Ibland kan mina texter handla om det som hände för riktigt länge sedan, ibland ligger det närmare i tiden och just den här texten ligger väldigt nära nutid och till och med en bit in i framtiden. Släktforskning ska kanske inte handla om framtiden, men i just detta fall så tänker jag mer på resultatet av släktforskning och att det kan ge spår på olika vis. Ibland blir det böcker, websidor eller databaser som blir resultatet och de är ju på många sätt bra att bevara allt det arbete som lagts ner.  Att efter många timmars, dagars, månader och år av letande få visa upp det som hittats på ett intressant sätt kan ju också vara en del av forskningen. Vi ser en del i årsboken, som nyligen beskrevs i en bloggpost här, det finns i olika tidskrifter från olika föreningar och det finns det som kopplas till en person.

Arvid Lundbäck, en gång mycket verksam i Genealogiska Föreningen, startade en stiftelse, Arvid Lundbäcks stiftelse, utifrån intäkter från en läsapparat, videologen.  Varje år delar stiftelsen ut medel som stöd till intressanta verk eller gärningar.  En motprestation av mottagaren är att skänka något/några verk som framtagits genom stödet från stiftelsen, och de överlåtes då till Genealogiska Föreningen.

Som ett resultat av tidigare ansökningar så finns det tillfällen då överlämnandet blir en realitet, och det kan se ut så här.

Foto Malle Caesar

Boken om byn Kvek av Charlotta Medin och boken Tjänt väl, om Högsjös indelta soldater, framtagen av Högsjö Kulturmiljöförening har överlämnats till Genealogiska Föreningens ordförande Thomas Fürth av stiftelsens ordförande Mats Ahlgren, Dessutom har Genealogiska Föreningen fått material från Chicago, intressant sammanställning och bilder på över 700 biblar med svensk bakgrund med inskriptioner. Materialet framtaget av Lena och Björn Dramsvik, där stiftelsen bidragit till deras arbete. Det materialet kommer senare att presenteras av föreningen

Det är , som sagt, resultatet av tidigare ansökningar och visst kan det vara lockande att få sitt alster beskrivet i en framtida överlämning. Och nu är det dags att söka stipendium från Arvid Lundbäcks stiftelse. Passa på att söka medel till presentation av just ditt material. Tänk att kunna presentera just din forskning på ett sätt som gör att även kommande generationer kan ha nytta och glädje av den. 

I år kommer stiftelsen att se positivt på forskning om soldater och deras familjer. Gruppen värvade soldater är prioriterade. Hur var det under krigstågen? Hur gick det till exempel för de familjer som följde med soldaten och vad hände med de som stannade hemma? Även om årets inriktning kommer att ha prioritet vid tilldelning av medel, så går det naturligtvis att söka för helt andra ämnen.

Vill du veta mer om hur det går till när du ansöker, till vem du skickar din ansökan och när du måste ha skickat in den så finns det mer att läsa på https://www.rotter.se/senaste-nytt/4200-sok-bidrag-till-ditt-projekt-om-soldater-i-slaktforskningen.


Tveka inte, klicka på länken och börja en rolig resa.

Albert Sandström stående i mitten längst bak. Troligtvis det enda foto som finns av honom. Foto av hans hustru saknas. Fotograf: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling. Farmors morfar Albert Sandström föddes 23 augusti 1855 i Svarttjärn, Lövånger som son till Erik Mattsson Sandström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Johanna Andersdotter, bördig från Mjövattnet, Burträsk. Makarna var kusiner. Albert var äldst av tre syskon.

1878 dog Alberts mor. Samma år gifte han sig med Maria Fredrika Persdotter född 1849-12-29 i Mångbyn, Lövånger, dotter till Per Anton Andersson, barnfödd i Gärde, Lövånger och hans hustru, soldatdottern Anna Brita Charlotta Norman, härstammande från Mångbyn. Vigselförrättare var kyrkoherde Per Robert Holm i Lövånger. Maria Fredrika hade en son med sig in i äktenskapet. Tillsammans med Albert fick hon tre döttrar, den yngsta blev min farmors mor Karin.

Albert blev änkeman redan vid 39 års ålder när Maria Fredrika dog 28 juni 1895. Då var min farmors mor Karin nio år fyllda. Barnaskaran splittrades. Karin fick växa upp hos sin 15 år äldre halvbror samt hans familj i Svarttjärn.

Det berättas att Albert Sandström var väldigt fattig. Liksom sin far var han smed, en duktig sådan. Han bodde med sin familj på ett litet torp i byn, som enligt uppgift bestod av ett rum och kök samt ett rum vilket han använde som smedja. På sitt torp hade familjen en ko, en gris, höns och fyra får. De odlade säd och potatis.

Enligt vad som berättats kunde Albert på grund av fattigdom, inte skaffa sig en ordentlig smedja med alla verktyg och redskap som behövdes. Därför gick han ofta längs en stig genom skogen till grannbyn Brattjärn och familjen Eriksson för att nyttja deras smedja som var mer komplett. Albert hjälpte bönder i trakten att reparera skadade saker. Han tillverkade/lagade bl.a. lastvagnar, schäsar (en slags hästdragen vagn), liar m.m. Han bodde i Brattjärn under veckorna men reste hem på helgerna.

En av Alberts döttrar "skötte ut" honom när han blev gammal. Han avled på Skellefteå lasarett den 13 mars 1934 kl. 13 efter en tids cancersjukdom. Han hade alltid varit en arbetsam och god människa. I dag är hans lilla torp sedan länge borta.

Den 7 april 1821 drunknade brännmästardrängen Olof Modin och hans hustru Lovisa Bergström från Årsta gård när de gick över isen till Tanto på Söder i Stockholm. Om den tragiska olyckan skrev Årstafrun Märta Helena Reenstierna i sin dagbok, både dagen efter olyckan, då hon fått vetskap om det, och den 11 april, när parets kroppar bärgats. De hade återfunnits på fem famnars djup (c:a 9 meter). Olof Modin hade bränneriets nycklar i sin ficka.
Årstafrun skrev den 8 april om paret att de var "begge rusiga och för osämja boende åtskilda".
På Facebook finns en offentlig sida för Årstafrun och där publiceras varje dag en dagboksanteckning från dagens datum men från olika år. Sidan har flera tusen följare och jag är säker på att flera av er som läser detta redan känner till den. (Tack till dig eller er som gör den!)

Årstafruns dagböcker är kända sedan länge och hon är omskriven i litteraturen. Hon skrev dagbok 1793–1839 och berättar i detalj om livet på gården Årsta, om familjen och tjänstefolket, om gårdssysslor och utflykter och om sorgen över sina döda barn och maken. Ett unikt titthål in i det tidiga 1800-talet.

Nordiska Museet har transkriberat hennes dagböcker och de är sökbara.

Till vänster: Årsta gård, där Årstafrun Märta Helena Reenstierna bodde. Bildkälla: Wikipedia/Jssfrk. Till höger: Kristina Ekero Erikssons bok om Årstafruns dagböcker rekommenderas varmt.

På Årstafruns Facebooksida kom en kommentar till inlägget om det drunknade paret, med en fråga om de hade några barn och hur det i så fall gick för dem. Då tänkte jag att det är väl bara att kolla i husförhörslängden. Så det gjorde jag, men där fanns de inte. I Brännkyrka dödbok finns de inskrivna:

Husförhörslängderna vid denna tid är för perioden 1816–1820 och 1821–1825. Att inte hitta paret på Årsta kändes märkligt, de bodde ju där. En sökning i Arkiv Digitals register BiS gav en enda träff, i en husförhörslängd i Hedvig Eleonora församling 1819-–1822 (AD: Hedvig Eleonora (A, AB) AIa:16 (1819-1822) Bild 158 / sid 305, AID: v85395.b158.s305, NAD: SE/SSA/0006).
Namnen och åldern stämmer med noteringen i dödboken, även om hustruns efternamn inte är med, så jag antar att det är samma personer. Min slutsats blev att de måste ha flyttat till Årsta så sent 1820 att de inte kom med i den husförhörslängden och att de dog så tidigt 1821 att de inte heller kom med i nästa husförhörslängd.
Har du Olof Modin eller Lovisa Bergström i din släkt och har tappat bort dem? Då är de hittade, tack vare Årstafrun och hennes dagbok.

För mig är detta en ny erfarenhet, att en person (i det här fallet två personer) hamnar i glappet mellan två husförhörslängder i inflyttningssocknen och dör snabbt och därmed bara försvinner.
Det händer ju att personer försvinner från kyrkböckerna och sedan inte återfinns, inte ens i något register. Kanske är detta en förklaring även i andra fall?
Eftersom jag arbetar som uppdragsforskare släktforskar jag om väldigt många olika personer och har varit med om att en och annan försvunnit. Efter hand under 1800-talet blev kyrkobokföringen allt mer noggrann men längre tillbaka i tiden är det många flyttningar som aldrig blev inskrivna.
Det första jag gör då är att leta i socknens dödbok. Är det en äldre person så är ju den möjliga tidsperioden inte så lång. Den som inte hittas där kan ju ha flyttat till en annan socken, eller drunknat och aldrig begravts. Dödböckerna var länge en bok över begravda och den som inte begravdes blev inte inskriven. Den som dog och begravdes långt hemifrån, kanske på resa eller på besök hos någon, blev ju inskriven i den socknens dödbok.

I min egen släkt har jag en soldat som försvann och enda tecknat på att han var död var att hustrun plötsligt blivit änka. Det tog mycket letande innan jag hittade hans död. Han dog på ett sjukhus på väg till krigstjänst långt hemifrån.
Jag minns också att jag någon gång sett en begravningsnotis i en kyrkbok om en man som dog under en resa ganska långt från hemorten och där prästen antecknat att begravningen skett på plats för att det var en varm sommar och att liket inte kunde fraktas hem i sommarvärmen. Nu har jag glömt var jag läst detta. Känner du igen det? Berätta gärna i en kommentar.

Utan att det planerats så, innehåller Släktforskarnas Årsbok 2024 hela fem artiklar om cirkus- och skådespelarfamiljer. Den typen av släkter är ofta extremt svåra att följa i kyrkoböcker och andra officiella handlingar. Deras av nödvändighet nomadiserande tillvaro, med engagemang och turnéer såväl inom som utom landet, gör att de av och till helt försvinner under radarn. Det går inte att följa dem i husförhörslängder, församlingsböcker eller mantalslängder. De enda gånger de dyker upp tycks vara vid större ”event” – som till exempel barndop och dödsfall. Vigslar också, kanske, även om det inom dessa kretsar inte alltid var så noga med att officiellt registrera sina förhållanden.

Förr var det näst intill utsiktslöst att hitta dessa livshändelser – de kunde ju inträffa snart sagt var som helst där cirkusen eller ensemblen råkade befinna sig. Tack vare alla nytillkomna register och databaser över födda, vigda och döda är situationen idag betydligt bättre. ”Sveriges dödbok” är som alltid verktyg nummer ett, men även de skandinaviska resurserna hos Arkiv Digital, Ancestry, Familysearch och MyHeritage kan vara helt avgörande i jakten på så kallades ”strays” – vilsegångna får …

Numera, och inför framtiden, är det inte skådespelar- och cirkusfolk som är svårfångade, utan i stället de som av olika anledningar lever undangömda eller som gått under jorden. Det kan handla om arma kvinnor och barn, som under nya identiteter måste gömma sig undan allt för testosteronstinna män. Det kan också handla om flyktingar, som inte fått uppehållstillstånd och som, hellre än att skickas tillbaka till lidande och död, försöker leva i ett skuggsamhälle, utan papper och dokument, men likväl kvar i landet. En tredje grupp är de hemlösa, som möjligen gör avtryck i socialtjänstens akter, men knappast i folkbokföringen. Och så har vi de kriminella klanerna, vars medlemmar kommer och går och som ingen riktigt har koll på.

Om våra ättlingar om hundra år vill söka sina rötter, kanske det visar sig att en del av deras härstamning faktiskt ingår i någon av dessa dåligt dokumenterade grupper. Vad ska de göra då? Sannolikt kommer de att få leva med stora luckor i sina släktutredningar, luckor som politiker och myndigheter redan idag måste ta itu med, om våra efterkommande ska ha en rimlig chans att lära känna sitt ursprung och sina rötter.

***

Glöm inte att beställa ditt exemplar av SLÄKTFORSKARNAS ÅRSBOK 2024 innan det är för sent ...  Förköpsperioden slutar 30 april.

Ska börja med att utfärda en varning, idag blir det tankar som snurrar lite hit och dit, så vill du bara ha faktaspäckad text så kan du sluta redan här. Ibland talar vi om vikten av faktagranskning, om den alltmer behövliga källkritiska inställningen och alla liknande ”tillbehör”. Och visst kan det vara viktigt, men ibland kan det vara skönt att göra små utflykter i områden där det kan finnas en viss blandning av myter och lite olika inspel. Hur är det med mina grenar tillbaka till de som gick viking för tusen år sedan, kan jag se och förstå hur det var. Kan jag känna kopplingen till den person som hittats på ön Salme i Estland, troligen dödad i strid när han och andra kom från Roslagen, som faktiskt har samma moderslinje som jag. Var vi sammanstrålar i historien vet jag inte, men någonstans finns den punkten.

Jag lär aldrig få veta hur det hänger ihop, och det får nog inte många av de andra som jag får upp på min träfflista heller, men tanken kittlar tycker jag. En tidsmaskin skulle vara bra, tänk att kunna följa min linje med mödrar bakåt, en i taget, se hur de hade det och sedan åka till nästa generation och nästa. Om sedan maskinen har översättning av talet så kan jag nog förstå mycket av det som hände. Att det finns ett litet problem i att maskinen inte finns får vi kanske bortse från.

Tidsresor kan vi göra utan min drömda maskin, på olika sätt. Jag har senaste tiden haft kontakt med de som ”reser bakåt” i tiden med hjälp av olika hjälpmedel. Själv slank jag in i det via DNA, men det finns så mycket annat att se. Någon gång, på något sätt så kom det svensktalande till några öar i det som idag är Estland. Hur de kom dit och när är frågor som kanske är delvis besvarade men som det fortfarande finns mycket att fundera på. Språk, sedvänjor och kultur är inte lika det som omgivningen hade under seklers gång. De bodde på sina öar och till stor del så verkar det som de levt sitt liv, nästan isolerade från omgivningen. Traditioner har förts vidare, liksom språket.

Urklipp ur FTDNA:s verktyg Discover

Varifrån och när kom estlandssvenskarna till sina boplatser, som de hade under många hundra år, fram till slutet på andra världskriget, då många flyttade till Sverige. Finns det spår som kan ge svar. Det verkar inte finnas så många arkeologiska svar, som jag känner till, och det finns säkert andra obesvarade frågor.  Men det finns också hypoteser, intressanta sådana. Jonatan Lindström, som skrivit om forna tider och medverkat i flera Tv-produktion har kanske hittat svaret på åtminstone en utflyttning till Estland.

På Öland, närmare bestämt Byxelkrok på norra delen, så finns det spår efter byar som övergivits på 1200-talet, och det passar bra ihop med berättelser om korståg 1206, där de som ledde dessa ville säkerställa att makten behölls genom att befolka delar av landet med lojala undersåtar. Att erbjuda bättre villkor och större gårdar kan vara ett sätt att locka över mer eller mindre intresserade, kanske fanns det en del hot också, vad vet jag. Det känns fascinerande att kultur och språk ska ha överlevt en 750-årig isolering, även om det säkert funnits vissa smärre influenser genom tidens lopp.

Så nu är vi tillbaka till hur jag kom in, kan DNA användas för att hitta spår tillbaka i historien. Gedigna satsningar på släktforskning så långt bort i tiden som möjligt finns det, men den når inte tillräckligt långt tillbaka. DNA-tester, i första hand på faderslinjen, Y-DNA, kan ge ny information, och det har gjorts en del tester.  Intressanta mönster börjar skönjas, men allt är inte så lätt. Hur vet vi vad de öländska bönderna hade för linjer, det finns inga isolerade grupper kvar på Öland från den tiden, och kanske var det så att det var en isolerad grupp, redan från början. Att det dyker upp grupper som påminner om de med finländskt ursprung är inte konstigt, de var ju en del av den svensktalande sfären och varför skulle inte kunnat flyttat till dessa områden.

Många frågor blir det, och släktforskning på nya sätt, naturligtvis kombinerat med allt det som redan finns från traditionella källor.  Att sitta med kyrkbokssidor och kombinera det med nya verktyg, som FTDNA:s Discover är en upplevelse.  Discover är, för de som inte vet det, en ganska ny uppsättning verktyg för de som gjort en test av Y-DNA, med intressanta möjligheter till ny information. Jag hoppas att det framgent blir fler testade estlandssvenskar och att det hittas intressanta kombinationer som ger möjligheter till nya slutsatser. Tiden får utvisa var allt hamnar.

Jag har tidigare skrivit om att jag genealogiskt sett är spridd över stora delar av Sverige. Det är faktiskt bara fyra landskap i landet som jag inte har någon som helst genealogisk koppling till. Har brukat tillägga 'inte än i alla fall'. 

Det har nu gått över trettio år sedan jag började släktforska - och de fyra landskapen, 'De fyras gäng' är fortfarande vita fläckar på min genealogiska karta! Det rör sig om Bohuslän, Öland, Gotland och Härjedalen. Nu menar jag inte att jag har raka genealogiska an-linjer i alla de övriga landskapen, men i alla fall brukar det finnas någon ingifts föräldrar eller något syskon som tillfälligvis bott i landskapen i fråga. Vilket i sin tur har lett till att jag åtminstone 'nosat' på kyrkböckerna i rätt många landskap. 

Det som slog mig nyss, var att jag har varit i alla de fyra landskapen. Däremot finns det flera landskap med genealogiska trådar där jag inte varit. Värmland är till exempel ett stort frågetecken för mig. Ja, jag har varit i Karlstad ett par gånger, men inte någon annanstans i landskapet. Ännu.  Småland är en tämligen okänd vit fläck på min karta. Jag har färdats igenom landskapet på väg till mitt kära Halland, men egentligen inte stannat till. Jo, förresten, Kalmar har jag besökt. En gång. 

Men i Härjedalen har jag varit på skidlov, i Bohuslän tillbringade vi några fantastiska dagar för ett par år sedan, Öland har jag cyklat på, och Gotland har jag semestrat flera gånger på. 

Men deras kyrkböcker är än så länge helt okända för mig. Egentligen borde man, i mån av tid och lust, nu när det finns gratis kyrkböcker att tillgå, göra lite 'stickprov' i okända orters kyrkoarkiv. Bekanta sig med prästernas handstilar, kolla hur husförhörslängden är uppbyggd, roa sig med lite namnstatistik i födelseböckerna... 

För vem vet, rätt som det är kanske någon släkttråd landar på någon helt ny plats! 

Bilden: enkel svensk flagga Foto: Pixabay

"Döden, döden, döden". Så inledde Astrid Lindgren och hennes systrar sina telefonsamtal på äldre dar. Så var ämnet döden avklarat och de kunde prata om annat. Själv har jag blivit så gammal att många telefonsamtal med jämnåriga upptas av att prata om krämpor, men döden är inte riktigt lika närvarande.

Före påsk läste jag en bok om bergsbestigare och döden. Det är en hitte-på-bok (skönlitteratur), men eftersom jag inte visste något om bergsbestigning tidigare så googlade jag förstås en del. Boken utspelar sig på berget Manaslu i Tibet, ett av de 14 berg på jorden som har en höjd på mer än 8000 meter över havet. Tidigare kände jag nog bara till Mount Everest och K2, som är mer kända.

Berget Manaslu i Tibet. Toppen är 8156 meter över havet. Foto: Ben Tubby, bildkälla: Wikipedia.

När jag läste tidningsartiklar och blogginlägg i ämnet blev jag varse att människor som dött högt uppe på bergen inte har begravts. I stället är det flera vars kroppar ligger kvar, i vissa fall inte så långt från de leder som bergsbestigare går på. De kan alltså på vissa ställen gå förbi döda kroppar bara några meter bort.
Först kändes detta väldigt svårt att ta in. Att vi är en civilisation utmärks ju bland annat av att vi tar hand om våra döda.
Men under surfandet i ämnet bergsbestigning läste jag någonstans en skribent som menar att det inte är fel att bergsbestigare som dött på berget får stanna kvar där de älskade att vara. På berget. En tanke som känns ny för mig, men fin på något sätt.

Det finns naturligtvis skäl till att det är som det är. Att bärga en död kropp från mycket högt uppe på ett berg är mycket svårt och resurskrävande. Det är krävande nog att ta sig ner för egen maskin. Bland de döda är inte bara dem som dött genom fall utför stup och ner i sprickor utan också de som drabbats av utmattning och lagt sig för att vila och sedan frusit ihjäl.
Det är bokstavligt talat livsfarligt att vara bergsbestigare på dessa extremt höga berg, det visar dödsfallsstatistiken. Den allra översta delen av dessa berg kallas dödszonen. Syrebristen där är så stor att man kan drabbas av höjdsjuka och tappa omdömet.

Vi ska alla dö och det vet ju, vi släktforskare som ägnar oss så mycket åt de döda. Men jag har aldrig tänkt på annat än traditionella begravningar (jordbegravning och kremering) eller begravning till havs. De döda på bergen fick mig att tänka i nya banor.

Apropå döden. Samma dag jag hade läst ut den här boken släktforskade jag i kyrkböckerna i Tuns församling i Västergötland. Där har prästen antecknat om ett äldre torparpar att de flyttat till "evigheten". I en anmärkning på högersidan i husförhörslängden står datum för deras respektive död.
Kanske har du också stött på detta begrepp, att flytta till evigheten? Jag vet att jag sett det förut i kyrkböcker men minns nu inte var.

Dessa tre fattighjon på fattighuset i Tun dog 1847, 1846 och 1849, men prästen skrev att de flyttat till "evigheten". Bildkälla: Riksarkivet. Husförhörslängden AI:9, sidan 83.

I övrigt finns det så klart mycket annat att säga om döden och sedvänjor kring döden.

Emma Lindqvist gift Stenmark. Fotograf: Elof Olofsson. Privat bildsamling. Emma Fredrika Persdotter Lindqvist föddes 10 september 1845 i Åbyn, Burträsk som dotter till inhysemannen Per Olofsson från Nysätra socken och hans hustru Eva Fredrika Fredriksdotter. Familjen, som bestod av föräldrarna samt 13 barn, var mycket fattig. Redan som 13-åring fick Emma ge sig ut och tjäna för sitt uppehälle. Hon vallade kor och var till en början borta för maten, vilket var brukligt på den tiden. Så småningom skulle dock arbetsuppgifterna förändras så att det blev vanligt hushållsarbete för henne, enligt dåtidens sed. När hon blev "vuxen" fick hon den gängse lönen för året, 20 kr, vilket ju var mycket pengar på den tiden. 

Tidningen Skelleftebladet intervjuade Emma i samband med att hon skulle fylla 90 år. I intervjun finns bland annat följande att läsa om henne: 

"Hon fick frågan om hur en flicka skulle klä sig för den summan?

-Vi klarade oss utmärkt med detta. Nog var det lite förstås men vi hade inte större fordringar, sa hon själv och log förnöjsamt.

Få 90-åringar fanns det med välbehållna kropps- och själskrafter som hon hade. Att ha både synen och hörseln i behåll vid så hög ålder var inte alla förunnat. 90 år gammal var hon fortfarande pigg. Hon promenerade omkring på hemmet och spred värme i sin omgivning."

Lite mer information om hennes liv:

Som 19-åring fick Emma tjänst som piga i Lidfors, Burträsk hos nybyggaren Anders Eriksson med familj. 20 år gammal arbetade hon som piga i Granträsk, Burträsk hos bonden Anders Gustaf Lindberg och hans familj i ett års tid. Därefter flyttade hon till Risliden, Norsjö och bonden Nils Fällman. Hon tjänstgjorde som piga hos olika familjer där i sju års tid. 1873 flyttade hon hem till Burträsk socken igen och erhöll jobb som piga i Fiskberget hos en familj där. Året därpå var hon piga i Kalvträsk hos Per Salomonsson Söderström med familj. Någon gång mellan 1878-1880 tog hon sig namnet efternamnet Lindqvist. Under samma period arbetade hos i Åsen, Åsträsk. 1880 återvände hon till Kalvträsk som piga. 1881 tjänade hon åter som piga i Åsen, Åsträsk. 1882-1883 var hon piga i Villvattnet, Burträsk.

1889 gifte hon sig med änkemannen och bonden Per Gustaf Stenmark i Ljusträsk, Burträsk. Hon och Gustaf hade året innan fått en son tillsammans. Sonen levde dock endast i ett halvår innan han dog. Emma och Gustaf bodde med hans barn från första äktenskapet i Ljusträsk, därefter i Lidfors och senare i Åsen, Burträsk socken. Gustaf och Emmas äktenskap varade i drygt 40 år innan Gustaf avled 17 april 1930. I november samma år flyttade Emma till Bergsvedjan, Burträsk. 1932 erhöll hon plats på kommunalhemmet i Grannäs, Burträsk.

Där avled hon 1939-03-05, 93 år gammal av cancer. Vid sin bortgång var hon Burträsk kommuns äldsta invånare. Hon var en rar och trevlig kvinna, lugn och fridsam. Närmast sörjande vid hennes död var en styvdotter och en syster.

En riktigt Glad Påsk önskar jag er allesammans!

Under de tio år jag bloggat här har jag nog i mina påskinlägg avhandlat det mesta som jag kan komma på som är relaterat till påsken. Men när jag igår lyssnade på radion kom jag att fundera över något som jag ska utveckla i denna veckas blogginlägg.

Idag finns det ju många som tar strid för att vi ska få behålla möjligheten att betala med kontanter i affärer och på andra ställen. Vi har ju numera en hel del kontantfria butiker.
I radioprogrammet sas att Konsum 1909 införde kontanthandel. Jag reagerade på det och tänkte först att kontanter har vi väl alltid handlat med. Och det har vi ju. Men förr i tiden behövde du inte ha pengar med dig till affären för att handla, i stället skrevs köpesumman upp i en bok och skulden betalades av en gång i veckan eller en gång i månaden.

Det där minns jag från min barndom när jag tänker efter. Vi hade lanthandel i den lilla by där jag växte upp och jag tror att mina föräldrar så sent som under tidigt 60-tal handlade på det här sättet.
Om jag minns rätt kallades det kontrabok, den bok där skulden skrevs upp.

Det var inte bara i lanthandeln detta system användes utan också hos specerihandlarna i städerna. Hos torghandlarna fick man nog betala kontant men hos charketuristen, på bageriet och i mjölkaffären gick det nog att handla på krita. I bouppteckningarna för stadsbor är det vanligt förekommande med skulder till olika handlare, ett tecken på att detta var vanligt även i städerna.

Så kontanhandel fullt ut, det är egentligen inte så gammalt. Visserligen skulle ju skulden betalas regelbundet och då var det kontanter som gällde, men inte vid varje inköp.

Så här såg det ut i lanthandeln för hundra år sedan. Foto från lanthandeln i Aspenäs i Floby. Bildkälla: Falbygdens Museum.

Du som läser bouppteckningar har kanske, som jag, reagerat på att det så ofta står att kontanter inte finns i dödsboet. Guld och silver är inte så ovanligt, men kontanter. Det gäller ju även de mer välbärgade som kanske hade stora gårdar och även stora fordringar på andra sockenbor.
Hur löste man detta utan kontanter? Med reverser som löstes in med nya reverser?
I alla bouppteckningar står det ju också att fattigprocenten betalats. Begravningen kostade ju lite och bouppteckningsmännen skulle ha en slant. Fungerade det med betalning in natura, alltså en skäppa råg eller några alnar ylleväv? Jag vet inte.
Men jag är övertygad om att det finns kunniga bland er läsare som vet mer om sådana sedvänjor i äldre tider.

När någon frågar varifrån jag kommer, ja alltså var min släkt kommer från och inte att jag kom in från parkeringen, så brukar jag säga: två slagen och två götland. Bergslagen och Roslagen, Västergötland och Östergötland. Där hittar jag mina rötter om jag går några hundra år tillbaka. Fast går jag ännu längre bak så finns en gren som för mer än 350 år sedan från det som idag är Finland. Det borde inte påverka tycker en del, men det syns när jag använder DNA i min släktforskning, då kommer det upp den ena finska träffen efter den andra. Och tittar jag på min morbrors lista, så syns det än mer, han fick mer av det arvet än vad minmamma gav mig.

Och visst är det intressant att det jag inte kunde läsa ut ur de källor jag hittat, det blev klart efter ett test. Sen fick jag lära mig att tolka uppgifterna från lång tid tillbaka, att svenskliknande namn kan vara påklistrade, de hette nog Mattila, Artikainen eller Lamplila fast det skrev inte prästen. Så med de nya kunskaperna så blev det till att försöka förstå vad de gjorde och var de bodde för att kunna utröna den finska delen. Så där var det bra med ett DNA-test, helt nya funderingar och faktiskt svar på några frågor. Fast jag har inte hittat kopplingar till den ryske sjökapten som det enligt familjetraditionen ska finnas på min mormors sida, han sägs ha tillfångatagits i Roslagen och sedan stannat och bildat familj. Men han kanske kommer. Undrar om det är en vanlig skröna i Roslagen om ryska sjökaptener.

Sen kan man undra hur rätt det är med Västergötland också, det kanske finns annat bakom de som jag hittat på min farfars sida.  Många är de grenar som finns runt Vara, i Skarstad, long och närliggande socknar men innan dess då, fanns det ett inflöde från andra delar, kanske till och med från andra länder.  Tänk att få hitta ett spår som leder ut i världen.  Tror inte att valloner är så aktuella, det har jag inte hört så mycket om. Men kanske det finns trådar som leder till främmande länder om jag fortsätter bakåt. Undrar om det inte är bortom min farfars farfar som det finns något. Han föddes som oäkta och mammans vittnesmål i Barne häradsrätt säger inte så mycket, han var okänd och det var mörkt står det, men tänk om hon egentligen menade att mannen var mörk. Och eftersom hon inte kände igen honom så kanske inte de pratades vid, så han kanske inte talade språket.

Urklipp från mitt testresultat på FTDNA, avseende Big Y
För att få ett svar så tittar jag på verktyget Discover, där uppgifterna hämtas från mitt Y-test, det som visar min raka pappalinje bakåt och där jag fått veta att min haplogrupp heter I-FT97164. På bilden syns hur mina förfäder ska ha vandrat för att så småningom hamna i Västergötland, är farfars farfar Lars Bengtsson föds 1786. Att han föds i Önum är bekant, och den platsen finns faktiskt markerad på kartan och vet man var Västergötland är så syns den. I närheten av den platsen finns en markering som säger haplogruppen I-L22 ska ha uppstått, det är en tidigare grupp på min linje. Men efter att den gruppen skapats så verkar det som ättlingarna flyttar sig söderut.

Det går att följa, om man tittar noggrant, att min linje rör sig söderut och runt år noll tar sig över Engelska kanalen och stannar där. Den röda pricken ska visa var min haplogrupp bildades, ungefär år 600.  Sedan måste de som bodde där kommit över till Sverige någon gång för att 1785 vara med när Lars blir till.  Visst är det spännande att fundera på om de kom över i samband med en vikingaresa, kanske som tillfångatagen slav. Eller kom den grenen senare, var det med de som byggde Göteborg, även om det sägs vara skottar. Eller finns det en annan förklaring, en engelsk legosoldat i någon här.

Spännande är det tycker jag, men tänk om de hittar nya arkeologiska fynd, som kanske kullkastar min engelska koppling, och gör att nya vägar hittas. Kanske finns det något fynd vid Husaby kyrka, där vi väntar på svar från en store ryttaren som begravdes på 1100/1200-talet och som testas just nu. Kanske det är en av mina förfäder, det vore ju riktigt kul, och ytterligare ett skäl att ta en tur till Västergötland 😊

Josef Holmgren till höger. Fotograf: Georg Nilsson. Privat bildsamling.Josef Emanuel Holmgren kom till världen 27 februari 1910. Hans vagga stod i Klockträsk, Jörns socken. Han var näst äldst av fem syskon. Föräldrarna var Johan Oskar Holmgren, barnfödd i nämnda by och hans hustru Maria Teolinda Lindmark, bördig från Gråliden, Jörn.

Under uppväxten hjälpte Josef sin fader med jordbruket. Efter detta började han att intressera sig för vad som skulle bli hans kall i livet, malmletning. Han blev anställd vid Bolidens Gruvaktiebolag år 1929 och var snart en resande man som letade malm runt om i Sverige. Yrket som geolog och malmletare gav honom även möjligheten att vistas utomlands. 1938 vigdes han med Ida Sofia Köhler född 1909-03-06 i Gällivare. Hon var barn nummer tre av nio till Gustaf Valfrid Köhler, barnfödd i Gällivare och hans maka Brita Johanna Ståhlnacke från Jukkasjärvi. Sin fru Ida hittade Josef när han var i Gällivare och letade malm på 1930-talet. Det talades om att hon var av samesläkt. Josef och Ida blev föräldrar till en son. 1939 reste Josef till Finland och fick anställning vid ett prospekteringsföretag. Under denna tid studerade han geologi. I januari 1944 återvände han hem till Sverige och Klockträsk. Han byggde ett hus i byn till sig och sin familj. Ett hus som senare såldes till samlingshusföreningen i Klockträsk-Hedträsk.

1954 vistades Josef i Mocambique i sydöstra Afrika och senare under samma år på Grönland där han arbetade för Nordisk Mineselskab. Året därpå blev det en ny prospekteringsresa för honom till Afrika. Om den gode Josef kunde man nog säga att han fann sin melodi i sökandet efter jordens rika innandömen, malmen. Han älskade friluftsliv. Det var självklart till stor nytta för honom då yrket krävt att han ofta tvingats bo i ödemarker under ytterst fältmässiga förhållanden. Hans jaktintresse från tidig ålder var nog också ett plus, när han skulle freda sig från rovdjuren i Afrikas djungler. Flera är nog de stenblock Holmgren hittat och som säkert gett värdefulla uppslag för fortsatta undersökningar.

I slutet av 1950-talet flyttade Josef med sin familj till Boliden där de uppförde ett hus på Yttervägen 21. Hustrun Ida hjälpte honom att se till att hemmet alltid var gästfritt och trivsamt. Josef var som sagt berest, en erkänt duktig och intresserad arbetare. Omtyckt av chefer samt kollegor. Såsom människa var han en ovanligt trevlig karl. Alltid vänlig, sympatisk och tolerant. Tack vare dessa egenskaper hade han tillvunnit sig allmän uppskattning.

Josefs yrke gjorde att han och familjen fick överge Boliden för att flytta söderut. De kom till Hedemora på 1970-talet. Josef somnade in 24 februari 1993. Ida gick bort 9 juli 2001, då bosatt i Horred, Västra Götalands län.

För ett tag sedan läste jag i tidningen Diskulogen att vi i Sverige har i genomsnitt åtta kusiner, men att 30 procent av oss har elva eller fler kusiner. Det totala antalet släktingar varierar också beroende på vår ålder. Personer som är runt 70-årsåldern (som jag) har i genomsnitt tio släktingar.
Uppgifterna kommer från en undersökning som gjorts av forskare vid Stockholms universitet inom ämnet demografi.

Givetvis måste antalet släktingar variera väldigt mycket. Ensambarn med ensambarn som föräldrar har ju inga kusiner, fastrar, mostrar, farbröder eller morbröder.
Men vi som har många släktingar är nog inte ovanliga heller.
Jag vill nog påstå att jag har många släktingar, och då räknar jag bara mina föräldrars syskon och deras barn, alltså mina kusiner. Nu är ju jag så gammal att flera av mina kusiner har, liksom jag, både barn och barnbarn.

Så här ser min släkt ut:
Min mamma hade tolv syskon. En lillebror dog som barn och en av de övriga fick inga egna barn. Men tio av mammas syskon gifte sig och alla dessa fick barn. På min mammas sida är vi 33 kusiner. Av dessa utgör jag och mina bröder 5 så jag har alltså 28 kusiner på den sidan.
En av mina bröder och fem kusiner har avlidit, så nu är vi 27 kusiner, och 23 är alltså kusiner till mig. Men var och en av oss har ju andra kusiner på den andre förälderns sida.

Min mamma gick bort 2009. Av hennes syskon lever idag tre systrar och en bror. Jag är tacksam att jag, som är så gammal att jag har flera egna barnbarn, har dessa mostrar och en morbror. Plus en ingift morbror och en ingift moster.

Min pappa hade sju syskon. Sex av dem fick egna barn. På pappas sida är vi 22 kusiner. Räknar jag bort mina fyra bröder och mig själv har jag alltså 17 kusiner på pappas sida. Två av dessa kusiner lever inte längre.

Räknar jag ihop mina kusiner blir det alltså 23 + 17 = 40. 40 kusiner!
Den äldste av mina kusiner är född 1938 och den yngste 1981. Det är ett ganska långt spann mellan dessa men det beror nog på att min pappa var bland de yngsta i sin syskonkull och min mamma var bland de äldsta i sin. Den allra äldste kusinen är på min pappas sida och den allra yngste på min mamms sida.
Dessutom har jag fyra mostrar och två morbröder, varav två är ingifta.

Med så många släktingar varierar det naturligtvis hur väl vi känner varandra. En del känner jag förhållandevis väl, andra har jag nästan inte träffat som vuxen.
På pappas sida hade vi en släktträff 2011, med 75 deltagare. Då levde både min pappa och fyra av hans syskon. En av hans bröder blev över 100 år och avled strax före pandemin.
Efter 2011 har vi träffats flera gånger vid begravningar efter att pappa och hans fyra syskon avlidit. Plus 100-årskalaset i november 2019. De flesta av oss kusiner har mött upp men alla har inte haft möjlighet att vara med varje gång.
Så är det även på mammas sida, vi ses mest på begravningar. Det är fint det också, vi får tillfälle att pratas vid.

Min mammas syskon som ännu lever har jag desto mer kontakt med.
En av mina mostrar, som blir 92 i år, gjorde jag en släktbok tillsammans med för nio år sedan. Hon hade skrivit om mormor och morfar och deras barn, och tagit fram många gamla familjefoton, och även nyare. Jag gjorde layouten och ordnade med tryckning. Det var väldigt roligt att samarbeta i ett sådant projekt, jag är glad att jag fick möjlighet till det.

Sådär, då vet du allt om hur stor min släkt är.
Jag är så klart inte ensam om att ha en stor släkt. Vi är nog många i min ålder, med föräldrar födda på 1920-talet och att föräldrarna hade många syskon. Det var ju vanligt med stora barnkullar förr, men kanske mer vanligt ytterligare en generation längre bak.

Att ha en stor släkt, det är en rikedom, tycker jag.

Till vänster en bild från släktträffen på min pappas sida 2011, då vi var 75 släktingar som samlades. Till höger från en kusinträff på min mammas sida 1998, med bara kusiner. Tyvärr är högra bilden mörk och oskarp. De här bilderna har jag med avsikt gjort så små att enskilda personer inte ska kunna identifieras eftersom jag inte har frågat alla om de vill vara med på bild här i bloggen. Privata foton.

arsboken@rotter.se

Släktforskning kan göras på många sätt och det finns väl egentligen inget som är rätt eller fel, även om det finns olika synpunkter på vad som ska vara med. Grundläggande delar som att det man tar fram ska vara rätt och inga hitte-på kan de flesta säkert hålla med om, även om vi sett de som tidigare förbättrat släkten eftersom det gynnat dem. Men sen då, finns det fler saker som man absolut inte får göra, eller måste göra. En del säger kanske att spårbarhet är viktig, och det kan väl vara så om man vill att någon annan ska kunna hitta samma sak, fast riktigt hur man skriver det råder det delade meningar om.

Om jag i mitt projekt vill göra på ett sätt, så får jag väl göra det, och sedan får vi se hur det tas emot.  Eller är det fel tänkt?  Vi får se, först måste jag nog definiera själv vad det är jag vill uppnå och sedan får det visa sig vilka uppgifter som verkligen behövs. Så då blir det viktigare med definitionen av det jag vill göra, och då måste resurserna läggas där. Självklart, men gör vi alla så.

Jag tänker börja med några småprojekt, bara så där för skoj skull, men det innebär att jag måste tänka till lite grann. Och det kan vara jobbigt när man alltid gjort på samma sätt. Bara kört från nu och bakåt i alla tänkbara källor, det är lätt. Nu ska jag köra åt olika håll, för jag vill plocka fram olika personers Y-DNA, den raka pappalinjen. Jag har valt ut olika intressanta, för mig, personer och vill se vilken grupp de hör till. Vi får ju veta mer och mer om olika grenar och hur de rest och sådant, så varför inte se om det finns några gemensamma drag hos de jag plockat ut.

Överskott av tid eller bristande intressanta egna släktlinjer tycker säker många, men varför bara hålla sig till den egna släkten, eller den egna byns släkt. Fast det finns ju fler som har helt olika utgångspunkter för sitt letande, så jag är inte alls ensam. Tänk bara på alla som letar efter kungakopplingar i olika träd, där finns det ingen brist på uppslag. Fast jag behöver inte det, jag ser ju ut som kung Oscar, helt porträttlik, även om ingen annan tycker det.

Ett Y-träd . Eget foto

När jag nu håller på med att leta kandidater som jag hoppas vill ställa upp och testa sig så slår det mig hur olika familjebildningar ser ut. Ibland många barn, men det innebär inte att det finns några linjer att kolla, för det var ”bara” flickor, och då dör Y-DNAlinjen ut direkt.  Fast om jag istället hade tänkt mig mt-DNA, den raka moderslinjen, så hade det varit jättebra. Och ibland verkar det som det blir många pojkar i en generation och inga alls generationen efteråt, så det som såg ut som jättelovande blir helt stopp, bara så där.

Det blir uppenbart varför vissa linjer dör ut, när jag blir tvungen att gå längre och längre tillbaka bland generationerna för att hitta nu levande raka pappalinjer.  Begreppet som en del använder för att beskriva hur det kan ta slut, att en linje ”döttrar” ut, behöver kompletteras med att det nästan verkar som en del familjer undviker att leva i par, hela syskonskaror där inte någon bildar familj och får barn, åtminstone inte några som syns, förkommer. Och då tar den linjen slut. Funderar på hur det kändes att få en massa egna barn, men inte något barnbarn.

Det ska bli spännande att se om mina egna små projekt kommer att visa något, kanske blir det en flopp och inget går att se, men bara det är ju en framgång 😉

Det var en släktforskarkollega som tipsade mig (och andra) om den här antikvariska bokmässan. Tydligen äger mässan ifråga rum i Stockholm varje år sedan lång tid tillbaka, och har så gjort utan att undertecknad haft en aning om saken. Därav uttrycket doldis inom citattecken. Det finns säkert flera bloggläsare som känner till evenemanget. 

Det hela äger sedan ett antal år rum på Konstakademin i Stockholm, adress Fredsgatan 12. Gå gärna dit och titta på skulpturerna vid tillfälle, det hela är mycket anslående även utan antikvariska böcker (se bilden). 

Eftersom det är jag som skriver, kommer först lite historik: 1735 bildades Kungliga Ritaracademien. Den bytte 1768 namn tll Kungliga Målar- och Bildhuggareacademien. Vid den här tiden höll man till på slottet. År 1780 kunde man, tack vare en donation av den rike Gerhard Meyer flytta in i Sparreska palatset, adress Fredsgatan 12, och där har akademin alltså hållit till sedan dess. Därav kommer också förklaringen till smeknamnet 'Mejan'. Från början kallades stället för 'Meyers hus' efter donatorn, men efterhand blev det alltså Mejan av det hela. 

Alltnog, evenemanget ägde rum lördag 9 och söndag 10 mars i år, och en kall promenad nedför Drottninggatan och Fredsgatan tog mig dit. En magnifik stentrappa upp, och en titt på de vackra statyerna, ytterligare en tjusig stentrappa, så hamnade jag i ett café och en mycket lång kö. Efter kön infann sig ett kapprum, där man ovillkorligen måste lämna ifrån sig allt i ytterkläder och väskor. Men sedan var det äntligen dags för böckerna! 

Här fanns ett flertal både kända och okända antikvariat med vackra läderbundna böcker för dyra tusenlappar, men också några som sålde moderna, nyutgivna verk runt 50-lappen. Det mest 'exotiska' som jag såg var ett bildantikvariat från Yorkshire, som undertecknad anglofil förstås måste slå sig i slang med. Jag påpekade att det är väldigt vackert i Yorkshire (aldrig varit där, men ser 'En plats på landet' i TV regelbundet). Damen från antikvariatet höll med. 

Det fanns ett stort antal förlag på plats, bland annat Norlèn & Slottner, som emellanåt ger ut släktböcker. Såsom aspirerande författare, hade jag med mig några av mina häften, som jag pratade på de mest lockande förlagen. Också några boktryckare ställde ut, och visade hur de binder böcker. 

Men allra mest lockande var ett av flera föredrag, 'Brottsplats.KB'. Tyvärr var vi inte ensamma om att tycka så. När vi hittat rummet, fanns icke ens en presumtiv sittplats kvar! Och jag menar verkligen presumtiv, folk hade varit väldigt uppfinningsrika. Utöver stolarna, satt folk på skrivbord, på golvet på loftgångarna, i trapporna upp till desamma... Det blev att stå, helt enkelt. Ett otroligt intressant föredrag av ett gäng 'bokdetektiver' som klarlade förloppet angående den så kallade 'KB-mannen'. Hans historik, stölderna, avslöjandet som slutade i det tragiska självmordet, men kanske framför allt - arbetet med att få tillbaka de stulna böckerna. Några av böckerna fick vi också veta mer om, vilket gav en klarare bild av hur värdefulla de var. En timme höll föredraget på, men det kändes verkligen kortare än så. Ett av de mest intressanta föredragen jag hört på senare år. Fast det hade ju varit trevligare med en stol att sitta på... 

En sista runda runt utställarna, men sedan ut i kylan igen, en stor upplevelse rikare. Jag kommer tillbaka nästa år!

Bilden: vackra statyer på bottenvåningen. Foto: författaren

I torsdags eftermiddag var jag med och hade släktforskarjour på vårt stadsdelsbibliotek i Skiljebo här i Västerås. Det gillar jag, det är så intressant att få oväntade frågor och gåtor att lösa.
En av våra besökare hade en anmoder i sin släkt som vi inte kunde hitta som barn, bara som vuxen. Efter ett tag gick vi vidare till andra personer i besökarens släktträd och jag har inte hunnit söka vidare annat än marginellt sedan jag kom hem efter jouren. Så nu tänkte jag att kanske någon av er andra som släktforskar känner igen henne och kan hjälpa vår undrande besökare.

Det gällar Anna Sundqvist, född 1847-06-03 i Nätra församling i Västernorrlands län. Det är den information som finns om henne som vuxen. Under en period kallas hon Lundqvist och även med tilläggsnamnet Lisa.
Någon av dessa uppgifter stämmer inte för det finns ingen Anna i Nätra födelsebok på rätt datum. Kanske är det så enkelt att det bara är en siffra som blivit fel.

Några källor och den information som finns där:

Liden (Y) AI:10 (1861-1871) Bild 240 / sid 241 (AID: v121806.b240.s241, NAD: SE/HLA/1010111)
Hon kom från Nätra till Glimå i Lidens församling som piga 1871-11-20 men hon finns inte i Lidens inflyttningslängd under rätt tid.

Liden (Y) AI:11 (1872-1877) Bild 254 / sid 246 (AID: v121807.b254.s246, NAD: SE/HLA/1010111)
I Glimå, där hon var gift med arbetaren Jonas Jonsson Söderholm, född 1842-09-01 i Själevad. De fick tre barn. Här står det att hon var inflyttad 1871-11-17.

Skönsmon (Y) AIIa:1 (1894-1906) Bild 96 / sid 86 (AID: v122363.b96.s86, NAD: SE/HLA/1010181)
1878 dog hennes make och så småningom träffade hon en ny man och fick fler barn. Här bodde hon i Härsta Mon i Skönsmons församling och var omgift sedan 1892-08-27. Yngste sonen från första äktenskapet är med här. Samma uppgift om hennes födelse 1847-06-03 i Nätra församling finns här, men hon har fått tillägg av namnet Lisa.

Liden (Y) EI:1 (1861-1886) Bild 20 / sid 26 (AID: v121821.b20.s26, NAD: SE/HLA/1010111)
Första vigseln 1872-11-24, lysning nr 13 detta år. Här finns inga spår efter hennes härkomst (som jag hoppades på). Hennes giftoman var en bror, så hennes far var sannolikt död. Men inget namn på brodern. Han bodde i Nätra för det skriftliga samtycket var utfärdat där. Men jag har inte hittat någon lämplig man som hette Sundqvist i Nätra vid den här tiden när jag sökt i AD:s register. Kanske var Sundqvist ett namn hon själv tagit.

Hade det varit min egen släkt hade jag naturligtvis sökt vidare, både på andra Anna födda andra datum och år och i grannförsamlingarna. Men så här långt kom vi när vi tittade på detta under jouren och när jag igår gjorde en hastig sökning dök det inte upp något något mer som ger några direkta spår.
Nu hoppas jag att någon av er som läser detta ska känna igen Anna Sunqvist från ditt släktträd och dela med dig av vad du vet. Kommentera i så fall här i bloggen.

Att det står fel i kyrkböckerna är ju inte ovanligt. En siffra som blir fel, det räcker ju för att ibland ställa till det rejält för oss släktforskare idag. Kanske ännu värre om det är fel födelseföramling, t ex den församling en person flyttat ifrån. Det har jag stött på flera gånger att det blivit skrivet som födelseförsamling.

En annan av torsdagens besökare hade ett liknande problem i sin släktforskning. I hans släkt har han en anfader som uppges vara född 1843 (och ett datum jag inte minns nu) i Ljungby församling. Mannen bodde i Kalmar och då ligger det närmast till hands att söka honom i Ljungby i Kalmar län. Men där fanns han inte i födelseboken.
Sedan sökte vi i födelseböckerna i både Ljungby i Kronobergs län och i Ljungby i Hallands län. Men inga träffar där heller. Sedan kollade vi på andra år och sökte med lite olika parametrar och till slut fann vi honom i Ljungby i Kalmar län, men född 1847 i stället. Troligen en ren felskrivning av en präst en gång i tiden. Denne man hade ett ganska ovanligt namn, om jag minns rätt, och det hjälpte till att hitta honom.

Det är verkligen roligt att ha släktforskarjour. Kom och fråga oss om du behöver hjälp, det är därför vi finns där.

När det gäller vad som får skrivas, sägas eller uttryckas på annat sätt så brukar det talas om integritet, om social hänsyn och även om olika lagrum som reglerar olika delar. Men det gäller ju vad som gäller nutid. Finns det något som reglerar vad som får sägas om ”dåtid”. Finns det tvingande regleringar och hur ser de ut. Det kanske inte är så vanligt att vi frågor oss det, och jag måste erkänna att jag inte vet, så svar kan du kanske inte få, men funderingar kan det bli.

Tankarna dyker upp runt de här frågorna när jag berättade lite om släkten för några intresserade. De är släkt med mig på lite olika sätt så det finns delvis kunskap om mina anor, men i det här fallet inte så detaljerat. Ska jag berätta allt, om det nu kanske innehåller uppgifter som inte är allmänt känt, eller ska vi glida förbi de händelserna.

Fri bild av John Towner på Unsplash

Det finns, som jag ser det, inga egentliga riktlinjer, och vem skulle egentligen skriva ner dessa. En händelse som av vissa upplevs som bisarr kan för andra vara av avgörande betydelse för att först andra skeenden. Det som vissa kanske vill tysta ner är det som triggar en annan persons intresse. Kan uppgifter vara till skada om det hänt någon som inte längre lever, kan det trigga till släktfejd om det tas upp, eller vad kan hända.

Ska jag berätta att en viss person i släktträdet, som dör i unga år, anges ha begått självmord genom gevärsskott. Är det så intressant, eller ska jag bara konstatera att han dog. Är det på något sätt stötande eller nervärderande, eller är det lika naturligt att ange det som att tala om koppor eller slag som angiven dödsorsak. Hur är det med barnet som föds, där det finns dombokstext om det våldförande som anges när frågan om lönskaläge och faderskap dyker upp i tinget.  Ska det berättas eller få försvinna i en tysthetens dimma.

En del som släktforskar letar efter mördare och banditer, andra efter fina berättelser. Vilket är egentligen bäst, eller ska vi kanske säga vilket är eftersträvansvärt. Min egen tolkning är att det är sanningen som ska beskrivas, men kan den beskrivas på mer än ett sätt. Är det lämpligt att tona ner vissa delar av berättelserna eller ska vi, tvärtom, lyfta upp det som sticker ut en del. Kanske inte överdriva, men mycket kan ju berättas på olika sätt, och det kan lätt styras till den önskade effekten.

Det här blir lite filosofiskt, och det är nog en del av problematiken att det inte finns ett bra svar på vad som bör sägas, hur och när. Om det ger en förklaring till ett skeende, om det är relevant för berättelsen så ska inget undanhållas, men om det börjar likna sensationsjournalistik så kan vissa delar säkert utelämnas utan att det stör för mycket.

Hur resonerar du, är det viktigt att plocka med allt, oavsett vad det är, eller hoppar du över vissa delar av berättelsen om dina eller andras förfäders liv och leverne. Finns det någon orsak till att dölja eller undanhålla skeenden, som kan upplevas som känsliga.  Det skulle vara intressant att höra din åsikt.

Per Holmgren. Fotograf: Georg Nilsson. Privat bildsamling. Per Villehad Holmgren föddes 9 januari 1892 i Södra Olofsberg, Skellefteå som ett av tre barn till Anders Persson Holmgren, barnfödd i Södra Olofsberg och hans hustru Ulrika Karlsdotter, bördig från Svanström. Under några månader bodde familjen i Norra Grundfors innan de 1899 blev torpare i Mullkälen, Skellefteå socken, bara ett stenkast från Södra Olofsberg.

Per var jordarbetare i Mullkälen fram till 1940 när han slog sig ner i Kankberg, Jörn. Han tjänstgjorde där som dräng åren 1940-1942 hos Anders Holmström med familj. Det sistnämna året flyttade Per till Grönliden, Skellefteå socken. Algot Stenmark med familj blev Pers nya arbetsgivare. Där blev Per kvar en tid innan han började att arbeta vid AB Finnfors snickerifabrik, Finnforsfallet, Skellefteå socken.

1948-11-05 lämnade Per sitt arbete vid Finnfors snickerifabrik i Skellefteå socken och flyttade till Fagersta, Västanfors socken. Han arbetade där vid järnbruket. 1951-03-13 styrde han kosan hemåt till Plan 1:6, Finnforsfallet, Skellefteå socken. Han tjänstgjorde som gårdskarl vid Finnforsfallets kraftstation. Per Holmgren var en snäll och fridsam människa med många vänner. Han avled den 1 augusti 1960 efter en tids sjukdom.

Förr i tiden, i ståndssamhället, var prästen den som stod för överheten gentemot församlingsborna. Han var den som stod högst upp i hierakin, om det inte bodde en adelsfamilj i socknen. Präster hade stor auktoritet och fattade beslut om mycket, även sådant som inte hade med den kyrkliga gärningen att göra.

För dig som släktforskar och hittar en präst i släkten kan du räkna med att hitta mer information än om bönderna, torparna och backstugusittarna. Prästerna är väldokumenterade. Från varje stift finns så kallade herdaminnen, kataloger över alla stiftets präster. Det äldsta herdaminnet gavs ut 1785 och omfattar Strängnäs stift. De flesta skrevs på 1800-talet men nya herdaminnen kommer fortfarande ut, med reviderade och kompletterande information.

Exempel på herdaminnet från Visby stift, utgivet 1868. Författare är O. W. Lemke (död 1900). I början finns ett register över församlingarna och på församlingssidorna listas alla präster, kyrkohedarna först och sedan komministrarna, med uppgifter om alla.

Herdaminnena bygger till stor del på församlingarnas egna Series Pastorum, som är en lista på församlingens präster. Den listan finns ofta i den äldsta kyrkboken och har kompletterats allt eftersom nya präster tillkommit. I många fall innehåller dessa listor anteckningar om präster långt tillbaka, ända till medeltiden.

Herdaminnen finns för alla stift, så vitt jag vet. I några stift har nya upplagor, med nya författare, kommit ut och då kan uppgifter i en äldre upplaga ha reviderats. Nya uppgifter kan ha kommit fram eller så har något visat sig vara fel. Därför tror jag att det kan vara säkrast att läsa i den senaste upplagan om du söker information om en förfader. Jag har t ex själv stött på en präst som i herdaminnet från 1800-talet uppges inte ha haft några barn men i födelseboken och i en senare utgåva finns barn till prästen.

Jag tror mig ha läst att några av de äldre författarna till herdaminnen var anställda i domkapitlet, alltså stiftes centrala organisation. Kanske en adjunkt eller en historiskt intresserad präst som tog på sig uppdraget och reste ut till församlingarna och samlade information.

Ibland kan det finnas långa historier om en del präster, något som troligen har berättats på plats. Om en präst i Västervik på 1700-talet berättas om hans tid som fältpräst hos Karl XII. Om andra kan man läsa att de misskätt sig och att sockenborna ville bli av med dem. Kanske blev det en del skvaller, men mustiga historier finns en hel del. Herdaminnesförfattarna har säkert också gått igenom domkapitlens arkiv och sett vad de gamla prästerna skrev till sina biskopar om, eller vad sockenborna skrev om sina präster.

Projekt Runeberg har digitaliserat fem delar av Lunds stifts herdaminnen , Strängnäs stifts herdaminne, en del av Skara stifts herdaminne och tre delar av Karlstad stifts herdaminnen. Av Genealogiska Föreningen kan du köpa avfotograferade herdaminnen.

Tillägg 10 mars: Herdaminnen för Göteborgs, Skara, Uppsala och Växjö stift finns hos Arkiv Digital.

På Wiki-Rötter kan du läsa om vilka herdaminnen som finns.

Jag avslutar med en sida från Linköpings stifts herdaminne av Johan Isaac Håhl (död 1865), utgivet 1847. Här handlar det om prästen Jonas Arvidi Askerlundensis Vetregothus, kyrkoherde i Nykil från 1609, prost 1625 och död 1638. Han levde inte så kristligt i sitt äktenskap och härjade med sina sockenbor, enligt vad som kan utläsas i herdaminnet: