Forskningsresultat - artiklar

En artikel ur Släkthistoriskt Forum 2/04 skriven av Hans Egeskog

Telefonen ringer. Medarbetarna tittar in genom dörren och kommer med frågor och förslag, samtidigt som mannen på stolen framför mig försöker berätta om hur det hela började och vart det är på väg. Bara en månad återstår innan det är premiär och i veckan har utställningslokalerna börjat fyllas med inredning. Men mycket återstår innan premiärpubliken kommer den 24 april.

Jag sitter på Christer Blomstrands tjänsterum på Emigrantinstitutet i Växjö och försöker skapa mig en uppfattning om den kommande utställningen om utvandringen från Sverige till Sydafrika. Det är inte lätt. Vare sig för mig, för Christer eller för arkivarien Christina Persson som också deltar i samtalet – och i förberedelserna.
Men låt oss ta det från början.
Christer Blomstrand är i botten journalist med många års arbete i södra Afrika bakom sig. Han har också arbetat som korrespondent i Sverige för sydafrikanska tidningar och tidskrifter. För tolv år sedan, började han samla material om den nästan helt okända svenska emigration till Sydafrika.
– Men det var egentligen först sedan jag fått kontakt med Svenska Emigrantinstitutet som projektet tog fart på allvar, tycker Christer.
Från början var det mest forskningsresande – som Linnélärjungarna Andreas Sparrman, som bodde nio år i Kapprovinsen, och Carl Peter Thunberg som var där i tre år innan han for vidare till Kina och Japan – eller sjömän som slog sig ner i landet.
– Denna emigration började redan under 1700-talet. Men under 1800-talet förekom också att hela grupper av svenskar reste ut för att bygga sig en ny framtid.
En av de första större grupperna som utvandrade reste från Kalmar med skeppet Octavia i augusti 1863 under ledning av Oscar Wilhelm Alarik Forssman. Denne var född i Kalmar 1822 och hade redan omkring 1843 av okänd anledning rest till Kaplandet där han under några år arbetade med en sockerplantage i Natal innan han flyttade till den 1838 bildade Sydafrikanska republikens första huvudstad Potchefstroom. 1862 återvände han till Kalmar och organiserade den expedition som året därpå lämnade staden med Sydafrika som mål. När Oscar Forssman återkom till staden hade han sällskap av två afrikanska kvinnor, Sara Magdalena och Dina Maria. Sara Magdalena stannade tillsammans med sin dotter Millan kvar i Kalmar då Forssman återvände söderut. Millan blev där en känd och uppskattad pianolärarinna. Den kända missionssången "Svarta Sara" har tillkommit med Sara Magdalena som inspiration.

Dokumentär i TV

Med ombord på Octavia 1863 var ett 60-tal personer, både familjer och ensamstående. Anmärkningsvärt många av dem som reste var unga ensamma kvinnor. Kanske berodde detta på att många av de svenskar som redan fanns i Sydafrika var ogifta män, som hoppades kunna bilda familj med sina nyinflyttade landsmaninnor.
Just denna grupp resenärer från Kalmar kommer under början av maj att skärskådas i en dokumentär i SvT gjord av frilansjournalisten Marika Griesel. Men utställningen i Växjö har ambitionen att spegla utvandringen i ett större perspektiv.
– Vi vill gärna visa vad det blev av denna lilla grupp svenska emigranter. Det visar sig nämligen att många av de totalt ca 6 000 som emigrerade till Sydafrika gjorde bestående insatser både inom administration, näringsliv, politik och vetenskap, fortsätter Christer.
Han pekar t.ex. på att talmannen i det nuvarande sydafrikanska parlamentet är svenskättling. Eller att världens tredje största bryggeri, South African Breweries, en gång startades av emigranten Letterstedt från Sverige.

Många blev framgångsrika

– Alla blev naturligtvis inte framgångsrika. Alla stannade inte ens kvar i landet, utan återvände hem eller emigrerade vidare till andra länder. Men det är påtagligt många som det gick bra för i deras nya hemland, konstaterar Christer Blomstrand.
– Och dessutom innehåller det material vi fått fram hur mycket äventyr som helst och en lång historia om enskilda personers livsöden.
Det finns inte mycket skrivet om den svenska emigrationen till Sydafrika. De enda två böcker som Christer anser sig kunna rekommendera är dessutom inte skrivna av svenskar!
– Det är avhandlingar skrivna av professor Alan H. Winquist, "Scandinavians and South Africa" som kom 1978, och "An African Alternative. Nordic Migration to South Africa 1815–1914" av Eero Kuparinen från 1991. Winquist är amerikan och sonson till en svensk i Sydafrika, medan Kuparinen är finländare.
Den kommande utställningen i Växjö bygger dock inte på dessa forskningsrapporter. Nästan uteslutande handlar det istället om nyupptäckt material, hämtat från byrålådor och vindar, som i vissa fall kommer att förändra historieskrivningen för den sydafrikanska republiken!

Nyupptäckt material

Under de tolv år som Christer samlat material om den svenska Sydafrikaemigrationen har han knutit många kontakter med ättlingar till dem som utvandrade, och med släktingar som stannade kvar hemma. Han har fått låna bevarade dagböcker, tidningsartiklar, brev och kort som skickats mellan länderna.
I detta material av både skriftlig och fotografisk dokumentation finns t.ex. uppgifter om att guldfälten kring Johannesburg var kända i den svenska gruppen omkring tio år innan den tidpunkt som hittills hävdats.
Utöver insamlandet av privat material så har Christer Blomstrand och Christina Persson också knutit värdefulla kontakter med museet i Potchefstroom. Där fick de bl.a. syn på fotografen Aguste d´Astres samling av glasplåtar från ca 1860 och några år in på 1900-talet.
d´Astre var för övrigt släkt med Oscar Forssman genom att Forssman var gift med d´Astres moster.
Hela hans ateljé skänktes till museet i Potchefstroom efter hans död. Där har materialet stått sedan dess utan att museet haft vare sig resurser eller kunskaper nog för att katalogisera och registrera materialet.

Ovärderlig fotosamling

Till utställningen i Växjö har Christer Blomstrand och Christina Persson fått låna ett 60-tal porträtt och vyer, och i samarbete med efterlevande har många av personerna på glasplåtarna också kunnat identifieras som ättlingar till de utvandrade svenskarna.
– Efter att ha träffat representanter både för provinsregeringen i North West province, borgmästaren i Potchefstroom och museets styrelse har vi beslutat att inleda ett samarbete mellan museet och Svenska Emigrantinstitutet på flera nivåer, berättar Christina Persson.
– Bland annat skall vi gemensamt registrera samlingarna och göra dem tillgängliga för allmänheten. Tills nu har glasplåtarna i stort sett varit helt okända där de stått i lådor och kartonger i museets lager, inte sällan utsatta för både fukt, hetta och andra angrepp. En del av glasplåtarna har spruckit, men alla går fortfarande att rädda, tror Christina.
Det visade sig också att museet i Potchefstroom och Emigrantinstitutet i Växjö gick och närde samma dröm: att göra om institutionen till ett multietniskt centrum. De planerna går nu vidare i samverkan mellan Sydafrika och Sverige.
– På det här sättet vill vi ge historien en koppling till nuet.
När du läser detta har utställningen i Växjö kanske redan invigts. Men när det skrivs återstår många arbetstimmar för Christer och Christina. Har du vägarna förbi Växjö under sommaren så tycker jag absolut att du bör stanna till och lära dig mer om en utvandring vi inte kände till särskilt mycket om. Jag garanterar att det är värt besväret.

När Släkthistoriskt Forum besökte Utvandrarnas Hus i Växjö hade utställningen om Sydafrikaresenärerna ännu inte färdigställts. Men Christer Blomstrand och Christina Persson hade bråda dagar för att få allt klart till invigningen.

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 2 2004.