Fritz Kautsky sittande till vänster med sina kollegor Olof Baeckström och Erland Grip. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Friedrich Victor Johan Kautsky, mer känd som Fritz Kautsky, föddes i Wien, Österrike 5 mars 1890. Fritz Kautskys intresse för det vetenskapliga väcktes tidigt och han berättade själv om en episod som gjorde ett bestående intryck på honom. När han var fem år gammal dödade hans mamma en råtta. Till skillnad från de flesta kvinnor var hon inte rädd för sådana djur. Hon visade råttan för sin lilla Fritz. Eftersom han var intresserad dissekerade hon djuret, visade honom tarmarna, musklerna, skelettet och förklarade för honom de olika organens funktioner. Fritz Kautsky trodde själv att denna barndomsupplevelse väckte ett biologiskt intresse hos honom som han närde under hela sitt liv. 

Fritz farfar var en välkänd målare i Österrike. Fritz far var också konstnär och chef för dekorationsavdelningen på den berömda Wiener Staatsoperan. Fritz ärvde säkert från dem den konstnärliga talang som kom till uttryck på så många olika sätt i hans karaktär. Under skolåren i Wien brukade han tillbringa sina kvällar på operan, där han gjorde sina läxor under föreställningen. Där hörde han alla stora operor och eftersom han var musikalisk lärde han känna dem grundligt. Både på operan och hemma träffade han skådespelare samt musiker. Pappans önskan var att Fritz skulle bli skådespelare, men detta ville inte Fritz. När han efter gymnasiet deklarerade att han ville läsa naturvetenskap för att bli geolog tyckte inte hans pappa om det.

Universitetsstudierna avbröts av första världskriget. Då tjänstgjorde Kautsky som reservofficer i den österrikiska armén. Det var en tid som han inte gillade att prata om. Han avskydde militär disciplin, kollektivism och ogillade våldshandlingar liksom allt tvång. Som stark individualist ville han leva ett fritt liv enligt sina egna idéer. År 1916 påbörjade Kautsky och hans blivande hustru Cilli, som också studerade geologi, på förslag av sin lärare professor F. E. Suess en detaljerad jämförande analys av jordbävningar samt deras spridning i östra delen av östra Alperna. Verket försenades av världskriget och kunde publiceras först 1924, endast i väsentligt förkortad form.

Våren 1921 kom en lång, mörk österrikare till norra Sverige. Det var Fritz Kautsky. Han var geolog, 30 år, och skulle delta i den malmletning som nyligen startats av Centralgruppens Emissionsaktiebolag, företaget som var föregångare till Bolidens Gruvaktiebolag, numera Boliden AB. Han hade under vintern varit assistent åt professor Helge Backlund vid Åbo Akademis geologiska institut i Finland, och han tillträdde nu en sommartjänst, vilket var början på en mer än 40 år lång malmprospekteringskarriär, under vilken han ledde till upptäckten av en lång rad sulfidmalmsfyndigheter i norra Sverige. Fritz Kautsky, som blev en av sin tids mest framgångsrika malmletare, var ingen utbildad malmgeolog. Under sina universitetsstudier hos de välkända professorerna F. E. Suess och K. Diener i Wien plus Pompeckj i Berlin fick han en bred samt grundlig geologisk utbildning. Fältstudier i Alperna lärde honom också att använda sina stratigrafiska och tektoniska kunskaper i praktiken. Sedan Kautsky började att malmprospektera i Sverige 1921 reste han till Wien för att besöka sin familj varje vinter. Vid universitetet fortsatte han sitt vetenskapliga paleontologiska arbete och presenterade resultaten i flera uppsatser och avhandlingar.

1919 gifte sig Fritz med Cecilia "Cilli" Urban (1886-1952), också hon från Österrike. Tillsammans fick de två söner. Familjen Kautsky splittrades av kriget. Eftersom de två sönerna, som studerade geologi i Wien, var i värnpliktsåldern fick de stanna i Österrike. Även Cecilia stannade där. Den ena sonen drunknade i floden Volga, men den andre, Gunnar (1921-2002), en geolog som sin far, kom till Sverige med sin mor strax före krigsslutet. Han arbetade flera somrar, ibland tillsammans med sin far, i Skelleftetrakten och i de kaledoniska högfjällen, där han bl.a. samlade material till sin doktorsavhandling innan han blev anställd på Sveriges Geologiska Undersökning, SGU.

Västerbotten och norra Sverige hade på 1920-talet en helt annan karaktär än nu. Vägnätet var inte särskilt utvecklat. Det fanns många gårdar och större byar som låg långt från landsvägarna. Man levde på vad mark, skog och vatten gav. Det lilla man behövde köptes eller byttes mot egna produkter under de sällsynta besöken i kyrkbyn som man kunde göra ett antal gånger om året. Livet var enkelt och språket behöll fortfarande sin ursprungliga prägel. Det fanns ingen radio och postförbindelserna var dåliga. Varje främling som reste togs väl emot och välkomnades in i hushållen. På den tiden kunde man räkna med att kunna övernatta nästan var som helst i norra Sverige och särskilt främlingar som hade något att berätta kunde snart bli vän med folket i gårdarna. Fritz Kautsky fann sig väldigt snabbt som hemma i Västerbotten. Han tyckte om att leva tillsammans med invånarna. Hans humor och glada humör gjorde honom till en välkommen gäst i hemmen. På kvällarna njöt han av att sitta i köket och prata med folk. Han var mycket intresserad av människor och deras livsöden. Han var också en ovanligt duktig psykolog. Bönderna med sin naturliga natur intresserade honom mycket mer än stadens befolkning. Han menade att bönder ofta hade ett eget, fräschare perspektiv på livet och sina problem. Han gillade att diskutera saker med kvinnor eftersom de enligt hans mening ofta hade en mer originell syn på tillvaron och andra tankeprocesser än män. Kautsky var okänslig för både värme och kyla. Han gick alltid utan mössa, även på vintern, vilket var mycket ovanligt i Sverige på 1920-talet. Barhuvad, med sitt rikliga krulliga hår väckte han uppståndelse vart han än vandrade. Under fältarbete i högfjällen sov han och hans kollegor i tält till senhösten. Han gillade fältarbetet mycket bättre än vinterarbetet på kontoret, som han tyckte var tråkigt. Han avskydde stora fester och stela traditioner, men han kände sig bekväm i sällskap med några goda vänner.

Den stora majoriteten av Västerbotten är täckt av morän och hällar är ganska sällsynta. En malmletare kommer inte så långt om han bara letar efter malm i omedelbar närhet. Kautsky fann dock snart att mycket värdefull information kunde erhållas genom att studera blocken i moränen. Metoden att söka efter malm med hjälp av malmblock var inte ny, men den utvecklades till en fin konst av Kautsky. För att hitta malmblock behövde han anställda och efter ett strikt urval hittade han dem bland de unga bönderna. Blocksökning har sedan successivt utvecklats till ett yrke. Både privata och statliga organisationer använder nu regelbundet blocksökning. Många av de blocksökare som kom att arbeta i Bolidenföretaget spårades upp av Kautsky och introducerades till tekniken för block- samt malmsökning. Att vandra i terrängen varje dag på sommaren för att undersöka stenar i moränen kan verka som ett tråkigt arbete, särskilt när man betänker att det är sällsynt att hitta ett bra malmblock; Framgång kommer ofta först efter veckor av ansträngning. Eftersom Kautsky brukade följa sina blocksökare i fält, kunde han alltid hålla dem intresserade av deras uppgift.

Lokalbefolkningen gav ofta viktig information när de letade efter malm. Kautsky beskrev för bönder hur malm såg ut, och de kunde ofta berätta för honom var de hade sett stenar som kan innehålla malm när de arbetade på fältet eller i skogen. Detta var information som ibland ledde till upptäckten av malmblockskoner eller zoner av malmmineralisering. Kautsky försökte alltid visa upphittaren hur mycket han värderade informationen han fick. Han väckte intresset ytterligare genom att erbjuda premier för malmblock som hittats på detta sätt. Under sitt första år i Västerbotten gjorde Kautsky omfattande spaningsturer i Skelleftefältet, delvis tillsammans med en annan österrikisk geolog, Karl Krejci-Graf, som senare innehade geologiprofessuren i Frankfurt am Main. Han kunde lokalisera flera områden med malmmineralisering där fyndigheter värda att bryta senare hittades. Till exempel påträffades i byn Renström ett malmblock. Genom senare ingående undersökningar påträffades där de båda Renströmmalmerna. Det fanns dessutom en till österrikisk geolog, Otto Meier, som även han kom att delta i prospekteringarna i Skelleftetrakten. Han blev också en god vän till Fritz.

Kautsky och Krejci-Graf, som redan då talade svenska, pratade ofta med folk i byarna på kvällarna. En kväll hörde de en man berätta hur han flera år tidigare, när han grävde ett dräneringsdike, hittat ett stort, tungt, rostigt block. Han kom inte ihåg exakt var den låg, men på Kautskys brådskande begäran spände han sin häst till kärran och körde med geologerna i riktning mot Skellefteå. När de kom till den lilla byn Svanfors kom han ihåg att blocket måste finnas där och han kunde faktiskt hitta det igen. Det stora blocket, som bestod av svavelkis, hade en stor betydelse för malmletningen i detta område. Malmblocket gav en tydlig indikation på att det måste ske fler undersökningar i detta område och detta block gav den första stimulansen för intensiv prospektering i den östligaste delen av Skelleftefältet. Andra malmletare från företaget fortsatte sedan att utforska området tills Bolidenfyndigheten, 5 km väster om Svanforsblocket, upptäcktes i december 1924. Kautsky var delaktig i att flera olika fyndigheter hittades i det så kallade ”Skelleftefältet”. Fyndigheten i Laisvall kom kanske att framstå som Kautskys största fynd. Den största malmkroppen som hittades där fick namn efter honom, Kautskymalmen.

Den tyska ockupationen av Österrike 1938 fick Fritz Kautsky att besluta sig för att ansöka om svenskt medborgarskap och efter att ha fått det tillbringade han även vintrarna i Sverige. Även hans hustru Cecilia blev svensk medborgare. Efter Cecilias bortgång 1952 gifte Fritz sig 1954 med Alma Åman (1895-1987) från Björkliden, Jörn. Fritz somnade in på Skellefteå lasarett 3 december 1963, efter en lång tids sjukdom. Han efterlämnade ett sällsynt glatt minne av en god människa och en god vän.

I torsdags kväll hade vi extrastämma i Västerås Släktforskarklubb och stämman beslutade att vi ska arrangera Släktforskardagarna 2025. Så välkomna hit om ett och ett halvt år! 

I höstas fick vi frågan om detta och sedan dess har vi diskuterat det i vår styrelse. En arbetsgrupp har börjat jobba med planeringen och kollat möjliga lokaler och allt möjligt annat praktiskt och förberett ett beslutsunderlag inför extrastämman. Det är ju medlemmarna som ska besluta om detta, vilket nu skett. Det känns bra.
I styrelsen har vi pratat mycket om det här, det är ju något extra stort att åta sig som förening, att ordna en mässa en hel helg. Det vet ni ute i de föreningar som redan gjort detta under tidigare år. Men det är också väldigt roligt. Jag har aldrig varit med och arrangerat, bara som besökare och att jag jobbat i Rötterbokhandeln, men min erfarenhet är bara positiv.
Vi har mycket jobb framför oss, framför allt i arbetsgruppen som redan är igång med planeringen.

I somras kunde jag inte åka till Släktforskardagarna i Östersund men nästan alla övriga år sedan i Gävle 2012 har jag varit med. Det bästa med ett sådant här stort arrangemang är möten med andra släktforskare, att få träffas och prata om det vi alla gillar så mycket.
Så det ska bli extra roligt att få välkomna er hit till Västerås i augusti 2025. Och väldigt roligt att få jobba ihop med många av våra egna släktforskare här i Västerås med omnejd under mässdagarna.

Vår förening i Västerås har faktiskt arrangerat Släktforskardagarna en gång tidigare, det var 1990 och alltså 34 år sedan. Vår medlem som var stämmoordförande i torsdags kväll var med då, 1990, men förmodligen är det inte så många av våra nuvarande medlemmar som deltog den gången.
Första gången Släktforskardagarna som mässa ordnades var 1987 i Lund. Sedan tror jag det varit varje år. Fast under pandemin var det inställt första året (2020) och digitalt året därpå. Men nu är vi igång igen, sedan 2022.
Det här ska bli roligt!

Det är ett och ett halvt år tills det är dags och innan dess ska jag i kommande blogginlägg visa er lite av det Västerås jag lärt känna sedan jag flyttade hit 2019. Det är en stad med mycket gammal historia som det finns mycket att berätta om.
Här är några tidigare blogginlägg jag gjort om Västerås:

https://www.rotter.se/blog/entry/en-gammal-anrik-gard

https://www.rotter.se/blog/entry/borgerligt-liv-pa-1690-talet

https://www.rotter.se/blog/entry/gravstenens-gata

https://www.rotter.se/blog/entry/skola-i-400-ar

Fler kommer.

I veckan besökte jag Kungliga Hufvudstaden för en TV-inspelning kring temat Släktforskning. Programmet, som ingår i serien STUDIO 65, kommer att sändas i höst på UR/SVT. Innan det var dags att återvända hem fick jag några lediga timmar och ställde genast stegen mot KB - Kungliga Bibilioteket - Sveriges Nationalbibliotek. Väl där kliver man ned i djupa källarvalven och når till sist den digitala tidningsavdelningen, där ett stort antal datorer väntar.

Vad hittar man då på dessa så smart tvärställda skärmar? Jo, alla landets digitala tidningar från 1700-talet och fram till dags dato. "Men dom har vi ju tillgång till hemifrån", säger du kanske, men det är bara halva sanningen. Hemifrån kan du bara läsa tidningar som är 115 år gamla eller äldre - en vansinnig blockering av ett skattefinansierat digitaliseringsprojekt - på KB har du fri tillgång till rubbet. Denna uppenbara orättvisa sägs bero på upphovsrättsliga regler, men det argumentet faller platt. Om så vore, hur kan det då vara möjligt att studera de yngre tidningarna på plats i Kungliga Biblioteket eller på vissa andra större bibliotek ute i landet. Varför är inte detta i så fall också ett brott med upphovsrätten? 

Om man ser sig om i världen, är de digitala historiska tidningarna "fria" i de allra flesta länder och långt fram i tiden. Här och var kan det finnas en mindre avgift, men i övrigt finns inga inskränkningar i tillgången till denna basala och demokratigrundande nyttighet. Låt oss säga att en skolklass får i uppgift att underrsöka hur inställningen till judar i hemstaden var under andra världskriget. Det skulle de kunna få fram genom att studera lokaltidningen under de aktuella åren. Men det går alltså inte! Inte ens tidningar från 1914-1918, då första världskriget pågick eller när rösträttsreformen drevs igenom har du tillgång till. Eller om uppgiften är att skriva en rapport om alla statyer och monument i stan - det går inte heller. Eller ett politiskt partis tillkomst, uppgång, nedgång och fall .... Glöm det! Den källa som skulle kunna ge svaren är blockerad för dig, om du inte råkar bo i Stockholm eller i en Universitetsstad. Skandal!

Men nu var jag alltså på KB, den plats där upphovsrätten uppenbarligen inte gäller, och kunde fritt söka även efter 1908. Och hjälp vad mycket spännande och intressant man hittar! Denna fantastiska resurs borde, MÅSTE, snart i sin helhet bli tillgänglig för hemmabruk. Allt annat är i dessa tider otänkbart! När pandemin under 2020 härjade som värst släppte KB faktiskt hela resursen fri, utan tidsbegränsningar, men sen blev det aldrig mer ...

En utmärkt nyhet på KB är att man, i stället för att sitta och skriva av eller göra kostsamma pappersutskrifter, numera och helt gratis kan maila hela tidningssidor till sig själv. Jättebra!

Mindre bra är själva sökmenyn, som endast erbjuder "fritextsökning", val av tidning och en tidsfunktion som för det mesta får spatt. Trots tappra försök har jag aldrig lyckats få "Från" och "Till" att göra som jag säger ... En ny sökmeny lär dock vara på gång.

Men viktigast av allt är tillgängligheten!

Detta är vårt Nationalbibliotek, det är vår gemensamma tidningsskatt och det är våra skattepengar som har finansierat digitaliseringen!

Släpp bilderna loss ... de är våra!

Det intressanta med släktforskning är att man aldrig vad som kan dyka upp.  Förr var det adelsmän och mördare som det letades efter, det sa i alla fall en dåtida äldre släktforskare till mig.  När kungar och rövare tog slut så letades det efter intressanta livsöden, gärna så långt bort från nu som möjligt, det gällde ju att ha ett bra svar på frågan, som kom ganska ofta, om hur långt tillbaka man kommit. En del kom riktigt långt tillbaka, men jag tro mig kunna se att deras linjer inte alltid höll ihop när någon tittade lite mer noggrant. Det där med källkritik var inte alltid det mest populära, det förstörde ju de fina linjerna.

Idag ser vi kanske lite olika varianter, vi har ju fått så många fantastiska hjälpmedel, och vi kan kommunicera och ta hjälp av varandra på ett helt annat sätt. Det finns olika världsträd, där kopplingar finns till både den ena och den andra. När kopplingen ser ut att gå genom ingifta damers bröders söners fruars exmän, då torde det vara bra att läsa en gång till, för något sticker ut. Men det kanske finns något i att hoppa runt lite, det blir finare anor då. Om det är genialiskt men inte genealogiskt betyder kanske inte mycket och inte lär det bli genetiskt rätt heller.

Och just genetiken har ju blivit så populär de senaste 10 åren, det talas om det överallt, det är familjehemligheter som berättas i radie och på Tv jagas gener, om det inte är ovetande donatorer som ska få en plats i släktträdet. Det ena efter det andra dyker upp och den ena sanningen efter den andra visar sig vara fel. Fast ibland är det tvärtom, det som står i kyrkboken och som ingen tror på, blir sanning.  Nyligen testade sig några kusiner eftersom det var helt klart att de bara var halvkusiner, för det sa alla i släkten att det fanns en del gömt. Men svaret var att generna var så lika som kusiner kan ha och tänk att alla tre fick träff på den förmodade felaktiga pappans släkt.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Där släcktes förhoppningen om en spännande och intressant familjehistoria, det var precis som böckerna sa och det ger ju inte upphov till jubelrop, när förväntan eller var det förhoppningen inte kunde uppfyllas. Och för andra, som kanske söker efter någon de inte vet namnet på, så kan upptäckten bli ett uppvaknande.  Allt är inte som man tror. Adelsmannen som på ålderns höst tog ett test och inte fick en enda träff på varken mammans eller pappans sida, kunde efter djupdykningar i arkiv och letande bland nya, för honom, källor konstatera att den fram till nu okända adoptionen flyttat rallarens son upp i aristokratin. Kanske inte det som förväntades, men så var det och i just det fallet så blev det ingen katastrof, mer än berättelse om en riktig klassresa.

Jag tycker mig se att det händer bland fler och fler, släkten är inte den man tror och då kan jag inte låta bli att fundera på hur vi kan göra för att få ännu bättre mätetal på hur stora felen är. Eller ska vi strunta i det och låta livet gå vidare, en del av oss hittar nya släktingar, andra tappar släktgrenar, rent biologiskt, men alla andra kopplingar finns ju kvar. En förlorad biologisk far kan ge två fäder att koppla sig till, något som kan vara intressant. Och om vi är rädda för att få veta hur det egentligen ligger till med våra släkter så ska vi kanske göra något annat än släktforska, i källor likväl som i DNA. Undrar om schack är lika intressant som släktforskning, det kanske är värt att prova, för då får jag i alla fall behålla de som jag tror är min släkt.

Amanda Marklund. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Anna Amanda Marklund föddes 1870-10-24 i Myckle inom Skellefteå socken som dotter till Anders Marklund och hans hustru Anna Lovisa Persdotter, båda bördiga från nämnda by. När Amanda var åtta år gammal förlorade hon sin far.

Amanda utbildade sig till lärarinna och avlade småskollärarinneexamen vid 20 års ålder 1890. Samma år började hon sin tjänstgöring vid skolan i Medle som hon var trogen hela sitt yrkesverksamma liv. 31/12 1930 avgick hon med pension. I en matrikel över tjänstgörande lärare i Skellefteå landskommun vid denna tid finns hennes anställning som lärarinna dokumenterad. I matrikeln är det noterat följande om henne: "Nitisk i arbetet. Avhållen av alla. Från ex. dagen har hon aldrig för sjukdom eller annan angelägenhet försummat en enda timme." Inte en enda timmes frånvaro under 40 tjänstgöringsår, det tycker jag är imponerande!

1931, efter sin pensionering, gifte sig Amanda med snickaren Karl Otto Fahlgren född 1860-05-25 i Sörböle, Skellefteå, son till Lars Larsson Fahlgren och hans hustru Katarina Charlotta Persdotter. Otto och Amanda bosatte sig på Strandgatan 47 i Skellefteå. De hade varit förlovade i 30 år men ingick alltså äktenskap först efter att Amanda hade pensionerats som lärarinna.

Amanda insjuknade i cancer och avled 22 april 1935. Otto levde till 1943-03-26.

Tre systrar växer upp ihop, i samma familj, men är egentligen inte systrar. Den ena är syster till de andra två, som inte alls är släkt. Hur kan det bli så?
Du som är släktforskare förstår förstås att det handlar om halvsyskon i flera led. Se nedan.

Fyra okända barn, som kanske är syskon eller inte alls släkt med varandra. Foto: Erhard och Emil Nilsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg, licens CC BY-SA.

Så här är det med de tre systrarnas släktskap:
Anders var gift med Anna och fick dottern Amalia 1873. Anders dog 1875. Anna gifte om sig året efter med sin unge dräng Bengt och de fick dottern Beata 1877. Anna dog vid förlossningen och snart gifte Bengt om sig med Carin och de fick dottern Cecilia 1880. Det var på sätt och vis samma familj men efter ett tag bestod den av styvsyskon, halvsyskon, föräldrar och styvföräldrar. Amalia och Beata var halvsyskon. Beata och Cecilia var halvsyskon. Men Amalia och Cecilia var inte alls släkt, trots att de båda var halvsyskon till Beata.
Hade Bengt dött tidigt i äktenskapet med Carin och hon sedan gift om sig och fått barn i nästa äktenskap och så vidare, så hade det ju kunnat förändras betydligt mer.
Exemplet ovan är bara ett hitte-på för att visa vad jag funderar på.

Kärnfamiljen var ju inte alltid intakt, varken förr i tiden eller idag, det vet vi. Både vuxna och barn dog ifrån sina familjer, av sådant vi idag inte behöver oroa oss för särskilt mycket. Familjer förändrades.

Anledningen till att jag kom att fundera i de här banorna är att jag nyss läst en roman som heter "Teatern vid stranden" av den brittiska författaren Joanna Quinn. Den har inget alls med släktforskning att göra men handlar om tre syskon som heter Cristabel, Flossie och Digby. (En mycket läsvärd bok, rekommenderas.)
Cristabels mor, som jag tror hette Anabel, dog vid förlossningen. Hennes far Jasper gifte om sig med Rosalind och de fick Flossie. Jasper dog kort därefter och Rosalind gifte om sig med sin makes bror Willoughby. I det äktenskapet föddes Digby. Cristabel och Digby var alltså inte syskon alls, utan kusiner, men Flossie var halvsyster till både Cristabel och Digby. De tre barnen växte upp i egentligen samma familj men där föräldrarna med tiden byttes ut.
Liknande fall har jag nog stött på några gånger under min släktforskning. Ett jag minns är en av mina svärdöttrars förfäder som under senare delen av 1800-talet växte upp med sin styvfar och hans nya hustru sedan först hans far och sedan hans mor dött.

Idag pratar vi om "mina barn, dina barn och våra barn" efter skilsmässor och nya förhållanden som ger oss utvidgade familjer. Så var det också förr i tiden, men mer sällan på grund av skilmässor utan i stället för att en make dött. Så var det i min farmors fars familj.
Farmors far hette Kristoffer Johansson och föddes 1850 i Grimeton i Halland. Båda hans föräldrar Johannes Svensson och Agneta Henriksdotter hade varit gifta tidigare, blivit änka och änkling och gift om sig. Båda hade barn med sig från sina tidigare äktenskap. Kristoffer, som var yngst, hade åtta äldre syskon som var födda 1825-1847. 25 år äldre syskon var ju inte ovanligt, så stor åldersskillnad kunde det ju också vara i en intakt familj. Många kvinnor födde barn tills de närmade sig 50-årsåldern.

Farmors far Kristoffer , född 1850, och hans familj.

Kristoffer levde tills han var 97 år och min pappa växte upp med sin morfar i hemmet. Kristoffers far var född 1798 och jag har ibland tänkt på hur få generationer det ibland är som spänner över en lång tid. Min pappa, född 1926, hade sin morfar hemma på gården, vars ena förälder var född på 1700-talet. På min pappas sida har jag kusiner födda i slutet av 1930-talet och som fortfarande lever och de har säkert också träffat sin fars morfar, den gamle Kristoffer som levde till 1947.

Till vänster min farmors föräldrars grav på Rolfstorps kyrkogård (eget foto). Till höger Kristoffer tillsammans med min pappas storebror Erik. Eriks äldsta barn föddes i slutet av 1930-talet, de är liksom jag barnbarns barn till Kristoffer, och de hann nog träffa honom. Jag ska fråga dem om det.

Det som kanske var mer vanligt var att en man var gift flera gånger, eftersom det var större risk att kvinnor dog i barnsäng.
Kristoffers farfar Sven Torsson var gift tre gånger. Först 1780 med Anna Andersdotter som dog 1788. Sedan 1790 med Börta Jönsdotter som dog i februari 1801. I december samma år gifte han om sig med Börta Arvidsdotter. Det är Börta Jönsdotter som är min ana. Jag har inte hittat några barn i det tredje äktenskapet, så familjen hade bara två barnkullar, från Svens första och andra äktenskap.

I mina barns farmors gotländska släkt har jag funnit skolmästaren Hans Jacobsson i Alva socken. Han var gift tre gånger. Först 1682 med Beata (okänt efternamn) och de fick tre barn 1682-1684. Sedan 1689 med Anna Hansdotter och de fick fyra barn 1690-1695. Till slut 1699 med Walborg Båtelsdotter och de fick nio barn under åren 1700-1719. Han blev alltså far till minst 16 barn.

Säkert fanns det de som var gifta både fyra, fem och sex gånger och fick barn i varje äktenskap. Har du något exempel på det i din släkt så berätta gärna i en kommentar här.

Då önskar jag alla en god fortsättning på det  nya året! Tjugondedag Knut ligger bakom oss, och jag ska inte förirra mig ner i några reflektioner kring namnet Knut eller seden att städa ut julen just till detta datum. (Det vore för övrigt opassande, eftersom jag själv är sorgligt senfärdig med nedplockning av julen). Däremot hoppas jag att alla har passat på att njuta av Tulpanens dag igår måndag, alltid den 15 januari, coh köpt med sig en bunt färgglada glädjespridare i vintermörkret. 

Under jullovet har man ju förhoppningsvis tid att fördjupa sig i släktforskningen, och då jag fått låna en diger krönika om den lilla hälsingeorten Ilsbo av en god vän, så har jag gjort precis så. Jag har nämligen en soldat, som vad jag visste fram till nu, hade dött i Ilsbo, dock utan närmare upplysningar. Sonen ska också vara född därstädes. Jag gick tillbaka till sonens vigsel i närbelägna Bergsjö och läste anteckningarna lite noggrannare än förra gången. Där står verkligen att hans far, soldat, är avliden och änkan är hans (sonens alltså) närmaste anhörig. Med hjälp av denna upplysning, kunde jag i alla fall begränsa letandet i dödboken till före år 1754 när junior alltså gifte sig. 

I boken jag fick låna, finns en förteckning 'död i Ilsbo'. Och där hittade jag verkligen min soldat! Död 1743. Raskt över till Ilsbo dödbok, jodå, jag hittade honom direkt. 'Efter att ha levat christeligt och vackert i 66 år' skriver prästen som avslutning. Det antyder ju att han bott i församlingen ett tag. Samt att han troligen är född 1677, eller möjligen 1676. Var han är född, framgår däremot inte, men jag tror som sagt inte att prästen skulle ha uttalat sig om soldatens vackra leverne utan att ha lärt känna honom, han var för övrigt kyrkvärd också, framgår det. 

Sedan har jag möjligen också hittat änkan i boken respektive kyrkboken, men den noteringen behöver kollas upp i alternativ källa, och det hoppas jag kunna göra snart. I boken finns också en ägarlängd för gårdarna i Ilsbo, men min soldat verkar inte ha ägt någon gård. 

Det är ju i alla fall tur att vi har en hobby som inte kräver utomhusvistelse med vackert väder... 

Bilden: en äldre militärhjälm  Foto: Pixabay

Lova Larsson. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Magdalena Lovisa ”Lova” Larsson föddes 1853-09-06 i Bygdeträsk, Burträsk som barn nummer tre av fem till bonden Lars Gustaf Persson, barnfödd i Bygdeträsk och hans hustru Christina Regina Olofsdotter, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

När Lova Larsson gick och läste (deltog i konfirmationsundervisningen) 1870 vistades hon i Svedjan (nära gamla mejeriet). Där kom hon i kontakt med Eleonora Lindström, föreståndaren för mejeriet i Burträsk. Hon anställde Lova som sin piga. Eleonora Lindström hade ofta två elever samt en piga. Det berättas att Lova var med när Burträskosten (Västerbottensosten) kom till.

Det finns många olika berättelser om hur Burträskosten (Västerbottensosten) kom till. Från Svedjan i Burträsk (granne med gamla mejeriet) kommer denna berättelse. Eleonora bjöds på kaffe till Lundströms gård i Svedjan. De satt vid köksbordet, skrattade och pratade. Eleonora glömde därför bort osttillverkningen. Glömskan innebar att en läckerhet blev till.

Lova tyckte att mejerska var ett intressant yrke. Hon utbildade sig till mejerska i Härnösand och Stockholm. Åren 1878-1880 var hon piga i Bodbyn hos bonden Per Anton Österlund med familj. 1881-1883 arbetade hon på Gammelbyns mejeri i Burträsk. Lova återvände hem till sina föräldrar i Bygdeträsk 1883. 1885-1886 bodde Lova i Mångbyn, Lövånger och var då antecknad som mejerska. 1886 flyttade hon till Gammelbyn, Burträsk och arbetade som piga åt fanjunkare Johan Otto Sundström. 1887-1888 tjänstgjorde Lova som piga i Gammelbyn hos handlare Carl Johan Skog. 1888 återvände Lova till Gammelbyns mejeri i Burträsk och fick på nytt Eleonora Lindström som sin arbetskamrat. Lova fick ersätta Eleonora när hon inte hade hälsan att fortsätta. 1892, samma år som Eleonora dog, flyttade Lova till Vebomark. Hon tjänstgjorde vid mejeriet där under fem års tid. 1897 flyttade hon till Nedre Bäck, Skellefteå socken. Hon blev kvar där till och med år 1903 när hon flyttade till Selet, Lövånger. Där var hon i knappt ett år. 1904 flyttade Lova tillbaka till Gammelbyn, Burträsk och arbetade på mejeriet i elva år. Hon utbildade unga flickor som skulle bli mejerskor. Utbildningen tog två år. Därefter var de färdiga för anställning vid andra mejerier. Vid denna tid fanns det mejerier i många byar runt om i bygden. Lova Larsson var en av dem som förde arvet efter Eleonora Lindström vidare.

1915 flyttade Lova till Bursiljum och bosatte sig i en stuga på fastigheten som ägdes av Nikanor Emanuelsson. Nikanors hustru Augusta var syster till Lova. Det var troligtvis anledningen till att Lova bosatte sig i Bursiljum på ålderns höst. Hon avled 1923-02-24 och stugan revs efter hennes bortgång.

I morgon får jag nog se till att fira lite, åtminstone lite stillsamt här hemma. För precis tio år sedan, den 14 januari 2014, gjorde jag mitt första blogginlägg här i Rötterbloggen. Sedan dess har det blivit 477 inlägg, inklusive detta. (Bakgrunden på jubileumsbilden ovan är den första sidan i Gladhammars äldsta ministerialbok, C:1, bildkälla: Arkiv Digital).

Att ha förmånen att få blogga om släktforskning, det uppskattar jag. Det är en glädje att få dela med mig av både stort och smått. Allt ifrån de allmänna tipsen om till exempel emigrantforskning, fastighetsforskning eller släktforskning i Stockholm, till nischade historier om enskilda människor. Ibland har jag skrivit om mina egna släktingar, ibland om andras.
Vi är flera bloggskribenter som bloggar regelbundet och har olika publiceringsdagar. Min bloggdag är lördagar. På senare år har jag nog bloggat så gott som varje vecka men från början var jag inte riktigt lika flitig. Det gäller ju att komma på något intressant att blogga om varje gång.

Vad har de här tio årens bloggande lärt mig? Jo, att ni läsare gärna vill ha praktiska råd om källor och forskning. Ett av de mest lästa av mina inlägg handlar om emigrantforskning. Det skrev jag i juli 2019 och det har fått över 25600 klick sedan dess. För mig är det väldigt mycket, men jag vet inte om det är det mest lästa.
Ett annat populärt blogginlägg handlar om de allra fattigastes bostäder, backstugor och kojor. 21250 klick på det. På ett sätt är det extra glädjande att man faktiskt vill läsa om de fattiga. Att göra det kan kanske ge lite perspektiv på livet.

Det är väldigt trevligt att få kommentarer om det jag skriver. Ibland är det frågor om mer detaljerade källor eller information om blogginläggets innehåll och kan jag hjälpa till med det så gör jag det gärna.
Om du har en fråga eller kommentar så är det allra bästa att du skriver det i kommentarsfältet här i bloggen. Då får jag ett mail om kommentaren, även om den lämnats till ett gammalt blogginlägg.
Det går också bra att skicka mail till mig (info snabel-a slaktforskaren punkt se), men då är det bra om du skickar med en länk till blogginlägget du vill fråga om. Efter snart 500 inlägg kommer jag inte ihåg allt jag skrivit om eller när.
Extra glad blir jag för mailen med tips om något särskilt som avsändaren tycker att jag ska skriva om.

För dig som läser våra blogginlägg här på Rötter vill jag bara påminna om att de är skrivna i ljuset av sin tid och oftast inte uppdaterade efteråt. Något som jag bloggade om 2015 kanske inte gäller längre, t ex länkar till diverse källor.
Ibland har jag uppdaterat med ny information när det kommit fram och då syns det tydligt som ett tillägg eller en rättelse, men jag går inte systematiskt igenom gamla blogginlägg och kollar länkar mm.

Det allra första blogginlägget handlade om hur jag kom att börja släktforska. Jag började med min mans fars släkt som kommer från Ryssby och Berga i västra Småland. Den släkten höll jag på med även under A-kursen i släktforskning som jag läste på distans på Mittuniversitetet 2010 och skrev min examensuppsats om.
Då, för snart 14 år sedan, kom jag inte så mycket längre bakåt än sent 1700-tal i flera släktgrenar och till första halvan av 1700-talet i några få. Kyrkböckerna var digitaliserade av Riksarkivet och Arkiv Digital (AD) , som hade kommit ganska långt med fotogreringen i färg redan då. Men det fanns inga register att söka i utöver folkräkningarna hos Riksarkivet, som då kallades Svar.
Min plan är att någon gång återuppta forskningen om makens släkt, för med alla nya register som numera finns hos AD tror jag att jag skulle kunna få fram betydligt mer. Vi får se.

Under tiden kommer jag att fortsätta blogga, åtminstone ett tag till.
Det finns så mycket att skriva om och jag har samlat på mig en liten bank med idéer på sådant jag själv tycker är intressant att fördjupa mig i. Förhoppningsvis tycker även ni läsare det.
Jag gillar bloggandet. Att skriva för bloggen är ganska lättsamt, även om ämnet ibland kan vara nog så allvarligt. Ett blogginlägg är inte en artikel, inte som i en tidning (vilket jag också gjort, i över 40 år), utan kan vara mer personligt och kommenterande. En egen genre inom skrivandet, så känner jag.
Det blir kanske inte tio år till, men några, gissar jag.

Överallt finns de, små byar, som funnits under längre eller kortare tid. Ibland kan vi se att de kommit till på senare tid, när odlarna tagit ny mark i bruk, ibland de de funnits länge. En del byar kan man se att de funnits men sedan har de av olika skäl försvunnit, ibland beroende av olika sjukdomar, eller också emigrerade alla och byn dog ut.

Det finns hur mycket historia som helst att berätta om var och en av dessa byar, oavsett hur länge de funnits. Och finns de kvar idag, så kan det vara än mer intressant. Hur man berättar kan naturligtvis variera, det beror ju på hur mycket information det finns.  Jag tänker på alla de små häften som fanns förr, ofta utgivna av någon hembygdsförening eller liknande sammanslutning.  Jag vet inte hur många sådana som getts ut, men det finns ett stort antal i Genealogiska Föreningens bibliotek har jag sett.

Sedan kan man, i dessa datoriserade tider, fundera på hur många som vågar satsa på ett sådant gammalmodigt sätt som en tryckt bok. Jag hör berättelser om att sådana antika saker som böcker inte kommer in i vissa hem, de är otympliga, de samlar damm och det är inte bra för allergiker och andra liknande argument. Nu gäller det ju, tack och lov, inte alla hem, så det finns säkert en möjlighet att sprida information genom en tryckt bok.

Bild från GFs bibliotek, taget av författaren

Jag har, förutom att blogga och släktforska, också förmånen att få vara med och besluta om satsningar som sker genom Arvid Lundbäcks Stiftelse, som tar emot ansökningar en gång om året. Genom denna stiftelse så kommer jag i kontakt med olika personer och ser olika utfall av beviljade ansökningar. Och just nu kan jag se resultatet av en sådan ansökan. Jag sitter med en intressant bok, som har det något underliga namnet Kvek.   100 sidor om den lilla byn Kvek, som ligger i Fröslunda socken i nuvarande Enköpings kommun.

Det är Charlotta Medin som sammanställt mycket intressant information, och även om man inte har den minsta kontakt med den lilla byn så är det intressant att se vad som finns beskrivet, från 1300-talet och tills nu. Det är berättelser om hur byn utvecklas och vilka beslut som fattats av andra än byborna, det är berättelser om olika personer, alltifrån de pojkarna som fick möjlighet att studera och blev präster, till många andra som levt och verkat i eller av byn.

Det blir också till viss del en bra utbildning om olika områden som berört byn, allt från änkekonservering till olika typer av skiften och även om den upprustning som skett av byn, genom hembygdsföreningens försorg.   Mycket att läsa och intressant är det.

Nu är inte detta det enda resultatet av stiftelsens verksamhet, men det finns en gemensam sak med de stöd som delas ut och det är att resultaten kommer Genealogiska föreningen till del, så snart står boken om Kvek på en bibliotekshylla hos föreningen.  Många kommer att kunna läsa den, både nu och framöver, och ta del av all den kunskap som finns i den.

Karl och Ruth Bergmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Antonius Boström föddes 7 januari 1900 i Långviken, Skellefteå socken som ett av nio barn till föräldrarna Nils Johan Boström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Anna Margareta Forsman, bördig från Östra Falmark.

I unga år erhöll Karl anställning vid Bure AB:s sågverk. Han arbetade där i cirka 20 års tid. 1925 vigdes han med Ruth Johanna Valborg Bergmark född 1901-11-23 i Ersmark, Skellefteå. Hon var äldst av åtta barn till verksägare Nils Teodor Bergmark, barnfödd i Ersmark och hans hustru Maria Sofia Larsson, bördig från Bygdeträsk, Burträsk. I samband med giftermålet köpte Karl och Ruth en mindre jordbruksfastighet i Långviken där de bosatte sig. Där föddes även deras tre barn.

Fastigheten i Långviken såldes och 1938 flyttade familjen till Ersmark, Kågedalen där de övertog en del av Ruths föräldrars hemman. 1945 fick Karl anställning vid Skega AB. Han blev så småningom förman vid fabriken. Där blev han kvar fram till sin pensionering.

Karls fritidsintressen var jakt och fiske. På fritiden såg man honom därför ofta ute i skog och mark. Många är de olika villebråd han fällt. Som person var Karl gladlynt och språksam. Han var omtyckt i sin omgivning, av såväl vänner som grannar.

Ruth var liksom sin make munter och uppskattad i sin närhet. Hon somnade in 9 juni 1973. Karl somnade in 19 januari 1988 på Servicehuset i Kåge där han bodde i slutet av sitt liv.

Hur gör man för att få veta något om sin släkt när nästan alla släktingarna mördats?
Joanna Rubin Dranger är en svensk författare och illustratör. Hon har gjort flera uppmärksammade serieböcker för vuxna. Hennes senaste bok heter "Ihågkom oss till liv" och den handlar om hennes judiska släkt och hennes släktforskning om den. En mycket läsvärd och fin bok.

Hennes morfar David Rubins släkt kom från Polen och hennes mormor Dora Katz släkt från Ryssland, nära gränsen till Litauen. Båda kom från judiska släkter, släkter där de flesta mördades under andra världskriget. David Rubin kom till Sverige 1921, 19 år gammal. Dora Katz var född i Sverige, av föräldrar som flyttat hit 1906. Familjen Katz hade en affär utanför Göteborg.
Det är en berörande och drabbande bok. Vi känner ju till nazisternas folkmord under andra världskriget, morden på miljoner judar och många andra. Många vittnesmål om detta finns, inte minst i litteraturen. Joanna Rubin Drangers bok är en av de böcker som jag inte kan glömma efter läsningen.
Hon berättar både om sin släkt och ibland i detalj om hur hon får fram informationen, det som går att få veta när så mycket är utplånat.
En gren av släkten fanns i Norge och fick fly därifrån sedan landet blivit ockuperat av Tyskland. Andra lyckades ta sig till Israel och överlevde. Men de flesta släktingarna mördades, både barn och vuxna.

Thomas Fürth och Mikael Hoffsten har skrivit en handbok om judisk släktforskning.

Två uppslag i Joanna Rubin Drangers bok:

I Sverige fanns det många anhängare till mördarna. De svenska nazisterna kunde räknas i tusental. Flera faktaböcker om vår 1900-talshistoria har tagit upp detta på senare år, men också skönlitteratur.
Förhållandevis många nazister fanns i Norrbotten, framför allt i Tornedalen. Detta är välkänt och dokumenterat och har undersökts på senare år av historiker. I den dåtida Tärendö kommun hade nazisterna som mest anhängare. I kommunvalet 1934 röstade drygt en tredjedel på nazisterna där.
För mer läsning, se länkar nedan.

Bosse Johansson har skrivit den historiska romanen "Kattmamman", utgiven 2018. Det är en berättelse om en hängiven nazist på en fiktiv ort i Norrbotten, från 1920-talet till 1950-talet. Den bygger på både faktiska händelser och verkliga personer, alltså en sorts dokumentärroman.
Den här boken avslutas med en bilaga som innehåller namn på många av Norrbottens nazister, hämtade från medlemsregister för nazistpartier och aktieägare till företagen som gav ut nazisternas tidningar, plus en lista över svenskar som anslöt sig till Hitlertysklands armé och dog under kriget. I bilagan finns också en lista på dåtidens högerextrema organisationer.

En annan roman där nazisterna i Norrbotten förekommer är Mikael Niemis senaste, som heter "Sten i siden" och kom ut förra året. Läs den!

Länkar:
Boken Kattmamman: https://stigfinnaren.info/onewebmedia/Kattmamman.pdf
Akademiska uppsatser:
http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1137766/FULLTEXT01.pdf
https://journals.lub.lu.se/st/article/download/18106/16383/45520
https://journals.lub.lu.se/st/article/view/18106/16383
https://journals.lub.lu.se/index.php/scandia/article/download/1410/1197
Annat:
https://www.arbetarhistoria.se/129-130/ (artikel på sidan 41)
https://www.regeringen.se/contentassets/91ced404150c43a69d16746cf18e2115/overvakningen-av-nazister-och-hogerextremister.-sakerhetstjanst-nazism-och-hogerextremism-1946-1980.-sapos-overvakning-av-svensk-hogerextremism-efter-1980 (litteraturlista på sista sidorna)
https://kulturmiljonorrbotten.com/2016/07/15/nationalism-i-sverige-och-norrbotten/

Ett nytt år har precis börjat och det finns mycket att skriva om framtiden, men jag har hamnat lite i det bakvända och tänkte då börja med ett annat ämne.  Det finns ju nya tekniska innovationer, lite olika uppfinningar som kallas AI.  Det kan användas till mycket och en trend tycks vara att skapa nya bilder och dokument om olika tidsepoker. Under en tid nu har det dykt upp både det ena och det andra om vikingar.  Vikingar som år på tinget med hornförsedda hjälmar och med vapen i hand. Tingsfrid tycks inte råda.  Eller en del andra absurditeter om den tiden.

Det leder mig till en blogg jag skrev för närmare fyra år sedan och den har jag plockat av, om du tycker dig känna känner igen texten.  Trots att det gått några år så är ämnet fortfarande aktuellt och lever hos många. Och då kommer ju frågan om hur mycket vi egentligen vet.

 I de kontakter som jag har med amerikaner så framkommer väldigt ofta frågan om hur man kan se om någon eller flera förfäder varit viking. Kan man se det i kyrkböckerna eller går det att få fram med DNA. Att man som svensk ska kunna svara på frågan anses naturligt, för de flesta av oss måste ju veta om man är viking eller inte.

Det känns nästan besynnerligt hur fixerade frågeställarna är runt ämnet. Och de verkar tro att jag undanhåller information om ”mina” vikingar av någon anledning, nästan som om det vore ett kantarellställe som jag inte berättar om. Att intresset är stort för historia bland vissa emigrantgrupper, eller ska det egentligen stå immigrantgrupper, det står klart. Men att det ska vara så intressant att försöka hitta kopplingar tillbaka till en tid som ligger tusen år bort, det är nästan bisarrt. 

Mina försök att förklara att det inte fanns någon kyrka förrän i slutet av det vi kallar vikingatiden, det glöms fort bort. Och att det inte skrevs kyrkböcker förrän många hundra år senare det är ännu svårare att förstå. Ibland hittar någon ändå en tråd någon stans på internet och försöker haka på sin egen linje på någon kung, drottning eller annan höjdare som sedan leder ner till vikingatiden. Oavsett vad jag säger så är de då säkra på att de har hur mycket vikingablod som helst och bygger gärna ett litet vikingahörn hemma, med en hornförsedd hjälm i centrum. Att hjälmen är gjord i plast gör inget och att det inte hittats hjälmar med horn från den tiden, det gör inte så mycket, det imponerar nog på vänner och grannar ändå.

Fritt foto av Dzianis Sukhavaran på Unsplash

En annan väg som många försöker använda är att spåra sitt vikingaursprung genom DNA-tester. De vanligaste av dessa tester går ju bara fem, sex eller i bästa fall tio generationer bak, och även inom de avstånden med en osäkerhet om hur kopplingar sker. Men vissa företag drar sig inte för att försöka peka ut ursprung långt tillbaka i tiden, även om underlaget är likhet mellan nu levande människor som visserligen har olika bakgrund men ingen bevislig koppling till de områden som anges. Så den vägen kan vi nog säga är stängd.

Genom att analysera den raka ”pappa-linjen” eller ”mamma-linjen”, med andra DNA-test så kan man komma ganska långt tillbaka i historien, visserligen inte på personnivå men det går att följa hur linjerna vandrat och hur de delats under många hundra år. På det sättet kanske man kan se om det finns vikingar långt tillbaka, det vore ju bra.

Men hur är det med vikingar, hur kan man se vilka som var och vilka som inte var. Det är inte lätt eftersom det inte var några speciella DNA-lika människor som reste ut. De var, på samma sätt som samhället i övrigt, en blandning från olika grupperingar som rörts sig och blandats under många tusen år. Vid utgrävningar av lämningar från den tiden så framgår det klart att det är ett tvärsnitt av befolkningen från den tiden som rest. Det finns ingen speciell DNA-gruppering som syns i lämningarna, som skulle peka på skillnader i samhället. Att dessutom är klart att de som reste som vikingar blandade sin tid med arbete hemma på gården med resor i olika väderstreck gör det än svårare att försöka hitta någon som helst ledtråd DNA-vägen.

Så slutsatsen är väl att vi får leva med vår bristande kunskap om vem som var viking och vem som inte var det. Det går knappast att föra in en viking i sitt släktträd och frågan är väl egentligen om det spelar så stor roll, det finns inte så mycket av deras arvsanlag kvar i oss så att det påverkar.

Men det är inte alltid så lätt att till sig, så vi kanske kan fortsätta med letandet och under tiden får de som så vill hänga upp sin vikingahjälm och slipa sitt svärd för att behålla kontakten med sin förmodade, eller ska vi säga önskedrömda förflutna.

Ha det bra, viking eller ej!

Så här, näst sista dagen för året, då är det väl dags att både blicka bakåt och framåt. Eller är det alldeles för förutsägbart?
Blicka bakåt på året som gått: AI. Blicka framåt på det kommande året: AI.
Det jag förstår att vi släktforskare kan använda AI till är att tolka gammal handskriven text så att fler arkivhandlingar blir sökbara. Mycket bra, tycker jag. Men vad kan vi mer ha för nytta av AI? Sortera stora mängder information och göra den mer begriplig? Säkert finns det annat också.

Ytterligare framåtblickande: Något jag ibland tänker på är om förutsättningarna för släktforskningen kan komma att påverkas av nya lagar och regler? Vad vet jag inte, men vi har ju fått en del ändringar på senare år, t ex GDPR. Den har påverkat oss uppdragsforskare men inte dig som bara släktforskar om din egen släkt, så vitt jag förstår.
Vi som är engagerade i släktforskarföreningar och bedriver verksamhet i ideella föreningar och i samarbete med studieförbunden, hur kommer detta att påverkas? Minskningen av stöd till bildningsförbund kan säkert få sin betydelse, t ex för oss som håller släktforskarkurser.
Framtiden blir allt svårare att förutse, känner jag, men det kanske bara är ett ålderstecken?

I stället tar jag en titt bakåt till den där höstdagen för snart 15 år sedan då maken och jag besökte ett öppet hus hos släktforskarföreningen i Västervik. Maken var intresserad av att få information om hans farföräldrar, döda sedan länge. Själv hade jag då aldrig släktforskat. Min svärfar hade lämnat oss några år tidigare och det fanns ingen kvar att fråga.
Men där hos föreningen fick vi svar. Vi blev visade en sida i en kyrkbok med hela farföräldrarnas familj i början av 1900-talet. Maken läste alla namnen på farbröder och fastrar och kände igen de flesta. Han fick också bekräftelse på att farföräldrarna kom från Ryssby, vilket han hört talas om. Men vilket Ryssby?
Det gick något år innan jag tog mig an släktforskningen och nystade upp hans fars släkthistoria. När jag väl börjat släktforska kunde jag inte sluta, utan håller fortfarande på med detta, under senare år nästan på heltid. Det dröjde inte många år förrän jag sa upp mig från en fast anställning och började arbeta som uppdragsforskare. Detta är det roligaste jobb jag haft, numera som jobbonär.

Varför är släktforskning så intressant? Varför släktforskar du? Är det nyfikenheten på din egen släkt? Detektivarbetet, att sammanställa information från olika källor och dra slutsatser? Arkivforskningen, att leta information i gamla handlingar?
För mig är det nog framför allt letandet och sammanställningen, att hitta detaljerna och förstå vad de betyder.
Så snart jag hade börjat släktforska var jag helt fast. Jag hade flow, tid och rum försvann och plötsligt var det natt. Det här har nog de flesta av er upplevt.
Men på nyårsafton imorgon ska jag lyfta blicken från kyrkböckerna och fira nyår. Åtminstone en stund.

Gott Nytt År!

Nyårsfirande i Uddevalla 1947. Fotograf är Arne Andersson. Bilden kommer från Bohusläns Museum och i bildtexten hos Digitaltmuseum står det: "Nyårsfirandet i Kongressen och Carlia 31/12 1947". Gamla och Nya året frös ihop, stämningen på nyårsfirandet var mycket glatt." Kanske känner du igen en förälder, moster, farbror eller annan släkting? De ser i alla fall ut att ha haft trevligt där på nyårsfirandet för 76 år sedan.

En annan glad bild från nyårsfirandet är denna, från Örebro 1959. Säkert är det någon av ungdomarna på bilden som fortfarande är med och firar nyår i vår tid. Berätta gärna i en kommentar. Bilden är från Örebro-Kuriren och fri för publicering genom Örebro Läns Museum och Digitaltmuseum. I bildtexten står det att det är en bild från nyårsfirande men att den är tagen den 2 januari 1959. Kanske är det datumet för publiceringen i tidningen och bildren togs på nyårsafton 1958. Foto: okänd pressfotograf på Örebro-Kuriren.

I sviterna av Covid, med sambon parkerad framför de kroniska sportsändningarna, sitter jag och gör nedslag i de olika arkiven som kommit i Arkiv Digital. Barnhusbarn intresserar som vanligt. I ”Avskriftssamlingen” på Riksarkivet i Göteborg finns bland annat listor på de barn som tagits in på Frimurarebarnhuset i staden.

Plötsligt ser jag en notis om Nr 763, Thure Halldan Torstensson. Intagen 15 september 1812, född 30 oktober samma år. Han hade alltså redan plats vid födseln. Boken ”Doktor Dubb dikterar” berättar att bättre bemedlade kunde få diskret förtur till platser mot ersättning, barnhuset var annars till för fattiga barn och hittebarn. Lille Thure var hos inte mindre än fyra fosterhem under sin korta levnad, han avled enligt notisen den 9 januari 1815. Men…det är också inskrivet att fadern uppges vara en Secreterare Greiffe. Modern ska vara en dotter av framlidne Landscamreraren Bagger. Ett mysterium piggar upp, kan det vara sant eller åtminstone troligt?

Fanns de här personerna? Släktforskarens nödlina Google tillfrågas. Jodå – Secreteraren Greiffe bör vara Torsten Carl Greiffe, född 1789 på Anfasteröd i Bohuslän, död 1855 i Göteborg. Son till Carl Fredrik Greiffe och Charlotta Lovisa Natt och Dag. Fint folk, alltså. TC Greiffe blev polisfiskal och sedermera också stadsfiskal, i Göteborg. Han beskrivs i ”Det Gamla Göteborg” som en utmärkt, dugande och kraftig polischef. ”I kampen mot samhällsslöddret ägde Greiffe sin finurlighet och sin herculiska styrka” säger boken. Torsten heter han också – det är en ledtråd!

Men Bagger då, landskamreraren? I ”Skånska nationen före afdelningarnes tid” finns en Carl Henrik Bagger född 1758. Han är jurist och har, efter flera förordnanden, blivit landskamrerare i Göteborg. Som notat anges att han ska ha sålt sin kronofogdetjänst i Halland till brodern Johannes, som sedan rymde utomlands med kassan. Carl Henrik tog avsked 1805 och bosatte sig på Anfasteröd.

Då är det dags att hitta lille Thures födelse. Inte lätt att veta vilken församling det kan vara, det behöver inte ens vara i Göteborg. Men Arkiv Digitals sökbara register ger utdelning vid sök på födelsedatum. Han är född i Göteborgs Domkyrkoförsamling. Fadern okänd men – modern anges till Marie Carlsson, 20 år gammal. Vittnena är misstänkt fina. Auditören och landsfiskalen J W Thoren, polisnotarie J S Eiserman, herr Niclas Liberg, jordegumman fru Hallberg, demoiselle Sophie Bergström och d:o Anna Christina Liberg. Den påstådde fadern var ju polischef, det bränns. J W Toren tillhörde dessutom släkten.

Kan Marie Carlsson vara dotter till C H Bagger, hon borde vara född 1792, hypotesen är att hon heter Marie/Maria? Det är svårt att hitta honom i husförhören så jag går till Disbyt. Han ska ha flera döttrar, en född 1792 men hon heter där Ingrid Lovisa, en äldre flicka heter Maria Sophia, men hon är redan gift år 1812, med Anders Greiffe, Torsten Greiffes bror. För säkerhets skull kollar jag GFs inrikes pass. Där finns flera resor för en Maria Susanna Bagger, till och från Göteborg för att besöka släktingar. Den första resan är i februari 1813, till Skara via Vänersborg, vilket kan stämma med att hon skulle fått barn hösten 1812. Men är hon dotter till landskamreraren? Hittar ingenting i husförhörssökning. Men Google kommer upp med en släkttavla i My Heritage där hon ska vara född just 1792 och dotter till Carl Henrik Bagger. Till slut hittar jag familjen Bagger i Örebro, där han enligt biografin var landskamrer ett kort tag. Inga födelsedata på någon i familjen, men Maria Susanna finns med i syskonskaran. Disbyt hade fel födelsedatum på hennes syster, felaktigheter drabbar många i familjen, deras födelsedata varierar ordentligt i längderna. Ett sök på födda finner rätt syster med bara namnet Maria, född 1792-03-26 i Hammarö, Hanhals socken där fadern var kronobefallningsman. Maria Susanna har sitt sista pass från Örebro till Västergötland 15 december 1814. Då reser hon med fru Ulrica Catharina Hedde född Bergstedt 1763.

I Strö församling hittar jag en Maria Bagger som ska vara född 1795-03-26, bor hos en av systrarna Bagger.  Hon avlider 31 augusti 1823, kan det vara rätt person? Hon står som Maria Sophia, mamsell, men den systern var född tidigare och gift, som sagt. Fadern försvinner spårlöst, flera personer letar efter honom på Anbytarforum, men hans död 30 april 1810 finns annonserad i en tidning, någon bouppteckning har jag inte hittat. Men det är mycket troligt att Maria Susanna är modern till Thure, anser jag.

Herr polischefen Greiffe har alltså ljugit ordentligt, om än inte så fantasifullt i födelseboken och hans kollegor har ställt upp som vittnen. Någon nitisk anställd på barnhuset har sett till att anteckna de riktiga förhållandena och avslöjat hemligheten. Jag har inte sett originalet, det är inte fotat, men hela myglandet avslöjas nu – mer än 200 år senare. Man kan undra hur många ”falska” uppgifter som cirkulerar i våra dokument. När det gällde att dölja ursprunget för barn födda utanför äktenskap kunde man sträcka sig mycket långt. Trots detta finns ofta något korn av förvrängd sanning i uppgifterna.

För många är julen en högtid då man kontaktar olika delar av släkten, det syns inte minst på det antal julkort som fortfarande distribueras, trots att det finns så många andra kanaler som gör samma sak. Tänk om det fanns ett sätt att se hur många julhälsningar som gått som telefonsamtal, SMS, olika sociala nätverk eller andra kontaktvägar.  Tror nog att även om de är många, det skickades över 16 miljoner förra året, så är andelen julkort ganska liten om man lägger ihop allt.

Nu vet vi att det inte är alla som firar med familjen, av en eller annan anledning, och det kan ju innebära en möjlighet att träffa nya personer, om de nu vill träffa oss. I år hade vi tillfälle att träffa en ny bekantskap, ett par som kommer från Indien, men nu bor och arbetar i Sverige. Att de har familj, det vet vi, men de bor kvar i Indien och dit är det en bit att åka.

Det finns mycket att tala om när man träffas vid en högtid, där det finns så många olika traditioner, även bland de som bott hela livet i Sverige. Att då jämföra traditioner mellan olika länder ger möjligheter till spännande upptäcktsfärder.  Finns det julgran, julklappar och hur är det, firar man överhuvudtaget jul på andra platser. Att vi tar för givet att jul firas, innebär ju inte att det sker överallt och definitivt inte på samma sätt.

Fri bild av Naveed Ahmed på Unsplash

Efter långa samtal så glider samtalet över till andra spår och jag kunde inte låta bli att glida in på en av de saker som ligger mig varmt om hjärtat, och eftersom det här publiceras i en släktforskningsblogg så förstår alla vad det var. Hur är det med släktforskning i Indien?  Och det blev en intressant stund, som naturligtvis inte visar hur de 1,4 miljarder indierna släktforskar, men hur några upplever situationen.  Vet du förresten att Indien i år blev världens folkrikaste land.

Indien har inte haft någon riktig folkbokföring förrän på senare tid, om vi bortser från att kolonialväldet håll bra ordning på alla britter i landet. Det påbörjades arbete vid självständigheten 1947, men mycket återstår. Och det är svårt att komma så långt tillbaka, om det inte finns berättartraditioner inom familjen. Det som kan motsvara släktforskning är att försöka hitta delar av nu levande familjegrenar, som splittrats under de senaste 100 åren. Begreppet storfamilj blir mer levande när jag hör berättelserna om vad de letar efter och vad de hittar.

Det finns andra sätt att koppla informationen, som vi har i våra släktforskningsprogram, för dem i Indien. I en familj kom man underfund med att det fanns tidigare okänd släkt i närområdet, och då blev det gemensamma beslutet att köpa en riktig stor bil tillsammans för att kunna göra resor ihop. Undrar om vi ska göra detsama, det kommer ju nya släktingar från både höger och vänster när man tar ett DNA-test.  Ska vi köpa en buss ihop och resa mellan de olika släktställena i Sverige. Vem vet kanske det är ett uppslag

Det här blir årets sista blogg, ett år som präglats av mycket som skulle kunna fylla olika bloggar, då inte släktforskningsrelaterat. Jag vill önska er alla ett gott nytt år och hoppas innerligen att vi kan se mer positiva händelseutvecklingar inom många områden. Ha det bra och vi ses nästa år.

Hoppas ni alla har en riktigt fin jul, hemma eller var ni än befinner er. Fast jag vet förstås att det inte alltid är så. Firar du julen i ensamhet hoppas jag att den är självvald. Själva firar maken och jag med barn och barnbarn, precis som vi brukar.

Julkortet ovan är ett av många som Jenny Nyström målat. Hon är nog den konstnär vi mest förknippar med julen.  Jenny Nyström föddes i Kalmar 1854 och anses vara den som gav jultomten ett ansikte. Det var hon som började måla jultomten så som vi är vana att se den idag, med vitt skägg och röd tomteluva. Redan som barn flyttade Jenny Nyström till Göteborg. Hon gifte sig med Daniel Stoopendaal och 1893 föddes sonen Curt som hade tänkt bli läkare men så småningom övergick till att följa sin mor i hennes yrkesarbete som julkortsmålare.

Detta är nionde gången jag gör ett blogginlägg vid jultid här i Rötterbloggen. Jag trodde det skulle bli tionde eftersom jag började blogga i januari 2014. Men det visade sig att jag inte skrev något blogginlägg vid julen 2015 och nu minns jag inte varför.
Övriga jular har jag nog oftast skrivit om människor jag hittat under min släktforskning som antingen fötts, dött eller gift sig på någon av julhelgens dagar. I år blir det inte så, jag hittar ingen mer just nu. De allra flesta i mina släktträd är ju inte födda eller har dött på julen. Vi får se om jag har någon ny julanknyten upptäckt att komma med nästa år.

Som arbetande uppdragsforskare kan det ibland bli stressigt. Det går aldrig att veta i förväg hur lång tid en släktutredning till en kund tar, för det beror ju på vad som är möjligt att hitta. Åtminstone i de flesta fall, men vissa kunder beställer avgränsade eftersökningar som är lättare att planera.
I somras hade jag flera större släktutredningar på gång och jobbade mycket så nu har jag i stället tagit ett par veckors semester före jul. Det har verkligen varit toppen, att inte behöva stressa så mycket som det vanligtvis blir före jul. Nu har jag i lugn och ro kunnat fundera över julklappsinköpen till barnbarnen och fått till lite julstämning här hemma. Plus lite släktforskning som jag ska ge bort så småningom, som jag skrev om i förra blogginlägget.

Så här års känns det så självklart att tänka tanken "vart har tiden tagit vägen?". Det var ju alldeles nyss det var jul förra året. Ett år går så fort numera. Nu när jag närmar mig 70-strecket är ju ett år bara 1/70 av mitt liv men när jag var 20 var det 1/20 av livet. Vilken skillnad!
Så är det nog för barnen också. När jag säger att "vänta lite, jag kommer om en stund" så är den stunden mycket längre för barnet än för mig. Det sa min ene son till mig någon gång när han var i skolåldern. Jag har kloka söner, ska ni veta.

Apropå tid så känns det också som att jag inte alls har bloggat i tio år, utan började mer nyligen. Men mer om det senare, jag måste nog uppmärksamma tioårsjubileet om några veckor. Då får jag se till att skriva något klokt om tidens gång.

Inför denna julblogg letade jag bland mina filer efter en bild med lite julstämning, en tomte kanske. Det närmaste jag kom var bilden till vänster av svenskamerikanen ANDERS NILSSON LJUNGSTRAND (1833-1908), en bondson från Vartofta-Åsaka och Vårkumla socknar i Västergötland som 1868 utvandrade till Norra Amerika. En tidig porträttbild av samme man (höger) tycks vara tagen i Chicago, dit så många emigranter sökte sig. Resan fortsatte emellertid och till sist hamnade han i Templeton, San Luis Obispo County, California. I folkräkningarna står han som apelsinodlare på egen ranch. Han dör ogift 1908.

Så till rubriken: TOMTAR PÅ LOFTET. Var kommer den ifrån och vad betyder den?

I synnerhet på 1900-talet börjar ordet tomte användas nedsättande i betydelsen ’konstig, enfaldig person’. Att ha tomtar på loftet eller tomtar i garaget betyder att vara dum eller tokig. Dessa uttryck är exempel på idiom, alltså ett fast uttryck vars betydelse inte framgår av de enskilda ordens betydelser.

Själv har jag nog uppfattat uttrycket något mildare, ungefär som man beskriver en nörd eller någon som är besatt (i positiv mening) av ett ämne. En som dagligen och stundligen tänker på detta, söker nya infallsvinklar och grubblar över hur insamlade fakta bäst ska tolkas. Ja, ni förstår vart jag är på väg med detta.  Är det inte vi släktforskare, som understundom har "tomtar på loftet". Själv är jag i alla fall sådan ... Det händer att min hustru ibland avbryter mina genealogiska tankegångar med ett "Hemskt vad du är tyst då ..."  alternativt "ibland tror jag att jag är gift med ett mugget arkiv". Detta händer särskilt vid de tillfällen då jag har forskat fram något nytt och revolutionerande, något som jag omedelbart måste ta itu med.

Dessemellan är jag ganska trevlig ...

Nu önskar jag alla läsare och nördiga släktforskare en riktigt fin jul- och nyårshelg med massor av tomtar - helst dock inte på loftet!

Kan vi tala om rörigt?  Det brukar kanske vara det inför julen, men det kan ju vara på olika sätt.  Ibland kommer inte den där julklappen jag beställde fram i tid, och då blir det en del nerver som sitter på ytan.  Eller vad händer om griljeringen av skinkan misslyckas, var hitta en till, eller ska vi skapa en ny tradition utan skinka i år. Förhoppningsvis har någon glömt lutfisken i en kundvagn, så klarade vi av den delen.

Kan nog fortsätta med alla möjliga inslag, fast en del drabbas inte av något utan allt löper på som vanligt. Kanske det jämnar ut sig vid nyårsfirandet istället, då jag sitter lugnt och grannen har problem med bilen som står i diket en bra bit bort. Ja, nu kan jag ju inte se in i framtiden, så det blir bara en spekulation. Det där med att se in i framtiden, det kan jag kompensera med att se in i forntiden istället. Eller vad säger man när det dyker upp det ena efter det andra av det som skett men inget sett då, utan först nu.

Fri bild Wout Vanacker Unsplash

Mitt i stöket inför de kommande helgerna så kom det ett DNA-svar, och vad gör man då. Gömmer datorn någonstans och låtsas som det regnar, kanske bättre att säga att det snöar. Det finns inte tid i julbestyren, inte en chans säger en del. Men bara titta lite, en kort stund och sedan stoppa undan allt igen. Så gör vi, och det blev ju inte så bra, eller det blev riktigt bra, beroende på hur jag ser det. Där kom det en person med koppling till Skaraborg och Värmland, samtidigt. Och det genom en morfar, som bodde på rätt ställe och där förnamnet stämmer med det som sagts.  Inte varje jul det blir klart att detta måste vara den saknade pappans egen far, en julklapp bara så där.

Och på tal om Värmland, jag läste en krönika från Värmlandstidningen där det kom den ena julklappen efter den andra. Efter långt letande så kom svaren, flickan som bodde i det inre av Värmland hade kopplingar till Malmö, och inte bara dit utan till Svenska akademin, åtminstone på lite håll. Skalden Hjalmar Gullberg, som inte fick bo hemma hos sina biologiska föräldrar, och såg sig själv som ensambarn, hade en halvsyster i Värmland. Tänk om han fått veta det, han som ibland betonade hur ensat det varit.  Och inte nog med det, det dök upp två halvsyskon till. Produktiv pappa hade han, Hjalmar.  Undrar vad Hjalmar Gullberg-sällskapet säger nu.

Nu verkar det som jag seglat iväg långt från julen, och de bestyr som finns.  Tog ett tag innan datorn stoppades undan igen, och ska vi vara riktigt petiga så syntes det nog ett hörn av den hela tiden, även om annat också hade prioritet. Jag får nog låta den vila lite, det kommer ju mellandagar som ska fyllas med roliga saker, och då kommer det säkert fler fina upplevelser av det som hände förr , men som vi inte vet så mycket om (än).

Med dessa enkla rader önskar jag dig, kära läsare, en riktigt fin tid framöver. Hoppas att de kommande dagarna blir som du önskat dig, vad det än må vara och att vi senare kan se tillbaka på året som flytt, oavsett om det varit bra eller mindre bra, med viss tillförsikt och starta jakten på nya upplevelser i släktforskningens värld.

Då har året kommit fram till granens tid. För min del har jag plastgran sedan min tid i lägenhet. Levande granar måste vattnas, och jag tröttnade på att spilla vatten på parkettgolvet vartenda år. Dessutom är det inte så lätt att få ut en gran på balkongen i en ganska trång etta. Det slutade oftast med att det var mer gran på mig än på trädstammen, så att säga. Senare på våren var det dags att få ut eländet i hissen och dumpa på någon lämplig plats. Hur frestande det än var att bara hiva ner den från balkongen, så tvang jag mig att avstå. Jag bodde på åttonde våningen, med en trottoar nedanför. Till och med jag insåg att det ej var lämpligt att kasta ner granen därifrån.

Men det här med julgranar, var kommer det egentligen ifrån? Det enklaste svaret är att vi här i Sverige har importerat den från Tyskland under 1800-talet. Men som så ofta, är det inte riktigt lika enkelt. Högtidsträd har funnits redan under hednatiden i vårt avlånga land, offerekar där man blotade eller hängde upp andra gåvor för att blidka gudarna. Sedan fanns också julstång eller julruska, som troligen skulle skydda mot onda makter i samband med mörkret kring midvintertid. Julstången bestod ofta av en liten gran som var barkad och kvistad nedifrån, så att endast de övre grenarna satt kvar. Efter barkningen brukade man placera trädet på gården, taknocken eller bredvid ytterdörren. De överblivna kvistarna hade man ofta utanför ingången som dörrmatta, en tradition som finns kvar än idag.

I Tyskland flyttade granen inomhus redan under 1500-talet, och blev pyntad. Olika hantverksskrån och gillen ställde upp dem i skråhuset, och klädde dem bland annat med godsaker, som barnen fick äta, och man dansade runt granen. Det sägs att det var den engelske munken Bonifatius, död 754, som missionerade mycket i Tyskland, som använde granens trekantiga form för att förklara treenigheten. Men han lär ha hängt upp granen i taket med spetsen nedåt i detta syfte.

Till att börja med förekom julgranar i protestantiska hem i Tyskland, och granen fick inte något större fäste i övriga delar av kontinenten. Det var först efter Wienkongressen 1815, då preussiska tjänstemän emigrerade åt olika håll i Europa, som granen fick ordentlig spridning.

Ordet ’julgran’ lär ha dykt upp i svenska språket på 1840-talet. Den gröna ljusbäraren spred sig nu raskt från säterier, prästgårdar och lärarboställen till enklare hem. Äpplen hängdes ofta i granen för att tynga ner de grenar som som ljusen satt på så att de skulle sitta rakare. Med tiden blev det vanligt med garndockor, hemgjorda små korgar och hjärtan i glansigt papper, eller dekorationer av mjöl och vatten i granarna. I slutet av 1800-talet började vi importera julgranskulor i glas från Tyskland och Tjeckien. På 1900-talet kom girlangerna med svenska eller blandade flaggor in i bilden. Däremot förekom inte halmslöjd i granarna på den tiden. Halmslöjdade julgransprydnader blev populärt först på 1960- och 70-talet.

Nuförtiden kan man ju köpa granar av olika sorter också. Den vanligaste granen som säljs i Sverige är rödgran, cirka åttio procent av svenskarna föredrar tydligen en sådan. Sedan finns det ädla blågranar och silvergranar att köpa också.

Rödgranen motsvaras på tyska av ’fichte’, men den ursprungliga tyska julgranen är ädelgransarten ’tanne’ vars barr liknar smala, platta blad. Det är den granen som gett upphov till melodin ’O tannenbaum’.

Källa: wikipedia

Med denna vintergrönskande blogg, ber jag att få avsluta årets inlägg. Nu tar jag jullov och dyker upp i januari igen.

Tackar alla som läst mina bloggar för året som gått, och önskar förstås

God Jul 

och

Gott Nytt År!

Bilden: Årets julgran foto: författaren