"Går det att forska på mitt namn?"

En gång skrämde jag slag på en oskyldig fastighetsmäklare. Han skulle sälja min gamla lägenhet, och han råkade ha ett ganska ovanligt efternamn. Nyfiken som jag är, bläddrade jag förstås i befolkningsskivor och annat, och hittade honom mycket riktigt där.

Vid ett tillfälle ringde han upp mig, och ursäktade sig för att samtalet hade dröjt någon dag extra. Han hade varit på familjeangelägenheter, förklarade han sig.

- Jag vet. Din mamma, som heter XX fyllde år igår, svarade jag. Har du varit hemma hos henne och din pappa XX och firat där de bor i XX? Och var dina två syskon X och Y med?

Det blev tyst i luren. Ganska lång stund. Till slut svarade en mycket matt röst:

-Du... du har järnkoll.....

Förmodligen trodde han att han fått en 'stalker' på halsen eller något liknande. Han lät lite rädd.

Jag insåg att han förmodligen inte tagit min kommentar på riktigt rätt sätt,  och avslöjade därför raskt att jag var släktforskare. Då blev det genast annat ljud i skällan!

- Så intressant! Går det att forska på mitt efternamn, se var det kommer ifrån, vem som tog det och varför?

Och där har vi den ena av de två standardfraser en ickesläktforskare brukar fälla vid mötet med en släktforskare (den andra är 'hur långt bakåt har du kommit?').

Det tråkiga är, att om efternamnet togs före namnlagarna kom i början av 1900-talet är det ju ganska svårt att forska fram var namnet har kommit ifrån. Har man tur har prästen skrivit en anteckning i husförhörslängden om drängen Gustaf Andersson: 'kallar sig nu Löfblad'. Så får man i alla fall en ungefärlig antydan om när namnet togs. Varför Gustaf Andersson plötsligt vill heta Löfblad brukar vara svårare att utröna.

Det kan ju ofta vara så enkelt att platsen där man föddes eller bodde är ursprung till det nya namnet.  Min ingifte ansläkting på vägskylten ovan skulle egentligen ha hetat Pehr Hansson, men eftersom han var född på torpet Oset i Hålanda i Västergötland, tyckte han väl det lät häftigare med Osbeck.

Ofta var det nog så att bondsöner som kom till universitetet för att studera, tyckte det lät lite genant bonnigt att heta Persson eller Larsson. Kanske blev de rentav retade för 'bondkaniner' av de andra studenterna. Många nya namn bildades i samband med studier.

Man ska dock inte vara för säker. Min anfader Niklas Pettersson från Koppungen i Svanskog i Värmland tog sig plötsligt namnet Svanström. Jag var först övertygad om att det var orten Svanskog han ville relatera till. Men sedan upptäckte jag, att ungefär samtidigt med Niklas ungdomsår, verkade en präst med efternamnet Svanström på orten. Han var känd för sin stora bildning och allmänna beläsenhet. Kanske Niklas ville hedra honom med att ta hans efternamn? Såvitt jag kunnat se, har de ingen släktskap med varandra.

Sedan har vi det här med soldatnamn, vilket ibland kan virra till saker ordentligt. Om soldaten Anders Persson fick namnet Björklund efter soldattorpet Björklunda, så kunde det ju slumpa sig så olyckligt, att näste soldat också hette Anders Persson och fick namnet Björklund. Om någon av dessa fick en son med namnet Per Andersson, som också han fick blev soldat på samma ställe med namnet Björklund, är förvirringen total.

Sedan finns det ju soldatnamn som inte alls relaterar till något soldattorp. Namn som Lustig, Snabb, Kniv och liknande. Och så finns det då namn som man funderar mycket på hur de har uppstått.

Min mentor berättade att en av hans anfäder, en man vid namn Persson, hade blivit indelt soldat. Ett elakt befäl hade tilldelat honom soldatnamnet Flaggstake! När soldaten så småningom sökte avsked ur tjänsten, återtog han namnet Persson, föga överraskande.

Visst kan det vara tråkigt att heta Persson bland dussintals andra personer som också gör det, men det finns ju gränser för vad man kan heta istället!

Eller...?