I min förra blogg beskrev jag lyckan över att äntligen ha återfunnit min försvunne morfars mormors farbror, Garvaren från Norrköping, Anders Bohman. Född 1784, flyttar han 1805 till Stockholm och är sedan dess försvunnen. På annandagen hittade jag honom äntligen. Han hade hamnat i Oskarshamn, gift sig och fått tre döttrar, födda 1814, 1817 och 1819. Själv härstammar jag och några få andra personer från Anders bror, fänriken Carl Fredrik Bohman (1788-1814) i Norrköping. Det är egentligen bara jag själv, mina barn och barnbarn, min bror, min kusin och hans barn samt tre barnlösa släktingar i USA som kan sägas tillhöra den exklusiva kretsen av Bohman-ättlingar. Personer födda på 1700-talet brukar annars kunna stoltsera med hundratals, ibland tusentals ättlingar - men så icke familjen Bohman.

Nåväl, i och med att släktträdet nu fått en Oskarshamnsgren, skall det väl inte vara så svårt att hitta en massa Bohman-ättlingar där eller annorstädes. Låt oss se ...

Bohman-1_20180107-114550_1.jpg

Tre döttrar fick Anders Bohman och hans hustru Maria Brita Önnerberg (* tack Bo G Persson för utförliga uppgifter om henne och hennes släkt). Den yngsta, Christina Amalia Olivia Bohman (1819-1909) tycks ha varit "hemmadotter", hon står ömsom som "mamsell", ömsom som "fröken", gifter sig aldrig och dör barnlös vid 90 års ålder i Oskarshamn. 

Bohman-Hallen.jpg

Så har vi mellandottern, Maria Cecilia Bohman (1817-1880). Hon står, liksom den äldre systern, som "barnmorska", gifter sig två gånger och efterlämnar två barn från första giftet med bokbindaren Carl Fredrik Hallén. Efter dennes död gifter hon om sig med snickaren Jonas Peter Köhlström. Vi går vidare med hennes barn. Dottern Maria Ulrica Elisabeth Hallén (1834-1914) gifter sig med snickaren Erik Westmark, som så småningom överger henne - möjligen sticker han till Amerika Tre barn föds i äktenskapet, men alla dör i förtid. Vi fortsätter med Maria Cecilias son, Kakelugnsmakaren Carl Fredrik Wilhelm Hallén (1836-1909)., som på gesällers vis turnerar runt i landet, innan han så småningom återvänder till hembygden. Väl där gifter han sig med en dalkulla, Brus Karin Ersdotter från Malung, med vilken han redan har en liten dotter, Kristina Charlotta Hallén (1875-1948), kuvertarbetare, ogift och barnlös. Maria Cecilia fick alltså tre barn och fyra barnbarn, men inga barnbarns barn. Familjen tog slut ...

Bohman-3_20180107-141602_1.JPG

Nå, då övergår vi väl till äldsta dottern, Ulrica Charlotta Bohman (1814-1857), barnmorska i Mönsterås. Tillsammans med en kusin, Nils August Önnerberg (1815-1892) frambringar hon 1838 en utomäktenskaplig son; Albert August Johansson, men gifter sig aldrig med fadern. Kanske var kusingiften vid denna tid förbjudna? 1840 ingår hon i stället äktenskap med logarvaren Daniel Johansson (1813- ???) och får med honom en son och en dotter. Sonen, målaren Daniel Rickard Johansson (1841-1913) turnerar också genom Sverige, landar i Ockelbo, Gästrikland, men gifter sig aldrig. Dottern Maria Charlotta Serafia Johansson (1847-1925) tar sig till Stockholm och gifter sig med vaktmästaren Johan Erik Haglund (1851-1942) och får fyra barn, varav dock tre dör som små. Det fjärde, Elsa Haglund (1882-1973) lever till hög ålder, men gifter sig inte heller och får veterligen inga barn.

Står så "hoppet" till Ulrica Charlottas utomäktenskaplige son, Albert August Johansson (1838-1870) - snickare i Oskarshamn, och tidigt bortryckt av Tuberkulosen. Han hann dock gifta sig och få två barn, varav sonen bara blev ett halvår gammal. Dottern, Kristina Sofia Johansson, född 1866, upptar sin farmors systers andre makes efternamn KÖHLSTRÖM - okänt varför - och lever med sin yngsta gammelmoster, Fröken Bohman, i Oskarshamn. För varje husförhörslängd minskar förhoppningarna om äktenskap och barn, och en bit in på 1900-talet verkar det kört ... Då, den 23 december 1907, gifter sig den 41-åriga ungmön Kristina (Stina) Charlotta Köhlström med den 15 år yngre Johan Emil Johansson. Och har man sett, nio månader senare, den 11 september 1908, föds det en son i äktenskapet: Erik Gunnar Johansson - enda barnbarns barnbarn till den gamle garvaren.

Raskt vidare med denna familj, som redan 1909 utvandrar till USA. Hur skall man kunna hitta en JOHNSON på denna väldiga kontinent? Lätt som en plätt, faktiskt. Det är bara att söka bland mönstringskorten för 1:a respektive 2:a världskriget, 1917 och 1942, och där finns han, John Emil eller Emil J Johnson, bosatt i staten Washington på västkusten. Efter några mellanlandningar fastnar familjen i Tacoma söder om Seattle, och där avlider båda makarna, Emil J och Christina Johnson, 1957. 

Men så var det sonen ... släktens sista hopp! Enligt alla tillgängliga folkräkningar, senast 1940, bor Eric G Johnson med sina föräldrar. I en adresskalender för 1947 förefaller han fortfarande ha sin adress hos dem. Sannolikheten för ett sent giftermål, för att inte tala om barn och barnbarn, är m.a.o. liten. 1988 avlider han i Tacoma, till synes utan familj. Någon dödsruna har inte kunnat återfinnas, ej heller någon gravsten. 

Här slutar sannolikt Logarvarens släktträd. Anders Bohman har, trots tre barn, sex barnbarn och tio barnbarns barn, inte en enda levande ättling. Familjen tog slut ...

Ultima Familia

»Jag kände en man, hvilken ägde detta säregna forskarintresse, som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom, med andra ord en boren forskare, och det var min far. Jag har träffat på ytterst få människor, som ägt ett så lefvande forskarintresse, som han.»

Så beskriver Malmös förste stadsarkivarie Anders Ulrik Isberg d. y. (1867-1940) sin far, Anders Ulrik Isberg (1826-1900) i inledningen till första delen av Malmö stads krönikebok (1911). A. U. Isberg d. ä. var till yrket järnvägskamrer men ägnade fritiden åt person- och historieforskning kring Malmö i äldre tid. Han spenderade otaliga timmar i stadens äldre arkiv, något som inte bara resulterade i Bidrag till Malmö stads historia (1895-1897) utan även den omfattande »Isbergs biograficasamling», bestående av mängder av anteckningar om personer, släkter och släktskap i Malmö under 1500- till 1800-talet. Isberg var en sann forskarpersonlighet, och det är inte utan att man som släktforskare känner igen sig i sonens beskrivning av faderns säregna forskarintresse. Man kan dock konstatera att en googling på ordet »forskarpersonlighet» ger 370 träffar, medan sökordet »släktforskarpersonlighet» inte ger en enda träff. I dagens blogg tänkte jag därför lyfta fram denna ypperliga beteckning, för jag är nog långt ifrån ensam om att  ha en utpräglad släktforskarpersonlighet.

b2ap3_thumbnail_Picture-048.jpg

Anders Ulrik Isberg (1826-1900), porträtt på Malmö stadsarkiv (foto: undertecknad).

Så länge jag kan minnas har jag i varit väldigt intresserad av släktforskning. När vi i grundskolan studerade bibeln fascinerades jag mest av de detaljerade släkttavlorna som berättar om hur Jesus var son till Josef, som var son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, och sedan en väldig massa lustiga namn tillbaka till Adam och Eva. Så småningom började jag släktforska på Disney-karaktärerna och genom att använda Kalle Anka-tidningarna som källor försökte jag reda ut alla luddiga släktkopplingar, men det var inte helt lätt att placera in Långbens farbror Bläckben, kusin Trögben och faster Mittbena i sammanhanget. Det var emellertid Kalle Ankas släktträd (1994) som blev det egentliga startskottet för min släktforskarbana, och därefter var jag fast.

Några år senare fick jag möjlighet att utforska mina egna förfäder, och sedan har det rullat på i rasande fart. I snart sjutton år har jag forskat bakåt och framåt, i sidled, och sedan bakåt igen, utrett förfäder och ättlingar, upprättat antavlor och stamtavlor och fyllt släktdatabasen med tiotusentals namn. Jag har kikat på ingifta morbröders släkter, utforskat alla mina lärares förfäder (det visade sig att jag var avlägset släkt med flera av dem), undersökt diverse kändisars antavlor – ja, inte ens husdjuren har lämnats ifred. När min bror skaffade en hund, den vackra Golden retrievern Lily, kunde jag givetvis inte låta bli att undersöka om hon var släkt med familjens gamla Golden retriever Heidi – och jodå, Heidi var syssling med Lilys mormors mor.

b2ap3_thumbnail_Kopia-2-av-img060.jpg

De flesta av mina böcker handlar om släktforskning, eller släktingar, eller platser där mina förfäder och släktingar bott. Nästan alla program på datorn har med släktforskning att göra, väggarna är fyllda med fotografier på förfäder, och jag tänker jämt och ständigt på släktforskning. »Ett sån’t intressant namn den nya grannen har, undra varifrån han härstammar?». »Den där artisten är riktigt talangfull, var har hon sitt påbrå?». »I eftertexterna till senaste biofilmen skymtade en produktionsassistent med ett visst efternamn, är det samma släkt som på mormors sida?». Ja, så länge det finns något att forska på lär jag fortsätta släktforska. Kan man kalla det besatthet? Eller en släng av galenskap? Nejdå, för att återknyta till A. U. Isbergs inledande ord är det bara ett sånt där säreget (släkt)forskarintresse som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom – helt enkelt en släktforskarpersonlighet!

b2ap3_thumbnail_Picture-352.jpg

I januari 2015 valdes Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna, och under det gångna året har väl ingen missat vem hon är, men vem är hon egentligen – var kommer hon ifrån, och hur ser hennes härstamning ut? Jag bestämde mig för att undersöka hennes förfäder, och det var en hel del intressanta personligheter som dök upp i antavlan.

På mödernet tycks generna vara särskilt goda, för Annas mormors mormor Hilda Nilsdotter (1852-1938) (som man för övrigt hittar tillsammans med maken, kantorn och skolläraren Karl Fredrik Nilsson (1851-1928) i Porträttfynd) blev närmare nittio år gammal, medan mormodern Aino (1913-2006) avled några dagar före sin 93-årsdag. Rekordet innehas dock av generationen däremellan, alltså Anna Kinberg Batras mormors mor och namne Anna Eriksson, f. Nilsson (1878-1982) som man kunde läsa om i Dagens Nyheter den 26 februari 1982:

»Enköpings äldsta invånare, änkefru Anna Eriksson, har avlidit i en ålder av 103 år. Hon föddes i Hults bruk i Östergötland och växte upp i Badelunda i Västmanlands län, där fadern verkade som klockare. Som gift kom hon 1913 till Enköping. Hon arbetade som vävlärare och drev tillsammans med maken en manufakturaffär. I många år var hon aktiv i lottakåren, husmodersföreningen och Vårfrukyrka syförening. Sedan 1965 bodde hon på Ljunggården i Enköping».

Fru Eriksson låter som en driftig kvinna, och just driftighet verkar vara en genomgående egenskap i släkten, särskilt på fädernet. Där finner man bland andra Anna Kinberg Batras farfars farfar, direktör Hilding Kinberg (1874-1940), som var något av en entreprenör och mångsysslare. Minnesrunan i Svenska Dagbladet den 29 mars 1940 avslöjar att han examinerades från Tekniska högskolan 1896, anställdes därefter hos den bekante Gustaf de Laval och grundade så småningom firman Hammar & C:o i Hamburg. Där var han ombud för flera svenska industrier, och förmedlade även en omfattande export från Sverige av järn, stål, cellulosa och papper. År 1917 grundade han firman Kinberg & C:o i Stockholm, som under många år drev exportaffärer och representerade flera tyska fabriker. Han var dessutom en av stiftarna av »Svenska klubben» i Hamburg, och blev också klubbens förste vice ordförande. Svenska Dagbladet avslöjar att Hilding Kinberg »även gjort sig bemärkt som uppfinnare», vad nu detta kan innebära. Han gifte sig för övrigt år 1900 i Hamburg med tyskfödda Margot Rodatz (1880-1971), som alltså är Annas farfars mor.

Hilding Kinberg var son till medicine doktorn och professorn Hjalmar Kinberg (1820-1908), som i unga år var uppbördsläkare på fregatten Eugenie och deltog vid skeppets världsomseling 1851-1853. Han fick då i uppdrag av Vetenskapsakademien att samla ihop zoologiskt material, och lyckades bringa samman mängder av havsdjur och fåglar. Ett par år senare blev han föreståndare och professor vid dåvarande Veterinärinrättningen, och tog så småningom initiativ till inrättningens förvandling till Veterinärinstitutet med ökade resurser och moderniserade läroplaner. Han var även en av grundarna till Svenska veterinärläkareföreningen, stiftade flera ekonomiska företag såsom Kronobergs mejerier och livförsäkringsaktiebolaget Thule, och var enligt Svenskt biografiskt lexikon »känd som ivrig boksamlare och hans böcker fyllde tidvis en stor del av familjens bostad. Han ägde en studentikos humor, var sällskaplig, gladlynt o gästfri». 

b2ap3_thumbnail_Kinbergarna.jpg

Tre generationer Kinberg – fr. v. kyrkoherden Johan Henrik Kinberg (1782-1853), dennes son professor Hjalmar Kinberg (1820-1908) samt slutligen dennes son, direktör Hilding Kinberg (1874-1940), Anna Kinberg Batras farfars far.

Professor Kinberg var son till kyrkoherden i Grönby pastorat i Skåne, kontraktsprosten Johan Henrik Kinberg (1782-1853) och dennes hustru Margareta Lovisa Schlyter (1793-1880). Detta par vigdes i biskopsgården i Lund eftersom brudens halvsyster var gift med biskop Wilhelm Faxe, och modern var för övrigt den bekanta Lovisa (Louise) Maria Hjelm (1754-1850) som i sitt första gifte blev mor till kammarrättsrådet Gustaf Johan Billberg och presidenten Johan Peter af Billbergh, samt svärmor till ovannämnde biskop Faxe. En av bröllopsgästerna var självaste Esaias Tegnér som läste upp en egenhändigt skriven dikt för brudparet:

»Du står vid kullerstoln. Din fria republik förbyts i monarki. Du svär de helga eder och växlar ringarna och rodnar och är lik en ängel, då han ser ur aftonrodna'n neder. Allt går ordentligt se'n. Lyckönskningar och gråt och platta skämt och stoj, som det vid bröllop plägar. Man bryr den arma brud. Man följs till bordet åt, och runt kring laget går den fulla tröstebägar». 

Prosten Kinberg lär för övrigt ha varit »en vacker man att se på men en goddagspilt och tämligen loj såsom pastor», om man ska tro herdaminnet. Hans fädernesläkt härstammar från Kinna socken i Västergötland – därav uttalet på namnet Kinberg – medan modern Juliana Leiditz (född 1759) var född i Göteborgs tyska församling, där hon hade djupa rötter i stadens handelshus på 1600- och 1700-talet. Hennes morfar var vinhandlaren Johan Gercken (död före 1744) vars svärfar var handelsmannen Johan Herman Rosenbusch (1647-1714), i sin tur svärson till den förmögne handelsmannen Sibrant Valck (1632-1681) i Göteborg, som exporterade silver, koppar, järn och brädor samt importerade vin, öl och spannmål.

En professor behövde såklart ett anständigt giftermål, så den ovannämnde Hjalmar Kinberg gifte sig 1859 med den blott sextonåriga adelsdamen Aurora Hammarsköld (1843-1917), som alltså kom att bli Anna Kinberg Batras farfars farmor. Auroras farfar, den kunglige bibliotekarien Lars (Lorenzo) Hammarsköld (1785-1827) har gått till litteraturhistorien som författare, skiftställare och kritiker, och genom både honom och hans fru Johanna Charlotta Gyllenpalm (1782-1848) härstammar Anna Kinberg Batra från ett stort antal historiska personer och adelsätter med namn som Bielke, Gyllenpalm, Leijonsköld, Planting-Bergloo, Koskull, Gyllenstierna, Ulfsparre, Skeckta, Adlerhielm, Strömberg, von Dücker, Patkull, Stake, Gyllensvärd, Fleming, Sparre och Oxenstierna. En av dem var Annas farfars farmors farfars mormors far, friherren och generallöjtnanten samt landshövdingen i Kronobergs län, Anders Koskull (1677-1746) som grundade Kosta glasbruk tillsammans med landshövdingen Georg Bogislaus Staël von Holstein. Glasbrukets namn bygger helt enkelt på de första bokstäverna i grundarnas efternamn, Koskull och Staël. 

b2ap3_thumbnail_Koskull-Anders-1677-1746-e-oljemln-av-Lorentz-Pasch-d-ngaholm-Smland---verste-1717.JPG

 Landshövdingen Anders Koskull (1677-1746), oljemålning av Lorentz Pasch d. ä. (Krigsarkivets porträttsamling).

När man vandrar bakåt längs släktträdets adliga grenar hittar man så småningom Annas farfars farmors farfars mormors farmor Anna Maria Gyllensvärd (1642-1697), och den adelsgenealogiskt intresserade anar kanske åt vilket håll detta släktnamn brukar leda. Denna dam var mycket riktigt dottersons dotter till Erik XIV:s utomäktenskapliga dotter Virginia Eriksdotter (1559-1633), så Anna Kinberg Batra är därmed inte bara ättling i rakt nedstigande led från Erik XIV och Gustav Vasa, utan härstammar även från medeltida celebriteter såsom Knud den helige, Sven Tveskägg, Olof Skötkonung, Birger Brosa, Erik Segersäll, Magnus Ladulås, Erik Plogpenning, Valdemar Sejr, Fredrik Barbarossa, Valdemar den store, Birger Jarl – och inte minst en viss Sankt Erik, som återfinns på Stockholms stadsvapen. 

b2ap3_thumbnail_Erik_XIV_1533-1577_Domenicus_Verwildt.jpg

Erik XIV (1533-1577), oljemålning av Domenicus Verwildt (bild lånad från Wikipedia).

Antavlan innehåller som synes många intressanta och betydelsefulla personligheter, inte minst adel och kungligheter. Man brukar ju dock säga att den som skryter om sin härstamning är som en potatis, eftersom det bästa hos honom vilar under jord – och frågan är om inte Anna Kinberg Batra skulle trumfa alla gamla kungar och riksråd om hon gick och blev Sveriges första kvinnliga statsminister?

PS. Anna Kinberg Batras antavla finner man här.