Idag ska jag bara dela med mig av lite kuriosa från en kyrkbok. Alla ni som släktforskar, ni delar nog min erfarenhet av att göra fynd i kyrkböckerna. När man letar sida upp och sida ner efter ett namn eller en plats och så ser man plötsligt något udda, kanske bara i ögonvrån för att man egentligen är helt fokuserad på något annat. Själv kallar jag detta kyrkboksfynd.

Eftersom jag släktforskar på uppdrag är jag och rotar i de mest varierande socknar i hela landet. När jag ser något intressant brukar jag göra en liten anteckning inför just ett sådant här blogginlägg.

Många udda noteringar i kyrkböckerna gäller folk som dör eftersom vissa präster kan vara väldigt generösa med både upplysningar och värderingar i dessa eftermälen. Säkert trodde de att de bara skrev för sig själva, sin efterträdare och domkapitlet men knappast för oss efterlevande idag. Mer om detta senare. Idag ska det handla om en udda detalj.

För en tid sedan var jag i socknarna runt sjöarna Roxen och Glan i Östergötland och letade. I Gistad kunde jag stannat hur länge som helst för husförhörslängden AI:2 från 1759–1772 är rena fröjden för en släktforskare. Det är en präst med vacker och tydlig handstil och snyggt uppställt som skrivit. Han gör sina egna noteringar om folk här och där.

I byn Gärstad har jag haft anledning att leta efter folk från denna tid. När jag sökte efter möjliga föräldrar till en ung bonde bläddrade jag framåt och kom till Skogstorps backstuga. Om backstugusittaren Jon Jonsson och hustrun Lisken Nilsdotter skriver prästen "Båda brukade glasögon och hustrun hade fel på hörseln". (Sidan 93) Jag som trott att fattigt folk inte hade glasögon på den här tiden utan gick skumögda genom livet. Vad har ni trott? Jag kan inte påminna mig att jag ens på fotografier från andra halvan av 1800-talet sett kvinnor med glasögon. Kanske någon man någon gång, men då har det väl varit en präst eller annan studerad karl. Det här husförhöret hölls i mars 1760, mer än 250 år sedan.

Gistad AI:2 sidan 93, bild från Arkiv Digital.

Eftersom det här paret bor i en backstuga antar jag att de var fattiga, det finns i alla fall ingen yrkesbeteckning för denne Jon Jonsson, om han t ex skulle ha varit hantverkare av något slag. Det finns fler i den här socknen som använder glasögon, enligt prästens anteckningar. Men jag antar att det ändå var lite märkvärdigt eftersom han skriver upp det.

Ni som har anor i denna socken vid denna tid, ni kan vara glada, för den här prästen är väldigt generös med noteringar om sockenborna och annat. Jag får känslan av att han är en levnadsglad präst som tycker om och respekterar sina församlingsbor för han ger i stort sett aldrig omdömen (som många andra präster gör) utan det är mer konstateranden av olika omständigheter. I bedömningen av folks läs- och skrivkunnighet och kristendomskunskap är det förstås omdömen, det är ju hela husförhörets syfte, men inte i övrigt.

Om Lars Johansson på Klockaregården: "Kunde läsa väl, begynt skriva och spela på viol och klaver".
Om änkan Kerstin Jonsdotter i backstugan Grinden: "Gumman sörjde högt över sin dotter och kunde för gråt skull icke nästan stillas".
Om inhysedrängen Anders Jönsson: "Är född med fel på förståndet eller stollig kallad, men eljest på sitt sätt beskedlig. Besväras och plågas jämväl av fallandesot."
Om fattighushjonet änklingen Jonas Bengtsson: "Hade haft Bibel som i nödtvång blivit såld."
Om soldathustrun Cathrina Olofdotter: "Hon hade namn för åtskilliga odygder".

Det är kyrkoherden Olof von Wigius som för pennan här. Om sig själv skriver han att han har två svenska, en tysk, två latinska, två grekiska och en hebreisk bibel (sidan 25). Och på raden under skriver han med grekiska bokstäver men på svenska, om att han är magister, lektor och präst. Om hustrun Eleonora Sofia Planting skriver han att hon är "begåvad med gott förstånd och god kunskap". Hon kom från den adliga släkten Planting, född 1692 på Edeby, enligt www.adelsvapen.com. Olof var född 1705 och de gifte sig 1739, då hade hon först varit gift med en präst i Gamleby. Olof Wigius var tydligen kyrkoherde i Gistad redan när han gifte sig. Eleonora levde till 1770 och Olof till 1783.

Kanske var han en glad gamäng. På Svenska kyrkans hemsida om Gistad läser jag att under hans tid bedrev klockaren krog vid kyrkan och att Wigeus efterträdare Jonas Anders Carlström direkt tog itu med det utbredda superiet. Carlström mötte: "Ett vanvårdadt Herrens tempel, en hög grad förfallen prestegård, oordentliga räkenskaper och tomma cassor" och en "...försummad ungdom och en menighet, hvars sjelfsvåld invid sjelfa Helgedomen hade tillredt sig ett dryckenskapens näste" Kyrkböckerna hade Olof Wigeus i alla fall vårdat väl! Kanske låg sanningen om sockenborna någonstans mitt emellan och att de båda prästerna helt enkelt var diametralt olika i sin syn på menigheten. Det måste ha blivit en chock för sockenborna när Carlström tillträtt.

Gistad AI:2 sidan 25, bild från Arkiv Digital.

När hustrun dör skriver Olof Wigeus givetvis en längre nekrolog i dödboken (C:2 sidan 551) och noterar i kanten en hänvisning till sidan 403 och just den sidan är utriven. Jag undrar vad som stod där? På sidan 551 berättar han förstås vanliga personalia men skriver "gift 2a gången år 1739 d 25 febr med mig." Och att "en contrefait" (konterfej, alltså ett porträtt) upphängdes den 15 maj. Många andra präster skriver om sig själva i tredje person har jag sett i liknande noteringar eller t ex i födelseböcker. Men inte Olof Wigeus, han är med själv. Det här blir så personligt. Jag tror att han verkligen sörjde sin hustru. Kanske blev han hemfallen åt spriten efter hustruns död.

Olof Wigius kom från en prästsläkt från Östra Ed och Tryserum på 1600-talet. Kanske har han lagt till von i sitt namn sedan han gift sig med Eleonora. På sidan  bada.hb.se/bitstream/2320/11955/1/1996_13.pdf finns hans släkthistoria. Olof Wigius far var Nicolaus Nicolai Wigius, komminister i Östra Ed och kyrkoherde i Västra Ed. Farfar hette Nicolaus Andræ Wigius, komminister i Tryserum, och dennes far var bonde. (Källan är en digitaliserad version av magisteruppsatsen "Åbo-tryck i Linköping" av Veikko Jauhianen vid Högskolan i Borås 1996).

På www.froberg.se/disgen/0007/8422.htm läser jag att de två tidigare prästerna Wigius i Ed och Tryserum också ska ha haft redig handstil och skrivit små nekrologer om församlingsborna och om märkliga händelser. En tradition som uppenbarligen fördes vidare i släkten. Ja, man kan bara vara tacksam för detta.

Fler liknande inlägg kommer framöver. Det är kul att stanna upp ibland vid det som är lite udda. Jag tänker ibland på hur mycket jag lär mig om vardagslivet ute bland sockenborna förr genom dessa gamla anteckningar. Fattigt folk hade alltså glasögon på 1700-talet.