Går vi mot ett nytt nödår? Knappast. För inte är väl dagens samhälle lika sårbart som det var under nödåren på 1860-talet? När Sverige svalt och både barn och vuxna dog av undernäring. Eller 1917, det år då hungerupproret nästan ledde till revolution i Sverige för att folk inte hade mat till sina familjer.

Torkan i år är besvärlig, mest för bönderna så klart men även för oss med lite trädgårdsodlingar. Fortsätter det så här kan det bli katastrof. Jag minns inte när vi hade regn senast, men det var nog i början av maj. Då fick vi 5-6 mm i alla fall. I övrigt har våren varit torr och varm. Gräsmattorna är redan bruntorra och kirskålen i hörnet börjar sloka. Vi snålar på vattningen här i grannskapet, för att spara ifall regnet inte kommer.

Vår gräsmatta är torr och har blivit brun där solen ligger på.

Nödåren 1867-1868 är nog välkända av de flesta av er. Våren var kall och sen 1867 och följdes av en tidig vinter. Det som såtts hann inte mogna och skördar uteblev. 1868 var torr och varm med missväxt som följd. Nödhjälpen kom igång för sent och till för få. Folk svalt ihjäl, det ser vi i dödböckerna. Författaren Magnus Västerbro har skrivit en bok om svältåren, den ska bli intressant att läsa.

1917 var det kriget och avspärrningarna ihop med export av maten som var orsaken till hunger och svält. Dessutom var skörden av både råg och potatis dålig 1916. Ransoneringarna och för dålig tilldelning av mat tände revolutionsgnistan i Sverige.

1987 hade det gått 70 år sedan hungerrevolutionen, där arbetarna i Västervik spelade en avgörande roll. Det året intervjuade jag Gustav Andersson, 94 år gammal, om den tiden. 1917 var han en ung man med en nystartad familj och en av de många arbetarna på tändsticksfabriken i Västervik som deltog i hungerupproret. Han byggde sig sedan ett litet egnahem i utkanten av stan och berättade att då planterade han många äppelträd så att det skulle finnas äpplen och potatis att äta om det blev svältår igen. Jag förstår honom.

Gustav Andersson, född 1893 i Loftahammar, var med under hungerupproret i Västervik 1917. Fortfarande vid 94 års ålder var han en starkt engagerad berättare. Foto: Rolf Lavergren 1987.

Äppelträden blommade rikligt för några veckor sedan och nu har vi gott om kart på träden. Men fortsätter torkan kanske de skrumpnar bort.

Min potatis har ännu klarat sig bra och växer fint. Men jorden är torr och frågan är hur skörden blir i år.

Jag tycker också att det känns bra att kunna odla min egen potatis och lök och ha äppelträd i trädgården. Inte för att få mat utan för att det är så mycket godare att hämta pärerna direkt i jorden före middagen och plocka äpplena själv till äppelkakan. Men många gånger har jag funderat på förfädernas livsvillkor, när den egna skörden kunde vara avgörande för om barnen skulle överleva eller dö.

Nej, inte blir det som på 1860-talet igen, det tror jag inte. Vi kommer att klara oss i år. Men förmodligen blir det än värre med ökande klimatförändringar under kommande år, det ska vi nog förvänta oss.

Vi svenskar sägs vara ovanligt intresserade av vädret, jämfört med många andra nationaliteter. Om det stämmer vet jag inte, men själv är jag mycket intresserad, både av prognoser och hur det har varit. Och jag förstår att våra gamla släktingar förr i tiden troligen var det också, eftersom vädret kunde vara avgörande för liv och död, trots att prognoserna då mest byggde på Bondepraktikan. Idag kan vädret ställa till mycket, det vet vi, och värst kan verkningarna bli i fattiga länder.

Du som släktforskar känner troligen till att vi haft en del nödår under historiens gång. Värst var det förmodligen under andra halvan av 1860-talet, framför allt 1867. Det var ett "satans år" som Olle Häger och Hans Villius uttrycker det i sin dokumentärfilm (kan ses i SvT:s öppet arkiv).

1867 var maj månad så kall i norra Svealand och Norrland att sådden försvårades och därmed även den kommande skörden. Frosten kom redan i juli i vissa delar och senare på hösten tog frosten en stor del av skörden redan i början av september. En sträng vinter följde och sedan en torr och väldigt varm sommar då skörden i stället torkade bort.

Det är alltså 150 år som nu gått sedan folk for illa och senare svalt ihjäl under de här nödåren 1867-1869. Framför allt var det många barn som dog under dessa svältår. I dödböckerna kan vi se hur dödsfallen ökar markant i många socknar under dessa år. Hungersnöden dröjde kvar några år och fick många att emigrera till Amerika. Jag har för mig att just missväxten var ett skäl till att Karl Oskar och Kristina gav sig av, men kanske minns jag fel.

Från tidningen Fäderneslandet. Bilden visar hur många skodde sig på nödhjälpen innan den nådde de nödställda som fick nöja sig med lite.

Fler nödår på grund av vädret har plågat våra förfäder men är mindre kända. Ibland när jag släktforskar så tänker jag att det nästan är konstigt att så många ändå överlevde.

Läs mer om nödåren och hur de påverkade livet i Sverige hos SMHI och på Wikipedia.