Att blicka tillbaka

Varför är det intressant med bakåtblickande? Det finns ju inget vi kan göra åt det som redan hänt, det går inte att ändra historiens gång, hur gärna vi än vill. Frågor och funderingar kring all form av historieforskning bubblar upp både här och där. De kommer från de som levt länge och de kommer från de som just påbörjat sin livsresa.

Finns det någon grund för att titta i backspegeln?  Det finns de som säger att vi lär oss av historien, men gör vi det, tar vi vara på de lärdomar som kan finnas i de historiska skeendena. När jag tittar mig omkring, funderar på egna likväl som andras uppträdanden i olika situationer, så blir slutsatsen att det kan inte vara mycket av historien som påverkat de beslut vi tar kontinuerligt. Det som jag tycker mig se i historien är upprepningar, vi gör samma misstag om och om igen. Vi ser skeenden som ledde oss fel och vi gör ändå om samma misstag om och om igen. Varför ska vi då bry oss om det förgångna, varför inte bara titta framåt och se till att all energi läggs på det som komma skall?

Men ibland är det de små sakerna som lyser upp tillvaron, ibland visar det sig att titta bakåt kan leda till en glädjestund i nuet, en oförglömlig upplevelse (åtminstone känns det så). Det behöver inte vara de stora historiska skeendena som påverkar, det kan var ett enkelt möte över en kopp kaffe som blir resultatet.

En gång fick jag ett meddelande på engelska. ”Jag är i Sverige för ett kort besök, har hittat ditt namn bland min mammas efterlämnade papper om släktforskning. Kan vi träffas?”

Det visade sig att vi, när vi träffades, fortsatte en dialog som börjat 2004 med en dem mail mellan personens mamma och mig

Bakgrunden var min morfars bror, Carl Asp, han  emigrerade, bodde ett tag i Massachusetts och flyttade sedan till Rhode Island, där han gifte sig, fick en son och avled redan 1918 i spanska sjukan. Hans hustru, Tekla Horn, var svenska, som emigrerat tillsammans med några av sina syskon.


Vi träffades, över en kopp kaffe, och började tala om vad som hänt sedan 2004, vilka våra kopplingar var och det framkom ganska snart att det var mamman som varit intresserad av sin släkt, så kunskaperna om den amerikanska sidan var begränsad. När vi gick igenom de uppgifter jag hade kvar efter alla dessa år så kunde jag se hur ett ljus tändes i ögonen, hur berättelserna om det lilla jag visste gjorde att intresset stegrades, det var som en dörr öppnades och plötsligt så kom kommentaren: Nu förstår jag vad mamma pratade om, den känslan har jag inte känt förr. Nu förstår jag min sons önskan om att få veta mer om var vi kommer ifrån.

Samtalet fortsatte, vi kom in på lite av det som fanns i mammans papper. Tyvärr, fältmarskalk Horn var inte en anfader, så den antavlan kunde kastas. Namnet Horn kom istället från liesmeden Horn, verksam i Långöns bruk i Älvdalen och senare Regna.  De uppgifter om att det fanns släkt i Worcester, Massachusetts, kunde vi belägga. Smeden Horn gifte sig med spiksmeden Grundströms dotter, och för att krångla till det så gifte sig de båda kontrahenternas syskon med varandra, syster Horn med broder Grundström.

Kopplingen till Worcester ledde vidare till en berättelse, som ytterligare belyser hur olika vi kan se på historien. I samband med sökandet efter information 2004, rörande ovan nämnda släktingar, kom jag i kontakt med några Grundstrom i Worcester. Vi hittade en del och det fortsatte utmed några andra släktlinjer också. Det fanns ju inte lika mycket digitaliserat då, men tillräckligt för att göra intressanta fynd. Makan till en Grundstrom var dotter till en norrman och en svensk immigrant, Anette Westerling från Höganäs. Den kvinnan hade satt sina spår i familjens berättelser. Hon kunde inte engelska, förutom de grövsta svordomarna, och de använde hon flitigt, likväl som vanan att sörpla när hon åt soppa för att visa att det smakade gott. Det var hennes eftermäle. Vem var hon då? När jag kunde berätta lite av hennes släkt, till de två som ingick i mailkedjan, så fick jag två svar. En svarade: Jätteintressant, vill veta mer”.  Det andra svaret blev: ” Vill inte höra ett ord mer, och skriv aldrig mer till mig”.

Vad var det då som gjorde att svaren blev så olika?  Westerlind/Westerlin(g) ledde tillbaka till Werner Nilsson Wallin, som uppges ha varit bödel i Helsingborg.   Den uppgiften tände den ena och fick den andra att brådstörtat avbryta allt tittande i backspegeln.

Det som jag beskriver hände för tre veckor sedan, och nu aviseras näste besök, en uppföljning och kanske lite av djupdykning i historien. Så, varför inte använda delar av en gammal bloggtext och lyfta upp tillbakablickandet en gång till.

                                                         Önskar er alla en riktigt trevlig helg



×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Den noble ynglingen och borgardottern
Påskpurri
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild