Varför börjar man släktforska? För väldigt många framstår säkert släktforskning som en pensionärssyssla. Något som en nybliven pensionär börjat med i brist på annan sysselsättning och ett överskott på tid till sitt förfogande. Jag kan i och för sig intyga att släktforskningen aldrig upptagit min tid som den gjort efter pensioneringen i våras. Så det kan säkert stämma i väldigt många fall. Men jag tror det finns fler skäl. 

Själv började jag släktforska när jag var tolv år. Morfar Alf Peterson (1907–1980) var visserligen inte släktforskare men, om inte samlare, så i vart fall en person som sparade på föremål och handlingar som ägts av hans närmaste förfäder. Flera kom från hans egen morfar låssmedsmästaren Anders Fredrik Oskar Storm (1825–1899) i Eskilstuna. Något av 1970-talets första år visade morfar några av dem för mig. Bland annat morfaderns anteckningar om familjehändelser som fanns i en bok med predikningar. Se Bild 1. Anteckningarna vittnar om både glädje och sorg. Även andra saker som hans gesällprov, ett lås med nyckel, finns bevarade.

Bild 1. Utsnitt från omslagets insida med Anders Fredrik Oskar Storms anteckningar av händelser i familjen. Källa: I författarens ägo

Morfar hade aldrig träffat sin morfar eller sin mormor Johanna Sofia Flodberg (1831–1906). Kanske var bevarandet av föremålen en slags kompensation för att inte ha några personliga minnen? Morfar hade egentligen inte något att berätta om sin morfar. Han visade bara upp minnessakerna. 

Morfar visade även upp några brev från sin kusin Herbert Darke (1894–1970), också dotterson till Anders Fredrik Oskar Storm. Darke var släktforskare och hade på 1930-talet härlett Anders Fredrik Oskar Storms fädernelinje i fem generationer. Det var en ganska torftig härledning, i vart fall i jämförelse vad en släktforskare idag kan prestera på några minuter vid datorn. Då krävdes dock en ganska omfattande korrespondens med landsarkiv och församlingar under lång tid för att få fram det Darke hade gjort.

Korrespondensen började med att morfar våren 1940 skrev till kusinen. Varför? Jag kan bara gissa. Morfars far och mor hade gått bort 1937 och 1939. Sedan kom kriget. Kanske ledde det till att morfar, far sedan 1936, började fundera på sin härkomst och släkt och särskilt den del han inte visste så mycket om. Han kanske började fundera på sin identitet för att använda ett nutida uttryck.

Det var först många år senare som jag upptäckte att morfars morfar låg begraven på Klosterkyrkogården i Eskilstuna. Morfar vare sig nämnde eller visade mig graven. Stenen finns kvar eftersom den blivit så kallad »Kulturgrav«. En och en halv meter hög polerad svart sten på en opolerad sockel några decimeter hög och med texten »A.F.O. STORMs FAMILJEGRAF«. Se Bild 2.

Bild 2. Anders Fredrik Oskar Storms familjegrav på Klosterkyrkogården i Eskilstuna. Foto: Författaren.

Det var egentligen lite märkligt att morfar inte nämnde eller visade graven. Morfars föräldrahem på Strandgatan i Eskilstuna liksom morfars och mormors senare hem på Djurgårdsvägen, där morfar visade minnessakerna,  låg bara några kvarter ifrån Klosterkyrkogården. 

Nu i efterhand när jag återigen läser breven från Darke ser jag en med morfars handstil gjord anteckning på den sist skickade antavlan: »Gravplats kv. 2 nr. 207 invid Krematoriet på gamla kyrkogården«. Morfar visste alltså inte bara var hans morfar begravd, vilket inte var så konstigt, men han hade också tagit reda på exakt vad den då kallades i kyrkogårdsförvaltningens handlingar.

Morfars initiativ att visa mig minnessakerna sådde ett frö hos mig. Jordmånen för detta var god eftersom jag redan hade ett mycket stort intresse för historia. Jag började intervjua morfar, mormor och farfar om deras äldre släktingar och gjorde anteckningar. Tyvärr inte farmor som hade gått bort redan våren 1970.

Det var då som moster Gun kom in i bilden. Gun Broström (1917–1999) var inte min moster utan min mormors yngsta syster, min mammas moster. Julen 1971 gav hon mig en släktforskarhandbok i julklapp. Det var Börje Furtenbachs (1901–1976) Släktforskning för alla som tidigare samma år hade publicerats av ICA-förlaget. Hans namn betydde då inget för mig men handboken allt. Långt senare fick jag klart för mig vem Börje Furtenbach var. 

De tidiga tonåren tillbringades sedan ofta på stadsbiblioteket i Motala där det fanns ett par läsapparater för mikrofilm. Tekniken hade tagit steg framåt sedan Darkes tid. Det möjliggjorde för oss som släktforskade på den tiden och hade långt till »vårt« landsarkiv att vi kunde fjärrlåna kopior av de mikrofilmer över kyrkoarkiven mormonerna hade gett till Riksarkivet. Under några år samlade jag ihop information tillbaka till min farfars farfars farfar bonden Lars Andersson som hade fötts i slutet av det Stora nordiska kriget och dog 1783 i Gryts socken utanför nuvarande Gnesta.

Sedan blev det stopp. Kyrkböckerna upphörde för Gryts socken i första halvan av 1700-talet och jag hade inte kunskap att komma vidare med andra källor. Kanske saknades också tillräckligt intresse. Skola och universitetsstudier fick företräde. 

Det var inte förrän drygt två decennier senare när jag precis hade passerat 40 som intresset vaknade igen. Min farmors härkomst kom i fokus. Farmor, Lilli Fotmeijer (1899–1970), var ju den enda av mina far- och morföräldrar som hade gått bort innan jag började intervjua dem 30 år tidigare. 

Det hela startade hos pappa när vi gick igenom gamla fotografier från farmor och farfar. Bland alla fotografier låg också ett maskinskrivet brev i ett rekommenderat kuvert till farmor från hennes bror Bror Fotmeijer (1907–1976): det fanns förstås också en Syster i syskonkretsen! Brevet var från 1955 och innehöll bouppteckningen efter pappas morfar Anders Fotmeijer (1869–1955). Bror uppgav också att han bifogade en släktutredning över släkten Fotmeijer men den fanns inte kvar i kuvertet. Släktutredningen hade pappa vare sig sett eller hört talas om. Det blev startpunkten för min nu ännu aktiva släktforskning. 

Mikrofilmerna hade sedan länge ersatts av mikrokorten men utvecklingen med tillgång till digitala bilder via internet hade bara precis startat. Med mikrokortsläsare i Arninge  lyckades jag hitta min pappas morfars farfars far Anders Fotmeijer (1768–1820), gruvarbetare och sprängare vid järngruvan i Persberg utanför Filipstad men född i »Småland«. Återigen blev det stopp: var i Småland? Stoppet vara bara temporärt för nu var jag mer hängiven att lösa problemet.

På Anbytarforum fick jag kontakt med  Anital Stolt (1942–2012), som liksom jag härstammade från Anders Fotmeijer i sjätte led. Hon hade kört fast på samma ställe som jag. Genom att jag fick kontakt med släktingar fick jag också en kopia av den gamla släktutredningen, men inte heller den hade kommit längre än vad Anita och jag gjort. Även om den gissade att släkten tidgare invandrat från »Tyskland«. Anitas och mina samlade mödor redovisades senare i Släktforskarnas årsbok 2005.

Det var då jag lärde mig vilken underbar källa mantalslängderna är. Genom att plöja mantalslängden för Jönöpings län 1785 på dåvarande Landsarkivet i Vadstena hittade jag sommaren 2003 Anders vid Ädelfors guldverk i Östra härad i Småland. Tre smålandslän att gå igenom men jag behövde bara gå igenom ett halvt. Anders hade varit en bondson som blivit gruvarbetare och då antagit ett släktnamn (först Fortmejer, sedan Fotmeijer). Se Bild 3.

Bild 3. Utsnitt från mantalslängd för Ädelforsens guldverk 1785. Källa: Jönköpings läns landskontor EIII:33 (fol. 255v).
Foto: ArkivDigital (AD bildid v400750a.b1330.s256).

I grunden tror jag släktforskningen (i vart fall för mig) handlar om identitet och sammanhang. Efter ett kvarts sekel aktiv släktforskning känner jag min härkomst ganska bra. Min identitet har påverkats av det. Uppvuxen i Östergötland, om än med dialekten något nertonad av många års exil, identifierar de flesta av mina gamla vänner mig som östgöte. Men jag är född i Stockholm och med i stort sett alla anor i Svealand är verkligheten lite annorlunda. Släktforskningen tillåter mig att ha mer än en hatt på huvudet. Möjliggör att jag kan anta olika identiteter.

Släktforskningen har också skapat nya kontakter med både närmare och mer avlägsna släktingar inte minst med de som själva släktforskar. Här är det verkligen en dubbel vinst. Inte bara delar de intresset för »min« specifika släktforskning, vilket i och för sig många släktingar gör men bara till en viss gräns, utan också intresset för släktforskning som fritidsintresse, vilket få släktingar gör. Några av de jag har kommit att lära känna är både kunniga och erfarna och har lärt mig mycket. På senare år har DNA-matchningar underlättat kontaktmöjligheterna. Det inte bara lett till bekräftelser av pappersforskningen utan också till ett stort inflöde av släktfotografier, bilder som jag aldrig sett tidigare.

Hos mig har släktforskningen också väckt nya intressen: agrarhistoria, personnamn, ortnamn för att nämna några områden. Även personhistoria utanför den egna släktkretsen har fångat mitt intresse. Släktforskningen är dessutom inte bara resultaten utan hur man kommer fram till dem och presenterar dem för andra. 

Något jag verkligen kommit att brinna för att är att dokumentera mina resultat i släktforskningstidskrifter så att andra kan ha nytta av dem: delvis genom att se hur jag gjort men också genom att kunna använda och bygga på resultaten i sin egen forskning. Det har blivit några sedan 2005 och antalet passerade tidigare i år ett hundra kortare och längre artiklar och recensioner av böcker.

Ibland kanske inte släktforskningsresultaten i sig verkar så spännande. Bönder, torpare och statare, gruv- och bruksarbetare dominerar bland mina förfäder precis som bland många andras. De är den tjocka mylla som utgör många svenskars antavlor. Så finns någon enstaka brottsling och köpman som ger lite pikanta detaljer. Länge verkade det som att det inte fanns någon adel i antavlan, men för några år sedan upptäcktes även en »vilsekommen« aristokrat.

Bland förfäderna dyker det emellertid här och där upp enstaka personer som man kan sätta in i de mer traditionella historiska sammanhang man kan läsa om i historieböckerna: invandrade tyskar och valloner vid bruken, präster under 1500-talets trostridigheter, häxor som dömdes till döden och soldater som stupade i anslutning till namnkunniga platser som Narva och Poltava. Och så förstås den mytiska Bureätten.

Sveriges historia är därför för mig inte bara av teoretiskt intresse. Släktforskningen har visat att Sveriges historia i allra högsta grad är min och mina förfäders och förmödrars historia. De, mina förfäder och förmödrar, var med, de var där och bidrog genom sina liv och verk till att i det lilla forma den svenska historien.

Så här efter många års släktforskning så tror jag att ett viktigt skäl till att jag började släktforska var att jag ville föra berättelsen vidare, även om jag inte riktigt var medveten om det motivet vid starten: »Sällan bautastenar man ser vid vägen, om ej frände över frände dem rest.« (Havamal 72)