Kan man berätta för mycket?

Ibland så börjar jag fundera på vad min släktforskning ska ge för resultat. Vad är det jag letar efter och hur vill jag att det ska presenteras någon gång i framtiden när jag börjar bli färdigt.  Ja, färdig blir man inte, men kanske kan jag nå ett etappmål i alla fall. När anorna försvinner bakom många generationer och det bara finns strödda anteckningar i mantalslängder eller liknande så är det ibland svårt att få grepp om vad det var för liv de levde, hur deras familj såg ut och vilka öden och äventyr som de genomgick.

Ju närmare i tiden, ju mer information finns att få, åtminstone på de som jag lyckas identifiera. Att det bland mina anor finns det som många stångas med, okända föräldrar och brunna kyrkböcker innebär naturligtvis inskränkningar, men huvuddragen går många gånger att få fram om anorna levde på ungefär samma plats som sina släktingar. Att det får bli gissningar och spekulationer, det får jag stå ut med, bara jag klart berättar vad som jag har riktiga källor till och vad som är antaganden.

Det är ibland svårt att avgöra vad som skall tas med, ska den personliga integriteten, som vi håller ganska högt i vårt dagliga liv, få avgöra att vi inte berättar?  Ska det som beskrevs förr, med olika detaljeringsnivå, anpassa till vår försiktiga, tidsanpassade, något avskalade nivå eller ska det fram i ljuset som det skrevs förr?

Under sökandet efter en Fredrik Arvid Blom, född i Enköping, så kom jag ganska nära delar av hans familj. Inte så att jag träffade dem, men de underlag som dök upp i sökandet efter honom visade på både det ena och det andra. Nu hör det till historien att det bara är uppgifter som är runt 100 år gamla och de utspelar sig i USA, men ändå.  Hans liv var inte alltid så rosenrött utan det fanns mörka hål, och inte bara en gång utan flera. De detaljerade skilsmässohandlingarna beskriver hur ett familjeliv inte ska vara, ska jag ta med de detaljerna? 

En tidningsrubrik och efterföljande text som handlar om Fredriks svärföräldrar är kanske tänkbart att ta med, men det var inte mycket som doldes för 100 år sedan.  Ska jag berätta hela historien eller ska jag dölja händelsen och konstatera att de båda dog.   Att mannen använde rakkniv, strykjärn och för säkerhets skull också gas för att ta livet av sin hustru, är det nödvändigt att berätta? Att han tillbringat en tid på mentalsjukhus, hör det hit? Och ska jag berätta det som står i texten, som inte syns på bilden att det var de två barnbarnen, 8 och 6 år gamla som upptäckte dådet. Man kan fundera mer än en gång, på hur mycket som ska berättas. Vad tycker du?

En annan frågeställning dyker upp när vi nu har fått ett nytt verktyg, DNA, till vår hjälp i släktforskningen. Det är inte alltid som våra källor berättar hur vi är släkt, eller om vi ens är släkt. För vilka ska vi berätta att det inte är som vi alltid trott, är det de som frågar eller ska det berättas vitt och brett på släktkalaset att vi inte är släkt på det sätt som vi trott. Ska vi gå runt och fråga hur det känns att bli av förälder, farförälder eller syskon när vi fått svaret på olika DNA-tester. En delikat frågeställning som kräver mycket funderande innan det är dags att ta ställning. Kanske har vi olika infallsvinklingar på denna fråga och nog tål det att diskuteras mer än en gång. Varför inte en ny punkt nästa gång DNA diskuteras.