Vid MyHeritage Live-konferensen i Amsterdam nyligen lyssnade jag till ett föredrag av en av Nederländernas främsta och mest kända genealoger, Yvette Hoitink, som berättade om Holländska källor av olika slag. Det visar sig att den sekularisering av statsförvaltningen som blev resultatet av Franska Revolutionen, och som förfinades av en viss Napoleon Bonaparte, kom att gälla långt utanför Frankrikes gränser. Under Napoleons erövringar av stora delar av Europa spreds den nya ordningen, där staten tog över registreringen av medborgarna från kyrkan - så även i Nederländerna där brytåret är 1811. Före detta år: Kyrkoböcker, efter detta år: Civil registrering. Så småningom smittade systemet av sig på andra länder, England 1837, Tyskland (Standesamt) senast 1876, Danmark 1924 (1968) och Sverige 1991.
Av alla dessa system tycks det svenska vara det mest extrema och dessutom det mest fragila. I alla andra länder registrerar man de tre viktiga livshändelserna, födelse, vigsel och död, i separata böcker, längder eller databaser - information som kan användas som underlag för fortsatt forskning, som kan korrigera andra källor och som kan skrivas ut analogt och bevaras för framtiden i säkra arkiv, långt från attackerna från cyberrymden. Sverige har inte längre några egentliga födelseböcker, vigslar registreras, förutom själva datumet för civilståndsändring, över huvud taget inte och dödsuppgiften är just bara detta, ett datum, ingen ort, inget sjukhus, ingen dödsorsak, ingen begravningsplats. Det svenska Skatteverket envisas dessutom med att den stora folkbokföringsdatabasen inte behöver arkiveras eller säkras på något annat sätt än via "speglingar", d.v.s. en sorts enkelt back-up-system. Det svenska kulturdepartementet, som borde oroas över den historielöshet som blir resultatet om systemen skulle kollapsa, vågar inte säga flaska eftersom frågan "ägs" av Finansdepartementet, och nåde den minister som klampar in på en kollegas revir ...
1811 är alltså brytpunkten mellan kyrkoböcker och civil registrering av födelse, vigsel och död i Nederländerna. Detta visste jag redan, men vad jag inte visste var att landet sedan 1850 faktiskt också har en sorts HUSFÖRHÖRSLÄNGDER - snarlika de svenska, med kolumner, familjegrupper, hänvisningar bakåt och framåt, ja till och med överstrykningar ... En längd för varje decennium och alltså inte bara i form av ett nedslag, som i folkräkningar eller mantalslängder, utan med fortlöpande information. Va? Här har man i ett halvsekel predikat om att Sverige, av historiska skäl tillsammans med Finland, är det enda landet i världen som förfogar över denna guldgruva av information på individnivå, och så är det inte så ... Min släktforskningsvärld skakar i sina grundvalar! När man tittar lite på ovanstående exempel från det Holländska "Bevolkingsregister" anar man dock att holländarna nog måste ha varit på studiebesök i Sverige och lärt sig hur det ska se ut ...
När det gller digitaliseringen ligger Nederländerna väl framme och har på många sätt gått förbi Sverige. Archieven.nl kan vara ett bra ställe att börja på eller varför inte kika in på Yvette Hoitinks mycket informativa sida: https://www.dutchgenealogy.nl/ - för att inte tala om det Holländska Riksarkivet, som också kan vara värt en mässa: Nationaalarchief
Så var det den lite märkliga rubriken på denna blogg: Den allmänbildade vet att originalaforimsen inte handlar om husförhörslängder utan om KRUSBÄR. Men vem var det som sa så? Den här mannen: