Det lackar mot jul, och kanske är önskelistan skriven för länge sedan. En större TV? Senaste modellen av smartphone? Eller kanske årets julklapp, sådana där VR-glasögon? Ja, det finns mycket man kan önska sig julen 2016, men för oss släktforskare är det nog andra saker som lockar. DNA-test, någon av Släktforskarförbundets handböcker och CD-skivor eller ett abonnemang hos släktforskningsjättarna – ja, på släktforskarnas önskelistor finns stort som smått. Min egen önskelista denna jul är inget undantag, och jag tror inte heller att jag är ensam om att önska mig sådant som ännu inte finns. För visst hade det varit fantastiskt om man kunde önska sig något av nedanstående:

1) Ett register över alla porträtt i Sverige. Genom åren har många svenskar avporträtterats av konstnärer, och de flesta av dessa porträtt finns ännu bevarade. Exakt var porträtten finns idag är en annan femma, så därför hade ett nationellt register över alla porträtt i Sverige varit en välkommen klapp under granen. Denna önskan har dock delvis redan gått i uppfyllelse – Svenska Porträttarkivet (SPA) huserar nämligen sedan många år tillbaka på Nationalmuseum, och deras omfattande samlingar av svenska porträtt kan man främst botanisera i via bokverket Index över svenska porträtt 1500-1850 som utgavs i två delar på 1930-talet. Genom åren har samlingen utökats med nya porträtt och uppgifter, men SPA har de senaste åren drabbats av stora nedskärningar och tvingats lägga verksamheten på is. En snarlik verksamhet, som dock fokuserar på fotografiska porträtt, är Svenskt porträttarkiv. Detta projekt huserar främst på Facebook och är ett resultat av eldsjälen Omar Henrikssons mångåriga arbete med att indexera och skanna äldre svenska porträttmatriklar, till fromma för släktforskningen.

b2ap3_thumbnail_Bild-6.JPG

2) Ett bouppteckningsregister för hela Sverige. Det finns ju redan maskinskrivna bouppteckningsregister för de flesta härader och rådhusrätter, åtminstone längre bak i tiden då bouppteckningarna verkligen är oumbärliga i forskningen – så varför inte slå ihop rubbet till ett nationellt, digitalt sökbart register? Även i äldre tid rörde människor på sig, så förfäderna har inte sällan släkt, föräldrar eller barn i helt andra delar av Sverige – men hur ska man veta det när de flesta bouppteckningsregister hålls åtskilda som olja från vatten? För att bli riktigt användbart hade ett sådant nationellt register gärna fått innehålla samtliga personer som omnämns i ingressen – arvingar, tidigare avlidna makar, omyndiga barns förmyndare eller nära släktingar – samt de personer som omnämns bland boets skulder, för som jag tidigare bloggat kan detaljerna ibland vara huvudsaken.

b2ap3_thumbnail_Bild-2.jpg

Landsarkiven i Härnösand, Uppsala, Vadstena, Visby och Östersund har gemensamt skapat ett bouppteckningsregister för tretton svenska län, numera samlat i en databas hos SVAR – något att bygga vidare på för de övriga stads- och landsarkiven!

3) Ett register över alla likpredikningar och personverser i Sverige. Jag har tidigare bloggat om de uppgifter man kan hitta i äldre tryckta likpredikningar och personverser, men att finna detta källmaterial är inte alltid det lättaste. Gamla dammiga kortkataloger i all ära, men digitalt sökbara register slår högre. Själv har jag dessutom stött på norrländska likpredikningar på Lunds universitetsbibliotek och skånska personverser i Östersund, så det hade underlättat sökandet rejält om det fanns ett nationellt sökbart register över alla likpredikningar och personverser. 

b2ap3_thumbnail_Bild-3.jpgUr en tryckt bröllopsdikt från 1760 då klockaren Jöns Björk gifte sig med klockaränkan Elsa Christina Wittbaum i skånska Finja socken.

4) Ett namnregister till alla student- och skolmatriklar i Sverige. Ett annat källmaterial som hade mått bra av indexeras nationellt är de äldre student- och skolmatriklarna. De brukar nämligen oftast vara uppdelade på fakulteter, nationer, landskap och städer, men dåtidens skolelever och studenter kunde färdas långa sträckor för att utbilda sig – så hade det då inte varit en bra idé att indexera alla matriklar över dessa unga män och gossar?

b2ap3_thumbnail_Bild-5.JPGEgenhändiga namnteckningar ur 1709 års matrikel för filosofiska fakulteten vid Lunds universitet.

5) Fri tillgång till de svenska kyrkoböckerna. Man ska väl inte vara otacksam, men faktum kvarstår: i Norge är alla kyrkoböcker och bouppteckningar samt folkräkningarna 1801, 1865, 1900 och 1910 fritt tillgängliga via Digitalarkivet och RHD, de danska kyrkoböckerna kommer man åt lika fritt via ArkivalierOnline och i Finland har stora delar av kyrkoböckerna dessutom indexerats i Hiski. Varför ska då Sveriges släktforskare tvingas köpa dyra abonnemang från olika aktörer? Tack och lov är jag inte ensam om att hysa denna "otacksamhet", för idag lämnade nämligen regeringen en remiss till Lagrådet som bland annat ger Riksarkivet i uppdrag att tydliggöra vad som krävs för att databaserna och det digitaliserade källmaterialet hos SVAR ska bli tillgängligt utan kostnad. Redan nu har riksarkivarien Karin Åström Iko uttalat sig om att det "ligger en motsättning i Riksarkivets krav på abonnemang för användning av myndighetens digitala handlingar och det uppdrag myndigheten har att främja statliga myndigheters arbete med att tillgängliggöra data för vidareutnyttjande". Jag kan bara instämma i hennes ord, och håller tummarna för att denna punkt på min önskelista går i uppfyllelse så fort som möjligt!

b2ap3_thumbnail_Bild-4_20161208-164740_1.jpg

I april bloggade jag om arkivbesök och hur digitaliseringen slukar allt, vilket kanske får Rötterbloggens ärade läsare att tro att jag är sån där gnällspik vars mantra är »det var bättre förr». Jag kan försäkra er om att så inte är fallet, för allt var inte bättre förr – framförallt inte för oss släktforskare. När jag började forska för sexton år sedan tvingades man till exempel beställa mikrokort via SVAR om man inte hade turen att bo nära ett landsarkiv, och inte ens i det senare fallet var allt frid och fröjd. Landsarkiven hade nämligen bara mikrokort för de aktuella länens kyrkoarkiv, och dessa var i regel både repiga och bleka eller ibland så mörka så att man knappt kunde läsa ett enda ord i de redan svårlästa gamla kyrkoböckerna. Via SVAR kunde man dock forska i hela Sverige, men fick å andra sidan vänta i evigheter samtidigt som det kostade en vacker slant – och som nybörjare fick man vara tacksam om man lyckades få ut ett enda datum eller namn av det enorma projektet med kuvert, brev, pengar och evig väntan. På den tiden fanns knappt några CD- eller onlineregister heller. DDSS var minimalt, man kunde bara drömma om digitaliserade äldre folkräkningar samtidigt som gravstensinventeringen ännu låg i sin linda – och det var i princip omöjligt att spåra emigranter om man inte hade rejäla förkunskaper och en stor gnutta tur. 

Just emigranterna i släkten är något jag börjat fokusera på de senaste åren, mycket tack vare alla fantastiska onlineresurser som man bara kunde drömma om för sexton år sedan. Med lite envishet och smarta Google-sökningar kommer man långt (ibland hela vägen till dags dato), och via Facebook kan man knyta kontakter med okända amerikasläktingar – något jag gjort flera gånger. En emigrant som dock vållade mig stor huvudbry var farmors farmors mors kusin Victor Carr, född 1867 på Södra Kärragården i Tåstarps socken, öster om Ängelholm. Redan vid två års ålder blev han moderlös, och när även fadern dog 1882 spreds syskonskaran för vinden. Det var dock inga problem att spåra de övriga syskonen, men Victor förblev ett mysterium. Det sista spåret kom från mormoderns bouppteckning 1889 då han sades vistas i USA, men längre än så kom jag inte. Inte förrän FamilySearch började lägga upp folkräkningar och andra intressanta källor från USA och Kanada lossnade det – från Amerika hade Victor tydligen rest vidare till Kanada, där han justerade sitt namn (från Ernst Magnus Victor till Victor Ernest) och slutade sina dagar den 9 november 1941 i Cranbrook i British Columbia, inte långt från amerikanska gränsen. Genom folkräkningen 1900 fick jag även fram att han gifte sig med norskfödda Olive Sandvig (1870-1953) med vilken han fick dottern Alice (1898- ), men sedan tog det stopp igen.

Jag började fundera på alternativa sökvägar. Hade Victor något barnlöst syskon som dog efter honom, i vars bouppteckning eventuella syskonbarn kunde finnas omnämnda? Javisst – brodern August Carr gifte sig visserligen på äldre dar med en trettio år yngre kvinna, men eftersom äktenskapet inte begåvades med några barn var förväntningarna stora när jag klickade iväg en beställning till landsarkivet i Uppsala. Efter någon vecka trillade det in ett mail, och det var jackpot!

»3) avlidne brodern Victor Carrs efterlämnade i Amerika bosatta barn:

a) Alice, gift, tillnamn okänt, senast känd adress Creston, Canada.

b) Walter, senast kända adress Kilgore, Texas, U.S.A.

c) Rudolf, senast kända adress Creston, Canada.

d) Bertil, senast kända adress Creston, Canada.»

Det fanns alltså även flera söner, och eftersom tre av de fyra syskonen bodde i Creston fortsatte jag sökandet där via FamilySearch. Genom diverse jämförelser mellan kyrkoböcker och Social Security Death Index fick jag till slut fram barnens data, och två av sönerna stannade tydligen i Creston livet ut. Jag sökte vidare och några googlingar senare hamnade jag på hemsidan till The University of British Columbia, som tydligen skannat in och OCR-tolkat mängder av äldre dagstidningar från trakten samt gjort dem fritt tillgängliga i deras »Open collections». En av dessa dagstidningar var »The Creston Review», så jag knappade in »Victor Carr» och plötsligt framträdde emigranten som alldeles nyss varit släktträdets stora mysterium.

b2ap3_thumbnail_ladda-ned.jpg

Ur The Creston Review den 24 juli 1925.

Jag kunde läsa om hur Victor Carr sålde ponnyhästar och Collie-valpar 1922, handlade med timmer, engagerade sig i gruvnäringen och drev en ranch i gruvsamhället Alice Siding. Hur han blev vice ordförande i Creston Valley Liberal Association 1928, hamnade i skolstyrelsen i Alice Siding, och 1933 sålde jordgubbsplantor av sorterna Van San och British Sovereign till det facila priset av 4 dollar för tusen plantor. Inga detaljer besparas läsaren – i juni 1914 hade Victor varit i sta’n för affärer och antytt att det skulle bli en rekordskörd på hans ranch, fyra år senare vann han tre priser på den lokala lantbruksföreningens höstmarknad för sina hästar (»Victor Carr made quite a clean-up at the Creston fair in the horse section. With Walter up he also won first money in the pony race») och sensommaren 1922 kom svågern Mr. Sandvig på besök från staten Washington. Även de fyra barnen Carr omnämns titt som tätt i The Creston Review – i juli 1925 rapporterar man exempelvis att Walter hade återvänt med sin chevrolet rondster från Lewiston i Montana där han spenderat semestern med föräldrarna, och på vägen stannat till för att besöka systern Alice i Fernie, där hon under många år skötte byns telefoncentral.

Alice vidare öden är dock ännu okända, men sönerna lyckades jag så småningom lära känna tack vare diverse register och hjälpsamma amerikanare – Walter Carr (1903-1998) drev ett café i Texas, medan Rudolph Carr (1908-1990) förblev ogift och bodde kvar i Creston tillsammans med lillebror Bertel »Bertie» Carr (1910-1997). Bertie skänkte för övrigt en hel del pengar till historieföreningen i Creston, som därigenom kunde bygga ut det lokala museet – en tillbyggnad som fått namnet »the Carr Building». Tyvärr fann jag inga uppgifter om att sönerna efterlämnat några ättlingar på den amerikanska kontinenten, eller ens namnet på dottern Alice' make – men det dyker väl upp förr eller senare. Tills dess fick jag i varje fall lära känna familjen Carrs dagliga liv i Creston, långt bort från Kärragården i skånska Tåstarp – tack vare att allt inte var bättre förr!

Nu ska jag påminna er om Projekt Runeberg, en av nätets verkliga pärlor. Säkert har många av er redan hamnat där när ni sökt efter information om släktingar i äldre tider.

Projekt Runeberg (www.runeberg.org) är ett ideellt frivilligprojekt som startade 1992, med syfte att publicera äldre nordisk litteratur på nätet, så att det blir åtkomligt för alla. Det har man lyckats med. Med råge, tycker jag. Projektet drivs av studentföreningen Lysator vid Linköpings universitet.

Innehållet i litteraturen är sökbart, sidorna visas både som en jpg-bild och med OCR-tolkad text under. För varje verk finns en innehållssida. Här har jag hittat uppgifter till min släktforskning från herdaminnen, en släktbok, i porträttgallerier (det finns flera) med mera. Det du givetvis ska komma ihåg är att faktagranska om du hittar uppgifter till din släktforskning. Detta är ju samtida litteratur, och ny kunskap kan ha kommit fram. Ändå finns det väldigt mycket att hämta här. På http://runeberg.org/katalog.html finns hela listan på innehåll.

En av mina egna favoriter är "Arbetets söner" från 1906, en bok på nästan 700 sidor med massor av bilder från olika arbetsplatser i Sverige kring förra sekelskiftet. Även exteriörer och interiörer från arbetarhem finns med och en och annan familjebild, men utan personuppgifter:

"Amerika-boken" från 1893 är en dåtida hjälpreda för utvandraren.

I "Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige" från 1859-1870 finns den samtid uppgifter om socknar och städer, bland annat min mors födelsesocken Okome i Halland.

I "Teknisk tidskrift" från 1934 har jag lärt mig om vantmakerier.

Ett av porträttgallerierna är från Skaraborgs län 1933:

Många äldre tidningar har scannats och publicerats, till exempel några årgångar av veckotidningen "Hvar 8 dag". De senaste är tidskriften "Ord och bild" 1892-1945.


Vill man ge en donation till föreningen och projektet finns uppgifter här.

Nu blir det reklam för Arkiv Digital men det får ni stå ut med. Det jag skriver om nu kan jag ju inte låtsas att det handlar om något annat.

På Släktforskardagarna i Nyköping presenterade Arkiv Digital sin nya version av programmet AD online, version 2.0. Den är ännu inte klar men man kan prova en förhandsversion om man redan har ett konto. Jag tror att programmet fortfarande är under utveckling.

Den nya versionen laddade jag ner när jag kom hem från Nyköping och har nu använt den en hel del. När det gäller kyrkböckerna och andra arkivhandlingar märker jag ingen större skillnad, utom att gränssnittet har fått nytt utseende. Men det bästa med det nya programmet är sökning i register, som är en helt ny funktion. Man har börjat med Sveriges befolkning 1950. Det är ett sökbart register, alltså en databas där uppgifterna skrivits in. Man skiljer alltså på avfotograferade arkivhandlingar och sökbara databaser, precis som hos SVAR. När du är inloggad väljer du om du vill söka i arkivhandlingar (som i det gamla programmet) eller i register.

1950 års folkräkning har jag redan haft stor nytta av. Här kan jag hitta personer som levde 1950 och som är födda så pass sent att någon födelsebok inte finns tillgänglig digitalt eller om jag inte känner till födelseförsamlingen. I våra tjugo socknar i Tjust varierar slutåret för de digitaliserade födelseböckerna mellan 1894 och 1939, många slutar på 10- eller 20-talet. Det innebär att jag nu kan hitta dem som är födda i glappet mellan den senaste digitaliserade födelseboken och 1950. Om jag letar efter en person som levde 1950 kan jag hitta hen i registret från folkräkningen 1950 och därifrån också gå vidare via direktlänk till födelseboken i rätt församling, om den finns avfotograferad. Mycket bra, tycker jag.
 
Hela familjen finns med i folkräkningen 1950. Det gör att jag kan hitta föräldrarna till de allra flesta födda efter 1935 men också många födda från cirka 1930, de som fortfarande bodde hemma då. Nej, jag har ingen skärmdump här som visar hur en sökträff ser ut för de sökningar jag hittills gjort har visat nu levande personer i familjebilden. Ni får titta själva, nu eller senare.

Vet jag födelseförsamling och har abonnemang på SVAR kan jag också gå till SCB-arkivet och leta, när födelsebok saknas (SCB-registren finns numera också hos AD för åren från slutet av 30-talet och fram till sekretessgränsen 1944). Där står ju det födda barnets namn och föräldrarna och så får jag gå till kyrkböckerna sedan. Det är en start även om det är avskrifter och inte en primärkälla. Givetvis ska man också komma ihåg att folkräkningen 1950 inte heller är en primärkälla. Även folkräkningen 1960 ska komma på Arkiv Digital, enligt en artikel i HD.

Anledningen till att jag är särskild glad för detta register i nya AD online är att det ger mig ett nytt och mycket användbart verktyg som jag kan använda obereonde av teknisk plattform. Jag har Mac och jag har en så ny dator att den inte har någon CD-läsare. Jag kan alltså inte använda Sveriges dödbok, Begravda i Sverige, folkräkningsskivorna med flera släktforskningsdatabaser. Dessa är stängda för oss Macanvändare och för allt fler PC-användare med nya datorer.  Det vill säga om jag inte skaffar ett program för att skapa en virtuell PC i min Mac plus en Windowslicens plus en CD-läsare... Det är kostsamt och obekvämt. Därför är Arkiv Digitals nya registerlösning så himla bra. Jag skulle till exempel väldigt gärna vilja kunna använda Sveriges dödbok (via USB-minne) men kan alltså inte det utan att betala betydligt mycket mer än andra släktforskare.

Fast det finns ljus i mörkret. Senaste versionen av Sveriges dödbok finns numera på USB-minne (men fortfarande bara för PC) och Riksarkivet ger också ut vissa av sina CD-skivor i en ny version för Mac, nämligen Sveriges befolkning 1880, 1910 och 1990 samt Rotemannen 2 (Sveriges befolkning 1910 finns även på USB-minne). Så det rör på sig åt rätt håll i den tekniska utvecklingen för släktforskare.

Jag har i flera sammanhang på senare år tagit upp detta, att släktforskardatabaser sitter fast i en snart föråldrad teknik. Jag menar att alla databaser som finns på CD-skivor behöver göras tillgängliga på USB-minne redan idag, som ett första steg. Men snart försvinner väl USB-ingångarna på datorerna också och all överföring ska ske trådlöst.

Den enda rätta lösningen är tillgång via nätet och abonnemang, så att alla släktforskare kan ta del av de databaser man vill, oberoende av typ av dator. Då spelar det ingen roll om jag har en Mac eller PC eller en padda eller annan surfplatta eller vill söka via min mobil. Gränssnitten finns ju redan, både i Arkiv Digitals nya program och i de sökbara databaserna i SVAR:s abonnemang.

Det jag allra helst önskar mig nu är den släktforskningsportal som diskuteras inom förbundet, där jag via abonnemang kan ta del av många olika databaser från de olika släktforskarföreningarna. Jag hoppas innerligt att man i föreningarna inser vart framtiden bär och inte tror att släktforskare ska fortsätta köpa CD-skivor i all framtid, för så kommer det inte att bli. Jag betalar väldigt gärna en avgift för att få söka i en lokal eller regional databas på nätet, per sökning eller per månad eller hur man nu vill lösa det. Men som det är idag har jag ingen nytta av alla dessa CD-skivor över huvud taget, och jag vet att jag inte är ensam om att vara i den här situationen.

Kanske tycker du att det är bara att byta till en PC. Men jag har aldrig haft något annat än Mac under de runt 30 år jag haft egen dator så det är inte aktuellt för mig. Och allt annat jag jobbar med fungerar så bra så på Mac.

Bilden överst har ingenting med texten ovan att göra, den har jag med bara för att det ska vara en fin ingångsbild med en människa på. Den lille pojken är fotograferad kring förra sekelskiftet och levde förhoppningsvis 1950, då han bör ha varit drygt 50 år gammal. Om jag visste vad han heter skulle jag i så fall kunna hitta honom i registret. Vem han är vet jag inte, så känner du igen honom eller bilden får du gärna berätta det för mig. Han kallades Tjalle och var sommarbarn hos släktingar till min pappa på torpet Stenaljung utanför Rolfstorp i Halland i början av 1900-talet. Ingen i släkten vet längre vem han var.

Just nu pågår Släktforskardagarna, årets stora släktforskningshändelse som hålls i slutet av augusti varje år och som nu har landat i Nyköping. Årets tema »Ett gods – en värld» speglar det sörmländska herrgårdslandskapet, och sedan de första Släktforskardagarna hölls i Lund 1987 har släktforskare vallfärdat till många svenska landskap och städer – från Luleå i norr till Malmö i söder. Under dessa dagar, som årligen drar mellan 3000-5000 besökare, kan man besöka intressanta mässor och föredrag, delta i middagar och spännande utflykter eller lära känna arkiv och föreningar lite bättre. Släktforskardagarna har blivit ett av världens största släktforskararrangemang, och tack vare dem intar vårt avlånga land utan tvekan en särskild plats på den genealogiska världskartan. Sverige har dock alltid varit ett unikt land när det gäller släktforskning, och jag skulle vilja gå så långt som att utnämna Sverige till världens bästa släktforskningsland, av flera anledningar:

1) De svenska kyrkoböckerna är bland Europas (om inte världens!) ypperligaste. Bortsett från enstaka brunna kyrkoarkiv och förkomna volymer är kyrkobokföringen i princip komplett sedan slutet av 1600-talet, vilket gör att man kan följa sina svenska förfäder långt tillbaka i tiden. Kyrkobokföringen har sitt ursprung i Karl XI:s kyrkolag från 1686, som bland annat stadgade att prästerna skulle nedteckna uppgifter om »Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

b2ap3_thumbnail_045-Mtta-Andersdotter.jpg

2) Husförhörslängderna och församlingsböckerna skiljer vårt land (och i viss mån även Finland) från resten av världen. Här samlas uppgifter om födelsedatum och födelseort, civilstånd och flyttningar, brott och andra anmärkningar, och tack vare denna unika källa kan man relativt enkelt följa Sveriges befolkning under hela 1800- och 1900-talet, och i många fall även under 1700-talet.

3) Digitaliseringen av det svenska arkivmaterialet har kommit långt, och i princip alla kyrkoböcker finns sedan länge tillgängliga via olika aktörer som i rask takt digitaliserar och indexerar nya källor.

4) Den svenska arkivlagstiftningen är en av de förnämsta i världen. I första hand är det Arkivlagen som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss släktforskare – arkiven skall inte bara bevara, ordna och vårda alla myndighetsarkiv samt tillgodose forskningens behov, utan även »organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst». Våra rättigheter gentemot arkiven stadgas av Offentlighets- och sekretesslagen och Tryckfrihetsförordningen. Dessa båda lagar ser till att myndigheterna lämnar ut handlingarna så fort som möjligt samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i Offentlighets- och sekretesslagens fjärde kapitel. Detta kapitel är för övrigt betydelsefullt för oss släktforskare eftersom det ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar» genom förteckningar, register och andra användbara sökingångar.

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.43.31.jpg

5) Folkbokföringen i Sverige är bland de bästa – om inte den bästa – i världen. Ingen som sett »Spårlöst» på TV har väl missat att många andra länders folkbokföring är både utspridd och svårtillgänglig – lite handlingar här, någon databas där, på något dammigt kontor ute på landsbygden. Den svenska folkbokföringen är däremot sedan länge datoriserad och åtkomlig från hela landet, tack vare Skatteverket.

6) Sveriges Släktforskarförbund är ett väldigt engagerat förbund som inte bara driver Anbytarforum, Wiki-Rötter och Rötterbokhandeln utan även bidrar till utgivningen av många värdefulla CD-skivor och register såsom Sveriges dödbok, folkräkningarna, emigrantskivorna och Begravda i Sverige – för att inte tala om alla databaser på Rötter, såsom Porträttfynd, Avrättade, Tillfällighetsfynd, Gravstensinventeringen och Barnhus-sök.

7) Släktforskarföreningar finns det många av i Sverige, och i skrivande stund är hela 171 stycken anslutna till släktforskarförbundet. Här kan man hitta inspiration, hjälp och stöd – eller varför inte avlägsna släktingar? Man kan läsa intressanta böcker och artiklar, gå på föreläsningar och lära sig mer om allt mellan himmel och jord när det gäller släktforskning. Man kan även hitta gemenskap i en släktforskarförening, och att man dessutom förlänger livet genom att vara aktiv i en förening är en bonus!

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.58.52.jpg

Kanske uppfyller något annat land enstaka av dessa sju punkter, och kanske finns det något land som har liknande förutsättningar, men när allt kommer kring finns det bara ett land som Sverige – världens bästa släktforskningsland!

”Lika Ledes gafs till tjäna att en Son vid namn Johan Abraham, som begafs sig från sina för äldrar år 1797, när han då var 10 år gamel, först till Stokholm, och sädan är han spord i utt Rikes orter, men vett nu inttet antingen han är Lefvande Eller död.”

Bouppteckning efter skolmästaren, fd handlaren Johan Comstedt och hans hustru Christina Elisabeth Blomstedt, 5 april 1815, Tjust häradsrätt.[i]

Tio år gammal försvinner Johan Abraham Comstedt från föräldrarna, ett barn i våra ögon. Vad gjorde han i Stockholm? Kan han ha bott hos släktingar eller klarade han sig själv? Blev han en av de många som bara försvann? Det låter nästan som Johan Abraham rymde från sin familj.

Det finns många människoöden att fundera över när man går igenom arkivalierna. Alltför många försvinner, speciellt i storstäderna.  Men här kan faktiskt vi få veta vad som hände, tack vare alla nya källor som kommer på nätet varje vecka numera.

I Ulrika Eleonora församlings kyrkoarkiv, ja det Ulrika Eleonora som ligger i London alltså, finns en intressant volym GI:1, fattigvårdsliggare 1843- 1903. Där hittar vi en anteckning från 17 februari 1850. Johan Comstedt boende i England sedan 47 år, 67 år gammal.[ii] Där finns en levnadsbeskrivning, där han talar om att han lämnade sin födelseort, Västervik 1795 och reste till Stockholm, där han blev kvar till år 1800. Sedan beskriver han hur han tog hyra som matros, men att skeppet blev uppbringat av engelsmännen i en hamn i Norge. Han tog sedan hyra på en tysk brigg och kom via Bordeaux och Lübeck till London 1807. Han gifte sig med en engelska 1815 och sedan för tredje gången 1840. Han har en dotter som är gift. Han skadades i jobbet 1830 och precis som många andra sjömän som inte längre kan segla så arbetar han som hamnarbetare, inget bra rehabiliteringsjobb enligt dagens standard. Prästen säger att han är arbetsam och ordentlig och att hustrun hjälper till genom att skura åt folk. Bidrag medges.

Johan Abraham har uppenbarligen lärt sig att skriva väl, i vigselboken 1840 har han, till skillnad från hustrun, undertecknat själv. Man kan undra var han lärt sig sin fina 1700-talspiktur och dessutom underhållit kunskapen under alla år.

 b2ap3_thumbnail_comstead-marriage-1840.JPG

Enligt dödboken i Ulrika Eleonora dör Johan Comstedt 14 februari 1865 och begravs på Wokings kyrkogård.[iii] Den brittiska registreringen av dödsfall visar att hustrun dött 1860, enligt census 1861 bor han med en hushållerska. I församlingen anges han vara född 1783, men enligt svenska källor var han född 1786, det födelseåret har han också i engelska census.

Stämmer hans uppgifter med verkligheten? Vi kan följa Johan Abraham till en del, också med nyligen nätpublicerade källor. Stockholms sjömanshus arkiv har mönstringsrullor, året 1800 mönstrar Johan Abraham Comstedt, 13 år, på skeppet ”Ärbarheten” som ska till Liverpool.[iv] Kaptenen heter Nils Henrik Berlin. "Ärbarheten" ankommer åter från Liverpool 9 november 1801. 5 februari (1802?) antecknas att skeppet tagits av en engelsman vid öster Risö i Norge. På Johan Abraham står det att han sedan tagit hyra med en tysk skeppare. Alla intygar att de inte lämnat skeppet förrän de fått tillstånd av den engelske chefen. I Post-och Inrikes Tidningar 14 juni 1803 publiceras en efterlysning, Johan Abraham och några fler har innestående hyra att hämta för sin tjänst på ”Ärbarheten”.

Det verkar som han hade god uppfattning om sin bakgrund, inte alla i boken har det. Men han levde alltså i 50 år efter att hans föräldrar avlidit, utan att de någonsin hört från honom. Han  kunde ju skriva bra, ville han inte ha kontakt,undrar man.

Kyrkböckerna i våra utlandsförsamlingar är fyllda av intressanta människoöden som sätter fantasin i rörelse. Det är möjligt att få veta åtminstone lite mer om vanliga människors liv förr. På samma sätt kommer allt det arkivmaterial som nu tillgängliggörs på nätet att ge mycket större möjligheter för släktforskare att göra sina anor levande. Det är en spännande tid vi har att se fram emot!

I dagens släktforskarsamhälle är förutsättningarna annorlunda än förr. Vi har tillgång till ett snabbt växande digitaliserat arkiv. Nu behöver man inte längre resa mellan landsarkiven eller vänta på mikrofiche när den där pigan envisas med att flytta över arkivgränsen vartenda år.

I England utgavs nyligen en bok, skriven av den professionella historikern Alison Light, ”Common people: The history of an English family”. Hon använder sin akademiska bakgrund för att förstå sina anors liv och livsbetingelser, som en fördjupning från de digitaliserade källorna. Hon vill skriva den vanliga människans historia, i hennes fall en familj i den industriella revolutionens virrvarr av flyttar, fattigdom och förändringar.

Förutsättningarna för den rena personhistorien är annorlunda i Sverige, med våra omfattande kyrkoarkiv, även om man kan sakna tidiga folkräkningar. Men nu, när de flesta kan bygga ett släktträd relativ snabbt, finns ett behov av att gå vidare. Inte kanske så mycket med mer avancerad genealogi, utan med mer och djupare studier av livsbetingelserna. Om de enskilda personerna kan vi inta alltid få fullständig information, men vi kan koppla allmänna historiska uppgifter till våra anors historia. Det märks tydligt på intresset för alla de fina föredrag som hålls på Släktforskardagarna att intresset är stort. Runt om i landet, i släktforskarföreningar och hembygdsföreningar, sitter också grupper som jobbar med den lokala historien.

Jag tror att det finns ett behov av mer kurser och möjlighet till att fördjupa släktforskningen. Intresset för nybörjarkurser är stort, men det finns inte så många möjligheter till att bredda kunskapen om fördjupningar i historien. Hur kan man använda historia i sin släktforskning? Hur kan man använda andra källor än de vanliga? Hur kan man skriva ihop det till en spännande berättelse? Det är frågor som mer för att besvaras. Bara som exempel krävs en annan form av källkritik än vad vi är vana vid. Den akademiska historien kan ge mer åt släktforskningen.

Hur kan man då tillgodose ett sådant behov? Visst, det ges kurser på sina håll, det finns utmärkta föredrag att lyssna på, till exempel på Genealogiska Föreningen. Men Sverige är ett stort land, GF har lagt ut en del av föredragen på nätet och det är en bra start. Skulle man kunna använda Släktforskarförbundets storlek och tyngd till att fördjupa och bredda svensk släktforskning? Ja, anser jag.

Det finns idag en mängd resurser som vi som studerar eller arbetar vid universiteten har tillgång till. En del av dessa resurser borde kunna bli tillgängliga för släktforskare via avtal med Släktforskarförbundet. Jag tänker på lärplattformar för on-linekurser, där man även kan arbeta interaktivt. Idag är de relativt enkla att använda och de kostar faktiskt inte så mycket, det finns tom gratisalternativ. Då kunde man göra avancerade kurser på nätet så alla släktforskare kan delta på distans och på så sätt bredda underlaget och tillgången.

Universiteten har också avtal som ger tillgång till både historiska och nutida kartor i digital form. Föreningen DIS har gjort ett mycket fint jobb med kartfunktionen i Disgen, men även här finns mer att hämta om man kan få till stånd bra avtal. Vi har också tillgång till grupplicenser för avancerad mjukvara, som i många fall kan användas i en breddad släktforskarverksamhet, inte bara kartor utan också mjukvara för andra ändamål. De är dyra för enskilda användare, men med bra avtal kan de bli överkomliga för grupper.

Jag tror, att det finns mycket mer att hämta för att utveckla svensk släktforskning. Jag tror också att det finns ett intresse ute i landet, vi måste bara ha en mötesplats. Den mötesplatsen finns på nätet, som med fördel kan kombineras med föreningens forskarstuga om man så vill.

 (Fotot visar prins Daniels ursprung, han gick vidare från sina anors liv)

För ett par månader sedan bloggade jag om gamla dagstidningar, ett källmaterial som kan ge värdefulla uppgifter om förfäderna. Man kan hitta lite allt möjligt, såsom utförliga minnesrunor, detaljerade beskrivningar av rån, mord, självmord och olyckshändelser, personer som förärats medaljer - ja, listan kan göras lång! Sakta men säkert digitaliseras detta material, och en glädjande nyhet för oss släktforskare är att Kungliga Biblioteket (kort efter att jag skrev mitt förra inlägg på samma ämne) släppte en betaversion av sin nya söktjänst för digitaliserade dagstidningar. Här kan man fritextsöka i dagstidningar från 1800-talet och fram till våra dagar, och än så länge ingår hela Aftonbladets och Svenska dagbladets utgivning.

Det material som är äldre än 150 år når man i sin helhet via internet, medan det yngre materialet däremot är upphovsrättsskyddat. Man kan filtrera sökningen på flera sätt, och jag märkte själv att man får vara lite kreativ i sina sökningar, samt använda + mellan orden för att få mer exakta sökresultat. Inledningsvis testade jag att söka på »Carlberg + Engelholm», och hittade genast en minnesruna över min förfader fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) i Ängelholm, publicerad i Aftonbladet den 11 juli 1882. På grund av upphovsrätten är detta material dock inte tillgängligt online, men nu vet jag i varje fall att minnesrunan finns samt var jag kan hitta den. Däremot fann jag ett par andra notiser, publicerade före 1864, och därmed fritt tillgängliga online.

b2ap3_thumbnail_S-G-von-Troil-Portrttsamlingen-Tottie-Trozelli2.JPG

Landshövding Samuel von Troil (1804-1880); ur Krigsarkivets porträttsamlingar (foto: M. Gunshaga).

I Aftonbladet den 7 augusti 1855 kan man till exempel läsa att herr Carlberg närvarade på lantbruksmötet i Ängelholm det året. Mötet öppnades av Hushållningssällskapets ordförande major Stjernswärd, varpå man utsåg prisdomare till tävlingarna - Carlberg ansvarade tydligen för bedömningen av smör och ost. Under mötet diskuterades bland annat inrättandet av en högre skola för agrikulturkemi, förslag om teckning för export av fetboskap till England, samt uppresandet av en minnesvård över den avlidne major Stjernswärd, »den förste som i Skåne införde engelska plogen, genomdref enskiftet samt uppoffrade sig för rön, hvilket kommit den nu lefvande generationen till nytta». Bland besökarna syntes bland andra den omtyckte landshövdingen Samuel von Troil, de skånska järnvägarnas fader.

b2ap3_thumbnail_1855-08-07.jpg

Ur Aftonbladet den 7 augusti 1855 (Kungliga Bibliotekets samlingar).

Ett par år senare blev Carlberg tydligen bestulen på stora mängder vete - Aftonbladet skriver den 18 maj 1858 att »Disponenten af Engeltofta, hr fanjunkaren Carlberg, märkte redan i Julas att en del hvete, cirka 35 tunnor, bortkommit. Ehuru föga troligt, var det dock möjligt att detta parti kunnat torka in; men då helt nyligen af samma förråd saknades ytterligare omkring 70 tunnor, så var det påtagligt att saken icke hängde rätt samman». Tjuvarna greps senare på bar gärning, och eftersom man inte kunde skönja något yttre våld på magasinsbyggnaden misstänkte man att tjuvarna hade assisterats av någon anställd på Engeltofta gård. Man kan ju bara ana vad den gamle fanjunkaren ansåg om sådant svek från sitt eget tjänstefolk...

Den mest intressanta notisen finner man dock i Aftonbladet den 26 oktober 1860, då man kan läsa hur herr Carlberg indirekt gav upphov till ett helt nytt prejudikat för apotekare i Sverige. Kungliga sundhetskollegium hade nämligen under en visitation på apoteket i Ängelholm upptäckt att apotekaren A. Norén, enligt ett av skvadronshästläkaren E. O. Kullberg meddelat recept, hade sålt fyra drachmer arsenik till Carlberg, som vid tidpunkten var förvaltare på Engeltofta gård. Problemet var bara att Norén inte hade avkrävt Kullberg ett fullständigt kvitto samt en styrkt rekvisition med Carlbergs tillstånd, trots att mängden arsenik »befanns större än som rimligen kunde ifrågakomma att begagnas såsom medicin för tillfället», för att citera Aftonbladet.

b2ap3_thumbnail_174---Kopia-2-av-Johan-Carlberg_20140814-164752_1.jpg

Fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); foto i privat ägo.

Sundhetskollegium anmälde saken till justitiekanslern, som krävde att rådhusrätten i Ängelholm skulle döma Norén för den anmärkta förseelsen. Carlberg intygade att arseniken hade uthämtats av Kullberg själv samt använts av honom för att behandla gårdens sjuka kreatur. Även Kullberg intygade att han själv hade hämtat arseniken på apoteket, och inte utlämnat det till någon. Apotekaren Norén anförde att Kullberg dessutom enligt en kunglig kungörelse 1830 »...haft rättighet att, såsom skett, för kurativt ändamål ordinera arsenik; att läkaren, som eger bestämma giftets bruk, måste antagas vara qvalificerad att hafva giftet i förvar; att Norén ej egde döma om den ordinerade qvantitetens storlek; samt att det förefallit honom orimligt att fordra, det Kullberg, utom receptet, skulle [...], lemna skriftlig reqvisition, underteckna den och sedan derå teckna förbindelse att varsamt umgås med giftet och ej deraf meddela åt andra...». Ängelholms rådhusrätt tog dock inte hänsyn till de förmildrande omständigheterna; man ansåg att Norén inte borde lämnat ut giftet utan kvitto från köparen, och dömde honom därför till 75 riksdaler riksmynt i böter, samtidigt som domen blev prejudicerande för de svenska apotekens hantering av arsenik.

De gamla dagstidningarna är som synes en värdefull källa för oss släktforskare, och möjligheterna att hitta intressanta uppgifter ökar i takt med att materialet digitaliseras och blir sökbart via internet. Det gäller bara att vara envis och kreativ när man söker - till slut kanske man gör det där fyndet som ger släktforskningen extra kött på benen!

Jag har alltid sagt att jag har en så tråkig släkt, de hette Olof Olsson i massor av generationer och föddes, döptes, vigdes, fick barn och dog på samma plats i flera sekler, de gjorde inget mer, verkar det som. Men - finns det tråkiga släkter egentligen?

Magnus Sälgö skriver idag en stilla fundering på GFs Facebooksida om hur han upplever programmet för släktforskardagarna som stelt, med enbart envägskommunikation på föredragen. Han beskriver nivån som ”så bygger du ditt träd”. Ja, bygger träd gör vi och det börjar man kanske med. Då blir många släkter som min egen, lite tråkiga – inte så lite heller förresten. Är det därför så många suktar efter adliga anor, även om de är påstådda och illegitima? Om inte annat så har man ju Elgenstierna att ta till då, när man ska bygga trädet, det är lättare att hitta en adelsman än drängen Per Olsson, framför allt är det lättare att hitta mer om hans liv och göra honom till en människa av kött och blod istället för en anteckning i en husförhörslängd.  

Nu behöver vi inte göra dyra resor till arkiven för att bygga våra träd, nu är det dags att fylla träden med liv. Det är nämligen ytterst sällsynt med tråkiga släkter. Efter ett antal år med svarande på frågor på olika forum, med uppdragsforskning för GF och andra så har jag kommit fram till att de allra flesta släkter är enormt spännande, även utan adliga och kungliga snedsprång, bara drängar och pigor så långt ögat kan nå. Vilka fantastiska livsöden som rullas upp genom alla de källor som finns! Fler och fler kommer på nätet, så forskningen tar aldrig slut. Har man lite fantasi och försöker sätta sig in i livet som det var då kan man googla och läsa böcker för att få kött på benen. Framför allt kan man hitta massor i mer okända arkiv, på ibland överraskande ställen. Vem kunde tro att en målande bild av personen bakom sambons anfader, soldaten Wellington, skulle finnas i Lantmäteriets arkiv, laga skifteshandlingarna?

Tänk er bara när domböckerna kommer på nätet, de från 1800-talet speciellt. Då kan vi ju hitta anteckningar i husförhören om domar, tänk att kunna gå direkt in och läsa vad som egentligen hände. Protokollen brukar vara försedda med en rejäl personundersökning om den anklagade dessutom. Visst, man kan gå till ett landsarkiv och läsa men av någon outgrundlig anledning brukar åtminstone ”mina” rättsfall utspelas i ett annat arkiv än det närmaste, gärna 60 mil bort. 

År 2007 diskuterades nya vägar för släktforskningen på Anbytarforum, LAN-partyn var en av idéerna, men sedan har inte mycket hänt. Varför inte ta upp tanken med anbytande igen, fast i cybervärlden! Kanske några sitter tillsammans och de andra är med via nätet. Problem kastas fram och alla jobbar med att lösa dem i dialog med bilder. En del problem är enklare, en del kräver allas uppmärksamhet – en släktforskningslavin bildas och forskningen går framåt med stormsteg. Det är ett sätt att komma nära många fler öden, spännande, roliga ibland sorgliga, öden. Idag finns det billig teknik tillgänglig för att genomföra sådana möten. Kanske vi kan ordna gemensamma träffar där vi skriver och layoutar böcker, websidor eller bloggar om alla spännande saker vi hittar? Kanske kan vi göra YouTube-filmer om pigan Elnas öden i 1800-talets Sverige?

Klä på träden – gå på djupet i släktforskningen och gör det interaktivt! Det finns inga tråkiga släkter!

Släktforskningslavin – ett ord bildat av Åke Abrahamsson på Anbytarforum 2007.

LAN-partyn: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/274/118400.html?1198116485

Bild: Wikimedia Commons

Ett för oss släktforskare intressant källmaterial är de gamla dagstidningarna, som kan ge värdefulla uppgifter om tidigare generationer. Digitaliseringen har gått snabbt framåt de senaste åren, men när jag först fick upp ögonen för detta material var det fortfarande väldigt primitivt. Jag satt nere i Universitetsbibliotekets källare, och i det dunkla mörkret bläddrade jag mig sakta igenom de raspiga rullfilmerna på jakt efter förfäder och släktingar. Sedan dess har utvecklingen gått raskt framåt, och även om långt ifrån alla dagstidningar har blivit tillgängliga online har Kungliga biblioteket gjort ett digert arbete när det gäller att digitalisera de svenska dagstidningarna ( http://magasin.kb.se/searchinterface/ ). I skrivande stund har man fri tillgång till tjugofyra dagstidningar, allt från Blekingsposten till Östgötaposten, där den äldsta tidningen är Götheborgs weckolista daterad 16 december 1749, och den yngsta är Dalpilen från den 27 februari 1926.

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1884-09-30.jpg

Tidningen Norra Skåne berättar den 30 september 1884 om hur min farmors farmors mormors bror och hans hustru trakterar Landskronas mindre bemedlade, i samband med silverbröllopsdagen.

Visserligen har OCR-tolkningen sina brister, särskilt när det gäller de äldre tidningarna – även det mänskliga ögat har emellanåt svårt att läsa frakturstil – men genom att kombinera smarta sökningar med idogt bläddrande kan man till slut göra spännande fynd. Jag har till exempel själv upptäckt att min min farmors farmors mormors farmors far seglade med sitt skepp »Stäfwer» från Karlshamn till Göteborg i december 1784, och när min farmors farmors mormors far begravdes i Ängelholm 1882 gav en skvadronsavdelning husarer hederssalut, och på hösten 1872 skänktes min farfars farfars farfars klackjärn till Smålands museum i Växjö. Allt detta framkommer i de gamla dagstidningarna, och man vet aldrig vad man kan hitta. Ibland hittar man dock extra spännande uppgifter - som när min farmors farmors mormors bror Axel Carlberg (1836-1899) avled, då publicerade Engelholms-Posten en längre minnesruna där man bland annat kan läsa: 

b2ap3_thumbnail_Carlberg---Axel2.jpg

»Carlberg, som blef student i Lund den 27 maj 1854, egnade en god del af sin studenttid både i Lund och Upsala till förberedelser för läkareexamen, men fann till sist denna bana väl lång att genomgå, synnerligast som svårigheterna vid denna tid voro ganska bekymmersamma. Uti verlden! Till Amerika for han i början av sextitalet och var med i åtskilliga bataljer under inbördeskriget, der han befordrades till underofficer. Från amerikanska staten hade han ett bref, som brukade tilldelas deltagarne i kriget, enligt hvilken han egde taga i besittning en så och så står jordareal. Men hur det var, passade ej Amerika på den tiden för ynglingen, hvarför han återvände hem der bättre utsigter vinkade».

Visserligen avslöjar husförhörslängderna att den unge Axel vistades i USA i början av 1860-talet, men vem kunde ana att han hamnade mitt i Amerikanska inbördeskriget? Träffade han Robert E. Lee, deltog han i slaget vid Gettysburg? Och vad hände egentligen med den där jordarealen, som han förärades av amerikanska staten? Kanske får jag aldrig svar på dessa frågor, men tack vare de gamla dagstidningarna vet jag åtminstone vad han sysslade med på andra sidan Atlanten, under de där åren då han begav sig »uti verlden!».