Med Johan Rosén i Warberg anno 1759

Som jag tidigare skrivit om här i bloggen, är Varberg en mycket speciell stad för mig. Rent släktforskarmässigt så har jag haft anor som levt i staden framför allt under 1700-talet. Och just på 1700-talet, närmare bestämt år 1759, publicerar  journalisten Johan Rosén, nygift med Varbergprästen Hammars dotter (som för övrigt var systerdotter till en av mina anmödrar) en serie artiklar om 'Warbergs historia' i Götheborgsposten. Artiklarna ges ut i tryck av B Möller i Lund 1923, och den boken har jag lyckan att ha i bokhyllan. 

Så ta nu på er trekantshattarna och muslinklänningarna, så beger vi oss till Varberg för en guidad tur med Johan Rosén som ciceron!

Vi anländer efter sju mil i hästdragen kalesch från Göteborg till rikets 23:e stad i storleksordning, Varberg. En stenig, sand- och bergaktig ort, inte särskilt naturskönt belägen. Vi kommer in i staden via Norra porten, sedan vi först blivit 'besökta' (av stadstullen). 

Gatorna är av god standard; de flesta är stensatta, jämnbreda och regelbundna. Totalt korsar fjorton gator staden, fem i nord-sydlig riktning, nio i öst-västlig riktning. Bland de förra finns Östra Vallgatan, som sträcker sig mellan vagnmakaren och prostinnan Dahlbergs hus. (Prostinnan ifråga heter Anna Christina Lunnaea och är en av mina anmödrar).  Bland de senare gatorna kanske någon i sällskapet höjer på ögonbrynen lite när vi kommer till Bäckgatan och Brogatan. Här finns visserligen något som påminner om ett bredare dike, men där är ju inget vatten? Nej, berättar vår guide, där fanns vatten tidigare, men då bäcken envisades med att svämma över i tid och otid, ledde man någon gång i slutet av 1600-talet vattnet runt staden istället. 

Det byggs mycket i staden. Vid Norra porten, där vi kom in, håller man just på att anlägga en liten förstad. Där blir boställen för de många sjöfarare som bor i och reser till Varberg; pip- och pottaskeraffinaderier håller på att anläggas, det byggs tjärbodar och flera lastplatser

Varberg har 250 tomter, men bara 200 gårdar. De största gårdarna omfattar dock flera tomter. De flesta privathusen är i två våningar, allesammans har fått tegeltak, som nyligen blivit lagstadgat. En gård ägd av herr Anders Lagerbohm 'prålar' (Johans uttryck) dessutom med blå tegelpannor. Två murade och valvade källare är tillsammans med kyrkan stadens enda stenbyggnader. 

Vi söker oss först till torget, den självklara samlingsplatsen i staden. Där grönskar det från trädplanteringarna, bland annat hittar vi flera valnötsträd. Härifrån vindlar en väg ut tll fästningen, och bortom den har havet grävt en naturlig hamn mellan fastlandet och Getterön. Utsikten över havet är strålande. Vår guide Johan berättar att stadens handlande brukar vandra upp till fästningen för att titta efter ankommande fartyg, och kan då via 'konstöga' (= kikare) identifiera 'sina' fartyg. 

Vi kanske skulle  börja med att titta in i kyrkan, när den ändå ligger alldeles intill torget? Grundmurarna är i gråsten, som sträcker sig ungefär 1,20 meter uppåt, därefter tar teglet vid. Taket har tegelpannor. Johan Rosén fäster vår uppmärksamhet på att kyrktornet till största delen är av trä, vilket han finner gammalmodigt och inte särskilt turistvänligt. Det är ju närmast att betrakta som ett fattigdomsbevis, menar han. 

Inne i kyrkan tinar han emellertid upp, och förevisar glatt de många målningar och andra ting som kommit kyrkan till del under uppbyggnaden efter den hemska branden 1666. Uppbyggnaden av kyrkan har gått långsamt; Johan skämtar om att när predikstolen till slut kom på plats 1698 stod prästen och 'predikade på kredit i sin egen predikstol'. Kyrkorgelns historia är inte sämre den. Den beställdes från en firma i Göteborg och skulle kosta 1350 daler När orgeln slutligen anlände, försenad, visade det sig att notan istället landade på 1790 daler. Prosten Eberhard Dahlberg (min anfader) fick förskottera pengarna, orgeln kom på plats och Eberhard invigde den 1733. Man har startat en insamling bland borgarna i staden för att få ihop restsumman, men ännu när vi gör vår vandring, är orgeln inte färdigbetalad, berättar vår guide. 

Inte långt ifrån kyrkan ligger det gamla kaplanshuset. Det har en gång varit ståtligt, men är nu svårt förfallet. Johan menar att huset är 'obeboeligt', man kan numera 'skära fnösk ur väggarna'. I början av århundradet inhystes ryska krigsfångar i huset, ett tag kallades det därför 'fånghuset'. Stadens komminister bor sedan många år på annat håll i staden, och numera har huset 'en lustig trädgård'. 

Om vi från kaplanshuset fortsätter Drottninggatan uppåt, kommer vi till stadens pionjärverk; skolan. Den stod klar 1745. Rektorn och collegan (= överlärare ungefär) bor på övervåningen. I bottenvåningen finns separata rum för varje lärare. Lärarna har två klasser var, och ibland kan det bli riktigt fullt i lokalerna. Johan Rosén berättar med stolthet att vissa terminer är det över trettio elever i skolan. 

Hamnen då? Vi måste väl ta en sväng ner till hamnen, när vi nu är i Varberg? Vår guide är inte speciellt entusiastisk. Han menar att hamnen verkligen skulle behöva rustas upp. Grund är den, bara 18 fot ner till sandbottnen på djupaste stället. Och sedan man för något tiotal år sedan högg ner större delen av den ekskog som växte ute på Getterön, har hamnen blivit betydligt mer oskyddad för vindarna än tidigare. För närvarande finns endast tjugo fartyg 'skrivna' på Varberg, och det tidigare så livliga fisket i hamnen har avtagit, möjligen för att hamnen blivit grundare. Men, berättar Johan, lite längre söderut fiskas det mycket torsk och vitling. Sillfisket har varit bättre förr, men är ändå en viktig inkomstkälla för stadens befolkning. Att hamnen är så grund, innebär också att fartygen måste lossas via pråmar, som i sin tur lämpar över lasten i vagnar på land. 

När vi blickar ut över vattnet, förstår vi att det inte kan vara lätt att navigera in till Varbergs hamn, framför allt för de ganska många utländska fartyg som kommer med varor. De känner ju inte till vattnen. Många rev och klippor, där åtskilliga fartyg strandat genom århundradena omger hamnen. Man får ta sig in söderifrån, förklarar vår guide. Trots allt kommer det ganska många utländska fartyg till staden, framför allt från England och Holland. 

När vi ändå är alldeles intill, tar vi vägen upp till fästningen, och kan beundra den vackra utsikten över havet. Besättningen är numera ganska liten, Johan räknar till sammanlagt 49 militärer stationerade på fästningen, och dessutom finns där 18 eller 19 fångar. 'Uslingarna' bor alldeles intill slottsporten, men arbetar inne i fästningen eller i artillerismedjan. Fästningen är numera lätt förfallen, för fem år sedan kom påbud att ingen restaurering eller tillbyggnad skulle få ske på den, får vi också veta. 

Utanför stadskärnan brer åkrar och ängar ut sig; det är mestadels stenig och sandig jord av medelgod kvalitet. Flygsanden är ett stort problem. Johan Rosén skakar på huvudet: 'Herr rådman Tinkel förer långa och kostsamma krig mot en flygtig men envis fiende'. Alla åkrar och ängar har namn: Holmagärde, lilla Karin, Sandhålorna (om den sistnämnda säger vår guide att 'den kunde ej föda 2 caniner'). Där växer hö och råg. En och annan trädgård finns också anlagd. De flesta åkrarna är anlagda i norr och väster. Först nyligen har man börjat odla områden i öster och söder också. Inte alltid med lyckat resultat, Johan ger oss följande målande beskrivning: 'Et intag är i synerhet märkvärdigt, hvilket rådman Tinkel (han med flygsanden) och borgaren Jöns Hanson vågat på östra sidan om landsvägen, som går till Götheborg. Innan stenmuren var lagd, hade ingen pröfvat grunden. Här lofvades et lätt arbete; men hvad hände? När jorden skulle köras, bestod hon af idel klapper-sten, öfverdragen  med en liten jordskorpa. Lyckan har hittills intet annat kastat af sig, än några 1000 Lass af dyr och kostelig gråsten. I år växer den första dugliga grödan...' Bland rågen och höet finns också några små tobaksplanteringar. Dessa arrenderas av mäster vid stadens spinneri, och för detta betalar han 120 daler tunnlandet. 

Vi tackar  Johan Rosén så mycket för hans initierade och mycket personliga rundvisning, och återvänder till vårt eget århundrade...

Bilden: Varberg år 1752 ur Jacob Richardson: Hallandia antiqua et hodierna. 

Detta är en nedkortad version av en artikel jag publicerat i släkttidningen An-Lunden 2004:2