Floda kyrkogård

Gagnef kommun, Dalarnas län

1 gravstenar inventerade
Karta: Ladda upp karta över kyrkogård
Förvaltning: Gagnefs pastorat
Vill du inventera? Boka här!

Om begravningsplatsen/kyrkan

Historia i sammandrag

Som socken framträdde Floda första gången skriftligen i ett av biskpo Egislus daterade brev "apud Ecclesiam Floda anno Domini MCCCXXXII" (vid Floda kyrka år 1332). Självständig socken med sittande präst blev Floda 1614 efter utbrytningen 1612 ur Nås sägenomspunna, medeltida storsocken.


Floda kyrka finns första gången belagd i skriftlig källa år 1332, då troligen ett enklare kapell i
trä, vars exakta lokalisering inte längre är känd. Den nuvarande kyrkans föregångare, platsens
första stenkyrka, antas ha blivit uppförd vid 1400-talets början.

Ett visitationsprotokoll 1628
redovisade att den hade välvt långhus med tegelgolv och tre fönster, samt sakristia och vapenhus.
Åtminstone koret lär ha varit smyckat av kalkmålningar. Senare tillkom två läktare och
"vacker målad" predikstol. Dopfunten finns ännu bevarad. Till anläggningen hörde en klockstapel och kyrkohärbärge.
Om - och tillbyggnader på 1700-talet medförde i praktiken att den medeltida kyrkan gick förlorad.
Arbetena tycks ha påbörjats 1727. En skrivelse till domkapitlet 1732 redovisade att
kyrkans omfång mer än fördubblats och att murarna höjts över en meter. Fler och större fönster
hade huggits upp. Efter utvidgningen följde kyrkorummets valvslagning 1734-1735. Åren
1735-1736 utbyggdes sakristian norr om koret. Sista etappen inföll då tornet tillbyggdes 1797 och långhusets takfall ändrades till brutet.

På 1880-talet moderniserades kyrkan i tidens anda med öppna
bänkar, omlagda golv och läktarombyggnad för större
orgelverk. Samtidigt ändrades färgsättningen på den fasta
inredningen, från 1700-talets blå marmorering till ådringar.
Vid omgestaltning 1932, ledd av Byggnadsstyrelsens arkitekt
Ärland Noréen, var syftet att avlägsna eller dämpa tillägg
gjorda på 1800-talet. Istället skulle 1700-talets karaktär
återskapas.

Kyrkomiljön
Kyrkan är uppförd intill Västerdalälvens norra strand
och öster om ån Noret som förbinder Västerdalälven
med Flosjön. Platsen var tidigt en viktig vägknut med
förbindelser över vattenlederna och dessa förhållanden
främjade tidigt utvecklingen av byar och bebyggelse.

Västerås stift