Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Rötterbloggen
- Hur bör man börja släktforska? Del 1
Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.
Hur bör man börja släktforska? Del 1
Många som börjar släktforska idag rycks med av att de snabbt kan hitta uppgifter om sin släkt på internet. Uppgifterna kan exempelvis komma från andra släktforskares personliga hemsidor eller från plattformar som tillhandahålls av kommersiella aktörer. Det är enkelt att där lägga upp sina släktträd och dela dem med varandra och enkelt för nybörjaren att med dessa uppgifter bygga sitt eget träd. DNA-test har också kommit i ropet och man kanske blir föreslagen det som något att göra när man startar släktforskningen. Det finns flera skäl till att man inte omedelbart bör ryckas med i allt detta. Även om exempelvis DNA-genealogi är väldigt roligt och kan vara mycket givande.
Att ta ett DNA-test bör vara ett beslut som är medvetet och grundat på kunskap om vad testet kan leda till. Ett DNA-test öppnar nämligen en dörr till ett rum där det finns frågor man ovetandes i praktiken ställde när man tog testet med svar som man kanske ännu inte är beredd att höra. Vad man måste förbereda sig på är möjligheten att få reda på att vad man trodde var nära släktingar inte är det. Innan man förberett sig på den möjligheten bör man vänta med ett DNA-test.
Ytterligare en aspekt med DNA-test är att man normalt sett inte har någon praktisk nytta av det när man börjar släktforska. Orsaken är att även om ett DNA-test kan berätta om två personer är besläktade eller inte kan det inte berätta hur. För det krävs ofta ganska omfattande »pappersforskning« som man ännu inte utfört och nog inte heller ännu kan utföra.
Det finns när man börjar släktforska andra brådskande och viktiga saker att fokusera på. När man börjar släktforska bör man först vända sig till de personer i släkten som är äldst och på olika sätt dokumentera den kunskap om släkten de besitter. Det är viktigt för snart kan det vara försent.
Det är framförallt tre saker man bör dokumentera:
- Intervjua äldre släktingar om vad det vet om släkten och vad olika personer gjort. Ofta stöter man på spännande och anmärkningsvärda historier som kan bära drag av att vara förskönade men ibland rymma en intressant kärna av sanning. Kanske finns det redan nedskrivna berättelser om släkten?
- Samla in gamla fotografier på släktingarna. Intervjutillfällena kan vara lämpliga att få hjälp med att identifiera de olika personerna.
- Givet min reservation kring DNA-test ovan anser jag att man bör överväga att bekosta ett DNA-test för den äldre släktingen för att dokumentera dennes DNA. Man kommer visserligen inte att ha direkt användning av DNA-testet men väl gjort kommer man automatiskt en eller ett par generationer längre tillbaka jämfört med ett eget test. Det blir värdefullt senare när man själv är redo att starta med DNA-genealogi.
När man gör dessa saker kan det innebära att man tar kontakt med släktingar man kanske inte ens träffat tidigare. Jag tror de flesta erfarna släktforskare instämmer i att det då är bättre ett skriva ett brev eller skicka e-post snarare än att ta kontakt med telefon.
Många börjar släktforska sent i livet, ofta i samband med pensioneringen. Även om man själv och andra släktingar i samma generation utgör den äldsta generationen är det ändå här man då måste börja. Se till att de egna och generationskamraters minnen och hågkomster om släkten dokumenteras. Dokumentera din egen historia. Om du själv är äldst kan det förstås vara bra att, när man är redo, ta ett eget DNA-test, även om man inledningsvis inte kommer att ha någon större nytta av det.
Sedan gäller det att hitta för en själv komfortabla sätt att dokumentera intervjuerna och den övriga informationen. Här finns inga rätt och fel utan det gäller alltså att hitta sätt som passar en själv, de egna kunskaperna och möjligheterna. Man kan genomföra dokumentationen allt ifrån det enklaste i form av handskrivna anteckningar över att man gör dokumentationen på dator med ordbehandlare till att man gör ljudupptagningar och att man till och med filmar intervjuerna; eller en kombination av allt detta. Det gäller att använda de metoder som man tycker att man behärskar eller relativt lätt kan lära sig och som den egna plånboken mäktar med.
Så här långt kan man undvika kostnader för inköp av särskilda släktforskarprogram och abonnemangsavgifter för tjänster från internet. Sådant kan och bör komma in i bilden när man kommit ytterligare en bit på väg.
Det gäller istället främst att utöver själva berättelserna dokumentera vilka som varit uppgiftslämnare, när intervjun skedde och varifrån uppgiftslämnaren fått uppgifterna. Här klarar man sig oftast med de resurser de flesta redan har hemma idag. Man kommer långt med en inbunden anteckningsbok, kameran på telefonen och eventuellt en dator.
Bilden: Inbunden anteckningsbok. Nummer 10 i en sekvens av 15 som började föras 2000. Foto: Författaren
Om man antecknar på papper bör det definitivt vara en inbunden anteckningsbok. Kollegieblock har en tendens att över tid upplösas i en bunt lösa blad: de är till och med förberedda för det med sina perforeringar.
Medan de två första punkterna ovan normalt sett inte bör vara förenade med några större kostnader kostar naturligtvis DNA-test en del, särskilt om mer än ett test ska genomföras. Om den egna plånboken sätter begränsningar kan man undersöka om det finns andra intresserade släktingar som vill bidra till finansieringen.
Oavsett hur man genomför dokumentationen kan det vara bra att parallellt föra en slags dagbok eller loggbok över släktforskningen. Det har jag själv gjort i många år. Där kan man göra minnesanteckningar och listor på saker som ska genomföras och senare när olika källor gås igenom kan också göra avskrifter där. Det är alltid bra att skriva in det datum man gör anteckningen eftersom det ger en naturlig struktur åt anteckningarna när man sedan går tillbaka till dem. Jag går själv ofta tillbaka i loggböckerna för att se vilka källor jag undersökte och hur jag tänkte när jag hittar konstigheter eller felaktigheter i min egen släktforskning. Här kan den inbundna anteckningsboken komma väl till pass. Men det går förstås lika bra att använda en enkel ordbehandlare.
När man sedan fortsätter med släktforskningen är det väldigt många saker man ännu inte kan. Det är då dags att skaffa sig lite grundläggande släktforskningskunskap. I nästa blogg ska jag fortsätta med att diskutera hur man kan gå vidare så att man kan börja skaffa sig den kunskapen.
Håll dig informerad
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Om författaren
Bloggare
Eva Johansson
512 inlägg
Mats Ahlgren
322 inlägg
Ted Rosvall
266 inlägg
Helena Nordbäck
246 inlägg
Anton Rosendahl
245 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
28 inlägg
Michael Lundholm
5 inlägg
Stefan Simander
2 inlägg
Annonser
Kommentarer 11
Bra skrivet. Har släktforskat av och till i mer än 50 år och upplevt en hisnande utveckling av tekniker. Även när det gäller DNA finns det en del att överväga. Genom mitt yrke som läkare har jag också sett oväntade baksidor av de uppgifter som framkommit i hårt pressade lägen, som vid förenlighetsprövningar av organtransplantationer. Uppgifter har då framkommit som helt motsagt påstådda släktskap - via just DNA. Familjerelationer är inte vad som påståtts, vilket i de fallen hindrat ett större kroppsligt ingrepp. Vilket inte bara hindrat utan krävt en mycket grannlaga och känslig hantering av ny kunskap. Vi måste fortsatt skilja på biologiskt, socialt och juridiskt arv. Samtidigt ödmjukt inse att det i alla källor finns inbyggda fel, som förväxlingar, och slarv – även i kyrkböcker eller av DNA. Dessutom kan vi aldrig veta vad som upplevs som ”känsligt” av någon annan – för inte så länge sedan kunde upptäckten av att någon var född före äktenskapet vara en sådan sak. Det finns också etisk överväganden där släktutredningar kan bli slagträn i kriminologiska eller försäkringsmässiga fall – i det senare finns både en ”god” sida där medicinska förhållanden kan nystas upp och en ”sämre” där kunskapen om att vara bärare av ett anlag för viss sjukdom orsakar obehagliga konsekvenser. Även de familjeutredningar som gjorts på vissa svensk fertilitetskliniker som utnyttjat donerade könsceller (främst s k spermiebanker) i modern tid har lett till väldigt obehagliga upptäckter. Man bör alltså överväga en rad konsekvenser som inte alltid är så lätta att förutse.
Kloka råd som alltid Michael /Susanne Gustafsson
Välkommen till Rötterbloggen Michael!
Säger jag som endast skrivit 2 inlägg ännu här!
Bra att du kommer med goda förslag till hur man kan börja släktforska som du kommer med.
Däremot vill jag gärna dela med mig av mina egna erfarenheter i ett par fall.
Efter 27 års släktforskning på min utpekade, erkännande och därför ärvda farfars släkt Simander, vilket faktiskt utgjorde nära hälften av min släktforskning, så visade DNA-tester att det var fel farfar!
Just genom DNA-test fann jag tursamt efter nära två års intensivt sökande den rätta farfadern, eftersom pappas helt okända kusin fått ett DNA-test i julklapp!
Slutsatsen av detta kan bara bli att det är an-geläget att DNA-testa sig när man börjar släktforska, så att man inte går fel från början, och att ju fler som DNA-testar sig ökar möjligheterna att hitta rätt anor och övriga släktingar!
Frågor och foton är förstås A och O. Men att hinna DNA-testa sina äldsta släktingar innan det är försent är minst lika viktigt för framtiden, såväl för en själv, som kommande generationer.
Men det visar förstås också på risken att upptäcka okända släktförhållanden, som kan vara chockerande. Åtminstone till en början.
När det gäller kostnader, så kan det tyvärr vara ett problem, för en del, absolut. Men för de flesta är det ändå en fråga om prioriteringar, eftersom väldigt mycket i livet kostar mer än ett eller några DNA-test.
Dessutom är min (sär?)egna erfarenhet att det varit väldigt positivt med telefonsamtal!
Åtminstone fram till senare tid med hemska telefonbedrägerier och allt oftare hemliga nummer.
Nu kanske detta sannolikt kan förklaras med min social inkontinens!
Ordbehandlare låter lite gammaldags i mina öron, men det kanske är för att jag inte hänger med i utvecklingen?
Anteckningsblock kan låta väldigt gammaldags, men är i alla fall mycket klokt, om man varit med om ett antal datorbyten och haverier av olika slag och verkligen vill förvissa sig om bevarad systematik. Om det inte brinner förstås!
Jag ser, trots mina lite avvikande synpunkter, i alla fall fram emot del 2 av din pedagogiska genomgång och kommande Rötterbloggar från dig kära släktforskarkollega! Väl mött i Malmö antar jag!
Tack för kommentarer. Alltid roligt med reaktioner.
Stefan, tänk om det hade varit tvärtom. Att ett DNA-test var det första du gjorde. Jag vill hävda att du inte skulle kunnat dra de slutsatser du nu dragit. Det var först förekomsten av din pappersforskning som gjorde att denna kunde konfronteras mot (ett antal förmodar jag) DNA-test och då visas inte stämma. Så jag vill ändå hävda att ett eget DNA-test inte hör till det de allra flesta bör tänka på när de börjar.
Den allra största nyttan jag haft av det autosomala testet är att det kunna verifiera anlinjer som jag forskat fram. Det byggde på att mina träffar eller jag hade forskat fram våra anor tillbaka till den punkt där där de sammanföll. Den största agglomerationen av träffar har jag bland min farmors morfars och mormors avkomlingar. Runt 25 fyrmänningar. Samtidigt har jag inte utrett alla deras avkomlingar så en hel del av de träffar som ej är identifierade tillhör min krets av fyrmänningar.
Så visst bör man genomföra ett autosomalt DNA-test för att kontrollera att man gjort rätt. Men då måste man alltså i vart fall ha kommit en bit på väg i forskningen så att man har något att kontrollera.
Bengt, jag instämmer i din kommentar att vi inte vet vad som är känsligt för andra. Därför ett försiktigt handlag i kontakt med särskilt icke-släktforskande släktingar.
Hej Michael!
Roligt med en ny bloggare, välkommen säger jag som bara läser och emellanåt ger ett svar, som nu.
Håller med om så mycket av det du skriver, jag har forskat i snart 30 år vilket började med en kurs tillsammans med svärmor, en massa anteckningar på block och lånande av microficher på bibliotek. Sammanställt mycket av just svärmors anteckningar och det som min pappa och faster skrivit.
Sen kom det digitala in i bilden, med databaser på CD och ArkivDigital, sen hittade jag Ancestry och FamilyTreeDNA.
Jag har alltid haft min egen forskning på pränt, block och penna är min grej, sen i ett träd på min egen dator. Har dubbelkollat allt för att jag i början tog "lite lätt" på namn, men det finns många Anders Petersson i samma socken och församling, det vet jag nu. Med det sagt, jag skulle aldrig kopiera någon annans "sanning" rakt in i mitt träd utan att efter bästa förmåga säkerställa och verifiera. Det är bra att du tydliggör det!
År 2012 började jag intressera mig för en bror till min farfar, en man född 1876 och som, så vitt vi då visste, flyttade (av okänd anledning) från Stockholm till Gävle, träffade en kvinna och strax efter det lämnade Sverige. Farfarsbrodern, C E, hamnade efter några turer i XXX ( då okänd plats) och avled i Panama 1921.
Det kom ett brev från kvinnan i Gävle, till en annan av min farfars bröder, om att hon har fött en son som C E är fader till. Vet än idag inte om det stämmer, eller om han ens visste om att ett barn blivit till - han reste i januari och barnet föddes i juni.
Med mitt eget DNA-test från FTDNA, inskickat till Ancestry för rätt exakt ett år sedan, visade att denne min farfars bror har varit med och byggt Panama-kanalen, han gifte sig med en kvinna från Panama och fick med henne fyra döttrar innan han avled i Mexico 1921.
Så mycket ny information som jag knappt tagit in, och har fått lite men viktig kontakt med släktingar där.
Återstår att se om jag får veta om Gävlekvinnans son är en annan släkting/släktgren.
Och, innan DNA-tester var populärt - jag fann dels en syssling i USA och en sysslings son i England, genom vanligt papperssökande!
Så fortsätt forska genom att skriva med penna på block, om det är din grej, eller genom anteckningar på mobil/padda/dator om det är lättare, och ta inga genvägar via andras forskning utan att själv kontrollera källan. När sen DNA-tester och dess svar kommer in i bilden, så håller jag till fullo med om att ett brev, eller ett mail, är så mycket bättre än att ringa. Det ger mottagaren ett andningshål och att få svara i sin egen takt. Är det oväntad information som kommit fram så tar det tid att smälta.
Och till den som skriver, räkna med att svar uteblir av fler anledningar än ignorans. Ett oväntat besked kan välta omkull ens uppfattning om familj, det kan vara en av andra orsaker stressig tid i personens liv, någon som inte läser mail så ofta osv osv. Det är mina tips.
Maria, Jag dokumenterar min forskning i anteckningsböcker, ordbehandlare och i två olika släktforskningsprogram. Men framförallt genom att publicera mina viktiga resultat i släktforskningstidskrifter. Då blir de tillgängliga för andra.
Michael, de flesta av mina äldre släktingar dog innan möjligheten till DNA-testning fanns, så jag har inte så många att testa. Därför skulle jag vilja motsäga dig lite här. Även om man är nybörjare tycker jag det är en bra idé att DNA-testa äldre släktingar. Man vet aldrig hur länge de finns kvar, och sedan är det för sent. Har man testat dem finns resultatet där, även om man inte har någon användning för det förrän flera år senare, när man har lärt sig mer om släktforskning.
Tack för kommentaren Carin. Ursäkta mitt sena svar men helgen har upptagits av släktforskardagarna i Malmö. Jag instämmer till fullo med dig och det är också det jag skriver i blogginlägget som min tredje punkt av det man bör göra när man precis börjar släktforska.
Har också varit på släktforskardagarna i helgen, så jag förstår att det varit hektiskt.
Jo, jag läste lite slarvigt, så jag förstod inte riktigt att det var det du menade inser jag nu när jag läser det lite noggrannare.
Hej Michael, du har missat att Reunion är det stora släktforskarprogrammet för Mac. Det finns på svenska och uppdateras regelbundet.
Per-Ulf
per-ulf@allmo.se