Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Avrättade
- 2003-03-21 13:14
Tillbaka
#555
| Tidpunkt | 1826-09-01 |
| Plats | Hörby
|
| Brott |
|
| Avrättades hemort | |
| Uppgifter om avrättningen | Några ord till den på afrättsplatsen wid Hörby, den 1:ste september 1826, församlade menigheten, då drängarne Jöns Larsson och Nils Olsson undergått det dem för dråp nådigst ådömde dödsstraffet, talade af Anders Cronsioe ... Lund 1826. : Tryckt uti Berlingska boktryckeriet.(Från Libris, enl Eva Leksell) Ur det tryckta talet (16 sidor, finns på KB, Kungliga biblioteket): »Der ligger de båda för deras synders skull fälde, med stympade kroppar, sig sjelfwom till straff och oss till skräck. (- - -) Den rysliga gerning, hwars straff i dag kallade tusende af alla åldrar och kön tillsammans på detta ödsliga rum, för hwilket den ensame wandraren rädes - denna gärning är icke mera owanlig i wåra dagar. (- - -) Wäl oss destomer, att Herren öfwer lifwet och döden (...) denna gång böjde wår Konungs hjerta till sträng rättwisa i stället för nåd, för att genom dagens rysliga uppträde skaka mången syndares själ och rena mångens händer, ifrån blodsskuld!» »Genom dagligt umgänge med desse olycklige, lärde jag fullkomligen känna dem och deras hjertan och hela deras förda wandel. Tidigt weko de af ifrån Guds wägar, förgätande hans rätter och sällsynte i Hans Tempel. Utan att de egenteligen kunde sägas födde med större anlag för det onda än andra, hade dock en wiss böjelse för trotsighet och öfwermod hos den äldre, med tiden öfwergått till ett, wid minsta sann eller inbillad oförrätt, uppblossande hämnde-begär, och den yngres okunnighet fört honom allt längre in på willans och förtappelsens wägar. Såsom tjenare någorlunda uppfyllande deras hwardags pligter, kände de icke eller föraktade en Christens högre kallelse på jorden, den att wara helig och ostraffelig i all sin umgängelse. Råa, såsom menniskan wanligen är, i det mindre lyckliga samhälls förhållande, der hon anser sin naturliga frihet inskränkt, mötte de båda med fräckhet och genwördighet lärarens wälmenta påminnelser, och wandrade så, utan Religionens ljus och ledning, allt längre framåt på lastens stigar, till Herran med sin rättfärdighets högra hand fattade dem mitt under syndaloppet. Händelsen kastade den olycklige, hwilkens enda brott war hans samwetsgrannna trohet såsom tjenare, i deras händer, han föll i skogens ensamhet för de hämnd-lystnas förenade mordslag. Efter ett wanmäktigt försök att wäpna sig emot samwetets uppmaningar, och trotsa sina Domare, bekände de allt. (- - -) Wistandet innom fängelsets murar utgjorde för dem en kedja af själens bekymmer och kroppsliga lidanden. Dödsens och helwetets ångest råkade uppå dem.» |
| Källa | (se ovan) |
| Registrerad | 2003-03-21 13:14 |