Källkritik är något som vi alla tvingas leva med idag så fort vi tar del av nyheterna i en tidning, genom radioprogram eller på TV. Och på internet förstås. Kan vi lita på det som rapporteras? De senaste årens utvecklingen med »fake news« har gjort att allt fler pratar om behovet av källkritik men vad är det egentligen?
Källkritiken kom ursprungligen från den akademiska historieforskningen och slog successivt igenom där under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första år. Den blev en grundpelare i den akademiska historiska forskningen. Den säger inte allt om historisk metod (som är omfattande) men mycket. På svensk botten brukar Lauritz Weibulls (1872–1960) publicering 1911 av Kritiska undersökningar i nordens historia omkring år 1000 anses som ett genombrottstillfälle. Weibull, på den tiden landsarkivarie i Lund och lite senare historieprofessor i Lund, underkände i boken 1100- och 1200-talens isländska sagalitteratur som källa Nordens politiska historia under 900- och 1000-talen. På vilken grund gjorde han det?
Innan vi svarar på den frågan låt oss först titta på de källkritiska kriterierna. Det är egentligen bara fyra ganska naturliga, närmast triviala, krav som ställa på en källa för att den ska accepteras: Källan ska vara
- äkta,
- samtida,
- oberoende och
- tendensfri.
Sedan ska man fårstås berätta var källan kan återfinnas. Vad innebär kriterierna?
Att en källa ska vara äkta, alltså inte en förfalskning eller ett påhitt, verkar ju vara en självklarhet. Tidigare i svensk släktforsknings historia, under 1600- och 1700-talen, var dock förfalskningar av olika slag inte helt ovanliga. Det handlade om alltifrån manipulerade medeltida diplom till de skrönor och myter de adliga släkterna rapporterade till Riddarhuset på 1760-talet om sina härkomster där både Oden och Tor kunde påträffas som ättenas förfäder. Om en av dessa förfalskare, kyrkohereden Nils Rabenius, (1648–1717), skrev Hans Hildebrand (1893–1964) i sin Handbok om släkt- personforskning att han »är den mest herostratiskt ryktbare av svenska falsifikatörer«, alltså ryktbar genom illdåd. Svensk Biografiskt Lexikon kallar honom kriminellt skrupelfri.
Rabenius förfalskade allt från sin egen komministerfullmakt, över diplom som skulle visa att han härstammade från en frälsesläkt Rabbe till historiska urkunder av betydelse för att förstå Sveriges historia. En son tog namnet Rabbe och en sonson adlades 1770 (men introducerades aldrig) med namnet af Rabbe. Vilken roll farfaderns förfalskningar spelade för adlandet, eller om det var på egna meriter, är väl oklart. När verket Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor publicerades 1875 (och ätten af Rabbe utslocknad) var dock förfalskningarna kända.
Det handlade oftast om att skapa generationer av adlig härkomst där dessa var få eller saknades. Flera adliga ätter har slunkit in bland adeln med hjälp av förfalskade dokument. Under 1900-talet har vi kanske inte sett så mycket av detta men det finns exempel. Mindre nogräknade uppdragsforskare, som arbetade mot betalning, drog sig inte för att producera direkt förfalskade släktutredningar som skulle ge adlig härstamning. En av dessa var Ivan Jäderlund (1899–1952) . Hans utredningar brukar kallas »jäderlundare«.
[Uppgiften om Jäderlund är rättad, se kommentarsfältet. I samband med rättelsen har en bild tagits bort.]
Det finns också fall där personer så sent som under efterkrigstiden ändrat i kyrkböckerna i just syftet att skaffa sig blått blod. Se Bild 2. Här har ett faderskapserkännande förts in i efterhand i en födelsebok från 1858. Detta skedde troligen 1951–1952 innan det att sidorna fotograferades av mormonerna. Här har arkivarierna i (relativ) nutid mellan två sidor låtit binda in ett ark som varnar för förfalskningen. På äldre bilder från mormonernas fotografering (se Riksarkivets Digitala forskarsal) saknas denna varning eftersom eftersom förfalskningen upptäcktes efter mormonfotograferingen. Om förfalskningen inte hade upptäckts hade förfalskaren dykt upp som en egenkonstruerad kvist på den friherrliga ätten Strokirchs stamtavla. Exemplet är hämtat från P. Berkesand, »Oanade anor: Rött blod blir blått med några ändringar i kyrkböckerna«, Bygd och natur. Tidskrift för hembygdsvård 1, s. 4–8, 2003.
Bild 2. ULA, Linköpings domkyrkoförsamling CI:10 (överst s. 162 och nederst inbundet mellan s. 162 och 163). Foto: ArkivDigital.
Under 2000-talet har dock förfalskningar eller vad som kan vara det återkommit i ökad utsträckning med internet och de olika plattformar genom vilka släktforskare kan dela sina släktträd. Om det är medvetna förfalskningar eller bara inkompetent utförd forskning går inte alltid att avgöra. Det kan också röra sig om att man mot bättre vetande återger äldre uppdragsforsknings påhitt och gissningar eller utan kontroll upprepar vad andra påstått på Internet. Kännetecknande är att källhänvisningar i regel saknas.
Det handlar ofta om uppgifter om personer som skulle ha levt på 1500-talet och tidigare. Uppgifterna blir därmed närmast omöjliga att kontrollera för en nybörjare. Det kan ofta handla om nya uppgifter om syskon som forskningen inte vet så mycket om eller helt enkelt om påhittade syskon, men där etablerad forskning dokumenterat att familjen härstammar från det medeltida frälset. Dessa »personer« identifieras sedan med en verklig person med samma namn som märkligt nog har stamtavlans upphovsperson som ättling.
Här finns en god regel för nybörjaren: Om ett påstående saknar källhänvisning kan man förstås försöka rekonstruera förskningen som lett fram till påståendet men det kan vara tidskrivande och kräver kunskap. Om man inte kan eller vill det, strunta i påståendet.
Låt oss återgå till varför Weibull dömde ut den isländska sagalitteraturen. Det gjorde han eftersom sagalitteraturen inte var samtida med de händelser den berättade om. Ju längre tidsavstånd det är mellan händelsen och källan desto lägre värde bör man tillmäta källan.
Relaterat till detta är att man vill att källan ska vara oberoende. Källan ska helst ha tillkommit som ett resultat av den händelse den berättar om och inte fått de händelser den berättar om återberättade för sig. Källans värde minskar om det blir flera led av återberättande. Tänk på viskningsleken. Om källan inte är samtida med händelserna i berättelsen kan den förstås inte heller vara oberoende.
Det sista kriteriet i källkritiken är tendensfrihet. Kan källan ha skäl till ge berättelsen en viss färg, en viss tendens? Har exempelvis en släktberättelsen man tagit del av i något avseende förskönats? Här bör man vara vaksam mot klassresenärernas berättelser, alldeles oavsett när klassresan skedde. Berättelsens upphovsperson kan ha sett skäl att, om än så lite, försköna sin i eget tycke påvra härkomst. Ibland kan gränsen mellan bristande tendensfrihet och bristande äkthet vara hårfin.
Just de släktberättelser som man tar del av från äldre släktingar bör utsättas för en källkritisk granskning. De berättar ofta om händelser under 1800-talet och uppfyller därmed sällan kravet på samtidighet och oberoende. I många fall används förskönande omskrivningar så berättelserna är ofta inte heller tendensfria.
Men sådana berättelser har man som släktforskare oftast mycket stora möjligheter att pröva mot samtida källmaterial. Det gäller även om man är nybörjare och bara är bekant med kyrkboksmaterialet. Min egen erfarenhet är blandad. I ett fall innehöll min farfars berättelse om min farfars farfars (en torpare) död 1865 inte mycket som klarade prövningen mot samtida källor. I ett annat fall visade sig min morfars berättelse om min morfars morfars far (en indelt soldat), att denne som 18 årig och nyrekryterad 1809 skulle vandrat över isen från Åland till Roslagen, kunna verifieras av Södermanlands regementes historik. Regementets första bataljon retirerade nämligen från Åland över isen våren 1809. Det finns sedan ytterligare information som visar att soldaten, inte bara hans förband, också var på plats. Ingen av berättelserna var samtida eller oberoende och farfars (han var just klassresenär) var inte heller tendensfri. Men berättelserna kunde kontrolleras mot samtida källor och trovärdig litteratur och vad som inte stämde kunde gallras bort.
Bild 3. Omslaget till författarens handbok Källkritik och källhänvisningar utgiven 2016 av Sveriges Släktforskarförbund.