År !754 , den 18:de maj , blev efter ett angivande rannsakning uti följande brottsmål av Assessor Samuel Ugla , Kronolänsmannen Anders Bergman samt följande Häradsnämnd:

Per Jönsson i Djuckerö , Bengt Bengtsson i Jägestorp , Olof Månsson i Nältorp , Nils Håkansson i Djuckerö , Anders Månsson i Östentorp samt Anders Svensson i Österby.

Sedan Domhavande förra torsdagen avslutat Lagtima Sommartinget med Hellestads Tingslag , så samlades de nu till Urtima Ting.

Detta sedan igår , den17:de maj , efter avslutad Gudstjänst , gamle Bergsmannen Hans Zachrisson i Kasteberga inför Kronolänsman Bergman och övriga prästerskapet angivit att hans gifta son Anders Hansson lördagen den 23:e februari samma år blivit mördad.

Anders hade den dagen , en fjärdingsväg (ca. 2,6 km) från Kasteberga , uppe i skogen kört kolved till en mila med ett par oxar. Då han framåt kvällen inte återkom hem , hade man sökt efter honom och funnit Anders liggande i skogen med kolved över sig. I tinningen på höger sida av huvudet syntes också ett hål , men ingen tänkte på detta. Anders fördes hem och begravdes en vecka efteråt , första söndagen i fastan , i Helle- stads Sockenkyrka.

Den 16:de maj fann Anders far hagel i en björk som växte på det ställe som sonen hittats. Fadern tyckte det var konstigt och när han kom hem undersökte han sonens kläder. Då fann han att såväl i skjorta , rock och hatt fanns hål av hagel.

Den ende som fadern visste kände till att Anders kört ved i skogen på lördagen var Anders svåger Erik Eriksson. Denne var ju också tidigare straffad , han hade sommaren förut stulit en häst för grannen i Kasteberga , Anders Larsson.

Erik Eriksson hade kvällen före mordet , fredagen den 22:a februari , begärt att få gå till några torpare i Närke och dåvarande Svennevads socken. Svärfadern hade inte nekat och Erik tog då bössan med sig och gav sig iväg.

Nu förordnades Kronolänsman Bergman och Nämndemannen att besiktiga platsen där Anders funnits död och se hur haglen fastnat i björken och om detta stämde med skadorna på den dödes kläder.

Erik skulle nu genom ”gode mäns” inseende tillsägas att bege sig till Tingsplatsen för att höras om detta.

Kronolänsmannen och de övriga fann när de kom till platsen där Anders dödades , att marken inte var jämn och sluttade lite Anders far och även grannen som var med , talade om att veden som låg över Anders inte endast var ifrån ett las , utan närmare tre och att veden var tagen från en vedtrave som låg där. Från detta ställe och till skogen , där skottet kommit från , var inte mer än 30 steg. Ett stycke av björken höggs bort och togs med som bevismaterial , såväl som den dödes kläder.

Vid Rätten inkallades nu Erik Eriksson , som var liten och mager. Han berättade att han var född den 14:de september uti ”Hjärta egor” i Lerbäcks socken i Närke. Hans far var torpare där och han hette Erik Göstasson och levde ännu , medan modern var död.

Erik Eriksson hade för två år sedan gift sig med Anders Hanssons syster Anna Hans- dotter och med henne hade han ett barn. Han hade sedan han gift sig , begärt den Heliga Nattvarden och varit på Catechesförhören , han kunde läsa bra uti bok och för- stod kristendomsstyckena.

Vid sista vintertinget var Erik angiven för häststöld , hästen hade han stulit förra sommaren av grannen vid Kasteberga. Han hade därför blivit straffad med två timmar vid påle och 33 par spö samt kyrkplikt en söndag.

Erik uppmanades nu att berätta vad han visste om mordet , men han visste inget och sade sig vara oskyldig. Men efter att Rätten framlagt alla bevis ytterligare några gång- er , fick Erik tårar i ögonen och erkände att han skjutit svågern.

Han berättade att han kvällen innan gått hemifrån till Olof i Bäntorp för att sälja nubbar (vad nu detta är ?), sedan till Johan Johansson i Kängstorp , där han i två års tid tjänat dräng och sist till Torparen Nils Olofsson i Fjällen , där han övernattat samt köpt en ost. Han hade med sig sin bössa som varit laddad sedan han gick hemifrån.

Morgonen därpå , lördagen den 23:e februari , hade det , efter att han lämnat torpet Fjällen , dykt upp en tanke hos honom att han skulle skjuta ihjäl sin svåger om han skulle råka på honom. Han visste att det skulle köras kolved denna dag , men han visste inte om det var svärfadern eller Anders som skulle köra.

Han gick vintervägarna hemåt och kom vid middagstiden fram till kolbotten dit veden skulle köras. Framkommen såg han genast sin svåger , men han visade sig inte för honom. Anders hade då kört sitt andra lass och åkte nu för att hämta det tredje. När han kom tillbaka och hoppade av lasset sköt Erik honom på ett avstånd av 20-30 steg. Skottet tog i huvudets högra sida och Anders föll genast omkull. Oxarna blev skrämda och med kälkarna efter sig sprang de därifrån , men åket fastnade i en stubbe.

Erik gick nu fram och fann då svågern livlös. Han bar då fram ved från det kull- stjälpta lasset och kastade den över Anders. När veden inte räckte tog han resten av den ved som Anders tidigare kört fram.

När Rätten frågade Erik varför han kastat ved över sin svåger , svarade han att det var för att tyngden av veden skulle kväva honom om han inte var riktigt död samt för att hindra honom att resa sig. Veden skulle också göra att man skulle tro att Anders dött när lasset stjälpt.

När Erik gjort detta så gick han till Olof i Hjölpetorpet , en halv fjärdingsväg däri- från. När han kom dit fram på förmiddagen ställde han bössan i förstugan , den var då oladdad. Bössan lämnade han senare till Skogvaktare Spång för försäljning.

I skymningen gav sig Erik av från Hjölpetorpet mot hemmet i Kasteberga. Han hade dröjt sig kvar där av den anledningen att Anders skulle ha hittats och forslats hem och att då inga misstankar skulle falla på honom.

Erik Eriksson tillfrågades nu av Rätten varför han skjutit sin svåger och när han kommit på denna idè.

Erik svarade då , att om Anders var död så kunde Erik stanna på hemmanet Kaste- berga , annars var han tvungen att flytta därifrån och att tanken på att skjuta svågern hade kommit samma morgon när han gick från torpet Fjällen. Att bössan varit laddad ända sedan fredagen när han gick hemifrån , var endast för att skjuta något djur som han sedan kunde sälja.

Rätten undrade nu vad bössan varit laddad med och Erik svarade att det var med blyhagel , en del runda som han köpt av Skogvaktare Spång , en del fyrkantiga som han själv huggit förra sommaren , inga kulor hade använts. Erik berättade också att när han kommit till det ställe där Anders körde ved , så hade han sett Anders köra iväg med oxarna. Han hade då väntat till svågern kommit tillbaka och då skjutit honom. Sedan hade han kastat kolved över honom och sedan sprungit sin väg. Han var då mycket rädd.

Nu frågade Rätten om någon osämja varit emellan de två. Erik svarade att det enda hade varit lite käbbel för tre veckor sedan om en stol samt att Anders kallat honom tjuv sedan den gången Erik stulit hästen för grannen. Enligt Erik hade det inte varit någon osämja om gården.

Rätten ville nu veta vem som körde bort den ved som kastats över Anders. Erik svarade då att det var han som gjort detta och att det blivit tre små lass till milan. Då frågade Rätten om inte Erik upptäckt haglen i björken. Han svarade nej , men medgav att Anders stått framför denna björk när han blev skjuten och att han kände igen dessa hagel.

På Rättens frågor svarade nu Erik att han inget berättat för sin hustru och att hon inget frågat , trots att folk pratade och det fanns misstankar mot Erik. Det hade också varit svårt tyckte han , att vara med och klä av sin svåger. ”Det hade svårligen skurit honom i hiertat och tårarna hade runnit”. Han hade också vid svepningen av Anders bett om förlåtelse och sagt ”Gud förlåte mig mina synder om jag gjort dig något ont”.

Nu skulle den dödes hustru , Kierstin Andersdotter , höras. Hon grät när hon talade om att hon var mycket ledsen och sorgsen över att hon nu var ensam med ett litet barn. Hon berättade också om stolen som Erik tidigare nämnt. Erik hade tagit sönder stolen för att ”sätta andra fötter under”, men Anders hade sagt till Erik att sätta tillbaka de gamla. Erik hade då svarat att ”det skulle han betala på ett annat ställe”.

Hustru Kierstin berättade också att en gång när Erik kommit tillbaka efter häststölden, så tyckte Anders att hans far hållit med Erik. Han hade också sagt ”Håller man med en tjuv är man inte bättre själv”. Det var också meningen att Erik skulle flytta från Kasteberga och skaffa sig ett torp.

Hon avslutade med att säga , att Rätten nu skulle pröva målet och låta Erik få det straff som han förtjänat efter att ha satt henne och hennes barn i fattigdom och sorg.

Rätten såg nu på den dödes kläder och björkstycket där en 5-6 stycken hagel syntes. I hatten fanns också två hål och på högra ärmarna i såväl skjorta som rock fanns fyra hål efter hagel.

Efter detta lästes hela rannsakningen upp ur protokollet för Erik och han erkände allt som stod där , han försäkrade att det han sagt var ”så sant som han däruppå kunde dö”.

När protokollsutredningen var klar så bestämde rätten att i detta protokoll nämnda personer skulle kallas till förhör vid Urtima Ting den 7:de juni och att den dödes kropp innan dess skulle besiktigas för att se om skottskadorna stämde med Eriks be- rättelse. Erik Eriksson skulle också föras till Linköpings Slottshäkte , för att där hållas i fängsligt förvar. Kungliga Befallningshavandes brev skulle också medfölja , i brevet förordnades Fältskären att besiktiga den dödes kropp.

Den 7:de juni 1754 fortsatte Urtima Tinget vid SommarTingstället vid Hellestad kyrka. Där upplästes att de tre torparna från Närke , Olof Isacsson i Bänntorp , Nils Olofsson i Fjällen och Johan Johansson i Kängstorp hade kallats som vittnen samt att ingen pålitlig Fältskär fanns att tillgå och att Kronans kostnad för honom nu skulle sparas in.

Erik Erikssons avlagda bekännelse inför såväl Domstol som för ”Högvälborne Herr Landshövdingen” var klar och tydlig , så man borde kunna besiktiga den sedan länge begravda kroppen och se skadorna på den utan Fältskär.

Kronolänsman Bergman berättade att han i går afton vid 18-tiden fått ett brev från Länsmannen Jacob Westerbeck i Gullsbergs Härad , där stod att mördaren samma dag på morgonen , när han skulle föras till Tinget , hade rymt ifrån Fjärdingsmannen Jonas Jönsson i Härna och sedan tagit vägen åt Hellestad eller Vånga.

Eriks hustru , Anna Hansdotter , som nu fanns i Rätten , berättade att Erik rymt hem till Kasteberga. Han hade talat med henne och sagt att han kommit hem för att se

hur hon och barnet hade det samt att han ville ha lite mat och kläder. Hon gick då in i huset och hämtade en kaka bröd till honom , kläderna skulle hon hämta senare. Anna försökte få honom att stanna hemma , men det ville inte Erik. Men han ville veta när han återkom på kvällen vad som sagts vid Tinget på dagen. Efter att ha pratat med Anna i ungefär 15 minuter gick Erik sin väg.

På Rättens fråga berättade hon också att hon inget visste om mannens brott , men det hade kommit ett rykte från Ås , varifrån hennes döde brors hustru var , att hennes man var inblandad i dödsfallet. Detta trodde inte Anna var sant.

Nu kallades torparna från Närke in för att vittna och först var Johan Johansson från Kängstorp. Han berättade att på fredagen den 22:a februari hade Erik , strax före ”Solbergningen” (solnedgången) , kommit till Kängstorp. Han hade sagt att han varit hos Soldaten Broman och lämnat tobak till honom för försäljning samt att han nu ämnade sig hem till Kasteberga. Erik sade nu att han var hungrig och Johans hustru gav honom då mat. Efter detta köpte han ett litet lås av Johan och gick sedan sin väg.

Sedan var det Nils Olsson i Fjällens tur att vittna. Han berättade att när Erik kom till Fjällen på fredagskvällen var inte Nils hemma. Erik hade då köpt en ost av Nils hustru och sagt att han tänkte gå till torpet Stene. Men han stannade vid Fjällen över natten och strax efter soluppgången på lördagsmorgonen gick han sin väg och han hade då bössan med sig.

Efter detta vittnade Olof Isacsson i Bäntorp. Han berättade att Erik på fredagskvällen kommit till Bäntorp , men Olof var inte hemma , han hade då varit i Södermanland. Erik hade enligt Olofs hustru , inte berättat något särskilt.

Vittnet Karin Olofsdotter i Kasteberga berättade att när hon var med vid svepningen av Anders Hansson , så hade hon sett ett hål vid höger öra och att det vid vänstra ögonbrynet fanns skrubbsår och från de två såren hade det runnit blod. Hon hade då stoppat blodflödet från hålet med ett ihoprullat papper. Även på högra sidan av bröstet var skinnet avskrapat.

Nästa vittne , Anders Jansson i Kasteberga , sade att han på aftonen den dag som Anders Hansson mördats , kommit till skogen och funnit honom liggande på marken , veden var då bortplockad och den döde forslades sedan hem. Han berättade också att han och den dödes fader Hans , den 16:de maj varit i skogen för att fälla ved. Hans ville då åter se stället där sonen dödats. Framkomna dit tyckte Hans att det var konst- igt att vedlasset stjälpt på så slät och plan mark. När han gick runt på platsen och såg sig om , blev han varse små hål i en björk. Han tog sin yxa och högg i björken och fann då hagel i den.

Anders Larsson i Fagerhult (Fågelhult) hade samma dag som Anders mördades mött Erik strax vid Jimmakrog (Stora Emma) ungefär halv tolv på förmiddagen. Erik hade då bössan på axeln och han talade om att han övernattat vid Fjällen och att han tänkte gå till Kängstorp eller Stene. Innan de skildes hade Erik beklagat sig över svärfaderns hårdhet samt att han skulle söka sig ett torp i närheten

Den dödes far , Hans Zachrisson , tillfrågades om Anders varit frisk och sund på morgonen. Vittnet svarade att ”han alltid haft god hälsa” och övriga vittnen instämde i detta.

Rätten beslutade nu att besiktiga den döda kroppen och gjorde förberedelser inför detta. När kistan tagits upp och öppnats syntes att skottet , som bestått av grova hagel, tagit intill högra örat , vid tinningen , skotthålet var stort som en böna. Skottet hade

även gjort en rispa på ca. 2 tum i pannan. Pappersrullen , som var instoppad cirka 5 centimeter i hålet och nu börjat ruttna , togs ut. Även den dödes svepning hade börjat murkna.

Då den åtalade Erik Eriksson hade rymt dagen före , så beslutade Länsmannen Berg- man att Rättens ledamöter skulle stanna kvar vid Tinget till morgondagen , eftersom efterlysning sänts ut och den åtalade troligen skulle hittas under natten.

Dagen därpå , den 8:de juni , fortsatte Urtima Tinget. Kronolänsman Bergman berättade att mördaren Erik Eriksson under natten blivit fasttagen vid Kasteberga. På gårdagens afton hade Länsman Bergman , Fjärdingskarlen Jonas Fröman samt bönderna Lars Danielsson i Österby och Anders Jansson i Kasteberga begett sig till Kasteberga. Där hade de överlagt med Eriks hustru Anna och hennes far Hans , när de kommit hem efter Tinget.

De bestämde att Anna och hennes far skulle gå och lägga sig tidigt , vilket de också gjorde samt att Länsmannen och karlarna skulle gömma sig i skogen. När det blev tyst gick hustru Anna upp för att besöka sin man , som gömt sig i ett sköve. Hon hade innan dess varit och hämtat en kaka bröd och då talat om för sin far och Bonden Olof Zachrisson i Simonstorp vad hon tänkte göra.

Då hon kom in i skövet till sin man , så stängde fadern och Olof dörren samt ropade på hjälp. Länsmannen och karlarna kom då fram från hagen där skogsvägen gick och grep mördaren samt förde honom ner till Hällestad.

Nu förhörde Rätten Erik Eriksson. Han berättade att han på morgonen fjärdedag pingst blivit hämtad på Slottet av Gewaldigerkarlen och eftersom de skulle gå till fots togs ”blacken” (fotbojan ) av honom , men han fick ”handklöver” (handklovar) på ena handen.

Vid Härna by , i Vreta Kloster socken , blev han överlämnad till Fjärdingsmannen Jonas Jonsson. När natten kom låg Fjärdingsmannen och Erik i en säng , Erik med handklovar på. Tidigt på morgonen steg de upp och handkloven togs bort för att Erik skulle kunna kläda på sig. Erik blev nu ”nödig” och ville gå ut. Det beviljades av Fjärdingsmannen , som själv blev kvar där inne.

Erik sprang då iväg utefter Roxens strand och då han hörde folk ropa och komma efter honom , gick han ner vid ”Kungsbro” och tog där en båt och rodde över till Stjernorp. Han tog nu skogsleden mot Hellestad och hemmet , dit han återvände på morgonen , för att åter få träffa sin hustru.

Protokollet från gårdagen lästes upp för honom och han hade inget att invända. Rätt- en frågade nu Erik om han visste om hans bössa , som Skogvaktare Spång skulle sälja, fanns kvar. På detta svarade Erik nej.

Länsman Bergman fick nu i uppdrag av Rätten att skaffa fram bössan före nästa ”Hösteting”, den skulle sättas upp i Tingsstugan samt även en tavla med missgärnings- mannens brott påskrivet.

Nu fanns ingenting mer att tillägga i denna sak och Erik Eriksson fick lämna Rätten. Urtima HäradsTingsrätten överlade nu om målet och stannade för följande dom , som senare skulle läsas upp för honom.

Domen  löd: Urtima  Häradsrätten  har  skäligt  prövat  målet  och  efter  Sveriges  Rikes  beskrivna  lag , uti  12: Capitlet , 1:a §  missgärningsbalken , döma  Erik  Eriksson  för  ett  slikt  gruveligt  mord  på  sin  köttslige  svåger , till  ett  välförtjänt  straff  och  för  andra  missdådare  till  sky  och  varnagel , till  att  mista  livet  genom  att  halshuggas  och  steglas.

Denna  grundande  dom  underställes  i  största  ödmjukhet  Kongliga  Majestäts  och  Riksens  höglovliga  Göta  Hovrätts  rättvisa  omprövande.

Missgärningsmannen  sändes  under  starkt  fängsligt  förvar  och  sträng  bevakning  till  Slottsfängelset  i  Linköping.

År  och  dagar  som  föreskrivna  stå , Urtima  Häradsrättens  vägnar

Samuel  Ugla.
 
Erik  Eriksson  avrättades  den  18:de  september  1754  på  galgbacken  vid  Örmon.