Det finns de som säger att släktforskning är en riktigt allvarlig syssla, att det kräver fullständig koncentration och att det inte är något att skoja. Tänk dig om någon säger att släktforskning är något som ger nöje, trevlig avkoppling och ett gott skratt, blir du förnärmad då och säger att det är fel, att leta i dammiga arkiv med vita bomullshantar är minsann allvarligt. Undrar om de som levererar sådana svar har bomullshandskar på när de ringer sk(r)atteverket också 😊
Fast det ligger kanske lite allvar bakom frågan ändå, kan det vara acceptabelt med skrattretande agerande när man släktforskar. Och är det så att de som har lätt att skratta inte ska hålla på med en sådan syssla. Det går kanske inte att svar på, men däremot så kan släktforskning faktiskt vara bra för att få reda om man är kittligt, det kanske inte är riktigt detsamma som skrattretande, men det ligger i alla fall i samma härad.
För att förstå vilka kopplingar det kan bli, så får vi titta lite på de olika verktyg som finns att tillgå när vi släktforskar. Att det finns skriftliga källor från sedan länge förfluten tid vet nog alla, och det kan innebära problem med dammallergi eller svårläst text, lite beroende på var de läses. Och när det är som värst så är just den sidan som innehåller svaret på den stora frågan vatten eller brandskadad. Eller än värre, den är helt borta. Sidan före och efter finns, men just min sida är borta. Då skrattar ingen.
Men allt vi håller på med är ju inte skriftliga källor som finns i arkiv eller avfotograferade och finns på nätet. Det kan ju vara inspelningar som finns i släkten eller hos en hembygdsförening, det är fotografier, ibland med namn men oftast utan någon riktig beskrivning. Då kan man hålla sig för skratt när den ena personen efter den andra dyker upp, ser nästan likadana ut och ingen vet vem det är. Det är så långt från skrattretande som möjligt.
Men hur kan vi då hitta något som ger indikationer om gapskratt eller kittlighet, finns det någon väg. Kanske går det att hitta uppgifter någonstans kopplat till teater och revyer. Att vara teaterskådespelare behöver inte betyda att man var rolig, kanske är det större chans om vi tittar på de som höll på med revyer. Kanske finns svaret i Revymuseet i Hackås eller kan man hitta något på SVT-play som visar vilka som var med i gamla revyer. Vilken guldgruva det kan vara om jag hittar att morfar var med i i en revy i sin ungdom, det skulle kunna leda till både det ena och det andra.
Fast det kanske inte fungerar det heller, utan då får vi leta på nya ställen, nästan på gränsen till det outforskade. Det som vanliga arkiv inte kan ge oss, kan det finns andra källor som ger svar. Kan det tänkas att vi kan spåra det vi letar efter i vår arvsmassa. Det som vi fått av förfäder och som lagrats som tecken i våra gener. Är det adenin, tymin, cytosin eller guanin som förkortas A, T, C, G, som är svaret. De som sett hur forskarna uttrycker hur DNA fungerar vet att DNA-sekvensen skrivs ofta med dessa bokstäver. Är det rätt kombination så finns svaret kanske där.
Varför inte, kan man fråga sig. Och i dagarna fick jag svaret. För att hitta okända släktingar så kan det vara bra att ta ett DNA-test och det kan man göra på flera bolag. Jag tog ett på Ancestry för att få svar på mina försvunna emigranter, och visst kom det ledtrådar, som löste vissa knutar. Men nu i dagarna kom det stora genombrottet, jag fick ett fantastiskt meddelande från bolaget.
Goda nyheter, upptäck den kittlande sanningen i ditt DNA. Är du benägen att få skrattframkallande förnimmelser – eller inte?
Tänk att där finns svaret, jag får svar, svart på vitt, om jag reagerar på skrattframkallande förnimmelser. Inga fler funderingar behövs. Vilka fantastiska nyheter som släktforskningen ger mig. Vem bryr sig om arkiv när DNA ger svaret (åtminstone om jag får tro Ancestry).
Visst är släktforskning skrattretande!