"Gud hugsvale och tröste dem!"

En sådan här helg tänker vi på de döda, de flesta av oss, tror jag.

På makens föräldrars grav brinner ljus sedan i förrgår men min mammas grav ligger över 30 mil härifrån så det blev inget besök där för mig. I stället gick jag en runda i skogen på allhelgonadagen igår och funderade över både livet och döden.

Min mamma gick bort sommaren 2009, efter en ganska kort sjukdomstid. Hon var då 84 år och jag hade alltid trott att hon skulle leva tills hon blev minst 100. Vi hann träffas på sjukhuset och mina vuxna barn var med. När barnen och jag åkte hem förstod vi ju att det kunde bli sista gången, även om jag planerade att åka tillbaka några veckor senare. Det blev sista gången jag träffade min mamma. Jag är tacksam att mina barn var med och fick träffa sin mormor då, sorgen blev lättare att bära tillsammans.

När mamma sedan lämnade oss kunde vi, pappa och mina syskon, ta farväl av henne på sjukhuset samma kväll. Det vår då den verkliga sorgeprocessen började. Fram till dess hade jag inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Att min mamma var död. Hon som alltid funnits.

Min mamma Gertrud. För över 60 år sedan med mig på armen en vinterdag och mina två äldre bröder
bredvid. Och så porträttet från ungdomen.

Vi begraver våra döda för att vi är civiliserade människor med en abstrakt föreställningsvärld och omsorg om våra anhöriga. Vi behöver våra ceremonier för att göra sorgen hanterlig, så tror jag. Men för mig blev inte begravningen det avsked det annars brukar vara, det vara bara en del av en mycket längre process. Så kanske det oftast är för den som är nära anhörig? Mitt avsked, det skedde mer på sjukhuset än vid begravningen. Eller snarare började där. Begravningen ser nog de flesta som en möjlighet att på något sätt avsluta sin relation med den döde, om det inte är en nära anhörig. Då är det annorlunda.

Det tog nog ett år, sorgeåret man talar om, innan vi vant oss vid att mamma inte fanns hos oss längre. Men de döda finns ju alltid kvar ändå, vi glömmer ju inte.

Det är ju så många döda som levt före oss. Eftersom jag släktforskar skulle jag kunna räkna ihop alla de jag känner till och vet namnen på. Men vad tjänar det till? Alla de döda före dem, hundratals och tusentals år tillbaka, dem vet jag ju inget om men de har också fört sina gener vidare till mig.

Jag kan sörja de döda jag kände, min mamma, mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, ett par kusiner, vänner, arbetskamrater som lämnat livet alldeles för tidigt.

När jag släktforskar kan döden tyckas prosaisk när jag läser korta noteringar om död och begravning i kyrkböckerna. Men så var det naturligtvis inte.

Alla dessa små barn som dog. Igår letade jag uppgifter om en familj med åtta barn, sju av dem dog före föräldrarna. Vilket tungt liv det måste ha varit för dem!

Ibland har döden varit så tragisk att prästen inte kunnat hålla sig utan ryckts med i känslostormen. I dödboken i Vamlingbo på södra Gotland kan vi läsa detta från 1827:

Källa: Vamlingbo CI:1 (1775-1840) Bild 2030 / sid 386, Arkiv Digital.

Den 25 september 1827 begav sig tre män ut i en båt för att fiska. Det var Lars Jacobsson från Bonsarve, hans äldste son Hans och grannen Botel Christensson i Austres. Sonen Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. Prästen skriver i dödboken om Hans och hans hustru, den 21-åriga gravida Anna Severinsdotter att de: ”…voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”.

Jag känner sorgen i hjärtat varje gång jag läser detta.

Far och son begravdes i en och samma grav. Lars Jacobsson och hans son finns i en sidogren i mina barns fars släkt. De är två av de många döda som levt före oss.