Om anor och antavlor

Oftast börjar man släktforska för att hitta sina egna eller en närståendes förfäder, med ett annat ord anor. Utgångspersonen, oftast en själv, föräldrar, partner eller barn)  kallas alltid proband, av latinets probera pröva. Om probandens generation kallas något är det vanligen generation noll. Närmaste anor är probandens far och mor i generation ett, farfar, farmor, morfar och mormor i generation två etc. En antavla organiserar anorna grafiskt eller som en texttabell. I släktforskarrörelsens barndom under mellankrigstiden utformades de ofta som enkla formulär som fylldes i av släktforskaren med penna. Se Bild 1 för en grafisk variant som rymmer fem generationer. Den är så enkel som den kan bli och skapades inom Genealogiska Föreningen 1935. Föreningens medlemmar kunde köpa den för 5 öre styck.

Bild 1.    Antavla (»Genealogiska Föreningens Formulär 1«). Källa: Genealogiska Föreningens föreningsarkiv F1D:1 Samling av släktforskningsblanketter.

Eftersom alla personer i antavlan har två direkta anor fördubblas antalet anor i varje generation. I generation ett har vi två anor, i generation två fyra anor och i generation tre åtta anor. Vi kan enkelt beräkna antalet personer i generation g som 2 multiplicerat med sig själv g gånger. I generation fyra har vi alltså 16 anor medan de tre första generationerna har totalt 2 + 4 + 8 = 14 anor. Det är alltså två fler i generation fyra än det totala antalet i anor de tidigare tre generationerna. Det gäller generellt att antalet anor i en generation alltid är två fler än antalet anor i alla tidigare generationer tillsammans.

Under 1500-talet fick föreställningen att en person var adlig endast om fadern var adlig fäste i Sverige. Eftersom adeln ansåg att endast adeln, inte bönder, kunde ha anor var en ana i överhetens perspektiv närmast per definition adlig. Praxisen utvecklades att för att betraktas som adlig på riktigt skulle man ha förfäder i fyra generationer tillbaka som alla var adliga. Man talar om »de 16 anorna«, antalet anor i generation fyra. På franska »seize quartiers«. De visades ofta upp med sina respektive vapen, anvapen, i begravningståg och på epitafier.

Antavlans bundna form och de matematiska sambanden mellan antalet personer och antalet generationer har inspirerat släktforskare att konstruera olika mer eller mindre fantasirika system för att numrera anorna. Det system som jag tror är vanligast i Sverige idag och i mitt tycke det enklaste fungerar genom att tilldela alla personer inklusive probanden löpnummer genom hela antavlan generation för generation. Probanden är nummer 1, probandens far nummer 2 och probandens mor nummer 3 etcetera. Fadern till en ana har alltid anans nummer dubblerat och modern dubblerat plus ett, så en man har alltid jämt och en kvinna alltid udda nummer, utom probanden som alltid har nummer ett oavsett kön. Ibland anges också generationsnummer för tydlighetens skull.

Bild 2.    Stephan Kekulé von Stradonitz (1863–1933). Källa: Wikipedia. Licens: Public Domain.

Systemet kallas i Sverige »Kekulés system« efter Stephan Kekulé von Stradonitz (1863–1933). Se Bild 2. Systemet blev populärt efter det att han använde det i sitt 1898 publicerade verk Ahnentafel-Atlas. Ahnentafeln zu 32 Ahnen der Regenten Europas und ihrer Gemahlinnen. Benämningen är dock lite märklig eftersom det inte var Kekulé som hittade på systemet. Han populariserade bara ett redan existerande system som hade konstruerats av den österrikiske friherren Michaël Eytzinger (ca 1530–1598) och sedan använts av bland andra den spanske franciskanermunken Jerónimo de Sosa under 1600-talet. Internationellt har systemet därför flera benämningar: »Eytzingers system«, »Sosas system« eller »Sosa–Stradonitz system«. I anglosaxisk släktforskningsvokabulär har importerats den tyska termen »ahnentafel« som synonym med en antavla organiserad enligt Kekulés metod. Exempel på Eytzingers antavlor från 1590 kan ses i Bild 3.

Bild 3.    Eytzingers första antavla med probanden som nummer ett etcetera. Källa: Michaël Eytzinger, Public domain, via Wikimedia Commons.

Den matematiskt roade, exempelvis den som gillar att använda det binära talsystemet istället för vårt vanliga decimala talsystem, hänvisas till Släkt och Hävd 1986:2 för ett ganska underfunnigt men inte fullt så praktiskt användbart exempel relaterat till Kekulés system och ett par av de system om nämns nedan.

Tidigare var »Hagers system«, som lyftes fram av 1900-talets två stora handboksförfattare Ella Heckscher (1882–1964) och Börje Furtenbach (1901–1976), populärt i Sverige. Systemet har fått sitt namn efter den schweiziske journalisten och släktforskaren Julius Oscar Hager (1853–1914). 

Här får varje generation, utom probandens, ett nummer skrivet med romerska siffror I, II, III, IV etcetera och inom varje generation får anorna löpnummer så probandens far har nummer I:1, mor I:2, farfar II:1, farmor II:2, morfar II:3, mormor II:4, farfar III:1, farmor III:2 etc. En variation på Hagers system är »Lorenz system«, efter historikern Ottokar Lorenz (1832–1904), men enda skillnaden är att generationerna skrivs med arabiska siffror. I äldre släktforskarhandböcker används ibland inte generationsnumren för att identifiera generationen. Istället används antalet personer i generationen: 2, 4, 8, 16, .... Far har då nummer 2/1, mor 2/2, farfar 4/1, farmor 4/2, morfar 4/3, mormor 4/4 etcetera med löpnummer för individerna inom respektive generation.

Det finns dock fler system att välja mellan. I »Rollers system« får probanden inget nummer men anorna tilldelas löpnummer efter sin plats i antavlan. Här har far nummer 1, mor 2, farfar 3, farmor 4, farfars far 7, farfars mor 8 etc. Men här har män udda nummer och kvinnor jämna, män alltid barnets nummer dubblerat plus ett och mor barnets nummer dubblerat. Alltså liknande Kekulés system.

Sedan finns »Hörigs system« från 1920 skapat av Elisabeth Hörig. Enda kvinnan i sammanhanget är hon svårfångad men jag tror hon är identisk med den Elisabeth Hörig (född Ditzen, 1888–1979) som är begravd i Celle. I vart fall utpekas »Frau Dr. Elisabeth Hörig (Psykerin in Celle)« som upphovsperson av Sigfried Rösch (se nedan) i »Besifferung von Ahnentafel« i Familie und Volk. Zeitschrift für Genealogie und Befölkerungskunde 1953. Här betecknas far f, mor m, farfar ff och mormor mm etcetera. Med fler generationer får man information om antalet generationer och om det är en man eller kvinna, exempelvis fffm, alltså farfars farmor. 

En variant på Hörigs system men som har en svensk upphovsman, Agne Engström, innebär att far tilldelas 1, mor 2, farfar 11, mormor 22 etc. På samma sätt som i Hörigs system får vi information om antalet generationer och personens kön, exempelvis 1112. 

Flera har försökt konstruera enklare varianter för att minska antalet tecken som betecknar en ana. En är Siegfried Röschs (1899–1984) system från 1930 där män markeras med x och kvinnor med o. Farfar skrivs dock inte xx utan x2 (x upphöjt till 2), farfars far x3 (x upphöjt till 3 och så vidare), farfars mor x2o och farfars mormor x2o2 etcetera. Så sent som 1977 föreslogs i Släkt och Hävd av civilingenjören Curt Haij (1906–1990) ett system där termerna farfar, farmor, morfar, mormor uttrycks med siffrorna 1, 2, 3 och 4. I varje jämn generation kan släktskapen sedan uttryckas med dessa siffror, exempelvis 123 för farfars farmors morfar. I de udda generationerna läggs sedan till ett F för far och M för mor. Alltså uttyds 123F farfars farmors morfars far.

Efter den här genomgången förstår man varför Kekulés system är populärt (även om Rollers är likartat): det är enkelt och har en tydlig logik. Det var nog också skälet till att den på sin tid populära skriftserien Svenska antavlor använde Kekulé och inte Hager när den började utkomma 1980. Detta bidrog säkert också till att sprida användningen av Kekulés system i Sverige som tidigare hade dominerats av Hager. Så om man vill att ens numrering av en antavla ska bli förstådd av många så är Kekulés system det säkra valet.