Rötterbloggen
Rötterbloggen

Något nytt i Märsta?

Kanske en något konstig fråga, speciellt om man inte vet var Märsta ligger. I närheten av storflygplatsen Arlanda, i Sigtuna kommun, finns Märsta och där byggs det överallt. Åtminstone verkar det så. Att de bygger mitt i centrum fick jag lära mig innebär att det tar tid att åka några hundra meter, de extra trafikljusen som reglerar förbifart vid nybyggen är inställda på några sekunder grönt och sedan en oändligt lång väntan, med det röda ljuset brinnande och klockan tickande.


Jag var på väg till ett möte med ett antal människor som hörsammat kallelsen att få höra lite om DNA, och målet var Träffpunkten i det fina biblioteket. Trevliga lokaler och trevliga människor, vad kan man mer begära? Men det är inte det som ligger och gnager i bakhuvudet utan det var kommentaren efter att vi avslutat och var på väg att lämna lokalen.  Vad hjälper det att släktforska och hålla på med DNA, när jag vet att jag är en rännstensunge och inte har mycket att hämta i det som varit.

En fundering, så god som alla andra, men med en underton av sorgsenhet och avsaknad av en intressant familjehistoria. Många berättar om allt som deras förfäder gått igenom, intressanta fynd i alla de olika dokument som finns på arkiven och spännande domar i domboken, tänk att de skrev ner hur min släkting gjorde en ena dumheten efter den andra.

Är det roligt att släktforska när pappa är okänd och mamma bytte namn och inte berättade något om sin uppväxt, kanske kom hon från ett annat land, okänt vilket. Vad kan man tänkas hitta som kan ge något tillbaka, något som lyfter och ger en förståelse för det som varit.

Jag hade inget svar, men tankarna fortsatte efter att vi skilts åt. Tänk vilken tur att det fanns så många spår efter de som finns i mitt släktträd, även om de inte var annat än torpare, spiksmeder eller salpetersjudare. Att få del av sin egen släkts historia är en ynnest och när jag hör andra berätta om hur svårt det är att hitta spår så blir jag tacksam. Hur svårt är det inte för min tyska vän, där de arkiv som hans familj fanns i, brann upp 1945, allt är borta. Eller de som kommer från andra delar av vår värld där det saknats skriftliga källor, där familjehistorien berättats under många generationer, men som nu avbrutits av olika skäl. Eller som personen i Märsta.

Då förstår jag vilken förmån vi har, med våra sparade arkiv, som nu digitaliseras i rasande fart. Tänk vilken tur att många av våra arkiv inte bara finns utan är tillgängliga, antingen genom besök eller genom tjänster som Arkiv Digital och Svar. Egentligen ligger kunskapen precis framför oss, och bara väntar på att plockas upp och bli använd. Det mesta hänger nog på vad vi vill veta.

Vilken tur att jag blev intresserad av släktforskning, finns ju hur mycket som helst att göra, nu gäller det bara att se till att få fler intresserade (och det är inte alltid lätt),  och visst finns det en del nytt efter Märsta också.

Hälften av barnen dog
Funderingar på dass
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
24 Maj 2019
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
234 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
68 inlägg
Helena Nordbäck
64 inlägg
Gästbloggare
26 inlägg
Anton Rosendahl
7 inlägg