Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Avrättade
- 2005-09-08 00:00
Tillbaka
#228
| Tidpunkt | 1851-12-17 |
| Plats | Nitta
|
| Brott |
|
| Avrättades hemort | Rydboholm |
| Uppgifter om avrättningen | Om postrånet i Gammalstorp 1851 Återigen hade ett upprörande postrån ägt rum. Det var ju inte mer än två år sedan Högberg och Petter Stor rövade posten vid Härna, men dessa herrar satt nu inom lås och bom, så de kunde inte misstänkas för det ruskiga dådet, som natten mellan den 17 och 18 december 1851 förövades i skogen mellan Kråkhult och Gammalstorp i Hällstads socken, ca 16 km nordväst om Ulricehamn. Den 16 december hade postiljonen Sven Stille från Jönköping avrest med två stycken postväskor, av vilka den ena skulle avlämnas i Gammalstorps postgård för vidare transport till Borås. Den andra väskan skulle av Stille forslas till Göteborg. Då Stille, som under resan från Gullered i Redväg till Gammalstorp i Ås skjutsades av gossen Per Gustaf Josefsson från Gullered, mellan kl 23.00 och 24.00 under starkt mörker befann sig mitt för torpet Svedjan på Kråkhults ägor i närheten av Gammalstorp, hade hästarna tvärstannat emot en igenstängd grind. Min far, som var född 1899, har för mig pekat ut stället. Då skjutsgossen skulle öppna grinden blev såväl Stille som skjutsgossen överfallna och slagna med störar, varvid Stille förlorade medvetandet. Sedan våldsverkarna, som förmodades vara tre till antalet, satt Stille ur stånd att försvara sitt anförtrodda gods, som låg bakom honom i åkdonet, hade rövarna tagit bägge väskorna och avlägsnat sig. Skjutsgossen, som var illa slagen även han, hade dock förmått öppna grinden och köra fram till Gammalstorp. De där boende postbönderna underrättades om det skedda ock gav sig genast iväg för att spåra brottslingarna. Vid den nämnda grinden hade de funnit två av missdådarna använda störar, som varit mycket blodiga, men i övrigt hade de under den mörka natten inte kunnat göra några upptäckter. Följande dag hade forskningarna av därtill uppbådat manskap fortsatt, varvid man i skogen söder om vägen funnit de båda postväskorna sönderskurna och tomma, och vid dem låg en tredje stör, kvistig och blodig som de båda andra. Postiljonen Stille, som av lagen blivit illa misshandlad, fick ligga kvar i Gammalstorp över julhelgen. Han var så svag, att han inte kunde lämna någon upplysning av händelseförloppet. Emellan jul och nyår blev dock Stille förd till sitt hem i Jönköping, där han avled den 11 nästkommande januari 1852. Den rövade posten utgjorde tillsammans 24.964 riksdaler banko. Som parantes kan nämnas att en tunna guld var värd 16.000 riksdaler banko, så det var en hel del pengar. I Göteborg inkom i handlanden Magnussons salubod, ett par män. Av deras klädsel att döma var de lantmän. De kom åkande i en kärra i sällskap med en hel del andra bönder och de hade åkt in genom tullen i Getebergsäng utan att väcka det minsta uppseende. De var ju handelsmän från Knalledonien, som skulle göra uppköp i sta´n, innan de reste hem till julen. Sitt nattkvarter tog de hos en köpman vid Sillgatan, där de satte sin häst, varefter de gick för att äta frukost ute på stan. Det första av dess förehavanden skötte de riktigt bra. I en källare vid torget tog de skadan igen efter de sista dagarnas strapatser och försakelser. Intresserade lyssnade de till samtalen vid borden, som rörde sig om det stora postrånet i Ulricehamnstrakten. Stadsborna, som läst tidningar, var synnerligen väl underrättade om den rysliga händelsen. De båda knallarna började bli heta om öronen, men den ene av dem lugnade den andre. Så hördes en vid sidoborden berätta, att det var ett zigenarfölje, som blivit ertappat, en annan genmälde de får aldrig tag på dem, ty med så många pengar kan vem som helst köpa sig i säkerhet eller komma undan. - Dä´ blir pengarna som röjer dem, sa en. - Ja, men polisen är slö, utbrast en annan. - Det blir en förlust, som kommer att synas på våra skattsedlar, menade en tredje. De båda knallarna gav varandra emellanåt menande ögonkast. Det var intressant för dem att höra på resonemangen. Innan de båda männen kunde bese staden och forska efter skeppslägenhet, måste de göra en del uppköp och förskaffa nödig utrustning. De måste ju se ut som folk. De betalade sin förtäring och gick lätta i hågen ut på stan. I en bod vid torget köpte de en del klädesplagg, hos en buntmakare försåg de sig med huvudbonader och handskar. Glada i sinnet anlände de till sitt kvarter, men dessförinnan skulle det smaka gott med en cigarr efter den stadiga frukosten. De steg in förutnämnda Magnussons salubod, där det fanns fullt av folk. Nya tidningar hade anlänt och folket läste färska notiser om det rysliga postmordet. Då den ene av männen skulle betala rökverket och sökte efter en bankosedel, föll ett gult papper på golvet, försett med stämplar. Kamraten, som såg papperet falla, böjde sig genast ned och tog upp det. En äldre herre hade emellertid fått sina blickar riktade på de båda herrarna. Och i papperet som föll ur den enes byxficka, igenkände han en femhundrariksdaler bankosedel. Då de båda männen avlägsnat sig ur boden anmäldes de för polisen av den gamle herrn, som var den aktade borgaren och fabrikören J. Öberg. När de två hörde polisens klackskenor smälla mot gatan efter sig, vände de sig oroligt om. Det där verkade ju misstänkt, och en konstapel längre upp på gatan anmodades att deltaga i förföljandet. Deras offer svängde Korsgatan upp, och polismännen hann dit lagom för att se dem vika in på Kyrkogatan. Här försvann de emellertid, men en gumma kunde på tillfrågan upplysa om att hon nyss sett två manspersoner slinka in i porten till huset nr 62. Efter något sökande i trappuppgångarna hittade de också en av männen utanför en dörr två trappor upp i byggnaden. Han höll på att ordna något bakom en vattentunna, som stod där. - Vad gör han här? Frågade konstapeln. - Jag letar efter en skräddare, sade den andre. - Bakom tunnan? - Nej han skulle bo här i huset. - Vad vill han honom? - Han ska sy ett par byxor. - Var är tyget? - Det har min kamrat. - Var är han? - Han letar däruppe och så pekar han en trappa uppåt. Den andre konstapeln gick upp för trappan och kom snart ned med den omtalade personen. De båda herrarna befanns vara Johannes Johansson Nätt och Johannes Hansson Löv. Under den tiden hade konstapeln nummer ett tittat bakom tunnan och fann där en packe tillknycklade sedlar i olika valörer och färger. Han räknade upp 18.337 riksdaler banko på vattentunnans lock. Dessutom hittade han ett par mindre paket. Konstapel nr två fann sig nu föranlåten att göra en undersökning även i förstugan ovanför och till sin och mängdens förvåning - ty mycket folk hade kommit dit - kom även han med en ansenlig sedelbunt samt andra papper, som han ej förstod vad det var. Konstaplarna stoppade pengarna i sina fickor och anhöll de båda kumpanerna. * Vid Ås härads vinterting i Väby hade det samlats mer folk än man någonsin förut sett där. Det var nämligen de båda förrymda fästningsfångarna Nätt och Löv, som nu skulle rannsakas första gången. De hade anhållits av göteborgspolisen och ryktet om deras bekännelse hade spritt sig som en löpeld över landet. Man läste med skräck och fasa om deras svarta dåd och nu sedan postiljonen Stille dött av misshandeln blev deras dåd ännu rysligare. De båda brottslingarnas namn voro kända över hela riket och visor om deras illdåd hade diktats och såldes i skillingtryck på marknaderna. Förhöret började med Löv. Han hade ju avlagt fullständig bekännelse, så man väntade sig inte få höra något nytt. Men när domaren frågade honom, om han vidhöll sin bekännelse, höjde han stolt på huvudet och med ett hånleende på läpparna förklarade han sig oskyldig. Pengarna hade han visserligen tagit, men från en person på höstmarknaden i Skara, så här måste vara något misstag. - Men, bekännelsen i Göteborg då? - Den har avtvungit oss med hugg och slag. Nätt hade samma svar att ge. Han var dock fåordigare och såg fullständigt nedbruten ut. Rättegången mot de båda missdådarna drog långt ut på tiden. Titt och tätt transporterades de från kronohäktet i Alingsås, där de förvarades mellan tingen, ned till Väby. För varje gång de inställdes för häradsrätten snärjdes de allt mer fast i en kedja av bevis, men båda nekade hårdnackat. Man visste ju också, att de varit tre vid brottets begående, men vem den tredje var syntes förbli höljt i dunkel. Flera blev häktade men måste åter släppas. En viss Benjamin Svensson från Väby blev också inkallad. Han hade i vissa personers närvaro växlat sedlar av höga valörer, men lyckades bevisa, att han kommit över dem genom ärlig handel. Lövs mor fick däremot två års fängelse för innehav av tjuvgods. Tack vare onda tungors tal blev en mängd personer inblandade och beskyllda för att inneha postpengar. Det stora brottet låg som en mara över hela trakten och många hemlighetsfulla omständigheter var förknippade därmed. De rättfärdiga krävde noggrann undersökning och de oskyldigt inblandade beskärmade sig övr orättvis behandling. Så kom äntligen hösttinget 1852, då Nätt och Löv skulle få sin dom. Om dess lydelse drog ju ingen i tvivelsmål. Men den säkra utsikten att få höra en dödsdom avkunnas hade samlat mycket folk. Gubbar och gummor var lika andäktiga som på kyrkbänken och satt med knäppta händer och vaggade huvuden. Domaren hade väldiga pappersluntor att gå igenom och förhandlingarna drog långt ut på tiden. Inte ens nu kunde man avtvinga de anhållna bekännelse. Till slut kom emellertid det alla väntat på ---att Johanne Löv och Johannes Nätt skall mista livet genom halshuggning. När domen var avkunnad, drog genom tingsmenigheten enn lättnadens suck. De två dödsdömda fördes av kronorättaren Larsson till häktet, där de fick tillbringa kvällen tillsammans med gumman Löv jämte två andra personer som var inblandade i postrånet samt ett par tjuvar, vardera dömda till fyrti par spö. Befallningsmannen Ehrenqvist var inte minst belåten över att äntligen vara kvitt det besvärliga målet mot Nätt och Löv. Han satt nu i sitt rum i tingshuset och skrev förpassningarna till kronohäktet, dit de skulle föras morgonen därpå. Och han var innerligt glad över att inte mer behöva doppa sin fjäder ochn skriva de båda namnen Nätt och Löv. Han sög belåten på sin långa sjöskumspipa och mådde gott efter välförrättat värv. Då hördes brådskande steg i rummet utanför och in störtade kronorättaren Larsson med förstörd uppsyn: - Fångarna har rymt - Nätt och Löv har rymt!! Så sjönk han ihop på en stol och brast i gråt. Befallningsmannen kastade papper och penna och rusade åtföljd av kronorättaren upp till häktet. Där rådde stor uppståndelse, det övriga bevakningsmanskapet stod med häpna miner framför dörren. De båda livdömda och tjuvarna var borta. Under den ena av britsarna fanns ett utsågat hål, lagom stort för en man att krypa igenom. På golvet låg sönderbrutna hand- och fotbojor samt en bit av en sågklinga. På yttre sidan av väggen var bräderna borttagna och där såg man hur stockarna utifrån borrats ut. Det hade tydligen varit lätt göra för rymlingarna att praktisera sig ut. Över en plöjd åker kunde man följa rymlingarnas spår och genast sattes förföljandet igång. Tingsmenigheten hade annu ej skingrats och många frivilliga hjälpte till. Man fann i en stenmur ett par sönderslagna handklovar. Men sedan förlorade man spåret helt och hållet. Nu blev uppståndelsen större än någonsin ute i bygderna och en stor skräck grep alla. Nu var ingen säker till ägodelar, liv eller lem. Här och var från bygderna rapporterades om tjuvnad. Än i Ås, än i Mark eller Kind dök rymlingarna upp men var lika hastigt försvunna. Männen bådades upp till skallgång i socknarna runt men allt förgäves. Det talades om att tjuvarna hade sitt huvudkvarter i trakten av Rydboholm, där Löv hade sitt hem. De två tjuvarna som rymt samtidigt med postrånarna hade gripits vid jultiden och berättat att de hade skilts från de andra i närheten av denna plats. De hade sett dem träffa två kvinnor vid ett litet torp. Vilka dess var visste det inte. Spaningarna hade därför sin brännpunkt i dessa trakter och särskilt Lövs syster Anna Sofia samt pigan Maja-Britta från Rydboholm, som var fästekvinnor till brottslingarna, ägnades all uppmärksamhet. Så en dag gick Maja-Britta in till Borås. Vad hon hade där att göra blev föremål för rättjänarnas intresse. Hon anhölls i staden. Vid visitationen befanns att hon hade en sedel på trettio riksdaler banko insydd i stubben. Hon uppgav visserligen att det var arbetsförtjänst från Rydboholm, men det hjälpte inte. Britta blev häktad för innehav av tjuvgods. Anna Sofia blev överraskad av en polisman från Borås. När de kom hade hon gjort sig fin. Hon hade gyllene örhängen och en guldring på handen med inskriften Göm, men glöm mig ej. I ett garnnystan hittades en sedelbunt och en aln under golvet i vedboden fann man flera gedigna silversaker, en sjöskumspipa, ringar av guld och silver mm. Nu blev även Anna Sofia häktad. Efter en tids kringirrande i skogarna greps till sist Nätt och Löv och införpassades i häkte. Nätt dog i häktet, men Löv blev avrättad på Ås härads avrättningsplats i Nitta. Gustav Källman. Utdrag från en artikel i Borås-Julen 1932. |
| Källa | Artikel av Gustav Källman i Borås-Julen 1932 |
| Registrerad | 2005-09-08 00:00 |