Jo, så är det! Efter ett inte allt för långt men mycket hårt liv, med både alkohol och droger, vigdes i veckan Garys stoft till den sista vilan. Själv var jag som vikarierande kyrkomusiker inkallad för att spela orgel och leda psalmsången. För en begravningsgudstjänst skulle det bli, trots allt ... Gary hade ju ingen familj, endast en gammal mor som avled förra året, och så ett par kusiner, som inte ville ha något som helst med honom att göra, död eller levande. Alltså fanns det ingen annan än kommunen som kunde "beställa" begravningen.
Tjänstemannen på Socialkontoret, de tänker mest på kronor och ören, meddelade helt sonika att man ville ha en "direktkremation" utan akt eller ceremoni. Detta gick emellertid inte kyrkan med på. Gary hade i hela livet varit medlem i Svenska kyrkan och för sådana, om man inte meddelat något annat önskemål, är presumtionen att den döde tänkt sig en kyrklig begravning. Det har ingen betydelse om det förutom betjäningen inte kommer en enda människa till kapellet. Begravningen är och skall genomföras - enkelt men värdigt.
Det ligger en sorts sturigt trots i denna policy, en deklaration om man så vill om att alla människor är värdefulla och förtjänar en hederlig begravning.
Jag kommer i god tid till kapellet och upptäcker då att Garys enkla spånplattekista, förutom det skylande bårtäcket, inte pryds eller omges av några som helst blommor. Nej, säger entreprenören, socialen har ingen skyldighet att stå för sådana. Onödigt, tycker dom!
Jag ilsknar till! Under mina fyrtio år som kyrkomusiker har jag nog spelat på över 2000 begravningar och aldrig någonsin att jag har upplevt detta förut, att kistan står naken och tom. Finns det då inga blommor här i kapellet som vi skulle kunna låna en stund? Nej, säger vaktmästaren, det gör det inte. Men, utanför då, envisas jag, på kyrkogården? Jo, men dom kan vi väl inte ta av i all sin dar ....
Jag tittar strängt på dem alla tre, entreprenören, vaktmästaren och prästen, och använder hela mitt kapital av pondus, förstärkt av mitt gråa hår och min myndigaste stämma, och säger:
Vi kan INTE ha en begravning utan blommor! Nu fixar ni detta!!!
Min blick är blått stål! Och si, efter 10 minuter står där en liten vas framför kistan, fylld med små vackra nyponrosor klippta ur kyrkogårdshäcken och lite gult och grönt någon annanstans ifrån ...
Så börjar de anlända, Garys kompisar från torget och kvartarna. "Det kommer inte en människa", hade socialtjänstemannen sagt, men här stapplar de nu in, tretton medmänniskor, som med sin närvaro vill hedra Gary. Trasiga och härjade, ja, men högst närvarande! Efter ingångsmusiken griper jag min gitarr och sjunger en i sammanhanget lämplig solosång: BARNATRO. Det blir inget solo. När vi kommer till refrängen börjar alla sjunga med och fortsätter så visan ut. Det blir både sorgligt och festligt på en gång och samtidigt något av en seger. Det snåla socialkontoret fick inte sista ordet ...
***
Begravningstraditioner förändras i rask takt. På våra förfäders tid var begravningen ett synnerligen viktigt inslag i den mänskliga tillvaron. Det kunde t.o.m. hända att man snålade och sparade ett halvt liv för att efter sin död kunna ställa till med en hederlig begravning och bjuda sina släktingar och grannar på kalas. Idag väljer många sorgehus, i den mån man över huvud taget har tid med döden, bort samkvämet efter själva begravningsakten. Omodernt, obekvämt, otidsenligt och onödigt, menar man! Men det är det inte alls. Den där lilla samlingen efteråt är psykologiskt oerhört viktig som en sorts "fasväxlare". Utan en sådan tar man med sig det svarta och sorgliga hem, med ett samkväm minns man i bästa fall, förutom den döde, också ett trivsamt "kalas" där man för en gångs skull fick träffa och prata lite med kusinerna, som man inte sett sedan moster Emmas begravning för 28 år sedan ...
Garys tretton polare fick gå hem utan samkväm - inte ens en kopp kaffe och en landstingsbakelse hade kommunen råd med.
Men kanske minns de den härliga gemenskapen i sången:
Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro!