Hur var det att leva förr, utan dagens moderna hjälpmedel i vardagslivet? Till exempel en sådan enkel grej som att ha glasögon. Jag hade aldrig klarat mig här i livet utan glasögon, det har jag haft sedan jag gick i fjärde klass och är i stort sett helt beroende av. Men hade jag levt på 1600-talet hade jag förmodligen fått treva mig fram i tillvaron och kanske råkat ut för olyckor jag nu sluppit.

Även om glasögon förekom redan på 1400-talet och tillverkades i Sveriges så tidigt som på 1700-talet tror jag inte att det var särskilt vanligt, och särskilt inte bland allmogen, så kallat vanligt folk. Och det är där jag har mina rötter.

Glasögon från ungefär förra sekelskiftet, tror jag. Barnet på fotografiet är min barns farfars bror Erik, född 1918 och död 1996. Eget foto.

I vinter släktforskar jag en hel del i några socknar i Dalarna och har sett att det där ofta förekommer i dödsnotiserna, framför allt i de så kallade personalieböckerna, att prästerna skrivit att människor varit blinda under de sista levnadsåren, i några fall tio år eller så. Jag har funderat på om det varit en tilltagande skumögdhet som kunde korrigerats med glasögon. Eller var det kanske grå starr, sådan som vi idag opererar bort snabbt och lätt.

I ett tidigare inlägg för några år sedan skrev jag om en präst som i en församling i Östergötland noterat i husförhörslängden om ett fattigt par att "båda brukade glasögon". Så det förekom men var förmodligen ovanligt.

I släktforskningen är det ibland att jag stöter på sådant som får mig att känna tacksamhet för att jag lever nu och inte då.

Eller är det så att det ska stå Framåt till förr i tiden. Hur som helst så kan det ibland kännas som tidsresor när vi håller på med olika typer av släktforskning, oavsett hur det sker. Många har lagt ner otaliga timmar på att resa till arkiv, sitta i läsesalen och studerat originalsidor. Andra har slitit med fiche eller rullband i olika betraktningsapparater, och trött konstaterat att uppgiften i fanns på den sändning som just kom, dags att beställa ny sändning och vänta. Som en liten bit av kuriosa kan jag berätta att en betraktningsapparat som kallades Vidiologen sålde så bra att uppfinnaren kunde starta en stiftelse, Arvid Lundbäcks stiftelse, som än idag delar ut ett antal årliga stipendier. Där kan man säga att dåtiden ger eko även i framtiden.

Men det finns i släktforskarvärlden möjlighet till andra typer av tidsresor, kanske delvis kopplat till det som hända för länge sedan, eller för den delen även det som händer nu, och det är att botanisera i all de många tusen poster som finns i Sveriges Släktforskarförbunds Anbytarforum.  Det är en del av Rötter och innehåller nästan hur mycket som helst. Meddelanden och frågor som skrivits för länge sedan ligger och väntar på att läsas och läsas igen. Har man skrivit själv och begärt att få avisering till sin egen maillåda så kommer det aviseringar när någon skriver och det kan ibland vara något nytt och spännande eller hur ointressant som helst. Men det händer något.

Skärmklipp från Anbytarforums startsida

Häromdagen kom ett mail, någon hade svarat på ett inlägg i en tråd som jag deltagit i. Kollade och det var en del som skrivits om en person, och nu undrade en släkting om det fanns mer uppgifter. Det var inte så lätt att komma ihåg vad det egentligen handlade om, ett emigrantöde som var kopplat lite grann till en av mina emigranter. Att det var skrivet 2003 och att jag inte sett eller hört något mer i ärendet sedan dess var en förklaring till att det tog ett tag att koppla på rätt minnesceller.  En sökning på nätet hade gett den senaste skribenten en ingång och nu kunde det börjas ett nytt varv med diskussioner. Vilken tur att det var sökbart efter så många år, undrar om någon kommer att hitta ett facebookinlägg om en emigrant år 2037?

Fast alla poster är inte gamla, det fylls på många inlägg varje dag i olika ämnesområden, socknar, namn, yrken och allehanda andra. Det finns också en del om senare rön, inte minst om DNA.

Det kan många gånger löna sig att söka information bland alla de inlägg som finns. Guldkornen ligger där och bara väntar på att plockas upp. Kanske finns det något bara du vet svaret på och som kan hjälpa andra, vad vet jag.

Har du inte kollat, gå in på https://forum.rotter.se/index.php och se vad som finns!

Sol. Vatten. Eld. Berg. Jord. Träd. Alla dessa krafter i naturen har förekommit i människans tro från urminnes tider. Vi kan ju bara föreställa oss med vilken förundran urtidsmänniskan såg och upplevde elementens kraftprov, och det är inte särskilt konstigt att elementen vördades och rentav fruktades (gör så än idag på sina håll som gudomliga krafter. Sedan kom förädlade människor som kallades gudar och gudinnor och tilltroddes övernaturliga krafter av olika slag. Så småningom dök olika former av samlade  skriftliga och muntliga  förkunnelser upp i världen. De olika världsreligionerna såg dagens ljus.  Alla var och en på sitt sätt avgörande för människans dagliga leverne. 

Tro har brukats och missbrukats i tusentals år för att få människor att uppföra sig på vissa sätt och lyda regler från vissa mer eller mindre självutvalda makthavare i de samhällen som uppstod. Men tro skänkte åtminstone förhoppning om ett bättre liv efter den ganska usla tillvaro som de flesta 'vanliga' människor levde i. 

Genom århundradena efter medeltiden har människans uppfinningsrikedom och alltmer framträdande allmänna bildning lett till andra former av tro än den som religionen förespråkade. Man har trott på politiker, samhällskritiker, byggmästare, läkare och många andra. 

Vadan alla dessa funderingar om tro? Jo, jag håller på att läsa en bok om Storbritanniens premiärministrar, och har nu hunnit fram till första halvan av 1900-talet. För några kvällar sedan läste jag om Neville Chamberlain. Ni vet, han som åkte till München 1938 och skrev ett avtal med Hitler, och myntade uttrycket 'Fred i vår tid'. Jag citerar (och översätter, boken är på engelska): " Årtionden senare är det fortfarande populärt att anklaga Chamberlain för att vara en närmast idiotmässig fredsmäklare",

Jag ska erkänna att jag också tänkt med ett visst förakt på hans stora naivitet. Vad jag inte vetat tidigare men nu lärt mig var, att när Chamberlain kom hem från München, hyllades han som en stor hjälte av både politiska kollegor, politiska motståndare, och allmänheten. Både han själv och resten av de förenade kungadömena (med vissa undantag) trodde fullt och fast på att Chamberlain just räddat freden i Europa, och Storbritannien från att kastas in i ett nytt stort krig. Och, slog det mig, vad skulle han annars ha trott? Adolf hade ju gått med på villkoren i avtalet, han hade skrivit under det! Dålig människokännedom kanske, och avsaknad av 'sjätte sinne' eftersom Adolf tyvärr visade sig vara ungefär lika pålitlig som en hungrig skallerorm. Men hade inte Chamberlain en viss rätt att vänta sig att avtalet skulle följas av båda parter? 

Som vi väl alla vet, krossades Chamberlains tro på avtalet, det blev krig, och Winston Churchill, en av de få som högljutt varnat för Hitler under hela 30-talet, kom till makten istället. Det var på våren 1940, Chamberlain dog senare samma år.  Men till och med Winston har ju sagt: 'De som är duktiga på att vinna krig, skapar sällan någon god fred, och de som kan få fram en god fred, skulle aldrig vinna kriget'. (Boken heter 'British Prime Ministers och är skriven av Robert J Parker).

Så, vem ska man egentligen tro på? 

Själv tror jag på ett snabbt tillfrisknande från min förkylning. 

Snirf på er alla till nästa vecka! 

Bilden: Nikolaikyrkan i Halmstad representerar en typ av tro... Foto: författaren

Maria och Salomon Viklund, Vikfors. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Maria föddes 5 augusti 1866 och växte upp i Yttervik, Skellefteå som yngst i en syskonskara på tio barn till sjömannen och bonden Anders Persson samt hans hustru Greta Cajsa Johansdotter. Fem av de tio barnen dog något eller några år gamla. Modern gick bort när Maria var sex år gammal 1872. Fadern dog två år senare. Maria växte därför upp med sina äldre bröder Johan August och Per Anton. Maria var piga mellan åren 1884-1888 hos Gabriel Persson Marklin med familj i Yttervik. Maria dog i sepsis (blodförgiftning) på Bureå sjukstuga 28 juli 1929, 62 år ung.

Salomon kom till världen 1866-11-29 i Vikfors, Skellefteå. Han var yngste son till Salomon Persson Viklund och hans hustru Anna Magdalena Eriksdotter. I äktenskapet med Maria, som ägde rum 1888, föddes tolv barn, två av dessa flyttade till USA. Samma år som giftermålet köpte Salomon av sin mor hemmanet för 2500 kronor. Samtidigt köpte även Salomon tillsammans med sina bröder Petter och Jonas Viklund Vikfors såg. Sågen ökade i kapacitet under brödernas ägo. Vid sidan av arbetet på sågen var Salomon bonde i mer än 50 år. Han började nyodla Frängsmyran och Björkmyran. När han inledde sin odling födde hemmanet endast tre kor och en häst. Efter utökning och förbättring av den odlade jorden kunde Salomon med tiden hålla tio kor samt två till tre hästar. Åkerarealen uppgick till cirka 25 hektar vid Salomons död. 

I ungdomens dagar arbetade Salomon på båtar och lastade bräder med en lön på 20 öre/timme. I 20 års tid var han flottningsförman och kände mycket väl till alla krokar uppefter Bureälven. Han uppförde stenmurar i älven vilket synnerligen underlättade flottningen. Inom detta område var han en pionjär. Han sov inte länge men jobbade trots detta mer effektivt än de flesta tack vare sin järnhälsa och praktfysik.

Salomons intresse för skogsskötsel var vida känt och omvittnat. Han utsågs till skiftesgodman 23 december 1908. Hans stora hobby var fiske. Där visade sig hans sprudlande humör på ett överväldigat sätt. Hans livsgärning och arbete tog inte slut förrän han låg på sin dödsbädd. Även den mest energiska måste till slut böja sig för naturens lagar. En sak var dock säker. Man behövde aldrig fundera på var man hade Salomon Viklund. Hans uppriktighet gjorde att alla eventuella fördomar och hinder tynade bort. Han höll gästvänligheten i ära och delade med sig av sitt hjärtas rika förråd till samtliga i sin omgivning. Folk hyste stor uppskattning för hans levnadssätt. Salomon var en hjälte i vardagen och en riktig hedersman. Gladlynt, pratsam, humoristisk och givmild var han som person. Minnet av honom ska aldrig glömmas. Om hans livsverk kan skaldens ord nämnas: "Vad rätt du tänkt, vad du i kärleken vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas, det är en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till."

Vidare kan det sägas att Salomon hade en väldigt hög röst. Han var ju som sagt en av delägarna i Vikfors såg och det berättas att när han pratade med arbetarna på sågen hörde Bureborna vad han sa. Han tyckte om att få kramar av sina barnbarn men eftersom han hade skäggstubb var barnbarnen inte så angelägna om att krama honom.

Salomon dog i sviterna av ett fall under en sparkstöttingfärd mellan sågen och hemmet den 10 februari 1945. Eljest var han ovanligt frisk och rörlig. Han läste utan glasögon. Han drabbades av en hjärtattack under natten till torsdagen den 1 mars 1945 och blev därefter medvetslös. Onsdagen därpå, 6 mars, avled han 84 år gammal.

Tillägg den 8 februari:

För några dagar sedan fick jag mail från en släktforskare i Finland med synpunkter på detta blogginlägg. Hen påpekade en del som jag borde klarlagt och som jag missat. Eftersom mitt blogginlägg enbart bygger på min egen högst begränsade erfarenhet av släktforskning i Finland så gör jag ju på inget sätt något anspråk på att detta inlägg skulle vara heltäckande, tvärtom. Det skriver jag också längst ner i inlägget. Mitt syfte med blogginlägget är enbart att dela med mig av den glädje jag känner över att ha kommit så långt som jag gjorde, trots bristande kunskap och erfarenhet.

Synpunkter från den finska släktforskaren:

- Sekretessen i Finland är 100 år.

- Finska Riksarkivet har databaser att forska i, vilket borde varit med, men jag fick ingen träff på dessa när jag googlade på släktforskning i Finland. Men jag håller med om att jag borde sökt efter kyrkböcker med mera på Riksarkivets hemsida. Här har jag nu hittat en lista över databaser: https://arkisto.fi/sv/material/n%C3%A4ttj%C3%A4nster-och-databaser

- Att man behöver ha uppgifter så långt tillbaka som närmare mitten av 1800-talet att utgå ifrån är fel. Dock kan jag bara försvara mig med att i de socknar jag själv forskat finns inte digitaliserade och fritt tillgängliga kyrkböcker som sträcker sig längre fram än omkring 1870-talet och 1880-talet, ej inräknat Riksarkivets digitaliserade material (se oven), däremot via de två länkar jag nämner i mitt blogginlägg är tillgången till kyrkböcker begränsade på det sättet. På Riksarkivet kanske det finns senare kyrkböcker. Jag är också övertygad om att kyrkböckerna finns bevarade och att man kan begära ut uppgifter från dem, men hur detta görs vet jag inte.

- För att släktforska i Finland behöver man känna till Finlands historia och hur krig och förändrade gränser påverkat ortnamn i Finland.

Släktforskaren konstaterar också att det är svårare att släktforska i Finland än i Sverige.

---

Mitt urpsrungliga blogginlägg:

Den senaste veckan har jag släktforskat i Finland. Det går bra, bortsett från en sak.

De finska kyrkböckerna är förda på svenska och på samma sätt: födda, vigda, döda, flyttlängder och husförhörslängder. Så skedde långt efter att Finland och Sverige var ett gemensamt land. 1809 skildes de båda länderna åt men fram till 1880-talet finns böckerna på svenska. Det har jag läst om för själv har jag släktforskat i en begränsad del av landet, nämligen i Åbotrakten och kring Vasa.

Det är alltså inte så svårt, förutom en sak. Sekretessen är betydligt längre än i Sverige så de kyrkböcker som finns fritt tillgängliga på nätet sträcker sig inte alls lika långt fram som i Sveriges. Du behöver ha uppgifter nästan ända bak till mitten av 1800-talet för att kunna hitta dina finska släktingar. Tillgången på inscannade kyrkböcker varierar väldigt mycket mellan församlingarna. Jag har stött på en församling med ganska gott om husförhörslängder men bara enstaka vigsellängder och inget mer. Och en församling med enbart inscannade kyrkböcker från 1700-talet och husförhörslängder fram till 1850-talet. Men har du tur att behöva forska i en församling där du inte har ett glapp mellan de uppgifter du har och tillgängliga kyrkböcker, då fungerar det ungefär som i Sverige.

Jag har använt mig av två hemsidor i forskningen. Dels Finlands Släkthistoriska Förenings sida (välj Kyrkoböcker), dels Genealogiska Samfundet i Finlands hemsida. På Släkthistoriska Föreningens sida når du de inscannade kyrkböckerna via länkar, på Genealogiska Samfundets hemsida finns databaser att söka i. På båda två väljer du församling att forska i. Du behöver alltså veta vilken församling din ana bott i, för så vitt jag begriper går det inte att söka i alla, eller ens flera, församlingar samtidigt. Du kan välja svenska språket på hemsidorna men står det ändå på finska så använd Googles översättningstjänst (Google Translate) så ser du vad du ska välja.

De flesta kyrkböcker du kan titta i är inscannade från svartvita mikrokort men i en del församlingar har avfotografering skett på senare år och är då i färg.

Husförhörslängd från Salo församling 1843-1849. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/salo/rippikirja_1843-1849_jk884-885/67.htm

Födelsebok från Tammerfors Domkyrkoförsamling från 1831. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/tampereen_tuomiokirkkoseurakunta/syntyneet_1816-1849_tk635/58.htm

Den svenska Genealogiska Föreningen har en samlingssida med länkar för den som ska släktforska i Finland. Där finns även ovanstående länkar med.

I Finland kan man också söka i digitaliserade dagstidningar och andra publikationer och dessa sträcker sig en bra bit in på 1900-talet. På Nationalbibliotekets hemsida kan du t ex hitta dödsannonser.

Släktforskarförbundet har gett ut en handbok om hur man släktforskar i Finland. Den har jag tyvärr inte, eftersom jag normalt inte släktforskar i Finland, men hade så klart haft nytta av den nu.

Ni som är med på Facebook kan vara med i gruppen "Släktforskning i Finland" där man kan få hjälp och råd av andra släktforksare.

Själv har jag ingen släkt i Finland, så min erfarenhet är begränsad. För några år sedan släktforskade jag i Finland åt en bekant och den här gången är det åt en kund.

Att idag försöka skriva ett utvandrarepos är nog ingen bra tanke, flertal har skrivits tidigare och fått stor genomslagskraft. Men var det så att alla hade samma drivkraft och hur tänkte de när de åkte. Ville de lämna landet de var födda i för att få det bättre, ville de åka över för att sedan komma hem på ålderns höst eller vilka andra drivkrafter fanns det.

Jag har hittat en del uppgifter om min farfars äldre bror, Sven Johan, född 1862 ute på Varaslätten i Västergötland. Han flyttade med sina föräldrar och syskon senare till Brålanda i Dalsland och det blev den svenska knutpunkt som han såg som sin svenska plats.  När familjen flyttade till Brålanda 1882 var han den äldste sonen i huset och det innebar att han sågs som den som skulle ta över gården när det var så dags. Men att syssla med det dagliga i jordbruket var inte så lockande, så det blev många diskussioner med fadern om hur framtiden skulle utveckla sig. Sven Johan var mer intresserad av mekaniska saker och mindre av grödor och kor.

Vid 23 års ålder går färden till USA, resan är betald av hans far, trots motstånd, och det finns en uppgörelse om att han ska återvända om det behövs för gårdens skull. Redan året efter kommer det en prövning, ska han åka tillbaka till Sverige när hans mamma dör, endast 52 år gammal. Sven Johan är då ganska nyanställd i en mekanisk verkstad och slits mellan önskan om att få lära sig mer och sitt ansvar för syskonen. Beslutet blir att stanna kvar, efter överläggning med resten av familjen, där de två systrarna och den yngsta brodern, då bara nio år, lovar att ställa upp.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

Sven Johan lär sig snabbt och blir något av en liten uppfinnare, hans klurighet nämns av andra i brev hem till Sverige. Men något händer, oklart vad, som gör att han lämnar sin anställning och bestämmer sig för att resa hem efter att ha tillbringat 5 år i Pennsylvania. Kanske fanns det en längtan, inte till jordbruket, men till sin familj, uppgifterna går isär när jag försöker läsa och minnas vad min faster berättade för många år sedan.

Oavsett vad som lockat tillbaka Sven Johan, så blir det ganska snart klart att längtan till Amerika finns kvar. När han varit hemma något år så gifter fadern om sig och har nu ansvar för två gårdar, varav den ena lämnas mer eller mindre till barnen att driva. Barn och barn kan man tänka, Sven Johan är nu närmare 30 år.  Inte långt efter faderns bröllop så kommer ett erbjudande, eller kanske än mer en önskan, från ägaren till den verkstad han arbetade i under sin tid i Amerika. Kom tillbaka, du och dina idéer behövs.

En ny resa, den här gången med ett klart mål och utan funderingar på hur det är att gå iland och utan fundering på hur och var varje natt ska tillbringas. Att komma fram och vara behövd och efterlängtad, den sköna känslan beskrivs i brev hem och jämförs med den första ankomsten. En oerhörd skillnad och det var nästan som att resa till ett himmelrike. Beskrivningarna av ankomsten och de första åren är fyllda av glädje. Lite senare blir tonen annorlunda, det kommer en saknad av mänsklig kontakt, kanske var det inte bara arbetet som var viktigt, även om det gick bra och nya uppfinningar kom fram.

Efter sex år vänds kosan hemåt igen, hem till familjen och gården. Men det blir inte bara jordbruk, det finns många som behövde lite hjälp med mekaniska lösningar och efter en tid så köps en verkstad och där startas tillverkning av ståltrådsnät till staket, skönt att slippa taggtråden, och inte minst de egna patenterade råttfällorna.

Det fanns en underton i de berättelserna som jag fått mig till del, att längtan bort från hembygden blandades med längtan hem. Kanske var det en längtan till något annat, som inte gick att beskriva, det får vi aldrig svar på. Undrar om det var likadant för andra emigranter, kände de sig lite rotlösa var de än var?

Jag letade häromdagen i Adolf Fredriks dödbok för år 1873 efter en försvunnen an-släkting. Till min förvåning såg jag då en notering om en 4-årig pojke som blivit ett tidigt offer för den stora smittkoppsepidemi som bröt ut i Stockholm året efter, 1874. Det som förvånade var, att förnamnen var prydligt antecknade, men efternamnet på raden, som angavs vara Andersson, hade en notering ovanför, där prästen inom parentes skrivit 'eller Persson'.

Det var då första gången jag stött på en präst som inte vetat om efternamnet stämde! Först tänkte jag att det kanske var frågan om ett så kallat 'oäkta' barn med okänd fader, men på raden stod antecknat att 'fadren arbetss'. Så det verkade ju inte så. Tillkallade släktforskarkollegor kunde dock berätta att fenomenet inte var helt ovanligt. 

Sedan insåg jag att vi befann oss i nådens år 1873, och då hade svenska folket börjat få vidgade vyer. Tack vare skollagen från 1840-talet var läskunnigheten nu stor, och dagstidningar började bli var mans egendom. Via tåg och ångfartyg, kunde man också resa oftare och längre än förut. Gemene man hade både här och där börjat tycka att detta med att heta fars förnamn i efternamn, som man alltid hade gjort, var ganska ute. 

I högermarginalen i dödboken står antecknat att dödsfallet ägt rum i Österåker, och meddelats via en attest från pastorn där. Kanske var det därför vår präst var lite tveksam angående vilket efternamn som barnet egentligen haft. 

Jag har inte fortsatt forska i just det här fallet, men kanske hette den döde gossens farfar Anders Persson, och hans son hellre ville starta en släkt som hette Persson än kalla sig Andersson. 

Sedan kom jag på att jag faktiskt har ett fall i min egen forskning. Morfars mormor, hon med Grangärde-anor, hette från början Persdotter, men någonstans omkring 1900, finns det en liten ändring i husförhörslängden i Norberg, att det numera skulle vara Persson istället. 

Det var nog rätt många som ville 'uppdatera' sina ålderdomliga patronymikon vid den här tiden. Måste ha varit besvärligt för prästerna då, och inte så lite knepigt för oss släktforskare nu, om prästen slarvat och glömt att notera namnbytet! Kan vi då någonsin vara helt säkra på att det verkligen är en och sammma person? Särskilt om det gäller någon som är ogift... 

Kanske tur att vi fick lagstiftning om namnbyte så småningom. Numera är det som bekant inte så lätt att byta namn utan vidare...

Bilden: Utdrag ur Adolf Fredrik om gossen med två efternamn. Foto: författaren

Vilma och Seth Burmans förlovningsfoto. Fotograf: Maja Åström, Bureå, privat bildsamling.

Politikern och bonden Seth Burman föddes 10 december 1902 i Svarttjärn, Lövånger. Enligt honom själv var han född 9/12 men kyrkböckerna säger 10/12. Han växte upp tillsammans med fem syskon. Han träffade en flicka från grannbyn Vallen som kom att bli hans hustru. Hon hette Vilma Larsson och var född 16/9 1901. De gifte sig 13 oktober 1929. Makarna bedrev jordbruk på gården i Svarttjärn, som var Seths barndomshem. Seth och Vilma Burmans bröllopsfoto. Okänd fotograf, privat bildsamling.

Vilma var äldst i en syskonskara på fyra barn. Hon tillbringade större delen av sin uppväxt i Vallen, Lövånger förutom nästan tre år när familjen bodde i Renfors, Burträsk. Vilma var under sitt liv ganska sjuk. Hon insjuknade i tuberkulos första gången cirka 1935 och besegrade då sjukdomen. Tuberkulosen återkom dock och när hon reste till sanatoriet i Hällnäs, Vindeln igen hade hon gett upp hoppet om att bli frisk. Hon avled på Hällnäs sanatorium i sviterna av sjukdomen 26 maj 1950. Hon blev 48 år gammal. En duktig och rask kvinna lämnade därmed make och tre söner efter sig. 

Seth gifte 6 juli 1952 om sig med Celina Lindkvist född Nordmark 1896-10-31 från Sjöbotten, Bureå. Sedan 30 år var hon änka efter Henrik Lindkvist och hade tre pojkar i äktenskapet med honom. 

Denna händelse, som jag nu ska berätta om, utspelade sig efter att Seth och Celina gift sig med varandra. Seth hade en Ford Anglia, en så kallad halvfemma. Han var ute och körde en vinter, Celina var med. De körde efter en smal grusväg mellan E4:an söder om Bureå och Holmsvattnet. När de kört en bit så stod det en älg tvärs över vägen. Seth signalerade, gasade och gjorde allt för att försöka få älgen att flytta på sig men den ville inte röra sig. Seth själv sa så här om det som inträffade: "Deill slut ställd n se oppa bakbeina så I kjårt unner n men precis när I hadd passere slo'n deill så baklucka vart förstörd. (Till slut ställde den sig på bakbenen så jag körde under den men precis när jag hade passerat slog den till så att bakluckan blev förstörd)."

Seth och Celina Burman. Okänd fotograf, privat bildsamling.

En annan händelse, som också handlar om älg, ägde rum under en älgjakt. Seth hade skjutit en älg och när han skulle berätta för sina jaktkamrater hur det hela hade utspelat sig sa han: "I såg att nanting glimme deill i öga oppa n se I skajt! (Jag såg att något glimmade till i ögat på den så jag sköt!)" Då sa en av jaktkamraterna, som var måttligt imponerad av Seths berättelse: "He kånd lik gärna ha vyre glasöga hans n'Helmer. (Det kunde lika gärna ha varit Helmers glasögon)." (Helmer var undertecknads farmors bror och även en av byns älgjägare).

Seth skjutsade en gång sin kusin Knut Vallsson och de blev stoppade för en rutinkontroll av polisen. När polisen vinkade in de vinkade Seth bara tillbaka och körde vidare. "He var ju polisen" (Det var ju polisen), sa Knut. "Var he polisen?" (Var det polisen?), sa Seth. Polisen körde sedan ifatt de och stoppade de igen, poliserna ville bara kolla allt stod rätt till. Sedan fick Seth och Knut åka vidare. Det ska tilläggas att det regnade den dagen och poliserna hade regnkläder på sig vilket kanske förvillade Seth.

När Celina dog 7 december 1975 på Skellefteå lasarett blev Seth änkeman för andra gången. 

Seth var bland annat ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige i Lövånger. Han var även under 45 år ordförande i missionsföreningen i Svarttjärn samt kantor i byn från 16 års ålder och minst 55 år framåt. Han var dessutom aktiv i bygdens pensionärskör på ålderns höst. Sista året av sitt liv bodde sett på äldreboendet Hemgården i Lövånger. Där bodde han tillsammans med vännen Aina Ceder. Seth avled 91 år gammal 16 oktober 1994. 

Nödår hade vi inte bara på 1860-talet utan flera gånger tidigare i historien. Bland annat i slutet av 1600-talet. Det blev jag varse när jag nyligen letade efter döda i Lima och Transtrand i Dalarna 1698 och 1699. Prästen har noterat 1698 "37 döda av hunger" och 1699 "6 döda av hunger". Även 1697 dog några av hunger, men prästen summerade dem inte.

Av de svältdöda 1698 dog de flesta under första halvåret. Det var inte bara barn och gamla, som man kan tänka sig var mer utsatta. De som hungrade ihjäl var i alla åldrar. 60-åriga hustrun Karin i Hammarbyn. Lars Olofsson, 30 år, i Juslät. Hustrun Birgitta Olofsdotter i Biskopsby. Systrarna Ingeborg Olofsdotter, 6 år, och Marit Olofsdotter, 8 år, i Åsen. Soldaten Halvard Geting, 50 år, i Transtrand och hans (troligen) fyraåriga dotter Karin. En 33-årig man som hette Per stupade av hunger på vägen mellan Malung och Lima. Lille Per Pedersson, 2 år, i Långstrand. Mats Larsson i Vörderås. Och många fler.

Av dem som dog av hunger 1699 kom fem från byn Risätra. Tre av dem var förmodligen barn från samma familj: Milla Ersdotter 10 år, Marit Ersdotter 6 år, Olof Ersson 1 år. Kanske var de barn till hustrun Ingeborg i samma by som dog ett par dagar senare. Alla dog i början av mars.

1698 dog ovanligt många i Lima församling, totalt 87 personer. Normala år före den här perioden hade man runt 40-60 döda per år. Många dog av sjukdomarna blodsot och brännsot. Kan det ha varit så att smittsamma sjukdomar fick fäste på grund av svält och nöd?

Dödboken från Lima 1698, med 37 döda av hunger. Bildkälla: Arkiv Digital.

Daniel Johnsson, släktforskare i Vimmerby, skriver om nödåren på 1690-talet att den hade sin grund i missväxt och tidig frost 1688. Vintern 1695 var extremt lång och kall, främst i norra delarna av Sverige och i Finland. Skörden blev minimal.

Carl Grimberg skriver i "Svenska folkets underbara öden" att "det var som om årstiderna rubbats ur sin vanliga ordningsföljd under 1600-talets sista årtionde. I april 1692 kom plötsligt en så hård köld, att isen bar långt utåt havet och många människor fröso ihjäl. På hösten, när skörden skulle bärgas, inträffade ett ihållande regnväder, som förstörde grödan. Nästa års skörd skadades först av ett häftigt snöfall kort efter sådden och sedan genom en ihållande torka och sommarhetta, som brände bort eller brådmognade säden."

Han fortsätter: "Så kom på nyåret 1695 en ovanligt bister vinter och gjorde tillvaron än hårdare för det fattiga folket. Det såg ut, som om kölden aldrig skulle vilja taga slut. Vargarna drevos av hunger att tränga fram till deras stugor. Maj kom, och man gick och hoppades på vår. Men snön låg alltjämt kvar, och först vid midsommar kunde man göra vårsådden. Sedan följde en kall och regnig sommar med tidiga nattfroster, som svedde bort den späda sädesbrodden. Blott här och där stack ett grönt strå upp på åkrarna; för övrigt såg man bara svarta jorden. Så var hoppet om bröd för det kommande året utsläckt för tusentals människor i vårt land."

Även 1652 härjade blodsoten i Lima socken. Bildkälla: Arkiv Digital. Enligt Wiki-Rötter är blodsot detsamma som rödsot som vi numera kallar dysenteri.

Plötsligt händer det, en inte alls så ovanlig text i reklamsammanhang men det kan ju avse annat också. Det fanns en liten kartong bland många andra när bohaget skulle delas efter en som lämnat jordelivet. Den fick plats i en liten större kartong där det låg olika slags textilier, och det gick att lägga ner några saker till, som då hamnade ovanpå den lilla kartongen.  Ett bra gömställe, men det var kanske inte meningen.  Den större kartongen hamnade lite vid sidan om och blev kvar i ett hörn på det förråd som användes för mellanlagring, och där stod den faktiskt kvar när alla trodde att det sista var skiftat. En oansenlig kartong, som ingen brydde sig om, kanske fanns det någon symbolik i det.

Naturligtvis var den inte osynlig, den stora kartongen alltså, så småningom var det någon som tittade i den och ansåg att det som fanns där inte var till någon större nytta och den lilla kartongen som fanns däri innehöll bara gamla ointressanta papper och några kort på personer som ingen kände igen. Men av någon anledning så gick det inte som planerat, den lilla kartongen slängdes inte utan hamnade i ett annat hörn på förrådet.

En vacker dag så plockades den fram igen, och nu var det inte bara det översta lagret som synades utan den vändes bokstavligen talat upp och ner och hälldes ut. Papper av olika slag och storlekar i en enda röra. Bilderna hade ingen text men det hade dokumenten, en del med stämplar från myndigheter, en del med underskrifter så snirkliga så det måste någon haft gott om tid att träna på.

Privat bild

På mindre papper, inte så snygga, fanns små noteringar om hur en namngiven person skött sig och hur mycket han erhållit i lön. Uppgifter om barn som fötts och andra livshändelser. Skuldebrev och lite yngre köpebrev dök upp. Det gick att börja bygga en tidslinje av dokumenten.

Det var Isaac, född 1848, som det handlade om. Tvilling, född i Örebro, av en ogift piga och någon far finns inte att hitta. Hennes första son blev ett år och nu fick hon tvillingar. Inte så lätt för henne och inte för sönerna heller. Skolgången finns inte med i papperen, men Isaac var inte gammal när han började sin bana som dräng. Inte mycket till förtjänster, men tydligen gick det att lägga undan en liten, liten slant då och då eftersom han så småningom hade råd att gifta sig.

Och hur det nu gick till så gick det bra, det blev så småningom tre barn och en egen liten stuga, som senare byttes mot större och större fastigheter.  Ingen blev så där stor, men det var många papper som behövdes och många stämplar och de skulle lösas ut för 25 öre, eller 50 öre eller ibland 1 krona.

En intressant tidsresa, papper som ger liv åt berättelsen och tur var väl att den lilla kartongen inte försvann. När allt nu sorterats i tidsordning så blev de sista dokumenten en avslutning på ett intressant och innehållsrikt liv, bouppteckningen visar vad som fanns kvar och arvskiftet som dokumenteras med fördelning till änka och barn och de nya lagfarterna, även de med snirklig still och stämplar.

Där kunde det ha slutat, men Isaac har blivit intressant på ett annat sätt nu. Hans sonsonson, den enda som har en rak manlig linje bakåt till Isaac har visat sig ha en intressant DNA-uppsättning, han är ensam på en gren som avskildes från andra för 3 300 år sedan.  En gren som tillhör den del av det stora trädet som kom till Sverige för länge sedan, bland de första efter istiden. Men den historien får vi ta en annan gång, det blir kanske en framtida liten bloggpost.

Vi människor är verkligen flockdjur. Ända sedan tidernas begynnelse har vi sökt oss till olika sällskapsgrupper för samvaro av olika slag. 

Redan romarna hade 'collegiae' som troligen var tidiga föregångare till medeltida gillen. År 779 förbjöd Karl den Store så kallade 'edsvurna' gillen, han ansåg att de kunde bli farliga om de drev någon form av politisk inriktning. Däremot tyckte han att det var ok med gillen som inte hade 'edsband' utan i första hand ägnade sig åt att dela ut allmosor till fattiga. 

På 1000-talet började det dyka upp gillen i England och Tyskland. Staden Köln var under medeltiden indelat i 'granngillen' med ett visst självstyre, förutom att där förstås fanns rådmän och borgmästare som styrde. I första hand var dessa gillen till för att erbjuda ressällskap och hjälp till gillesbröderna. Det var farligt att färdas ensam på medeltiden, rövare, sjukdomar och andra umbäranden gjorde risken stor att man inte återvände. Var man resande i grupp, var förutsättningarna bättre. Som gillesbroder kunde man också få hjälp om man exempelvis blev sjuk och inte kunde försörja familjen. Det hände ofta att änkan till en avliden gillesbroder blev invald som 'syster i gillet' för att hon skulle kunna få hjälp när hon behövde. 

Gillena bleknade bort under 1600-talet, istället kom skrån, som värnade om olika yrkesgrupper. Ordet skrå kommer troligen från det tyska ordet 'schra' som betyder 'berett skinnstycke'. Skråna liknade gillena såtillvida att man bedrev intern hjälpverksamhet, men nu oftast med insamlade medel. För släktforskaren med hantverkare i släkten, kan skråhandlingar ibland vara en guldgruva av upplysningar, och exempelvis berätta om datum för burskap, dödsfall och födelseort, uppgifter som annars kan vara svåra att få fram på annat vis, särskilt gällande 16- och 1700-talen, då kyrkböcker och husförhörslängder ofta är snåla med personuppgifter. Om de finns alls. 

1846 upphörde skråväsendet i Sverige. Det fria näringslivet tog över. Men istället började nu en annan typ av sällskapsgrupper röra på sig. Frikyrkorna växte sig starka, nykterhetsrörelsen var mycket aktiv, det kom tidiga bildningsförbund som försökte locka arbetare att läsa böcker och gå på föredrag. Så småningom bildades arbetareförbund, och kvinnorna samlades för att kräva rösträtt och jämställdhet. 

Under 1900-talets första hälft kom idrottsklubbarna starkt. Mången hembygdsbok innehåller berättelser om hur ungdomar byggde egna längdhoppsgropar eller fick använda landsvägen som löparbanor. Dessutom kom hobbyklubbarna starkt. Släktforskning, frimärkssamling, hunddressyr....  Många av dem existerar fortfarande. För att nu inte tala om hembygdsföreningarna och deras beundransvärda insatser för att på frivillig väg bevara vår historia, ofta i kamp mot likgiltiga myndigheter. 

Under 2000-talet har vi då fått 'nätgrupper' av olika slag, som till skillnad från klubbar och föreningar ofta är lite mer abstrakta i sina intressen. Det handlar ofta om känslor och funderingar snarare än en viss hobby. Föräldraskap, sorg eller någon form av sökande efter gemenskap är vanligt. 

En liten snabbodyssé genom människans behov av sällskap genom tiderna... Vad blir det härnäst? 

Bilden: Sadelmakare var ett skrå.... bilden är från Kungliga Hovstallet. Foto: författaren.

Korpral Gabriel Anton Lilja. Foto: Hilma Burström, Skellefteå. Privat bildsamling. Korpral Gabriel Anton "G.A." Högmark Lilja . Han föddes 24/5 1846 och växte upp i Hökmark, Lövånger som ett av sju barn till bonden Johan Johansson den yngre och hans hustru Sara Catharina Johansdotter. Fadern tog sig cirka 1856 namnet Högmark.

Anton antogs som soldat år 1867 i Lövångers kompani och var då 5 fot, 8 tum lång (cirka 172 cm). Han befordrades så småningom till korpral. Han fick soldatnamnet Lilja och bosatte sig i Gärde, Lövånger. Efter 32 år som soldat tog han avsked med pension. Som soldat var Lilja rask och spänstig. Han erhöll stor uppskattning av överordnade och kollegor i kompaniet. Anton kunde som få andra träna och sätta fart på sina soldater vilka inte bara såg Lilja som förman utan även såsom kamrat. Hans kompanichef kapten Carré hade inspekterat Liljas excercis med sin halvtropp (avdelning). Kaptenen berömde med orden: "Så snälla och hurtiga gossar korpral Lilja har!" 

Korpral Liljas blivande hustru, Catharina (Karin) Ulrika Lundgren (1840-1918) hade varit piga på gården i Hökmark där Anton växte upp. Även hon var från Hökmark. De gifte sig två dagar före hennes 31-årsdag, 1871. Sju barn växte upp i hemmet.1894 lämnade familjen Gärde och flyttade till Hökmark där de hade köpt en gård. Där bedrev makarna jordbruk. År 1913 flyttade makarna till Kyrkostaden i centrala Lövånger. Makan, Karin, som hade haft fallandesot (epilepsi) avled fem år senare, 1918 av en hjärnblödning.

Några år före sin 80-årsdag gjorde Anton Lilja en cykelresa till Fällfors. På en dag åkte han den ungefär 11 mil långa vägen från Lövånger, en prestation som få yngre hade klarat av. 

G.A. bodde kvar på gården i Lövånger fram till 1930 när han flyttade till en dotter med familj i Böle, Lövånger. Lilja promenerade ideligen genom samhället, kvick och hurtig, hälsande varje mötande person med en militärisk honnör. Han kommenterade med snabbtänkta svar, vilket ofta innebar lite avundsjuka hos den yngre generationen. Varje söndag besökte han kyrkan i Lövånger där han deltog i psalmsången med sin grova stämma.

Anton Lilja var en "krutgubbe". Genom hela livet hade han haft en god hälsa. De dagar han hade varit sjuk och sängliggande var lätträknade. I februari 1932 när piloten Albin Ahrenberg kom med sitt flygplan till Lövånger, vilket var det första flygplan som besökte samhället, bad Lilja att få åka en flygtur. Med ställningssteg och honnör anmälde han sig till detta. Han var då 86 år gammal. För honom var det självklart att tilltala en flygkapten på detta sätt. Det finns ett foto taget vid detta tillfälle. Själv hade ju Lilja varit soldat i drygt 30 år. Troligen en av de sista i bygden. Under hans tid på regementet var det verkligen ingen dans på rosor. Hur stora vedermödorna än var, så var han alltid samma person. Han klagade aldrig. Liljas glada humör och sinnelag släppte honom aldrig. Därför var han alltid omtyckt av både vänner och befäl. 

28 oktober 1934 avled G. A. Lilja hastigt i sitt hem hos sin dotter i Lövånger. Han var vid sin bortgång 88 år gammal. Vid gravsättningen av honom talade ett antal personer, bland annat predikant Lindfors och skräddaremästare Johansson. En stor bunt kransar och blommor vid Liljas begravning visade hur aktad och respekterad han var.

Krut. Svärd. Knall. Snygg. Hurtig. Lustig. Snäller. Frost. Flink. Har du soldater i din släkt har du sett de här namnen som skiljer sig från andra vanliga patronymikon. Soldatnamnen. Ofta korta, ibland beskrivande, ibland med anknytning till rotens namn, ibland bara lustiga eller tokiga. Det finns soldater som hette Julafton och Papegoja och säkert finns det många andra mer eller mindre märkväriga soldatnamn.

Idag är det Släktforskningens dag och temat är soldater. Besök en släktforskarförening idag och få hjälp med att leta efter dina soldater i arkiven. Här ser du om det finns ett arrangemang i din närhet.

Arkiv Digital och Riksarkivet har digitaliserat generalmönsterrullor från Krigsarkivet och det är främst i dessa rullor som du kan hämta information om dina soldater i släkten. I rullorna kan du se när soldaten blivit antagen och avskedad och vilka mönstringar han deltagit i. För att lättast hitta din soldat behöver du hans soldatnummer, vilket ofta finns inskrivet i husförhörslängden. Dessutom behöver du veta vilket regemente han tjänade i.

Så här kan en generaralmönsterrulla se ut. Detta är från mönstringen i Överstelöjtnantens kompani i Hälsinge regemente 1805. Soldaterna heter Svärd, Wid, Krut, Grip, Flyckt och Wästring. Överst finns en notering om att soldaten nr 85 Jan Bomm har förflyttats till nr 109 i september 1801 och han har så småningom ersatts av Mats Andersson Svärd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Du kan också söka i Centrala soldatregistret efter din soldat, t ex om du bara har namn och socken. Då får du fram torpnumret, vilket oftast är detsamma som soldatnumret.

En ovärderlig hjälp är handboken Soldatforska! av Lars Ericson Wolke, utgiven av Sveriges Släkltforksarförbund 2013.

Mycket information om soldater och den militära organisationen finns på Hans Högmans hemsida.

Smålands husarer vid K4 i Eksjö, foto från omkring år 1900. Foto: Gottfrid Rosenlöf, bild från Armémuseums bildsamling.

Svea artilleriregementes soldater exercerade på Ladugårdsgärdet i Stockholm 1881. Fotograf okänd,bild från Armémuseums bildsamling.

Att vikingar intresserar många, det vet vi nog alla. En del ska ha hjälmar med horn, andra vill veta allt om slavhandel eller hur de besegrade kungar i England såväl som i Frankrike. Ja, länderna kanske inte hette så då, men om vi skriver i det som idag är England och Frankrike så blir det lite mer rätt.  Hur var det med de som tjänstgjorde i olika antika metropoler, var det vikingar och vilka var det som en gång tog makten i det som idag är Ryssland. Det finns lite olika teorier om det sistnämnda och vi ska nog inte fördjupa oss för mycket i dessa, men jag har en som jag gillar, och det av rent egoistiska skäl, och det är den som talar om att ruserna kom från kustlandskap utmed Östersjön och att de, kanske så tidigt som för två tusen år, sedan egentligen kom från Roden.

Roden, det ska vara det som vi idag benämner Roslagen, och där har det bott människor u tusentals år. Det har sett lite olika ut, det fanns inte så mycket landmassa strax efter istiden men senare har landhöjningar gjort att det blev mer och mer beboelig mark. Alla öar, kobbar och skär har bidragit till skydd av bebyggelser längre in i landet, men också skapat generation efter generation av dugliga sjöfarare. Att det började med urholkade stammar, som förmodligen inte vara alltför sjösäkra, tror vi oss veta, och efter det har kunskapen om hur man snabbt och säkert tar sig fram växt genom årtusenden.

Att det fanns vikingar och andra resenärer som kom från Roslagen visas mer och mer i de arkeologiska utgrävningar, där det används olika tekniker för att ta fram vilka de som hittats var. Strontium talar om var de växt upp och var de rest. DNA talar om hur de hängde ihop med olika familje- och släktband. Att allt nytt ibland vänder upp och ner på gamla sanningar har vi fått lära oss, men de förstärker också vissa av de gamla som nu visar sig vara allt mer rätt.

Wilhelmina, dotterdotterdotterdotterdotter till Brita. Privat bild

Vad har nu det här med Brita, som nämns i rubriken, att göra kan man fråga sig. Brita, född 1712, lite oklart var, men med stor sannolikhet i Rådmansö socken som dör 1799 på Tjockö i samma socken har en koppling till en viking som forskarna hittat i Estland.  Troligen förlorade denne viking livet i någon form av strid och begravdes tillsammans med andra vid en plats som idag benämns Salme. Under senare år har forskare studerat de olika lämningarna, och sett att det fanns far/son, bröder och kusiner som reste tillsammans och mötte döden för cirka 1200 år sedan.  Forskarna kan göra små släktträd och även om de inte kan ange namn så kan de beskriva kopplingarna. Och det är här Brita kommer in, eftersom en av de som strontium säger kommer från Roslagen,  hans DNA säger att hans mamma tillhör en kvinnogrupp som har samma moderslinje som Brita. Så de är släkt och tänk om det gick att koppla in den vikingen i Britas träd, vilken dröm. Eftersom Brita är min mormors mormors mormors mormor så skulle jag kunna koppla in den här vikingen i mitt träd, tänk vilken rolig grej det skulle vara.

Men, och nu kommer det tråkiga, Britas grupp, H10e, är vanlig och det jag med säkerhet kan säga är att hon och vikingen har en gemensam ana någonstans i tiden, men om det är för 1200 år sedan eller 3000 år eller 5000 år sedan kan vi inte klara ut så lätt.  Jag får nog fortsätta leta släktingar på närmare håll, kopplingen till vikingen blir svår att visa. 

Men visst var det roligt så länge det varade!

Som släktforskande feminist, grämer jag mig förstås ofta när jag tänker på alla dessa miljontals kvinnor som levt här på jorden och bara antecknats såsom födda, vigda och döda. När så många av dem sannolikt varit tekniskt lagda, smarta affärskvinnor, ekonomiskt finurliga och allt möjligt annat - men de har tvingats stanna hemma och brodera kuddar istället för att ta plats i historien. Sådant fruktansvärt slöseri med resurser! 

Men nu under julveckorna har jag passat på att städa lite bland mina ständigt omkringflytande släktforskarpapper, och då upptäckte jag faktiskt en sak. Jag har på många ställen kommit betydligt längre bakåt i tiden på kvinnor än på män. Är detta vanligt, eller är det bara jag som haft den turen/oturen? 

Jag nämnde min morfars anor i en tidigare blogg. Där vet vi ingenting på farssidan, men morfars mormor är jag nu nere i femtonhundratalets Grangärde med. Och har blivit Svinhufvudättling på vägen dessutom. 

På mammas mors sida finns finskfödde soldaten Gustaf Svala. Han hamnade i Sverige när vi förlorade Finland 1809. Jag har namnen på hans föräldrar och kanske hans morföräldrar, men far var också soldat och hette Jakob Finnberg. Tyvärr står det inget patronymikon och ingen födelseort, så där har jag än så länge inte kommit någonvart, trots flitigt sökande i bland annat HisKi. Gustafs hustru hette något så vanligt som Maria Andersdotter, och när jag slutligen rett ut vem av flera sådana det var frågan om, hittade jag raskt först henne själv i Spånga, sedan far, farföräldrar, mor och morföräldrar i Spånga-Järfällaområdet utanför Stockholm. Forts följer! som man brukar säga... 

Farfars mormor Justina, hon med alla prästerna, är min 'räkmacka' i släktforskningen. Hennes anor sträcker sig ner till fjortonhundratalet. Hennes man, dalmasen Bernhard, skulle nog i och för sig kunna komma ganska bra ikapp, om lata jag bara tog itu med kyrkböckerna i  Hedemora och Stora Skedvi på allvar någon gång. 

Justinas farföräldrar hette Magnus Peter Wetterlund och Maria Elisabeth Bergendahl. Magnus Peters far, prästen Anders, verkar inte vara född det år eller datum det står i böckerna att han ska vara, så jag sitter fast i Stora Lundby. Maria Elisabeth däremot, är den direkta orsaken till min lilla bok 'Prästergötland'. Hon är född i Surteby-Kattunga, och trots deras nedbrunna kyrkböcker, så har jag via herdaminnen, studentmatriklar och annat kunnat klättra ganska långt ner i tiden i Västergötland. 

Ovan nämnde Magnus Peter Wetterlund var barnbarns barn till prästen i Hunnestad Lars Agrell och hans hustru Annika Agrell. I herdaminnet står att Lars var född 1666 i Västergötland. Längre har jag inte kommit. Sedan den fantastiske genealogen Paul Wilstadius klargjort att makarna faktiskt har samma efternamn totalt oberoende av varandra, har jag kunnat hänga på Annika ner till mörkaste Småland och femtonhundratalet. 

Sedan har vi på pappas sida farfars farfars far Eric Jacob Nordbäck. Han är född i Gävle, men hans far, skräddaren Olof N, ska enligt uppgift vara född i Tierp år 1738. Längre har jag inte kommit. Farfars farfars mor däremot, Anna Norberg.... nä förresten. Hon är värd ett eget kapitel. Forts följer!

Och apropå forts: God fortsättning på det nya året allihop!

Bilden: Lite feminism så här i början på året.... Foto: Pixabay

Ida Sundbom. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Ida Sundbom. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Ida Adelina Sundbom föddes 27 juni 1893 i Svanström, Skellefteå. Hennes föräldrar var soldaten Jonas Jonsson Sundbom och hans hustru Matilda Jonsdotter Hedberg. Ida hade sju syskon. 1905 flyttade familjen till Bjurström, Skellefteå där de hade köpt en gård. Redan som åttaåring började Ida arbeta som barnpiga på sommarloven.

Ida berättade om en söndag (gissningsvis i samband med konfirmationsläsningen) när hon och några kamrater åkte förbi Falkträsket i Skellefteå då fick de höra sång, det lät som att det var barn som sjöng. Då de tittade ner mot träsket såg de några småbarn i storlek som i femårsåldern, de gjorde lekar och hade så roligt. Ida och hennes vänner begav sig vidare till Kroksjön och när de åkte tillbaka hörde de samma sång, men så fort de hörde Ida och hennes kompisar så sprang de upp i berget. "Det gick så fort, som på film", sa Ida. Hon förstod inte vad det var för några som sjöng, inte heller Jenny, en av flickorna som var med, sa någonting om det. Dagen efter, på måndagen vid middagen, frågade Ida pojkarna som var med: "Vad tror ni att det var vi såg vid Falkträsket?" De svarade: "De säger att det finns sjörå, tomtar och troll, det måste väl vara det vi såg."

 1917 flyttade Ida till Bjurvattnet, Skellefteå där hon tjänade som piga hos de ogifta bröderna Nils och Johannes Jonsson i knappt tre års tid. När de nämnda bröderna hade köpt en gård på Sunnanå, Skellefteå följde Ida med dem dit. 1920 flyttade de till Sunnanå. Fyra år senare gick flyttlasset till Sörböle. Ida var fortsatt tjänarinna hos bröderna Jonsson därstädes i ytterligare två år. 1926 lämnade hon Sörböle och bröderna. Hon bosatte sig i Bäckfors, Kågedalen och gifte sig samma år med vaktmästaren samt agenten Frans Oscar Jakobsson född 1895 från Umeå. Mellan åren 1926-1931 bodde de i Ersmark, Kågedalen. Under den tiden föddes också deras två döttrar. Familjen köpte en gård i Slyberg, Kågedalen och flyttade dit 1931. 1944 blev Ida änka och samma år flyttade hon med sina två döttrar till en lägenhet i Skellefteå. 

Ida Sundbom och Oscar Jakobsson. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.

1978 avled hennes äldsta dotter vilket var en stor sorg för henne. 1986 flyttade Ida till en lägenhet på Anderstorps servicehus i Skellefteå där hon själv klarade av att ta hand om sina egna bestyr. 

Hon tyckte mycket om att arbeta men hennes fingrar blev med åren så tjocka att hon inte längre kunde bära några ringar. En gång när en sjuårig pojke såg hennes fingrar sa han: "Ni har så krokiga fingrar. Ska jag laga till dem åt er?" "Kan du det?" undrade Ida. "Jo, lägg upp dem här på bordet så ska jag slå till dem hårt med näven så att de blir raka.", svarade pojken.

När Ida fyllde 100 år, 1993, såg hon fortfarande positivt på livet och såg fram emot att leva i flera år till. Vid 101 års ålder var hon fortfarande snabb och rapp i stegen. Hon använde en rullator för att gå men när hon tog tag i den var det med raska steg hon traskade genom korridorerna på Anderstorps äldreboende, Regnbågen. Ida handarbetade fram tills hon fyllde 102 år, när hon började att se dåligt. Hon tyckte då inte längre att det var roligt att leva så länge som hon hittils hade gjort och att det mest kändes jobbigt att leva vidare. Särskilt virkning och vävning var det hon ägnade sig åt. Mestadels dukar och löpare tillverkade hon med hjälp av vävstolen. 

Ida sa att hemligheten med att bli så gammal som hon blev, var att hon hade jobbat så mycket. Hon nämnde också att hon alltid hade haft det bra. Hela livet hade hon haft god hälsa, någon influensa hade hon möjligtvis haft men inget värre än så. 

På söndagsmorgonen den 6 juli 1997, nio dagar efter att Ida hade firat sin 104:e födelsedag, avled hon på Regnbågens äldreboende på Anderstorp i Skellefteå. Hon var vid sin död Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare. 

Här kommer några boktips efter långhelgerna. Det är böcker som jag tror att många släktforskare kan gilla, eftersom det handlar om vardsgslivet för människor som skulle kunna vara våra egna gamla släktingar, döda sedan länge.

Två dokumentärromaner
Många släktforskare vill berätta om sin släkt och vi är många som också gärna läser sådana böcker. Inger Henricson och Anita Hammarstedt har skrivit var sin dokumentärroman om sina respektive farföräldrar och farmoders släkt bakåt i några generationer. Böckerna är inte nya men jag har läst dem under helgerna nyss och gillar båda.
Inger Henricsons bok heter Stannfåglarna och gavs ut 2012. Hennes släkt kommer från trakten av Hoting i mellersta Norrland och det är här boken utspelar sig. Hennes farföräldrar tog upp ett kronotorp vackert beläget på en sluttning mer mot sjön, och så vackert skulle inte fattiga bo ansåg överheten. De fick uppleva stora motgångar och två rivningar innan de fick papper på sitt torp. I boken får vi lära känna författarens farmor och farfar, Kristina Strömberg och Johan Eriksson, deras föräldrar och barn. Det här var fattigt folk och länsman kallade dem "pack" när han kom för att riva huset. Livet bjöd på många svårigheter i flera generationer och många i deras omgivning emigrerade. Titeln Stannfåglarna anspelar på motsatsen flyttfåglar, de många fattiga som begav sig till Amerika i stället. Men Kristina ville stanna hemmavid.
Anita Hammarstedt har skrivit boken Fyra generationer kvinnor, utgiven 2013. Den handlar om hennes farmor Sigrid Blomgren, farmors mor Olga Törnkvist, farmors mormor Emilia Lundqvist och farmors mormors mor Christina Gabrielsdotter, född 1808 i Lilla Malma i Södermanland. Det mesta av släkthistorien utspelar sig i trakterna kring Malmköping, men inte allt. Christina, den äldsta i den här släktkedjan, födde sex utomäktenskapliga barn. Hon försörjde sig och barnen som tvätterska. Idag skulle hon varit företagare med sitt tvätteri. I närheten fanns regementet med både soldater och officerare som kunder på tvätteriet, men också som män som tog för sig av de ogifta kvinnorna. Resultatet blev barn med okända fäder. Några av barnen hade andra fäder. Christina hade förstås ett svårt liv men förde inte det vidare till sina efterkommande i författarens släktgren.
Både Inger Henricson och Anita Hammarstedt skriver ingående om sina förmödrar, med dramatiseringar som ger en betydligt mer levande bild av människorna än om de hållt sig enbart till fakta. Det är så man skapar berättelser. Böckerna kan tyckas likartade men de skiljer sig ganska mycket åt. Inger Henricson väjer inte för svårigheter och ger en ganska nyanserad bild av sina släktingar. Anita Hammarstedt målar upp en förhållandevis idyllisk tillvaro, även om den också rymmer bekymmer i både tidiga och senare generationer. Inger Henricson ger oss också inblick i arbetarens liv och arbetarrörelsens framväxt medan Anita Hammarstedt håller sig inom hantverkarnas samhällsgrupp.
Båda böckerna är läsvärda och intressanta för mig som släktforskare. Framför allt är de goda exempel på vad man kan göra med sitt släktforskningsresultat. Båda författarna har skrivit fler böcker med släktanknytning men de har jag inte läst än.

Kosta glasbruk
Just nu läser jag romanen I oxögat, skriven av Ida Andersen och utgiven förra året. Den handlar om det unga paret Eskil och Sissel, båda komna från de föraktade fattighjonen, och hur de klarar sig när de möter stora svårigheter. Året är 1741 och det som ska bli Kosta glasbruk i Småland är på väg att byggas. Eskil får arbete där under byggtiden, men det sker inte utan hinder. Än har jag inte läst ut boken så jag vet inte hur det går.
Det här är en roman med påhittade huvudpersoner även om det handlar om det riktiga Kosta glasbruk och hur det gick till när det etablerades. Den har ett ganska mustigt språk och dialogen är på småländska men absolut inga problem att förstå. Jag gillar den och har blivit gripen av historien om Eskil och Sissel, för det fanns säkert många som dem i liknande situationer. När boken kom ut fick den många positiva recensioner, vilket jag förstår nu när jag läser den själv.

1500- och 1600-talet
Har du ännu inte läst Maria Gustavsdotters historiska romaner vill jag varmt rekommendera dem. Under helgledigheten har jag läst åtta av hennes böcker, dels serien från 1500-talets Kalmar, dels serien om 1600-talets prästdöttrar från Bohuslän. Författaren har fått beröm för att böckerna är historiskt korrekta och hon berättar själv om hur mycket tid och kraft hon lägger på historisk research. Det märks också. Den historiska ramen känns trovärdig, men det kan jag ju bara bedöma utifrån mina egna bristande kunskaper i historia.
I serien om Kalmar får vi följa borgardotter Gertrud under mer än halva 1500-talet, från barndomen till hennes död i ålderdomen. Serien heter Fem pärlor till jungfruns krona och de tre delarna har undertitlarna Dottern, Hustrun och Änkan. En fjärde del heter Spegelskärvor och handlar om Gertruds barnbarn Agda.
Prästdöttrarna från Orust i Bohuslän skildras i böckerna Ulrikas bok, Katarinas bok, Ebbas bok och Ylvas bok. Fler delar ska komma. Historien börjar 1644 på Morlanda prästgård, då prästbarnen är i tonåren. De tre systrarna Ulrika, Katarina och Ebba lever väldigt olika liv sinsemellan men också olikt sin bror Magnus liv. Det är omvälvande tider när Bohuslän blir svenskt 1658 och de då vuxna syskonen befinner sig på olika ställen i de danska och svenska rikena.
Det som är gemensamt för alla böckerna är att de skildrar vardagslivet i det samtida samhället och de livsvillkor som råder. Det handlar om kvinnors, barns och anställdas utsatthet i ett samhälle där mannen, husbonden, har oinskränkt makt. Maria Gustavsdotter har format människor av kött och blod, med sammansatta personligheter där ingen är enbart god (bortsett från en psykopat) eller enbart ond. Deras föreställningsvärld är en annan än vår och de styrs av andra normer, ändå kan vi förstå dem.
Jag uppskattar mest inblicken i en historisk tid men det är också god underhållning och förströelse, på ett sätt som givetvis tilltalar en släktforskare.

Omslagen till Maria Gustavsdotters böcker är mer romantiserade än böckerna i sig. Det här är de tre senare böckerna i serien om prästdöttrarna från Morlanda. Jag lånade dem på biblioteket och hade inte alla hemma samtidigt.

Varför har jag träffar från mitt DNA-test med namn som ser ut att komma från Finland? Och mailadresserna gör att åtminstone de som är kontaktperson bor där. En fråga som jag ställde mig och som jag också vet att andra ställer sig när svaret på testen kommer.

Jag hade inga finska namn i min släktforskning, men man vet ju aldrig vilka hemligheter som kan komma fram med ett test, så var fanns upphovet?  Jag läste om andra som hade släktingar i skogarna runt om i norra Sverige, där kopplingar till Per Finne, Suhoinen eller vad de nu hette hittades på löpande band. Olika uppgifter, om varifrån de kom och vilka det var, var inte svårt att hitta men det gällde ju att hitta kopplingen till mig.

Min morbrors test gav lite mer kött på benen. Han hade många finska träffar, de jag hade plus en hel massa till. Med morfars linje från Bergslagen och mormors från Roslagen så var det inte så svårt att se den mest troliga vägen bakåt borde vara från morfars sida. Jag läste om samhällen och områden där flyttningar från östra rikshalvan skett vid många olika tillfällen, ibland verkar det vara morot som var orsaken, andra gånger piska.

Fri bild Unsplash Evan Dennis
Kanske kunde jag hitta några spår bland alla de som gått före morfar, men hur jag än letade så hittade jag inga finskklingande namn.  Det blir ju ganska många att leta efter när generation läggs till generation, så det kändes hopplöst efter ett tag. Men när svaret på min morbrors test av Y-kromosomen kom, det test som visar på hans raka linjer av fäder bakåt i tiden, så öppnades en möjlighet. Morbror, och därmed morfar, har gruppen N, en grupp som är väldigt vanlig i Finland. Om jag då följde faderslinjen bakåt, kom jag då till någon med finskklingande namn?

Längre och längre tillbaka och linjen drar mot Värmland, nära Filipstad, men bara vanliga namn. DNA-testet ger fler finska kopplingar, så någonstans finns det säkert ett svar, men hur långt bak ska jag. Den äldsta är Mårten Persson, död 1696, och sen kommer jag inte längre. Kolare vid ett bruk, kan det säga något.

Under det att jag letar så fördjupar jag testet på Y-kromosomen och nu vet jag att det finns en till som har samma lilla grupp som ´min morbror, en amerikan som har sin äldsta kända ana på 1700-talet i Vänersborg. De som har nästan likadan Y-grupp, åt alla håll, kommer alla från Finland och de uppger att de har sitt ursprung i sydvästra Finland. Ska bli spännande att följa utvecklingen och se om det kommer fler matchande tester framöver.

Hur är det nu med kopplingen, vem var det som kom över och startade kedjan. Kanske får jag aldrig veta, men jag har lärt mig att de svenska namn som finns i kyrkböckerna kanske var prästens påfund, kanske hette han inte Mårten Persson utan Matti och något som började på P. Om hans son och dennes son hette Erik Mårtensson och Olof Eriksson vet jag inte heller, men så står det i böckerna.

Intresserad av inflyttade och inflytande från öster, kolla på Finnsams sida,  www.finnsam.org

Prästen Gustaf Höijer. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.I dag bloggar jag om prästen Gustaf Höijer. Han föddes i Skellefteå 20 december 1849 som son till postmästaren Anders Gustaf Höijer och hans hustru Anna Fredrika Elisabeth Wallmark. Det berättas att denna postmästare Höijer hade sitt i korsningen Strandgatan/Köpmangatan i Skellefteå och var en ganska arrogant person, folk var nästan rädda för att utföra sina ärenden hos honom. Anders Gustaf Höijer var till sin personlighet väldigt hetsig och hans vredesutbrott gick ofta ut över allmänheten bakom luckan. All expediering skedde genom en lucka till postkontorets farstu och ibland hände det att luckan slogs igen med en våldsam fart. Då gällde det för kunden att inte ha några fingrar emellan. Jämna pengar skulle kunderna också ha, annars fick de höra: "Här är inget växelkontor". Vid ett tillfälle kom en dräng in på postkontoret och bjöd ut en lax, vilket han inte skulle ha gjort. A.G. Höijer blev oerhört förbannad och med en utskällning kördes kunden ut. Drängen gav dock inte upp. Han gick in i köket och husföreståndarinnan där, fru Hofverberg, blev mycket glad för laxen. En stund senare kom postmästaren själv in i köket med ett leende på läpparna och var så glad som om att han alltid hade varit det. Laxen inhandlades och drängen fick ett glas konjak i förplägnad. Sonen Gustaf Höijer var dock på ett helt annat sätt än sin far.

Gustaf prästvigdes 1874 i Uppsala och var länge verksam i Piteå landsförsamling. Han började där som komminister 1876 och blev 1888 kyrkoherde för samma församling.

1896 blev tjänsten som kyrkoherde ledig i Höijers födelseförsamling Skellefteå och året därpå blev han utsedd till kyrkoherde för församlingen.Tillträdandet skedde 1 maj 1897. Han efterträdde doktor Simon Brandell på den posten. Liten och smärt till växten, var Höijer ihärdig och stark i sin trospredikan. Han hade inget emot att resa långt för att tillgodose de andliga behoven för sina församlingsbor ute i byarna och blev därför uppskattad av lantbefolkningen med stor lojalitet. Gustaf var reserverad mot att delta i sammanslutningar, han ansåg att allvarliga kristna inte borde ägna sig åt kommunala angelägenheter.

Gustaf Höijer var gift med Anna Lovisa Markstedt, dotter till sågverksägaren vid Lejonströms såg i Skellefteå, Anders Markstedt och hans hustru Margareta Katarina Davidsdotter. I äktenskapet föddes två döttrar, Ruth och Mirjam. Döttrarna flyttade senare till Stockholm där de bodde fram tills de dog. Hustrun Anna Lovisa avled hastigt 27/12 1896 i prästgården Björklunda, Öjebyn, Piteå och fick alltså inte uppleva återkomsten till Skellefteå. Hon är liksom Gustaf begravd i Skellefteå. Deras gravsten finns ännu kvar.

Tjänstgöringen i Skellefteå blev inte långvarig för Gustaf eftersom han avled sommaren 1898. Dödsfallet kom oväntat eftersom Höijer den sista veckan av sitt liv, enda till kvällen före sin bortgång, varit i full färd med att undervisa sina nattvardsflickor. I samband med hemfärden från bönhuset i Skellefteå, där undervisningen hade ägt rum, fick han känningar av en magsjukdom som besvärat honom till och från under flera års tid. Vid hemkomsten tillkallades genast läkare men denne kunde inget göra. Han avled på lördagseftermiddagen den 11 juni 1898 i sviterna av magcancer. Hans närmaste anhöriga var de två döttrarna samt brodern Harald Höijer, handlare och stadsfogde i Skellefteå.

Vidare var Höijer känd som en god predikant. Han värnade om missionen. Han använde ett enkelt språk och levande bilder i sina predikningar. Skolverksamheten låg honom också varmt om hjärtat. Till främjandet av den bidrog han ofta med egna medel. Han var även en praktiskt lagd person som betraktades som en god organisatör. Han spelade även olika musikinstrument och skrev också poesi inom den närmaste familjen.

Två släktforskare som bloggar har gjort återblickar på det gångna året och inspirerat mig till detta inlägg. Dels är det Lisa Holmblad, dels Lasse Ericsson. Säkert är det många fler bloggande släktforskare som gjort likaledes nu kring nyåret.

I mitt inlägg här handlar det bara om forskning om min egen släkt, inte om kunders släkt eller andra jag hjälpt. Där har jag hittat mycket spännande och intressant, men det är en annan historia.

Något jag gjort 2019 som jag inte gjort förut
Låtit trycka en släktbok, den första om min egen släkt. Det handlar om min pappas släkt och jag gjorde den till hans storebrors hundraårsdag den 2 november. Eftersom jag inte är klar med forskningen om pappas släkt så kommer det en ny och utökad version av boken längre fram, kanske redan i år.

Det som berört mig mest under året
Att besöka platsen där min farfars farföräldrar bodde och se resterna av deras torp. Detta gjorde jag i september tillsammans med två av mina bröder och en svägerska. Torpet låg i Gärdhems socken utanför Trollhättan och idag är det torpet rivet men rester ligger kvar på platsen. Det är något alldeles särskilt att hitta en sådan plats. Jag har besökt flera sådana ställen från min släkt under de år jag släktforskat och det är lika roligt varje gång.

Rersterna av torpet i Gärdhem. Eget foto.

Det mest överraskande
Att jag lyckades hitta min farmors bror Karls hustru Elin efter att enbart ha känt till hennes förnamn från amerikanska arkivhandlingar. Men med lite kreativt sökande lyckades jag.

Vad jag ser fram emot att göra 2020
Allt. Jag har flera oavslutade trådar att ta tag i på min mammas sida och en hel del grundforskning att fortsätta med i pappas släkt. På senare år har allt fler bouppteckningar digitaliserats och jag tror att jag kommer att läsa fler sådana. Det jag tycker är intressant med dessa är både att se vad de ägde och att få en uppfattning om deras ekonomiska tillstånd genom skulder och fordringar. Jag har nog fler ganska välbärgade bönder i min släkt än fattiga torpare och det hoppas jag få lite bättre grepp om under året.
Jag ska också fortsätta att skriva släkthistoria. Jag tar ett kapitel i taget, när jag fördjupat mig i en släktgren. Det går inte att greppa allt på en gång.

Som synes är det inget revolutionerande på gång, bara fortsatt letande i arkivhandlingarna.