Ett namn till

Igår blev jag så lycklig för ett namn! Bara ett namn, ingenting mer.

Namnet är Olof Jönsson. 1662 var han bonde på en gård som heter Lunnagård och som ligger i Gunnarps socken i mellersta Halland.

Jag vet ingenting om hans liv, när han var född, vilka hans föräldrar var och varifrån de kom. Kanske har hans släkt haft Lunnagård sedan medeltiden. Jag har ingen aning, i alla fall inte idag. Just nu är jag så glad för bara namnet, även om jag helst vill veta mer.

De äldsta kyrkböcker som finns bevarade från Gunnarps socken började föras 1688. Det var prästen Sveno Benedicti Erynander som skrev då. Han kom till församlingen 1687. Ministerialboken är förd topografiskt med anteckningar för varje gård i en följd 1688–1731. Men egentligen tror jag han började 1687, när han börjat sin prästgärning i socknen, fast han inte skrev årtalet först.
 
Han har en fin och lättläst handstil och bra ordning i böckerna. Sådana präster gillar vi. Han har noterat både födda, vigda och döda men även flyttningar.

Det här handlar om min mammas släkt. En av hennes systrar släktforskade på 80-talet och gjorde ett släktträd som vi fått. Mosters släktträd slutar i en släktgren på Torsten Larsson född 1679 och död 1742. Han är min mormors mormors farfars farfars far. Den här släktgrenen finns på gården Sundhult i västra änden av socknen. Gården är fortfarande i släktens ägo.

I går fick jag för mig att jag skulle försöka ta mig lite längre bakåt i historien. Det jag också vet, tack vare de nuvarande släktingarna på Sundhult, är att Torsten Larssons far hette Lars och kom 1698 från granngården Lunnagård några kilometer åt nordost. Lunnagård ligger alldeles intill Örsjön och bara ett par hundra meter från den gamla svenskdanska gränsen. Under den danska tiden kunde de se över gårdstunet till Sverige. Om det inte var skog emellan då.

Karta från boken "Gunnarp vår hembygd" del 1, utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1984. Kartan visar gränsen mot Sverige vid tiden för freden i Brömsebro 1645. Som ni ser ligger Lunnagård alldeles intill gränsen. Lite längre ner och lite åt vänster ligger Sundhult.

Gunnarps ministerialbok med notering om vilka som bor i Lunnagård 1688. Bild från Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 29 / Sida 37.

Lars i Lunnagård hette Olsson ser jag på Lunnagårds sida i ministerialboken. Före Sundhult brukade han gården tillsammans med hustrun Elsa Larsdotter men också med Jöns Olsson och dennes hustru Anna Asmundsdotter. Eftersom de heter Olsson båda två borde de vara bröder, tänker jag. Dessutom vet jag att Lars son Torsten föds 1679 och Jöns son Anders föds omkring 1666. Från Anders och hans far Jöns kommer en annan släktgren.

För att se vem brödernas far är använde jag mantalslängderna. Här i Halland går de tillbaka till 1662 och då är det Olof Jönsson som är bonde på Lunnagård. Bingo! Detta måste ju rimligtvis vara brödernas far.

Javisst, det var ju lätt. Men lika glad är jag för det. Ett namn till i släktkedjan.

Mantalslängderna från Gunnarp. Överst 1662, där står Olof Jönsson med hustru i Lunnagård. Lite svårläst kanske men i mittenbilden från mantalslängden 1671 syns det bättre. Undre bilden är från mantalslängden 1684 när sonen Jöns Olofsson är bonde tillsammans med brodern Lars Olofsson. Jag har tittat även på mantalslängderna där emellan, för att vara säker på att jag sett rätt.

Jag rekommenderar er att titta i mantalslängderna om de finns från tiden före kyrkböckerna. Och läs gärna Magnus Bäckmarks handbok om att forska i mantalslängder. Den hade jag nytta av nu.

De gamla mantalslängderna finns hos Svar, och är svartvita. Vissa var väldigt svårlästa. Men tack vare att de finns bevarade från nästan varje år ända från 1662 kunde jag följa Olof Jönsson och hans söner på Lunnagård. 1677 dör Olof Jönsson och sedan är det Jöns Olsson som är bonde, först ensam några år och sedan tillsammans med sin bror Lars. Att Jöns borde vara äldst stämmer ju också med att hans son är 13 år äldre än Lars son.

Tyvärr har jag inga uppgifter om Olof Jönssons hustru, brödernas mor. Hon räknades ju inte, åtminstone inte i mantalslängden.

Jag skulle verkligen vilja veta mycket mer om deras liv. Vad de tänkte och kände, hur deras vardagsliv såg ut, om det kändes tungt eller om de gladde sig. Olof och hans hustru levde ju under dansktiden, före 1645. De måste ha varit med om gränskonflikter och oroligheter. Om de bodde på Lunnagård då vet jag ju inte, men kan anta det. Vad tyckte de om att bli svenskar? Kanske inte, om man ska döma efter många andras vittnesmål från denna tid. Kanske var gränsen inte utmärkt då, kanske var det bara skog och de inte såg in över till Sverige. Rimligtvis borde deras liv ha påverkats av att bo så nära en riksgräns som det var så mycket strid om.

Jag funderar mycket på mina gamla släktingar. Oftast när jag hugger ved här hemma. Vedhuggning är tid för reflektion och jag känner också då att jag kan komma dem närmare. Huggit ved gjorde de också, för att få värme i husen. Alla högg ved, tror jag, som barn och som vuxna. Jag tror inte att kvinnor undanhölls från denna syssla, för inte kunde de vänta med maten för att en dräng eller son skulle komma och hugga upp ved till spisen. Det är en syssla som jag tänker att den har följt med under de här 300-400 år som gått sedan Olof Jönsson och hans hustru högg sin ved på Lunnagård.


Ett av lördageftermiddagens två lass ved som jag kört in i pannrummet. En hel del har jag huggit idag.