Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.

Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.

En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.

För oss som släktforskar är arkiven riktiga guldgruvor, fyllda till bredden av fascinerande levnadsöden som bara väntar på att upptäckas. I kyrkoböcker och domböcker, myndighetsbrev, inneliggande handlingar och suppliker, personarkiv och hospitalsarkiv – överallt hittar man intressanta berättelser om människor som levde för länge sedan. Ett arkiv som förvarar många sådana berättelser är det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv, som förvaras på landsarkivet i Lund. Där möter man allt från förrymda sjömän och vidskepliga pigor till maktlystna adelsmän och utfattiga änkor, men det är utan tvekan äktenskapsmålen som tar upp mest utrymme i arkivet – otrohet och tvegiften, osämja mellan äkta makar och brutna trolovningar. Serien AIII innehåller domböcker i äktenskapsmål, och den äldsta domboken i denna serie börjar redan 1589. Här kan man följa livet i Skåne och Blekinge under 1500-talets sista skälvande år, och lära känna de personer som av någon anledning ställdes inför biskopen i Lund. Det äldsta ärendet är daterad anno 1589 »Mandagen nest efter Dionysii, som war 13 Octobr.», som det står i ingressen. Denna dag inställde sig hustrun Anne Christoffersdatter från Ronneby, som blivit övergiven av sin make Jens Pedersen – hon hade skriftligen ansökt om skilsmässa, och tituleras därför brevviserska (»breffuisersche») i domboken. Ingressen, som är skriven på ljuvlig 1500-talsdanska, lyder såhär:

»Wer skicket for Oß thenne breffuisersche Anne Christoffers dotther af Rondeby, huilken Berette huorledz hinnis Echte hosbonde Jens Pederss tuende gange war faren fra henne, wden hennis wilgie oc widschaff, oc först war borte paa femte Aar, siden kom tilbage igien oc war saa hooß henne paa andit aar, paa huilken tiid the och afflede it Barn sammen, der efter anden gang haffde hun paa fierde aar siddit aff hannom aldelis forlat».

Den förtvivlade Anne hade inte minsta kunskap om sin makes förehavanden; hon visste inte ens om han var »indenlandtz eller wden, leffuende eller död». Ryktesvägen hade hon hört att Jens eventuellt befann sig i Malmö, men trots att hon efterlyst honom både från predikstolar och tingsplatser hade han inte hört av sig. Anne bad därför i all ödmjukhet hos biskopen om att bli frånskild från sin förrymde make, så att hon kunde gifta sig med någon annan. Hon bifogade en attest från kyrkoherden i Ronneby, som bekräftade att hon hade »sig altiid ærlig forholdit haffdi», samt »att ingen er som henne nogit med rette beskylle kand». Det var alltså ingen tvekan om att Anne var en ärbar kvinna som förtjänade att vara gift med en hederlig man, och snarast bli frånskild från den svekfulle Jens Pedersen som hade övergivit henne.

b2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpg

Ur Lunds domkapitels dombok över äktenskapsmål 13 oktober 1589; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 2 (ArkivDigital).

Lunds domkapitel tog ärendet i övervägande, och saken var solklar. Jens hade förbrukat sin äktenskapsrätt gentemot Anne, och för att undvika Guds vrede ansåg domkapitlet att en skilsmässa var det enda rätta beslutet. Man dömde därför »paa Gudtz oc the Hellige Kirkis wegne; att hun her effter maa were for:ne Jens quitt, ledig oc löß, fra thett echteschaffs bond them imellom warit haffr Och henne frijt for at giffte sig igen». Om Jens sedermera dök upp skulle han däremot straffas för sitt äktenskapsbrott, men Anne var i alla fall en fri kvinna efter alla år av ensamhet och förtvivlan. Gifte hon om sig? Levde hon lycklig i alla sina dar, eller dukade hon under i något krig eller farsot? Vart tog Jens vägen, varför övergav han sin hustru? Och vad hände egentligen med deras gemensamma barn? Frågorna är många, men tack vare arkiven kan vi släktforskare åtminstone ta del av historien om den övergivna Anne Christoffersdatter och alla andra fascinerande levnadsöden som väntar på att upptäckas.