Simtuna kyrkogård

Kyrkan är huvudsakligen byggd av gråsten och har en korsformad planform. I väster finns ett kyrktorn. I öster finns koret och norr om detta ligger en sakristia.

Delar av tornet och anslutande västra delen av långhuset fram till korsarmarna härstammar troligen från en ursprunglig kyrka som uppfördes på 1200-talet. Dess murar var lägre än de nuvarande och koret var smalare. Omkring mitten av 1400-talet höjdes det ursprungliga gråstenstornet med en påbyggnad av tegel. Vid samma tid revs det gamla koret och ersattes med ett rakt avslutat kor av samma bredd som långhuset. Vid korets norra sida byggdes en sakristia och intill sakristians västra sida uppfördes norra korsarmen, som numera är dopkapell. På 1460-talet dekorerades korvalven och långhusets valv och högmurar med kalkmålningar. Motiven är växtornamentik och figurscener av samma typ som i Ärentuna kyrka. Strax efter år 1500 uppfördes södra korsarmen som försågs med takvalv redan från början. Samtidigt försågs norra korsarmen med takvalv som dekorerades med kalkmålningar. Ett numera rivet vapenhus vid södra sidan uppfördes under senmedeltiden.

Kyrkan var tämligen oförändrad fram till 1746, då fönstren förstorades. 1761 byggdes korväggen om med sitt valv och kyrkan fick sin nuvarande planform med ett tresidigt avslutat kor. Troligen var det då alla kalkmålningar överputsades. 1820 byggdes tornet om till nyklassisk stil efter ritningar av Samuel Enander. Senare på 1800-talet revs det medeltida vapenhuset. Åren 1953 till 1955 renoverades kyrkan efter ritningar av Erik Fant. Efter hans bortgång fullföljdes arbetet av Jörgen Fåk.

Exteriör och interiör uppvisar båda en blandning av medeltid och nyklassicism. Takvalven och de under senare tid framtagna kalkmålningarna ger kyrkorummet en prägel av medeltid. Nyklassicismen visar sig främst genom altaruppsatsen och predikstolen. En läktare från 1650 sträcker sig utmed västmuren. Under 1900-talet tillverkades den slutna bänkinredningen efter mönster av bevarade dörrar från omkring 1700.

Wikipedia