Hanhals övre kyrkogård

HANHALS KYRKOR

De äldsta delarna av Hanhals nuvarande kyrka anses uppförda under 1200-talet. Kyrkan var då utformad som en bygdeborg, som brukligt var vid den tiden. Troligen låg då kyrkan ”mitt i byn”. Det är möjligt, att det dessförinnan fanns en liten kyrka i trä. Kyrkans huvuddel, långhuset, är den äldsta delen. Mot långhuset anslöt en smalare mot öster rakslutet kor, som öppnade sig långhuset genom en relativt smal triumfbågsöppning. De år 1939 utförda grävningarna stärker dessa uppgifter. Vapenhuset tillkom vid medeltidens slut framför ingångarna i söder och norr. Ingångarnas läge visar ett ålderdomligt drag vanligt förekommande i i södra Sverige. Den ena ingången användes av kvinnor, den andra av män, då kvinnor och män som regel satt separerade i ett norra respektive ett södra bänkparti. År 1764 togs koret ner och långhuset förlängdes mot öster i hela sin bredd och erhöll en absidformad (halvrund) avslutning. Detta var en typisk ombyggnad för medeltida kyrkor på Västkusten. Kyrkan har aldrig haft något vidbyggt torn utan i stället en fristående klockstapel. Kyrkogårdsområdet kringgärdas av en i kallmur lagd stenmur med monumentala stigportar i alla väderstreck.

År 1854 beslöt sockenstämman att nödtorftigt reparera kyrkan. Under 1800-talet dryftades om kyrkan skulle byggas om eller i alla fall förses med ett stentorn i stället för den fristående klockstapeln för att få en värdigare framtoning. Men då grunden var dålig, kyrkan ansågs för liten, och det dessutom fanns en önskan att flytta kyrkan till en lämpligare plats, beslöts, att en ny kyrka skulle byggas på en liten höjdsträckning ett par kilometer öster om den gamla. Kyrkan ritades av arkitekten och kyrkobyggaren Adrian Pettersson. Det var en tidstypisk, stor, mäktig byggnad i tuktad sten, vars interiör dominerades av kryssvalven.

Efter det att den nya kyrkan byggts lämnades den gamla kyrkan att förfalla. Kyrkans virke och taktegel togs till byggande av kyrkstall vid nya kyrkan. Interiören spreds till olika mottagare. Själva kyrkan/kyrkoruinen konserverades år 1923 på initiativ av Nordhallands Hembygdsförening.

Efter högmässan annandag påsk år 1936 drabbades kyrkan av vådaeld. Endast stenmurarna stod kvar efter branden. Man planerade att uppföra en ny kyrka på platsen, men i stället återuppfördes den gamla medeltidskyrkan.

Kyrkan byggdes upp lika den tidigare kyrkan. Innan kyrkans murar putsades ut och invändigt kunde man tydligt urskilja de medeltida murpartierna från de yngre murarna. Det norra vapenhuset kom vid återuppbyggnaden att inredas som sakristia. Ett digert arbete med att samla in de kringströdda inventarierna vidtogs. Det mesta gick dock att återbörda. Inventarierna togs om hand av en konservator. Predikstolen är från 1600-talet liksom votivskeppet, altaruppsatsens och takets målningar från 1700-talet. Det enda större värdeföremål ur kyrkans inventarier, som inte kunnat återfå sin ursprungliga plats, är dopfunten från 1200-talet, som nu finns i Statens historiska museum i Stockholm. Kyrkan har en avgjutning av dopfunten. En ny klockstapel uppfördes på samma plats som den tidigare. Klockorna göts av malm från klockorna i den nedbrunna kyrkan. Den återuppbyggda medeltidskyrkan stod färdig 1940 och används fortfarande som församlingens kyrka.

De kvarstående stenmurarna efter den nedbrunna kyrkan vittrade sönder efter hand och bröts ner 1952 så att endast stenfoten och en del av korpartiet återstår och markerar kyrkorummet. Kyrkogården används även idag för gravsättningar. 

Hanhals kyrka, skylt.