Egentligen ogillar jag starkt orden »oäkta» eller »oäkting», för jag har alltid ansett att människor är lika äkta vare sig man är född inom eller utom äktenskapet. I släktforskningen använder jag därför hellre begreppet »utomäktenskaplig», men valet av dagens rubrik beror på att bloggens huvudpersoner utan tvekan sågs som just oäktingar när de föddes för närmare tvåhundra år sedan. Fast hur kommer då »adlig» in i bilden, tänker kanske den adelsintresserade, de var ju födda utom äktenskapet? Ja, det är lite komplicerat, så vi tar det från början.

Sophia Bergh (1801-1888) var syssling till två av mina förfäder, och föddes i den lilla byn Björka, strax nordväst om Sjöbo i Skåne. Hon var dotter till järnhandlaren Petter Bergh (1760-1811) och Dorothea Knutsdotter (1768-1809) och blev som synes föräldralös redan i barnaåren. Trots denna turbulenta start i livet gick det bra för både Sophia och hennes syskon, antagligen tack vare deras inflytelserika morbröder. Som tonåring hamnade hon som jungfru i Margreteholm i Färlövs socken, antagligen i tjänst hos landshövdingefamiljen Wrangel, socknens störste godsägare. Kanske var det även genom denna familj som hon i slutet av 1810-talet träffade den man som kom att bli hennes följeslagare genom livet – även om deras kärlekssaga var minst sagt okonventionell.

Mannen ifråga var Echard af Klercker (1787-1869), vid tidpunkten kapten vid Wendes artilleriregemente, sedermera vid Svea artilleriregemente och slutligen major i armén samt riddare av Svärdsorden. Han hade visserligen inga »fina anor», och var inte ens adlig till börden – fadern adlades nio månader efter sonens födelse – men tillhörde likväl adliga ätten 2132 B, introducerad på Svenska riddarhuset 1788. Den unge kaptenen tog uppenbarligen Sophia med storm, och efter ett löfte om äktenskap gick hon till sängs med honom – blott sexton år gammal. Nio månader senare föddes sonen Carl August, men varken äktenskapslöftet eller barnafaderns namn syns till i kyrkoboken så den lille gossen begåvas med det förhatliga epitetet »oäkta».

Sophia behöll dock sin älskade kapten, och flyttade så småningom in till honom i Kristianstad – officiellt som hans »jungfru» men i realiteten som hans sambo. Det dröjde inte länge innan hon blev gravid igen, och i mars 1821 föddes dottern Dorothea Augusta. Inte heller denna gång erkänner Echard faderskapet, men nu framträder åtminstone hans namn i kyrkoboken – dock endast bland faddrarna, eftersom det var han som höll barnet vid dopfunten. Detta gjorde han även då parets barn Carl Edvard döptes 1822, och vid dottern Dorothea Augustas dop 1825 närvarade han som fadder. Ingenstans nämns dock faderskapet eller äktenskapslöftet, och när parets yngsta barn Johan Victor Arvid föds i Stockholm i april 1833 noteras föräldrarna i Hedvig Eleonora församlings födelse- och dopbok vara »okända».

b2ap3_thumbnail_IMG_0244-1.jpgNågot foto på Echard af Klercker och hans älskade Sophia Bergh har ännu inte hittats, men såhär såg i varje fall Echards yngre bror, generalmajoren Fredrik af Klercker (1792-1867) ut (Krigsarkivets porträttsamling).

Echard och Sophia hade nu varit ett par i hela femton år, och det skulle dröja ytterligare nio innan det där äktenskapslöftet vann sin fullbordan. Det är inte klarlagt varför det dröjde så länge, men antagligen ligger förklaringen i den vanliga bördsstoltheten – adliga ätten af Klercker må ha varit ung, men tänkte i gengäld hålla sig kvar i samhällstoppen till varje pris. Echards far Adolf Klerck (1746-1818) adlades som tidigare nämnts af Klercker och slutade sina dagar som generalmajor, ledamot av Krigsvetenskapsakademien och riddare av Svärdsorden, och när Echard träffade Sophia hade hans syskon redan börjat knyta hymens band – givetvis med personer vars adliga sköldar tronade på Riddarhuset i Stockholm. Helena af Klercker var gift sedan 1817 med överstelöjtnanten Jean Toussaint Charpentier, brodern Gustaf Carl ingick äktenskap året därpå med Catharina Maria Lagerberg och brodern Fredrik gifte sig tio år senare med Jeanette Charlotte Henriette Reuterskiöld. Att då Echard, den unge adlige kaptenen skulle ingå äktenskap med en föräldralös järnhandlardotter från Björka ansågs säkert oacceptabelt, och av den anledningen fick äktenskapslöftet läggas på is – i decennier. Den 16 juli 1842 var det dock äntligen dags, och i Kristianstads stadsförsamlings lysnings- och vigselbok finns en lång anteckning som reder ut de flesta frågetecknen:

b2ap3_thumbnail_Vigselbok-1842.jpg

»Enligt förevist betyg af Regements-Pastor And. Lev. Olbers i Stockholm blefvo Majoren, Kaptenen vid Kgl. Svea Art. Reg. och Ridd. af Sv. O. Herr Echard af Klerker och Jungfru Sophia Berg i laga äktenskap sammanvigde d. 16 Juli 1842; och uti ett med vittnen och sigiller försedt Dokument af d. 18 Juli 1842 hafva dessa makar förklarat sina barn, Carl Edvard född i Christianstad 1822 6/9 samt Dorothea Augusta f. derst. 1825 26/2, för äkta, berättigade att af dem arf taga. Hvilket allt, på deras egen begäran, varder i denna församlings Kyrkoböcker anteknadt. Christianstad 1842 25/7. J. J. Thomæus. Vittnen under Dokumentet: Major A. von Meltzer och Kap. G. Planck.» (ur Kristianstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. EI:4 (1834-1855), sid. 44; bild: ArkivDigital).

Även äldste sonen Carl August var född inom äktenskapet, trots att han inte nämns vid föräldrarnas vigsel. I Färlövs kyrkobok 1819 finns nämligen en anteckning om att han förklarats för äkta av majoren af Klercker, och två dagar efter vigseln författade föräldrarna en attest som intygade att sonen var deras gemensamma:

»Undertecknade förklara härmedelst, att vårt barn sonen Carl August född den 1:e Februarii 1819 i Margreteholm uti Färlöfs församling, Östra Göinge Härad och Christianstads Län, är af oss under äktenskaps löfte sammanaflad, hvarföre han af oss förklaras för äckta och såsom barn af laggift säng, den der efter oss skall arf taga; till yttermera visso anhålla vi, att detta vårt erkännande måtte intagas i nämnde församlings kyrkobok, där barnets födelse finnes antecknad; samt att vi såsom hans föräldrar måtte blifva uptagne.

Att Vi denna handling af fri vilja och med sundt förstånd författadt och undertecknadt samt med våra sigill försett ombedje vi underskrifne vittnen attestera.

Stockholm den 18. Julii 1842

Echard af Klercker. Major i Armén, Capitaine vid Kongl. Svea Art:e Reg:te

Sophia af Klercker född Bergh. Dotter af aflidna Jernhandlaren Petter Bergh i Björka vid Öfveds Kloster.»

Parets små telningar blev nu äntligen legitimerade, men även om de hittills burit moderns efternamn Bergh i officiella sammanhang hade fadern dragit all faderlig försorg om dem. De två äldsta sönerna inskrevs redan i slutet av 1830-talet vid Uppsala universitet och blev sergeanter vid faderns regemente, men det var först efter föräldrarnas vigsel som det verkligen rörde på sig. Bland annat fick Carl Edvard kunglig fullmakt på underlöjtnantsbeställningen vid Svea artilleriregemente, medan dottern Dorotea gifte sig 1846 med översten Erik Gustaf Klingenstierna. Antagligen förenklades detta av att de nu bar namnen af Klercker, något som dock inte skedde per automatik. Kort efter giftermålet fick nämligen Echard tillskriva Riddarhuset i Stockholm och ansöka om att hans fyra barn »måtte blifva införda uti Genealogien öfver Adlige Ätten af Klercker», och i september 1842 diskuterades ärendet av Riddarhusdirektionen. Man gick igenom de många attester, intyg, kyrkoboksutdrag och prästbetyg som Echard sänt in, och sedan man fått en helhetsbild av läget togs ett beslut om barnens adelskap:

b2ap3_thumbnail_Picture-690.jpg

»Riddarhus Directionen beslöt att de nu företedde handlingar skulle ordagrant i Protocollet intagas, och att förhållandet skulle antecknas å Stamtaflan öfver Adeliga Ätten af Klercker N:o 2132 med hänvisning till denna dagens Protocoll. Ut supra.»

Historien om Sophia Bergh och Echard af Klercker handlar om klasskillnader under svenskt 1800-tal, och uppfattningen om att man skulle hålla sig inom sitt stånd. Den handlar dock även om gränslös och tidlös kärlek, och är ett intressant exempel på hur det gamla ståndssamhället började luckras upp när den föräldralösa järnhandlardottern från Björka äntligen kunde titulera sig fru majorskan af Klercker. Det tog visserligen tjugofem år, men till slut fick Sophia sin älskade Echard – och släktnamnet af Klercker kunde föras vidare till deras fyra barn. De adliga oäktingarna.

b2ap3_thumbnail_Brderna.jpg

Överstelöjtnant Carl Edvard af Klercker (1822-1884) till vänster och hans bror kapten Carl August af Klercker (1819-1883) till höger.

Avundsjuka är inte bara en av de sju dödssynderna, utan även ett otrevligt sinnestillstånd, vare sig man själv är avundsjuk eller upplever avundsjuka från omgivningen. I vissa sammanhang är det dock väldigt svårt att inte avundas andra, och tyvärr är släktforskning ett sådant sammanhang – åtminstone för mig. Det handlar dock inte alls om missunnsamhet, för jag unnar andra släktforskare allt gott i världen, men ibland kan jag inte låta bli att tänka: »åh, jag vill också...».

b2ap3_thumbnail_IMG_0285.jpg

Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808), som slutade sina dagar som major med överstelöjtnants namn, heder och värdighet samt riddare av Svärdsorden.

Jag avundas släktforskare som har adliga anor – inte för att det på något sätt skulle vara finare än alla torpare och hemmansägare i min antavla, utan för att välborna damer och herrar ökar chanserna till spännande källmaterial. Dagböcker, memoarer, berättelser, brev och andra personminnen – för att inte tala om alla vackra porträtt – som kan ge släktforskningen kött på benen. En adelsman som både avporträtterades och efterlämnade skriftligt källmaterial är min anfader Anders Dahlmans svåger Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808). På porträttet syns han iförd krigsmundering och pudrad peruk, och i den dagbok han förde på örlogsskeppet Prins Carl under 1790 års sjökampanj beskriver han bland annat målande vad som hände sedan han tillfångatagits av ryssarna:

»Vi blef då förde till armial Skjeppet Rostislaf, en magnifique 3 däckare med 100 Canoner utom 8 st nicker. Därest Herr Amiralen med många förnäma Herrar af flottan var. Amiralen en gammal Herre, klädd i en blå Sictenpälls med dyrbart foderverck, nattmössa och Hatt på hufvudet. – Under dett vi nalkades detta i Wattnet flytande Slott, hördes därifrån en Superbe musique, af många Trumpeter, W althorn – Puker och hårda instrumenter. [...] Klockan var nu millan 3 och 4 på eftermiddagen, Ett bord var serverat med kall mat, däraf oss blef båden, men ingen af oss åt, ty hvar och en tjände sig nog mätt af Harm.»

Ack, om man ändå hade sådana spännande saker i antavlan! Något annat jag avundas är släktforskare som har fotografier på sina förfäder långt tillbaka i tiden. Något jag själv skattar högt är de båda fotografierna på min farmors farmors mormors far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) – men utöver dessa dyrgripar är det ont om foton på mina förfäder. Jag har exempelvis inga fotografier på varken morfars farfar Johannes Thoresen (1840-1924) eller farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjerstina Persdotter (1834-1924), trots att de levde en bra bit in på 1900-talet. Är det då konstigt att man blir avundsjuk på släktforskare som stoltserar med foton på en hel drös med förfäder födda under 1810- och 1820-talet?

b2ap3_thumbnail_Carlbergs.jpg

Innan kameran uppfanns fick man ju som bekant anlita en konstnär när man ville föreviga sitt anlete, och runt om i Sverige finns många vackra gamla porträtt – vem blir inte avundsjuk på släktforskare som har sina förfäder inramade på väggen? Ju »finare» släkt desto fler porträtt, men eftersom mina förfäder inte var särskilt »fina» har de heller inte avporträtterats för eftervärlden. Förutom en och annan prästvigd kusin eller syssling till mina förfäder finns bara en inramad äldre person i mitt släktträd, och det är den ovan fotograferade förfadern Johan Carlbergs yngsta dotter Louise (1832-1869). Det hade inte varit helt fel om även farföräldrarna eller systern Johanna besökte någon konstnär under sin livstid – men nu ska jag inte vara avundsjuk utan istället glädja mig åt de släktforskare som har generationer av förfäder på väggen, i färg.

b2ap3_thumbnail_Carlberg-Anna-Louise-1832-1869-hos-Lenhammar-Gunilla.JPG

Jag blir ofta avundsjuk på släktforskare som har sina anor centrerade till områden med genealogiska fördelar. Som bloggens ärade läsare har märkt var de flesta av mina förfäder skåningar, och en nackdel med att forska i Skåne är att det knappt finns husförhörslängder före 1810-talet. I de andra landskap där jag har anor, såsom Dalsland, Västmanland och Småland, hittar man däremot husförhörslängder en bra bit ner på 1700-talet, och i Västergötland omnämns ej sällan de avlidnas föräldrar i dödboken (som till exempel när min anfader Sven Arfvidsson dör i Näs socken 1776, här nedan). Sådana uppgifter finner man aldrig i Skåne, och även om jag är glad för mina få västgötska anor blir jag lite avundsjuk på de släktforskare som har många anor i detta landskap. Å andra sidan förbannar jag ofta att de västgötska socknarna är små och ofta många inom samma pastorat, samtidigt som prästerna inte alltid var så noga med moder- och annexförsamling, något som försvårar släktforskningen rejält. Kanske är de västgötska släktforskarna avundsjuka på mina skånska anor av den anledningen? Andra genealogiska fördelar som skiljer landskapen åt är databaser, namn- och personregister, släktböcker eller liknande – och det är nog ingen tvekan om att sådana ojämlikheter väcker avundsjuka i släktforskar-Sveriges alla hörn! 

b2ap3_thumbnail_Ns.jpg

Nej, avund är verkligen ingen trevlig sak, men ibland kan man bara inte hjälpa det. När man släktforskar finns det ju uppenbarligen många anledningar att känna avundsjuka, eller anavundsjuka, som jag brukar kalla det, och därför är jag nyfiken – vad väcker din anavundsjuka?

I januari 2015 valdes Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna, och under det gångna året har väl ingen missat vem hon är, men vem är hon egentligen – var kommer hon ifrån, och hur ser hennes härstamning ut? Jag bestämde mig för att undersöka hennes förfäder, och det var en hel del intressanta personligheter som dök upp i antavlan.

På mödernet tycks generna vara särskilt goda, för Annas mormors mormor Hilda Nilsdotter (1852-1938) (som man för övrigt hittar tillsammans med maken, kantorn och skolläraren Karl Fredrik Nilsson (1851-1928) i Porträttfynd) blev närmare nittio år gammal, medan mormodern Aino (1913-2006) avled några dagar före sin 93-årsdag. Rekordet innehas dock av generationen däremellan, alltså Anna Kinberg Batras mormors mor och namne Anna Eriksson, f. Nilsson (1878-1982) som man kunde läsa om i Dagens Nyheter den 26 februari 1982:

»Enköpings äldsta invånare, änkefru Anna Eriksson, har avlidit i en ålder av 103 år. Hon föddes i Hults bruk i Östergötland och växte upp i Badelunda i Västmanlands län, där fadern verkade som klockare. Som gift kom hon 1913 till Enköping. Hon arbetade som vävlärare och drev tillsammans med maken en manufakturaffär. I många år var hon aktiv i lottakåren, husmodersföreningen och Vårfrukyrka syförening. Sedan 1965 bodde hon på Ljunggården i Enköping».

Fru Eriksson låter som en driftig kvinna, och just driftighet verkar vara en genomgående egenskap i släkten, särskilt på fädernet. Där finner man bland andra Anna Kinberg Batras farfars farfar, direktör Hilding Kinberg (1874-1940), som var något av en entreprenör och mångsysslare. Minnesrunan i Svenska Dagbladet den 29 mars 1940 avslöjar att han examinerades från Tekniska högskolan 1896, anställdes därefter hos den bekante Gustaf de Laval och grundade så småningom firman Hammar & C:o i Hamburg. Där var han ombud för flera svenska industrier, och förmedlade även en omfattande export från Sverige av järn, stål, cellulosa och papper. År 1917 grundade han firman Kinberg & C:o i Stockholm, som under många år drev exportaffärer och representerade flera tyska fabriker. Han var dessutom en av stiftarna av »Svenska klubben» i Hamburg, och blev också klubbens förste vice ordförande. Svenska Dagbladet avslöjar att Hilding Kinberg »även gjort sig bemärkt som uppfinnare», vad nu detta kan innebära. Han gifte sig för övrigt år 1900 i Hamburg med tyskfödda Margot Rodatz (1880-1971), som alltså är Annas farfars mor.

Hilding Kinberg var son till medicine doktorn och professorn Hjalmar Kinberg (1820-1908), som i unga år var uppbördsläkare på fregatten Eugenie och deltog vid skeppets världsomseling 1851-1853. Han fick då i uppdrag av Vetenskapsakademien att samla ihop zoologiskt material, och lyckades bringa samman mängder av havsdjur och fåglar. Ett par år senare blev han föreståndare och professor vid dåvarande Veterinärinrättningen, och tog så småningom initiativ till inrättningens förvandling till Veterinärinstitutet med ökade resurser och moderniserade läroplaner. Han var även en av grundarna till Svenska veterinärläkareföreningen, stiftade flera ekonomiska företag såsom Kronobergs mejerier och livförsäkringsaktiebolaget Thule, och var enligt Svenskt biografiskt lexikon »känd som ivrig boksamlare och hans böcker fyllde tidvis en stor del av familjens bostad. Han ägde en studentikos humor, var sällskaplig, gladlynt o gästfri». 

b2ap3_thumbnail_Kinbergarna.jpg

Tre generationer Kinberg – fr. v. kyrkoherden Johan Henrik Kinberg (1782-1853), dennes son professor Hjalmar Kinberg (1820-1908) samt slutligen dennes son, direktör Hilding Kinberg (1874-1940), Anna Kinberg Batras farfars far.

Professor Kinberg var son till kyrkoherden i Grönby pastorat i Skåne, kontraktsprosten Johan Henrik Kinberg (1782-1853) och dennes hustru Margareta Lovisa Schlyter (1793-1880). Detta par vigdes i biskopsgården i Lund eftersom brudens halvsyster var gift med biskop Wilhelm Faxe, och modern var för övrigt den bekanta Lovisa (Louise) Maria Hjelm (1754-1850) som i sitt första gifte blev mor till kammarrättsrådet Gustaf Johan Billberg och presidenten Johan Peter af Billbergh, samt svärmor till ovannämnde biskop Faxe. En av bröllopsgästerna var självaste Esaias Tegnér som läste upp en egenhändigt skriven dikt för brudparet:

»Du står vid kullerstoln. Din fria republik förbyts i monarki. Du svär de helga eder och växlar ringarna och rodnar och är lik en ängel, då han ser ur aftonrodna'n neder. Allt går ordentligt se'n. Lyckönskningar och gråt och platta skämt och stoj, som det vid bröllop plägar. Man bryr den arma brud. Man följs till bordet åt, och runt kring laget går den fulla tröstebägar». 

Prosten Kinberg lär för övrigt ha varit »en vacker man att se på men en goddagspilt och tämligen loj såsom pastor», om man ska tro herdaminnet. Hans fädernesläkt härstammar från Kinna socken i Västergötland – därav uttalet på namnet Kinberg – medan modern Juliana Leiditz (född 1759) var född i Göteborgs tyska församling, där hon hade djupa rötter i stadens handelshus på 1600- och 1700-talet. Hennes morfar var vinhandlaren Johan Gercken (död före 1744) vars svärfar var handelsmannen Johan Herman Rosenbusch (1647-1714), i sin tur svärson till den förmögne handelsmannen Sibrant Valck (1632-1681) i Göteborg, som exporterade silver, koppar, järn och brädor samt importerade vin, öl och spannmål.

En professor behövde såklart ett anständigt giftermål, så den ovannämnde Hjalmar Kinberg gifte sig 1859 med den blott sextonåriga adelsdamen Aurora Hammarsköld (1843-1917), som alltså kom att bli Anna Kinberg Batras farfars farmor. Auroras farfar, den kunglige bibliotekarien Lars (Lorenzo) Hammarsköld (1785-1827) har gått till litteraturhistorien som författare, skiftställare och kritiker, och genom både honom och hans fru Johanna Charlotta Gyllenpalm (1782-1848) härstammar Anna Kinberg Batra från ett stort antal historiska personer och adelsätter med namn som Bielke, Gyllenpalm, Leijonsköld, Planting-Bergloo, Koskull, Gyllenstierna, Ulfsparre, Skeckta, Adlerhielm, Strömberg, von Dücker, Patkull, Stake, Gyllensvärd, Fleming, Sparre och Oxenstierna. En av dem var Annas farfars farmors farfars mormors far, friherren och generallöjtnanten samt landshövdingen i Kronobergs län, Anders Koskull (1677-1746) som grundade Kosta glasbruk tillsammans med landshövdingen Georg Bogislaus Staël von Holstein. Glasbrukets namn bygger helt enkelt på de första bokstäverna i grundarnas efternamn, Koskull och Staël. 

b2ap3_thumbnail_Koskull-Anders-1677-1746-e-oljemln-av-Lorentz-Pasch-d-ngaholm-Smland---verste-1717.JPG

 Landshövdingen Anders Koskull (1677-1746), oljemålning av Lorentz Pasch d. ä. (Krigsarkivets porträttsamling).

När man vandrar bakåt längs släktträdets adliga grenar hittar man så småningom Annas farfars farmors farfars mormors farmor Anna Maria Gyllensvärd (1642-1697), och den adelsgenealogiskt intresserade anar kanske åt vilket håll detta släktnamn brukar leda. Denna dam var mycket riktigt dottersons dotter till Erik XIV:s utomäktenskapliga dotter Virginia Eriksdotter (1559-1633), så Anna Kinberg Batra är därmed inte bara ättling i rakt nedstigande led från Erik XIV och Gustav Vasa, utan härstammar även från medeltida celebriteter såsom Knud den helige, Sven Tveskägg, Olof Skötkonung, Birger Brosa, Erik Segersäll, Magnus Ladulås, Erik Plogpenning, Valdemar Sejr, Fredrik Barbarossa, Valdemar den store, Birger Jarl – och inte minst en viss Sankt Erik, som återfinns på Stockholms stadsvapen. 

b2ap3_thumbnail_Erik_XIV_1533-1577_Domenicus_Verwildt.jpg

Erik XIV (1533-1577), oljemålning av Domenicus Verwildt (bild lånad från Wikipedia).

Antavlan innehåller som synes många intressanta och betydelsefulla personligheter, inte minst adel och kungligheter. Man brukar ju dock säga att den som skryter om sin härstamning är som en potatis, eftersom det bästa hos honom vilar under jord – och frågan är om inte Anna Kinberg Batra skulle trumfa alla gamla kungar och riksråd om hon gick och blev Sveriges första kvinnliga statsminister?

PS. Anna Kinberg Batras antavla finner man här.

I min släktforsknings barndom tog jag mig snabbt an farfars mormor Cecilias anor, och klättrade utan problem ner till hennes morfar Gustaf Jacobsson som sades vara född i Lund den 12 mars 1799. Detta bekräftades av Lunds stadsförsamlings födelsebok, som avslöjade att han var son till borgaren Jacob Dahlman och hans hustru Karna Lundgren. Längre än så kom jag dock inte, för Lunds första egentliga husförhörslängder börjar först under 1810-talet och i dem finns inga spår efter familjen Dahlman. Jag lade därför Jacob och Karna åt sidan, men många år senare hittade jag dem av en ren slump. Det visade sig att de hade flyttat från Lund till Hofterup där Jacob Dahlman tydligen var född, enligt husförhörslängderna, den 26 november 1761. 

b2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPG

Gustaf David Hamilton (1699-1788); general, fältmarskalk, greve till Barsebäck och herre till Hofterup (porträtt på Barsebäcks slott; foto: undertecknad).

Jag letade fram Hofterups äldsta kyrkobok, och hittade mycket riktigt Jacobs födelsenotis 1761: »November. d: 26. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs son, som döptes Dom: 1. Adventus, och kallades Johan Jacob». Faddrar var komministern Nicolaus Hofverberg, trädgårdsmästaren And. Winckler, jungfrun Stina Bleckman samt jungfrun Rachel Hofverberg som bar barnet. Vad var detta för spännande familj? Jag bläddrade igenom Hofterups födelsebok på jakt efter fler barn till denne klockare, och fick en chock när jag hittade Jacobs äldre syster Johanna Jacobinas födelsenotis i oktober 1759:

»d: 13. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs dotter, som döptes Dom: 18. post Trinitatis, och kallades Johanna Jacobina. Faddrar. H:r Grefwe och Generalen Hamilton. H:r Häradshöfding Möllerheim. Högwälb:na Fröken Hedevig Hamilton bar barnet. Fröken Charlotta Hamilton.»

När äldre systern Margareta döptes 1757 var samma personer faddrar, förutom att fröken Hedvig var utbytt mot grevinnan Hamilton i egen hög person som bar barnet. Numera vet jag att det inte var helt ovanligt att adelspersoner närvarade som faddrar vid sockenbornas barndop, och Barsebäcks slott ligger dessutom bara ett stenkast från kyrkan, men på den tiden var jag eld och lågor. Vem var egentligen denne klockare Anders Dahlman, och varför var grevefamiljen Hamilton faddrar åt hans barn?

b2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpg

Här, i den vackra medeltida dopfunten i Dalby kyrka, döptes Anders Dahlman den 13 november 1731 (foto: undertecknad).

Det visade sig att Anders var född den 6 november 1731 i Dalby socken, strax utanför Lund, som son till Jacob Dahlman och hans hustru Ingar Nilsdotter. Fadern var korpral vid Södra skånska kavalleriregementet, och hade suttit i rysk fångenskap i Alapaevsk sedan han tillfångatagits i slaget vid Poltava 1709, något jag bloggat om tidigare. Katekismilängderna för Dalby avslöjar att korpral Dahlman var en av få i socknen som både kunde skriva, läsa och förstå katekesen med spörsmål och huvudstycken, så antagligen undervisade han sönerna på egen hand – Anders blev ju som bekant klockare, medan yngste sonen Michael (1737-1820) slutade sina dagar som bokhållare och assessor i Stockholms stads inkvarteringskommission. Fadern avled 1744, och i februari 1748 skrevs Anders in som elev vid Helsingborgs skola där han fortsatte sina studier.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPG

Barsebäcks kyrka, där Anders Dahlman spenderade många arbetsdagar i klockarstolen och kyrktornet (foto: undertecknad).

Ingenting är känt om hans skoltid i Helsingborg, ej heller vad han gjorde under de kommande åren, men 1753 dyker han upp i Barsebäcks socken. Församlingens gamle klockare hade avlidit i januari detta år, och tydligen hade Anders sedan dess vikarierat i klockartjänsten. Uppenbarligen hade han gjort detta till sådant nöje att greve Gustaf David Hamilton, som innehade patronatsrätten till Barsebäcks församling, ville ha honom som ordinarie klockare. I ett brev till biskopen i Lund daterat november 1753 skriver greven att därför

»har iag nu i anseende till denne Anders Dahlmans under then tiden försporde stilla och skickeliga upförande, samt befundne goda Kundskap och erfarenhet uti läsande och skrifwande, att thermed kunna gå församlingens Barn och ungdom tillhanda, så mycket häldre welat antaga och lemna honom min kallelse till Klåckare syßlan wid Barsebecks och Hofftärups församlingar, som både herr Probsten Hofwerberg och samtelige församlingens ledamöter förklarat sig wara med honom mycket wähl nögde.»

Greven bad biskopen om en fullmakt på klockarsysslan i Barsebäck, vilket också skedde. Anders var nu tjugotvå år gammal, och kunde nog inte ana att han skulle sitta vid denna klockarlägenhet i hela sextio år. De första åren gjorde han inget väsen av sig, utan arbetade tyst och flitigt som en god klockare förväntades göra samt gifte sig 1754 med grevefamiljens kammarjungfru Anna Catharina Göthberg och fick i rask takt fyra barn, varav två avled i späd ålder. Efter femton års lugn skapade han dock sitt första (och enda) rabalder i stiftet. Våren 1769 uppstod nämligen oroligheter i Harjagers och Rönnebergs kontrakt, då häradsprosten Paul Klintberg anmälde till biskopen att klockaren Johan Åkerman i Örja hade innehaft ett cirkulärbrev som häradsprosten ansåg »till det minsta innebära en oordentlighet som förmodligen icke får tillåtas bland klockare». Biskopen inkallade genast klockaren Åkerman, som berättade att han haft ett möte med klockarna i Billeberga, Svalöv, Kvistofta och Barsebäck.

Det visade sig att det var den sistnämnde klockaren, Anders Dahlman i Barsebäck, som hade tagit initiativet till det otillåtna cirkulärbrevet mellan klockarna. Han hade velat diskutera »några ärender, som kunna röra dels deras egen dels deras hustruers wälfärds befordran», och föreslog då inrättandet av en änkekassa för klockaränkor, samt förbättringar av de skånska klockargårdarna och -lönerna, något han tänkte ansöka om hos riksdagens bondestånd. Anders hade alltså försökt starta en social reform som skulle förbättra villkoren för dåtidens lärarkår och deras änkor, men hans initiativ uppskattades inte av biskopen och domkapitlet som »dem strängeligen förmante, at noga taga sig till wara för dylika samlingar, som kunna gifwa anledning till sammansättning; hwilcket de och på det högsta lofwade efterkomma, med anhållan om tillgift uti hwad de härutinnan af enfalldighet och oförstånd kunna hafwa felat». Det blev alltså varken någon änkekassa eller förbättrade klockarlöner den gången, och klockaren Dahlman återgick till stillheten i sina lantkyrkor vid Öresundskusten.

b2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpg

Anders Dahlman hade liksom brodern Michael en oklanderlig handstil, och användes därför flitigt av häradsrätten för att kopiera bouppteckningar. Här är ett exempel ur husmannen Håkan Jönssons bouppteckning 1784, som är »Rätteligen Afskrifwit» (ur Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:3, bild 67 hos ArkivDigital).

Anders Dahlman skötte därefter klockarsysslan utan minsta anmärkning. Han sysselsatte sig med alla de vanliga klockargöromålen, och i Hofterup (där klockargården låg) undervisade han även barnen under större delen av året. Eftersom socknen  saknade skolhus skedde undervisningen i klockargården, och för detta besvär fick han årligen 3 daler och 32 öre. Lönen var som för de flesta klockare inget att ropa hurra för. Klockargården gav varje år blott 2 ½ tunna korn och råg samt 4-5 lass hö och torv som skulle täcka husbehoven, medan den ordinarie lönen (den så kallade helgonskylden) bestod av ungefär 29 tunnor korn. Eftersom Barsebäcks pastorat var ett så kallat substituteri tvingades klockaren dock lämna 25 1/3 av dessa tunnor till trivialskolan i Lund, och hade alltså endast i behåll 3 1/3 tunnor varav en tredjedel betalades i skatt. Vid de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst) fick han årligen 5 riksdaler specie sammanlagt, och under påsken skulle dessutom varje gård betala så kallad »påskmat» till klockaren. Om detta skriver kyrkoherden Hofverberg till biskopen 1780 att

»ett litet bröd, en så kallad tunnkaka, en half gåse-sida och ett halft tiog ägg, har han wäl i behåll; men måste så godt som tiggat och ofta gå miste deraf hos åtskillige wekudagsbönder, som sielfwa äro utfattige».

Det var uppenbarligen inte så lätt att få ekonomin att gå ihop som klockare. De övriga inkomsterna berodde helt på församlingarnas givmildhet vid bröllop, barndop, kyrkogång och så kallad likstol, då klockaren kunde få några ören som tack för väl förrättad tjänst. Anders Dahlman arbetade dock bra trots sina ringa lönevillkor, och i de ovan nämnda brevet 1780 skriver kyrkoherden Hofverberg vidare att Anders

»åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare substituter i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Anders Dahlman tycks ha varit en vital gammal man. Han blev far sista gången vid sjuttiotvå års ålder, och fyra år senare reste han till Lund för att närvara som fadder vid yngste sonsonen Anders dop i juli 1807. Till skillnad från många andra klockare hade han aldrig någon medhjälpare i klockarsysslan, utan skötte alla bestyr på egen hand livet ut. Den 10 november 1813 skildes till slut den strävsamme gamle klockaren från de kyrknycklar som greve Hamilton hade lagt i hans hand 1753, och efter sextio års slit med barnundervisning, vaccinationer, gudstjänster och begravningar fick Anders Dahlman äntligen lägga sig till ro.

Äldre tiders adliga begravningar var storslagna tillställningar med nästan kunglig ståt, där man med hjälp av »christelig Lijk-Predikan», »hederlig Process och Högförnämbligit Medföllie», fanor och begravningsvapen lyfte fram den dödes börd och anor när kistan fördes till familjegraven. Begravningsvapnen bestod av ett huvudbanér, som bars före den döde, samt anvapen som bars på ömse sidor om kistan. Antalet anvapen berodde på hur många anor den döde kunde räkna på fäderne och möderne, men vanligast var sexton anvapen. Huvudbanéret var ursprungligen ganska blygsamt, men det växte med tiden och nådde sin höjdpunkt omkring år 1700 – den bekante fältmarskalken Erik Dahlberghs (död 1703) huvudbanér var till exempel över två och en halv meter högt! Efter begravningsakten hängdes vapnen upp över den dödes grav eller i en annan kyrka med koppling till den döde, och i många kyrkor och museer förvaras ännu dessa begravningsvapen som minnen över adelns ståtliga likprocessioner.

b2ap3_thumbnail_Ehrenborg.jpg

Över norra porten i Lunds domkyrka hittar man ett sådant huvudbanér (ovan), som bars genom Lunds gator då Richard Ehrenborg (1655-1700) fördes till sitt sista vilorum. Han var professor i juridik men tillhörde även adliga ätten Ehrenborg, och som adelsman förärades han givetvis en ståtlig begravning. Huvudbanéret flankeras av två figurer som bär anvapnen, och i den gyllene kartuschen kan man läsa att »Hans Kongl. May:ts trotienare och Juris professor vid Kgl. Academien i Lund den Vellborne och Höglärde Herren Herr Richard Ehrenborg är född på Spannerup d. 2 Januarii åhr 1655 och blef död her i Lundh d. 27 Martii 1700». De flesta huvudbanér innehåller sådana genealogiska uppgifter, och kan därför vara en viktig källa för släktforskare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-16.24.41.jpg

Nu är det ju emellertid långt ifrån alla släktforskare som har adel i släktträdet, men i kyrkorna hänger även mängder av minnestavlor och epitafier (från grekiskans epi, »till», och taphos, »grav») över allt från präster och handelsmän till militärer och klockare. I Sankt Nikolai kyrka i Simrishamn lät till exempel rådmannen Petter Mörck (död 1710) år 1709 uppsätta ett epitafium över sina tidigare bortgångna hustrur, och eftersom Simrishamns kyrkoböcker börjar först 1724 är uppgifterna på epitafiet (bilden ovan) ovärderliga för släktforskare:

»Detta Epitafium Hafwer Fordom Ehreborne och wälförståndige H: Rådman Petter Petterson Mörck Låtit förferdiga uthi Set Lefwande Lif, Gudz Nampn Till ära, Gudz Huus Till Prydna, Sina Liffz Arfwingar Till Äro Minne för sig och sina 2ne Hustrur, och aflat med den Första Hustrun 2ne Sönner och en Dotter, och Med Den andra en Son som blef wid födslen dödh uthij des Moders 50de åhr, alle Theras Siällar äro uthi deras Frelsares Jesu Siöte Har intett dödz Qual rörer them, men deras Lekamen Huilar her i grafwen Till den yttersta Dommen, då theras återlösare Jesus skal them upwäckia Till Ewinnerligit Lijf. ANNO 1709:»

På de flesta epitafier finns även porträtt, utförda av mer eller mindre talangfulla konstnärer. Här nedan syns till exempel Anne Jacobsdatter (död 1675) tillsammans med sina makar Peter Uppendick (död 1654) och Jens Torsen (död 1686), båda borgare och handelsmän i Ystad, och de sammanlagt sex sönerna och tre döttrarna med bedjande händer och blomkransar i håret. Familjen fick sitt vilorum i Sankta Maria kyrka i Ystad där även epitafiet uppsattes på en pelare i mittgången, och i över trehundra år har familjen fromt blickat ner mot kyrkans besökare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-11.46.29.jpg

I utkanten av mitt släktträd hittar man överstelöjtnanten och kommendanten Daniel Ramfelt (1634-1705). Han fick sin sista vila i Silvåkra kyrka där även huvudbanéret (se nedan) hängdes upp, men det har sedermera flyttats till Lunds universitets historiska museum. Tyvärr är inskriptionen sedan länge förstörd, och det är numera bara det ståtliga lejonet på vapenskölden som avslöjar att det tillhör ätten Ramfelt. Epitafier i Skåne och Blekinge kan emellertid kompletteras med hjälp av Lunds domkapitels arkiv, där serien FIIja (»Uppgifter i vissa ämnen insända av prostar och kyrkoherdar») innehåller »Kyrkornas märkvärdigheter». Detta är förteckningar som prästerna i Lunds stift sände in till biskopen, och som innehåller avskrifter samt mer eller mindre detaljerade beskrivningar av kyrkornas tillhörigheter anno 1830. I denna serie hittade jag en förteckning från kyrkoherden i Silvåkra, som berättade att det på kyrkans norra vägg hängde ett stort vapen »med många krigsinstrumenter utsiradt» och påskriften

»Konlig Majestetz Bestalter Öfverstelieut: aff Cavall:e vid Adelsfahnan och Commend: på Malmö Slott, Den välborne Herrn H:r Daniel Ramfelt, föd:de A:o 1634 d: 10: Jul: Dödde A:o 1705 d: 26: Jani: på Malm:o Slott, som har lefvat i 70 år 6 månad, och 10 dagar».

b2ap3_thumbnail_Ramfelt1.jpg

Hur ska man egentligen veta vilka begravningsvapen och epitafier som finns bevarade? En person som varit framsynt inom detta område är släktforskaren Jonas Magnusson. Sedan några år tillbaka driver han hemsidan Epitafier.se och Facebook-gruppen Svenska Epitafier, där tanken är att frivilliga krafter ska inventera och registrera de begravningsvapen, minnestavlor och epitafier som hänger i kyrkor, museer och slott runt om i Sverige. Jonas Magnusson utnämndes nyligen till Årets Eldsjäl 2015 av Sveriges Släktforskarförbund, bland annat med hänvisning till Epitafier.se, och det är inte svårt att förstå när man ser vilket jobb han lagt ner. Som han själv skriver på hemsidan är det emellertid användarna som står för den största arbetsinsatsen, för inventeringen sker inte av sig själv och dessutom är ju begravningsvapnen och epitafierna utspridda över hela landet. Det krävs därför gemensamma insatser för att ro projektet i land, och jag har själv spenderat åtskilliga sommardagar i kyrkor runt om i Skåne. Bidra du också, och hjälp årets eldsjäl med att bygga upp denna fantastiska genealogiska resurs!

Referenser:

»Begravningsvapen», i Kulturen : en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, 1939.

Begravningsvapen (Wikipedia).

Epitafium (Wikipedia).

Om du har anor från Gästrikland och Hälsingland har du kanske mycket glädje av den stora forskningsinsats som gjordes av ingenjören Josef Nilson vid mitten av 1900-talet. Han var en verklig pionjär inom släktforskningen och kartlade arton medeltida socknar, två sentida församlingar och en bruksort. Han katalogiserade folket i socknarna och gav ut resultatet i 13 bokband, som han kallade släktregister. De finns på bibliotek och på antikvariat.

Det är släktforskaren Urban Sikeborg som i en av artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas årsbok berättar om Josef Nilson och hans arbete, inte minst om hur man kan använda släktregistren.

Det är inte bara kartläggning av socknarna som är det stora i hans arbete utan att han tog med vanligt folk. Josef Nilson började på 30-talet och fortsatte i flera decennier. På den tiden, när han började och under en stor del av 1900-talet, var släktforskning en forskning om överklassen. Urban Sikeborg tar upp detta i artikeln, att man länge menade att bönder och torpare, som de flesta av oss kommer ifrån, inte var intressant för släktforskarna för att det var enkelt folk. Och att man inte såg släktlinjer via kvinnorna, utan bara via männen.

Sommaren 1948 eller 1949. Josef Nilson (längst till höger) med sina medhjälpare i Bjuråker i Hälsingland, där de går igenom socknens kyrkböcker. Dottern Karin sitter intill, med ryggen mot fotografen, medan dottern Britta syns vid fönstret intill en av de två män som fadern rekryterat för arbetet. Foto: okänd fotograf.

Jag som började släktforska ganska nyss, för fem år sedan, jag har inte tänkt på detta så mycket. I vår tid är det ju självklart att alla människor har lika mycket värde, men så var det ju inte förr. Ibland när jag läser äldre utgåvor av släktforskningstidskrifter har jag reagerat på att det är väldigt mycket adel och borgare, och framför allt adeln är ju betydligt mer väldokumenterad och därmed mer lättforskad än vanliga bönder. Forskar man på torpare och bönder måste man hålla reda på vilken Anna Persdotter eller Per Andersson som är ens ana.

Några adliga kvinnor som det är riktigt intressant att läsa om är fröknarna Koskull. Om de skriver Anders Anderberg i årets årsbok. Det handlar om kvinnor i flera generationer i släkten Koskull. De var inte bara hårt hållna adelsfröknar utan gjorde lite som de ville, verkar det som. Kanske kom de undan med det för att de var så vackra. De ansågs som den tidens (1700- och 1800-talets) riktigt stora skönheter. En av dem var Constance Koskull, född 1788, (bilden till höger, bild från Skokloster genom Wikimedia Commons) som tidigt giftes bort med en rik arvtagare. Men snart skilde hon sig, gifte som sig och skilde sig igen. Hon verkar ha varit en kvinna som inte fann sig i den norm hon förväntades följa. Detta gäller fler av kvinnorna i denna släkt. Artikeln handlar bland annat om hur kvinnorna användes för att gynna släkten genom giftermål eller som kungliga älskarinnor.

Något jag tror att adelns kvinnor i stort sett inte gjorde, det var att arbeta. Men det gjorde de vanliga kvinnorna på landet och i stan. I städerna var det många kvinnor som var torghandlare, som var en stor grupp yrkesarbetande kvinnor. Det är inte säkert, och kanske inte ens troligt, att du ser en kvinnas yrke i husförhörslängden. Men det finns andra sätt att hitta dessa yrkesverksamma kvinnor. Om det berättar Elisabeth Reuterswärd. Hon ger dig konkreta råd om hur du kan hitta uppgifter i arkivmaterialet som kan ge information om kvinnornas handel, hur mycket de tjänade och om de hade anställda. Det är ett mycket intressant arkivmaterial, tycker jag. Det ska jag titta mer på.

En torgscen med torgmånglerskor på sina typiska månglerskestolar på Hötorget 1833. Den närmaste av månglerskorna väger upp fisk. Målning av Alexander Clemens Wetterling. Bild från Stockholms Stadsmuseums samlingar, publicerad på Stockholmskällan (www.stockholmskallan.se).

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. Och mycket ny kunskap har samlats i boken. En del har jag redan berättat om.

Första kapitlet handlar om SBL, Svenskt Biografiskt Lexikon, som kan vara en riktigt stor informationskälla för släktforskarna. De som arbetar med SBL idag berättar om vad man kan hitta och vilka kriterierna är för de personer som beskrivs här. SBL har jag själv haft en hel del nytta av i min släktforskning, och gillar det skarpt.

Ett annat kapitel som verkligen kan vara till nytta för släktforskaren som kommit långt bakåt i sin forskning är Jan Brunius artikel om forskning i Vasatidens dokument. Han berättar om hur vi kan använda till exempel jordeböcker och skattelängder. Det här var ny kunskap för mig, som inte forskat på den tiden.

De flesta av oss släktforskare är kanske som jag, vi forskar mest om folk under 1800-talet, och en hel del om 1700-talets människor. Men nu har vi också kommit så långt in på 2000-talet att 1900-talet är historia. De allra flesta kapitel i årsboken berör dessa sekel.

I Lunds domkapitels arkiv förvaras 244 hyllmeter handlingar, som i regel skildrar olycklig kärlek - otrohet och övergivna hustrur, tvegiften och äktenskaplig osämja. Ibland hittar man dock exempel på lycklig kärlek, sådan som korsar gränser och övervinner samhällets motstånd. En sådan kärlekshistoria utspelade sig i Malmö i början av 1710-talet, då adelsmannen Axel Bure fattade tycke för den unga skomakardottern Maria Jacobsdotter. Det hela tog sin början strax efter slaget vid Helsingborg i februari 1710. Axel, som vid tidpunkten var kapten vid Upplands regemente, anhöll i ett brev till skånske generalguvernören, greve Magnus Stenbock, om att få ingå äktenskap med den ofrälse pigan. Han skriver i brevet att Maria

»hwilken i Min swåra och dödelige siukdom af dhe blessurer iag wid Helsingborgiske slaget undfick, alt sedan iag kom ifrån Corps de gwardet, Mig så troget skiött, hanterat, och snart sagt som ett Barn Ammat, att iag ej Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg nogonsin här i werlden kan reruntiera, fast Mindre dhet äktenskapz löffte ändra, som iag uthi Min stora Nöd och lifzfara, hwarifrån hon mig genom Gudz Nåd hulpit och rättat, henne warit föranlåten tillsäia, särdehles som hon under Min långsamma arrest tillijka med dess Moder icke ringa dertill Contribuerat, att iag både ifrån siukdommen blifwit restituerat, och sedan som i arresten uppehållen och försörgder».

Axel hade tidigare varit gift med sin kusin, adelsdamen Brita Yxkull, med vilken han fått sonen Axel (1700-1761). Brita hade bott kvar uppåt landet medan maken tjänstgjorde i Skåne, och under lång tid hade han inte haft någon kännedom om hennes förehavanden. Under 1710-talets första år härjade dessutom pesten i Sverige, så Axel hade ingen anledning att misstro den person som våren 1710 berättade att Brita avlidit. Han trodde därför att det var fritt fram att ingå äktenskap med den unga skomakardottern i Malmö, eller som han själv beskriver det i november 1710: »uti Jesu nampn tencht at försee mitt fattiga huus lycka, ock min K: Sohns wälgång till wår conservation at begifwa mig uti ächta förbund med dygderijka Jungfru Maria Jacobs dotter». Vad ingen visste var att Brita fortfarande levde när Axel lovade Maria äktenskap; hon avled först vid midsommartiden samma år...

b2ap3_thumbnail_DSC01799.JPG

Detalj ur skrivelse från Axel Bure, daterad Malmö 1711 25/7 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Axel och Maria förlovade sig i december 1710, vid en liten ceremoni då de »bejakade hwar andra ächtenskap, dher på Hr. Capitain gaf henne sin hand, ock en ring till ytterligare stadfästelsse». Prosten Hofverberg närvarade dock inte vid förlovningen, trots att Axel hade besökt prostens hus vid två tillfällen och begärt dennes närvaro. Prosten hade hävdat att han var sjuk, men »Önskar i det öfriga dhem begge mycken lycka och wälsignelse», som han skriver till biskopen 1710 30/12. Tre månader senare avslöjade prosten dock den riktiga anledningen till sitt uteblivande vid trolovningen:

»Thett kom mig nogot underligt förre at han, som war een Adelzman och capitein under Uplandz Regemente, wille så förhasta sig till ett Giftermåhl, som syntes icke wara anständigt för honom».

Prosten hade därför avslagit parets begäran, och »wille intet befatta mig med een så beskaffat trolofning». Att äktenskapsplanerna mellan adelsmannen och skomakardottern väckte missnöje även bland Axels kamrater märks i ett brev från den tidigare nämnde fältväbeln Råborg, som i juli 1711 skriver att »Capitein Axel Bure ännu fortfor i sin galna Desegn att giffta sig medh En Liderlig person, som oss giör ont att hörra». Axel gav dock inte upp i första taget - motsträviga präster var ingen match för en karolinsk krigare som överlevt slaget vid Helsingborg. Han skrev därför ett brev till biskopen, där han förklarade att prosten Hofverberg sagt att lysningen kunde godkännas om Axel fick biskopens tillåtelse, »men endast dubierar H:r Probsten för afwittringens skull, som intet ähr at dubiera om», skriver Axel självsäkert, »emedan iag inga barn hafwer allenast en sohn, som intet det ringaste Mödernes arf hafwer, allenast des Sahl. moders Kläder». Han bad nu om att lysningen skulle äga rum så snart som möjligt, eftersom han inte visste när hans regemente skulle bryta upp.

b2ap3_thumbnail_DSC01749.JPG

Pastor Hofverbergs brev till biskopen, daterat Malmö 1711 10/3 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Ytterligare fem månader passerade utan att något hände, och Axel började tröttna. I augusti 1711 skrev han därför ett nytt brev till biskopen, där han påpekade att han »för en lång tjd sedan har sökt at ingå ett ächta förbund med ähreborne och dygdesamma Jung:n Maria Jacobz dotter [...], och der igenom sedermera blifwit uppehållen af HögErewördige H:r Probsten Hofwerberg utj Malmö». Axel krävde nu att biskopen skulle lämna sitt bifall till äktenskapet, »aldenstund iag utj intet olofliget el:r oanständigt äcktenskap mig inwecklat, utan utj det som iag är nögd med, och med Gudz hielp hederliget wara skall». Han ansåg att ett sådant äktenskap skulle vara ett kristet verk, trots att han var adlig och Maria en skomakardotter, och avslutade brevet med ett hot om gudomlig vedergällning:

»Skulle det wara någon som mig wägra wille det löftet, som iag en gång i Jesu Namn har ingåt, så hämne den Gud, och tage dher på sine egne samweten, hwad olycka i längden der på följa kan!». 

Att hota med Gud var tydligen effektivt, eftersom biskopen nu genast lät inkalla Axel och Maria inför konsistorium. Sedan de bedyrat att de inte haft sexuellt umgänge med varandra beslutade konsistorium att Axel måste skaffa fram lagliga bevis på att han avvittrat sonen, och sedan skulle prosten undersöka parets samlevnad närmare. Biskopen hoppades att prosten samtidigt skulle kunna »disponera honom till bättre sinne», men Axel var envis. Han ville gifta sig med Maria, och ingen annan. Han ordnade därför fram ett intyg om avvittringen från sin före detta svärmor Hebbla Planting, och när han därefter fick guvernör Burenschölds tillåtelse till äktenskapet gav både biskopen och prosten upp. Vigseln ägde rum i Malmö den 5 juni 1712, och efter två års kamp kunde de äntligen gifta sig. 

Historien om Axel och Maria sticker verkligen ut bland alla skildringar av olycklig kärlek i Lunds domkapitels arkiv, och är ett vackert exempel på hur kärleken segrade en gång i Malmö för trehundra år sedan. Den där gången då den adlige kaptenen till slut fick sin älskade skomakardotter, som tog hand om honom när han som mest behövde kärlek och omtanke, i en tid av krig och elände.