För bara några veckor sedan, bloggade jag om taxi och andra publika transportmedel. Men det går väl inte att komma ifrån att de flesta människor har fått transportera sig själva genom historien. För det mesta till fots, i lyckosamma fall till häst.
Detta gällde ju även forna tiders budbärare. Kurirer som red med viktiga meddelanden till sina herrar eller damer, och som sprängde fram i rasande fart dag som natt för att hinna leverera det viktiga budskapet i tid.
Den mest kände som fått använda fotsulorna i det avseendet är väl den tappre atenaren Feidippides, som spurtade de nästan 40 kilometrarna från Marathon till Aten för att meddela att man slagit perserna just vid Marathon. 'Vi har segrat' lär han ha hunnit yppa innan han störtade död till marken. Han skulle nog ha känt sig i alla fall lite hedrad om han vetat att vi idag springer långlopp på tävlingsbanor och har uppkallat detta lopp efter platsen han sprang från... marathon.
Lite längre fram i historien lyckades Magnus Stenbock besegra danskarna i slaget vid Helsingborg, varvid han raskt skickade sin adjutant Henrik Hammarberg till hovet i Stockholm för att meddela den glada nyheten. Långt senare skrev Carl Snoilsky en berömd, dramatisk dikt om denna händelse. 'Är det den vilde jägarn som sätter av i sträck? Ur stugan tittar bonden med undran och med skräck' och så vidare. Tydligen väldigt vanligt att man läste denna i skolan, jag har sett de där första raderna många gånger i olika sammanhang, men nu läste jag hela dikten på wikipedia. Hade missat den där lilla knorren på slutet: när Hammarberg kommer instapplande vid hovet, heter det, är han så slut att änkdedrottningen Hedvig Eleonora, riksföreståndare i sin sonsons frånvaro, reser sig från stolen och säger åt honom att sätta sig. Och hovet får bevittna något oerhört. Att sätta sig medan ett kungligt majestät står var ett grovt brott mot både det ena och det andra på den tiden. Det finns till och med en mycket senare målad tavla, där den utpumpade kuriren sitter på drottningens stol, medan hon själv står bredvid. Tyvärr är ju verkligheten inte alltid lik sagan. Hammarberg red inte till Stockholm, han åkte vagn. Säkert bekvämare, men inte lika dramatiskt. Inte föll han död ner som föregångaren heller. Han fick många fina tjänster, en fin gård och levde länge.
En annan litterär kurir är ju tsarens kurir i Jules Vernes bok. Mikael Strogoff rider iväg från S:t Petersburg mot Irkutsk för att lämna viktiga nyheter till tsarens bror. Och Strogoff råkar ut för en väldig massa äventyr under resans gång, en del livsfarliga, och en del riktigt romantiska. Att händelserna som föregick och orsakade kurir-ritten inte ägt rum i verkligheten, gör inte historien mindre rafflande.
Idag när man besöker storstaden, riskerar man i varje gathörn att bli påkörd av något jehu till matbud på cykel eller minimoped. Vår tids kurirer, så att säga. Även om de har thaimat och pizza istället för viktiga meddelanden i bagaget.
Verkligheten är som sagt sällan lik sagan. Och vår tid har löst forntidens budbäraruppdrag så att det går snabbare, bekvämare och smartare till.
Men kanske lite tråkigare. Eller...?
Bilden: Modernare kurir. Foto: Pixabay