tittade ut genom fönstret på morgonen, konstaterade jag att vädret tydligen insett dagens betydelse; det var dimmigt ute. Fast troligen låg dimman tätare över Lützen den där ödesdigra dagen.

Och så äter man bakelse till minne av dagen. Fast det är ju en betydligt nyare tradition. Förmodligen började det i Göteborg år 1854, då man avtäckte Gustav II Adolf-statyn. En företagsam konditor Rubensson hade redan dagarna före avtäckningen, lanserat Gustav-Adolfkarameller. Andra hakade på med Gustav-Adolfbakelser, och spridningen var igång.

Det finns inget standardiserat recept på bakelsen, men sockerkaka eller mördeg i botten, och en silhuett av kungens huvud i choklad eller vit marsipan ovanpå, tycks vara gällande. I mitt närområde, Norrtälje, har man lanserat en variant med krans av spunnet socker runt. Detta ska symbolisera den berömda dimman.

De enkla jordbrukarhushållen, som dominerade vårt land, såg förstås aldrig skymten av några bakelser, Gustav Adolf eller andra. Vetemjöl och socker fanns att tillgå för de som hade råd, men oftast sparades de till högtiderrna.

Klenäter är kända i Sverige sedan 1400-talet, och kunde finnas även i enklare hem till jul. Man friterade dem då med hjälp av nöttalg eller ister, säger Wikipedia, så jag kan tänka mig att de smakade annorlunda på den tiden. I övrigt vankades nog släta vetebullar eller enkla småkakor när det var fest i huset.

I de mer burgna herrgårdsköken tillagades däremot ganska avancerade bakverk och efterrätter redan på 1700-talet. Tårtor, pepparkakor, marängsviss och charlotte russe bakades flitigt av noblessens kokerskor. Det var först efter första världskriget som vår älskade kanelbulle fick fäste i landet, i och med att kryddor och annat blev tillgängligt igen.

Så nu var det läge för de sju sorterna kakor….

Bilden: En annan bakelse Foto: författaren

Fortsätt läs mer
892 Träffar
0 Kommentarer

Arvid och Emilia Lindberg

Arvid och Emelia LindbergArvid och Emilia Lindberg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Arvid Nikanor Lindberg såg dagens ljus den 25 oktober 1889 i Örliden, Skellefteå socken. Föräldrarna var Nikanor Lindberg, bördig från Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, härstammande från Örliden.

1915 erhöll Arvid anställning vid SJ som vagnkarl. Året därpå flyttade han till Kallholmen som då tillhörde Skellefteå Sankt Olovs församling. 1918 vigdes Arvid med Tilda Emilia Nygren född 1895-10-20 i Finnforsfallet, dotter till Ernst Salomon Nygren och hans maka Tilda Margreta Johansson. 1919 blev Arvid och Emilia föräldrar till en dotter. De bodde då i Kallholmen. 1924 flyttade de till Vännäs. 1928 välsignades familjen med ytterligare en dotter. 1931 befordrades Arvid till stallförman. På grund av hälsoskäl avgick Arvid från sin tjänst med pension vid 60 års ålder.

Arvid Lindberg innehade även en del offentliga uppdrag. Han var fattigvårdsstyrelsens ordförande under 16 år. Under denna tid var det kanske inte alltid så roligt att ha den befattningen men tack vare sin stillsamma och blida personlighet klarade han av svårigheterna. På 1930-talet var Lindberg även ledamot i kommunalnämnden och kommunfullmäktige i Vännäs köping. Arvid var känd som en skicklig och bra karl. Han var uppskattad av såväl kollegor som överordnade. Den 26 februari 1953 somnade han in, 63 år ung.

Emilia var en hemmets kvinna. Hon var liksom sin make aktiv i kommunen. Emilia var ledamot i skolstyrelsen, kommunalnämnden och i kommunfullmäktige. Kvinnoklubben räknade henne som en av sina medlemmar. Emilia somnade in 20 april 1973, 77 år ung.

Fortsätt läs mer
644 Träffar
0 Kommentarer

Här samlades utvandrarna

utvandrar1

Åkerby vägskäl i Ljuders socken kallas utvandrarvägskälet. Där samlades de tidiga emigranterna för att tillsammans resa ner till Karlshamn och därifrån resa vidare med segelfartyg till andra sidan jorden, till det hägrande Amerika. Precis så som det skildras av Vilhelm Moberg. Vägskälet var den första etappen på den långa resan.
Vägskälet ingår i Utvandrarleden, en vandringsled som ställts i ordning i kommunerna Emmaboda, Lessebo och Tingsryd i Småland. Utvandrarleden tar dig både till Klasatorpet där utvandrarfilmen spelades in, med bevarade torpstugor, och Moshultamåla gamla skola där Vilhem Moberg tillbringade en del av sin skoltid.

Vid Åkerby vägskäl finns också den här stenen. Den restes av sockenborna i Ljuder 1974, till minne av de många utvandrare som lämnat sin hembygd.

utvandrarstenen

På stenens ena sida kan vi läsa:
Här vid Åkerby vägskäl började för många resan mot landet i väster.
För drömmen om frihet och bärgning lämnade de hembygden.
Men Ljuder lever kvar i deras hjärtan.
Vilhelm Moberg levandegjorde dem i sitt epos om utvandrarna

Bilderna tog jag vid en resa till södra Småland i maj 2018.

Fortsätt läs mer
875 Träffar
2 Kommentarer

683

Nummerologi finns det, eller åtminstone fanns det, något som jag egentligen inte vet vad det är. Men det låter ju fint, så jag hittar på min egen tolkning kopplat till genealogi, släktforskning. Att få en betydelse på ett tal kan leda till nästan vad som helst, och jag kom på att jag tar en slumpgenerator som tar fram ett tal mellan 1 och 1700, så får vi se vad det leder till. Avgränsningen har sin förklaring, men den kommer lite senare.

Sagt och gjort, datorn får informationen och det börjar snurra lite siffror. Jag vet inte vem som hittat på applikationen och jag vet än mindre om hur säker den kan vara. Ligger kanske mycket arbetet bakom, eller också är det väldigt enkelt, men varför bekymra sig om det.  Jag vill bara ett tal, som jag kan använda. Och svaret blir, lite trummor i bakgrunden som höjer stämningen och pang, där kommer svaret. Talet är 683. Ganska nära mitten av det område jag valt, tänker jag först, men det är ju ändå en bra bit från siffran 850 som är på mitten.

Och vad kan man göra med siffran 683 funderar du kanske på, och det gjorde jag med, men svaret kom ganska snart, för här skulle det ju kopplas till släktforskning och då är det bara att utgå från sig själv och se om det finns någon trevlig person i mitt program där jag stoppat in mitt träd. Kan fundera på om det finns någon person som har det numret, det är ju första kriteriet, och visst har jag tur att det finns det. Men namnet som kommer upp är till viss del en besvikelse, det är en kvinna som har fått namnet NN, jag vet inte vad hon heter.  Så tråkigt, när det nu finns en uppgift i nionde generationen så kunde det väl ändå stått ett namn.

Men det är bara att se vad mer som finns.  NN föddes 1634, om beräkningen stämmer i dödboken, för det står att hon begravdes 6 februari 1710. Då bodde hon i Fettjestad, Gammalkils socken i Östergötland. Ligger någon mil sydväst om Linköping. Mycket mer än så vet jag inte om henne, fast om jag inte har namnet hur vet jag då att det är hon som är en av många anmödrar. Att hon är det vet jag genom att det finns en make, Håkan Larsson, och att begravningen skedde av Håkans hustru. Och Håkan har ett namn men det är nästan det enda.

NN är min farmors farmors farmors farmors mor, och Håkan är således min farmors farmors farmors farmors far.  Många far och många mor är det, men det ligger ju i sakens natur när vi är så långt tillbaka i tiden. Och jag hoppas jag har rätt, för det är inte så lätt att hitta i alla böcker. Men jag har fått bra hjälp, för det är inte alla som har delar av sin släkt i Släktforskarna årsbok, men det har jag. Kom på det genom att nyttja en funktion på Rötter, där man kan söka på namn som finns i olika årsböcker. Nu sökte jag naturligtvis inte på NN, det var några generationer tidigare som träffen kom. Och jag är tacksam att Bo Lindwall har med en artikel i upplagan för 1996.

Foto på framsidan av Släktforskarnas årsbok 1996

Årsboken för 1996 har jag tittat i många gånger, då mest med tanke på den artikel som Urban Sikeborg har med om Johan Bures släktbok. Och jag förundras över att det som skrevs av Urban då, fortfarande har så stor aktualitet, och att den lagt grunden till mycket av det vi vet idag om Bure, inte minst genom användande av Y-DNA, den raka manliga linjen som ger oss stora möjligheter att belägga det som skrevs för långe sedan. Men nu gällde det ju Bo Lindwalls artikel, och den har som rubrik Tage Danielssons förfäder.

Intressant att se att vi har gemensamma anor, Tage och jag. Förklarar nog varför jag inte är någon spirituell talare med mängder av humor kombinerat med eftertanke, den uppsättningen av gener som möjliggjorde detta gick mig förbi och hamnade hos Tage. Och han tog den röda hårfärgen också, vilket jag kanske bör vara tacksam för, vet inte om jag passat med den hårfärgen.

Funderar nu på om jag ska göra det till en vana, att med ganska långa tidsavstånd, slumpa fram ett tal och se var vi hamnar.  Undrar om det blir 895, för det är Kerstin Olofsdotter som är min morfars mormors mormors mormors mor, hon är också morfars morfars farfars mormor och även farfars farmors mormors mormors mor till Gunde Svan, så då förstår alla varför jag inte är eller varit någon hejare på skidor.

Kanske inte så allvarligt med den där nummerologin, men varför inte ha lite roligt då och då, släktforskning är bra till mycket.

Fortsätt läs mer
1106 Träffar
0 Kommentarer

Johan och Hilma Persson

Hilma och Johan PerssonJohan och Hilma Persson. Fotograf: Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Johan "Jaani ve forsen" August Persson föddes 1892-05-06 i Västra Hjoggböle, Skellefteå som son till Karl Pontus "Kalle Pontus" Persson och hans hustru Anna Helena Nilsdotter Stenlund.

1922 övertog "Jaani" hemmanet efter sina föräldrar. Samma år gifte han sig med min farmors kusin Hilma Katarina Rönnkvist född 1899-04-10 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist och hans maka Sofia Margareta Olofsson. I "Jaani" och Hilmas äktenskap föddes en dotter. "Jaani" var diversearbetare vid sidan av det lilla jordbruket som bedrevs på gården. Han arbetade bland annat vid sågen i Bureå och med vägarbeten. Egendomligt nog fanns han alltid närvarande när något inträffade, ofta synlig i centrum av bydelen Forsen i Västra Hjoggböle. Han var en mästare på att munhuggas med grannar och andra människor. Det fanns inga begränsningar på hans förråd av svordomar, vilka han ofta brukade. Många episoder ur hans kunde berättas. Följande berättelse visar hur han var.

Konsum, som var närmaste granne med "Jaani", hade fått en ny föreståndare vid namn Sundqvist. En dag när "Jaani" var på bron till Konsum för att köpa snus drog Sundqvist ner rullgardinen på dörren med texten "lunch" samt låste dörren samtidigt som "Jaani" tog i handtaget och sa: "Öppen, I jer utan snus!" Svaret han fick av Sundqvist var: "Kom igen efter lunch." Efter att ha skakat dörren ett långt tag samt överöst föreståndaren med en omgång svordomar var han tvungen att traska hemåt. Nu hör det till saken att Konsum saknade brunn varför det vatten som föreståndaren behövde fick hämtas hos "Jaani". Vid 12:30-tiden kom Sundqvist visslande med sina två hinkar för att hämta vatten. Han ställde ner de och började pumpa den gamla träpump, som var vanlig vid den tiden, en borrad furustock med hävert. Vintertid drog man ut en propp en bit ner i brunnen för att det inte skulle frysa. För att ventilen skulle fungera fyllde man på en skvätt vatten. När man hade slutat att pumpa rann vattnet ut och tillbaka i brunnen. När detta hade hänt sade man att "pumpen förlorat hjärten". Nu hade "Jaani" gjort detta fastän det var sommar, så när Sundqvist satte ingång att pumpa fick han inget vatten. Efter ett tag ropade han till "Jaani", som satt på sin bro: "Det måste vara något fel på pumpen!" "Nää, det är bara att pumpa", blev svaret, vilket också skedde. Efter ett tag när han åter gav upp, blöt i svett, ropade han än en gång att det måste vara något fe eftersom det inte kom något vatten. "Jaanis" triumf var klar: "Du förstår, det är inget fel. Saken är nämligen den att pumpen har lunch!"

Ett av Jaanis fritidintressen var sportfiske. 1943 överlämnade han jordbruket till dottern och svärsonen. 1963 flyttade "Jaani" med sin hustru Hilma till Mora, Burträsk där de köpt en gård. Efter en tids sjukdom avled han på Burträsks sjukstuga 21 maj 1971, 79 år gammal.

Hustrun Hilma var snäll och rättfram. Hon var också en duktig och arbetsam kvinna. Ett exempel på detta var att hon ansvarade för badhuset i Hjoggböle, sydde kläder på beställning och arbetade även som bagerska. Efter sin pensionering fick fru Persson gott om tid för sina fritidsintressen, vävstolen och sticksömmen. Liksom sin make insomnade Hilma på Burträsks sjukhem 26 september 1977, 78 år gammal.

Fortsätt läs mer
809 Träffar
0 Kommentarer

De utnyttjade pigorna

Ibland när jag läst i husförhörslängder har jag reagerat på att det varit så stor omsättning bland de anställda på gårdar eller i stadsfamiljer. Nya pigor och drängar varje år vid Mickelsmäss. Då har jag tänkt att det nog inte var en omtyckt arbetsgivare. Det är ju rimligt att tro.

Är det bara stor omsättning på pigor så är nästa tanke att husbonden, eller kanske en vuxen son på gården, utnyttjade pigorna. Så blev pigorna med barn och när det uppdagades skickades de iväg. Om jag skulle följa ett antal pigor från sådana gårdar, hur troligt är det att några av dem ganska snart skulle föda ett utomäktenskapligt barn, ett barn som prästen kallade oäkta i födelseboken? Förmodligne ganska troligt.

Just nu läser jag en bok om några vanliga människors liv i Stockholm på 1890-talet. Där förekommer bland andra en fin borgarfamilj där familjefadern utnyttjar pigorna på löpande band. Ut med en som blivit gravid, så in med nästa osv. Och hustrun diskuterar med en närstående och säger "hur kan det komma sig att just vi råkar få så många lösaktiga pigor?". Så aningslös. Om hon bara visste...

Det är lätt att förstå hur utsatta de unga kvinnorna var, framför allt i tonåren och på de första pigplatserna. Inte satte man sig upp mot överheten och sa nej när husbonden kom och krävde sitt.

I en helt annan bok, en bygdebok från någon socken i Östergötland, läste jag för flera år sedan om en adlig man, slottsherren i socknen, som var känd för att göra sina pigor med barn. Sedan betalade han en dräng för att gifta sig med pigan och ta på sig faderskapet. En sådan dräng, som alltså blev legal far åt slottsherrens dotter, blev så fäst vid dottern att när hon i sin ungdom blev kallad att bli piga på slottet berättade han allt för henne och sa att "där får du inte ta tjänst, då kommer din egen far att tvinga sig på dig". Så han hjälpte henne att lämna socknen och hitta en annan pigplats. Man visste i bygden att slottsherren var far till egna barnbarn.
I en annan bok, en historisk roman som utspelar sig någonstans i Mellensverige, säger en äldre syster till sin lillasyster att "på den gården ska du inte ta tjänst, husbonden är svår på sina pigor". Förhoppningsvis kunde det vara så även i verkligheten, att unga kvinnor varnades i tid. Om de nu själva kunde bestämma var de skulle ta plats. Det var nog inte sällan det gjordes upp mellan flickans far och arbetsgivaren, och att det sedan bara var att finna sig.

Även om det här är väldigt upprörande hjälper det ju inte att bli arg i efterhand, men arg blir jag ändå. För en släktforskare är det lätt att förstå att det inte var bättre förr, tvärtom.

pigor

Ett helt slumpvis valt exempel från en gård i Södermanland där det var stor omsättttning på pigor i slutet av 1800-talet. Ett par av dem hade utomäktenskapliga barn. Varje år slutade några och ersattes av nya. Hur det kom sig har jag ingen aning om, men denna gård sticker ut bland andra gårdar i trakten. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
2649 Träffar
14 Kommentarer

Besök i förfluten tid

Flngan---kopia

Min morfar föddes 1899 31/10 i Norberg. Modern, Emma Vilhelmina Pettersson, var ’piga i Flängan’. Åtminstone var hon det vid morfars födelse. Nästa uppgift om henne är att hon är ’inneboende i Rönningstorp’. Jag har i många år velat se de där platserna. Och i år, när mor, syster och jag åkte på vår årliga ’road trip’ i slutet av juli, styrde vi färden till just Västmanland, och sedermera till Norberg.

Min släktforskarvän Barbro är boende och hemmastadd i trakterna, så vi möttes upp utanför Elsa Anderssons Konditori en solig lördagsmorgon. Att inte besöka Elsa Anderssons Konditori när man är i Norberg, är nästan straffbart, så givetvis besökte vi stället. Efter att ha försett oss med innehåll till kaffekorgen på kondiset, bar det av.

Rönningstorp var en besvikelse. Vi körde igenom området, som numera består av asfalterade vägar och moderna villor. Inte en möjlighet att se var morfar kunde ha tillbringat sina första månader i livet där inte!

Men Flängan var lyckligtvis annorlunda. Området tycks ha förblivit i stora drag oförändrat sedan förra sekelskiftet, förmodligen beroende på att de små torpen så småningom blev till sommarstugor. Sandiga grusvägar, röda stugor, gistna lador… en riktig Bullerby! Tyvärr har jag inte lyckats hitta var någonstans morfar föddes, men det fanns åtskilliga kandidater att gissa på bland de gamla husen. Vi träffade också några trevliga stugägare, men tyvärr visste de inte så mycket om områdets historia, och den som enligt dem ’kunde allt’ om området, var inte hemma när vi knackade på dörren.

En sak som också slog mig var att vi som kommer från mer tättbebyggda områden gärna vill inbilla oss att glesbygd är detsamma som ’sömnig landsbygd’. Flängan verkade sjuda av aktiviteter! Dagen efter vårt besök väntades ett distriktsmästerskap på cykel ta vägen genom byn. Det organiseras hundträffar och gemensamt högtidsfirande med mera.

Till slut åkte vi vidare, men det var nästan motvilligt. Jag hade inte alls svårt att föreställa mig morfars födelse i någon av stugorna på det här området. En sådan tur att det ännu finns enstaka byar, torp och gårdar från olika sekel bevarade i vårt land!

Bilden: Flängan en juliförmiddag i somras. Foto: Författaren

Fortsätt läs mer
965 Träffar
0 Kommentarer

Matilda och Gideon Lindström

Oskars mamma Matilda Lindström f. HolmgrenMatilda Lindström f. Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Eva Matilda "Tilda" Johansdotter Holmgren föddes 1860-12-01 i Bygdeträsk, Burträsk som dotter till Johan Gustaf Natanaelsson Holmgren och hans hustru Anna Sofia Dahlberg. 1864 flyttade familjen till Andersvattnet. 1868 dog Anna Sofia i barnsäng, då var yngsta barnet nästan ett år gammalt. I oktober samma år blev Johan Gustaf samt barnen arrendatorer i Stavträsk, Burträsk.

1879 flyttade Matilda till Petisträsk, Degerfors (Vindeln). Hon blev där piga hos bonden Carl Anders Andersson Eklund med familj. Hon blev kvar där i två år. 1881 vände hon hem till födelsesocknen Burträsk och Gammelbyn. Olof Wilhelm Lindberg därstädes blev hennes nya arbetsgivare. Matilda flyttar 1884 till Östra Hjoggböle, Skellefteå socken. Hon hade där fått anställning hos bonden Anders Ersson Lindgren med familj. Året efter gifter sig Matilda med Anders Lindgrens son Johan född 1852-05-25 i Bergnäset, Burträsk, men uppvuxen i Lillberget, son till nämnda Anders Eriksson Lindgren och hans maka Kristina Katarina Karlsdotter, båda bördiga från Burträsk socken. Johan och Matilda får tre barn tillsammans innan Johan dör av lunginflammation 25 maj 1892.Oskars pappa Gideon LindströmGideon Lindström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

"Tilda" gifter om sig 1894 med Karl Gideon "Gidde" Lindström född 1863-09-08 i Mjövattnet, Burträsk, son till bonden August Olsson Lindström, barnfödd i Burträsk och hans hustru Elisabet Christiana Westervall, bördig från Lövångers socken. 1882 erhöll Gideon tjänst som dräng i Mjövattnet hos min farmors mormors syster Anna Catharina Pehrsdotter och hennes make Olof August Burman. De hade två fosterbarn. Redan året efter blir Gideon dräng hos Anders Rönnkvist med familj i Renfors, Burträsk. Renfors är inte så långt från Hjoggböle, så troligtvis var det väl så han träffade Matilda. Gideon flyttade alltså ihop med henne i Östra Hjoggböle. De fick fyra gemensamma barn.

En stor sorg för Gideon och Matilda var när dottern Hildur avled 21 juni 1931 i sviterna av lungtuberkulos på Hällnäs sanatorium. 9 år tidigare hade Matildas dotter Evelina från första äktenskapet gått bort. Hon var då gift och bodde i Bureå. Hon efterlämnade make och två barn. Senare samma år (1922) dör även Evelinas make.

Yngste sonen övertar så småningom hemmanet. Gideon och Matilda bor dock kvar på gården fram tills att de går bort. 15 oktober 1945 somnar Eva Matilda in, 84 år ung. Dödsorsaken är luftrörskatarr. Gideon dör 1953-08-04, knappt en månad före sin 90-årsdag.

Fortsätt läs mer
750 Träffar
0 Kommentarer