Hur bör man börja släktforska? Del 2

Här kommer del 2 av min blogg från förra veckan Hur bör man börja släktforska?

När man väl intervjuat äldre släktingar, avlockat dem informationen om vilka personerna är i de gamla fotoalbumen och sett till att ha sparat deras DNA, eller i vart fall kommit en bra bit på vägen med detta, är det dags att ta nästa steg: att skaffa sig grundläggande kunskaper om hur man släktforskar.

Det är framförallt två områden man bör fokusera på att lära sig mer om: hur man forskar om människor som levt under 1900-talet och hur man använder källorna i kyrkoarkiven.

Kyrkoarkiven är släktforskarens främsta källa, i vart fall i början. Problemet med dem är att de har en sekretessgräns på 70 år. I praktiken är därför bara materiel från perioden för (ungefärligen) före 1950 tillgängligt idag. 

Bild 1.    Carl Szabad (1947–2015). Foto: Urban Sikeborg.

Idag står vi i tacksamhetsskuld till Carl Szabad (1947–2015) (se Bild 1) som tog initiativ till en databas kallad Sveriges dödbok. Den publicerades av Sveriges Släktforskarförbund i sin första version 1997 och innehöll då uppgifter om alla döda 1968–1996. Den innehöll i sina tidigare versioner offentliga uppgifter från olika myndigheters register. I senare versioner sammanställdes en databas med främst födelse- och döduppgifter på alla som avlidit efter ett visst år. I version 2 omfattade databasen redan alla döda 1950–1999. Idag finns databasen i en version 9 som omfattar avlidna 1815–2022. Se Bild 2. Ytterligare en rad andra databaser framtagna av Sveriges Släktforskarförbund och andra aktörer har tillkommit med likande syften. Ofta med Carl Szabad som idégivare eller med hans medverkan. Dessa databaser gör det möjligt för oss att ta oss över den vallgrav som sekretessgränsen utgör och tillbaka till de öppna kyrkoarkiven. 

Bild 2. Omslag till Sveriges dödbok 9

När det gäller kyrkoarkiven måste man förstå att dessa består av handlingar som tillkommit som ett resultat av våra kyrkliga församlingars verksamhet för de syften de hade, inte för att vi ska använda dem för släktforskning. Församlingarna styrdes av ett regelverk som bestämde vilka uppgifter som skulle dokumenteras och var och hur. Bestämmelserna ändrades dessutom från tid för annan. För att rätt använda kyrkoarkiven behöver man i vart fall översiktlig kunskap om dessa bestämmelser angående den tidsperiod man studerar.

Det finns flera sätt att skaffa sig denna kunskap om databaserna och kyrkoarkiven och de olika sätten utesluter inte varandra utan de bör kombineras. Det kanske enklaste och bästa sättet är att gå en grundläggande kurs i släktforskning. Sådana ges ofta av studieförbund och släktforskningsföreningar. Ledarna brukar vara mer erfarna släktforskare som ofta också gått en av Sveriges Släktforskarförbunds cirkelledarkurser. Det går ofta att hitta sådan kurs i hygglig anslutning till där man bor. 

I samband med sådana här kurser ges man möjlighet att bekanta sig med och använda kyrkoarkiven. Eller rättare sagt i de digitala versioner som skapats av kyrkoarkiven. Inte ens om man besöker den arkivinstitution där kyrkoarkivet förvaras rent fysiskt får man se det i original om det har fotograferats. Slitaget på handlingarna skulle helt enkelt bli för hårt. 

Det andra sättet är att antingen köpa eller på bibliotek låna en grundläggande lärobok i släktforskning, alltså en bok som riktar sig till nybörjare. På 1940-60-talen fanns egentligen bara Ella Heckschers lilla tunna lärobok som kom ut första gången 1939 och sedan i många upplagor även efter hennes död. På 1970-talet dominerade Börje Furtenbachs lärobok, som också utkom i upplagor efter hans död och som ljudbok så sent som 2006. Det var den jag själv fick i julklapp 1971, samma år den kom ut, när jag 12 år gammal började släktforska. Under 1980- och 1990-talen har det kommit väldigt många olika böcker med lite olika inriktning. De flesta kan man visserligen köpa antikvariskt, men de är i många stycken obsoleta. Det finns två nyare böcker som är riktigt bra: Ewa Nilssons Vägen till dina rötter, som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund, och Håkan Skogsjös Släktforska på riktigt som ges ut av ArkivDigital. Enligt uppgift kommer Sveriges Släktforskarförbund under hösten ut med en ny grundläggande handbok om släktforskning.

Ett tredje sätt är att träffa andra släktforskare genom att bli medlem i en släktforskarförening där man bor. Idag sker mycket, kanske det mesta, av interaktionen mellan släktforskare via sociala media. Att gå med i en förening och faktiskt träffa andra släktforskare är dock oöverträffat. Föreningarna har (i varierande utsträckning) möten och kurser men framförallt får man tillfälle att fråga andra om råd. 

Det spelar ingen roll om de personer man är intresserad av kom från en annan del av landet än där man bor. Särskilt i början är de allmänna råden och tipsen viktigare. Efter ett tag, när man kanske märker att man fokuserar på en eller ett par geografiskt angränsande socknar eller en stad, kan man gå med i ytterligare en förening som är aktiv på den plats där man geografiskt har sin forskning. Många föreningar ger dessutom ut egna tidskrifter med information om bygden och artiklar med släktforskningsresultat om bygdens folk. Här finns oftast möjlighet att ställa frågor om man stött på problem och få svar från släktforskare som kan mer om bygden. Många släktforskare är därför med i betydligt mer än en förening. 

När man kommit så här långt börjar man lämna det omedelbara nybörjarstadiet och då finns det ytterligare steg att ta. Det är dags att blicka ut på internet, utöver att ta del av kyrkoarkiven digitalt, lite försiktigt.

Föreningsvärlden i allmänhet har stark konkurrens av olika sociala medier på internet. Detta gäller även släktforskningen. Substitut såväl som komplement till att söka sig till en förening som ägnar sig åt ens aktuella geografiska område är dels diskussionsforumet Anbytarforum som finns på Sveriges Släktforskarförbunds webbplats Rötter (samma som den här bloggen) dels olika Facebook-grupper som är inriktade på släktforskning och lokalhistoria för olika (geografiskt eller på annat sätt) avgränsade områden. Många av dessa Facebookgrupper drivs av släktforskarföreningar men det förekommer också grupper som skapats av privatpersoner, oftast mycket kunniga eldsjälar. Andra har startats av företag. De gör att det kan vara lite olika till sin inriktning: vissa är inriktade på frågor och svar och har ofta många hjälpsamma deltagare medan andra är mer inriktade på (säg) ett företags produkt och dess handhavande.

De olika internetplattformar där släktforskare kan dela sina släktträd med varandra utgör en särskild utmaning. Man ger sig in där på egen risk eftersom marken är »minerad« och det saknas minröjningspatruller. Min rekommendation är att man håller sig borta därifrån.

Det kan också vara dags att skaffa sig ett släktforskarprogram för registrering av sina resultat på ett systematiskt sätt. Här är alternativen många liksom erfarna släktforskares åsikter om olika programs förtjänster och nackdelar. Här bör man fråga andra släktforskare om råd innan man tar fram plånboken. Jag ska återkomma till frågan i nästa blogg.