Vid all släktforskning så finns det ibland små notiser, som kan sätta fart på fantasin. Vad var det som hände, hur upplevde de som var med om skeendet det och hur skulle jag ha reagerat om jag var en del av det som berättades.
Det kan vara en uppgift om en emigration, där tankarna leder iväg. Hur var det för föräldrarna att stå vid grindstolpen och se den ende sonen ge sig iväg, väl medvetna om att de troligen inte skulle återses. Ett farväl med många underliggande känslor. Bryr han sig om vad som händer med oss gamlingar, lämnar han oss i sticket nu, eller kommer han tillbaka och tar hand om oss när vi blir riktigt gamla. I pojkens huvud, fanns det förhoppning om att lyckas och sedan komma hem som en rik man, eller var han medveten om att det var sista gången han såg sina föräldrar och den byggd han växt upp i. Var det med upprymdhet han såg fram mot resan eller var det med fjärilar i magen han passerade de så välkända husen i byn. Tog han en liten omväg med förhoppning om att få se flickan som han tyckte om, men som inte besvarat hans känslor. Undrar om hon finns kvar, när jag kommer tillbaka, och kan känslorna då väckas till liv. Vad det blev av hela historien kanske inte framgår, men en liten anteckning ute i flyttkolumnen kan ge många frågor och funderingar.
Andra noteringar kan ge upphov till mer djuplodande funderingar. Vad är egentligen meningen med livet, hur orkar en vanlig människa med det ena dråpslaget efter det andra och hur gick deras tankegångar, både när det hände och under den tid som låg framför dem. En något avlägsen släkting dyker upp i husförslängden och det finns egentligen inget större intresse att följa familjen efter att de konstaterats finnas. Men familjen, med sju pojkar, noterades och det kan kanske bli läge lite längre fram att titta på dem. Yngsta pojken föddes strax innan boken tog slut, så en snabb koll i nästa för att se om det dök upp fler barn kan vara på plats innan letandet efter närmare släkt tar vid. Nästa bok, där finns de, far och mor och sju pojkar, den äldste sjutton år, den yngste ett år. Inga fler barn tillkommer, men sidan ger besked. Besked som gör att en bok till behöver öppnas, och där kan man läsa på rad efter rad, Per och hustru Annas son, ett namn och ordet rödsot. Först en, sedan en till och sedan märks att även dödboksskrivaren känt ett behov av några extra textrader. ”Midsommarafton, i kyrkan två kistor, i den ena 12-årige sonen och i den andra den äldste sonen, som vaktar över den yngste, som inte ska behöva resa ensam”.
När året är slut finns Per och Anna kvar, ingen son finns längre i livet och det som skulle vara framtiden och vi skulle kunna kalla det för deras pensionsförsäkring finns inte längre. Hur orkar de två leva vidare, vilka känslor fanns det förknippade med deras kommande dagar. Det står naturligtvis inte i någon bok, så vi vet inte, men funderingarna finns. Tänk om det varit möjligt att se och höra deras reaktioner, deras känslor och resonemang under de trettio är som de överlever sina barn. Ibland känns det platt med de medel vi har, vi registrerar händelser, vi är noga med källhänvisningar men var ser vi människan bakom uppgifterna.
Det är skönt att inte allt det som vi hittar är av samma kaliber, det finns många roliga, glädjefulla kommentarer också, så det är inte meningslöst att släktforska, det är många gånger en lustfylld sysselsättning för alla oss som håller på!