Svensk släktskapsterminologi

Termer för att uttrycka släktskap utvecklas precis som all annan terminologi inom kretsar av personer som har behov av släktskapstermer som mer eller mindre precist beskriver släktskapen så att behoven tillfredsställs. Beroende på vilka behoven är blir dessa termer i varierande grad olika exakta. Behoven kan ha skiftat lokalt och i svenskan finns därför också termer som utvecklats för att uttrycka detta. På olika platser därför olika termer. Svenskan är exempelvis ibland mer precist än engelskan och tyskan eftersom vi gör en åtskillnad mellan fäderne och möderne för vissa släktskapstermer.

Samtidigt kan en och samma term användas på flera olika sätt och inte bara på olika platser och vid olika tidpunkter. Ordet kusin vann inträde från franskan från slutet av 1600-talet. Om man nu menar att beskriva släktrelationen till en person med vilken man två generationer tillbaka delar en ana. Men termen kusin kunde också användas när man artigt tilltalade en obesläktad vän.

Termerna syskon och kusin har oftast används ganska likartat över landet, även om man tidigare sa syskonbarn istället för kusin. Eftersom vi släktforskare ibland träffar på termen syskonbarn, exempelvis i tidiga bouppteckningar, har det ibland lett till felaktigt dragna slutsatser om släktrelationen när ordet tolkats som just syskons barn. Se min artikel »Om arvskiftet efter Auda Renner 1711 – Några kommentarer om syskonbarn, bakarv och istadarätt« i Släkt och Hävd 2023:3 för en utförligare diskussion. 

Termerna för att uttrycka att två personer är barn till två kusiner ställer också till problem. I olika delar av det svenska språkområdet förekommer termer som syssling, tremänning, A-kusin, andrakusin, småkusin och nästkusin. Liknande och ibland till och med samma termer kan användas för mer avlägsna släktskap. Syssling kan alltså betyda fyrmänning i Finland och i skånelandskapen medan brylling i Finland betyder sexmänning och inte fyrmänning. Se tabellen där jag avstått från att sätta in det mer skämtsamma trassling som alternativ till sexmänning (Källa: Wikipedia).

Normering är mycket vanlig bland släktforskare och i synnerhet i släktforskarpublikationer. Hur personnamn och ortnamn ska stavas, hur källor ska anges och hur litteraturhänvisningar ska skrivas etc. Jag vill därför slå ett slag för att vi släktforskare använder en gemensam terminologi för dessa släkttermer när vi kommunicerar med varandra exempelvis på nätet eller i våra tidskrifter och böcker. Kommunicerar man lokalt kan förstås bli förstådd om man använder de dialektala termerna  men utanför den kontexten är det bättre att, som Sam Blix (1934–2019) argumenterade på Anbytarforum för något decennium sedan, använda männingstermerna och därmed undvika tveksamheter.

En av de svenska släktskapstermerna var exempelvis tremänning där suffixet männing har den allmänna betydelsen släkting och prefixet tre anger i vilket led släktskapen föreligger i förhållande till närmsta gemensamma ana (NGA). Det sista uttrycket har också sin engelska motsvarighet i most recent common ancestor (MRCA) som är välkänt för DNA-släktforskare. Termerna enmänning, tvåmänning, tremänning etc. uttrycker då på ett naturligt sätt avståndet i släktrelationen till NGA vilket är en fördel jämfört med andra varianter som är möjliga i svenskan. En svensk terminologi baserad på männing-termerna, i vart fall från och med tremänningar, tillsammans med naturliga förkortningar för att sammanfatta innebörden är tydligare. Exempelvis: Han är min tremänning (3M).

Om generationerna haltar blir det mer problematiskt. Ofta hemfaller vi åt att använda den engelska terminologin, exempelvis second cousin once removed (2C1R). Jag ser flera problem med detta. För det första är uttrycket är oprecist för det kan betyda såväl såväl barn till tremänning som föräldrar till fyrmänning eftersom det inte uttrycker på vilken sida en generation ska tas bort. För det andra innebär dessa engelska uttryck viss förvirring genom att second cousin och tremänning står för samma sak. För det tredje saknar det engelska uttrycket den logiska kopplingen till NGA. Till sist men inte minst utvecklar vi inte de de termer som trots allt finns i svenska språket. 

Om vi istället använder uttryck på svenska som männingsbegreppet undviker vi dels de lokalt beroende termernas  och dels de engelska termernas förvirring. 

Om vi samtidigt ersätter engelskans removed med plus eller minus kan vi utan problem uttrycka båda relationerna som 2C1R står för: tremänning plus ett (3M+1) respektive fyrmänning minus ett (4M-1). Det går dock fortfarande inte att säga att vi är 3M+1 eller 4M-1 och vara säker på att andemeningen går fram. Man måste istället för »vi är« mer precist ange »jag är« eller »han/hon är«.

På detta sätt kan man få en svensk terminologi som inte bara entydigt uttrycker relationen i släktskapen till närmsta gemensamma ana utan också tydliggör på vilken sida en eller flera generationer ska läggas till eller dras ifrån när generationerna haltar.

Det finns ytterligare en fördel med männingstermerna jämfört med den engelska terminologin. Graden av släktskap i DNA-sammanhang kan uttryckas som hur många meioser som ligger mellan personerna (något vagt uttryckt hur många sammanslagningar av föräldrars kromosompar till ett kromosom som förs vidare till ett barn); mellan en förälder och ett barn en, mellan syskon två etc. Antalet meioser är alltså dubbla det släktskap som männingstermerna uttrycker, med avdrag eller tillägg för antalet haltande generationer. Släktskapsgraden uttryckt i meioser mellan mig och min fars tremänning är utifrån dennes perspektiv 2 x 3 +1 = 7 och utifrån mitt perspektiv 2 x 4 - 1 = 7.