Det var en gång under 700-talet en engelsk prinsessa som hette Walpurg, född i Devon. Hon hade utbildning, var läskunnig och fick följa med sina bröder Winibald och Wilibald på resa till Tyskland. Syftet med resan var att kristna de hedniska tyskarna. För att korta ner historien lite så blev Walpurg så småningom abbedissa i klostret i Heidenheim. Walburg, som hon kallades i Tyskland, skrev biografier om båda sina bröder, den enes resa till Jerusalem och den andres missionerande i Tyskland, och kan räknas till en av vår världs första författarinnor.
Walpurg avled den 25 februari, och i den katolska världen är det fortfarande hennes dag. Men den 1 maj 870 flyttades hennes reliker till Eichstätt, och samtidigt helgonförklarades hon. Under den tidiga medeltiden uppstod en Valborgskult på kontinenten, en kult som framför allt handlade om att driva ut häxor, onda andar och annat djävulskap genom att föra oväsen och tända eldar.
Samtidigt i det begynnande Norden, förrättade de hedniska nordborna Segerblotet, vårens seger över vintern, genom att tända eldar för att 'bränna bort' det gamla och göra plats för det nya som började gro och växa överallt. Eventuellt brände man också kropparna efter de som dött under vintern vid samma tidpunkt.
När de första kristna missionärerna dök upp i Norden, såg man förstås hedniska blot som djävulska påfund. Segerblotet var, enligt missionärerna, i själva verket häxriter. Och precis som med julen och midsommaren, förvandlade man det raskt till en kristen högtid istället. Här passade Valborgs eld för att driva bort häxor och onda andar helt förträffligt, tyckte missionärerna.
Sagt och gjort. Segerblotet blev Valborgsmässoafton istället. Eldar tänds, och precis som våra hedniska förfäder, för vi oväsen till elden. Fast det kanske är tarvligt att jämföra manskörer och allsång med 'oväsen'....
Trevlig Valborgshelg allihop! Med eller utan brasa...