Många som börjar släktforska idag rycks med av att de snabbt kan hitta uppgifter om sin släkt på internet. Uppgifterna kan exempelvis komma från andra släktforskares personliga hemsidor eller från plattformar som tillhandahålls av kommersiella aktörer. Det är enkelt att där lägga upp sina släktträd och dela dem med varandra och enkelt för nybörjaren att med dessa uppgifter bygga sitt eget träd. DNA-test har också kommit i ropet och man kanske blir föreslagen det som något att göra när man startar släktforskningen. Det finns flera skäl till att man inte omedelbart bör ryckas med i allt detta. Även om exempelvis DNA-genealogi är väldigt roligt och kan vara mycket givande.

Att ta ett DNA-test bör vara ett beslut som är medvetet och grundat på kunskap om vad testet kan leda till. Ett DNA-test öppnar nämligen en dörr till ett rum där det finns frågor man ovetandes i praktiken ställde när man tog testet med svar som man kanske ännu inte är beredd att höra. Vad man måste förbereda sig på är möjligheten att få reda på att vad man trodde var nära släktingar inte är det. Innan man förberett sig på den möjligheten bör man vänta med ett DNA-test.

Ytterligare en aspekt med DNA-test är att man normalt sett inte har någon praktisk nytta av det när man börjar släktforska. Orsaken är att även om ett DNA-test kan berätta om två personer är besläktade eller inte kan det inte berätta hur. För det krävs ofta ganska omfattande »pappersforskning« som man ännu inte utfört och nog inte heller ännu kan utföra.

Det finns när man börjar släktforska andra brådskande och viktiga saker att fokusera på. När man börjar släktforska bör man först vända sig till de personer i släkten som är äldst och på olika sätt dokumentera den kunskap om släkten de besitter. Det är viktigt för snart kan det vara försent. 

Det är framförallt tre saker man bör dokumentera:

• Intervjua äldre släktingar om vad det vet om släkten och vad olika personer gjort. Ofta stöter man på spännande och anmärkningsvärda historier som kan bära drag av att vara förskönade men ibland rymma en intressant kärna av sanning. Kanske finns det redan nedskrivna berättelser om släkten?
• Samla in gamla fotografier på släktingarna. Intervjutillfällena kan vara lämpliga att få hjälp med att identifiera de olika personerna. 
• Givet min reservation kring DNA-test ovan anser jag att man bör överväga att bekosta ett DNA-test för den äldre släktingen för att dokumentera dennes DNA. Man kommer visserligen inte att ha direkt användning av DNA-testet men väl gjort kommer man automatiskt en eller ett par generationer längre tillbaka jämfört med ett eget test. Det blir värdefullt senare när man själv är redo att starta med DNA-genealogi.

När man gör dessa saker kan det innebära att man tar kontakt med släktingar man kanske inte ens träffat tidigare. Jag tror de flesta erfarna släktforskare instämmer i att det då är bättre ett skriva ett brev eller skicka e-post snarare än att ta kontakt med telefon.

Många börjar släktforska sent i livet, ofta i samband med pensioneringen. Även om man själv och andra släktingar i samma generation utgör den äldsta generationen är det ändå här man då måste börja. Se till att de egna och generationskamraters minnen och hågkomster om släkten dokumenteras. Dokumentera din egen historia. Om du själv är äldst kan det förstås vara bra att, när man är redo, ta ett eget DNA-test, även om man inledningsvis inte kommer att ha någon större nytta av det.

Sedan gäller det att hitta för en själv komfortabla sätt att dokumentera intervjuerna och den övriga informationen. Här finns inga rätt och fel utan det gäller alltså att hitta sätt som passar en själv, de egna kunskaperna och möjligheterna. Man kan genomföra dokumentationen allt ifrån det enklaste i form av handskrivna anteckningar över att man gör dokumentationen på dator med ordbehandlare till att man gör ljudupptagningar och att man till och med filmar intervjuerna; eller en kombination av allt detta. Det gäller att använda de metoder som man tycker att man behärskar eller relativt lätt kan lära sig och som den egna plånboken mäktar med. 

Så här långt kan man undvika kostnader för inköp av särskilda släktforskarprogram och abonnemangsavgifter för tjänster från internet. Sådant kan och bör komma in i bilden när man kommit ytterligare en bit på väg. 

Det gäller istället främst att utöver själva berättelserna dokumentera vilka som varit uppgiftslämnare, när intervjun skedde och varifrån uppgiftslämnaren fått uppgifterna. Här klarar man sig oftast med de resurser de flesta redan har hemma idag. Man kommer långt med en inbunden anteckningsbok, kameran på telefonen och eventuellt en dator.

Bilden: Inbunden anteckningsbok. Nummer 10 i en sekvens av 15 som började föras 2000. Foto: Författaren

Om man antecknar på papper bör det definitivt vara en inbunden anteckningsbok. Kollegieblock har en tendens att över tid upplösas i en bunt lösa blad: de är till och med förberedda för det med sina perforeringar.

Medan de två första punkterna ovan normalt sett inte bör vara förenade med några större kostnader kostar naturligtvis DNA-test en del, särskilt om mer än ett test ska genomföras. Om den egna plånboken sätter begränsningar kan man undersöka om det finns andra intresserade släktingar som vill bidra till finansieringen.

Oavsett hur man genomför dokumentationen kan det vara bra att parallellt föra en slags dagbok eller loggbok över släktforskningen. Det har jag själv gjort i många år. Där kan man göra minnesanteckningar och listor på saker som ska genomföras och senare när olika källor gås igenom kan också göra avskrifter där. Det är alltid bra att skriva in det datum man gör anteckningen eftersom det ger en naturlig struktur åt anteckningarna när man sedan går tillbaka till dem. Jag går själv ofta tillbaka i loggböckerna för att se vilka källor jag undersökte och hur jag tänkte när jag hittar konstigheter eller felaktigheter i min egen släktforskning. Här kan den inbundna anteckningsboken komma väl till pass. Men det går förstås lika bra att använda en enkel ordbehandlare.

När man sedan fortsätter med släktforskningen är det väldigt många saker man ännu inte kan. Det är då dags att skaffa sig lite grundläggande släktforskningskunskap. I nästa blogg ska jag fortsätta med att diskutera hur man kan gå vidare så att man kan börja skaffa sig den kunskapen.