I vart fall tidigare, men kanske också i viss utsträckning idag, var det en etablerad sanning bland släktforskare att födelse- och dopböcker är mer tillförlitliga som källor angående födelse- och dop än vad exempelvis husförhörslängder är. Man brukar säga att födelse- och dopboken är en primärkälla medan husförhörslängden är en sekundärkälla. Med dessa termer menas att primärkällan är en kvarlämning (artefakt) från den händelse om vilken den berättar medan sekundärkällan är ett återberättande av händelsen. Med källkritikens terminologi skulle man kunna säga att födelse- och dopboken är samtida och oberoende medan husförhörslängden (avseende födelseuppgifterna) inte är det.

Vilka regler gällde?

Och så kan det mycket väl vara om de personer som förde kyrkböckerna följde kyrkolagens bestämmelser. Denna lag tillkom 1686 och gällde hela riket. Innan hade det endast funnits regionala bestämmelser för vissa stift som Västerås stift och Linköpings stift. Kyrkolagens huvudregel var att ett barn skulle döpas i kyrkan inom åtta dagar efter födelsen av kyrkoherden eller den präst som hade hand om dopboken och att en anteckning om detta genast skulle införas i dopboken. Om lagens bestämmelse följdes var alltså uppgiften i dopboken samtida och oberoende och bör ha företräde framför motstridiga uppgifter från exempelvis husförhörslängder.

Leta efter lite oordning

Hur kan man sluta sig till att en dopnotis genast i förts in dopboken? Ett enkelt lackmustest är att studera hur sidorna är förda i boken. Om sidorna ger ett intryck av viss oordning så innebär det oftast att notiserna förts in ganska omedelbart efter dopet. Oordning kan här vara olika saker. Exempel är att raderna kan luta lite olika i olika notiser, olika handstilar har skrivit notiserna, att olika bläck har använts och det kan finnas överstrykningar och ändringar. Se Bild 1 för ett exempel från 1731.

Bild 1.    Björnlunda kyrkoarkiv CIa1:3 (fol. 4v och 5r). Foto: ArkivDigital.

Se upp för extraordinär ordning

Det är när uppslagen verkar vara i en extraordinär ordning som man ska bli misstänksam. Med extraordinär ordning menar jag att det verkar som samma hand skrivit notiserna vid samma tillfälle, samma bläck är använt, raderna är parallella på samma sida, nästan i linje med varandra på båda sidor uppslaget och sidan saknar rättelser och korrigeringar. Om man bläddrar i en sådan kyrkobok så hittar man ofta uppslag som visas i Bild 2. Exemplet från 1700-talets första år kommer från Skinnskattebergs kyrkoarkiv.

Bild 2.    Skinnskattebergs kyrkoarkiv C:3 (s. 40–41). Observera att den latinska texten under luckan inte handlar om den utan om följande notiser. Foto: ArkivDigital.

Den fint förda kyrkboken indikerar att det är en renskrift. Med det menas att först har uppgifterna förts som kladdanteckningar för att sedan ha renskrivits in i kyrkboken. Det finns dokumenterat från visitationsprokoll att flera uppsättningar kladdanteckningar kunde finnas som sedan vid årets slut sammanställdes av en av prästerna i socknen. Normalt sett vet vi inte hur länge det dröjde innan kladdanteckningarna skrevs rent, men viss fördröjning måste det ha varit och därmed följdes inte kyrkolagens genast.

Kladdnotiser och lösa lappar

Fenomenet med kladdanteckningar har i vissa fall kunnat undersökas då både kladdanteckningar och renskrifter bevarats. Det senaste exemplet jag känner till gjordes av pensionerade läkaren och släktforskaren Björn Edman (1944–), som är välpublicerad avseende både släktforskning och lokalhistoria. Björn analyserade skillnaderna mellan dessa böcker (födda, vigda och döda) för Ålems socken i Kalmar län 1807–1816 i en artikel med titeln Primärkälla? i Släktforskarnas årsbok 2019. Han slutsats var att från kladd till renskrift hade information generellt såväl strukits som tillkommit men han hittade inget fall då en hel notis saknades i renskriften.

Om vi återgår till dopboken från Skinnskatteberg (Bild 2) ser vi att mellan alla de ordningsamt och med löpnummer betecknade notiserna finns det helt plötsligt en lucka. Under perioden finns det en del sådana luckor i Skinnskattebergs kyrkböcker. 

Att det förekommer en lucka indikerar att det kunde vara en speciell form av kladdnotiser nämligen i form av lösa lappar. Ett sådant lappsystem kan ha fungerat på olika sätt. En lapp med dopuppgifter kan ha skrivits av den som förde kyrkoboken och getts till den präst som skulle förrätta dopet för att sedan getts tillbaka till den som förde kyrkboken för inskrift eller en variation på detta tema. När sedan lapparna sammanställdes gällde det att de var bevarade. I exemplet som visas i Bild 2 har den som fört kyrkboken vetat att det förekommit ett dop och lämnat plats för uppgifterna. Här har troligen lappen förkommit. I Bild 3 finns ytterligare ett exempel från samma kyrkbok. Här har plats lämnat för notisen men uppgifterna verkar hjälpligt ha kompletterats i efterhand. Möjligen ur minnet.

Bild 3.    Skinneskattebergs kyrkoarkiv C:3 (s. 36). Foto: ArkivDigital.

Minskat källvärde

Källvärdet av kyrkboken minskar i dessa fall drastiskt. För det första är kyrkboken då en avskrift och därmed inte en kvarlämning från dopet. För det andra kan avskriften gjorts betydligt senare än i samband med dopet. För det tredje kan det ha skett av en präst eller person som inte var närvarande vid dopet.

Ibland kan man faktiskt i dopböckerna finna bevis för att de inblandade prästerna inte hade en aning om vad de höll på med. Ett exempel  från Stora Kopparbergs kyrkoarkiv (C:1 s. 27) den 27 september 1703 där prästen som förde dopboken skrev: »Christnades ännu ett barn hwars föräldrar mig intet kända och wart ej heller angifit«. Barnets namn har ändrats i dopnotisen och ett tillägg om faderns och barnets namn har dessutom strukits över. 

Med ett lappsystem öppnas upp för avskriftsfel om av vad som egentligen hade stått på lapparna, minnesfel avseende vad som verkligen hände och totalförlust av uppgifterna om en lapp försvunnit. I exemplen med luckor ovan var det tydligen känt att de dop som de förlorade lapparna berättade om verkligen ägt rum och man valde att lämna luckor. Så behöver förstås inte alltid vara fallet. 

Bild 4.    Medelplana kyrkoarkiv C:2 (s. 410). Foto: ArkivDigital.

Ett extremt exempel från Medelplana församling ges i Bild 4. Texten, som är införd efter 1710 års dop, lyder: 

N[ota] B[ene] Följande barn doop ähro fundna på en
hoop lössa lappar i sahl[ig] Kyrkioherdens
Bibliotheque dem jag Olof Kulleberg
här afskrifwit d[en] 5 maj 1720. 

Sedan följer ett hundratal födelsenotiser. Vad hade hänt? Skara stifts herdaminne upplyser oss om att kyrkoherden Samuel Lanerius tillträdde 1710 och dog 1720. Under i stort sett hela ämbetsperioden hade han alltså inte fört in några födelsenotiser alls i födelseboken. En rimlig fråga är hur många lösa lappar som förkom i biblioteket?

Slutsatser för släktforskaren

Möjligheten av förlust av lösa lappar leder till en viktig slutsats: Om husförhörslängden uppger ett födelsedatum i församlingen men dopet saknas i födelseboken kan det gå lite för snabbt om man därför drar slutsatsen att uppgiften i husförhörslängden är felaktig. Om systemet med lappar var i bruk kan födelsenotisens frånvaro helt enkelt bero på att lappen förkommit. Om  husförhörslängdens uppgifter är korrekta eller inte är svårare att säga. Uppgiften kan vara helt korrekt men man kan inte utesluta att uppgiften förvanskats som ju kunnat ske även om en korrekt förd födelsebok hade funnits.

Allt detta ökar naturligtvis kraven på oss släktforskare. Vi måste skaffa oss kunskap om den aktuella socknen och dess präster samt förtrogenhet med hur de olika kyrkböckerna förts för att rätt kunna värdera dem. Vi måste också skaffa oss kunskap hur regelverket som styrde hur kyrkböckerna skulle föras såg ut vid olika tidpunkter. Min favorithandbok på det här området är Gösta Lexts »Studier i svensk kyrkobokföring 1600–1946«, Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 46, som gavs ut av dåvarande Landsarkivet i Göteborg 1984. Det är från den som exemplet från Medelplana kyrkoarkiv kommer.