Rötterbloggen
Rötterbloggen

Ibland blir det fel

Vid en tillbakablick så kan vi klart se att släktforskning blivit mycket lättare att genomföra under senare år. Det som tidigare var ett tidsödande letande, antingen genom att resa till arkiven eller att tålmodigt vänta på nästa leverans av små plastkort eller rullar. Visst gav det tid till eftertanke, men när leveransen kom eller uppgiften hittades i ett arkiv, och det visade sig att den eftersökte flyttat efter en månad, till ett nytt kort eller ett nytt arkiv, så var det kanske inte den mest glädjefulla stunden. Naturligtvis gav det ett behagligt tempo, och tid fanns att uppdatera sina pappersregister, och hinna fundera ut kommande strategier för att få ut så mycket som möjligt.

Sen kom datorn med allt stöd, lättare att hålla reda på alla personer, det gick att sortera och flytta, radera och lägga till på ett helt annat sätt än tidigare. Så mycket bättre blev det när det gick att kommunicera med hela världen, några knapptryckningar och vi kunde förflytta oss mellan olika arkiv på ett helt nytt sätt. Visserligen försvann en del av upptäckarkänslan. När det inte behövdes planeras resor och besök på ett minutiöst sätt, för att inte missa något och motionen med att gå till posten försvann. Nu var det i den egna lilla vrån vi kunde arbeta, ingen som störde och ingen som såg hur vi klädde oss. Visst var det tråkigt att inte ta en kopp kaffe tillsammans och utbyta erfarenheter men vad gjorde det.

Allt eftersom förfinades verktygen, allt mer information blev tillgängligt och då blev det plötsligt nästan omöjligt att hitta något. Vi såg inte skogen för alla träd. Den ena uppgiften motsa den andra och det kändes som himlen höll på att trilla ner. Begrepp som Information owerflow blev helt klar synliga. Då kom räddningen, varför inte börja sortera det skrivna materialet utifrån olika kriterier. Begreppet index blev nyckeln till framgång. Tänk att inte behöva läsa sida upp och sida ner, utan få en sammanställning serverad.  Att få veta alla de ställen som en person fanns nämnd på eller att lätt se vart någon reste. En underbar värld, kan det tyckas. Men hur gjordes dessa index och vem kontrollerade kvalitén?  

Som så många förr så kom ett litet bakslag när vi förstod att det fanns människor, med alla fel och brister, som gjorde jobbet. Som läste och skrev in det de tyckte sig se, och ju större marknaden blev, desto större arbetsstyrkor med varierande kunskap användes i produktionen. Det blev konkurrensfördelar bland jättarna med olika index och den ena efter den andra finessen lanserades.

Allt det här är känt bland många släktforskare, men förhållningssättet till hur vi använder index varierar, fler och fler litar mer och mer på dessa uppgifter. Det som är självklart för vissa, att det är en hjälp att hitta originaluppgifterna är inte lika självklart för andra, de indexerade uppgifterna blir sanning och ska inte ifrågasättas. Naturligtvis varierar det mellan individer och också över tid, men ibland kan det bli intressanta konsekvenser.

Det är inte nytt, har tidigare nämnts, men är fortfarande aktuellt. En person eftersöks och spåret finns i en passagerarlista från Göteborg. Den är välskriven men kanske inte så lätt att förstå om man inte är bekant med svenska listor. Det är då tur att det finns ett index, där de viktiga uppgifterna finns sammanställda. Tittar vi på hur texten ser ut på passagerarlistan (hämtat från Arkiv digital) , där vi kan se på andra rader att ordningen är län  följt av ort, så tycks det stå Bohus följt av Sanneröd, där sedan röd kryssats över.


Index ger en liten annan information och vi kan fundera på hur tolkningen skett. 



Kanske lite svårt att se hur det blivit så fel, men om indexeraren skrivit in Sunne, så kommer säkert länsuppgiften från något register och hux flux har vi en trovärdig uppgift.

Nu har uppgiften om den felaktiga orten nämnts flera gånger i sökningen efter personen, men tänk vad svårt det är att få bort den. Dyker upp hela tiden, nya personer hittar uppgiften och springer iväg och timmar läggs ner.

Slutsatsen är den som alltid sagt och kommer att sägas, gå alltid tillbaka till den ursprungliga källan!

Fortsätt läs mer
  786 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan S von Schinkel
Hej! Mycket tänkvärt. En bekant som var ny släktforskare gjorde en en upptäckt via dessa index att hennes mamma hade en halvbror. ... Läs mer
onsdag, 20 mars 2019 21:38
786 Träffar
1 Kommentar

Guldgruva!

Det finns många olika ställen man kan hitta information på och det är inte alltid som de hittas när man känner ett behov av att hitta den där viktiga pusselbiten.  Många timmar läggs ner för att fylla sida upp och sida ner med information, men hur gör vi för att det ska synas? Och hur gör vi för att det ska underhållas, så att det upplevs som ett levande material. Ett material som rör sig i takt med tiden och som så många gånger som möjligt ger de svar som förväntas. En ekvation som kanske inte är så lätt att få ihop, men det finns möjligheter att lösa det mesta. Varför inte arbeta tillsammans, varför inte bygga ut och bygga på det levande materialet?

Den här lilla bloggen ligger som en delmängd i ett större sammanhang, Rötter, som innehåller en hel massa olika ”fack” där det sparas allehanda olika information. När jag går in på den sidan så slår det mig att det finns en hel del material som för många ligger lite undangömt. Det är inte bara nyheter som presenteras, det finns en hel mer. Men om jag inte vet vad det finns, om jag inte tar den lilla tiden att snoka runt i de olika facken, eller kanske är det bättre att säga rummen, vad vet jag då?



I listen som ligger ganska högt upp på första sidan finns en ruta som egentligen borde heta ”Sesam öppna dig”, för det är resultatet när du trycker på Faktabanken. Det dyker upp en mer än 20 olika delar som ryms under den ganska spartanska knappen. Visst kan det verka vara en blandning av olika ämnen, känns nästan som lite av plockepinn. De olika rubrikerna spänner över ett stort område och det kanske spretar lite. Men vad gör det, blir bara så mycket mer spännande att utforska alla skrymslen och vrår.

Att klicka på Wiki-rötter är en höjdare. Ja inte själva klickandet utan det som dyker upp på skärmen. Där ligger 1 286 olika artiklar, en del korta, andra längre. Där finns också nyckeln till hur dessa kommit till eftersom det står ”Alla är välkomna att skriva”.  Det är grundtanken i begreppet Wiki att det är ett gemensamt skrivande som ger mer och mer spänst i innehållet, som lyfter alla artiklar och som skapar nytt.

Har du varit inne och tittat i denna guldgruva?  Om inte, ta en sväng och bekanta dig med det som finns. När du gjort det så kanske, när andan faller på, du skriver en egen artikel eller rättar en befintlig. Ju fler som lägger ner lite tid, desto bättre blir det (hoppas jag).

Guldgruvan väntar på dig, ta en tur och kolla vad som finns.

https://wiki.genealogi.se/index.php?title=Huvudsida

Fortsätt läs mer
  1069 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Rötter är en WIki vilket innebär att man skulle kunna koppla på ett datalager som heter Wikidata --> att WikiRötter skulle kunna t... Läs mer
onsdag, 13 mars 2019 13:47
1069 Träffar
1 Kommentar

Brålanda - världens centrum?

Inom släktforskarkretsar talas det ofta om varifrån släkten härstammar, för en del så är det självklart, för andra kan det vara lite svårare att svara. Det kan bero på okända anor, det kan bero på många omflyttningar och liknande orsaker. Jag har inte så svårt med vad jag brukar svara, två Götland och två Slagen, eller om det ska preciseras, Östergötland, Västergötland, Bergslagen och Roslagen. Det blir ju ofta så att det då finns släkt i de områden som beskrivs, kanske även byggnader och kyrkogårdar som förknippas med släkten och som gör området till ett givet mål för nutida utflykter för att vandra i fädrens spår.

När det gäller mina egna västgötarötter så finns det inte så mycket kvar av detta, spåren av tidigare generationer har liksom suddats ut, besöksplatserna har blivit färre och kyrkogårdarna innehåller inte de människor som finns i mitt släktträd. En anledning är naturligtvis att äldre generationers gravar försvunnit, men också att det skett utflyttning, nästan alla i tre till fyra generationer tillbaka flyttade för nästan 150 år sedan och lämnade det, för den delen av släkten, hävdvunna området.

Jag undrar vad som hände i Varatrakten i Västergötland runt 1880, då min farfars föräldrars tillsammans med farfars mors syskon med familjer, som på ett givet tecken lämnar Västergötland och flyttar till Brålanda i Dalsland. Tre bröder, 2 systrar och deras föräldrar köper mark i Brålanda. Närmare 50 personer flyttar till området och fyllde på socknen. Var det för att det fanns tomma hemman i Brålanda att förvärva, gav marken i Västergötland för lite eller var det elaka grannar som gjorde att de flyttade. Jag vet inte säkert, men västgötaslätten känns som mer bördig än Dalslandsmarken, men kanske har jag fel.

Hur var det att komma till en ny plats? Naturligtvis var det inte som att emigrera till Amerika, sederna förstod man och språket var det samma, men hur togs man emot, hur upplevde barnen flyttningen. Jag har försökt att se vad som finns skrivet och om det fanns några ledtrådar i anteckningar från senare generationer, men det verkar vara ett svart hål i det material som jag hittat.

Nu vet jag att de bodde och verkade i en socken som jag inte känner som ”hemsocken”. Det finns inga kopplingar bakåt i tiden, av naturliga skäl, och många av de som flyttade rörde sig sedan vidare, många till Amerika, eller till andra delar av Sverige. Min farfar lämnade socknen och blev affärsman, med flytt mellan olika delar av landet som en del av sin karriär så där finns inget kvar av direkta kopplingar. Tre av farfars syskon ligger begravda på Brålanda kyrkogård, de andra emigrerade. Eftersom de som stannade kvar inte bildade familj så är deras grav, märkt med Syskonen på Lottsbyn, det som fortfarande minner om familjens närvaro.


När kopplingarna till socknen inte finns bevarade i så stor utsträckning, så är Brålandaboken en guldgruva. Det har skrivits många sockenrelaterade böcker genom åren, och de är idag en guldgruva för de som söker kunskap om det som hände förr i det begränsade området som en socken utgör.
att få tillgång till inte en bok, utan två, på sammanlagt 1 200 sidor om Brålanda (fast i ärlighetens namn så omfattar Brålandaboken även Gestad och Sundals Ryr). Texterna ger insyn i den trakt där min släkt levde under en tid, även om de inte hade rötterna där, och visst måste det finnas avtryck i hur min farfar upplevde världen och han blev formad, åtminstone till viss del.

Även om många av släkten flyttade ut, så finns åtminstone en nämnd i en nyare bok, Stationssamhället Brålanda, 1878–1976. Utmed landsvägen ligger ett hus där det en gång tillverkades råttfällan Svea, patent 56 458 från 1923. Huset kallas i boken för Råttfällemakarens och ägdes av min farfars bror, Sven Johan. Så det är med stolthet jag ser en av de få kvarvarande minnena, i centralorten Brålanda.

Fortsätt läs mer
  928 Träffar
  0 Kommentarer
928 Träffar
0 Kommentarer

Från fjös till slott

Att det blir alltmer populärt att semestra i de svenska fjällen beskrevs i en artikel häromdagen, och att det medför ett ökat intresse för införskaffande av boende, i en eller annan form, är en naturlig följd av det stigande antalet människor i fjällvärlden.

Det finns alla sorter av boende och visst kan man hitta en hel del intressanta objekt, ibland små och ibland stora. När andan faller på så kan besök i fjällvärlden ge associationer, och det är vad som hände mig nyligen vid ett besök i en av de Härjedalska skidorterna. Jag besökte Lofsdalen och där stötte jag på ett litet hus. Inte mycket för världen, men det bar på en intressant historia. Det står idag inte på den ursprungliga platsen, är flyttad en bit av några entusiaster och är idag i hyfsat skick.


Det kallas fjöset, det Lindblomska fjöset och har en koppling till en familj, som visar på hur olika ödets lotter faller. I huset bodde den försupne skolläraren Olof Lindblom med sin hustru och deras barn. Ett litet utrymme för boendet och också för något husdjur. Familjen var fattig och Olof skötte sig inte så hustru Brita fick gå runt i bygden för att tigga till sig det som behövdes för dagen. Inte lätt och inte så väl sett drog hon under vintern de minsta i en kälke och försökte få hjälp.  Äldsta dottern hade epilepsi, äldsta sonen Pehr Olof var inte som andra, han blev ibland riktigt arg, och då var det bara mamma som kunde lugna honom. Några barn dog i unga år, men Erik, 10 år yngre än Pehr Olof och Jonas, den yngste, de klarade sig. 

Inte var det något bra liv, på gränsen till riktigt uselt. Det var därför inte så konstigt att Erik gav sig iväg hemifrån i unga år, först de tre milen till centralorten Linsell för att lära till skräddare och sedan till Hudiksvall. Samma resa gjorde Jonas.

För att göra en lång historia kort, så reste Erik till England, arbetade på ett skrädderi, gifte sig med chefens dotter och drog sedan till USA med familjen. De förflyttade sig över kontinenten, bodde hos indianer och kom så småningom till San Francisco. Lämnade fru och barn och tog hyra på valfångare, hoppade av i Alaska och hittade guld i Nome. Känd som en av Three Lucky Swedes, och gjorde sig en oerhörd förmögenhet.

När han senare reste hem, ville byborna inte veta av honom, försupne skollärarens son, förmodligen var det bara kattguld han hade med sig. När de förstod att han verkligen var förmögen skickade socknen en räkning på familjens samlade bidrag, men den betalades aldrig.

Här kunde berättelsen ta slut, men det finns en bit kvar av den. Hur gick det med resten av familjen?
Yngste sonen Jonas han försvann, sägs att han reste till Ryssland, men det vet vi inget om.  Pappa Olof blev illa slagen av någon och avlider. Mamma Brita fortsatte tigga och ta hand om Pehr Olof, men till slut så orkade hon inte mer utan avled vid 83 års ålder. Kvar i fjöset fanns då Pehr Olof, som utan sin mors lugnande ord, blev svår att tas med. Den utväg som de styrande fann bäst var att kedja honom i en kalvkätte, där kedjorna drogs åt vid matning och de gånger en hink med vatten kastades över honom, det som påstods vara tvättning. I tre år levde han så, ensam i sin kätte. Ibland kom skolbarnen på studiebesök och stod utanför för att titta på honom. Efter tre års fångenskap avled Pehr Olof.


Hur gick det då för Erik? Han förvaltade sin förmögenhet väl, blev rikare och rikare. Familjelivet var inte det bästa så en ung aktris fångade hans hjärta och tog sedan över mer och mer av hans förmögenhet, inte så snyggt men inte heller ovanligt. Erik kände sig mer och mer ensam, men han bodde bra och sista tiden av sitt liv tillbringade han i ett hus som var den direkta motsatsen till fjöset i Lindvallen. I en stor lägenhet i det hotell han ägde spenderade han de sista åren, och det sägs att dog sittande i det torn som kategoriserar byggnaden. Hotellet finns än idag, Claremont , ligger en liten bit utanför San Francisco och är imponerande.

Fortsätt läs mer
  738 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Birgitta Svedlund
En intressant berättelse om en spännande plats och person Vill rekommendera Marit Manfredsdotters fantastiska trilogi upprättelse.... Läs mer
måndag, 04 mars 2019 19:19
738 Träffar
1 Kommentar

Kan man berätta för mycket?

Ibland så börjar jag fundera på vad min släktforskning ska ge för resultat. Vad är det jag letar efter och hur vill jag att det ska presenteras någon gång i framtiden när jag börjar bli färdigt.  Ja, färdig blir man inte, men kanske kan jag nå ett etappmål i alla fall. När anorna försvinner bakom många generationer och det bara finns strödda anteckningar i mantalslängder eller liknande så är det ibland svårt att få grepp om vad det var för liv de levde, hur deras familj såg ut och vilka öden och äventyr som de genomgick.

Ju närmare i tiden, ju mer information finns att få, åtminstone på de som jag lyckas identifiera. Att det bland mina anor finns det som många stångas med, okända föräldrar och brunna kyrkböcker innebär naturligtvis inskränkningar, men huvuddragen går många gånger att få fram om anorna levde på ungefär samma plats som sina släktingar. Att det får bli gissningar och spekulationer, det får jag stå ut med, bara jag klart berättar vad som jag har riktiga källor till och vad som är antaganden.

Det är ibland svårt att avgöra vad som skall tas med, ska den personliga integriteten, som vi håller ganska högt i vårt dagliga liv, få avgöra att vi inte berättar?  Ska det som beskrevs förr, med olika detaljeringsnivå, anpassa till vår försiktiga, tidsanpassade, något avskalade nivå eller ska det fram i ljuset som det skrevs förr?

Under sökandet efter en Fredrik Arvid Blom, född i Enköping, så kom jag ganska nära delar av hans familj. Inte så att jag träffade dem, men de underlag som dök upp i sökandet efter honom visade på både det ena och det andra. Nu hör det till historien att det bara är uppgifter som är runt 100 år gamla och de utspelar sig i USA, men ändå.  Hans liv var inte alltid så rosenrött utan det fanns mörka hål, och inte bara en gång utan flera. De detaljerade skilsmässohandlingarna beskriver hur ett familjeliv inte ska vara, ska jag ta med de detaljerna? 



En tidningsrubrik och efterföljande text som handlar om Fredriks svärföräldrar är kanske tänkbart att ta med, men det var inte mycket som doldes för 100 år sedan.  Ska jag berätta hela historien eller ska jag dölja händelsen och konstatera att de båda dog.   Att mannen använde rakkniv, strykjärn och för säkerhets skull också gas för att ta livet av sin hustru, är det nödvändigt att berätta? Att han tillbringat en tid på mentalsjukhus, hör det hit? Och ska jag berätta det som står i texten, som inte syns på bilden att det var de två barnbarnen, 8 och 6 år gamla som upptäckte dådet. Man kan fundera mer än en gång, på hur mycket som ska berättas. Vad tycker du?

En annan frågeställning dyker upp när vi nu har fått ett nytt verktyg, DNA, till vår hjälp i släktforskningen. Det är inte alltid som våra källor berättar hur vi är släkt, eller om vi ens är släkt. För vilka ska vi berätta att det inte är som vi alltid trott, är det de som frågar eller ska det berättas vitt och brett på släktkalaset att vi inte är släkt på det sätt som vi trott. Ska vi gå runt och fråga hur det känns att bli av förälder, farförälder eller syskon när vi fått svaret på olika DNA-tester. En delikat frågeställning som kräver mycket funderande innan det är dags att ta ställning. Kanske har vi olika infallsvinklingar på denna fråga och nog tål det att diskuteras mer än en gång. Varför inte en ny punkt nästa gång DNA diskuteras.

Fortsätt läs mer
  1295 Träffar
  0 Kommentarer
1295 Träffar
0 Kommentarer

Fantasin springer iväg

Vid all släktforskning så finns det ibland små notiser, som kan sätta fart på fantasin. Vad var det som hände, hur upplevde de som var med om skeendet det och hur skulle jag ha reagerat om jag var en del av det som berättades.


Det kan vara en uppgift om en emigration, där tankarna leder iväg. Hur var det för föräldrarna att stå vid grindstolpen och se den ende sonen ge sig iväg, väl medvetna om att de troligen inte skulle återses. Ett farväl med många underliggande känslor. Bryr han sig om vad som händer med oss gamlingar, lämnar han oss i sticket nu, eller kommer han tillbaka och tar hand om oss när vi blir riktigt gamla. I pojkens huvud, fanns det förhoppning om att lyckas och sedan komma hem som en rik man, eller var han medveten om att det var sista gången han såg sina föräldrar och den byggd han växt upp i. Var det med upprymdhet han såg fram mot resan eller var det med fjärilar i magen han passerade de så välkända husen i byn. Tog han en liten omväg med förhoppning om att få se flickan som han tyckte om, men som inte besvarat hans känslor. Undrar om hon finns kvar, när jag kommer tillbaka, och kan känslorna då väckas till liv. Vad det blev av hela historien kanske inte framgår, men en liten anteckning ute i flyttkolumnen kan ge många frågor och funderingar.


Andra noteringar kan ge upphov till mer djuplodande funderingar. Vad är egentligen meningen med livet, hur orkar en vanlig människa med det ena dråpslaget efter det andra och hur gick deras tankegångar, både när det hände och under den tid som låg framför dem. En något avlägsen släkting dyker upp i husförslängden och det finns egentligen inget större intresse att följa familjen efter att de konstaterats finnas.  Men familjen, med sju pojkar, noterades och det kan kanske bli läge lite längre fram att titta på dem.  Yngsta pojken föddes strax innan boken tog slut, så en snabb koll i nästa för att se om det dök upp fler barn kan vara på plats innan letandet efter närmare släkt tar vid. Nästa bok, där finns de, far och mor och sju pojkar, den äldste sjutton år, den yngste ett år. Inga fler barn tillkommer, men sidan ger besked. Besked som gör att en bok till behöver öppnas, och där kan man läsa på rad efter rad, Per och hustru Annas son, ett namn och ordet rödsot. Först en, sedan en till och sedan märks att även dödboksskrivaren känt ett behov av några extra textrader. ”Midsommarafton, i kyrkan två kistor, i den ena 12-årige sonen och i den andra den äldste sonen, som vaktar över den yngste, som inte ska behöva resa ensam”.


När året är slut finns Per och Anna kvar, ingen son finns längre i livet och det som skulle vara framtiden och vi skulle kunna kalla det för deras pensionsförsäkring finns inte längre. Hur orkar de två leva vidare, vilka känslor fanns det förknippade med deras kommande dagar. Det står naturligtvis inte i någon bok, så vi vet inte, men funderingarna finns. Tänk om det varit möjligt att se och höra deras reaktioner, deras känslor och resonemang under de trettio är som de överlever sina barn. Ibland känns det platt med de medel vi har, vi registrerar händelser, vi är noga med källhänvisningar men var ser vi människan bakom uppgifterna.

Det är skönt att inte allt det som vi hittar är av samma kaliber, det finns många roliga, glädjefulla kommentarer också,  så det är inte meningslöst att släktforska, det är många gånger en lustfylld sysselsättning för alla oss som håller på!

Fortsätt läs mer
  825 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Solbritt Furberg
Tack för intressant inlägg! Visst springer fantasin iväg, när man släktforskar, tvingar en att fortsätta söka, hitta samband, svar... Läs mer
torsdag, 14 februari 2019 09:38
Eva Johansson
Så många gånger jag tänkt i dessa banor också. Man kan inte låta bli att gripas av dessa i sig oftast knapphändiga anteckningar. O... Läs mer
torsdag, 14 februari 2019 14:10
825 Träffar
2 Kommentarer

Spårsändare

Jag såg en annons om spårsändare, som verkar i 54 länder och som visar var den bevakade produkten varit och är. Både historia och nutid, med stor exakthet och kontinuerlig uppdatering.
Tänk om jag hade kunnat sätta på sådan utrustning på mina emigranter. Att kunna följa deras spår, se hur de reste och var de slog sig ner, det skulle underlätta allt letande och bli ett utmärkt komplement till alla andra källor.


Tänk om farfars bror Klas haft en sådan, då hade jag kanske kunnat se vad som hände med honom. Han tar ut flyttningsbetyg samtidigt som tre andra släktingar, försvinner ur de svenska kyrkböckerna och återfinns inte mer. Reskamraterna återfinns i Göteborgs poliskammares passagerarlistor, men inte Klas. Reste han till annat mål?  Eller kom han inte fram till Göteborg, slutade hans äventyrliga resa någonstans på 11 mil långa vägen från hemsocknen till hamnen. ”De gamla” i släkten sa inget, trots mina försök att få veta något, det enda som kom fram var: Det talar vi inte om. Hade Klas haft en spårsändare så kunde jag ha letat på rätt ställe, men nu är jag ställd.

När det nu inte finns dessa spårsändare, och hade det funnits hade säkert strömmen tagit slut så att informationen försvunnit, så får vi ta till andra knep. Spår av de sedan länge bortgångna finns kvar i de som lever idag, om de levde tillräckligt länge för att skaffa familj. Spår som vi med modern teknik kan finna genom en enkel topsning eller att spotta lite i en burk. Har vi tur så kan vi koppla de svar som en enkel DNA-test ger, och hitta ledtrådar till de som försvann. 



Ibland kan den nya tekniken ge svar på frågor som ställts under lång tid. Jag fick kontakt med en person som sökte sin biologiska mamma, som lämnat sitt nyfödda barn för adoption i en stad i USA. I handlingarna stod att mammans namn inte fick ges ut, inte så ovanligt, men det intressanta var att en kort notis fanns om att pappa till barnet var en namngiven man, med tilläggskommentar: Han vet inte om barnet.

Att få vetskap om fadern gjorde det lättare att se vilka av träffarna, som det genomförda DNA-testet tagit fram, pekade på moderns släkt. En blandning av allehanda slag, men det som gjorde det intressant ur min synvinkel var att det fanns en del svenskklingande namn, visserligen amerikaniserade men det verkade finnas svenskt, eller var det kanske norskt, ursprung bakom dem. Att det var en del generationer bort framgick av storleken på träffarna. Eftersom det inte ser likadant ut i hela Sverige när det gäller hur vi ska tolka släktavstånd utifrån storleken på DNA så var det skönt att det första antagandet av vi hamnat i Västerbotten (där alla är släkt med varandra, nästan i alla fall) visat sig vara fel. Spåren ledde till Blekinge, med några hyfsat stora träffar som pekade på fyrmänningar/bryllingar eller kanske någon generation mer. Några andra ledde till Öland, denna underbara ö, full med emigranter.   

Efter att ha byggt några olika släktträd så blev det mer och mer klart att vi hittat ett spår, ett spår som ledde till en liten krets av personer. Efter några kontakter med troliga släktingar stod det klart att en av dem var en fullträff. Tyvärr avled mamma för flera årtionden sedan, med syskon kan berätta om det som hände och det finns en ny kunskap om den egna historien hos den som letade, en viktig pusselbit är hittad och placerad på sin plats.

Fortsätt läs mer
  675 Träffar
  0 Kommentarer
675 Träffar
0 Kommentarer

Emigrantens spår

Det är intressant att samarbeta om emigrantöden, vare sig det gäller att hitta en emigrant som den svenska sidan tappat bort i det nya landet eller att hjälpa den utrikesboende att hitta tillbaka till den svenska delen av släkten.
Varje dag kommer det frågor och funderingar på de sidor på nätet som har emigrantforskning som tema. Det kommer enkla frågor, med väl dokumenterade uppgifter om namn, födelsetid, föräldrar och syskon till de lite svårare frågorna, där det tycks vara unika namn som borde hittas lätt, eller med total avsaknad av ålder och emigrationsår.
 


Om vi tittar på en fråga av det senare slaget, så kan vi ta den om Rudolf, ett mycket exklusivt namn i Sverige, med det udda efternamnet Johannesson, född runt 1860 och emigrerad mellan 1885 och 1895. Det kan inte vara så svårt att hitta den personen. Fast hur är det med unikiteten, finns det något att ta tag i, finns det något som kan hjälpa till att komma en liten bit framåt. Att Rudolf var unikt stämmer kanske inte, det finns en hel del sådana födda vid den angivna tiden, att Johannesson, som kunde skrivas i alla möjliga former definitivt inte var ovanligt, vet vi men inte den som frågade. Det blev inget svar på frågan, det gick inte att hitta fler uppgifter på andra sidan klotet eftersom den efterfrågade inte var med i församling som skrev ner något. Inte heller finns han med i någon folkräkning, den som gjordes 1890 i hela USA brann upp och han dog innan nästa som var år 1900.


Andra frågor kan gälla var en person arbetat och det är inte alltid lätt att hitta. Även om man kan hitta personen så är det inte alltid lätt att hitta uppgifter om var personen arbetat. Fast ibland kan man ha tur, som med Helga.  Hon bodde med sin familj långt från de stora städerna och tycktes leva och verka som de flesta i bygden, jordbruk och matlagning. Men så flyttar hon med angivelse Stockholm. Kan ju vara lite svårt att hitta bland alla församlingar, men eftersom detta är runt sekelskiftet så finns det helt utomordentligt värdefulla Rotemannen, med nummer 3 som tillägg på en liten USB-sticka. Visst återfinns hon där, index säger en hel del om henne, var hon bor och vad hon anges ha för yrke. I hennes fall stod det kokerska, och det kan man ju vara som helst. Men det finns ju originaldokumenten med på Rotemannen, kan man se något där?  En suddig, blekt anteckning fanns det, svår att läsa, kanske stod det tj Bjälke. Kan det betyda tjänstgjort? Och finns det någon med det namnet? Visst fanns det en sådan familj, med ganska bra status och det underlättade att de bodde i samma kvarter som Helga. Den som frågar efter Helga fick veta detta och då kom förklaringen till den handskrivna receptboken som hon tog med sig till Amerika, det var inte för några få personer som recepten var skrivna, det var större bjudningar som avsågs. Nu ska boken översättas och familjen få se vad som bjöds.

 



Även om många är nyfikna på sin familjs bakgrund så är det inte alltid som svaren de får är det som förväntats. I Massachusetts fanns den gamla damen, som barnen var både förtjusta i och rädda för. Hon satt i sin stol på verandan och drack kaffe, inte i koppen utan från fatet. Hennes engelska var inte så bra, men när något gick henne mot så visade hon att förrådet av engelska svordomar fanns där, den ena ramsan värre än den andra. Anette, som hon hette, verkade bära på något arv som hennes familj inte riktigt kunde greppa. Vem var hon och vad var det för hemligheter hon bar på. Det tog ett tag att följa henne, efter det att två olika personer ställt frågor om henne. Det är svårt att säga varifrån hennes hemligheter kom, men långt bak i släkten fanns kanske en del av svaret. Hennes farfars farfars farfar hetta Nils Wallin och han var verksam i Helsingborg. Från 1709 till 1728 var han stadens bödel. När jag berättade det så fick jag två helt olika reaktioner, den första sa att det var en fantastisk upplevelse att få veta det. De andra sa helt kort: Kontakta aldrig mig igen!  Så kan det gå.

Vissa namn är ändrade lite, men det ändrar inget, eller hur.

Fortsätt läs mer
  1131 Träffar
  0 Kommentarer
1131 Träffar
0 Kommentarer

Gott Nytt eller Gått Nytt

Snart har det Gått ett år sedan vi hälsade ett Gott Nytt År till varandra, ett helt kapitel i boken om alla År. Vi visste inte mycket om det som skulle komma, men nu kan vi se tillbaka och kolla in vad som hände. Samtidigt står vi precis på randen till ett Gott Nytt År, eller hur ser det ut?  Är vi beredda på det nya året, kanske blir det bara en fortsättning på de senaste nya åren, eller förväntar vi oss förändringar?


Att varje nytt år innebär förändringar, det vet vi, men är vi beredda. Tänker tillbaka på året som gått. Det finns höjdpunkter, nyfunna kopplingar inom släktforskningen, nya bekantskaper genom olika arrangemang eller hur bra det blev med DNA-matchningen som spökat tidigare år. Kanske var det inte lika roligt för den som såg halva trädet försvinna bort när det blev klart att pappa inte var den genetiska pappan.

Något vi inte kan förbereda oss på är de avslut som sker under året. Att behöva fylla i ett slutdatum för den man håller kär, eller har en tät koppling till, är inte det man ser framför sig vid årets början. Men ibland måste uppgiften uppdateras, oavsett hur vi känner.

Annat som kan ske, är de förändringar som andra ”prackar på oss”. Nya påfund som gör att vi måste ändra oss. Lagar som ändras, avtal som sluts eller sägs upp. Lokaler som ändras eller inriktningar som stryks, projekt som omdefinieras och uppfinningar som ändrar det vi trodde var rätt.

Det finns mycket att berätta om allt som påverkar och påverkas, men vad ska vi göra det för. Det som har hänt, det kan vi inte göra ogjort och det som kommer att hända kan vi ofta inte påverka. Så då bestämmer vi oss istället för att leva i nuet och invänta stunden när klockorna ringer in det nya året, och då vi tjoa

 Gott Nytt År

Vi syns och hörs igen på andra sidan årsskiftet, ha det så bra till dess önskar jag!

Fortsätt läs mer
  620 Träffar
  0 Kommentarer
620 Träffar
0 Kommentarer

Slutet gott, eller …..?

Vi närmar os slutet på 2018, och även om det är några dagar kvar så kan det kanske göras en summering av året och det blir sett helt utifrån mina upplevelser. Fast med släktforskningsglasögonen på.

Mycket kan hända under ett år och allt ska inte speglas, men det går att hitta en del höjdpunkter och även bråddjupa upplevelser, värda att plocka fram.

 
Spännande och med en känsla av nya sökvägar var det som visserligen påbörjades under förra året men som fick sin upplösning i år. Många, många med olika bakgrunder har sökt efter skeppsredaren och den svenske konsuln William Matsons bakgrund. Verksam under många i San Francisco med stora ekonomiska framgångar, men med en okänd bakgrund. Angav själv när han var född, att blev föräldralös tidigt och gick till sjöss tidigt. Utifrån hans egna berättelser gjordes det upp olika tidslinjer, händelser kopplades till andra händelse och så trodde genealoger och andra att det gick att hitta hans ursprung. Det finns många brev från de som påstått sig vara släktingar, det tiggdes friskt från olika socknar med försök att få skolhus eller tak till sockenstugan. Många var det som letat, men ingen som hittat hans ursprung. När barnbarns barnbarnet började leta så tog han DNA till hjälp, men det gav inte så mycket, men efter att vi flyttat över testsvaren till FTDNA och att barnbarnet Carol, en pigg 99-åring, tagit ett test så började det att lossna. För att göra en lång historia kort, så gick det att snäva in sökområdet genom nya tester, och så stod han där, den lille pojken som först förlorade sin far och några månader sedan sin mor. Han växte upp, minnet av födelsedagen bleknade nog och lite andra händelser ägde rum vid andra tidpunkter än vad han berättade på ålderns höst, men visst är det Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad, som träder fram, till stor lycka för släkten i USA.

Det kan tyckas lite tradigt att det under året hänt så mycket med koppling till DNA, men det blir väl så när man håller på så mycket med den delen av släktforskning. Det är inte alltid som kopplingen finns i matcher eller så kallade haplogrupper, ibland händer det saker som har en helt annan ingångsvinkel. Jag kan inte komma ifrån att vissa händelser sätter spår, tänker på den första kontakten med en person på Gotland, som då hade funderingar på om de skulle våga och kunna hänga på den nya trenden. Föreningen var inte så stor och hur skulle det gå. Jag har berättat om det tidigare, så många kanske minns, men det gör inte minnet mindre. Den initiala oron förbyttes till något helt annat, det var som om glädjerop kom farande från ön. Visst funkade det, visst fanns det intresserade, både bland medlemmar och inte minst bland alla de som fyllde på medlemsregistret under hösten. Att framgång för en för mig ganska okänd förening kan ge sådana härliga känslor, det är något som verkligen satt sina spår i mina tankar runt 2018.

Att det sker utveckling inom för släktforskningen ganska nya områden är klart, inte helt nytt är facebookgrupperna men under året har några av de grupper som jag är med och sköter växt rejält. Att koppla ihop släktingar till emigrerade svenskar, både de som är kopplade till de som flyttade likväl till de som stannade har exploderat. Intresset bland emigrerade om den kultur och de traditioner som härstammar från ”det gamla landet” har samma explosiva utveckling. Jätteroligt att delta, men så händer det som inte får hända. Den lilla sammansvetsade grupp som vi administratörer utgjort, där vi talat om allt, ibland om grupperna och olika händelser, men också om våra egna erfarenheter, kunskaper och tillkortakommanden splittras. Ingela från Göteborg lämnar det här livet. Plötsligt, oväntat och allt för tidigt. Det är förunderligt vilka band som kan skapas i cyberrymden, alla de samtal som förs via chattar, och hur påtagligt det kan bli när det går upp för mig att en ny rad lagts till i en dödbok. Tisdagen i denna vecka var det minnesstund, ett avslut på ett liv säger en del, men jag vet att det som Ingela producerat, de frågor hon besvarat gör att minnet av henne kommer att leva länge.



Allt är inte svart eller vitt, ibland så kan man fundera på vad det är som driver släktforskningen och alla dess olika företeelser. Nyligen kom den ut, det nya registret över döda, ett uppskattat hjälpmedel för många. Tusentals skivor och stickor skickas från Rötterbokhandeln, till glädje för alla (inte minst förbundets kassa). En lyckad satsning som på alla de sätt och vis. En annan, enligt min mening, mindre lyckad satsning är den av många hyllade leverantören MyHeritage nu plötsligt, utan större iver om att informera, ändrar sin strategi när det gäller den egna DNA-testen. Den kostar lika mycket som förr, men de har tagit bort ett antal vitala funktioner, exempelvis att kunna se sina träffars släktträd från det som ingår. Nu måste man lösa abonnemang, för en bra slant för att få tillgång till verktygen. Inte så snyggt tycker jag, men de ska ju göra vinst.

Fortsätt läs mer
  915 Träffar
  0 Kommentarer
915 Träffar
0 Kommentarer

Förbereda julen!

Snart är det första advent och det börjar pocka på med julförberedelser. Jag ser på Facebook att amerikanerna visar upp den ena fantasifullt dekorerade granen efter den andra. Ibland undrar jag om det finns en gran under alla dekorationer som bilden visar. Kanske är det en stålställning, hopfällbar sådan, som döljs under allt som hänger där.


Och ser jag en gran, så kommer bilden på julklappar i bakhuvudet, något som för vissa är en ångest, för andra något fullt av förväntningar. Finns det då någon koppling mellan julklapp och släktforskning, kan man fundera på. Visst finns det sådana kopplingar.  Kanske är den senaste upplagan av Dödboken en perfekt present, köper man den i USB-format så är nog det största problemet hur man slår in en sån liten sak, risken är att det pyttelilla paketet försvinner. Man kan också välja en present som lever hela året, en prenumeration på Släkthistoriskt Forum, fem laddade nummer som påminner mottagaren om den godsinte givaren med jämna mellanrum.


Naturligtvis finns det annat som passar som julklapp, varför inte ett snyggt släktträd från AsynjaArt, som du fyllt med de uppgifter som du plockat fram ur olika källor.  Det är ju verkligen en hållbar julklapp, som räcker i många år framåt. Det är ju inte så ofta ett släktträd ändrar sig, på de delar som ligger bakåt i tiden.

Vill man vara säker på att julklappen med släktträd inte ändrar på sig, så undviker man att ge bort ett eller flera DNA-tester. Det är ju inga problem att fylla i den tomma rutan för farfar när testet visar klart vem han var, det är ju ett rent nöje med sådana kompletteringar. Värre är det kanske när något visar sig inte stämma, men det är en risk man får ta.

Kanske är det en bra idé att börja julkalaset, innan någon hunnit äta något, med en topsningsrunda. Bjud in släkten och välkomna dem med kommandot: gapa, och kör en minut på varje sida.
Undrar om det blir populärt? Kanske får du äta julmaten själv när all plötsligt vände i dörren och går hem, men den risken kanske det är värt.

Nu ska jag ut och leta stearinljus, för det ska det vara i min adventsljusstake.

Fortsätt läs mer
  844 Träffar
  0 Kommentarer
844 Träffar
0 Kommentarer

Slutet – eller början på något

Idag var jag på det som kallas urnsättning. Att sänka ner en urna med som finns kvar av en kär person, ner i ett hål i den mörka jorden, utgör på något sätt det oundvikliga slutet på ett liv. Vad finns kvar efter att jorden fyllts på ovanför urnan och det så småningom spirar gräs på den lilla plätt som grävdes upp och sedan las tillbaka.



Vad hände med de 97 år som personen i detta fall levt, vad hände med alla de intryck som hon gjorde på andra under sitt liv?  Som släktforskare är vi vana att samla in och dokumentera olika händelser under ett liv. Vi vet allt om det som står i födelsebok, husförhörslängd och dödbok, men är det vad som ska kopplas till den här personen. Vad hände med det som skedde mellan de olika händelserna, kan vi på något sätt finna former för att spara intryck, eller ska vi kalla det avtryck som personen gjort under sitt liv.

Hur fångar vi personer som mötte den nu döde, hur bevarar vi deras minne? Kanske genom att återberätta en del om personen, men kommer allt med?  Naturligtvis inte, men istället för att inte göra något så kan vi göra något och skriva in bland alla siffror finns i släktforskningsprogrammet.

Mina tankar gick till alla de som fått sina första kunskaper i läsning, skrivning och räkning efter de fyrtio år som småskollärare som nu följde med urnan. Fanns det någon som kom ihåg de upplevelserna och hade något följt med genom livet, något som kanske innebar en förändring.  Hur var det pojken som hon berättade om, han som av många ansågs helt obildbar. Det tog ett par år av skolarbete innan det släppte, men då kom allt. Det sa plopp och sedan fungerade allt.  Vad hade hänt om fröken gett upp, och hur gick det sen. Tänk om det svaret hade kunnat samlas ihop med alla andra och kunnat läsas av kommande generationer, tänk om mitt program kunde ta emot sådana filer som bara trillade ner.

Det blir lite filosofiska tankar, far åt lite olika håll, baserat på en urna som sattes ner, på ett liv som tog slut. I morgon blir det kanske andra funderingar, men dagens upplevelser kommer att finnas kvar i bakhuvudet under lång tid framåt. Det går inte att radera ett liv, det finns mycket kvar även om det inte ryms i mitt släktforskningsprogram.

Fortsätt läs mer
  1150 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Lite filosofiska tankar! Jag tror att tankar och svaren bakom dem är det som de flesta släktforskare egentligen vill åt. Att spar... Läs mer
onsdag, 21 november 2018 15:11
1150 Träffar
1 Kommentar

Titta tillbaka, och framåt!

När det händer mycket inom ett område, det må vara offentligt eller personligt, och det med en rasande fart så är det skönt att kunna sätta sig ner i lugn och ro och låta minnena dyka upp.  De som lätt försvinner i en form av töcken när allt nytt kontinuerligt spolas över oss. Det finns inte tid för eftertanke, det gäller att hänga med för att inte missa något, och då lägger vi upplevelser och reflektioner åt sidan. Kallas självbevarelsedrift av somliga, men jag undrar hur vi påverkas av att denna brist på eftertanke.

Sitter vid köksbordet och försöker lösa ett släktforskningsproblem, det kom ett mail med en fråga och när jag tittar närmare på den så ser jag egentligen bara ett stort hål. Hur kan det här ha gått till? Mina papper säger en sak och frågeställarens en annan. Har jag fel eller finns det en naturlig förklaring? Det är en otvetydig koppling mellan individer, baserat på DNA-test, som ställer till det. Är det som hen skriver i mailet eller finns det en annan förklaring, har jag förbisett något , misstolkat en uppgift eller …..?

Efter en stunds funderande så bestämmer jag mig för att ta en paus, låta frågan sjunka in och ta en riktig go-fika, kaffe och hembakat, och njuta av naturen utanför fönstret.

Tankarna får bra snurr när jag bara njuter av stunden, och då kommer en reflektion farande: Hur gjorde man innan DNA-testerna fanns?  Det borde jag minnas, eller hur. Det är inte så länge sedan det inte fanns möjligheten att komplettera släktforskningen i olika källor med ett nytt, modernt, verktyg. Hur började det här och hur har vi hamnat där vi är idag?

Visserligen är det långt ifrån alla som känner till det nya verktyget, och det finns ett naturligt motstånd mot det ”okända”, men det är trots allt ett vanligt ämne på släktforskarföreningarnas program numera. Det talas om det i många sammanhang och samtalet sträcker sig numera långt utanför släktforskarsfären med diskussioner om nyttjande brottsbekämpning och liknande situationer.

Nu ska jag inte dra hela historien utan jag håller mig till min egen historia, för den känner jag till, och i den kan jag hämta ögonblicksbilder som stöd för min reflektion.

Att något var på gång, att det fanns pionjärer inom ett nytt område, blev klart för mig när jag för snart tio år sedan försökte hitta nya programpunkter till föreningsprogrammet. Det kändes som slentrian när ett terminsprogram skulle spikas, allt var som förr och inget nytt. Det fanns områden som inte berörts och ett av dem var den lilla, men växande, ”klick” som höll på med DNA. Kunde det ge något inom släktforskningen, och hur?  Det fanns förespråkare och de dök upp på släktforskardagen i Falköping, som ett exempel. För att se om det kunde vara något så planerade vi 2011 in en dag på Historiska Museet i Stockholm, en hel lördag med flertal framträdanden. Kändes lite tveksamt om det skulle komma så många, skulle salen med 150 sittplatser kännas ödslig? Oron var obefogad, fullt i lokalen när olika ämnen belystes, företrädare för företag, forskning och släktforskning pekade på för och nackdelar med DNA. Jag har efteråt fått veta att det var startskottet för flera ”projekt” som drev områdets aktualitet vidare.

Ett år senare försökte vi med att anordna en liten mindre tillställning i lokaler som inte rymde lika många, men det var kanske inte den bästa lösningen, när första föredraget skulle börja stod lika många utanför som de som kom in i lokalen. Lösningen blev att köra samma föredrag en gång till. När föredragshållare nummer två började så var situationen likadan, det blev två föredrag även för denna. När kvällsmörkret sänkte sig, och långt efter planerad start så kunde föredrag tre avhållas, efter användning av skohorn och något som påminde om den teknik som används i japanska tunnelbanor med ”intryckare” så räckte det med en föreställning. Då, om inte förr, förstod jag att ämnet DNA var något för framtiden, det fanns, och finns, en potential inom området.

Minnena blir nästan tjatiga, när det som dyker upp härnäst är en samling ett år senare, på Nürnberghuset i Stockholm, då en stor skara fick sig till livs nyheter inom DNA-området, Magnus Bäckmark gav initierade tips om hur använda verktyget, Peter Sjölund visade hur ett laboratorie fungerade och släppte nyheter om Bureforskningen, mycket omskriven, och Karin Bojs gav initierade inblickar i DNA-forskningen, inblickar som sedan återkom i hennes bok ”Min europeiska familj, de senaste 54 000 åren”.  En del av detta kan fortfarande upplevas eftersom föredragen filmades och finns på den publika delen av Genealogiska Föreningens web.

Att det blev fler och fler som testade sig genom åren, det vet vi, och behovet av att förkovra sig i ämnet blev också uppenbart. Efter en tid så startade Magnus och jag ett experiment, i samarbete med Släktforskarförbundet. Vi bjöd in till kvällar där samtal om erfarenheter av DNA-testning var i centrum, där de egna frågorna och erfarenheterna stod i centrum. Det vi kallade DNA-café visade sig fylla ett behov och det är inte utan viss glädje som jag tittar på Rötters kalendarium och ser hur många sådana det finns idag.

Idag verkar det finnas hur mycket som helst runt DNA och släktforskning, det är konferens i Oslo, det är konferens på Irland, det är konferens i Houston och det finns hur många aktiviteter i föreningar som helst. På många ställen blir ämnet aktualiserat, av olika orsaker, och det ger många nya vinklingar av släktforskning, ser dagligen i olika flöden Hurra, jag hittade en XXX eller åt andra hållet, Aj, där försvann min YYY.  Undrar vad jag ska skriva när jag nu återgår till mitt problem och lämnar minnenas aveny bakom mig (för stunden).

Fortsätt läs mer
  792 Träffar
  0 Kommentarer
792 Träffar
0 Kommentarer

Också i det lilla

En överskrift som kanske inte stämmer helt, men tänk hur många olika aktiviteter som sker hela tiden inom släktforskarrörelsen. Allt kommer inte tidningen eller upp bland Rötters nyheter, allt visas inte på TV eller berättas om på radion. Men de händer ändå

För ett tag sedan blev jag kontaktad avseende hur man gör med DNA-träffar. Det fanns idéer och funderingar, men skulle de hålla och skulle den ”lilla” föreningen orka med.  Skulle de nå ut,  skulle  någon komma och skulle de få eldsjälarna orka med. Det låter nästan lite som undergångsstämning, men det var det inte utan ska något vinnas så måste det satsas och det var man helt klara med, trots funderingarna.  Några mail och lite material senare så började de förverkliga sina idéer.  Om jag förstått det rätt så var föreningen ganska liten när man började, och nu får jag höra att det blivit 30 nya medlemmar. Det kan man kalla ökning, och räknar vi med procent så lär det bli 40, undrar hur det ser ut när det här året är slut. Tänk om alla kunde öka med 40%, det vore en fantastisk upplevelse.

Grattis Gotlands Släktforskarförening, och kör hårt i höst!



Inom andra områden händer det också, jag tänker på de släktforskare som lägger ner tid och kraft på att framställa egna alster om olika händelser och skeenden som de fastnat för. Det finns en mängd material som tas fram, en del sprids i familjen, en del i föreningar och andra hittar nya vägar att nå ut. På Rötter fanns en nyhet daterad 3 april 2018. Där berättas om möjlighet att söka stipendium från Arvid Lundbäcks Stiftelse.  Denna stiftelse delar varje år ut medel som kan hjälpa släktforskare att delvis bekosta produktion av något intressant. I år ligger fokus att ligga på olika vinklar av forskning som syftar till att lyfta fram kvinnor i arkiv. Vi vet att det har funnits kvinnor med i alla sammanhang, men de har inte blivit synliggjorda på ett tillräckligt bra sätt. Därför prioriteras de ansökningarna, men det går även att söka för annat.
Ansökningstiden går snart ut, men har du en idé, kolla på Rötters nyheter:https://genealogi.se/nyhetsarkiv/3250-2018/2226-soek-stipendium-fran-arvid-lundbaecks-stiftelse


Undrar om jag ska hoppa till det stora nu, fast med en koppling till det lilla. Mindre än två veckor kvar och det plockas och packas på många ställen. De närmare 80 utställarna i Växjö plockar, packar, funderar och plockar i lite till. Behövs det skarvsladd eller kanske två. Finns det med en plattång om i fall att den behövs och hur är det namnskyltar, ska vi ha det. När allt är nerpackat så ska det köras och sedan plockas upp för att alla de som kommer till Släktforskardagarna 2018 ska få en så bra upplevelse som bara dessa dagar kan ge. Att det finns små sidoaktiviteter som förbundets riksstämma kan vi kanske lämna därhän, om man inte är ombud, men visst är det en fantastisk helg att se fram mot. Så jag hoppas vi syns den helgen, konstigt nog ska jag själv delta i en monter med amerikansk bakgrund, kan inte släppa DNA bara för att det är släktforskardagar.

Fortsätt läs mer
  1626 Träffar
  0 Kommentarer
1626 Träffar
0 Kommentarer

Ibland är det svårt

Nya verktyg, nya uppfinningar, nya informationer och gamla sanningar, tänk vilka kollisioner det kan bli ibland, speciellt när vi närmar oss områden av explosiv art. Och visst verkar släktforskning vara ett explosivt område, det finns vissa saker som inte kan viskas ens, innan det stora kriget utbryter.

I senaste numret av Släkthistoriskt Forum finns en krönika som beskriver olika släktforskartyper, tiggaren, kopiatorn, rekordjägaren, DNA-nörden och flera till, men den farligaste gruppen är inte nämnd, av vissa kallad besser-wissern , av andra kallad stofilen som inte hängt med. Typiskt är att allt ifrågasättande är av ondo och nåde den som öppnar munnen det minsta och uttrycker en annan åsikt än den av personen ifråga godkända. Tack och lov blir de färre, men fortfarande finns tillräckligt många för att de ska synas allt för ofta.



Med den nya tekniken där många fler kan ”besöka” arkiven genom alla de fotograferingar som finns tillgängliga via nätet så har en del av möjligheterna att briljera med tidigare svårkontrollerade uppgifter minskat radikalt. Med nya vägar att diskutera, som inte kräver personlig närvaro i samma rum, så har möjligheten att skarpt stirra någon i ögonen också minskat, både på gott och ont. Det är inte alla som vill eller kan hantera de nya teknikerna och det gör att uppdelningen mellan de olika släktforskartyperna omfördelas, men det finns också en större synlighet för en del av de värsta utfallen eller påståenden som görs. 

Låter illavarslande att den finns motsättningar och krigsrisker, men jag måste säga att det ser mycket bättre ut nu än för bara några år sedan. Vi lär oss att använda nyheterna och många tar intryck av de mer källkritiska uppgifterna som framkommer när släktforskningen blir mer utbredd, Att det fortfarande finns olika syn på släktforskningen, det är klart, men det blir mer och mer uppenbart att kvalitén höjs överlag.

Men ibland blir det bara så fel, det framkommer nya uppgifter och det ”förstör” för någon, som då frestas ta till alla möjliga knep för att försvara sina ståndpunkter. Att se sitt släktträd krackelera, att kunna läsa i den nya källan att det var nog fel familj jag följt, eller att förstå att DNA-träffen som behövdes inte fanns där, det är jobbigt. Vissa accepterar situationen och ser till att allt blir så rätt som möjligt. Men en del skyr inga medel i kampen för att försvara den gamla sanningen.

Har personen tillgång till diskussionsgrupp på nätet så brukar första tecknet vara att den blir mer hemlig, alla ska inte se och inte kunna komma med påståenden, som inte stämmer. Blir det för mycket mothugg, så slängs opponenten ut ur gruppen och det blir så småningom bara en handfull trogna kvar. Tyvärr är det många gånger så att de som är kvar fortsätter att sprida uppgifter baserat på den krackelerade släkttavlan, och idag kan dessa uppgifter få spridning över nätet och eftersom det är svårt att stoppa felaktigheter, så förblir uppgifterna många gånger oemotsagda.

Många gånger innehåller den lilla trogna gruppen de flesta av de typer som beskrivits i tidningen, men med kanske lite annan inriktning, den beskrivna DNA-nörden visar sig inte vara så DNA-ig utan framför den ena stolligheten efter den andra, inget kan bevisas om inte anfadern grävs upp och då kommer världen att förtrollas av den enastående bragden att säkerställa hans DNA.. Tiggaren ger sig ut på tiggarstråt, men tar bara de uppgifter som passar. Förhandlaren plockar fram allehanda obsoleta uppgifter och finner att de plötsligt stämmer. Och så fortsätter det ett tag.


Men, som i de flesta sagor så slutar det lyckligt, sanningen kommer fram så sakteliga och den lilla klicken upplöses och försvinner på något sätt. Det är kanske ingen merit att en gång ha tillhört det illustra sällskapet, men tyvärr så kan skadan som åstadkommits leva kvar ett tag.

Vad kan vi lära oss av det?  Kanske inte så mycket, mer än att vara på sin vakt och alltid kontrollera de källor som anges, oavsett vem som framför dem.

Tilläggas ska att de släktforskartyper som beskrevs i tidningen och de som beskrivs ovan är ovanligare än vad som kan framskymta, de är nästan unika, så visst finns det en blomstrande framtid för den släktforskning som de flesta berörs av. Vi får se vad vi kan få oss givet i Växjö på släktforskardagarna. Du har väl beställt bankettbiljetter, sista bokningsdag är 15 augusti och kollat in det digra föreläsningsschemat.

Fortsätt läs mer
  2010 Träffar
  0 Kommentarer
2010 Träffar
0 Kommentarer

Händer i sommarvärmen

Trots att det är semestertider och att släktforskning kanske inte är det som de flesta tänker på, så har det blivit några pass, när det varit som varmast ute och en stunds avkoppling inomhus känts som behövlig. Några lösningar på släktproblem har det också blivit, inte för egen del men för några andra som lagt ut frågor på det världsomspännande digitala nätet.

För att inte ställa till det, för mig och andra, så har jag ändrat på lite namn ,platser och tider, lika bra att tala om det i början så att inga missförstånd uppstår.



Det finns egentligen hur många frågor som helst att ta tag i om man så vill, efterspaning avseende personer som rest eller stannat kvar, som på något sätt tappat kontakten, kommer hela tiden. Nya källor, nya indexeringar och andra verktyg tillkommer kontinuerligt. Till och med det som vissa inte är intresserade av eller som andra kallar leksaker ger ibland förnyat hopp för de som sökt och sökt och kanske kört fast rejält.

Att många ändrade sina namn, mer eller mindre, när man emigrerade talas det om. Skrönor om att namnet ändrades vid ankomsten till det nya landet hör vi då och då, att de amerikanska registren oftast baseras på att någon skrivit ner en uppgift, efter bästa förmåga, men kanske utan förståelse för det främmande språk som namnet uttalades på, gör at vi kan se en hel del små eller stora förändringar.

Men ibland fanns det en uppenbar vilja att gömma sig, att sopa igen spåren, eftersom något hänt eller att man ville lämna något bakom sig. Den välbeställde mannen som plötsligt försvinner, samtidigt som en anställd yngre kvinna, vad tänkte han och vad fick honom att lämna hustru och barn?  Det finns inte något flyttningsbevis uttaget för någon av dem, kanske en naturlig följd av tillvägagångssättet, men konstigt nog så används deras riktiga efternamn i passagerarlistorna. De noteras som ensamresande, men med biljetter i nummerföljd så blir det lätt att följa de två. Men sen är de borta ur rullorna, verkar det som.

Långt senare försöker en ättling till ett par spåra sitt ursprung. Uppgifterna i de olika registren går lite isär. De var gifta tre år innan de ankom det nya landet, ankomståret finns i folkräkningen, kallad census, och där finns också födelsemånad och år, eftersom den aktuella folkräkningen avser år 1900.Trots ihärdiga försök så verkar det svårt att hitta en koppling tillbaka till Sverige och ättlingarna ger så småningom upp. Nästa generation blir intresserade och försöker hitta något mer, något nytt, som kan ge någon form av sken över emigrantparets ursprung. De går igenom efterlämnade saker och se, där finns en liten lapp som andra missat. Det verkar vara några uppgifter om mannen och kan det vara hans födelsetid som finns där. Året tycks stämma med uppgiften i census, men inte månaden. Men det finns ett datum också, vilket inte tidigare varit känt av de som letar.


Förnyade ansträngningar och nya kontaktvägar gör att frågan blir aktualiserad bland några här i Sverige och tillsammans med de nya uppgifterna, lite DNA och andra hjälpmedel så kommer de fram ur skuggorna, paret som rymde, mannen från hustru och tre barn och hon, 20 år yngre än den blivande barnafadern.  Riktigt hur de fick till det med uppgifter om sitt giftermål vet vi inte, men tre barn föddes i tät följd efter ankomsten och ett bra liv blev för den familjen.

När parets ursprung väl var funnet så kommer frågan, hur gick det för de som var kvar.  Fick de kännedom om den nya familjen, fick barnen höra ifrån sin far?  Böckerna berättar inte så mycket, det står Mannen i Amerika som notering på första hustrun i 30 år. Bouppteckningen efter henne innehåller ett namn som ska bevaka makens rättigheter vid bodelningen, men det var lite sent eftersom han avlidit strax innan.

Visst blir det många funderingar som kommer. Hur kunde han lämna sina barn? Hur kände den nya när de ljög om att de var gifta och funderade hon på att kontakta hans barn när han dog?  Frågor som blandade ett visst vemod i ättlingarnas glädje att ha hittat en del av sina rötter.

Nu får det vara nog med funderingar, nu får solen ta kommandot igen och värmen avnjutas!

Fortsätt läs mer
  1481 Träffar
  0 Kommentarer
1481 Träffar
0 Kommentarer

Vackra dagar eller….

Det finns en del som sliter i oss dessa dagar. Sommaren är här, med ljusa kvällar som inbjuder till allehanda festligheter utomhus.  Så långt från djupdykning i dammiga arkiv som man kan tänkas verkar det som.


För många verkar VM i fotboll betyda en hel del, ser bilder på tomma tunnelbanevagnar när det är matchdags för Sverige och ingen svarar i företagens telefoner.

Att det är högsäsong för besök från olika delar av världen, kanske för länge sedan borttappade släktingar som dyker upp, framgår ganska klart på sociala medier, den ena glada kommentaren efter den andra om familjeåterföreningar skrivs och kommenteras.

Samtidigt ser jag att det trots allt finns de som har kvar ett engagemang för de vardagliga rutinerna. Trots bra väder så startas det datorer och letning i allehanda register pågår.  Det finns föreningar som ser till att fylla hela veckan med aktiviteter, saknar faktiskt besök i Dalarna denna vecka när de kör släktforskningsprogram på en mängd olika orter. Fantastiskt arbete som baseras på frivilligt arbete, och sedan säger en del att föreningslivet är på väg att dö ut.  Kommer rapporter från annat håll om föreningar som satsar på sina sommarbesökande i nejden och kör olika former av samlingar, visst är det drag bland släktforskare trots allt annat som drar.

Men ibland känns det lite motigt, när någon försöker skapa något och det pratas en massa strunt om aktivitet eller person. Det letas negativa delar, det kastas det ena struntordet efter det andra i texter som publiceras. Ibland säkert utan en tanke på att det gör ont hos de som försökt, kanske är det bara obetänksamhet men ibland förundras jag över hur illa man kan behandla andra när man själv befinner sig på tryggt avstånd bakom sina tangenter. Det som skrivs skulle nog inte sagts vid ett personligt möte, men med datorns hjälp verkar vissa helt tanklösa.

Desto roligare är det när det kommer små ord av kärlek, på de mest oväntade sätt, för något som kanske upplevs som en liten insats men som betytt något för någon i en viss situation. Små ord av kärlek som kan lyfta bort mycket negativt. Tänk om vi skulle försöka tänka till en gång extra innan vi skriver eller pratar och gärna stoppa in en liten positiv hälsning någonstans i texten.

Jag började med att det är mycket som drar i oss så därför blir inte det här så långt, men jag vill framföra min stora beundran för alla de som gör släktforskning till en underhållande och trivsam verksamhet, samtidigt som kraven på saklighet och objektivitet i bedömningar hela tiden är i centrum. Det gäller att hitta balansen, så blir slutresultatet utan tvekan något som vi alla kommer att ha nytta av.

Ha det bra!

Fortsätt läs mer
  956 Träffar
  0 Kommentarer
956 Träffar
0 Kommentarer

Ska vi våga?

Jag får lite då och då frågor relaterat till mitt engagemang inom olika delar av släktforskarrörelsen. Frågor som rör allt möjligt, olika ”hur gör man frågor” och ”kan man tänka sig frågor”. Alltid lika intressant att få höra bakgrunden till frågorna och funderingarna, det är lätt att konstatera att det finns ett stort antal människor som känner ett engagemang för olika delar av släktforskarrörelsen.

Ibland fortsätter diskussionerna och det blir ett resultat i slutänden. Men ibland så kommer det en fråga eller ska vi kanske kalla det fundering, som jag även ser ofta i många olika sammanhang: Kan någon annan göra det. Ibland lite omformulerat till: Det här något för xx, eller kanske yy. Om ämnet är intressant och man själv vill att det ska hända något, så är det säkraste sättet att få till stånd ett resultat att driva frågan själv.

Utan att berätta vem eller var så tar jag mig friheten att återberätta delar av en konversation. Upprinnelsen är en principfråga runt hantering av DNA-testning. ”Vi är så få, vi är gamla och det finns ingen som kan ta över”. Kanske inte helt okänt, det finns liknande situationer på många ställen, inom olika områden. Om du berättar lite om hur man gör, tror du vi kan fixa en dag i lokalen, tror du det kommer några och hur ska vi kunna svara på frågor? Frågorna fanns, men det fanns också ett engagemang och en förhoppning om att den ”utdöende” gemenskapen skulle hitta ett sätt att överleva. Det blev några vändor med tankar och diskussioner. Till slut togs beslutet och förberedelserna startade.

b2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpgb2ap3_thumbnail_18987365_10212550768222126_1730731815_o.jpg


Visst fanns det en oro att det inte skulle fungera, men det var obefogade farhågor. När dagen var inne, informationsbroschyren framlagd, några exemplar av olika intressanta böcker om DNA och släktforskning anskaffade, så kom de, först några bekanta, sedan några till som varit med på ett hörn någon gång tidigare och till sist de som inte varit med alls. Det blev några topsade, det blev några nya medlemmar och det blev en uppföljning beslutad, vid sittande bord. Intresset fortsätter, det blir fler som kommer och det blir fler träffar.

Jag kan lugnt säga att de vågade och de vann.

Att det finns experter på arrangemang och de som är jätteduktiga på släktforskning och DNA, som fixar det ena bättre än det andra, det vet vi och det är en enorm tillgång för en folkrörelse. Men även de som börjar i det lilla, som vågar ta språnget och prova med något helt nytt och som kanske inte syns i våra informationsflöden spelar en stor roll. Så när du ser möjligheten eller får en idé, kom ihåg att det inte är farligt att våga, utan kör på och vinn.

En trevlig midsommar tillönskas alla!


b2ap3 thumbnail stng

Fortsätt läs mer
  2528 Träffar
  0 Kommentarer
2528 Träffar
0 Kommentarer

Flat Ethan - eller ...

En liten betraktelse runt en av många små händelser som bara uppstår så där, baserat på den vanliga, traditionella släktforskningen. Inga konstigheter, bara en vanlig liten händelse.

För 10–12 år sedan letade jag några emigranter, ett brödrapar som verkade ha gått upp i rök. Två av min egen farfars bröder, de var som uppslukade och när jag frågade en som borde veta så var svaret att det vara bara att glömma, dra inte i det här.

Efter att en tid ha följt rådet, så började jag ändå att leta, något borde återfinnas i de register som fanns tillgängliga då. Passagerarlistor visade inget brödrapar, och hade de bytt namn så borde de ändå ha behållit något förnamn som påminde om deras. Fruktlösa försök, tills jag började använda några kusiner till bröderna som hade lämnat sin socken vid ungefär samma tid. De kunde återfinnas, även om de fått sina namn lite förvanskade, eftersom de fått rätt socken angiven. På samma båt fanns en person som kunde vara den ena brodern, initial stämde, efternamn fel, och socknen angavs till grannsocknen. Inget spår efter brodern.

Att det var den ena brodern framkom vid ankomsten till USA, och av den andra har jag inte hittat ett spår. Så något måste ha hänt, kanske något hemsk, men jag vet inte mer om det. Kanske fanns det någon grund för talet om att inte dra i det.

Men han som kom fram, hur gick det för honom. Jodå, han klarade sig bra, gifte sig och fick barn, som fick barn och så vidare. Jag lyckades hitta de flesta efterkommande och kunde få kontakt med en del av dem. Några led ner fanns en pojke, som intresserade sig för sin härkomst, och när man i hans skola läste en bok om Flat Stanley, pojken som blev tillplattad och sedan kunde resa i ett kuvert (och mycket mera), så klipptes en figur ut, döptes av Ethan, som pojken hette, till Flat Ethan och skickades ut i världen. Ett av stoppen blev i Stockholmstrakten, till Ethans mormors syssling, som fick bära den lilla figuren i bröstfickan några dagar. Figuren fick följa med till jobbet, vara med olika möten och naturligtvis delta i de vanliga familjebestyren. Att det skulle skrivas dagbok var också en del av tanken med projektet, så det blev ett returkuvert med Flat Ethan och en dagbok och några småsaker som avslut på besöket.

b2ap3 thumbnail Ethanb2ap3_thumbnail_Ethan.jpg
Så kunde det ha slutat, men i måndags morse träffades Ethan och jag, som alltså är hans mormors syssling, ”igen”. Den lille pappfiguren har blivit universitetsstudent och har tillbringat några veckor i Sverige, som en del av sin kurs. Det blev mycket berättande om de delar som vi hade gemensamt och även om det som hänt och händer i våra liv. Av den lilla Flat Ethan har det nu blivit en framgångsrik brottare, som kombinerar studier till lärare med sin brottningskarriär. Och det syns, den lilla pappfiguren har vuxit åt alla håll och är inte så lätt att stoppa i bröstfickan längre.

Fortsätt läs mer
  1879 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Magnus Sälgö
Trevligt antar att dagens internet är en del av att detta löses.... blir spännande att se om vi ännu bättre kunde koppla ihop sake... Läs mer
onsdag, 06 juni 2018 09:23
1879 Träffar
1 Kommentar

Släktforskning - fast långt tillbaka

Det ska kanske inte kallas släktforskning, men med den nya tekniken som vi har tillgång till nu så finns det uppenbara kopplingar. Jag tänker främst på de som tagit DNA-test och byggt på med de delar som kan kallas pappa- och mamma-linjer.


Vi är vana vid att leta och säkra spår i skrivna källor, numera finns det en uppsjö av dessa på nätet och fler tillkommer. Vi nästan drunknar i nyheter avseende källmaterial, speciellt om vi har vår släkt utspridd över olika kontinenter. En del är bra, andra kanske mindre bra men de ger ledtrådar och många gånger får vi hjälp att komma fram till det som kan förmoda är den riktiga uppgiften.

Allt fungerar så länge vi kan hitta dessa dokument och då naturligtvis kunna läsa dem. Men vad händer sen, när det inte finns skriftliga källor, när det verkar vara stopp. För en del kommer det ganska snabbt, andra kan gå långt tillbaka eftersom deras släkt satt spår på ett eller annat sätt långt tillbaka.

Min släkt är sådan att jag kommer en bit bak, jag kan hitta spår och jag kan numera med hjälp av DNA säkerställa, eller åtminstone göra troligt, att det jag skrivit ner är rätt några hundra år tillbaka. Inga präster, adel, bergsmän eller andra som ger ledtrådar ytterligare hundratals år tillbaka, som många andra kan, men det bekymrar mig inte.

b2ap3_thumbnail_Nica.jpgb2ap3_thumbnail_Nica.jpg

En god väns släkt har lite andra utgångspunkter, det finns inga säkra skrivna källor som visar mer än hundra år tillbaka. Det finns muntliga traditioner, men de ska vi kanske undvika, de kan ju vara ändrade och förskönade på alla möjliga sätt. Men ett DNA-test kan kanske hjälpa till att spåra släkten bakåt. Kanske, kanske inte, jag har själv alltid sagt att DNA utan en riktig släktforskning som grund inte ger så mycket. Efter moget övervägande spenderas ändå en del slantar. Resultatet som visar på alla nära släktingar, det som kallas autosomalt, visar på ganska många träffar, men ingen i närtid. Kanske inte så konstigt eftersom det inte är så många som testat sig i området.  

Men testet för pappalinjen, den raka manliga linjen bakåt i tiden och även mammalinjen visar på intressanta resultat.  Innan vi går vidare så bör jag berätta att släkten befinner sig i Mellanamerika, på den del där spanjorerna inte härjade utan där gammal tradition fortfarande lever kvar. Berättelser om det mindre kungariket, som inte ens Inka kunde lägga under sig, berättas om och om igen.  Det berättas om många generationer som levde på det naturen gav och att det inte var vanligt med kontakt utanför området innan de första, som rymt från slaveriet på de karibiska öarna, dök upp för att undkomma förföljare.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Vad kan då ett DNA-test visa i en miljö som denna?  Genom att låta Y-testet, som visar på en grupp inom Q, kollas mot olika databaser så framkommer snart ett mönster. På de vanliga företagen syns ingenting, mer än att han är ensam om det mesta. Men genom att få tillgång till tester som tagits för att spåra äldre kulturer och civilisationer, hur de uppstått och flyttat på sig, så kommer det träffar. När två eller fler testade har samma genetiska utseende så kan man skapa en undergrupp, en grupp som då är unik i förhållande till andra. Sedan kan nya rön göra att en sådan grupp splittras och nya undergrupper tillkommer. Det är det vi ser när det genetiska trädet får fler grenar, vi kommer längre och längre ut mot löven. En del kan se detta mönster i närtid, för andra så blir det lite längre tillbaka i tiden. I det aktuella fallet så kom det fram två träffar och han blev placerad i deras grupp. Spännande, vad kan det ge? Med hjälp av analyser så har den ungefärliga tiden när den här gruppen om tre skapades räknats fram och då säger forskarna att det var för ungefär 6 500 år sedan. Inte lätt att hitta någon gemensam ana då inte. Finns inte så mycket dokumentation från den tiden att tillgå. Och går vi tillbaka till den ana som var först med en mutation i ledet före, så pekar det på nästan 12 000 år sedan. Vi börjar faktiskt närma oss den tid då den amerikanska kontinenten befolkades. För mig är det fascinerande att vi kan följa utvecklingen bara genom ett enkelt DNA-test.

Hur var det nu med mamma-linjen, vad visade den?  Ursprunget, baserat på att gruppen anges till L3, kommer från Västafrika. När och hur vet vi inte, men troligt är att det är en kvinna som flydde från slavarbete, som sedan införlivats i släkten.

Det är kanske inte är släktforskning som vi ser, men det är hur spännande som helst!

 

Fortsätt läs mer
  3236 Träffar
  0 Kommentarer
3236 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
226 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
60 inlägg
Helena Nordbäck
55 inlägg
Gästbloggare
26 inlägg