Hur vanligt var det med skilsmässor på 1700-talet? I sommar när jag forskat på en bondesläkt i Skåne stötte jag på en skilsmässa bland allmogen på 1790-talet. Det kan vara den tidigaste jag sett i min egen forskning.
Det var Berta Henriksdotter i Tomelilla som gifte sig i maj 1798 med husmannen Nils Nilsson. I vigselnotisen står det bl a så här om Berta: "oaktat hon blivit skiljd från sin förra [make] undfått Kongl Majestäts nådiga tillstånd att ingå nytt gifte".
Tryde CI:4 sidan 180. Bildkälla: Arkiv Digital.
Detta tror jag kan innebära att det var Berta som var den felande maken i det här fallet. Släktforskaren Elisabeth Thorsell skriver i en artikel 2002 (se källor nedan) om skilsmässor enligt 1734 års lag, att "vid fall av skilsmässa på grund av hor fick den felande personen inte gifta om sig, om inte den andra parten gav sitt tillstånd, var död eller själv omgift. Från 1791 kunde man dock vända sig till Kunglig Majestät för att få tillåtelse att gifta om sig".
Det var ju det Berta hade gjort, hon hade bett om kungens tillåtelse och fått den. Kanske hade hon, när hon fortfarande var gift med sin förre make Jöns Eriksson, varit otrogen med Nils Nilsson. Men några omständigheter är inte beskrivna så jag vet inte alls vad som hade hänt. Men om hon varit otrogen, alltså begått hor som det kallades, så måste hon ju också ha blivit straffad för detta.
Tidigare har jag stött på några enstaka skilsmässor under första halvan av 1800-talet men fler under andra halvan av seklet.
Men Elisabeth Thorsell hittade 171 fall av skilsmässor (för både gifta och trolovade par) i Linköpings stift 1830–1836, när hon gick igenom domkapitlets handlingar. Det var häradsrätten eller rådhusrätten som skulle besluta om skilsmässa men domkapitlet som skulle utfärda skiljobreven.
Äktenskapet ansågs vara instiftat av Gud och det skulle vara livet ut, tills den ena av makarna dog. Ville makarna skiljas skulle först en varning utfärdas. Höll makarna, eller den ena av dem, fast vid önskan om skilsmässa, gick ärendet först till häradsrätten eller rådhusrätten som skulle utreda grunden för skilsmässa.
Om något brottsligt skett som orsak till skilsmässan utdömdes straff. När det var gjort gick ärendet till domkapitlet i stiftet.
Enbart oenighet räckte inte för att få skilsmässa. Hade den ena av makarna varit otrogen var det ett skäl, detta var dessutom ett lagbrott. Ett annat skäl var om någon av makarna rymt.
Från 1810 medgavs skilsmässa också om den ene maken dömts till livstids straffarbete eller landsflykt, eller stämplat mot den andres liv, alltså att maken försökt förmå någon annan att ta livet av sin maka. Först från 1860 kunde också osämja vara skäl till skilsmässa.
Källor om skilsmässor:
Barbro Nordlöf: “Rättshistoria för släktforskare”, Svenska Släktforskarförbundet
Elisbeth Thorsell: ”Skilsmässor på 1830-talet i Linköpings stift” i Släktforskarnas årsbok 2002