Jag har i en tidigare blogg relaterat till forskningsresultat som verkar visa att om vi går tillräckligt lång tillbaka (cirka 5 000 år) så kommer de som då levde att vara anor till alla som lever idag eller till inga alls. Att det finns människor som inte får barn känner vi alla till men är vi riktigt medvetna om omfattningen av att människor som levt före oss inte alls har avkomlingar? En släktforskarvän utan egna barn använder uttrycket »genealogiska blindtarmar«.

Och hur det kan påverka vår släktforskning? Jag vill inte att uttrycket ska uppfattas negativt eller nedsättande utan enbart som ett neutralt konstaterande. Jag anser det viktigt att vara medveten om att fenomenet är ganska omfattande och att negligera det leder inte bara till att många livsöden värda att berätta om inte blir berättade utan också till problem för släktforskaren genom att vår dokumentation av släkter riskerar att bli ofullständig.

Att inte få barn är ganska vanligt

Man kan möjligen få intrycket av de relaterade forskningsresultaten att det kanske är ett tidigare fenomen från mänsklighetens historia. Så är dock inte fallet. I en bara två år gammal studie presenterar ett forskarlag artikeln Fading family lines – women and men without children, grandchildren and great-grandchildren in 19th, 20th and 21st Century Northern Sweden (Advances in Life Course Research 2022-05-23) som baseras på svenska data från den bland släktforskare nog bekanta databasen »Demografisk Databas« utvecklad på Umeå universitet.

Urvalet i studien är 5850 män och kvinnor födda mellan 1885 och 1899 i Skellefteå-trakten och som fyllt 15 år. Huvudresultatet är att knappt häften (48 procent) av denna första generation saknade barnbarns barn 2007. I mina ögon en förvånansvärt hög andel. Personerna i första generationen som hade låg fertilitet eller avled under de reproduktiva åren av livet var förstås överrepresenterade i denna grupp. Fördelade på socio-ekonomiska grupper var personer i hög- och lågstatusgrupper utan avkomlingar i större utsträckning än grupper däremellan. I den mån personer i urvalet hade barnbarn hade de också i hög utsträckning barnbarns barn. Forskarnas slutsats är därför att den något triviala att huvudförklaringen till att de undersökta personerna inte fick några barnbarns barn var att de inte fick några barn. 

Det beror på att de studerade en modern tidsperiod där både födelsetal och dödstal fallit, men dödstalen mer. Då blir det födelsetalen som dominerar förklaringen. Man bör observera att utgångsgenerationen hade fyllt 15 år så spädbarnsdödligheten i den generationen spelade inte någon roll vilket den skulle gjort och i än högre utsträckning för tidigare generationer. I äldre tid bör dödstalen spelat en större roll.

Personer utan barn får konsekvenser för oss släktforskare

Att personer som levt inte har några avkomlingar har naturligtvis konsekvenser för släktforskning och därmed för oss släktforskare:

Berättelsen om deras livsöden riskerar bli glömd

Vi intresserar oss i hög utsträckning för våra egna anor och alltså för personer som har idag levande avkomlingar. Men det finns alltså en stor grupp människor som inte har någon direkt avkomling som idag av det skälet kan intressera sig i deras livsöden. Om man låter släktforskningen vidgas till personhistoria finns här helt klart spännande forskningsproblem att ta sig an. Jag har själv intresserat mig för ett par sådana livsöden. Ett presenterades som artikel med titeln Fattighjonet förre pastorn Johan August Ahlstedt i Släkt och Hävd 2016. Om Ahlstedt (1843–1912) kan man läsa i det »Collmars herdaminne« över obefordrade präster i Strängnäs stift att författarna inte visste var och när han föddes och dog: »Härkomst okänd. [...] Vad som hände Ahlstedt efter avskedet är okänt.«

Med Sveriges dödbok var det enkelt att hitta var och när han dog och hans bouppteckning gav ledtrådar till födelseorten. Det gick då att göra ett slags bokslut över bondpojken från Småland som väcktes till tron i vuxen ålder, närvarade vid Ahlborgs missionsskola i Vetlanda, tog studenten i Gävle 35 år gammal och prästvigdes i Uppsala 42 år gammal. Han tjänstgjorde i Strängnäs stift 1885–1896 på inte mindre än 33 olika befattningar i 29 olika församlingar. Han tog 1896 ut flyttbetyg till Säby församling men kom inte dit förrän 1899. Församlingsboken i Säby upplyser om att han saknade betyg för perioden mellan 10 december 1896 och 7 december 1899. Han dog ogift och barnlös 1912 på fattighuset i Tranås och begravdes på kyrkogården i Tranås. Se Bild 1. 

Bild 1. Johan August Ahlstedts gravsten 1986 i samband med Jönköpings läns museums inventering. Vid mitt besök 2015 fanns bara sockeln kvar. Hänvisningen till Johannes evangelium avser de ord Jesus ska ha yttrat till Lazarus. Foto: Jönköpings läns museum.

Även om förklaringen till uppbrottet 1896 fortfarande är höljd i dunkel blev det ett lite bättre bokslut än herdaminnets.

Vi riskerar att missa dem helt när vi startar forskning bland nu levande personer

När man från nutid startar med de levande för att bena upp en namnsläkt (besläktade personer med gemensamt namn) riskerar man att tappa bort grenar som idag saknar avkomlingar. Mitt tydligaste exempel är den släktredovisning som Karl K:son Leijonhufvud gjorde i Ny svensk släktbok i början av förra seklet angående bruksarbetarsläkten Frunck som kom till Sverige i början av 1600-talet. Han identifierade då på basis av då levande personer tre agnatiska släktgrenar, Skultuna-, Bjurfors och Tillinge-grenarna. Han var dock helt omedveten om att det redan från 1718 fanns (minst) två grenar till, en i Stockholm och en i Malmö/Landskrona. Såvitt idag kan bedömas saknar den förra i vart fall agnatiska avkomlingar medan den senare kan visas vara helt kognatiskt utslocknad.

DNA-forskaren måste utreda alla avkomlingar även om de leder till »blindtarmar«

När man väl tagit sitt autosomala DNA-test laddar man förstås upp sin antavla hos testföretaget. Minst fem eller sex generationer i vart fall. Man slås då av hur många matcher som inte lagt upp sina antavlor. Man blir då medveten om att inte ens den egna antavla räcker för att få ut det mesta av DNA-testet. Man måste också veta något om dessa anors avkomlingar intill nutid eftersom det är bland dessa matchningar i testet finns. Antalet avkomlingar kan vara många. Tyvärr finns inte något annat sätt än att tröska igenom alla. Man ska då vara medveten om att en hel del av dessa avkomlingar på vägen kommer att vara genealogiska appendix och därför inte leda fram till någon fem- eller sexmänning. Vilka de är vet man ju tyvärr inte på förhand. 

Och när man väl är färdig ska man komma ihåg att en del av det man forskar fram riskerar man dessutom att inte få användning av. Orsaken är att även om jag och min fem- eller sexmänning har DNA från vår närmsta gemensamma ana behöver vi inte ha fått överlappande DNA-segment. Vi kommer därför aldrig att dyka upp som matchningar även om vi båda testat oss. De stora bolagens uppskattningar (se Wikipedia) baserade på faktiskt testade individer visar att det kan vara så många som varannan femmänning respektive nio av tio sexmänningar som man inte delar DNA med. Siffrorna varierar mellan bolagen beroende på hur korta segment de tillåter och därmed hur många falska träffar de tolererar. Det är alltså många (relativt) nära släktingar vi aldrig kommer att få en DNA-träff på.

Att vi inte matchar en känd testad släkting i ett test beror på att vid varje ny generation sker två meioser och därmed en ökad sannolikhet för att vi inte ärver samma DNA från vår närmsta gemensamma ana. Och de man inte delar DNA med dyker inte alls upp i träfflistan. De blir en annan sorts genealogiska blindtarmar. Ett slags genetiska blindtarmar.

Bild 2.    Den egentliga blindtarmen. Illustration: E23 at Swedish Wikipedia. Källa: Wikipedia. Licens: Public Domain.